Den här veckan har jag upplevt två fantastiska kulturupplevelser, båda teatrar. Kul eftersom det ändå händer rätt ofta, enligt min upplevelse i alla fall, att teatrar helt enkelt är… Sådär? Alltså, alltid roligt att se live skådespeleri, och det har något att det jag upplever, det händer bara här och nu och kommer aldrig vara exakt samma igen. Men som sagt, min upplevelse på de senaste teatrarna jag varit på har varit lite… Meh. Men nu så!

Den första jag såg var i tisdags med min syster (som en del av hennes otroliga trettioårspresent till mig), på Stora teatern där vi såg “Mitt i livet”. Teatern handlar om ett heterosexuellt par 40+, som, “mitt i livet”, under en tidig morgon, diskuterar sin relation. Den första scenen är att kvinnan i relationen inte kan sova och går upp för att dricka te under småtimmarna. Mannen kommer ner och kommenterar direkt något om att hon värmt vatten på spisen istället för i den energisnålare vattenkokaren. Något som sedan sätter tonen för hela pjäsen. Hela teatern utspelar sig i det där vackra köket under de där småtimmarna, och hela tiden böljar dialogen fram och tillbaka, mellan sorg och smärta och även viss humor. Tänkte lite på “Scener ur ett äktenskap” som ju också är väldigt dialog-baserad. Tyckte mycket om pjäsen! En del igenkänning, en del skratt (även om både jag och Olivia var rörande över om att övriga publiken var alldeles för frikostiga med sina skratt – det var liksom inte en rolig pjäs, men den kändes mycket!!). Påminner mig om en text på DN Kulturs “Störningsjouren”: Teaterpubliken måste faktiskt sluta skratta så förbannat (2023-07-29)

Den andra pjäsen jag såg var på Backateatern med mamma, också en del av hennes (och pappas) otroliga 30-årspresent i form av en luftballongs-skapelse i papier marché i vars korg små lappar med olika biljetter (“kulturupplevelse”, “grävjobb 30 min” osv) fanns. Detta var en av de två kulturupplevelserna (den förra var avsmakningsmenyn på Växthuset i Stockholm i somras). Pjäsen hette “Vansinnet” och jag hade inte läst något om den alls, men mamma upplyste mig om att det egentligen var en teater riktad till barn från tio år. Och det förstod man ju, utifrån allt mycket uppskattade (att döma av barnens skratt) publikfrieri i form av exempelvis absurda utstyrslar, roliga röster, rapar, etc etc. Men! Oh så mycket det fanns även för oss vuxna, vilket antagligen gick barnen förbi. Som exempelvis referenserna till Foucault.

Pjäsen handlar om barnet Elvira som har svårt att sitta still och koncentrera sig i skolan, och som också har problem med att kontrollera sin ilska. Förmodligen en karaktär många barn (och vuxna som jobbar med barn) kan känna igen. Hon blir föremål för de vuxnas missnöjdhet, som tycker hon behöver utredas. Hon uttalar en önskan: att få komma till en plats där det inte finns några utredningar eller kuratorer. “Aha!” säger Elviras “goda fe” som dyker upp i ett glitterregn – en stilig skallig man iklädd hornbågade glasögon, vit polo, kavaj och midjehöga sjuttiotalsbyxor (riktigt snygg outfit för övrigt) – (med fransk brytning): “Du vill alltså åka till en tid utan institutioner. Det blir medeltiden!”. Och så får Elvira följa med Michel på en resa genom olika epokers syn på galenskap – en själens resa – och lära sig om hur “normalitet” bara är en konstruktion. Mycket fyndig plot, otroligt underhållande, fantastiskt skådespeleri, absurt och nästan vansinnigt utan att det alls blir konstigt. Hade det funnits biljetter kvar hade jag absolut rekommenderat denna, men den verkar vara mer eller mindre slutsåld.

Tack Olivia och mamma för två fantastiska kulturupplevelser!! ❤️