Alice Andrews

Borgerliga intressen men hjärtat till vänster. Välkommen till min högst osporadiska blogg.



  • Tag: Yuval Noah Harari


    Sapiens: A Brief History of Humankind – Yuval Noah Harari (2014) och 1959: Ingrid och Georg – en kärlekshistoria – Helena Von Zweigbergk (2022)

    I juli har jag läst två stycken på sin höjd mediokra böcker: Sapiens: A Brief History of Humankind av Yuval Noah Harari (2014) och 1959: Ingrid och Georg – en kärlekshistoria av Helena Von Zweigbergk (2022).

    Sapiens är en populärvetenskaplig historiebok om, som titeln kaxigt deklarerar, mänsklighetens historia. Den börjar alltså för cirkus 200 000 år sedan då homo sapiens förmodligen skiljde sig från homo erectus. Början av boken är riktigt bra, dvs de första ca 250 sidorna.  Jag tycker exempelvis Hararis förklaring av begreppen historia, biologi, kemi och fysik, som kommer precis i början av boken, är riktigt fyndig:

    About 13.5 billion years ago, matter, energy, time and space came into being in what is known as the Big Bang. The story of these fundamental features of our universe is called physics.

    About 300,000 years after their appearance, matter and energy started to coalesce into complex structures, called atoms, which then combined into molecules. The story of atoms, molecules and their interactions is called chemistry.

    About 3.8. billion years ago, on a planet called Earth, certain molecules combined to form particularly large and intricate structures called organisms. The story of organisms is called biology.

    About 70,000 years ago, organisms belonging to the species Homo sapiens started to form even more elaborate structures called cultures. The subsequent development of these human cultures is called history.

    Under de första ca 250 sidorna tar sig Harari an den så kallade förhistoriska tiden – stenåldern, bronsåldern och järnåldern. Detta är riktigt intressant. Exempelvis minns jag från sist jag läste denna bok – typ år 2016/2017 då jag av någon anledning som jag undrade över medan jag nu läste om boken slutade mitt i – sidorna om människornas intåg i Australien för ca 40 000 år sedan, vilket obönhörligen medförde utrotningen av Australiens megafauna. Detta är ett tydligt spår i sapiens historia: förstörelsen som följer i vår väg.

    Jag minns också från sist jag läste, och blev lika fascinerad denna gång, Hararis tes om att det inte var människorna som domesticerade vetet – utan vetet som domesticerade oss. Jägare-samlare-människan levde visserligen under hotet av ilskna rovdjur på savannen, men de hade ändå ett förhållandevis gott liv, där de arbetade färre timmar om dygnet än vad vi gör idag, hade en rik och varierande diet (som därmed var motståndskraftig mot sjukdomar, klimatförändringar mm eftersom man inte förlitade sig på en en enda gröda) och där alla hade en hälsa och fysik i nivå med dagens elitidrottare eftersom dagarna bestod av varierad fysisk exercis i jakten på mat, i kombination med tid för återhämtning. När man emellertid blev bofast – vilket förstås var en förändring som skedde stegvis under flera generationer för omkring 12 000 år sedan – och började plantera vete förändrades långsamt livet för sapiens. När man hade en veteplantering man investerat i fanns det plötsligt behov att vakta den och alltså stanna på en och samma plats, och också investera backbreaking work i den. Monotont och hårt arbete, till skillnad från jägare-samlarens som hade varierade dagar. Kosten blev ensidig, kropparna mer utslitna och arbetstimmarna fler. Dessutom blev de bofasta platserna där människorna bodde tätt perfekta för epidemier och andra sjukdomar som frodades. Samtidigt fullkomligt blomstrade vetet – en enda gröda som människan blev väldigt beroende av, och därmed mycket mer utsatt för eventuella dåliga skördar. Människan hade hamnat i en lock-in – det gick inte att gå tillbaka till jägare-samlare-tiden nu, för befolkningen började också långsamt att öka i och med att man blev bofast, utan enda vägen var framåt. Som Harari skriver: ur ett evolutionärt perspektiv är vetet en av de mest framgångsrika arterna någonsin. Den har gått från att vara en oansenlig, vild gröda bland andra, till att bli en av världens mest vanliga grödor i dagens samhälle. Tack vare människan, som nu är helt beroende av denna gröda. Vem domesticerade egentligen vem…?

    De här första ca 250 sidorna var alltså ungefär så långt jag läste sist, år 2016 eller 2017, och jag undrade som sagt länge varför jag egentligen slutade läsa när jag kommit så långt. Nu vet jag – det är ungefär efter denna del av boken som den slutar vara bra. Nu börjar han nämligen redogöra för den moderna historieskrivningen, och det blir lite väl många oemotsagda Sanningar som han skriver ut med självklarhet, som hade mått bra av lite nyansering. Jag började här tröttna på detta, på eurocentrismen (som inte tidigare hade märkts) och som sagt, Sanningssägandet. Detta till trots är Sapiens ändå en underhållande bok, som gör sig bäst under de första sidorna.

    Den andra mediokra boken jag läste i juli var alltså 1959: Ingrid och Georg – en kärlekshistoria av Helena Von Zweigbergk (2022).

    Denna bok fick jag rekommenderad av en vän som tyckte den var fantastisk, så jag var mycket pepp och visste inget om Zweigbergk sedan innan. Men när jag väl börjat läsa kände jag bara… Nä. Vad är det här!? Platt språk, platt storyline, alldeles för mycket information. Det enda som är bra är möjligtvis gestaltningen av just året 1959, det är många genomtänkta referenser till samtida mat, klädsel, musik mm, men jag stör mig så mycket när jag läser utan att riktigt kunna sätta fingret på vad. Det är inte nödvändigtvis att man stör sig på karaktärerna –  det kan man ju göra även i en mycket bra bok, och karaktärerna behöver absolut inte vara älskvärda för att göra boken bra – utan det är något annat. När jag googlade på recensioner på boken dök DN:s av Nina Björk upp och jag kunde inte ha sagt det bättre själv:

    Romanen är uppbyggd av två innehållsliga delar: exakta beskrivningar av yttre förlopp – vem sätter sig var? När kommer servitrisen i förhållande till när en viss replik fälls? – samt författarens upplysningar om hur personerna känner sig. Man skulle kunna säga att von Zweigbergk jobbar med både hängslen och livrem. Hon gestaltar karaktärernas känslor genom repliker och handlingar, och sen förklarar hon dessutom uttryckligen för läsaren hur de känner.

    Exakt såhär är det hela tiden. Man får veta alldeles för mycket, i stil med “Karaktär X rynkade på ögonbrynen. Hen var bekymrad” och “Karaktär Y höjde rösten. Hen var arg”. Det blir helt avförtrollat och läsaren behövs knappt, som Nina Björk skriver, “allt är redan klart”:

    Den behöver liksom ingen läsare för det öppnas inga rymder, det finns inget att häpnas över, inget som lockar en att känna och tänka ett steg utanför romanens pärmar. Allt är klart, det är en sluten helhet. När sista ordet är sagt är allt sagt. (…) Det är som om författaren har skrivit en roman som ska fylla en funktion. Funktionen står på förlagets baksidestext: 1959 ”levandegör en tid, en stad och två människors väg mot vuxenlivet”. Det är exakt vad den gör.

    Jag sträckläste hela boken för att bli av med den, eftersom jag tyckte den var så dålig. Anti-rekommenderar verkligen denna.


    One response to “Sapiens: A Brief History of Humankind – Yuval Noah Harari (2014) och 1959: Ingrid och Georg – en kärlekshistoria – Helena Von Zweigbergk (2022)”

    1. […] av Helena Von Zweigbergk (2022) var sämst, lyckades jag äntligen läsa ut den i juli. O-rekommenderar den starkt. Läste även ut Sapiens – a brief history of humankind av Yuval Noah Harari (2014) (skrev om […]


  • Tag: Yuval Noah Harari


    Jul 2020

    2020 har varit ett speciellt år, men utöver karantänen innan jul så var den på ett ungefär som den brukar vara, och antagligen som den skulle ha varit ändå. Bara mamma, pappa, Olivia och jag – och Emil samt katterna (a.k.a. center of attention). Ett vanligt, pandemi-fritt år, kanske jag hade åkt tillbaka till Göteborg såhär på annandagen eller kanske imorgon, för att landa hemma och sedan spendera nyår med kompisar och sedan kanske gå ut på svartklubb. Men i år är inget vanligt år och sjukhusen är överfulla och corona-fallen fler än någonsin så just i detta ögonblick lutar det åt att jag firar nyår med mamma och pappa (och Olivia och Emil och katterna) här i Spekeröd, som jag inte gjort på jag-vet-inte-hur-länge!? Men vi får se.

    Julen har i alla fall varit jättemysig. Vi åt fantastiskt god julmat i form av en delikat smörgåstårta à Olivia, brunkål som puttrat på spisen med sirap och grönsaksfond i en timme, grönkålssallad med vego-bacon, dadlar och vego-parmesan, jul”kött”bullar kryddade med massvis av färskmalen kryddpeppar och serverad med en kryddpeppar-doftande gräddsås, “sill”, ugnsbakade rotfrukter och saffranskladdkaka med lingongrädde till efterrätt. Oj, så gott det var.

    Och vi fick ju också turen att det blev sol och någon minusgrad lagom till julafton och juldagen, så på julafton tog vi en låååång promenad på nästan en mil, ända bort till Gårevattensbacken och genom skogen tillbaka. Riktigt härligt och en bra dags-aktivitet.

    Väl hemma bastade jag och Olivia, vi såg på Kalle (i alla fall lite grand) och lagade klart julmaten som vi i förtärde vid 18-tiden. Blev både en och två påtårar för oj så gott det var, speciellt mammas sallad med bacon och dadlar och parmesan och Olivias smörgåstårta tyckte jag. Allt veganskt såklart 🙂 Förutom pappas korvar och köttbullar.

    Jag fick en massa fina grejer. En rejäl cykellampa och cykelhandskar med reflex från mami (precis som jag önskat mig), den sedvanliga kalendern och tillhörande skiva från papi (men också en gullig mugg med en bild på mig och Olivia haha) samt två böcker som väl egentligen var lika mycket present till honom själv som till mig/Olivia eftersom det var böcker han själv ville läsa 😉 Av Olivia fick jag posca-pennor, precis som jag fick av Mim förra julen, men nu har samlingen utökats till fler färger och fler storlekar på spets – de jag fick var mindre! Mycket pepp på att testa dem ordentligt 🙂 Jag fick även den här bloggen i bokversion från 05 till 09 (!) vilket var väldigt roligt – som en fysisk backup som det är väldigt kul att gå tillbaka och läsa i haha. Själv gav jag bort skönlitterära upplevelser till hela familjen – Jag ger dig solen av Jandy Nelson till Olivia (typ bästa boken jag läst!), Ett litet liv av Hanya Yanagihara till mami (hon blev förskräckt av alla sidor, men jag lovar det är värt det!) samt Sapiens av Yuval Noah Harari till papi. Den sistnämnda har jag inte själv läst men jag har den och den står på min läslista! Jag gav även hela sällskapet en upplevelse i form av spelet Codenames som har spelats flitigt, ett riktigt bra spel 🙂

    Igår på juldagen var det också sol så även då var vi ute och promenixade. Samt hann till och med med att “sola” oss lite och dricka varm glögg i ungefär en kvart innan solen försvann. 🙂

    Allt som allt en riktigt bra jul 🙂 God fortsättning gott folk!


Om mig

En (snart) trettioårig person med (snart) tjugo års (!) bloggkarriär, som nuförtiden mest upprätthåller bloggandet för min egen nostalgis skull, men du är förstås välkommen att hänga på. Skriver mest om kultur jag konsumerar, men även om min vardag, politik och annat smått och gott. Borgerliga intressen – god mat och vin, vackra tavlor, klassisk litteratur och dyra sporter – med hjärtat på rätt ställe (d.v.s. vänster).

Kategorier

Arkiv

Sapiens: A Brief History of Humankind – Yuval Noah Harari (2014) och 1959: Ingrid och Georg – en kärlekshistoria – Helena Von Zweigbergk (2022)

I juli har jag läst två stycken på sin höjd mediokra böcker: Sapiens: A Brief History of Humankind av Yuval Noah Harari (2014) och 1959: Ingrid och Georg – en kärlekshistoria av Helena Von Zweigbergk (2022).

Sapiens är en populärvetenskaplig historiebok om, som titeln kaxigt deklarerar, mänsklighetens historia. Den börjar alltså för cirkus 200 000 år sedan då homo sapiens förmodligen skiljde sig från homo erectus. Början av boken är riktigt bra, dvs de första ca 250 sidorna.  Jag tycker exempelvis Hararis förklaring av begreppen historia, biologi, kemi och fysik, som kommer precis i början av boken, är riktigt fyndig:

About 13.5 billion years ago, matter, energy, time and space came into being in what is known as the Big Bang. The story of these fundamental features of our universe is called physics.

About 300,000 years after their appearance, matter and energy started to coalesce into complex structures, called atoms, which then combined into molecules. The story of atoms, molecules and their interactions is called chemistry.

About 3.8. billion years ago, on a planet called Earth, certain molecules combined to form particularly large and intricate structures called organisms. The story of organisms is called biology.

About 70,000 years ago, organisms belonging to the species Homo sapiens started to form even more elaborate structures called cultures. The subsequent development of these human cultures is called history.

Under de första ca 250 sidorna tar sig Harari an den så kallade förhistoriska tiden – stenåldern, bronsåldern och järnåldern. Detta är riktigt intressant. Exempelvis minns jag från sist jag läste denna bok – typ år 2016/2017 då jag av någon anledning som jag undrade över medan jag nu läste om boken slutade mitt i – sidorna om människornas intåg i Australien för ca 40 000 år sedan, vilket obönhörligen medförde utrotningen av Australiens megafauna. Detta är ett tydligt spår i sapiens historia: förstörelsen som följer i vår väg.

Jag minns också från sist jag läste, och blev lika fascinerad denna gång, Hararis tes om att det inte var människorna som domesticerade vetet – utan vetet som domesticerade oss. Jägare-samlare-människan levde visserligen under hotet av ilskna rovdjur på savannen, men de hade ändå ett förhållandevis gott liv, där de arbetade färre timmar om dygnet än vad vi gör idag, hade en rik och varierande diet (som därmed var motståndskraftig mot sjukdomar, klimatförändringar mm eftersom man inte förlitade sig på en en enda gröda) och där alla hade en hälsa och fysik i nivå med dagens elitidrottare eftersom dagarna bestod av varierad fysisk exercis i jakten på mat, i kombination med tid för återhämtning. När man emellertid blev bofast – vilket förstås var en förändring som skedde stegvis under flera generationer för omkring 12 000 år sedan – och började plantera vete förändrades långsamt livet för sapiens. När man hade en veteplantering man investerat i fanns det plötsligt behov att vakta den och alltså stanna på en och samma plats, och också investera backbreaking work i den. Monotont och hårt arbete, till skillnad från jägare-samlarens som hade varierade dagar. Kosten blev ensidig, kropparna mer utslitna och arbetstimmarna fler. Dessutom blev de bofasta platserna där människorna bodde tätt perfekta för epidemier och andra sjukdomar som frodades. Samtidigt fullkomligt blomstrade vetet – en enda gröda som människan blev väldigt beroende av, och därmed mycket mer utsatt för eventuella dåliga skördar. Människan hade hamnat i en lock-in – det gick inte att gå tillbaka till jägare-samlare-tiden nu, för befolkningen började också långsamt att öka i och med att man blev bofast, utan enda vägen var framåt. Som Harari skriver: ur ett evolutionärt perspektiv är vetet en av de mest framgångsrika arterna någonsin. Den har gått från att vara en oansenlig, vild gröda bland andra, till att bli en av världens mest vanliga grödor i dagens samhälle. Tack vare människan, som nu är helt beroende av denna gröda. Vem domesticerade egentligen vem…?

De här första ca 250 sidorna var alltså ungefär så långt jag läste sist, år 2016 eller 2017, och jag undrade som sagt länge varför jag egentligen slutade läsa när jag kommit så långt. Nu vet jag – det är ungefär efter denna del av boken som den slutar vara bra. Nu börjar han nämligen redogöra för den moderna historieskrivningen, och det blir lite väl många oemotsagda Sanningar som han skriver ut med självklarhet, som hade mått bra av lite nyansering. Jag började här tröttna på detta, på eurocentrismen (som inte tidigare hade märkts) och som sagt, Sanningssägandet. Detta till trots är Sapiens ändå en underhållande bok, som gör sig bäst under de första sidorna.

Den andra mediokra boken jag läste i juli var alltså 1959: Ingrid och Georg – en kärlekshistoria av Helena Von Zweigbergk (2022).

Denna bok fick jag rekommenderad av en vän som tyckte den var fantastisk, så jag var mycket pepp och visste inget om Zweigbergk sedan innan. Men när jag väl börjat läsa kände jag bara… Nä. Vad är det här!? Platt språk, platt storyline, alldeles för mycket information. Det enda som är bra är möjligtvis gestaltningen av just året 1959, det är många genomtänkta referenser till samtida mat, klädsel, musik mm, men jag stör mig så mycket när jag läser utan att riktigt kunna sätta fingret på vad. Det är inte nödvändigtvis att man stör sig på karaktärerna –  det kan man ju göra även i en mycket bra bok, och karaktärerna behöver absolut inte vara älskvärda för att göra boken bra – utan det är något annat. När jag googlade på recensioner på boken dök DN:s av Nina Björk upp och jag kunde inte ha sagt det bättre själv:

Romanen är uppbyggd av två innehållsliga delar: exakta beskrivningar av yttre förlopp – vem sätter sig var? När kommer servitrisen i förhållande till när en viss replik fälls? – samt författarens upplysningar om hur personerna känner sig. Man skulle kunna säga att von Zweigbergk jobbar med både hängslen och livrem. Hon gestaltar karaktärernas känslor genom repliker och handlingar, och sen förklarar hon dessutom uttryckligen för läsaren hur de känner.

Exakt såhär är det hela tiden. Man får veta alldeles för mycket, i stil med “Karaktär X rynkade på ögonbrynen. Hen var bekymrad” och “Karaktär Y höjde rösten. Hen var arg”. Det blir helt avförtrollat och läsaren behövs knappt, som Nina Björk skriver, “allt är redan klart”:

Den behöver liksom ingen läsare för det öppnas inga rymder, det finns inget att häpnas över, inget som lockar en att känna och tänka ett steg utanför romanens pärmar. Allt är klart, det är en sluten helhet. När sista ordet är sagt är allt sagt. (…) Det är som om författaren har skrivit en roman som ska fylla en funktion. Funktionen står på förlagets baksidestext: 1959 ”levandegör en tid, en stad och två människors väg mot vuxenlivet”. Det är exakt vad den gör.

Jag sträckläste hela boken för att bli av med den, eftersom jag tyckte den var så dålig. Anti-rekommenderar verkligen denna.


One response to “Sapiens: A Brief History of Humankind – Yuval Noah Harari (2014) och 1959: Ingrid och Georg – en kärlekshistoria – Helena Von Zweigbergk (2022)”

  1. […] av Helena Von Zweigbergk (2022) var sämst, lyckades jag äntligen läsa ut den i juli. O-rekommenderar den starkt. Läste även ut Sapiens – a brief history of humankind av Yuval Noah Harari (2014) (skrev om […]

Om mig

En (snart) trettioårig person med (snart) tjugo års (!) bloggkarriär, som nuförtiden mest upprätthåller bloggandet för min egen nostalgis skull, men du är förstås välkommen att hänga på. Skriver mest om kultur jag konsumerar, men även om min vardag, politik och annat smått och gott. Borgerliga intressen – god mat och vin, vackra tavlor, klassisk litteratur och dyra sporter – med hjärtat på rätt ställe (d.v.s. vänster).

Kategorier

Arkiv

Tag: Yuval Noah Harari

  • Sapiens: A Brief History of Humankind – Yuval Noah Harari (2014) och 1959: Ingrid och Georg – en kärlekshistoria – Helena Von Zweigbergk (2022)

    I juli har jag läst två stycken på sin höjd mediokra böcker: Sapiens: A Brief History of Humankind av Yuval Noah Harari (2014) och 1959: Ingrid och Georg – en kärlekshistoria av Helena Von Zweigbergk (2022).

    Sapiens är en populärvetenskaplig historiebok om, som titeln kaxigt deklarerar, mänsklighetens historia. Den börjar alltså för cirkus 200 000 år sedan då homo sapiens förmodligen skiljde sig från homo erectus. Början av boken är riktigt bra, dvs de första ca 250 sidorna.  Jag tycker exempelvis Hararis förklaring av begreppen historia, biologi, kemi och fysik, som kommer precis i början av boken, är riktigt fyndig:

    About 13.5 billion years ago, matter, energy, time and space came into being in what is known as the Big Bang. The story of these fundamental features of our universe is called physics.

    About 300,000 years after their appearance, matter and energy started to coalesce into complex structures, called atoms, which then combined into molecules. The story of atoms, molecules and their interactions is called chemistry.

    About 3.8. billion years ago, on a planet called Earth, certain molecules combined to form particularly large and intricate structures called organisms. The story of organisms is called biology.

    About 70,000 years ago, organisms belonging to the species Homo sapiens started to form even more elaborate structures called cultures. The subsequent development of these human cultures is called history.

    Under de första ca 250 sidorna tar sig Harari an den så kallade förhistoriska tiden – stenåldern, bronsåldern och järnåldern. Detta är riktigt intressant. Exempelvis minns jag från sist jag läste denna bok – typ år 2016/2017 då jag av någon anledning som jag undrade över medan jag nu läste om boken slutade mitt i – sidorna om människornas intåg i Australien för ca 40 000 år sedan, vilket obönhörligen medförde utrotningen av Australiens megafauna. Detta är ett tydligt spår i sapiens historia: förstörelsen som följer i vår väg.

    Jag minns också från sist jag läste, och blev lika fascinerad denna gång, Hararis tes om att det inte var människorna som domesticerade vetet – utan vetet som domesticerade oss. Jägare-samlare-människan levde visserligen under hotet av ilskna rovdjur på savannen, men de hade ändå ett förhållandevis gott liv, där de arbetade färre timmar om dygnet än vad vi gör idag, hade en rik och varierande diet (som därmed var motståndskraftig mot sjukdomar, klimatförändringar mm eftersom man inte förlitade sig på en en enda gröda) och där alla hade en hälsa och fysik i nivå med dagens elitidrottare eftersom dagarna bestod av varierad fysisk exercis i jakten på mat, i kombination med tid för återhämtning. När man emellertid blev bofast – vilket förstås var en förändring som skedde stegvis under flera generationer för omkring 12 000 år sedan – och började plantera vete förändrades långsamt livet för sapiens. När man hade en veteplantering man investerat i fanns det plötsligt behov att vakta den och alltså stanna på en och samma plats, och också investera backbreaking work i den. Monotont och hårt arbete, till skillnad från jägare-samlarens som hade varierade dagar. Kosten blev ensidig, kropparna mer utslitna och arbetstimmarna fler. Dessutom blev de bofasta platserna där människorna bodde tätt perfekta för epidemier och andra sjukdomar som frodades. Samtidigt fullkomligt blomstrade vetet – en enda gröda som människan blev väldigt beroende av, och därmed mycket mer utsatt för eventuella dåliga skördar. Människan hade hamnat i en lock-in – det gick inte att gå tillbaka till jägare-samlare-tiden nu, för befolkningen började också långsamt att öka i och med att man blev bofast, utan enda vägen var framåt. Som Harari skriver: ur ett evolutionärt perspektiv är vetet en av de mest framgångsrika arterna någonsin. Den har gått från att vara en oansenlig, vild gröda bland andra, till att bli en av världens mest vanliga grödor i dagens samhälle. Tack vare människan, som nu är helt beroende av denna gröda. Vem domesticerade egentligen vem…?

    De här första ca 250 sidorna var alltså ungefär så långt jag läste sist, år 2016 eller 2017, och jag undrade som sagt länge varför jag egentligen slutade läsa när jag kommit så långt. Nu vet jag – det är ungefär efter denna del av boken som den slutar vara bra. Nu börjar han nämligen redogöra för den moderna historieskrivningen, och det blir lite väl många oemotsagda Sanningar som han skriver ut med självklarhet, som hade mått bra av lite nyansering. Jag började här tröttna på detta, på eurocentrismen (som inte tidigare hade märkts) och som sagt, Sanningssägandet. Detta till trots är Sapiens ändå en underhållande bok, som gör sig bäst under de första sidorna.

    Den andra mediokra boken jag läste i juli var alltså 1959: Ingrid och Georg – en kärlekshistoria av Helena Von Zweigbergk (2022).

    Denna bok fick jag rekommenderad av en vän som tyckte den var fantastisk, så jag var mycket pepp och visste inget om Zweigbergk sedan innan. Men när jag väl börjat läsa kände jag bara… Nä. Vad är det här!? Platt språk, platt storyline, alldeles för mycket information. Det enda som är bra är möjligtvis gestaltningen av just året 1959, det är många genomtänkta referenser till samtida mat, klädsel, musik mm, men jag stör mig så mycket när jag läser utan att riktigt kunna sätta fingret på vad. Det är inte nödvändigtvis att man stör sig på karaktärerna –  det kan man ju göra även i en mycket bra bok, och karaktärerna behöver absolut inte vara älskvärda för att göra boken bra – utan det är något annat. När jag googlade på recensioner på boken dök DN:s av Nina Björk upp och jag kunde inte ha sagt det bättre själv:

    Romanen är uppbyggd av två innehållsliga delar: exakta beskrivningar av yttre förlopp – vem sätter sig var? När kommer servitrisen i förhållande till när en viss replik fälls? – samt författarens upplysningar om hur personerna känner sig. Man skulle kunna säga att von Zweigbergk jobbar med både hängslen och livrem. Hon gestaltar karaktärernas känslor genom repliker och handlingar, och sen förklarar hon dessutom uttryckligen för läsaren hur de känner.

    Exakt såhär är det hela tiden. Man får veta alldeles för mycket, i stil med “Karaktär X rynkade på ögonbrynen. Hen var bekymrad” och “Karaktär Y höjde rösten. Hen var arg”. Det blir helt avförtrollat och läsaren behövs knappt, som Nina Björk skriver, “allt är redan klart”:

    Den behöver liksom ingen läsare för det öppnas inga rymder, det finns inget att häpnas över, inget som lockar en att känna och tänka ett steg utanför romanens pärmar. Allt är klart, det är en sluten helhet. När sista ordet är sagt är allt sagt. (…) Det är som om författaren har skrivit en roman som ska fylla en funktion. Funktionen står på förlagets baksidestext: 1959 ”levandegör en tid, en stad och två människors väg mot vuxenlivet”. Det är exakt vad den gör.

    Jag sträckläste hela boken för att bli av med den, eftersom jag tyckte den var så dålig. Anti-rekommenderar verkligen denna.


    One response to “Sapiens: A Brief History of Humankind – Yuval Noah Harari (2014) och 1959: Ingrid och Georg – en kärlekshistoria – Helena Von Zweigbergk (2022)”

    1. […] av Helena Von Zweigbergk (2022) var sämst, lyckades jag äntligen läsa ut den i juli. O-rekommenderar den starkt. Läste även ut Sapiens – a brief history of humankind av Yuval Noah Harari (2014) (skrev om […]

    I juli har jag läst två stycken på sin höjd mediokra böcker: Sapiens: A Brief History of Humankind av Yuval Noah Harari (2014) och 1959: Ingrid och Georg – en kärlekshistoria av Helena Von Zweigbergk (2022). Sapiens är en populärvetenskaplig historiebok om, som titeln kaxigt deklarerar, mänsklighetens historia. Den börjar alltså för cirkus 200 000…

  • Jul 2020

    2020 har varit ett speciellt år, men utöver karantänen innan jul så var den på ett ungefär som den brukar vara, och antagligen som den skulle ha varit ändå. Bara mamma, pappa, Olivia och jag – och Emil samt katterna (a.k.a. center of attention). Ett vanligt, pandemi-fritt år, kanske jag hade åkt tillbaka till Göteborg såhär på annandagen eller kanske imorgon, för att landa hemma och sedan spendera nyår med kompisar och sedan kanske gå ut på svartklubb. Men i år är inget vanligt år och sjukhusen är överfulla och corona-fallen fler än någonsin så just i detta ögonblick lutar det åt att jag firar nyår med mamma och pappa (och Olivia och Emil och katterna) här i Spekeröd, som jag inte gjort på jag-vet-inte-hur-länge!? Men vi får se.

    Julen har i alla fall varit jättemysig. Vi åt fantastiskt god julmat i form av en delikat smörgåstårta à Olivia, brunkål som puttrat på spisen med sirap och grönsaksfond i en timme, grönkålssallad med vego-bacon, dadlar och vego-parmesan, jul”kött”bullar kryddade med massvis av färskmalen kryddpeppar och serverad med en kryddpeppar-doftande gräddsås, “sill”, ugnsbakade rotfrukter och saffranskladdkaka med lingongrädde till efterrätt. Oj, så gott det var.

    Och vi fick ju också turen att det blev sol och någon minusgrad lagom till julafton och juldagen, så på julafton tog vi en låååång promenad på nästan en mil, ända bort till Gårevattensbacken och genom skogen tillbaka. Riktigt härligt och en bra dags-aktivitet.

    Väl hemma bastade jag och Olivia, vi såg på Kalle (i alla fall lite grand) och lagade klart julmaten som vi i förtärde vid 18-tiden. Blev både en och två påtårar för oj så gott det var, speciellt mammas sallad med bacon och dadlar och parmesan och Olivias smörgåstårta tyckte jag. Allt veganskt såklart 🙂 Förutom pappas korvar och köttbullar.

    Jag fick en massa fina grejer. En rejäl cykellampa och cykelhandskar med reflex från mami (precis som jag önskat mig), den sedvanliga kalendern och tillhörande skiva från papi (men också en gullig mugg med en bild på mig och Olivia haha) samt två böcker som väl egentligen var lika mycket present till honom själv som till mig/Olivia eftersom det var böcker han själv ville läsa 😉 Av Olivia fick jag posca-pennor, precis som jag fick av Mim förra julen, men nu har samlingen utökats till fler färger och fler storlekar på spets – de jag fick var mindre! Mycket pepp på att testa dem ordentligt 🙂 Jag fick även den här bloggen i bokversion från 05 till 09 (!) vilket var väldigt roligt – som en fysisk backup som det är väldigt kul att gå tillbaka och läsa i haha. Själv gav jag bort skönlitterära upplevelser till hela familjen – Jag ger dig solen av Jandy Nelson till Olivia (typ bästa boken jag läst!), Ett litet liv av Hanya Yanagihara till mami (hon blev förskräckt av alla sidor, men jag lovar det är värt det!) samt Sapiens av Yuval Noah Harari till papi. Den sistnämnda har jag inte själv läst men jag har den och den står på min läslista! Jag gav även hela sällskapet en upplevelse i form av spelet Codenames som har spelats flitigt, ett riktigt bra spel 🙂

    Igår på juldagen var det också sol så även då var vi ute och promenixade. Samt hann till och med med att “sola” oss lite och dricka varm glögg i ungefär en kvart innan solen försvann. 🙂

    Allt som allt en riktigt bra jul 🙂 God fortsättning gott folk!


    2020 har varit ett speciellt år, men utöver karantänen innan jul så var den på ett ungefär som den brukar vara, och antagligen som den skulle ha varit ändå. Bara mamma, pappa, Olivia och jag – och Emil samt katterna (a.k.a. center of attention). Ett vanligt, pandemi-fritt år, kanske jag hade åkt tillbaka till Göteborg…