I juli läste jag ut andra delen i Per Anders Fogelströms Stad-serie, nämligen Barn av sin stad från 1962. Första delen (Mina drömmars stad) läste jag förra året och skrev då att det var med sorg jag läste ut boken, eftersom den var så bra och jag inte hade fortsättningen. Jag var fast besluten om att köpa böckerna second hand eftersom de är från 60-talet och således borde lie around lite överallt, och det stämmer med första delen men de andra delarna är inte helt lätta att få tag i. I brist på annat hittade jag en annan Fogelström-bok på nån second hand-runda, nämligen Mödrar och söner från 1991, men den var inte lika bra, den kändes inte lika mycket på nåt sätt. Men i augusti förra året var jag i Stockholm, och där hittade jag andra delen inne på en Röda korset-affär. Köpte hem den och sedan har den blivit liggande. Tills häromveckan! Då var min kollega Anna på besök, och hon berättade att hon klickat hem hela serien på fem böcker. Det inspirerade mig att börja läsa den andra delen, som jag ju hade hemma. Och det tog inte lång tid innan den var utläst, för den var, liksom första delen, otroligt bra.
Barn av sin stad tar vid där Mina drömmars stad slutar, det vill säga från år 1880 och fram till sekelskiftet. Den här gången är det inte Henning man följer – eftersom han [SPOILER ALERT] dog i slutet av första boken, utan hans barn, och speciellt den plikttrogna Emelie, som redan som barn börjar arbeta på tvålfabriken där hon sköter sig väl och är omtyckt av gamle fabrikör Melinder. Vi får också följa August Bodin, Emelies äldre bror som inte lägre är en del av familjen, eftersom han blivit bortadopterad och därmed gjort en klassresa. Fortfarande kommer han hem till sina biologiska föräldrar på Söder ibland, men han känner sig inte riktigt hemma någonstans, slits mellan sina rötter och sitt nya liv. Sprickan i familjen illustrerar också den större sprickan i samhället, den mellan arbetarklassen och den ägande klassen. Är det nu revolutionen kommer?
Barn av sin stad är, liksom sin föregångare och liksom Utvandrarna/Invandrarna-serien som kom ut ungefär samtidigt, en roman som känns. Man bryr sig om och ömmar för alla karaktärer, och man får, genom Fogelströms skickliga och sömlösa perspektivbyten, förståelse för alla deras val, tankar och känslor. Här finns inte nödvändigtvis någon tydlig protagonist och antagonist (liksom i Game of Thrones, för övrigt) eftersom de alla är människor som levandegörs genom Fogelströms skrivkonst. Var superdeppig när jag läst ut boken, eftersom den var så bra och jag ännu inte ägde resterande tre. I stället för att leta på second hand-butiker klickade jag därför hem dem från Bokbörsen.se så att jag kunde fortsätta leva i Stockholm kring sekelskiftet. Rekommenderar starkt denna bok!
Septemberkänslan får nog beskrivas som något i stil med “man jobbar på”. Men det är ju inte direkt någon känsla så jag får nog döpa om den här rubriken till “Månadens känsla/sammanfattning” istället. Så. Nu var det gjort. En sammanfattning av september alltså: “man jobbar på”. D.v.s., jobbet på Magnus Åbergsgymnasiet är det som tar upp det mesta av min tid (är ju ändå där 37 h i veckan, och sen så blir det lite till jobb hemma varje vecka). I övrigt ägnar jag mig åt beachvolley en eller två gånger i veckan (älskar den sporten), och försöker hänga i skogen så mycket som möjligt. Laga god mat på helgerna och på vardagarna rullar livet mest på. Men jag känner mig nöjd. Jobbet är kul och jag hinner med det jag ska. Det är mycket att göra, men det är ändå ett privilegium att få dela vardag med en massa tonåringar varje dag haha. De är så gulliga.
Månadens soundtrack
Fortsätter med Stockholmsvy av Hannes som jag hade även förra månaden. Den är toppen.
Månadens sociala/resa
Har varit i Stockholm och hängt med Lise och Mim och gått på fest hos Erik och Lisa. Vi klädde ut oss till Freuds personlighetsteori (I know, det var långsökt). Men tycker vi lyckades bra!!
Att jag över huvud taget var i Stockholm berodde också på att jag var på Amnesty-konferens där med jobbet. Vår skola är alltså en så kallad Amnesty-skola vilket innebär att man får åka på konferens en gång om året, men framförallt att man skall genomföra vissa aktiviteter, bland annat Skriv för frihet som är en global kampanj där över 200 länder skriver under namnlistor och skriver solidaritetsbrev för att sätta press på olika regeringar som fängslat abortaktivister, poeter och andra mänskliga rättighets-försvarare. Konferensen var toppen, jag såg bl.a. ett jättebra panelsamtal med Martin Schibbye vilket gjorde mig lite starstruck.
Månadens mat
Har fortsatt att plocka och äta svamp! Men har inga nya bilder på det. Blev också inspirerad förra helgen när jag var på Radikal bokmässa och fick äta frijoles och arepas con queso (d.v.s. ostfyllda friterade majsbröd mmm) så det har jag lagat två gånger den här månaden (även om igår tekniskt sett var oktober men anyway). Frijoles är alltså typ bönsoppa, eller stekta svarta bönor med kryddor (t.ex. spiskummin och paprika) + några skvättar vatten för att det ska bli lite såsigare. Detta serveras med ris, pico de gallo (hackad lök, vitlök, koriander, chili och tomat), arepas con queso (ostfyllda majsbröd alltså) och så gjorde jag en mangosalsa till också. Blev toppengott. Tack Syndikalistiskt forum för inspo!
Månadens scenkonst
Har som sagt varit på Amnestykonferens och då såg jag massa bra talare som kanske inte riktigt kan kallas för scenkonst men i alla fall scen. På radikal bokmässa såg jag Athena Farrokzhad, Merima Dizdarević och Burcu Sahin framföra sin “Ööööverenskommelse för Sverige”, ett avtal skrivet på Tidö slott, en numera ökänd gärningsplats för regeringen och SD:s motbjudande Tidöavtal. Poesiläsningen var sååå bra! Rolig, sorglig, vulgär, befriande, och som utlovat, “en uppvisning i bristande vandel”. Athena Farrokzhads sommarprat från 2014 är fortfarande ett av de bästa sommarprat jag hört, och hon är (tillsammans med Liv Strömqvist) en av mina idoler. Hösten 2019 hörde jag henne framföra sin dikt “Europa” i en källarpub efter Marxkonferensen och var tagen, och nu var jag lika tagen (trots att lokalen absolut hade mer att önska).
Månadens böcker
Harry Potter and the Goble of fire– J.K. Rowling(2000)
Harry Potter-marathonet har fortsatt och jag har läst ut fjärde boken. Läste också nästan hela femman, men p.g.a. att jag började ta tag i lite kurslitteratur i september så blev den inte utläst förrän nu i början av oktober. De är lika bra som alltid men måste nog säga att femman typ är en av de bästa böckerna? So much teenage feelings all over the place!!! Älskar ju tonårsskildringar haha. Mvh romantiker och nostalgiker.
A suitable amount of crime– Nils Christie (2004)
Jag har också läst en liten bok i min kriminologi-kurs (utöver X antal akademiska artiklar) som heter A suitable amount of crime som är en slags lång essä (boken är 120 sidor lång) om brott och straff, men framförallt är det en kriminologs vädjan om att i ett samhälle som värderar värden som snällhet, solidaritet, förståelse och compassion så är det svårt att argumentera för långa fängelsestraff eller fängelsestraff över huvud taget (speciellt eftersom den kriminologiska forskningen generellt är överens om att långa fängelsestraff inte är särskilt hjälpsamt för att förebygga eller förhindra brott).
Indeed, vi ser ofta på icke-existensen av dödsstraff och tortyr som något vi är stolta över i vårt straffsystem, “their absence is our pride” som Christie (2004, s.103) skriver, men “imprisonment also comes close to taking life away. It means to take most of what is usually included in life away” (Christie, 2004, s.103). Ändå har många (speciellt politiker till höger…) inga problem med fängelsestraff. Men, vi borde fråga oss, anser Christie:
“What sort of pain and what sort of distribution of pain do we find acceptable for our type of society? How large can we accept the penal sector of society to grow without endangering values of kindness, the civil character of our society and the cohesive character of that society? And then, when these limits are established, and we observe that they are threatened or transgessed, we have to give advice on what ought to be done. The level of punishment must be elevated to that of the independent variable.” (Christie, 2004, s.108)
En intressant liten bok!
Månadens film
The Matrix (1999)
Det var änna dags att se den här gamla rullen, Are var pepp och den har ju ändå stått på min watchlist. Och ja, det var ju inte riktigt min kopp te (vilket jag inte heller hade förväntat mig) men helt okej. Lite för mycket action för min smak men jag fattar att den är kult. 2,5 av 5.
April inleddes med en resa (Öland) och slutade med en resa (Stockholm). Månaden har bjudit på sol och kompisgäng, lite lugnare på jobbet, mycket bra film, och annat smått och gott.
I Stockholm
Socialt
April gjorde efter Öland stark entré med påskfirande i Spekeröd! Med Olivia, Erik, Lisa, Milla, Matilda, Ester och Are. Otroligt väder hade vi, och otrolig mat åt vi. Har varit vid Hornborgarsjön med Are och Ares pappa, har hängt på Amundön med Alex (uunnnddeeerrrbaaarrt) och njutit av solen t.ex. ovanför Bergsjön med utsikt över Kviberg och en vacker solnedgång.
Lisa, Erik och Matilda i sol på altan!Påskamat som äts! Premiär för ute-ät generellt!Are som spelar gitarr medan jag rättar prov under påsk”lovet”.Jag och Chili som hängde i Spekeröd i nästan en vecka under påsk <3Are, jag och Ester en fredagkväll vid BergsjönEn snyggTvå gulligaAre hann med att både skaffa och göra sig av med en mustasch under april!
Scenkonst
Are bjöd mig på Göteborgsoperan! Vi såg Touched, som var helt fantastisk. Jag blev så berörd och hade så många olika känslor. Den första delen av första akten, som hette Dust and disquiet, var otroligt vacker med kropparna som dansade i symbios, ljudlöst och explosivt och ömt samtidigt. Här började jag faktiskt gråta för jag blev så berörd av skönheten, av rörelserna tillsammans med musiken, men också för att jag tänkte på att något så här berörande och vackert också på många håll i världen skulle tolkas som obscent och provocerande, och det gjorde mig ledsen. Någonstans i mitten av första akten tog en glädjefylld trumrytm vid, och den gjorde mig glad, för beatet liksom kändes glädjefylld och dansarna var så energiska, men sedan, utan att man märkte det, blev det våldsamt på något sätt, glädjen förvandlades till något destruktivt i takt med att musiken blev hårdare och rörelserna likaså. Även i andra akten, To kingdom come, kastades man mellan olika känslor, i samband med att gestaltningen förändrades. Ett älskande par, där den ena alltid bär den andra, som bönar och ber. Ett hysteriskt leende, ett technoparty. Som sagt, en fantastisk föreställning! Gå och se!
Böcker
Jag har läst Morgonstjärnan av Karl-Ove Knausgård (2020) och Människans frigörelse: Karl Marx ungdomsskrifter i urval och översättning av Sven-Eric Liedman (1995), jag skrev om båda här. Jag har också lyssnat på När man skjuter arbetare av Kerstin Thorvall (1993) som jag skrev om här. Speciellt den sista var väldigt bra! Stor litteratur som jag verkligen rekommenderar.
Filmer
The girl with all the gifts (2016)
Denna udda zombie-apokalyps-film var helt fantastisk. Den utspelar sig i en dystopisk parallell samtid där en svamp har spridit sig och gjort en majoritet av mänskligheten till människoätande zombies (en plot som är märkligt lik den nya HBO-serien The last of us som bygger på ett TV-spel, medan denna film bygger på en bok, och jag och Are kollade upp vilken som kom först men de kom mer eller mindre samtidigt). Instängda på en militärbas befinner sig ett gäng människor som ännu inte är smittade av zombie-svampen, och så en grupp barn – eller testobjekt för vaccin – som är någon slags korsning mellan människa och zombie. De beter sig och är som människobarn, speciellt the girl with all the gifts, men vid doften av människa, som ibland tar sig förbi block-gelen, blir de hysteriska köttätande zombies. Därför måste de hållar fastkedjade tjugofyra timmar om dygnet, men samtidigt får de också gå i skolan, dock under sträng övervakning. I skolan finns den snälla läraren som vägrar se zombiebarnen som människoätande zombies, utan ser dem just som barn. Speciellt the girl with all the gifts. Jag vill inte säga så mycket mer än så här, men rekommenderar starkt denna fantastiska lilla film! 4,5 av 5
Huesera (2022)
Huesera, eller The bone woman som den engelska titeln var, är en peruviansk skräckfilm som fanns på Drakenfilm i två veckor som efter att ha läst beskrivningen jag verkligen ville se. Den handlar om Valéria som lever ett tryggt medelklassliv med sambo och som längtar efter att bli gravid. När stickan väl visar plus blir hon först överlycklig, men snart visar sig något vara fel. Valéria ser saker som inte finns, och i takt med att det som växer i hennes mage blir större blir känslan av att något är fel också starkare. En mycket obehaglig film (som faktiskt till och med skrämde Are!!) med många spännande teman (t.ex. hbtq, moderskap och galenskap) som var mycket svårt att förutsäga. Rekommenderar, 4,5 av 5!
Titanic (1997)
Well, ‘nough said, en bra jävla rulle. Blev dock ej lika berörd som sist, hade antagligen PMS då? Are var måttligt road hahaha men det var faktiskt han som föreslog en “film man vet är bra”. 3,5 av 5.
Persona (1966)
En speciell, trippig och vacker film av Ingmar Bergma med Liv Ullman och Bibi Andersson i huvudrollen. Skrev om här. 4 av 5.
Undine (2020)
Märklig tysk film med Franz Rogowski (en av mina favoritskådespelare) i huvudrollen, men som sagt, mycket märklig. Den skall handla om en vattennymf som bara kan överleva på true love, men om man inte läser beskrivningen är det inte helt tydligt alltså. Ger den kanske 2 av 5.
The Ritual (2020)
En märklig skräckfilm som är supposed to utspela sig i Sverige, men där ingenting stämmer vilket jag stör mig på – t.ex. skall det vara de svenska fjällen på sommaren, ändå blir det mörkt (det blir aldrig mörkt i fjällen på sommaren) och ändå är det en massa granskog (finns inte så mycket skog i fjällen). Så det gjorde att jag störde mig jättemycket hela tiden. Dessutom enligt mig en ganska tråkig story, som jag tyckte liknade Midsummer-filmen. Rekommenderar ej. 0,5 av 5.
Anything for Jackson (2020)
Också en skräckis som började mycket obehagligt men sen blev mer okej att se. Om ett satanistiskt par som försöker bring back their lost grandson to life med alla medel möjliga (d.v.s., satanistiska ritualer). Det går dock ej helt som de tänkt sig och ja, ni hör ju att det blir obehagligt. Helt OK film som började relativt starkt men sen gick det utförm 2 av 5.
Utflykt/natur
Hornborgasjön!! Vi hade en sån härlig dag där, jag Are och hans pappa Birger. Det var också mycket äventyrligt, för jag och Are gick en promenad längs en led där delar av den var avstängd p.g.a. översvämningar. “Äsch”, tänkte vi, “det kan ju inte vara så farligt”. Och det var det inte först. Men sen fick Are bära mig några bitar, p.g.a. jag hade sneakers och han hade ordentliga vandringskängor. Men sen blev det literally en sjö så då var det bara att snöra av sig skorna. Mycket äventyrligt och vårigt. Nynnade på “Blåsippan ute i backarna står, niger och säger att nu är det vår, barnen dom plockar små sipporna glatt, rusar sen hem under rop och skratt. Mor nu är våren kommen, mor, nu får vi gå utan strumpor och skor….” hela vägen
FikapausFörsöker kanske omedvetet härma en trana?Sjö som sagtUt på tur aldrig sur
Jag och Alex var också iväg till Amundön en helg och det var också en otrolig dag. Jag tog ett dopp i havet och så var det så mysigt att få lite egentid.
Falke och jag mkt koncentrerade
Månadens mat
Påskmaten var riktigt 👌🏼, och så pizzan på La Piccola Nonna i Stockholm mmmmm drömmer fortfarande om den. Måste gå tillbaka nästa gång jag är där. Och så har Are lagat god mat till mig, tex krämig pasta med tofu :))
På La Piccola Nonna i StockholmUtsökt påskmatMat som jag äter varje dag på jobbet, vi har verkligen en toppen-salladsbuffé!
Och det var allt för denna månad! Hejdå april hejhej maj, du är ju redan här!
Jag har varit i Stockholm!! En liten weekendresa tillsammans med Are som vi planerat sedan i vintras, lagom precis efter att han lämnat in sin uppsats (och lagom till långhelg tack vare första maj). Vi tog eftermiddagståget från Gbg i fredags och kom fram vid sju-tiden. Vi åkte direkt till Reimers för att få nycklar till gästlägenheterna från Björn, men efter att vi hade installerat oss i vad som kändes som en bunker (mycket valuta för pengarna för den BRF:en eftersom de får in 1250 kr/natten för de tre små gästrummen) drog vi ut i den kyliga aprilkvällen för att hitta nåt att äta. Det blev Babel Bazar vid Hornstull som jag hade sparat i Google Maps. Otroligt god falafel, men något otrevlig personal. Vi käkade vid Bergsund strand och tog sedan en promenad runt området bort till Pålsunds park och tillbaks till Hornsgatan där vi satte oss på en bar och drack en öl. En mycket bra inledning på Stockholmsvistelsen!
Inte ful utsiktGullig kille + Långholmens båtar och på andra sidan… Norrmalm?? Äsch jag vet inteMmmMmm!!!Vi lyssnade på kvällsfågelsången och spanade på utsikten.
Nästa dag, i lördags, stod Hermans på agendan. Men först skulle vi byta till Thomas gästlägenhet på andra sidan Reimers (som vi egentligen bokat för hela vistelsen men som behövde avbokas en natt för att Thomas & co behövde kunna boka en natt och man kunde tydligen bara boka sju nätter i taget). Men flyttningen kunde inte göras förrän klockan tolv så vi tog en morgonpromenad runt Reimers och tittade på körsbärsblom. Fick så mycket nostalgikänslor, det är ändå mycket tid i min barndom jag spenderat här. Springa mer med ett par mynt och köpa något på Coop, leka på lekplatsen nedanför lägenheten, hälsa på kaninerna.
Kyligt men fintKom på att solglasögonen var överflödigaVacker!!!Han poserade helt självmant på detta sätt hahaha
Prick klockan tolv stod vi redo för att blippa brickan utanför Thomas gästlägenhet på Anders Reimers väg, men Are gick i förväg för att handla en present på Ve och fasa, en liten affär nära Högalidskyrkan. Sen möttes vi på Hornsgatan och promenerade i rask takt mot Slussen eftersom vi hade bord bokat på Hermans klockan ett. En fantastisk helvegansk buffé hade de, och allt var verligen hur gott som helst. Minus för att det är trångt och stimmigt, och tyvärr satt ett väntar precis bredvid oss där den ena höll en timmes monolog (med några instick från kompisen) om allt från hennes cancer till hur öppen hon var till hur hon hanterade sin pappas små-rassighet till hur hon hittat Gud osv osv osv. Jag hade så svårt att koncentrera mig på Are för vi fick höra så mycket om denna människa under lunchen och det var svårt att inte lyssna.
Efter Hermans styrde vi stegen tillbaka till Slussen och sedan tillbaka samma håll mot Fotografiska, där vi bl.a. såg en utställning med flera konstnärer på tema natur och miljö. Mycket vackra foton, även om jag också sett andra mer inspirerande utställningar på Fotografiska. Vi båda tyckte mycket om ett videoverk som visades över en hel vägg och som vi satt länge och tittade på.
Efter Fotografiska promenerade vi hemåt längs vattnet, ganska trötta i benen vid det här laget. Vilade hemma i lägenheten en timme (som för övrigt kändes mycket bättre än bunkern – här hade vi en lägenhet för oss själva och det fanns fönster) innan vi tog tunnelbanan till Rådmansgatan där vi mötte upp Lise för att äta middag på Lao Wai, en helvegansk kinesisk restaurang som jag hade läst om. Det var jättetrevligt att träffa Lise men tyvärr var jag inte så imponerad av maten. Eller, den var god, och det är alltid nice med helveganska restauranger, men det var inte värt att betala 250-300 kr per huvudrätt, när det kändes som att man kunde få ungefär samma mat också på ett “vanligt” Kinaställe. Också lite tråkig öl hälsar Are.
“Tänk vad lyxigt”, sa Are på väg hem, “att vi har en hel dag till i Stockholm!” och så var det ju! Målet för söndagen var att se slottet och riksdagen (eftersom Are inte varit i Stockholm förut) så vi promenerade hela vägen från Reimers via Mariatorget där vi tog en glass på Stikkinikki (en gelato-kedja som har ett ställe med bara veganska smaker på just Mariatorget mmmm) och den famösa Guldbron, Gamla stan och Kungsträdgården. Vi fick till och med se en parad (Valborgsmässoafton till ära antar jag??) som marscherade förbi med pompa och ståt. Jag var mest imponerad av hästarnas lynne som klarar av en hel orkester och dessutom att gå mitt i stan bland bilar, turister och bussar.
Innan han kom på att det var lite för kallt utan mössaNu såUt på tur aldrig sur
Sen gick vi till Medelhavsmuséet där vi hade gratis inträde eftersom vi var på Världskulturmuséet förra veckan och årskort kostar bara 140 kr. Hade vi inte haft den nuvarande skit-regeringen hade det iförsig varit gratis, tack Uffe. Vi hann se utställningarna om Antikens Grekland, Romarriket och Egypten, inklusive föremål som skapats för mer än 5000 år sedan. Det är hisnande!!! Rekommenderar detta museum.
Efter muséet styrde vi kosan mot Rådmansgatan igen, för däromkring låg MyVegina som jag kollat upp, ett veganskt lunchställe med bl.a. smoothies och mackor. En otrolig smoothie drack vi, dock i dyraste laget, men så krämig och len i konsistens och smak, samt grillade mackor mmmm.
På kvällen hade vi bokat deg på La Piccola Nonna, en napolitansk pizzeria med veganska och vegetariska pizzor som drivs av två vänner. Pizzerian ligger ganska anonymt på en tvärgata till Götgatan, nära Skanstull, och så fort man klev in kände man att det här är ett riktigt trevligt place. Vänster, queert och otroliga pizzor. Man kan inte boka bord utan kan bara boka deg för att få en garanterad pizza, så får man plats om man får plats och annars blir det take away. Men vi fick plats!! Och det var såååå gott och prisvärt, en pizza för 110 kronor. Rekommenderar detta starkt, inte bara för maten utan också för att det är ett mysigt ställe att stötta. Önskar de startade i Göteborg också!!!
En gullis!!!<3Dricker koncentrerat
Efter pizzan gick vi till Mikkeller-baren nära Medborgarplatsen, som jag och mamma var på när vi var i Stockholm i höstas. Många goda öler och lagom lugnt när man vill kunna konversera.
Ett trevligt ställe!!En bild jag skickade till Ester för att illustrera att vi drack god öl. Jag drack IPA och Are en redig stout.
Sen gick vi hela vägen hem i en otrolig marsch-fart för att Are behövde gå ner sitt blodsocker lite grand, och idag på Första maj, var det dags att säga hejdå till Stockholm för denna gång. Har haft det så bra och ätit så mycket god mat mmmm. Speciellt pizzan som sagt. Min och Ares första lilla resa tillsammans också, hoppas det blir många fler!!
Det var med sorg jag läste ut Per-Anders Fogelströms Mina drömmars stad från 1960, eftersom den var så bra och så mysig (det var min morgon-bok). Boken är – trots att den är skriven innan Barn-serien som jag läste förra året – en fortsättning på Stockholms-eposet som alltså börjar med Vävarnas barn, Krigets barn och Vita bergens barn, alla skrivna på 1980-talet. Dessa tre böcker spänner över ca 100 år från 1700-talet till mitten av 1800-talet, och i Mina drömmars stad får vi möta Tummen igen, fast nu som en bikaraktär till huvudkaraktären Henning.
Henning kommer från landsbygden och i sin ungdom tar han sig till Staden, hans drömmars stad där allting skall bli bra, fastän han är fattig som en kyrkråtta. Återigen (eller ja, för första gången då eftersom barn-serien som sagt skrevs senare trots att den utspelar sig innan stad-serien) får man bekanta sig med Stockholms allra lägsta skikt – fabriksarbetarna. Genom skildringarna kan man nästan se Stockholms smuts framför ögonen, känna fattigdomens stank, nöden och mödan, de tunga lassen och de krökta ryggarna, kropparna som åldras i förtid, trettioåringar som är som gummor med sönderspräckta händer, för att hela livet bestått av hårt arbete. Och någonstans långt borta, men ändå så nära, hägrar en helt annan klass, fabrikörerna, ägarna av produktionsmedlen, som man kanske, kanske kan få klättra till, om man har tur och är beredd att ge upp därifrån man kommer, sin familj och sitt liv.
Mina drömmars stad är enligt mig (och många andra med mig, antar jag? Det är ju inte för intet Fogelström är en av Sveriges mest älskade författare) en modern klassiker som alla borde läsa, inte bara för att den är medryckande och en utmärkt roman men också för att den är allmänbildande, om en tid långt bort från vår, men ändå så nära. Det är bara 150 år sedan Sverige var otroligt fattigt, och folk sökte sig härifrån för att överleva. Rekommenderar starkt! Nu måste jag hitta nästa bok i serien i närmsta second hand.
Så jag är i Stockholm!! På Marx-konferens. Temat är nämligen climate change, och en av mina idoler Andreas Malm är en av huvudtalarna. Han råkar även vara programansvarig för human ecology-mastern i Lund, vilken Paulina, George, Paco, Lise, Ronja m.fl. som jag känner går, så de är tjenis med honom vilket gör mig starstruck haha. Hur som, hans föreläsning imorse var SKITBRA. Så inspirerande. Han pratade om hans kommande bok “How to blow up a pipeline” och han frågar sig: hur länge ska klimatrörelsen vara snäll och trevlig och foglig, innan den radikaliseras? Han pratade om hur de ickevålds-rörelser mycket av miljörörelsen hela tiden referar till inte alls var särskilt fredliga: property destruction var t.ex. en av grundpelarna i suffragettrörelsen (efter att de provat alla ickevåldsamma medel) (obs, ingen människa blev någonsin skadad), och slaveriet hade aldrig kunnat avskaffas endast genom fredlig sittstrejk på åkrarna eller matvägran, det skulle bara lett till tidigare död för slavarna. Nej, båda dessa tongivande social movements använda faktiskt våld i viss mån. Men som sista utväg. Andreas tes var i princip att vi kommer inte komma någon vart genom att blockera vägar ha fredagsstrejker, för det hotar inte ExxonMobile, Shell, BP och de andra fossiljättarna. De måste frukta oss om vi ska komma någon vart. Fredliga klimatrörelser så som XR och FFF gör inte fel, de gör tvärtom sitt jobb väldigt bra, argumenterade Andreas, men de kan inte vara det mest radikala. Snarare ska de utgöra det som drar den stora massan som öppnar upp för den “radikala flanken”, dvs property destruction. De som blow up pipelines.
Sen lyssnade jag på Sonia Guajajara som leder urfolkets kamp i Brasilien mot storkapitalet som hugger ner regnskogen. Också mycket inspirerande. Jag lyssnade sen på Costas Lapavistas som sa en del grejer jag höll med om (vänstern ägnar sig alldeles för mycket åt identitetspolitik och har tappat arbetarklassen) men också en hel del jag inte höll med om (att det är möjligt att decouple growth och CO2 emissions t.ex.) men det var uppfriskande och pragmatiskt att höra. Därefter var jag trött och gick hem. Egentligen ville jag se sista grejen, Kajsa Ekis Ekman intervjua Costas Lapavistas, men det var knökfullt så jag såg ingenting. Så nu har jag precis kommit “hem” till Gustavs lägenhet i Hökarängen. Blir riktigt sugen på att flytta till Stockholm när jag är här – det är ju en så fin stad och det finns mycket natur och mycket som händer. Synd bara att det är stört omöjligt att hitta en säker bostad. Står en i bostadskö (som jag gör sen ca 4 år tillbaka) hamnar en bara längre och längre bort från att faktiskt få en lägenhet, eftersom antalet köande ökar i takt med att hyresrätter minskar (för de görs om till bostadsrätter). Ahja, om tjugo år kanske jag har en chans till en etta nånstans och vem vet vad jag gör då i livet? 😉
Jag kom hit till Stockholm redan torsdag kväll, och fixade middag till Gustav som tack för att han hostar mig. Vi pratade om poesi och litteratur hela kvällen (han har precis flyttat hit från Gbgay och börjat skrivarlinjen). På morgonen kom Paulina också hit, hon har blivit av med sitt pass och var tvungen att åka till ambassaden för att fixa nytt och passade på att göra det under Marx-konferensen, och vi hade en jättehärlig dag ihop. Promenad på söder för min del medan hon var på ambassaden (från Götgatsbacken till Horsntull, den promenaden kan jag vid det här laget), plugg på ett kaffe-place, sen en öl på Marx-konferensens inledning, och sedan middag och häng hemma då vi hade lägenheten för oss själva vilket kändes som att vara på semester/bo på hotell pga storstad, stor lägenhet utan roomies, 180-säng (Gustav sov hos sin partner) och fredag haha.
[…] idoler. Hösten 2019 hörde jag henne framföra sin dikt “Europa” i en källarpub efter Marxkonferensen och var tagen, och nu var jag lika tagen (trots att lokalen absolut hade mer att […]
Jaha här sitter jag i soffan och känner mig ynklig efter en intensiv helg i Stockholm på Vegovision där jag värvade som fasen. Stod seriöst för nästan 10% av alla värvade i lördags *stolt*. Ca 760 nya medlemmar totalt hela helgen i alla fall, wohooo! Till Djurens Rätt alltså. Volontärade för dem. Men ojojoj vad det slog ut mig. Var tvungen att gå hem tidigare igår (söndag) för jag var trött, hänging och hade ont i kroppen och misstänkte feber. Sov några timmar och lämnade Stockholm sen vid 21-tiden på kvällen, och vi var tvungna att köra via Herrljunga så det tog en jäkla tid (6,5 h) att komma hem, var inte i Göteborg i sängen förren 03.30 typ. Hua. Var inte på mitt gladaste humör när vi äntligen kom fram, eftersom vi kört så länge och tagit omvägar och jag var febrig. Men så skönt att krypa ner hos Sebbe igen <3
Status just nu:
Yep. Blek och trött. Haft soffläge hela dagen. Med undantag för en dusch imorse (det var så sköööööööööönt!!!) och tvättid. Är fortfarande lite halvsjuk, tror jag har lite lite feber men mest är jag nog trött. Imorgon ska jag ta tag i mitt liv igen! Hasta luego så länge amigos :*
Vi har precis käkat frulle på balkongen och om en timme går bilen mot Örebro. Följa E20, E4 och sedan 204. Det blir nog bra :))))
Hejdå Stockholm för den här gången, vi ses snart igen!
P.S. Fantastisk sak hände igår. Jag, Carro och Sebbe hittade asbilliga biljetter till Amsterdam från Köpenhamn (700 kr/person tur och retur), så VI SKA TILL AMSTERDAM UNDER EUROPRIDE!!! WOHO!!! Ska bli så jäääääääääääääkla kul!!!!!!!!!!!!!
Har semestrat så hårt nu här under mina dagar i Stockholm, lyckades ju pricka in finaste vädret ever på min lediga vecka, till exempel såhär:
Eller såhär:
Mhmmmm. Semestrar järnet som sagt, med sol och bad på Reimers, lite shopping, häng med Thomas, Erik och Johan (tills de åkte igår eftermiddag då vill säga, nu är jag ensam men imorgon kommer Sebbe tjoho!), god mat och ett glas rött på det. Har hunnit med att läsa ut tre böcker (pga semester <3), så tänkte skriva ett par ord om dem.
Alltings början – Karolina Ramqvist (2012)
Det är Stockholm, 90-tal, och Saga som nyss börjat gymnasiet försöker leva så feministiskt som hennes konstnärsmamma lärt henne; “ta för sig”; men det är svårt i praktiken när en kärar ner sig i en man som bara vill ligga med en efter klockan tre på natten. En feministisk bok om tonårstjejer och deras tankar om pojkar och män. Kul med all Stockholmskuriosa, feministiska referenser och 90-talsiakttagelser, bra språk, men en blir lite trött på storyn till slut. Ändå läsvärd.
Alkemisten – Paulo Coelho(1988)
En klassisker som jag läste på inrådan av Sebbe och Popp som tyckte om den mycket, men jag är inte så imponerad. Det är en symbolisk/ metaforisk saga som egentligen handlar om hur en kan se på livet, kärleken, rikedomar mm, men jag hade svårt att se beyond det fattiga språket (som visserligen är en översättning från portugisiska), att det var just en saga samt bristen på genustänk och representation (endast två kvinnor nämndes, och det i egenskap av vackra objekt för mäns trånande). Flera fina tankar om livet i alla fall, men den föll mig inte riktigt i smaken även om jag förstår att andra kan ta den till sig mycket bättre, och en kan ändå lära sig mycket av den om en som sagt ser förbi dess brister, men det är svårt att ta av sig genusglasögon när en en gång har satt på sig dem, och jag hoppade direkt från Alltings början till Alkemisten vilket gjorde att det enkla språket blev extra tydligt.
Det är något som inte stämmer – Martina Haag (2015)
En rå, brutalärlig men vacker bok om när kärleken tar slut hos den ena, och den andra blir bedragen om och om igen, och försöker att lappa ihop en trasig familj. Försöker överleva fastän en egentligen dött. Baserad på Martina och Erik Haags verkliga skiljsmässa; referenser till Historiätarna och Lotta Lundgren är med fast med andra namn; så den är extremt utlämnande (och lite hämndlysten). Gillar ju inte direkt Erik Haag efter att ha läst denna. Men hur som helst en otroligt bra, sorglig och ärlig bok som jag streckläste på ett par timmar för den var så bra. Rekommenderar!
Vek förresten ett hundöra vid detta stycke, som jag tyckte var fint, och nog väldigt talande om en själv varit med om en separation:
Det är den vackraste sommaren någonsin och jag vill bara att den ska vara över. Jag vill bara att dagarna ska gå. Jag kan inte alltid känna såhär. Det klarar jag inte. Jag överlever inte det. Bläddrar fram till januari i almanackan och skriver: Nu måste jag må lite bättre. Det är om ett halvår. Jag ska bara ta mig igenom dessa sex månader, sen måste jag må på ett annat sätt.
Han kommer att ändra sig, bara det går tillräckligt lång tid. Jag skriver upp varje kvart på ett papper på morgonen och så stryker jag över den när den har passerat. Sen skriver jag upp nästa klockslag och väntar på att få stryka över det. Jag väntar ut livet. En kvart i taget.
6.15 6.30 6.45 7.00
En (snart) trettioårig person med (snart) tjugo års (!) bloggkarriär, som nuförtiden mest upprätthåller bloggandet för min egen nostalgis skull, men du är förstås välkommen att hänga på. Skriver mest om kultur jag konsumerar, men även om min vardag, politik och annat smått och gott. Borgerliga intressen – god mat och vin, vackra tavlor, klassisk litteratur och dyra sporter – med hjärtat på rätt ställe (d.v.s. vänster).
I juli läste jag ut andra delen i Per Anders Fogelströms Stad-serie, nämligen Barn av sin stad från 1962. Första delen (Mina drömmars stad) läste jag förra året och skrev då att det var med sorg jag läste ut boken, eftersom den var så bra och jag inte hade fortsättningen. Jag var fast besluten om att köpa böckerna second hand eftersom de är från 60-talet och således borde lie around lite överallt, och det stämmer med första delen men de andra delarna är inte helt lätta att få tag i. I brist på annat hittade jag en annan Fogelström-bok på nån second hand-runda, nämligen Mödrar och söner från 1991, men den var inte lika bra, den kändes inte lika mycket på nåt sätt. Men i augusti förra året var jag i Stockholm, och där hittade jag andra delen inne på en Röda korset-affär. Köpte hem den och sedan har den blivit liggande. Tills häromveckan! Då var min kollega Anna på besök, och hon berättade att hon klickat hem hela serien på fem böcker. Det inspirerade mig att börja läsa den andra delen, som jag ju hade hemma. Och det tog inte lång tid innan den var utläst, för den var, liksom första delen, otroligt bra.
Barn av sin stad tar vid där Mina drömmars stad slutar, det vill säga från år 1880 och fram till sekelskiftet. Den här gången är det inte Henning man följer – eftersom han [SPOILER ALERT] dog i slutet av första boken, utan hans barn, och speciellt den plikttrogna Emelie, som redan som barn börjar arbeta på tvålfabriken där hon sköter sig väl och är omtyckt av gamle fabrikör Melinder. Vi får också följa August Bodin, Emelies äldre bror som inte lägre är en del av familjen, eftersom han blivit bortadopterad och därmed gjort en klassresa. Fortfarande kommer han hem till sina biologiska föräldrar på Söder ibland, men han känner sig inte riktigt hemma någonstans, slits mellan sina rötter och sitt nya liv. Sprickan i familjen illustrerar också den större sprickan i samhället, den mellan arbetarklassen och den ägande klassen. Är det nu revolutionen kommer?
Barn av sin stad är, liksom sin föregångare och liksom Utvandrarna/Invandrarna-serien som kom ut ungefär samtidigt, en roman som känns. Man bryr sig om och ömmar för alla karaktärer, och man får, genom Fogelströms skickliga och sömlösa perspektivbyten, förståelse för alla deras val, tankar och känslor. Här finns inte nödvändigtvis någon tydlig protagonist och antagonist (liksom i Game of Thrones, för övrigt) eftersom de alla är människor som levandegörs genom Fogelströms skrivkonst. Var superdeppig när jag läst ut boken, eftersom den var så bra och jag ännu inte ägde resterande tre. I stället för att leta på second hand-butiker klickade jag därför hem dem från Bokbörsen.se så att jag kunde fortsätta leva i Stockholm kring sekelskiftet. Rekommenderar starkt denna bok!
One response to “Barn av sin stad – Per Anders Fogelström (1962)”
Lennart Andrews
Jag lånar gärna de här böckerna av dig. Pappie
Om mig
En (snart) trettioårig person med (snart) tjugo års (!) bloggkarriär, som nuförtiden mest upprätthåller bloggandet för min egen nostalgis skull, men du är förstås välkommen att hänga på. Skriver mest om kultur jag konsumerar, men även om min vardag, politik och annat smått och gott. Borgerliga intressen – god mat och vin, vackra tavlor, klassisk litteratur och dyra sporter – med hjärtat på rätt ställe (d.v.s. vänster).
I juli läste jag ut andra delen i Per Anders Fogelströms Stad-serie, nämligen Barn av sin stad från 1962. Första delen (Mina drömmars stad) läste jag förra året och skrev då att det var med sorg jag läste ut boken, eftersom den var så bra och jag inte hade fortsättningen. Jag var fast besluten om att köpa böckerna second hand eftersom de är från 60-talet och således borde lie around lite överallt, och det stämmer med första delen men de andra delarna är inte helt lätta att få tag i. I brist på annat hittade jag en annan Fogelström-bok på nån second hand-runda, nämligen Mödrar och söner från 1991, men den var inte lika bra, den kändes inte lika mycket på nåt sätt. Men i augusti förra året var jag i Stockholm, och där hittade jag andra delen inne på en Röda korset-affär. Köpte hem den och sedan har den blivit liggande. Tills häromveckan! Då var min kollega Anna på besök, och hon berättade att hon klickat hem hela serien på fem böcker. Det inspirerade mig att börja läsa den andra delen, som jag ju hade hemma. Och det tog inte lång tid innan den var utläst, för den var, liksom första delen, otroligt bra.
Barn av sin stad tar vid där Mina drömmars stad slutar, det vill säga från år 1880 och fram till sekelskiftet. Den här gången är det inte Henning man följer – eftersom han [SPOILER ALERT] dog i slutet av första boken, utan hans barn, och speciellt den plikttrogna Emelie, som redan som barn börjar arbeta på tvålfabriken där hon sköter sig väl och är omtyckt av gamle fabrikör Melinder. Vi får också följa August Bodin, Emelies äldre bror som inte lägre är en del av familjen, eftersom han blivit bortadopterad och därmed gjort en klassresa. Fortfarande kommer han hem till sina biologiska föräldrar på Söder ibland, men han känner sig inte riktigt hemma någonstans, slits mellan sina rötter och sitt nya liv. Sprickan i familjen illustrerar också den större sprickan i samhället, den mellan arbetarklassen och den ägande klassen. Är det nu revolutionen kommer?
Barn av sin stad är, liksom sin föregångare och liksom Utvandrarna/Invandrarna-serien som kom ut ungefär samtidigt, en roman som känns. Man bryr sig om och ömmar för alla karaktärer, och man får, genom Fogelströms skickliga och sömlösa perspektivbyten, förståelse för alla deras val, tankar och känslor. Här finns inte nödvändigtvis någon tydlig protagonist och antagonist (liksom i Game of Thrones, för övrigt) eftersom de alla är människor som levandegörs genom Fogelströms skrivkonst. Var superdeppig när jag läst ut boken, eftersom den var så bra och jag ännu inte ägde resterande tre. I stället för att leta på second hand-butiker klickade jag därför hem dem från Bokbörsen.se så att jag kunde fortsätta leva i Stockholm kring sekelskiftet. Rekommenderar starkt denna bok!
One response to “Barn av sin stad – Per Anders Fogelström (1962)”
Lennart Andrews
Jag lånar gärna de här böckerna av dig. Pappie
I juli läste jag ut andra delen i Per Anders Fogelströms Stad-serie, nämligen Barn av sin stad från 1962. Första delen (Mina drömmars stad) läste jag förra året och skrev då att det var med sorg jag läste ut boken, eftersom den var så bra och jag inte hade fortsättningen. Jag var fast besluten om…
Septemberkänslan får nog beskrivas som något i stil med “man jobbar på”. Men det är ju inte direkt någon känsla så jag får nog döpa om den här rubriken till “Månadens känsla/sammanfattning” istället. Så. Nu var det gjort. En sammanfattning av september alltså: “man jobbar på”. D.v.s., jobbet på Magnus Åbergsgymnasiet är det som tar upp det mesta av min tid (är ju ändå där 37 h i veckan, och sen så blir det lite till jobb hemma varje vecka). I övrigt ägnar jag mig åt beachvolley en eller två gånger i veckan (älskar den sporten), och försöker hänga i skogen så mycket som möjligt. Laga god mat på helgerna och på vardagarna rullar livet mest på. Men jag känner mig nöjd. Jobbet är kul och jag hinner med det jag ska. Det är mycket att göra, men det är ändå ett privilegium att få dela vardag med en massa tonåringar varje dag haha. De är så gulliga.
Månadens soundtrack
Fortsätter med Stockholmsvy av Hannes som jag hade även förra månaden. Den är toppen.
Månadens sociala/resa
Har varit i Stockholm och hängt med Lise och Mim och gått på fest hos Erik och Lisa. Vi klädde ut oss till Freuds personlighetsteori (I know, det var långsökt). Men tycker vi lyckades bra!!
Att jag över huvud taget var i Stockholm berodde också på att jag var på Amnesty-konferens där med jobbet. Vår skola är alltså en så kallad Amnesty-skola vilket innebär att man får åka på konferens en gång om året, men framförallt att man skall genomföra vissa aktiviteter, bland annat Skriv för frihet som är en global kampanj där över 200 länder skriver under namnlistor och skriver solidaritetsbrev för att sätta press på olika regeringar som fängslat abortaktivister, poeter och andra mänskliga rättighets-försvarare. Konferensen var toppen, jag såg bl.a. ett jättebra panelsamtal med Martin Schibbye vilket gjorde mig lite starstruck.
Månadens mat
Har fortsatt att plocka och äta svamp! Men har inga nya bilder på det. Blev också inspirerad förra helgen när jag var på Radikal bokmässa och fick äta frijoles och arepas con queso (d.v.s. ostfyllda friterade majsbröd mmm) så det har jag lagat två gånger den här månaden (även om igår tekniskt sett var oktober men anyway). Frijoles är alltså typ bönsoppa, eller stekta svarta bönor med kryddor (t.ex. spiskummin och paprika) + några skvättar vatten för att det ska bli lite såsigare. Detta serveras med ris, pico de gallo (hackad lök, vitlök, koriander, chili och tomat), arepas con queso (ostfyllda majsbröd alltså) och så gjorde jag en mangosalsa till också. Blev toppengott. Tack Syndikalistiskt forum för inspo!
Månadens scenkonst
Har som sagt varit på Amnestykonferens och då såg jag massa bra talare som kanske inte riktigt kan kallas för scenkonst men i alla fall scen. På radikal bokmässa såg jag Athena Farrokzhad, Merima Dizdarević och Burcu Sahin framföra sin “Ööööverenskommelse för Sverige”, ett avtal skrivet på Tidö slott, en numera ökänd gärningsplats för regeringen och SD:s motbjudande Tidöavtal. Poesiläsningen var sååå bra! Rolig, sorglig, vulgär, befriande, och som utlovat, “en uppvisning i bristande vandel”. Athena Farrokzhads sommarprat från 2014 är fortfarande ett av de bästa sommarprat jag hört, och hon är (tillsammans med Liv Strömqvist) en av mina idoler. Hösten 2019 hörde jag henne framföra sin dikt “Europa” i en källarpub efter Marxkonferensen och var tagen, och nu var jag lika tagen (trots att lokalen absolut hade mer att önska).
Månadens böcker
Harry Potter and the Goble of fire– J.K. Rowling(2000)
Harry Potter-marathonet har fortsatt och jag har läst ut fjärde boken. Läste också nästan hela femman, men p.g.a. att jag började ta tag i lite kurslitteratur i september så blev den inte utläst förrän nu i början av oktober. De är lika bra som alltid men måste nog säga att femman typ är en av de bästa böckerna? So much teenage feelings all over the place!!! Älskar ju tonårsskildringar haha. Mvh romantiker och nostalgiker.
A suitable amount of crime– Nils Christie (2004)
Jag har också läst en liten bok i min kriminologi-kurs (utöver X antal akademiska artiklar) som heter A suitable amount of crime som är en slags lång essä (boken är 120 sidor lång) om brott och straff, men framförallt är det en kriminologs vädjan om att i ett samhälle som värderar värden som snällhet, solidaritet, förståelse och compassion så är det svårt att argumentera för långa fängelsestraff eller fängelsestraff över huvud taget (speciellt eftersom den kriminologiska forskningen generellt är överens om att långa fängelsestraff inte är särskilt hjälpsamt för att förebygga eller förhindra brott).
Indeed, vi ser ofta på icke-existensen av dödsstraff och tortyr som något vi är stolta över i vårt straffsystem, “their absence is our pride” som Christie (2004, s.103) skriver, men “imprisonment also comes close to taking life away. It means to take most of what is usually included in life away” (Christie, 2004, s.103). Ändå har många (speciellt politiker till höger…) inga problem med fängelsestraff. Men, vi borde fråga oss, anser Christie:
“What sort of pain and what sort of distribution of pain do we find acceptable for our type of society? How large can we accept the penal sector of society to grow without endangering values of kindness, the civil character of our society and the cohesive character of that society? And then, when these limits are established, and we observe that they are threatened or transgessed, we have to give advice on what ought to be done. The level of punishment must be elevated to that of the independent variable.” (Christie, 2004, s.108)
En intressant liten bok!
Månadens film
The Matrix (1999)
Det var änna dags att se den här gamla rullen, Are var pepp och den har ju ändå stått på min watchlist. Och ja, det var ju inte riktigt min kopp te (vilket jag inte heller hade förväntat mig) men helt okej. Lite för mycket action för min smak men jag fattar att den är kult. 2,5 av 5.
Månadens känsla/sammanfattning Septemberkänslan får nog beskrivas som något i stil med “man jobbar på”. Men det är ju inte direkt någon känsla så jag får nog döpa om den här rubriken till “Månadens känsla/sammanfattning” istället. Så. Nu var det gjort. En sammanfattning av september alltså: “man jobbar på”. D.v.s., jobbet på Magnus Åbergsgymnasiet är det…
April inleddes med en resa (Öland) och slutade med en resa (Stockholm). Månaden har bjudit på sol och kompisgäng, lite lugnare på jobbet, mycket bra film, och annat smått och gott.
I Stockholm
Socialt
April gjorde efter Öland stark entré med påskfirande i Spekeröd! Med Olivia, Erik, Lisa, Milla, Matilda, Ester och Are. Otroligt väder hade vi, och otrolig mat åt vi. Har varit vid Hornborgarsjön med Are och Ares pappa, har hängt på Amundön med Alex (uunnnddeeerrrbaaarrt) och njutit av solen t.ex. ovanför Bergsjön med utsikt över Kviberg och en vacker solnedgång.
Lisa, Erik och Matilda i sol på altan!Påskamat som äts! Premiär för ute-ät generellt!Are som spelar gitarr medan jag rättar prov under påsk”lovet”.Jag och Chili som hängde i Spekeröd i nästan en vecka under påsk <3Are, jag och Ester en fredagkväll vid BergsjönEn snyggTvå gulligaAre hann med att både skaffa och göra sig av med en mustasch under april!
Scenkonst
Are bjöd mig på Göteborgsoperan! Vi såg Touched, som var helt fantastisk. Jag blev så berörd och hade så många olika känslor. Den första delen av första akten, som hette Dust and disquiet, var otroligt vacker med kropparna som dansade i symbios, ljudlöst och explosivt och ömt samtidigt. Här började jag faktiskt gråta för jag blev så berörd av skönheten, av rörelserna tillsammans med musiken, men också för att jag tänkte på att något så här berörande och vackert också på många håll i världen skulle tolkas som obscent och provocerande, och det gjorde mig ledsen. Någonstans i mitten av första akten tog en glädjefylld trumrytm vid, och den gjorde mig glad, för beatet liksom kändes glädjefylld och dansarna var så energiska, men sedan, utan att man märkte det, blev det våldsamt på något sätt, glädjen förvandlades till något destruktivt i takt med att musiken blev hårdare och rörelserna likaså. Även i andra akten, To kingdom come, kastades man mellan olika känslor, i samband med att gestaltningen förändrades. Ett älskande par, där den ena alltid bär den andra, som bönar och ber. Ett hysteriskt leende, ett technoparty. Som sagt, en fantastisk föreställning! Gå och se!
Böcker
Jag har läst Morgonstjärnan av Karl-Ove Knausgård (2020) och Människans frigörelse: Karl Marx ungdomsskrifter i urval och översättning av Sven-Eric Liedman (1995), jag skrev om båda här. Jag har också lyssnat på När man skjuter arbetare av Kerstin Thorvall (1993) som jag skrev om här. Speciellt den sista var väldigt bra! Stor litteratur som jag verkligen rekommenderar.
Filmer
The girl with all the gifts (2016)
Denna udda zombie-apokalyps-film var helt fantastisk. Den utspelar sig i en dystopisk parallell samtid där en svamp har spridit sig och gjort en majoritet av mänskligheten till människoätande zombies (en plot som är märkligt lik den nya HBO-serien The last of us som bygger på ett TV-spel, medan denna film bygger på en bok, och jag och Are kollade upp vilken som kom först men de kom mer eller mindre samtidigt). Instängda på en militärbas befinner sig ett gäng människor som ännu inte är smittade av zombie-svampen, och så en grupp barn – eller testobjekt för vaccin – som är någon slags korsning mellan människa och zombie. De beter sig och är som människobarn, speciellt the girl with all the gifts, men vid doften av människa, som ibland tar sig förbi block-gelen, blir de hysteriska köttätande zombies. Därför måste de hållar fastkedjade tjugofyra timmar om dygnet, men samtidigt får de också gå i skolan, dock under sträng övervakning. I skolan finns den snälla läraren som vägrar se zombiebarnen som människoätande zombies, utan ser dem just som barn. Speciellt the girl with all the gifts. Jag vill inte säga så mycket mer än så här, men rekommenderar starkt denna fantastiska lilla film! 4,5 av 5
Huesera (2022)
Huesera, eller The bone woman som den engelska titeln var, är en peruviansk skräckfilm som fanns på Drakenfilm i två veckor som efter att ha läst beskrivningen jag verkligen ville se. Den handlar om Valéria som lever ett tryggt medelklassliv med sambo och som längtar efter att bli gravid. När stickan väl visar plus blir hon först överlycklig, men snart visar sig något vara fel. Valéria ser saker som inte finns, och i takt med att det som växer i hennes mage blir större blir känslan av att något är fel också starkare. En mycket obehaglig film (som faktiskt till och med skrämde Are!!) med många spännande teman (t.ex. hbtq, moderskap och galenskap) som var mycket svårt att förutsäga. Rekommenderar, 4,5 av 5!
Titanic (1997)
Well, ‘nough said, en bra jävla rulle. Blev dock ej lika berörd som sist, hade antagligen PMS då? Are var måttligt road hahaha men det var faktiskt han som föreslog en “film man vet är bra”. 3,5 av 5.
Persona (1966)
En speciell, trippig och vacker film av Ingmar Bergma med Liv Ullman och Bibi Andersson i huvudrollen. Skrev om här. 4 av 5.
Undine (2020)
Märklig tysk film med Franz Rogowski (en av mina favoritskådespelare) i huvudrollen, men som sagt, mycket märklig. Den skall handla om en vattennymf som bara kan överleva på true love, men om man inte läser beskrivningen är det inte helt tydligt alltså. Ger den kanske 2 av 5.
The Ritual (2020)
En märklig skräckfilm som är supposed to utspela sig i Sverige, men där ingenting stämmer vilket jag stör mig på – t.ex. skall det vara de svenska fjällen på sommaren, ändå blir det mörkt (det blir aldrig mörkt i fjällen på sommaren) och ändå är det en massa granskog (finns inte så mycket skog i fjällen). Så det gjorde att jag störde mig jättemycket hela tiden. Dessutom enligt mig en ganska tråkig story, som jag tyckte liknade Midsummer-filmen. Rekommenderar ej. 0,5 av 5.
Anything for Jackson (2020)
Också en skräckis som började mycket obehagligt men sen blev mer okej att se. Om ett satanistiskt par som försöker bring back their lost grandson to life med alla medel möjliga (d.v.s., satanistiska ritualer). Det går dock ej helt som de tänkt sig och ja, ni hör ju att det blir obehagligt. Helt OK film som började relativt starkt men sen gick det utförm 2 av 5.
Utflykt/natur
Hornborgasjön!! Vi hade en sån härlig dag där, jag Are och hans pappa Birger. Det var också mycket äventyrligt, för jag och Are gick en promenad längs en led där delar av den var avstängd p.g.a. översvämningar. “Äsch”, tänkte vi, “det kan ju inte vara så farligt”. Och det var det inte först. Men sen fick Are bära mig några bitar, p.g.a. jag hade sneakers och han hade ordentliga vandringskängor. Men sen blev det literally en sjö så då var det bara att snöra av sig skorna. Mycket äventyrligt och vårigt. Nynnade på “Blåsippan ute i backarna står, niger och säger att nu är det vår, barnen dom plockar små sipporna glatt, rusar sen hem under rop och skratt. Mor nu är våren kommen, mor, nu får vi gå utan strumpor och skor….” hela vägen
FikapausFörsöker kanske omedvetet härma en trana?Sjö som sagtUt på tur aldrig sur
Jag och Alex var också iväg till Amundön en helg och det var också en otrolig dag. Jag tog ett dopp i havet och så var det så mysigt att få lite egentid.
Falke och jag mkt koncentrerade
Månadens mat
Påskmaten var riktigt 👌🏼, och så pizzan på La Piccola Nonna i Stockholm mmmmm drömmer fortfarande om den. Måste gå tillbaka nästa gång jag är där. Och så har Are lagat god mat till mig, tex krämig pasta med tofu :))
På La Piccola Nonna i StockholmUtsökt påskmatMat som jag äter varje dag på jobbet, vi har verkligen en toppen-salladsbuffé!
Och det var allt för denna månad! Hejdå april hejhej maj, du är ju redan här!
Resor April inleddes med en resa (Öland) och slutade med en resa (Stockholm). Månaden har bjudit på sol och kompisgäng, lite lugnare på jobbet, mycket bra film, och annat smått och gott. Socialt April gjorde efter Öland stark entré med påskfirande i Spekeröd! Med Olivia, Erik, Lisa, Milla, Matilda, Ester och Are. Otroligt väder hade…
Jag har varit i Stockholm!! En liten weekendresa tillsammans med Are som vi planerat sedan i vintras, lagom precis efter att han lämnat in sin uppsats (och lagom till långhelg tack vare första maj). Vi tog eftermiddagståget från Gbg i fredags och kom fram vid sju-tiden. Vi åkte direkt till Reimers för att få nycklar till gästlägenheterna från Björn, men efter att vi hade installerat oss i vad som kändes som en bunker (mycket valuta för pengarna för den BRF:en eftersom de får in 1250 kr/natten för de tre små gästrummen) drog vi ut i den kyliga aprilkvällen för att hitta nåt att äta. Det blev Babel Bazar vid Hornstull som jag hade sparat i Google Maps. Otroligt god falafel, men något otrevlig personal. Vi käkade vid Bergsund strand och tog sedan en promenad runt området bort till Pålsunds park och tillbaks till Hornsgatan där vi satte oss på en bar och drack en öl. En mycket bra inledning på Stockholmsvistelsen!
Inte ful utsiktGullig kille + Långholmens båtar och på andra sidan… Norrmalm?? Äsch jag vet inteMmmMmm!!!Vi lyssnade på kvällsfågelsången och spanade på utsikten.
Nästa dag, i lördags, stod Hermans på agendan. Men först skulle vi byta till Thomas gästlägenhet på andra sidan Reimers (som vi egentligen bokat för hela vistelsen men som behövde avbokas en natt för att Thomas & co behövde kunna boka en natt och man kunde tydligen bara boka sju nätter i taget). Men flyttningen kunde inte göras förrän klockan tolv så vi tog en morgonpromenad runt Reimers och tittade på körsbärsblom. Fick så mycket nostalgikänslor, det är ändå mycket tid i min barndom jag spenderat här. Springa mer med ett par mynt och köpa något på Coop, leka på lekplatsen nedanför lägenheten, hälsa på kaninerna.
Kyligt men fintKom på att solglasögonen var överflödigaVacker!!!Han poserade helt självmant på detta sätt hahaha
Prick klockan tolv stod vi redo för att blippa brickan utanför Thomas gästlägenhet på Anders Reimers väg, men Are gick i förväg för att handla en present på Ve och fasa, en liten affär nära Högalidskyrkan. Sen möttes vi på Hornsgatan och promenerade i rask takt mot Slussen eftersom vi hade bord bokat på Hermans klockan ett. En fantastisk helvegansk buffé hade de, och allt var verligen hur gott som helst. Minus för att det är trångt och stimmigt, och tyvärr satt ett väntar precis bredvid oss där den ena höll en timmes monolog (med några instick från kompisen) om allt från hennes cancer till hur öppen hon var till hur hon hanterade sin pappas små-rassighet till hur hon hittat Gud osv osv osv. Jag hade så svårt att koncentrera mig på Are för vi fick höra så mycket om denna människa under lunchen och det var svårt att inte lyssna.
Efter Hermans styrde vi stegen tillbaka till Slussen och sedan tillbaka samma håll mot Fotografiska, där vi bl.a. såg en utställning med flera konstnärer på tema natur och miljö. Mycket vackra foton, även om jag också sett andra mer inspirerande utställningar på Fotografiska. Vi båda tyckte mycket om ett videoverk som visades över en hel vägg och som vi satt länge och tittade på.
Efter Fotografiska promenerade vi hemåt längs vattnet, ganska trötta i benen vid det här laget. Vilade hemma i lägenheten en timme (som för övrigt kändes mycket bättre än bunkern – här hade vi en lägenhet för oss själva och det fanns fönster) innan vi tog tunnelbanan till Rådmansgatan där vi mötte upp Lise för att äta middag på Lao Wai, en helvegansk kinesisk restaurang som jag hade läst om. Det var jättetrevligt att träffa Lise men tyvärr var jag inte så imponerad av maten. Eller, den var god, och det är alltid nice med helveganska restauranger, men det var inte värt att betala 250-300 kr per huvudrätt, när det kändes som att man kunde få ungefär samma mat också på ett “vanligt” Kinaställe. Också lite tråkig öl hälsar Are.
“Tänk vad lyxigt”, sa Are på väg hem, “att vi har en hel dag till i Stockholm!” och så var det ju! Målet för söndagen var att se slottet och riksdagen (eftersom Are inte varit i Stockholm förut) så vi promenerade hela vägen från Reimers via Mariatorget där vi tog en glass på Stikkinikki (en gelato-kedja som har ett ställe med bara veganska smaker på just Mariatorget mmmm) och den famösa Guldbron, Gamla stan och Kungsträdgården. Vi fick till och med se en parad (Valborgsmässoafton till ära antar jag??) som marscherade förbi med pompa och ståt. Jag var mest imponerad av hästarnas lynne som klarar av en hel orkester och dessutom att gå mitt i stan bland bilar, turister och bussar.
Innan han kom på att det var lite för kallt utan mössaNu såUt på tur aldrig sur
Sen gick vi till Medelhavsmuséet där vi hade gratis inträde eftersom vi var på Världskulturmuséet förra veckan och årskort kostar bara 140 kr. Hade vi inte haft den nuvarande skit-regeringen hade det iförsig varit gratis, tack Uffe. Vi hann se utställningarna om Antikens Grekland, Romarriket och Egypten, inklusive föremål som skapats för mer än 5000 år sedan. Det är hisnande!!! Rekommenderar detta museum.
Efter muséet styrde vi kosan mot Rådmansgatan igen, för däromkring låg MyVegina som jag kollat upp, ett veganskt lunchställe med bl.a. smoothies och mackor. En otrolig smoothie drack vi, dock i dyraste laget, men så krämig och len i konsistens och smak, samt grillade mackor mmmm.
På kvällen hade vi bokat deg på La Piccola Nonna, en napolitansk pizzeria med veganska och vegetariska pizzor som drivs av två vänner. Pizzerian ligger ganska anonymt på en tvärgata till Götgatan, nära Skanstull, och så fort man klev in kände man att det här är ett riktigt trevligt place. Vänster, queert och otroliga pizzor. Man kan inte boka bord utan kan bara boka deg för att få en garanterad pizza, så får man plats om man får plats och annars blir det take away. Men vi fick plats!! Och det var såååå gott och prisvärt, en pizza för 110 kronor. Rekommenderar detta starkt, inte bara för maten utan också för att det är ett mysigt ställe att stötta. Önskar de startade i Göteborg också!!!
En gullis!!!<3Dricker koncentrerat
Efter pizzan gick vi till Mikkeller-baren nära Medborgarplatsen, som jag och mamma var på när vi var i Stockholm i höstas. Många goda öler och lagom lugnt när man vill kunna konversera.
Ett trevligt ställe!!En bild jag skickade till Ester för att illustrera att vi drack god öl. Jag drack IPA och Are en redig stout.
Sen gick vi hela vägen hem i en otrolig marsch-fart för att Are behövde gå ner sitt blodsocker lite grand, och idag på Första maj, var det dags att säga hejdå till Stockholm för denna gång. Har haft det så bra och ätit så mycket god mat mmmm. Speciellt pizzan som sagt. Min och Ares första lilla resa tillsammans också, hoppas det blir många fler!!
Jag har varit i Stockholm!! En liten weekendresa tillsammans med Are som vi planerat sedan i vintras, lagom precis efter att han lämnat in sin uppsats (och lagom till långhelg tack vare första maj). Vi tog eftermiddagståget från Gbg i fredags och kom fram vid sju-tiden. Vi åkte direkt till Reimers för att få nycklar…
Det var med sorg jag läste ut Per-Anders Fogelströms Mina drömmars stad från 1960, eftersom den var så bra och så mysig (det var min morgon-bok). Boken är – trots att den är skriven innan Barn-serien som jag läste förra året – en fortsättning på Stockholms-eposet som alltså börjar med Vävarnas barn, Krigets barn och Vita bergens barn, alla skrivna på 1980-talet. Dessa tre böcker spänner över ca 100 år från 1700-talet till mitten av 1800-talet, och i Mina drömmars stad får vi möta Tummen igen, fast nu som en bikaraktär till huvudkaraktären Henning.
Henning kommer från landsbygden och i sin ungdom tar han sig till Staden, hans drömmars stad där allting skall bli bra, fastän han är fattig som en kyrkråtta. Återigen (eller ja, för första gången då eftersom barn-serien som sagt skrevs senare trots att den utspelar sig innan stad-serien) får man bekanta sig med Stockholms allra lägsta skikt – fabriksarbetarna. Genom skildringarna kan man nästan se Stockholms smuts framför ögonen, känna fattigdomens stank, nöden och mödan, de tunga lassen och de krökta ryggarna, kropparna som åldras i förtid, trettioåringar som är som gummor med sönderspräckta händer, för att hela livet bestått av hårt arbete. Och någonstans långt borta, men ändå så nära, hägrar en helt annan klass, fabrikörerna, ägarna av produktionsmedlen, som man kanske, kanske kan få klättra till, om man har tur och är beredd att ge upp därifrån man kommer, sin familj och sitt liv.
Mina drömmars stad är enligt mig (och många andra med mig, antar jag? Det är ju inte för intet Fogelström är en av Sveriges mest älskade författare) en modern klassiker som alla borde läsa, inte bara för att den är medryckande och en utmärkt roman men också för att den är allmänbildande, om en tid långt bort från vår, men ändå så nära. Det är bara 150 år sedan Sverige var otroligt fattigt, och folk sökte sig härifrån för att överleva. Rekommenderar starkt! Nu måste jag hitta nästa bok i serien i närmsta second hand.
Det var med sorg jag läste ut Per-Anders Fogelströms Mina drömmars stad från 1960, eftersom den var så bra och så mysig (det var min morgon-bok). Boken är – trots att den är skriven innan Barn-serien som jag läste förra året – en fortsättning på Stockholms-eposet som alltså börjar med Vävarnas barn, Krigets barn och…
Så jag är i Stockholm!! På Marx-konferens. Temat är nämligen climate change, och en av mina idoler Andreas Malm är en av huvudtalarna. Han råkar även vara programansvarig för human ecology-mastern i Lund, vilken Paulina, George, Paco, Lise, Ronja m.fl. som jag känner går, så de är tjenis med honom vilket gör mig starstruck haha. Hur som, hans föreläsning imorse var SKITBRA. Så inspirerande. Han pratade om hans kommande bok “How to blow up a pipeline” och han frågar sig: hur länge ska klimatrörelsen vara snäll och trevlig och foglig, innan den radikaliseras? Han pratade om hur de ickevålds-rörelser mycket av miljörörelsen hela tiden referar till inte alls var särskilt fredliga: property destruction var t.ex. en av grundpelarna i suffragettrörelsen (efter att de provat alla ickevåldsamma medel) (obs, ingen människa blev någonsin skadad), och slaveriet hade aldrig kunnat avskaffas endast genom fredlig sittstrejk på åkrarna eller matvägran, det skulle bara lett till tidigare död för slavarna. Nej, båda dessa tongivande social movements använda faktiskt våld i viss mån. Men som sista utväg. Andreas tes var i princip att vi kommer inte komma någon vart genom att blockera vägar ha fredagsstrejker, för det hotar inte ExxonMobile, Shell, BP och de andra fossiljättarna. De måste frukta oss om vi ska komma någon vart. Fredliga klimatrörelser så som XR och FFF gör inte fel, de gör tvärtom sitt jobb väldigt bra, argumenterade Andreas, men de kan inte vara det mest radikala. Snarare ska de utgöra det som drar den stora massan som öppnar upp för den “radikala flanken”, dvs property destruction. De som blow up pipelines.
Sen lyssnade jag på Sonia Guajajara som leder urfolkets kamp i Brasilien mot storkapitalet som hugger ner regnskogen. Också mycket inspirerande. Jag lyssnade sen på Costas Lapavistas som sa en del grejer jag höll med om (vänstern ägnar sig alldeles för mycket åt identitetspolitik och har tappat arbetarklassen) men också en hel del jag inte höll med om (att det är möjligt att decouple growth och CO2 emissions t.ex.) men det var uppfriskande och pragmatiskt att höra. Därefter var jag trött och gick hem. Egentligen ville jag se sista grejen, Kajsa Ekis Ekman intervjua Costas Lapavistas, men det var knökfullt så jag såg ingenting. Så nu har jag precis kommit “hem” till Gustavs lägenhet i Hökarängen. Blir riktigt sugen på att flytta till Stockholm när jag är här – det är ju en så fin stad och det finns mycket natur och mycket som händer. Synd bara att det är stört omöjligt att hitta en säker bostad. Står en i bostadskö (som jag gör sen ca 4 år tillbaka) hamnar en bara längre och längre bort från att faktiskt få en lägenhet, eftersom antalet köande ökar i takt med att hyresrätter minskar (för de görs om till bostadsrätter). Ahja, om tjugo år kanske jag har en chans till en etta nånstans och vem vet vad jag gör då i livet? 😉
Jag kom hit till Stockholm redan torsdag kväll, och fixade middag till Gustav som tack för att han hostar mig. Vi pratade om poesi och litteratur hela kvällen (han har precis flyttat hit från Gbgay och börjat skrivarlinjen). På morgonen kom Paulina också hit, hon har blivit av med sitt pass och var tvungen att åka till ambassaden för att fixa nytt och passade på att göra det under Marx-konferensen, och vi hade en jättehärlig dag ihop. Promenad på söder för min del medan hon var på ambassaden (från Götgatsbacken till Horsntull, den promenaden kan jag vid det här laget), plugg på ett kaffe-place, sen en öl på Marx-konferensens inledning, och sedan middag och häng hemma då vi hade lägenheten för oss själva vilket kändes som att vara på semester/bo på hotell pga storstad, stor lägenhet utan roomies, 180-säng (Gustav sov hos sin partner) och fredag haha.
[…] idoler. Hösten 2019 hörde jag henne framföra sin dikt “Europa” i en källarpub efter Marxkonferensen och var tagen, och nu var jag lika tagen (trots att lokalen absolut hade mer att […]
Så jag är i Stockholm!! På Marx-konferens. Temat är nämligen climate change, och en av mina idoler Andreas Malm är en av huvudtalarna. Han råkar även vara programansvarig för human ecology-mastern i Lund, vilken Paulina, George, Paco, Lise, Ronja m.fl. som jag känner går, så de är tjenis med honom vilket gör mig starstruck haha.…
Jaha här sitter jag i soffan och känner mig ynklig efter en intensiv helg i Stockholm på Vegovision där jag värvade som fasen. Stod seriöst för nästan 10% av alla värvade i lördags *stolt*. Ca 760 nya medlemmar totalt hela helgen i alla fall, wohooo! Till Djurens Rätt alltså. Volontärade för dem. Men ojojoj vad det slog ut mig. Var tvungen att gå hem tidigare igår (söndag) för jag var trött, hänging och hade ont i kroppen och misstänkte feber. Sov några timmar och lämnade Stockholm sen vid 21-tiden på kvällen, och vi var tvungna att köra via Herrljunga så det tog en jäkla tid (6,5 h) att komma hem, var inte i Göteborg i sängen förren 03.30 typ. Hua. Var inte på mitt gladaste humör när vi äntligen kom fram, eftersom vi kört så länge och tagit omvägar och jag var febrig. Men så skönt att krypa ner hos Sebbe igen <3
Status just nu:
Yep. Blek och trött. Haft soffläge hela dagen. Med undantag för en dusch imorse (det var så sköööööööööönt!!!) och tvättid. Är fortfarande lite halvsjuk, tror jag har lite lite feber men mest är jag nog trött. Imorgon ska jag ta tag i mitt liv igen! Hasta luego så länge amigos :*
Jaha här sitter jag i soffan och känner mig ynklig efter en intensiv helg i Stockholm på Vegovision där jag värvade som fasen. Stod seriöst för nästan 10% av alla värvade i lördags *stolt*. Ca 760 nya medlemmar totalt hela helgen i alla fall, wohooo! Till Djurens Rätt alltså. Volontärade för dem. Men ojojoj vad…
Vi har precis käkat frulle på balkongen och om en timme går bilen mot Örebro. Följa E20, E4 och sedan 204. Det blir nog bra :))))
Hejdå Stockholm för den här gången, vi ses snart igen!
P.S. Fantastisk sak hände igår. Jag, Carro och Sebbe hittade asbilliga biljetter till Amsterdam från Köpenhamn (700 kr/person tur och retur), så VI SKA TILL AMSTERDAM UNDER EUROPRIDE!!! WOHO!!! Ska bli så jäääääääääääääkla kul!!!!!!!!!!!!!
Vi har precis käkat frulle på balkongen och om en timme går bilen mot Örebro. Följa E20, E4 och sedan 204. Det blir nog bra :)))) Hejdå Stockholm för den här gången, vi ses snart igen! P.S. Fantastisk sak hände igår. Jag, Carro och Sebbe hittade asbilliga biljetter till Amsterdam från Köpenhamn (700 kr/person tur…
Har semestrat så hårt nu här under mina dagar i Stockholm, lyckades ju pricka in finaste vädret ever på min lediga vecka, till exempel såhär:
Eller såhär:
Mhmmmm. Semestrar järnet som sagt, med sol och bad på Reimers, lite shopping, häng med Thomas, Erik och Johan (tills de åkte igår eftermiddag då vill säga, nu är jag ensam men imorgon kommer Sebbe tjoho!), god mat och ett glas rött på det. Har hunnit med att läsa ut tre böcker (pga semester <3), så tänkte skriva ett par ord om dem.
Alltings början – Karolina Ramqvist (2012)
Det är Stockholm, 90-tal, och Saga som nyss börjat gymnasiet försöker leva så feministiskt som hennes konstnärsmamma lärt henne; “ta för sig”; men det är svårt i praktiken när en kärar ner sig i en man som bara vill ligga med en efter klockan tre på natten. En feministisk bok om tonårstjejer och deras tankar om pojkar och män. Kul med all Stockholmskuriosa, feministiska referenser och 90-talsiakttagelser, bra språk, men en blir lite trött på storyn till slut. Ändå läsvärd.
Alkemisten – Paulo Coelho(1988)
En klassisker som jag läste på inrådan av Sebbe och Popp som tyckte om den mycket, men jag är inte så imponerad. Det är en symbolisk/ metaforisk saga som egentligen handlar om hur en kan se på livet, kärleken, rikedomar mm, men jag hade svårt att se beyond det fattiga språket (som visserligen är en översättning från portugisiska), att det var just en saga samt bristen på genustänk och representation (endast två kvinnor nämndes, och det i egenskap av vackra objekt för mäns trånande). Flera fina tankar om livet i alla fall, men den föll mig inte riktigt i smaken även om jag förstår att andra kan ta den till sig mycket bättre, och en kan ändå lära sig mycket av den om en som sagt ser förbi dess brister, men det är svårt att ta av sig genusglasögon när en en gång har satt på sig dem, och jag hoppade direkt från Alltings början till Alkemisten vilket gjorde att det enkla språket blev extra tydligt.
Det är något som inte stämmer – Martina Haag (2015)
En rå, brutalärlig men vacker bok om när kärleken tar slut hos den ena, och den andra blir bedragen om och om igen, och försöker att lappa ihop en trasig familj. Försöker överleva fastän en egentligen dött. Baserad på Martina och Erik Haags verkliga skiljsmässa; referenser till Historiätarna och Lotta Lundgren är med fast med andra namn; så den är extremt utlämnande (och lite hämndlysten). Gillar ju inte direkt Erik Haag efter att ha läst denna. Men hur som helst en otroligt bra, sorglig och ärlig bok som jag streckläste på ett par timmar för den var så bra. Rekommenderar!
Vek förresten ett hundöra vid detta stycke, som jag tyckte var fint, och nog väldigt talande om en själv varit med om en separation:
Det är den vackraste sommaren någonsin och jag vill bara att den ska vara över. Jag vill bara att dagarna ska gå. Jag kan inte alltid känna såhär. Det klarar jag inte. Jag överlever inte det. Bläddrar fram till januari i almanackan och skriver: Nu måste jag må lite bättre. Det är om ett halvår. Jag ska bara ta mig igenom dessa sex månader, sen måste jag må på ett annat sätt.
Han kommer att ändra sig, bara det går tillräckligt lång tid. Jag skriver upp varje kvart på ett papper på morgonen och så stryker jag över den när den har passerat. Sen skriver jag upp nästa klockslag och väntar på att få stryka över det. Jag väntar ut livet. En kvart i taget.
6.15 6.30 6.45 7.00
Har semestrat så hårt nu här under mina dagar i Stockholm, lyckades ju pricka in finaste vädret ever på min lediga vecka, till exempel såhär: Eller såhär: Mhmmmm. Semestrar järnet som sagt, med sol och bad på Reimers, lite shopping, häng med Thomas, Erik och Johan (tills de åkte igår eftermiddag då vill säga,…
One response to “Barn av sin stad – Per Anders Fogelström (1962)”
Jag lånar gärna de här böckerna av dig. Pappie