Alice Andrews

Borgerliga intressen men hjärtat till vänster. Välkommen till min högst osporadiska blogg.



  • Tag: polyglott


    Djävulsgreppet – Lina Wolff (2022)

    Jag har läst ut denna lilla roman, på ett par dagar bara. Tidigare har jag läst De polyglotta älskarna (2016) av samma författare, men jag har inget starkt minne av den förutom att jag tyckte den var bra. En recension här på bloggen skvallrar dock om att jag tyckte det var en läsvärd bok, så här skrev jag då, år 2017:

    Wolff skildrar också skickligt porträtt av rent ut sagt vidriga män, och vad deras misogyna bild av kvinnor gör med kvinnor. En bok som på olika sätt smärtsamt skildrar den äckliga manliga blicken helt enkelt. En läsvärd bok, även om den var lite svår att förstå sig på. En skicklig bok, som jag nog måste läsa om. Men jag rekommenderar den för intressant läsning!

    Och uppenbarligen är vidriga män ett återkommande tema i Wolffs böcker, för sådana förekommer även i Djävulsgreppet.

    Boken handlar om en till en början icke namngiven kvinna – senare “Minnie” – som utan att hon riktigt märker det plötsligt befinner sig i en våldsam relation med en italiensk man, “Mickey”, eller Den renlige. Florens gator vibrerar av värme, Den renliges blickar följer andra kvinnors rumpor, och samtidigt kan hon inte heller lämna honom eftersom hon älskar honom, de älskar varann så starkt.

    Vid vilken tidpunkt spårar allt ur? En rimlig fråga till denna gastkramande bok, där huvudpersonen ständigt flyr askan in i elden. Det är inte nödvändigtvis en trevlig huvudperson, jag stör mig på Minnie, men samtidigt undrar jag hur det ska gå för henne, jag vill ruska om henne och skrika: lämna honom för helvete! Och en dag bestämmer hon sig för att göra det. Och det är nu boken börjar bli riktigt spännande.

    Jag ska inte säga mer än så, men en bok som jag till en början var måttligt road av – förmodligen delvis på grund av att jag just läst ut To Paradise av Hanya Yanagihara och befunnit mig i hennes unika universum i 700 sidor – blev senare mycket spännande, och höll mig, för att citera titeln, i ett djävulsgrepp till de sista sidorna. Boken är bara drygt 250 sidor, så det gick snabbt att läsa ut, speciellt andra halvan, p.g.a. att man är lika delar oroad, irriterad, rädd och nyfiken för vad som skall hända. Rekommenderar!


Om mig

En (snart) trettioårig person med (snart) tjugo års (!) bloggkarriär, som nuförtiden mest upprätthåller bloggandet för min egen nostalgis skull, men du är förstås välkommen att hänga på. Skriver mest om kultur jag konsumerar, men även om min vardag, politik och annat smått och gott. Borgerliga intressen – god mat och vin, vackra tavlor, klassisk litteratur och dyra sporter – med hjärtat på rätt ställe (d.v.s. vänster).

Kategorier

Arkiv

Djävulsgreppet – Lina Wolff (2022)

Jag har läst ut denna lilla roman, på ett par dagar bara. Tidigare har jag läst De polyglotta älskarna (2016) av samma författare, men jag har inget starkt minne av den förutom att jag tyckte den var bra. En recension här på bloggen skvallrar dock om att jag tyckte det var en läsvärd bok, så här skrev jag då, år 2017:

Wolff skildrar också skickligt porträtt av rent ut sagt vidriga män, och vad deras misogyna bild av kvinnor gör med kvinnor. En bok som på olika sätt smärtsamt skildrar den äckliga manliga blicken helt enkelt. En läsvärd bok, även om den var lite svår att förstå sig på. En skicklig bok, som jag nog måste läsa om. Men jag rekommenderar den för intressant läsning!

Och uppenbarligen är vidriga män ett återkommande tema i Wolffs böcker, för sådana förekommer även i Djävulsgreppet.

Boken handlar om en till en början icke namngiven kvinna – senare “Minnie” – som utan att hon riktigt märker det plötsligt befinner sig i en våldsam relation med en italiensk man, “Mickey”, eller Den renlige. Florens gator vibrerar av värme, Den renliges blickar följer andra kvinnors rumpor, och samtidigt kan hon inte heller lämna honom eftersom hon älskar honom, de älskar varann så starkt.

Vid vilken tidpunkt spårar allt ur? En rimlig fråga till denna gastkramande bok, där huvudpersonen ständigt flyr askan in i elden. Det är inte nödvändigtvis en trevlig huvudperson, jag stör mig på Minnie, men samtidigt undrar jag hur det ska gå för henne, jag vill ruska om henne och skrika: lämna honom för helvete! Och en dag bestämmer hon sig för att göra det. Och det är nu boken börjar bli riktigt spännande.

Jag ska inte säga mer än så, men en bok som jag till en början var måttligt road av – förmodligen delvis på grund av att jag just läst ut To Paradise av Hanya Yanagihara och befunnit mig i hennes unika universum i 700 sidor – blev senare mycket spännande, och höll mig, för att citera titeln, i ett djävulsgrepp till de sista sidorna. Boken är bara drygt 250 sidor, så det gick snabbt att läsa ut, speciellt andra halvan, p.g.a. att man är lika delar oroad, irriterad, rädd och nyfiken för vad som skall hända. Rekommenderar!


Om mig

En (snart) trettioårig person med (snart) tjugo års (!) bloggkarriär, som nuförtiden mest upprätthåller bloggandet för min egen nostalgis skull, men du är förstås välkommen att hänga på. Skriver mest om kultur jag konsumerar, men även om min vardag, politik och annat smått och gott. Borgerliga intressen – god mat och vin, vackra tavlor, klassisk litteratur och dyra sporter – med hjärtat på rätt ställe (d.v.s. vänster).

Kategorier

Arkiv

Tag: polyglott

  • Djävulsgreppet – Lina Wolff (2022)

    Jag har läst ut denna lilla roman, på ett par dagar bara. Tidigare har jag läst De polyglotta älskarna (2016) av samma författare, men jag har inget starkt minne av den förutom att jag tyckte den var bra. En recension här på bloggen skvallrar dock om att jag tyckte det var en läsvärd bok, så här skrev jag då, år 2017:

    Wolff skildrar också skickligt porträtt av rent ut sagt vidriga män, och vad deras misogyna bild av kvinnor gör med kvinnor. En bok som på olika sätt smärtsamt skildrar den äckliga manliga blicken helt enkelt. En läsvärd bok, även om den var lite svår att förstå sig på. En skicklig bok, som jag nog måste läsa om. Men jag rekommenderar den för intressant läsning!

    Och uppenbarligen är vidriga män ett återkommande tema i Wolffs böcker, för sådana förekommer även i Djävulsgreppet.

    Boken handlar om en till en början icke namngiven kvinna – senare “Minnie” – som utan att hon riktigt märker det plötsligt befinner sig i en våldsam relation med en italiensk man, “Mickey”, eller Den renlige. Florens gator vibrerar av värme, Den renliges blickar följer andra kvinnors rumpor, och samtidigt kan hon inte heller lämna honom eftersom hon älskar honom, de älskar varann så starkt.

    Vid vilken tidpunkt spårar allt ur? En rimlig fråga till denna gastkramande bok, där huvudpersonen ständigt flyr askan in i elden. Det är inte nödvändigtvis en trevlig huvudperson, jag stör mig på Minnie, men samtidigt undrar jag hur det ska gå för henne, jag vill ruska om henne och skrika: lämna honom för helvete! Och en dag bestämmer hon sig för att göra det. Och det är nu boken börjar bli riktigt spännande.

    Jag ska inte säga mer än så, men en bok som jag till en början var måttligt road av – förmodligen delvis på grund av att jag just läst ut To Paradise av Hanya Yanagihara och befunnit mig i hennes unika universum i 700 sidor – blev senare mycket spännande, och höll mig, för att citera titeln, i ett djävulsgrepp till de sista sidorna. Boken är bara drygt 250 sidor, så det gick snabbt att läsa ut, speciellt andra halvan, p.g.a. att man är lika delar oroad, irriterad, rädd och nyfiken för vad som skall hända. Rekommenderar!


    Jag har läst ut denna lilla roman, på ett par dagar bara. Tidigare har jag läst De polyglotta älskarna (2016) av samma författare, men jag har inget starkt minne av den förutom att jag tyckte den var bra. En recension här på bloggen skvallrar dock om att jag tyckte det var en läsvärd bok, så här…