Har läst lite till. Så här kommer en liten sammanfattning av mina tre senaste böcker.
Konsten att höra hjärtslag – Jan-Philipp Sendker (2014)
Alltså den här boken… hade hört så gott om den, den hade fått många fina recensioner på sina ställen, och Popp tyckte den var fin även om den var lättläst. Men jag kan ärligt talat inte fatta varför den fått så bra kritik? Alltså jag tyckte verkligen den var jättedålig. Varför den tog flera månader att läsa ut (började typ i maj…). Platt, alldeles för idyllisk, extremt o-djupt och simpelt språk, det kändes som ett barn skrivit den. Störde mig hela tiden på det grunda språket, den platta sago-storyn som kändes fantasilös och dessutom dåligt genusperspektiv på det. Kort och gott: rekommenderar ej.
Allt jag inte minns – Jonas Hassen Khemiri (2015)
Den här boken, tho. Två av mina favoritbloggare (Flora Wiström och Sandra Beijer) hade båda läst den här boken och gett den mycket fina betyg, och jag litar på deras boksmak pga de läser alltid så bra böcker. Hassen-Khemiri är alltså han som också skrev Ett öga rött som jag dock inte läst, men denna alltså!
“Jag tror jag har träffat henne eller alltså jag vet inte men shit allts å shet alltså det var så jävla jag vet inte jävlar alltså shit phew vänta lite jag ska berätta jag måste bara lugna mig lite men shit alltså shit!!!!!!!!”
En mycket speciell och läsvärd bok om kärlek. Speciell för att den inte förrän på slutet berättas ur huvudpersonens synvinkel, utan hela storyn berättas genom hans närmsta vänner, flickvän, familj mm; brottsstycken som så småningom vävs ihop till en förklaring till varför det blev som det blev. Träffsäkert språk on point, kändes fräscht men samtidigt inte konstlat, bra story, fängslande, gripande, vackert. Rekommenderar!
(Bild lånad från Sandra Beijer/Niotillfem)
Britt-Marie var här – Fredrik Backman (2014)
Jaha, och så har jag läst den här knäppa boken också. Som jag aldrig annars skulle valt att läsa självmant, men i brist på annat började jag läsa den på Phu Quoc i februari (!). Hade hört både Klara, Sebbe och Hedvig skratta högt åt den när de läste, och som sagt i brist på annat började jag också. Men jag satte hela tiden skrattet i halsen pga så sorglig story bakom det roliga språket. Orkade aldrig läsa klart men tog tag i det nu i somras. Den var liksom tragikomisk hela tiden, och skrattet från det roliga språket kom liksom aldrig upp till ytan för mig när Britt-Maries enorma sociala awkwardhet beksrevs. Underhållande bok, fyndigt språk osv, men känns också lite overklig, tex när Britt-Marie pratar med en råtta helt casual, och som sagt tragikomisk. Fortfarande helt okej att slö-läsa tho, men skulle inte rekommendera annat än för tidsfördriv i brist på annat.
//ALiCE med ICE
