Jag har nyss läst ut boken Stöld av Anna-Helén Laestadius från 2021. Detta då svenskdidaktikerna på mitt jobb har en bokklubb där de köper in en uppsättning böcker att diskutera varje månad, så personalrummet har ett gediget litet bibliotek med både klassiker och nyutkommet. Och Stöld har jag tidigare varit sugen på att läsa men nu dök den alltså upp i min väg så då läste jag. Och jag vet inte riktigt hur jag skall beskriva bokens genre, kanske deckare…? Eller en spännings-roman kanske? För  det är så mycket mer än en blaskig deckare. Det är en bok som utspelar sig någonstans i svenska delen av Sápmi, där nioåriga Elsa under en skidtur på gärdet bevittnar hur hennes egen ren Nástegallu blir dödad. Mannen som gjort det märker att hon sett, och hotar henne. Elsa håller därför tyst, vågar inte berätta för någon, och hemligheten följer henne genom livet som tonåring och sedan ung kvinna.

Under Elsas uppväxt i en renskötarfamilj, får man ta del av tillvarons upp- och nedgångar, men kanske framförallt nedgångar, då samebyn plågas av återkommande plågeri mot och dödande av renarna. De anmäler såklart, men utredningarna läggs ständigt ner, och brotten rubriceras ändå bara som stöld trots att hitta sina renar plågade till döds knappast kan beskrivas som en “stöld”. Man får som läsare också lära känna andra karaktärer än Elsa, även om hon är huvudpersonen och hjältinnan. Och långsamt vävs ett nät av en samtida samisk tillvaro, så som man (som icke-same) kanske aldrig tidigare läst eller sett. Små nyanser blottläggs, den fruktansvärda rasismen mot samer likaså, kärleken till naturen och till renarna blir tydlig, men också det patriarkat som Elsa försöker bryta. Det är nyanserat och spännande.

Jag läste denna roman med stor behållning, speciellt andra halvan som jag läste nästan i ett streck. Det är kanske inget språkligt mästerverk direkt, men det är spännande och lättillgängligt, och inte minst viktigt att läsa denna roman. Rekommenderar!