Klockan är 22.51 och jag har nyss kommit hem från India Däck. India Däck är ett litet vattehål i Lund, motsvarande Syndikalistiskt Forum i Göteborg: ett socialistiskt bokkafé där en kan hänga och plugga, dricka billigt kaffe och läsa revolutionär literatur. Och träffa en massa roliga, intressanta och ibland otippade människor. Idag var det Poesindia där, ett återkommande event med fokus på att dela med sig av sin konst, oftast i ord-form. Ett tryggt rum där publiken är snäll och supportive och det är högt och lågt. Jag har vetat om eventet länge, men har aldrig kommit mig för att gå dit, även om jag de senaste gångerna blivit uppmuntrad av Maris. Men den här gången var jag ändå på India (som jag har varit väldigt mycket det sista) och stannade kvar. Blev att jag stannade ända till 22.30 då vi var bara några stycken kvar som drack öl i hemlighet.

Och det var så jävla fint!!!! Folk var så duktiga och snälla och fina! Det var allt från korta historier till rim till covers till poetry slam till egenskrivna låtar. Många läste dikter på sitt eget språk, och/eller om sina egna länder, och det kändes som en ynnest, ett privilegium att få bli inbjuden till det. Liksom, jag fick höra om morgonradion på Indiens vanligaste kanal. Jag fick höra om frihetskampen i Kashmir. Jag fick höra om hur moder jord knappt kan andas, för hennes lungor fylls av askan från brännandet av hennes eget skelett. Jag fick höra sånger, dikter och prosa på kroatiska, litauiska, hindi, spanska, svenska, danska, engelska, tyska, franska, turkiska och säkert något annat språk jag inte kunde placera. Kände mig som sagt verkligen så otroligt priviligerad, som att jag fick dela något intimt och nära med så många människor, det är något med att framföra något på sitt eget språk, eller dela med sig av sitt innersta, eller om kamperna i sitt hemland, det är så intimt och naket och vackert. Är SÅ glad att jag gick, och blev inspirerad till att framföra något jag också. Har en hel del text på lager, men grejen är att jag nästan bara skriver när jag är ledsen (så det blev mycket texter förra hösten) och de är så otroligt intima och utelämnande de texterna. Om mitt hjärtas innersta sorger. Men också lyckor. Skriver ibland när jag är otroligt glad också. Ja vi får se om jag vågar framföra något. Annars kan jag ju alltid sjunga något också (:

Generellt så känner jag mig så otroligt tacksam över Lund just nu. Det känns verkligen som att jag är på rätt plats, att jag hittat hem på något sätt. Inte nödvändigtvis i Lund som stad, det kunde nog varit vilken stad som helst (Lund ligger liksom inte så bra till då det saknar både vatten och skog, sämst), men i själva sammanhanget. Jag har verkligen hittat mitt sammanhang.

Första terminen på LUMES så var förstås allting nytt. En behövde hitta sin plats i klassen, och sina människor (utöver Sebbe då). Hängde mest med LUMES-personer, men tog mig så smått även in i andra sammanhang. Gick till exempel till India det första jag gjorde, och volontärade på Smålands första veckan. Men det fastade väl inte riktigt. Tiden var inte mogen för mig att hitta mitt sammanhang där, ännu. Men så kom vintern och våren, då jag började etablera en vänskapskrets utanför LUMES. Skapa något som bara var mitt. Något som hade med aktivism att göra, där en förenades i sina ansträngninar att göra någonting mot den här jävla skiten. Det var då jag började hänga med det som då var “XR-gänget” men som idag är nära vänner, som gått över till andra grejer en XR. Lise, Ronja, Erik, Paco från Human Ecology. Och så Paulina så småningom. Men även andra connections från Smålands och India. Det autonoma vänster-hänget i Lund. Tror det som gjorde att jag känner mig mer hemma i det hänget här i Lund än i Göteborg är helt enkelt för att det är bara mitt, medan i Göteborg så blev jag liksom introducerad av Sebbe. Han var den som var mer etablerad, kände fler. Eller, så kändes det i alla fall även om det kanske inte var så. Det är heller inte lika lättillgängligt i Göteborg, tbh. Men i Lund, som är en stad van vid hög ruljans på människor, är det väldigt lätt att träffa nya vänner, komma in i sammanhang, bli en del av något större, engagera sig i aktivism.

Och så kom höstterminen förra året, som var skit ärligt talat (men också underbar för att jag fick hänga så mycket med Paulina<3). Men det var väldigt jobbigt med min och Sebbes relation och vårt uppbrott, och jag mådde inte så bra. Engagerade mig typ ingenting i aktivism, förutom att vi åkte till Berlin för XR i början av terminen. Men sen inget. Var upp över öronen förälskad, och samtidigt hjärtekrossad. Förvirrande och tärande.

Men den här terminen. Nu äntligen. Nu har turbulensen lagt sig, och jag har så mycket tid att disponera alldeles själv, utan att ta hänsyn till föreläsningar. Har därför volontärat en del på Smålands. Börjat jobba på India (också volontärt såklart). Engagerar mig i det utomparlamentariska åttonde mars-firandet, och mobiliserar inför Shell Must Fall. Och skriver min uppsats såklart. Går på yoga 2-3 gånger i veckan, och acroyoga på onsdagar. Känner hur min kropp blir starkare och starkare, att jag kan göra mer grejer även om det är långt långt kvar till mycket saker jag vill kunna göra – men allt känns kul. Träningen är kul och jag längtar till det. Och jag hänger på India mest hela tiden, antingen jobbar och gör jag det inte så pluggar jag. Pluggar iförsig när jag jobbar med. Har mer kontakt med Batch 23 än min egen LUMES-batch, för att Juán, Robin, Maris m.fl. engagerar sig i aktivism precis som jag, och Paula och Cinna hänger på acron. Har kommit närmare Lise och Ronja, speciellt jag och Lise har haft många fina stunder och jag känner att jag har två fantastiska vänner i dem som jag är så otroligt tacksam över. Känner mig inte stressad, utan känner att jag är rätt långt fram i mitt master-uppsatsskrivande, samtidigt som jag hinner med att engagera mig mycket. Och i det engagemanget träffar jag hela tiden massa fina människor – och från många olika delar av världen. Idag pratade jag med en som är gammal i gemet i den autonoma vänstern i Lund, och han kände till Reclaim Pride! Det gjorde mig glad och stolt – att det som jag startade känner folk i autonoma vänstern till även här.

Ja detta blev ett spretigt inlägg. Men poängen är att det verkligen känns så jävla bra i Lund just nu. Tror det har varit bra för mig med en period av att inte ha nån lover nära mig (Paulina har ju varit i Mexiko). Har saknat henne så inihelvete (men hon kommer hit på måndag!!! AAAH!!!!), men jag inser att jag haft så mycket tid till mig själv, att göra saker som gör mig glad och ger mig energi. Har liksom hittat hem i Lund. Vilket på ett sätt är lite sorgligt eftersom Lund är så temporärt. Även om jag stannar här (om jag t.ex. får ett jobb) så är det ändå temporärt, eftersom folk byts ut med jämna mellanrum. Det är en studentstad. Folk kommer och går, det är så det är med Lund. Men det kanske är det som är det charmiga med Lund också.