I vintras började jag skriva ett inlägg om anarkafeminism, som jag inte riktigt hann avsluta. Det var i december 2017 och jag hade precis läst ut Anarkism: #2 tema: feminism. Jag köpte den på Syndikalistiskt forum tillsammans med SCUM Manifest och Under det rosa täcket, bokpaketet hette “Revolutionär feminist – starter pack” haha. Mycket fyndigt. SCUM och Rosa täcket gav jag bort till Mim i julklapp för de har jag redan, men jag behöll anarkism-boken. Och den var så intressant och bra! Från december 2017 blev jag helt och fullt anarka-feminist 🙂 Hittade texten i mitt utkast och tänkte att nu får jag ta och skriva klart den, samt passa på att rekommendera denna lilla bok.

Det är ett gäng författare som skrivit boken tillsammans, och den handlar om allt från barnuppfostran till prostitution till machofasoner inom den autonoma vänstern, allt utifrån ett anarkafeministiskt perspektiv. Och efter att jag läst den, måste jag nog faktiskt säga att jag identifierar mig som anarkafeminist, om jag får vara noga med att min anarkafeminism skiljer sig från queerfeminism så som den förstås idag. Ska förklara.

För jo, anarkafeminismen tilltalar mig mycket. Anarkism är att vara kritisk till, och problematisera, makten som sådan. Därför borde det kanske räcka med att vara anarkist, eftersom det skulle innebära att en var kritisk till, och ville störta, könsmaktsordningen och den makt som män besitter bara genom att vara män. Men tyvärr är det vanligt att en i sin ivriga kamp att vara kritisk till och protestera mot det förtryck som drabbar en själv, blir blind inför det förtryck en själv är en del utav. Det hände de välbemedlade suffragettkvinnorna i början på 1900-talet som i sin kamp mot patriarkatet och för kvinnlig rösträtt, hade svårt att få med sig arbetarkvinnorna (och att bli av med sitt klassförakt). Det hände de manliga arbetarna som strejkade för bättre arbetsvillkor vid ungefär samma tidpunkt, men som vägrade ta in kvinnor i sina fackförbund. Det hände män inom black power rörelsen, som kämpade mot rasism och vitt förtryck, men sen gick hem och förtryckte sina kvinnor. Det händer vita feminister idag, som fokuserar mycket på störtandet av patriarkatet, men glömmer bort eller vägrar se sin egen rasism mot svarta. Och det hände anarkister, som kämpade mot maktens förtryck och för frihet, men samtidigt utövade sexism och macho-fasoner mot kvinnorna i rörelsen. Det var därför anarkafeminismen behövdes, och det är därför teorin om förtryckssamverkan, eller intersektionalitet, är ett mycket användbart verktyg i den anarkafeministiska maktanalysen. Anarkafeminismen är kritisk till makt som sådan, och den blundar inte för sexism och machofasoner som enbart anarkism skulle kunna göra (pga vi lever i ett patriarkat där mannen är normen, och normer är osynliga tills en börjar bryta mot dem).

Så vad är då anarkafeminism och varför tilltalar den mig? Som jag ser det, är anarkafeminism som sagt kritisk till all makt som sådan. Det gör anarkafeminismen till en väldigt användbar och “elastisk” ideologi, för den fastnar inte vid personer och deras egenskaper utan fokuserar på makten som utövas, oavsett vem eller vad som gör det. Samtidigt blundar den inte heller för strukturer.

FEMINISM är insikten och tron att 1) en könsmaktsordning, eller ett patriarkat, existerar, 2) att denna (generellt) misgynnar kvinnor* och ger män** privilegier, 3) att vi måste göra någonting åt detta och 4) att vi faktiskt gör något åt det.

ANARKISM kommer från grekiskans an (“utan”) och archon (“ruler”, “ledare”, “auktoritet”). Så anarkism är en politisk ideology som motsätter sig all form av auktoritet, maktstrukturer och hierarkier. Detta inkluderar kapitalism, patriarkat, auktoritära tolkningar av kommunism (typ Stalin/Lenin), rasism och fascism men också andra former av förtryckande maktstrukturer och/eller normer som hetero- och cissexism, speciesism (djurförtryck), miljöförstöring och så vidare. Anarkism är, med andra ord, frihet från all form av förtryck. Detta är inte detsamma som kaos och våld, det betyder bara att anarkister vill ha en värld i vilken alla är fria. Och eftersom inga är fria förräna lla är fria, betyder anarkism till syvende och syst krossandet av alla system och strukturer som förtrycker och utövar makt över andra.

Så varför behövs anarka feminism? Varför kan vi inte bara ha anarkism eller feminism? Anarkism för mig är en ideologi som problematiserar och ifrågasätter makt i sig. Anarkism borde då vara nog eftersom det i teorin ifrågasätter alla maktstrukturer, inklusive patriarkatet (eller könsmaktsordning). Och ja, i en perfekt värld är anarkism det enda verktyg en behöver för att problematisera strukturellt förtryck och maktordningar, men i verkligheten är också anarkistiska rörelser produkter av samhället och har problem med både rasism och sexism. Detta är inte konstigt – anarkistiska rörelser opererar inte i ett vakuum och också anarkister påverkas av samhället (även om anarkister i teorin är mer villiga att rucka på detta samhälle). I teorin, med andra ord, är anarkism också feminism och anarkister borde också vara feminister. (Annars borde de kolla upp sin “anarkism” – ifrågasätter den verkligen alla maktordningar?). Men personligen vill jag kalla mig anarkafeminist eftersom det poängterar att krossandet av patriarkatet är minst lika viktigt som andra anarkistiska mål (och för att jag var feminist långt innan jag upptäckte anarkism). Så detta är hur jag tolkar anarkafeminism.

* & **: Anarkafeminism erkänner the fluidity of gender och att könsbinäritet är socialt konstruerat från födseln som ett sätt att tänka och prata. Samtidigt ser anarkafeminism också att samhället delar människor i “män” och “kvinnor” och förtrycker kvinnor och alla andra som inte passar in i dessa snäva binära kategorier. Eftersom samhället delar oss i två binära kategorier är det lätt att använda dessa kategorier men det betyder inte att jag, eller anarkafeminism, inte erkänner transpersoner eller ickebinära.

Category: 3. Politik

Fristående krönikör för Syre
Feb 25, 2019

—

by

Alice Andrews

in 3. Politik, Anarkism

Jag håller just nu på att (på prov) skriva krönikor för den frihetliga gröna tidningen Syre. Jag har skrivit två och skall skriva en tredje, sedan skall de utvärdera om de vill ha mig kvar (min ideologi var tydligen lite svårplacerad för dem… eeeh…)

Här hittar du min första om postmoderna elitister som värderar språkbruk över handling

Min första krönika

Här hittar du min andra om geoengineering

Min andra krönika

Anledningen till att de tyckte att jag var lite “svårplacerad” är för att Syre är en frihetlig grön tidning som ligger långt ut på GAL i GAL/TAN-skalan, men inte lika långt ut till vänster som jag på höger/vänster-skalan. Jag fick göra flera politiska tester för att de inte kunde bestämma sig för huruvida min ideologi passade sig, haha. Här ser ni mitt resultat, ganska solklar autonom vänster/vänster-anarkist/socialistisk-anarkist eller vad en nu vill kalla sig:

Mitt resultat i ett politiskt test

GAL/TAN-skalan är alltså en annan politisk skala en höger/vänster. Den brukar vara lodrät och kombineras med höger/vänster för att få en mer nyanserad bild av en ideologi eftersom allt inte handlar om ekonomisk politik. Vänster/höger har ni ju koll på: är en vänster erkänner en att pga strukturer i samhället så har alla inte samma chans och möjligheter här i livet, och därför bör den ekonomiska politiken verka utjämnande och fördelande. Kommunism och marxism är lång ut på vänster-skalan, socialism lite längre in, den så kallade “socialism” som sossarna kör på idag kan ju knappast kallas vänster men skulle för 40 år sedan hamnar långt till vänster också. Vänster utgår från kollektivet och att alla skall ha samma chans. Höger utgår från individen och att alla har möjligheter så länge dom bara jobbar tillräckligt hårt. En erkänner alltså inte strukturer, och den ekonomiska politiken gynnar de som det går bra för, men inte de svaga i samhället.

Men när det gäller GAL/TAN då så har det mer med värderingar att göra. GAL står för Green, Alternative, Libertarian och TAN står för Traditional, Authoritarian, Nationalist. Det handlar alltså inte om fördelningspolitik som höger/vänster-skalan utan om sociala och kulturella värden. Denna skala behövs som addition till höger/vänster-skalan eftersom två ideologier kan hamna på samma plats på GAL/TAN-skalan, men helt olika på höger/vänster och tvärtom. Exempelvis är kommunism och (min) socialistiska anarkism på samma ställe på vänster/höger: vi är för att utjämna klyftor och fördelningspolitik. Däremot är kommunismen (i alla fall som den används historiskt) långt upp på TAN eftersom den (historiskt) varit väldigt auktoritär, medan (min) anarkism värdesätter individers frihet och är kritisk till staten. Dock inte på samma sätt som en liberal skulle vara: vi skulle dela samma kritik mot staten och makthierarkier, men ha helt olika syn på ekonomisk politik. Osv.

Så hur som helst så befinner sig Syre som tidning långt ut på GAL men närmare mitten på höger/vänster. Och därför skriver jag alltså tre provkrönikor för att de ska se om jag passar ändå, eftersom jag är längre till vänster. Kul iallafall!
One response to “Fristående krönikör för Syre”
1. Mami
  
  03 March 2019
  
  Fått någon feedback från läsare?
Jag håller just nu på att (på prov) skriva krönikor för den frihetliga gröna tidningen Syre. Jag har skrivit två och skall skriva en tredje, sedan skall de utvärdera om de vill ha mig kvar (min ideologi var tydligen lite svårplacerad för dem… eeeh…) Här hittar du min första om postmoderna elitister som värderar språkbruk över handling Här hittar du min andra…
Geoengineering
Jan 31, 2019

—

by

Alice Andrews

in 3. Politik, Klimat och miljö
Eftersom jag läser en master i Environmental Studies så lär jag mig mycket om miljö, hållbarhet, klimat, klimatförändringar mm. Men också om makt, strukturer, ideologier, samhälle och politik. Jag är hittills väldigt nöjd med min utbildning och tycker att alla kurser vi haft har varit väldigt bra hittills, men kursen jag har nu är nog den bästa so far. Hur som helst, nu när jag har blogglust igen tänkte jag använda den till att skriva om klimat och miljö. Det blir ett sätt att dels befästa det jag lär mig från föreläsningar och artiklar, dels ett sätt för alla mina två läsare att få inblick i vad jag pysslar med!

LUCSUS byggnaden där jag pluggar

Geoengineering då. Vad är det? Geoengineering är storskalig intervention i jordens klimat, med syftet att minska den globala uppvärmningen. Det brukar delas in i carbon dioxide removal eller negative emissions technology, samt solar engineering. Den första handlar helt enkelt om att ta bort CO2 (koldioxid) från atmosfären på olika sätt (exempelvis genom att plantera en massa träd) och sen lagra det någon annanstans (exempelvis i ett bergrum) så det inte bidrar till att värma upp atmosfären. Den andra handlar om att minska mängden inkommande solljus (exempelvis genom injicerandet av partiklar i stratosfären som skall reflektera bort solljus).

Några geoengineering-förslag

Det låter ju gött! Är det genom geoengineering vi skall lösa klimatkrisen månntro? Många har ju en väldigt stark tilltro till att just teknik skall göra det. Well, riktigt så enkelt är det inte. Det finns många problem med geoengineering, några av dem är följande:

Fiffla med jordens klimat
- Geoengineering finns än så länge bara i teorin. Och det är bråttom med att lösa klimatkrisen.
- Det finns väldigt mycket osäkerhet kring geoengineering. Vi vet helt enkelt inte vad som skulle kunna hända.
- De effekter vi vet kommer hända, kommer drabba de redan mest utsatta. Exempelvis kommer nederbörden minska i redan torra områden om en skulle börja med solar engineering.
- Det finns ännu inget globalt organ som skulle kunna koordinera det. Vem/vad skall ta ansvar?
- Geoengineering skulle kunna genomföras av en enda aktör. Vad händer om exempelvis Ryssland eller Nordkorea väljer att börja fiffla med klimatet?
- Geoengineering skulle potentiellt kunna användas som vapen.
- Geoengineering kommer sannolikt (och gör redan nu) distrahera oss från att ändra våra livsstilar, eftersom vi tror att tekniken kommer rädda oss. Men även om vi skulle börja med geoengineering behöver vi ändå sätta in andra åtgärder också!
- Om vi skulle börja med geoengineering skulle det kosta enorma summor pengar. Om de osäkra effekterna skulle visa sig vara negativa, skulle vi vara fast i att fortsätta ändå, eftersom vi redan investerat så mycket, med andra ord en lock-in effekt.
- Geoengineering är etiskt problematiskt både mot framtida och samtida generationer, dels för att vi inte vet vad det kommer bli för effekter och dels för att det skulle krävas enorma resurser som skulle kunna läggas på annat.
- Geoengineering skulle kräva enorma mängder mark. Skulle en exempelvis odla skog för att fånga upp koldioxid ur atmosfären skulle det kräva en yta minst lika stor som Indien för att odla enorma snabbväxande plantager. Det skulle behövas bördig mark bara för träd. Redan idag lider miljoner människor av kronisk hunger, är det då etiskt försvarbart att använda så mycket bördig mark för geoengineering?
Så som ni förstår är geoengineering inte helt oproblematiskt. Ändå verkar många ha sådan stark tilltro till att tekniken kommer lösa klimatkrisen. Men vi måste förändra våra livsstilar också! Men till och med FN:s klimatpanel IPCC räknar med att geoengineering kommer spela en stor roll i hur vi håller oss till Parisavtalet. I alla sina modeller räknar de med stora mängder negative emissions technology vilket är högst problematiskt pga alla anledningar ovan. Däremot har de inte en enda modell där de räknar på hur snabbt vi skulle klara Parisavtalet om alla världens människor slutade flyga eller blev veganer. Detta är förändringar som inte skulle kräva en massa mark (snarare frigöra enorma mängder som just nu används för att odla djurfoder) eller pengar eller ge några osäkra konsekvenser.

FN:s klimatpanel

Så varför finns det sådan stark tilltro till tekniken? När vi egentligen vet hur vi skulle kunna lösa klimatkrisen? Den starka tilltron till teknik som geoengineering beror förstås på att vi tror att vi då inte behöver förändra våra livsstilar nämnvärt. Business as usual. Men som Greta uttrycker det: det här är en svartvit fråga. Antingen slutar vi släppa ut koldioxid, eller så gör vi det inte. Det är så enkelt att en femåring kan förstå det.
Eftersom jag läser en master i Environmental Studies så lär jag mig mycket om miljö, hållbarhet, klimat, klimatförändringar mm. Men också om makt, strukturer, ideologier, samhälle och politik. Jag är hittills väldigt nöjd med min utbildning och tycker att alla kurser vi haft har varit väldigt bra hittills, men kursen jag har nu är nog…
Future

Jan 7, 2019

—

by

Alice Andrews

in 3. Politik

Capitalism, racism, patriarchy, borders and nation states have been eliminated. Flying is not possible except for emergencies, and private cars are banned, but the train system is widely expanded and public transport is free. There are lots of bike-kitchens where people will help you with your bikes for free, and give away free bikes for those in need. This is possible since everyone has a basic salary/citizen salary that allows people to not work for money if they don’t want to.

Meat and dairy products are forbidden, so all land that was previously used for growing crops to feed to billions of cattle and other animals we ate, is now used to grow vegetables and plants, so no one goes hungry anymore since we have more than enough food to everyone.

Direct democracy is the governance system, so if the people are not satisfied with the representative person of their opinions, they can exchange them. Governance is also made much more locally, and with a long-term perspective.

People are free and loving, free to do whatever they want as long as they do not hurt anyone or anything else. Nature has its own legal rights and is fully protected. Sharing-economy is the norm, so people don’t have to buy so much new stuff but can share what they already have.

Chains like H&M and Walmart are forbidden, only local businesses blossom. People are not as globalised as before since they cannot fly anymore, but instead if they travel they travel by train and thus travel more slowly, taking the time to really meet new people and places along the way. The journey is the goal. These long travels are possible since people don’t work as much. The norm for full time is 6 hours a day, but most people work less than that because it is not needed since it is not a goal in itself that the economy should grow.

Gender does not exist anymore, so transphobia, sexism or homophobia does not exist either, because people are just people, loving other people.

Peace prevails, because we have reduced our carbon emissions drastically by eliminating capitalism, flying and consumption of meat/dairy, so the natural resources are no more a reason to fight over. Neither is religion, since people of all religions and non-religions live peacefully and respectfully beside one another.

Animals are seen as individuals, not things. The few forests, flowers and other plants left on earth are left alone to re-grow and flower majestically again.

Caring occupations like taking care of old people, kids and sick ones are highly valued since they are so important for the society, so everyone has access to these facilities since it is so popular to work with this. Occupations that has to do with economic growth for companies do not exist anymore, since we rather strive for de-growth.

People are free. And so is the nature.

Capitalism, racism, patriarchy, borders and nation states have been eliminated. Flying is not possible except for emergencies, and private cars are banned, but the train system is widely expanded and public transport is free. There are lots of bike-kitchens where people will help you with your bikes for free, and give away free bikes for…
Två böcker

Dec 17, 2018

—

by

Alice Andrews

in 1. Vardag, Feminism, Litteratur

Har läst, eller snarare HÖRT två nya böcker det senaste. Har en prov-prenumeration på Storytel men jag gillar det verkligen så kanske ska fortsätta? Även om jag tycker 169 kr i månaden är lite väl dyrt. Men en hinner ju “läsa” så mycket! Eftersom en kan göra saker samtidigt: promenera, diska, brodera, laga mat… och så vidare. Anyhow, to the books!

Nuckan – Malin Lindroth

Det här är en dokumentär, eller biografisk, bok om att vara kvinna och bortvald, ej åtrådd, inte flickvänsmaterial, o-knullbar. Malin läser själv in den och målar engagerande ut en berättelse om livet som ofrivilligt ensam kvinna. Nucka. Hon vill reclaim:a begreppet, precis som hbtq-rörelsen gjort med “bög” och “queer”. Kunna vila i sorgen att aldrig ha blivit vald, att familje-tåget gick för länge sen, men samtidigt inte behöva skämmas eller förklara.

Jag gillade boken! Den var tänkvärd och intressant och det är trevligt när författaren själv läser in den, speciellt om det är en självbiografi. En slukar den snabbt också. Rekommenderar!

Ett jävla solsken – Fatima Bremmer

Ett jävla solsken är en biografi om Ester Blenda Nordström, den unga stjärnreportern som på många sätt var långt före sin tid, och på andra sätt en produkt av den. Hon uppfann i princip skriv-sättet undersökande reportage, körde motorcykel, var lesbisk (om än i hemlighet), reste över hela världen och sökte ständigt nyare och farligare utmaningar.

Boken är lång men aldrig tråkig: en får en intressant inblick i svensk historia, exempelvis första världskrigets påverkan på Sverige, emigreringen till Amerika, rasbiologin och rasismen mot samerna, rösträttsrörelsen, kvinnokamp, Svenska akademien, Selma Lagerlöf, Astrid Lindgren, och mer därtill. Ester Blenda var inblandad i mycket och hennes reportage och böcker gjorde succé. Hon levde ett mycket intressant och givande men också sorgligt liv, som är väldigt spännande att höra/läsa om. Rekommenderar denna bok starkt, otroligt bra!

Ester Blenda Nordström, Ett jävla solsken, Fatima Bremmer, Malin Lindroth, Nuckan

Har läst, eller snarare HÖRT två nya böcker det senaste. Har en prov-prenumeration på Storytel men jag gillar det verkligen så kanske ska fortsätta? Även om jag tycker 169 kr i månaden är lite väl dyrt. Men en hinner ju “läsa” så mycket! Eftersom en kan göra saker samtidigt: promenera, diska, brodera, laga mat… och…
Extinction Rebellion
Dec 11, 2018

—

by

Alice Andrews

in 1. Vardag, 3. Politik, Anarkism

I helgen genomfördes flera aktioner för klimatet. I Stockholm deltog ett tusental personer i demon Climate Alarm, varefter flera sedan fortsatte för en blockad av en av Preems tankstationer. I Malmö genomfördes en blockad av en korsning i centrala Malmö med ett 50-tal deltagare. Jag var en av dem. För klimatet kan inte vänta.

Det var en väldigt lyckad aktion. Vi blockerade bara fem minuter i taget så bilisterna inte hann bli så arga, vi hade även folk som delade ut kakor och flyers för att informera om varför vi gjorde det. Efter fem minutrarna släpptes bilisterna förbi igen. Det var en ickevålds-direktaktion, med soffor (för att trycka på ickevåldet) och barn som deltog. De som var mest jobbiga var i ärlighetens namn tonårskillar som försökte provocera (SVT fångade det dessutom på film).

Can you spot me? Jag maskerade mig inte för att se farlig ut eller så utan för att jag visste att bilder och filmer som dessa snabbt skulle spridas på Internetz och jag är inte the process of avveckla fb och så vidare, så vill inte ha fler bilder där att behöva ta ner.

Gulligaste klimat-demonstranten!

Här är en bilist vi stoppade som hörde av sig på mail och uttryckte sin tacksamhet (!) över aktionen. Om ni inte kan se vad det står skrev den: “Hej! Jag blev stoppad av er demonstration i Malmö idag. Tänkte bara säga att jag gillar initiativet och bemötandet var vänligt och trevligt. Ni gav en bra påminnelse att jag bör förbättra mig ytterligare för klimatet och miljöns skull, vilket jag lovar att göra. Vänliga hälsningar.” Så fint!!! Och ett bevis på en lyckad demonstration, och vikten av ickevåldsam civil olydnad och direkt aktion!

Och det är inte bara aktivister som engagerar sig i Extinction Rebellion. 100 akademiker, politiker och författare från hela världen har signerat ett öppet brev som visar sitt stöd för Extinction Rebellion, och hur akut läget är:

“We further call on concerned global citizens to rise up and organise against current complacency in their particular contexts, including indigenous people’s rights advocacy, decolonisation and reparatory justice – so joining the global movement that’s now rebelling against extinction (eg Extinction Rebellion in the UK).

We must collectively do whatever’s necessary non-violently, to persuade politicians and business leaders to relinquish their complacency and denial. Their “business as usual” is no longer an option. Global citizens will no longer put up with this failure of our planetary duty.”

A to the men!

Greta säger det också. Hon är min idol:

“So we have not come here to beg the world leaders to care for our future. They have ignored us in the past and they will ignore us again. We have come here to let them know that change is coming whether they like it or not. The people will rise to the challenge. And since our leaders are behaving like children, we will have to take the responsibility they should have taken long ago.”

Vänner, klimatet kan inte vänta.
One response to “Extinction Rebellion”
1. Mami
  
  11 December 2018
  
  Fint
I helgen genomfördes flera aktioner för klimatet. I Stockholm deltog ett tusental personer i demon Climate Alarm, varefter flera sedan fortsatte för en blockad av en av Preems tankstationer. I Malmö genomfördes en blockad av en korsning i centrala Malmö med ett 50-tal deltagare. Jag var en av dem. För klimatet kan inte vänta. Det var en…
Tankar om anarkism och anarkafeminism

Oct 16, 2018

—

by

Alice Andrews

in 1. Vardag, 3. Politik, Anarkism, Feminism

I vintras började jag skriva ett inlägg om anarkafeminism, som jag inte riktigt hann avsluta. Det var i december 2017 och jag hade precis läst ut Anarkism: #2 tema: feminism. Jag köpte den på Syndikalistiskt forum tillsammans med SCUM Manifest och Under det rosa täcket, bokpaketet hette “Revolutionär feminist – starter pack” haha. Mycket fyndigt. SCUM och Rosa täcket gav jag bort till Mim i julklapp för de har jag redan, men jag behöll anarkism-boken. Och den var så intressant och bra! Från december 2017 blev jag helt och fullt anarka-feminist 🙂 Hittade texten i mitt utkast och tänkte att nu får jag ta och skriva klart den, samt passa på att rekommendera denna lilla bok.

Det är ett gäng författare som skrivit boken tillsammans, och den handlar om allt från barnuppfostran till prostitution till machofasoner inom den autonoma vänstern, allt utifrån ett anarkafeministiskt perspektiv. Och efter att jag läst den, måste jag nog faktiskt säga att jag identifierar mig som anarkafeminist, om jag får vara noga med att min anarkafeminism skiljer sig från queerfeminism så som den förstås idag. Ska förklara.

För jo, anarkafeminismen tilltalar mig mycket. Anarkism är att vara kritisk till, och problematisera, makten som sådan. Därför borde det kanske räcka med att vara anarkist, eftersom det skulle innebära att en var kritisk till, och ville störta, könsmaktsordningen och den makt som män besitter bara genom att vara män. Men tyvärr är det vanligt att en i sin ivriga kamp att vara kritisk till och protestera mot det förtryck som drabbar en själv, blir blind inför det förtryck en själv är en del utav. Det hände de välbemedlade suffragettkvinnorna i början på 1900-talet som i sin kamp mot patriarkatet och för kvinnlig rösträtt, hade svårt att få med sig arbetarkvinnorna (och att bli av med sitt klassförakt). Det hände de manliga arbetarna som strejkade för bättre arbetsvillkor vid ungefär samma tidpunkt, men som vägrade ta in kvinnor i sina fackförbund. Det hände män inom black power rörelsen, som kämpade mot rasism och vitt förtryck, men sen gick hem och förtryckte sina kvinnor. Det händer vita feminister idag, som fokuserar mycket på störtandet av patriarkatet, men glömmer bort eller vägrar se sin egen rasism mot svarta. Och det hände anarkister, som kämpade mot maktens förtryck och för frihet, men samtidigt utövade sexism och macho-fasoner mot kvinnorna i rörelsen. Det var därför anarkafeminismen behövdes, och det är därför teorin om förtryckssamverkan, eller intersektionalitet, är ett mycket användbart verktyg i den anarkafeministiska maktanalysen. Anarkafeminismen är kritisk till makt som sådan, och den blundar inte för sexism och machofasoner som enbart anarkism skulle kunna göra (pga vi lever i ett patriarkat där mannen är normen, och normer är osynliga tills en börjar bryta mot dem).

Så vad är då anarkafeminism och varför tilltalar den mig? Som jag ser det, är anarkafeminism som sagt kritisk till all makt som sådan. Det gör anarkafeminismen till en väldigt användbar och “elastisk” ideologi, för den fastnar inte vid personer och deras egenskaper utan fokuserar på makten som utövas, oavsett vem eller vad som gör det. Samtidigt blundar den inte heller för strukturer.

FEMINISM är insikten och tron att 1) en könsmaktsordning, eller ett patriarkat, existerar, 2) att denna (generellt) misgynnar kvinnor* och ger män** privilegier, 3) att vi måste göra någonting åt detta och 4) att vi faktiskt gör något åt det.

ANARKISM kommer från grekiskans an (“utan”) och archon (“ruler”, “ledare”, “auktoritet”). Så anarkism är en politisk ideology som motsätter sig all form av auktoritet, maktstrukturer och hierarkier. Detta inkluderar kapitalism, patriarkat, auktoritära tolkningar av kommunism (typ Stalin/Lenin), rasism och fascism men också andra former av förtryckande maktstrukturer och/eller normer som hetero- och cissexism, speciesism (djurförtryck), miljöförstöring och så vidare. Anarkism är, med andra ord, frihet från all form av förtryck. Detta är inte detsamma som kaos och våld, det betyder bara att anarkister vill ha en värld i vilken alla är fria. Och eftersom inga är fria förräna lla är fria, betyder anarkism till syvende och syst krossandet av alla system och strukturer som förtrycker och utövar makt över andra.

Så varför behövs anarka feminism? Varför kan vi inte bara ha anarkism eller feminism? Anarkism för mig är en ideologi som problematiserar och ifrågasätter makt i sig. Anarkism borde då vara nog eftersom det i teorin ifrågasätter alla maktstrukturer, inklusive patriarkatet (eller könsmaktsordning). Och ja, i en perfekt värld är anarkism det enda verktyg en behöver för att problematisera strukturellt förtryck och maktordningar, men i verkligheten är också anarkistiska rörelser produkter av samhället och har problem med både rasism och sexism. Detta är inte konstigt – anarkistiska rörelser opererar inte i ett vakuum och också anarkister påverkas av samhället (även om anarkister i teorin är mer villiga att rucka på detta samhälle). I teorin, med andra ord, är anarkism också feminism och anarkister borde också vara feminister. (Annars borde de kolla upp sin “anarkism” – ifrågasätter den verkligen alla maktordningar?). Men personligen vill jag kalla mig anarkafeminist eftersom det poängterar att krossandet av patriarkatet är minst lika viktigt som andra anarkistiska mål (och för att jag var feminist långt innan jag upptäckte anarkism). Så detta är hur jag tolkar anarkafeminism.

* & **: Anarkafeminism erkänner the fluidity of gender och att könsbinäritet är socialt konstruerat från födseln som ett sätt att tänka och prata. Samtidigt ser anarkafeminism också att samhället delar människor i “män” och “kvinnor” och förtrycker kvinnor och alla andra som inte passar in i dessa snäva binära kategorier. Eftersom samhället delar oss i två binära kategorier är det lätt att använda dessa kategorier men det betyder inte att jag, eller anarkafeminism, inte erkänner transpersoner eller ickebinära.

I vintras började jag skriva ett inlägg om anarkafeminism, som jag inte riktigt hann avsluta. Det var i december 2017 och jag hade precis läst ut Anarkism: #2 tema: feminism. Jag köpte den på Syndikalistiskt forum tillsammans med SCUM Manifest och Under det rosa täcket, bokpaketet hette “Revolutionär feminist – starter pack” haha. Mycket fyndigt. SCUM och Rosa…
IPCC
Oct 16, 2018

—

by

Alice Andrews

in 3. Politik
Inte många har väl missat IPCC:s senaste rapport om att vi nu knappt har ett årtionde kvar till att fixa detta. Jag tror ärligt inte vi kommer lösa det iförsig. Men såhär skrev jag i alla fall på min facebook som reaktion (sen tog jag bort inlägget efter några dagar pga försöker att ha minimalt med info available där nuförtiden):

The latest IPCC report says that we need to drastically change our lifestyles in order to slow climate change. We need to take this seriously now – we in the Western countries caused this but others will suffer most.

What you can do that really makes a change:
- STOP FLYING
  This is the single biggest emitter of greenhouse gas emissions and we need to start staying on the ground. Maybe there will be technical solutions in the future, but we’re not there yet. So stop flying, it is the most effective thing you can do for the environment as an individual. (Source)
- DO NOT GET ANY CHILDREN
  This applies to Westerners. Sadly but true, another child with a Western lifestyle will emit tons of CO2 during their life. (Source)
- BECOME VEGAN
  Meat and dairy production is responsible for 18% of global CO2 emissions. It is an extremely inefficient way of producing food as 90% of the energy from the plans the animals ate is being lost in the process. It is better we eat the plans directly so that less space is needed for food production, and less people will suffer from famine. (Source)
- STOP USING CARS
  Cars emit CO2 and most people can survive without a car. No, not even an electric car is OK – tons of CO2 was emitted just to create the battery the electric car is running on. We need to shift entirely from car transport to other types of transports. (Source)
- VOTE GREEN
  And do not get tricked by green washing. In Sweden, Vänsterpartiet is the party with best environmental politics according to most of the measurements by environmental NGO:s. (source)
- ENGAGE YOURSELF
  Choose an NGO you like and start engage, for example Friends of the Earth or Naturskyddsföreningen, start a campaign to make your school/work become fossil free, gather a demonstration to shed light on the problems and what to do about them, protest, occypy, etc.
- CHANGE BANK
  Most of the banks use your money to invest in fossil fuels. Just having money on a bank account emits CO2 – this is one of many reasons why rich people emit more CO2 than working class/poor people. Make a statement and a real change, and change to a bank that does not invest in fossil fuels (for Sweden: Ekobanken or Jakbanken). (source)
- EDUCATE YOURSELF
  Education is key. Many don’t know how serious it is, and how important it is to change our lifestyles. Knowledge is important to know what to do and how to do it, in order to slow climate change.
- DEMAND CHANGE
  In the end of the day, nothing will change if it is only the little human who change their lifestyle. Politicians need to take responsibility. Demand that they do! Sign petitions, strike, collect names, write to your local politicians.
- STOP SUPPORTING COMPANIES BY BUYING THEIR STUFF.
  Capitalism fuels climate change. That’s a fact. We need to stop feeding this unsustainable system with our money, and stop buy new products. Most of the stuff you need you can get second hand, and really, do you actually need it? (source, source)
- BE CRITICAL, DEMAND SYSTEM CHANGE
  This system is wrong, obviously. A system where you can choose to live unsustainably is not a good system. We must demand another system where it is not an option to live unsustainably. Be critical. Always.
One response to “IPCC”
1. Mami
  
  16 October 2018
  
  Hej,
  Läste när det var på FB.
  Men jag har inga vettiga kommentarer.
Inte många har väl missat IPCC:s senaste rapport om att vi nu knappt har ett årtionde kvar till att fixa detta. Jag tror ärligt inte vi kommer lösa det iförsig. Men såhär skrev jag i alla fall på min facebook som reaktion (sen tog jag bort inlägget efter några dagar pga försöker att ha minimalt…
Val 2018

Sep 9, 2018

—

by

Alice Andrews

in 3. Politik, Anarkism, Feminism

Idag är det valdag. Det är det andra valet i mitt liv. Jag röstar på samma parti som jag gjorde då. Efter mycket tvekan, visserligen. 2014 var jag så säker på Feministiskt Initiativ, det kändes verkligen som de skulle kunna komma in. Och även om de inte gjorde det så gjorde de ett fantastiskt uppsving från 0,4 % till 3,1 % (vilket exempelvis resulterade i att de i detta val fick ut alla sina valsedlar etc – det fick de inte förra valet och nådde då bara ut till ca hälften av alla valdistrikt, med ideella krafter!), och kom in i 13 kommuner (bland annat Göteborg).

Men det här valet! Oj, vad jag tvekat mellan Vänstern och Feministiskt Initiativ. Det känns som jag inte alls hört lika många i min närhet som ska rösta F!, utan att många tappat hoppet om att någonsin få se dem i riksdagen. Det känns som många skulle vilja, men inte vågar. Så därför tvekade jag också. Tänk om det är en bortkastad röst? Men sen bara någon vecka innan valet började jag se fler och fler på sociala medier som reach:ade out till alla som tvekade på F! och uppmanade oss att bestämma sig. För tänk om alla som tvekade faktiskt bara bestämde sig för F! – då hade de varit inne redan förra valet!

Nu tänker jag såhär. Jag är lite osäker på om mitt hjärta är hos Vänstern eller hos Feministiskt Initiativ. Eller ja – egentligen är det ju utanför etablissemanget och partipolitiken och hos den autonoma vänstern som bygger på anarkistisk feministisk, antirasistisk och antikapialistisk organisering men för att citera Ensam Mamma Röker så är det inte i riksdan revolutionen startar och parlamentarism är ett piss MEN, för att folkrörelser, kvinnorörelsen och den utomparlamentariska kampen ska kunna leva krävs förutsättningar och vilka möjligheter vi har att verka påverkas av vilka som sitter på stolarna i Stockholm. Så ja, åter till Vänstern vs F!. Jag är lite osäker på vem av dem jag är närmast, vilket jag inte var 2014. Då var F! självklart för mig. Men sen så tänker jag såhär, att en till röst på V gör inte lika stor skillnad som en till röst på F!. Om F! skulle komma in, kommer de få stolar i riksdagen från de allra största partierna, bland annat SD och M. Vänstern kommer inte få några stolar från dem, och alla stolar som kan tas från dem är bra. Vidare så har både F! och V höga betyg vad gäller miljö, men F! har bättre politik vad gäller djurrätt och det är alltid självklart att det serveras veganskt i F!-sammanhang (inte självklart i V-sammanhang). Jag känner också flera aktiva F!:are som är riktigt bra, känner inga Vänsterpartister. Dessutom så har F! många fler hbtqia+ personer och personer som rasifieras på sina listor, till skillnad från V. Och sist men inte minst så även om F! inte skulle komma in, så är det inte en bortkastad röst – de fick ju exempelvis partistöd tack vare rösterna förra året även om det inte räckte ända fram.

Jag är så nervös för resultatet för detta val. Tänk mardröms-scenariot om SD och M bildar regering med stöd av KD. Blir det migration då? Alla hbtqia+ personer, alla personer med mörk hudfärg, alla som flytt hit, alla inom den autonoma vänstern, alla som någon gång gjort abort senare än vecka 12 och många fler än så tror jag allvarligt skulle fundera på det för det skulle på sikt bli reellt farligt för dem/oss att bo i Sverige med en sådan rasse-regering. Skäms ni som röstar borgerligt. I synnerhet ni som röstar SD, M eller KD, men också ni som röstar L eller C, för en röst till höger är en röst närmare SD än vad en röst till vänster är. Skäms ni som röstar för era egna intressen. Är det inte intressant att de flesta som röstar åt vänster inte har några problem med att berätta vad de röstar och diskutera sin röst, medan de som röstar högerut upplever jag ofta inte vill säga vad de röstar? Det är för att de skäms för att de röstar mer utifrån sina egna intressen än andra, tror jag. Sen har vi ju då SD:arna som inte har några som helst problem med att skandera ut sin rasism såklart, vilket är så jävla skrämmande. Diskursen har förflyttats högerut och det som var rasistiskt förr är idag rumsrent. Hur kommer det se ut om tio år?

#röstarosa, #röstarött, F!, Feministiskt initiativ, FI, Rösta rosa, SD, Vänstern, Vänsterpartiet

Idag är det valdag. Det är det andra valet i mitt liv. Jag röstar på samma parti som jag gjorde då. Efter mycket tvekan, visserligen. 2014 var jag så säker på Feministiskt Initiativ, det kändes verkligen som de skulle kunna komma in. Och även om de inte gjorde det så gjorde de ett fantastiskt uppsving från 0,4…
FUSION FESTIVAL
Jul 2, 2018

—

by

Alice Andrews

in 2. Kultur, Anarkism

Att försöka visa hur Fusion festival var med bilder känns omöjligt, speciellt med tanke på att jag bara hade en gammal schleten iphone att fota med och dessutom bara hade den med sista dagen, men här kommer ett stort gäng bilder i alla fall. Men vi börjar med en liten film från en fet spelning vi såg sista kvällen.

Fusion-festivalen är på ett stort gammalt flygfält ca 1,5 h bilfärd norr om Berlin, Tyskland. Den gamla landningsbanan i mitten av flygfältet är en “huvudgata” på festivalen där en bland annat kunde hitta Konsum (mataffär). På vägarna inne på festivalområdet körde även “fusionmobiles” omkring som ni ser till vänster i bilden – gamla uttjänta bilar i full graffiti-skrud och nummerplåtarna ersatta med acab eller 1312.

Några i crew:et jag hängde med: Wendela (i jeansjacka + fjällräven), Annelie (lite till vänster framför Wendela), Per (i svart), John (i röd skjorta), Sebbelicious och Carro (i röd skjorta).

En selfie på mig och Sebbe som hänger runt. Det som en gjorde mest. Hängde runt och upptäckte nya saker hela tiden. Festivalområdet är så SJUKT stort och det fanns nya saker att se överallt.

Utsikt från en av de gamla hangarerna. På varje hangar/gräskulle stod en svart eller röd flagga för socialistisk anarkism. Fusion festival är en anarkistisk festival helt arrangerad på ideell basis sedan tjugo år tillbaka (fast i år var första året de faktiskt hade tre anställda), uttalat vänster och anti-rasistisk: “Nazis, chauvinists and racists of all likes are not welcome and should not gain access to the festival. To guarantee this, we ask you to stay alert. If you see anyone who clearly identifies themselves as having extreme right-wing or rascist views, please help us to immediately remove them from the festival. Inform the Fusion security crew immediately if you see any neo-Nazis or racists.”

Sebbelicious på dansgolvet 🙂

Tröttisar dricker varmt chaite.

Nu ger verkligen inte bilden detta någon rätta, men det fanns ljusinstallationer och annan konst överallt som var helt fantastiska.

Kolla på det här liksom! Det här var en liten skogsdunge med en discolampa som långsamt snurrade och lös upp hela gläntan, det var så vackert. Bilden togs förresten utan att vi visste om det – en person kom fram till oss och visade bilden den tagit på oss för att vi var fina :’)

På ett dansgolv igen

Ok, med den här bilden ville jag föreviga maneten ni ser till vänster. Det är nämligen 80 000 personer som besöker Fusion festivalen, och området är sjukt stort, så för att hitta varandra är folk extremt kreativa och väldigt många har just manet-installationer i form av paraplyer som de sätter på långa pinnar och klär i ljusslingor och tygbitar. SÅ fint att se ut över ett publikhav som lyses upp av en massa lysande maneter <3

Förutom musik fanns det som sagt en massa konstinstallationer i form av ljus, projektioner, graffiti, målningar, skulpturer etc. Här har de projicerat ljus på ett träd på ett trippigt sätt jag var tvungen att föreviga. Sånt här finns överallt på Fusion, små konstverk. Och många är också interaktiva!

Vad gjorde vi på Fusion? Vi gick mest omkring och hängde på olika platser en kunde hänga på. Och dansade såklart. Och så såg vi tre hela konserter, haha. Keny Arkana (arg, extremt politisk fransk-argentisnk rappare antagligen mest känd för låten “La Rage”. Arkana är en akronym för anarka 🙂 ), Chocolate Remix (en argentinsk reggaeton-artist som för ovanlighetens skull gör feministisk och lesbisk reggaeton!) och så det där synthiga bandet som filmen visade längst upp, vad det nu hette.

Fusion, du var sjukt cool. Kommer nog tillbaka.
One response to “FUSION FESTIVAL”
1. Mami
  
  03 July 2018
  
  Så fint med så mycket konst.
Att försöka visa hur Fusion festival var med bilder känns omöjligt, speciellt med tanke på att jag bara hade en gammal schleten iphone att fota med och dessutom bara hade den med sista dagen, men här kommer ett stort gäng bilder i alla fall. Men vi börjar med en liten film från en fet spelning…
tankar på väg hem från festivalen

Jul 2, 2018

—

by

Alice Andrews

in 3. Politik, Anarkism

“Var har ni varit nånstans?”

“Tyskland”

“Jaha, hur länge var ni där?”

“Eeh… Fem dagar”

“Och vart är ni på väg nu då?”

“Vi är på väg hem till Göteborg”

“Har ni något att deklarera till tullen?”

“Nej”

Detta samtal skedde mellan oss och gränspolisen i Malmö, efter att vi kört över bron. Ja, för vi har ju gränspoliser i Sverige, som slänger ett snabbt öga på alla svenska pass med blonda, ljushyade ägare, medan de examinerar utländska pass noggrant och ställer frågor – speciellt till de som ser ut att ha utomeuropeiska rötter. Passkontroller på båda sidor om bron (men i Sverige gick de i alla fall inte på bussen med pistol) och sedan det här maktuppvisandet där ytterligare poliser gick på efter passkontrollerna för att byta lite ord med några få utvalda, oss bland andra. Vad var syftet? Varför ställer de alla de frågorna och vad har de med det att göra? Såg just vi ut som att vi har med oss knark, och just några andra som att de möjligtvis var illegala invandrare? Oklart. Säkert är i alla fall att den första känsla som drabbar mig vid interaktion med poliser är: obehag. Vad är det med denna auktoritära, statliga institution som är till för att skydda samhället och dess medborgare (men bara rätt sorts medborgare såklart – inte de utan asyl exempelvis), som får en att känna obehag, skuld och rädsla utan anledning?

Jag vet inte. Och jag måste erkänna att jag umgås mycket i kretsar där det finns en viss skepsis mot polisen (eller låt oss kalla det för vad det är: allas vårt statliga våldsmonopol), vilket kan ha gött den här obehagskänslan (en blir väl som en umgås). Några kanske slänger sig med ACAB för att vara coola, utan vidare reflektion, men andra, vissa som jag personligen känner, har faktiskt legitima anledningar till skepsis och obehag inför polisen till följd av verkligt traumatiserande händelser.

Jag är lite osäker på vad jag själv känner och tycker, men jag vet att auktoriteter i uniform alltid gjort mig nervös och gett mig obehag – oavsett om jag varit “skyldig” till något eller inte. Jag tänker på Västtrafikkontrollanterna exempelvis – minns så väl en gång när de gick på bussen från Göteborg tillbaka hem till Stora Höga som jag och mina kompisar satt på, och hur de när de kollade våra biljetter (som vi betalat) gav mig obehag och skuld fastän jag inte gjort nåt fel. Västtrafikkontrollanter – liksom polisen – är till för samhällsmedborgarens trygghet och säkerhet: i första fallet tryggheten i att ha gjort rätt för sig som köpt biljett, i andra fallet tryggheten i att brottslingar kriminaliseras. Men vad händer när de som skall skydda en från brott, själva begår brott? Vad händer när den institution som borde ha samhällets medborgares säkerhet som prioritet, ägnar sig åt att skicka samma medborgare till krigsdrabbade länder UD avråder från att resa till? Vad händer när polisen som institution gång på gång skyddar nazistisk organisering? Varför får en obehagskänslor av polisen?

Jo, för att dessa känslor på många sätt är legitima. Precis som det finns många olika människor inom vilken yrkesgrupp som helst, så finns det många olika poliser. Och jag menar på intet sätt att kritisera privatpersoner (även om jag verkligen inte kan fatta hur en kan vilja bli polis i detta gudsförgätna land där poliser jagar tonåringar som rökt lite weed med polishelikopter, tillåter nazister att organisera sig och skyddar dem på demos, gör rasprofilerade kontroller i förorterna och verkställer utvisningar av ensamkommande – asså WHY skulle en vilja jobba med detta??) utan jag vill diskutera polisen som institution. Dessa obehagskänslor jag känner är början till en kritik mot polisen som institution. För faktum är ändå, att det är långt ifrån alla som kan känna sig trygga när de ser en polis. Kanske en inte befinner sig på rätt sida om lagen just då, eller kanske gör en det men har fel hudfärg eller brytning eller klädsel eller frisyr. Och det säger ju något om polisen.

/några tankar på bussen hem från Fusion-festivalen – en ideellt organiserad anarkistisk festival med 80 000 besökare helt fri från ordningsvakter och poliser.

“Var har ni varit nånstans?” “Tyskland” “Jaha, hur länge var ni där?” “Eeh… Fem dagar” “Och vart är ni på väg nu då?” “Vi är på väg hem till Göteborg” “Har ni något att deklarera till tullen?” “Nej” Detta samtal skedde mellan oss och gränspolisen i Malmö, efter att vi kört över bron. Ja, för…

Alice Andrews

Category: 3. Politik

One response to “Fristående krönikör för Syre”

Category: 3. Politik

Category: 3. Politik

Category: 3. Politik

Category: 3. Politik

We must collectively do whatever’s necessary non-violently, to persuade politicians and business leaders to relinquish their complacency and denial. Their “business as usual” is no longer an option. Global citizens will no longer put up with this failure of our planetary duty.”

One response to “Extinction Rebellion”

Category: 3. Politik

Category: 3. Politik

One response to “IPCC”

Category: 3. Politik

Category: 3. Politik

One response to “FUSION FESTIVAL”

Category: 3. Politik

Om mig

Kategorier

Arkiv

Fristående krönikör för Syre

One response to “Fristående krönikör för Syre”

Om mig

Kategorier

Arkiv

Category: 3. Politik

One response to “Fristående krönikör för Syre”

We must collectively do whatever’s necessary non-violently, to persuade politicians and business leaders to relinquish their complacency and denial. Their “business as usual” is no longer an option. Global citizens will no longer put up with this failure of our planetary duty.”

One response to “Extinction Rebellion”

One response to “IPCC”

One response to “FUSION FESTIVAL”