Alice Andrews

Borgerliga intressen men hjärtat till vänster. Välkommen till min högst osporadiska blogg.

  • Category: 3. Politik

    Utrota varenda jävel

    —

    by

    Alice Andrews
    in ,

    Jag har läst Utrota varenda jävel av Sven Lindqvist (1992), i nyutgåva från 2020 med förord av Athena Farrokhzad som skriver att boken “vägrar välja mellan genrer” och utgör ett viktigt verk i den postkoloniala litteraturen. Bokens grundtes är att Nazitysklands förintelse av judar i Europa inte är unik, utan ett kulminerande av Europas sedan länge rotade rasism och imperialism, med början i den spanska invaderingen av Kanarieöarna på 1400-talet (Lindqvist, 2020). Faktum är att Europas kolonisering “uppvisar många exempel på total utrotning av hela folk” (Lindqvist, 2020, s.221). Auschwitz var därför, enligt Lindqvist (2020, s.224) “den moderna, industriella tillämpningen av en förintelse, på vilken de europeiska världsherravälden sedan länge vilade”. 

    Lindqvist menar alltså att den europeiska imperialismens massmord på tasmanier, Nordamerikas ursprungsbefolkning, hereros i nuvarande Namibia, maorifolket på Nya Zeeland och otaliga andra folkgrupper, är tidiga exempel på folkmord som på 1900-talet sedan tillämpades på ett mer industrialiserat sätt i Europa. Tesen står i kontrast till FN:s folkmordskonvention från 1948 som definierar folkmord som gärningar förövade “i avsikt att helt eller delvis förinta en nationell, etnisk, rasmässigt bestämd eller religiös grupp såsom sådan”, och alltså förbehåller termen endast för några få av 1900-talets folkmord. I återståendet av denna text kommer jag att diskutera vad det finns för argument för Lindqvists tes, samt implikationerna.

    Lindqvists grundargument är att Europa vilar på imperialismen, vilken är intimt förknippad med folkmord, eller på att “utrota varenda jävel”. Vid Andra Världskrigets början var själva Europas luft redan “genomträngd av övertygelsen att imperialismen är en biologiskt nödvändig process som enligt naturens lagar leder till de lägre rasernas ofrånkomliga förintelse” sedan flera hundra år (Lindqvist, 2020, s.200). Européerna var historiskt ett utrotande folk, och Hitler gav bara detta utrotande “sin högst personliga tillämpning” (Lindqvist, 2020, s.200). Utrotandet av judar blev dock praktiskt möjligt först genom att angripa Polen och Ryssland (dit majoriteten judar hade flytt eller fördrivits) ‒ d.v.s. en imperialistisk expansion precis som vid folkmorden i Europas kolonier (Lindqvist, 2020).

    Argumentet implicerar att Förintelsen på inga sätt är unik, och att FN:s folkmordsdefinition är för snäv, eftersom den inte erkänner imperialismens massutrotningar som folkmord vilket Lindqvist (2020) anser dem vara. Detta opponerar mot de som anser att förintelsen av judar saknar motstycke, exempelvis Dawidowicz (1981, s.56) som otvivelaktigt fastslår att “Förintelsen var unik i fråga om intention, omfattning och resultat”. Även Naimark (2010, s.123), som argumenterar för att Stalins utrotning av kulaks och andra “klassfiender” skall räknas som folkmord, anser Förintelsen vara det mest extrema fallet av folkmord, med tanke på det industriella och teknologiska sätt på vilket utrotningen skedde, judarnas fullständiga hjälplöshet och nazismens ras-utopi. Lindqvist (2020) och Dawidowicz (1981) står på varsin sida i diskussionen kring Förintelsens unicitet, vilken utgör en livlig debatt inom fältet (Rubinstein, 2004).

    Även om man accepterar FN:s definition finns det skäl att klassa imperialismens folkmord som just sådana. Ett andra argument Lindqvist (2020) framför, är att de grupper som enligt FN:s folkmordskonvention från 1948 kan utsättas för folkmord, d.v.s. nationella, etniska, rasmässigt bestämda och/eller religiösa, faktiskt har utrotats “såsom sådana” även före 1900-talets början, nämligen i imperialismens namn. Förintelsen är unik i Europa, skriver Lindqvist (2020, s.221), eftersom det judiska folket skulle utrotas i sin helhet, men “den västerländska expansionens historia i andra världsdelar (…) uppvisar [också] många exempel på total utrotning av hela folk”. Ett tydligt exempel är tasmanierna som utrotades ned till sista människa (den sista dog 1876) till följd av den brutala brittiska kolonialismen (Lindqvist, 2020). Detta exempel innebär att FN:s definition av folkmord är för snäv eftersom den “missat” de folkmord som enligt Lindqvist (2020) förövades i den europeiska imperialismens namn. 

    Grundläggande för FN-konventionen om folkmord från 1948 är intentionen, d.v.s. att det skall finnas ett uppsåt att “helt eller delvis förinta en nationell, etnisk, rasmässigt bestämd eller religiös grupp såsom sådan”. Men vad räknas egentligen som uppsåt? Hur explicit måste en intention vara för att räknas som sådan? Enligt Karlsson (2012, s.105) är det omöjligt att hitta explicit uttalade intentioner: “sådana existerar knappast i fråga om något folkmord, om man är ute efter ett undertecknat dokument som innehåller en direkt avsiktsförklaring att massmörda en specifik religiös eller etnisk kategori människor enbart för att de tillhör denna kategori”. Karlsson (2012, s.114) skriver vidare att intention kan, “om än inte utifrån FN:s folkmordskonvention och internationell lag, ta sig indirekta uttryck” (min kursivering). 

    Karlsson (2012) menar alltså, till skillnad från FN-konventionen, att ett uppsåt kan vara implicit: likgiltighet inför lidande, att förövarna kunde ha stoppat folkmordet men avstod, planmässig systematik och successiv upptrappning. Utifrån detta, kan en europeiskt förd politik i kolonierna, vilken inte passade ursprungsbefolkningen, då räknas som intentionell? Det skulle innebära att FN-konventionens krav på uppsåt bör tonas ned, eller åtminstone att implicita intentioner godkändes. För även om imperialismens syfte inte nödvändigtvis var utrotning per se, utan expansion, var metoderna för denna expansion många gånger brutala, allt legitimerat med “de lägre rasernas” underlägsenhet (Lindqvist, 2020). 

    Det kan hävdas att kolonisatörerna och européerna där hemma uppvisade flera av Karlsson (2012) definierade exempel på implicit intention: likgiltighet inför lidande, möjlighet att stoppa folkmord men inte göra det, samt ‒ åtminstone i vissa fall såsom i Kongo på 1880-talet då efterfrågan på gummi som fanns där mångdubblades och resulterade i en brutalisering av regimen (Lindqvist, 2020, s.47) ‒ planmässig systematik och successiv upptrappning av våldet. Vidare argumenterar Naimark (2010, s.47) att Stalins regim i praktiken gav ett “tyst medgivande” (connivance) till exempelvis den ukrainska hungersnöden genom en politik som ofrånkomligen resulterade i miljoner människors död, vilket, trots bristen på dokumentation som visar uppsåt, därför av många anses som ett folkmord. Även Europa gav enligt Lindqvist (2020, s.238) sitt tysta medgivande: “I praktiken handlade hela Europa efter maximen ‘exterminate all the brutes’. Alla förnekade det förstås, officiellt. Men alla visste det, man och man emellan”.

    Sammanfattningsvis finns det för Lindqvists tes, d.v.s. att Förintelsen inte var unik i sitt slag utan “bara” en mer industrialiserad kulminering av de folkmord som redan förövats i imperialismens namn, flera argument. Många ursprungsfolk hade redan innan Hitler totalt förintats “såsom sådant”, där tasmanierna är ett exempel. Det finns från kolonialstaterna visserligen inte något nedtecknat uppsåt att förinta hereros, maorier, aboriginer, siouxer och andra folkgrupper ‒ men sådana explicita dokument saknas i princip alltid. Vidare är “intention” en svårdefinierad term ‒ kan ett tyst medgivande eller ett implicit uppsåt i form av exempelvis likgiltighet inför lidande eller en i praktiken våldsam politik räknas som intention? Slutligen skulle många anse att det finns skäl att tona ned eller kanske t.o.m. ta bort FN-konventionens krav på intention eftersom många av FN ej erkända folkmord saknar just det. 

    Källor

    Dawidowicz, L. S. (1981). The Holocaust Was Unique in Intent, Scope and Effect. Center Magazine, 14(4), 56-64.

    FN:s Konvention om förebyggande och bestraffning av brottet folkmord (genocide), 9 december 1948. Tillgänglig: https://www.regeringen.se/49b762/contentassets/7187cb03d74e43a89991198a13251638/konventionen-om-forebyggande-och-bestraffning-av-brottet-folkmord-genocide-so-195264. 

    Karlsson, K. (2012). De som är oskyldiga idag kan bli skyldiga imorgon. Det armeniska folkmordet och dess efterbörd. Stockholm: Atlantis.

    Lindqvist, S. (2020). Utrota varenda jävel. Stockholm: Nirstedt.

    Naimark, M.N. (2010). Salin’s Genocides. Princeton: Princeton University Press.

    Rubinstein, W.D. (2004). Genocide: A History. New York och London: Routledge.

    , ,

  • Category: 3. Politik

    Folkmordet på armenierna

    —

    by

    Alice Andrews
    in , ,

    För historiakursen jag pluggar i sommar har jag läst ännu en bok, denna gång om folkmordet på armenierna 1915-1916 där ca 1 miljon osmanska armenier föll offer för massmord på grund av att de var just armenier. Boken heter De som är oskyldiga idag kan bli skyldiga imorgon och analyserar folkmordet utifrån frågan huruvida det fanns en intention bakom det (en av kriterierna för att det skall räknas som ett folkmord enligt FN:s konvention)? Boken går igenom kronologin men analyserar också efterbörden av folkmordet, t.ex. hur Turkiets officiella hållning ser ut idag (folkmordet hände inte). Jag lärde mig mycket av boken, eftersom jag inte visste att folkmordet ens ägt rum, vilket alltså är den inställning Turkiska staten har.

    Bakgrunden till folkmordet på armenierna är det dåvarande Osmanska rikets milletsystem som samtidigt garanterade armenierna ett visst inflytande, men också “utgjorde en reell utgångspunkt för differentiering (…) och repression” (Karlsson, 2012, s.58). Detta utanförskap gjorde armenier till ett potentiellt hot för Osmanska riket fortsatta existens (Karlsson, 2012). Därtill kände imperiet av en tilltagande oro och antagonism i landet efter de misslyckade Balkankrigen, och i efterdyningarna genomfördes 1913 en coup d’état där de s.k. “ungturkarna” tog makten för att rädda imperiet från undergång (Karlsson, 2012). Två år senare, den 24 april 1915, inleddes folkmordet på armenierna då 235 ledande armeniska intellektuella ‒ armeniernas kulturella elit ‒ arresterades i Konstantinopel (Karlsson, 2012). Därefter genomfördes massarresteringar systematiskt och Osmanska riket tömdes på armenier genom deportationer till de mest ogästvänliga delarna av imperiet (Karlsson, 2012). Våld i form av misshandel, våldtäkter, avrättningar, massakrer, svält och sjukdomar följde deportationerna (Karlsson, 2012). Folkmordet kulminerade hösten 1915 men fler massakrer genomfördes (Karlsson, 2012). Efter krigsslutet började armenierna bjuda visst motstånd och på grund av att våldet då var dubbelsidigt ‒ dock med större aggressivitet från ungturkarna ‒ anser Karlsson (2012, s.147) att “folkmordsbegreppet bör reserveras för det intentionella våld som den osmanska regeringen, Kommittén för enhet och framsteg och en rad ledande ungturkar riktade mot armenierna under första världskrigets år”.

    I den s.k. turkiska tolkningen av folkmordet rör det sig inte om ett folkmord alls, det var snarare ett krig där både turkar och armenier dog inte på grund av en orkestrerad massmordsplan utan av krig, epidemier, hungersnöd och ogästvänligt klimat (Karlsson, 2012). Här finns också en provokationstes: armenierna provocerade fram våldet genom bristande lojalitet, terrorism, resningar mot osmanska myndigheter och agitation för självständighet (Karlsson, 2012). Enligt detta perspektiv kämpande armenierna för “självständighet genom våld, vilket i sin tur framkallade våld” (Shaw, 1989, s.1143). Armenierna utgjorde alltså ett hot för det Osmanska riket, och våldet var därför delvis självförvållat (Karlsson, 2012). Karlsson (2012, s.189) håller dock inte med om denna tes: även om armenier stundtals använde våld, och troligen tog tillfället i akt att driva självständighetsfrågan när världskriget bröt ut, är det inte rimligt att “några få procent av ett lands befolkning (…) skulle utgöra ett allvarligt hot för den ungturkiska militärjuntan”.

    Efter första världskrigets slut hölls en rättegång avseende folkmordet riktat mot armenier i Yozgat, varvid en enda ungturkisk ämbetsman, Mehmed Kemal, dömdes till döden för sitt ansvar, varefter turkiska nationalisters vilja att fortskrida med rättegångar svalnade (Karlsson, 2012). Vid Lausannefreden 1923 utelämnades helt den armeniska frågan, och vid landsfadern Atatürk politiska tal om Turkiets historia från 1927 eliminerades folkmordet fullständigt (Karlsson, 2012). Därefter var Turkiets strategi undvikande och tystnad men på 60-talet förändrades förhållningssättet “från reaktivt till proaktivt, från tystnad till aktivt förnekande” (Karlsson, 2012, s.253). Turkiets officiella hållning är än idag att både armenier och turkar dog och att det inte är fråga om ett “folkmord” (Karlsson, 2012).

    Enligt Karlsson (2012) är det rimligt att analysera det armeniska folkmordet både ur ett funktionellt respektive intentionellt perspektiv. Funktionellt sett kan man erkänna att “världskriget drev på avsikten att mörda armenierna och förvandlade latenta idéer till manifest och brutal verklighet” (Karlsson, 2012, s.103). Intentionellt sett kan man samtidigt dra slutsatsen att det från ungturkarnas sida fanns en intention, ett uppsåt att folkmörda armenierna, vilket man bygger bl.a. på de många ögonvittnesskildringar som finns (Karlsson, 2012). Flera forskare i ämnet (t.ex. Dadrian, 1993; och Akçam, 2006) argumenterar att folkmordet var “en avsiktlig politik för att bringa den armeniska befolkningen i Osmanska riket om livet” (Karlsson, 2012, s.106) men det råder som sagt fortfarande debatt om huruvida det ens kan kallas ett folkmord.

    Källor

    Akçam, T. (2006). A Shameful Act. The Armenian Genocide and the Question of Turkish Responsibility. New York: Metropolitan Books.

    Dadrian, V. (1993). The Secret Young-Turk Ittihadist Conference and the Decision of the World War I Genocide of the Armenians. Holocaust and Genocide Studies, 1993(2). 

    Karlsson, K. (2012). De som är oskyldiga idag kan bli skyldiga imorgon. Det armeniska folkmordet och dess efterbörd. Stockholm: Atlantis.

    Shaw, E.K. (1989). Recension av Christians and Jews in the Ottoman Empire, The American Historical Review, 1989(4). 

    , ,

  • Category: 3. Politik

    Stalin’s genocides?

    —

    by

    Alice Andrews
    in , ,

    Imorse började jag morgonen såhär: frulle på balkongen. Älskar min balkong!!! Börjar dock bli kritiskt vad gäller parasoll: måste verkligen skaffa ett ASAP för i denna värmen med balkong i söderläge går det inte att vara där efter kl 10 typ, eller innan kl 18 (i-landsproblem). Jag har löst det med att ha ett litet paraply som jag fått låna av Popp, haha. Men parasoll är prio när jag kommer hem från Belgien.

    Har läst en ny bok för historiakursen! Stalin’s Genocides av Naimark. Naimarks case i boken är att alla de människor som dog under Stalins regim på 1930-talet bör räknas som ett folkmord (trots att det inte passar in i Folkmordskonventionen). Naimark utreder bland annat kollektiviseringen av mark samt dekulakiseringen ‒ handlingar motiverade som nödvändig finansiering av industrialiseringen (Naimark, 2010, s.53) ‒ som politiska åtgärder som orsakade massmord. De så kallade “kulakerna” ‒ bönder som ägde mark ‒ tvingades in i kollektivt jordbruk, en enligt Naimark (2010, s.54) essentiellt politisk åtgärd med syfte att bryta ner självständiga bönder. Inget motstånd tolererades och kulakerna skulle “elimineras som klass” (Naimark, 2010, s.58).

    Naimark (2010, s.23) anser att likheterna mellan Stalins och naziregimens mord är så pass många att de gör dem båda genocida i sin essens: båda hade en karismatisk ledare, diktatur, ideologiska motiveringar samt “prometeiska” transformativa strävanden, vilket ledde till massmord. Trots Naimarks (2010, s.125) försiktiga efterlysning av ett stopp på frågan om huruvida en grupp som mördas är nationell, etnisk, religiös, social, politisk eller ekonomisk (för vad spelar det egentligen för roll när det gäller människoliv…?) ser han också skillnader mellan stalinismen och nazismen. Den “apokalyptiska naturen” av nazismens ras-utopi, judarnas fullständiga hjälplöshet och det industriella sätt på vilket massmorden skedde utmärker enligt Naimark (2010, s.123) Förintelsen som det mest extrema fallet av folkmord.

    Icke desto mindre bör ändå Stalins politik betraktas som folkmord, enligt Naimark (2010). Först och främst inkluderade original-dokumentet för FN:s folkmordskonvention från 1948 politiska och sociala grupper, vilket under Sovjets påtryckningar sedermera togs bort till att “endast” inkludera religiösa, etniska och nationella grupper. Vidare finns skäl att klassificera både dekulakiseringen, den ukrainska hungersnöden 1932-33, attackerna mot vissa “fiende”-nationaliteter samt “Den stora terrorn” 1937-38 som folkmord enligt Naimark (2010). Argumentet att Sovjet behövde förbereda för krig exploaterades enligt Naimark (2010, s.137) för att legitimera våldet och sist men inte minst är Stalins skuld i det hela jämförbar med Hitlers i Förintelsen.

    Den juridiska definitionen av folkmord, ur FN:s Folkmordskonventionen från 1948, har stor betydelse i vad som skall och inte skall klassificeras som folkmord, speciellt, som Naimark (2010) påpekar, eftersom den inte inkluderar sociala, politiska eller ekonomiska grupper. Naimark (2010, s.78) exemplifierar med den ukrainska hungersnöden, Holodomor: om offren lämnades att svälta ihjäl för att de var ukrainare ‒ en nationell grupp ‒ var det enligt konventionen ett folkmord. Om de däremot tilläts dö för att de var bönder ‒ en sociopolitisk grupp ‒ kan det inte klassas som folkmord (Naimark, 2010, s.78).

    Enligt Kondrasjin (2007) är grunden för hungersnöden i Ukraina kollektiviseringen av jordbruket “i syfte att åstadkomma en forcerad industrialisering av landet och befästa den egna makten” (Kondrasjin, 2007, s.149), vilket resulterade i att jordbruksproduktionen drastiskt minskade och sedermera ledde till svält. Detta tjänade Stalins mål att eliminera potentiell opposition från “bönder som klass, oberoende av deras nationella tillhörighet” (Kondrasjin, 2007, s.161): svälten riktades alltså inte mot något specifikt nationellt folk enligt Kondrasjin. Även om svälten kan klassificeras som “en organiserad och av människan skapad svält” (Kondrasjin, 2007, s.171) är det dock inget folkmord, tycker Kondrasjin, då det saknas bevis för att Stalinregimen skulle haft för avsikt att förinta det ukrainska folket som sådant. I någon mån kan man kalla det för socialt folkmord av bondeklassen, men termen är överdriven enligt Kondrasjin (2007, s.172) då “Stalinregimen inte uppställde målet att fysiskt förinta de som utsattes för kampanjen”.

    Hungersnöden i Ukraina har politiserats av både historiker och politiker, exempelvis krävde på 90-talet antiryska krafter i Ukraina och Väst att Ryssland skulle ta på sig ansvaret för svälten och betala skadestånd till Ukraina (Kondrasjin (2007, s.142). Jag är dock personligen beredd att hålla med Naimark (2010) att Holodomor trots allt var ett folkmord mot bönder som sociopolitisk grupp, och att sociala, ekonomiska och politiska grupper bör ingå i definitionen av folkmord – precis som det gjorde från början.

    Källor

    Kondrasjin, V. (2007). Hungersnöden i Ryssland och Ukraina 1932-33. I Lennart Samuelsson (red.), Bönder och Bolsjeviker: Den ryska landsbygdens historia 1902-1939. Stockholm: Ekonomiska forskningsinstitutet vid Handelshögskolan i Stockholm.

    Naimark, M.N. (2010). Salin’s Genocides. Princeton: Princeton University Press.

    , , ,

  • Category: 3. Politik

    Ordinary men

    —

    by

    Alice Andrews
    in ,

    I historiakursen jag läser på halvtid nu under sommaren via Mittuniversitetet (mitt fjärde universitet btw! Först Göteborg, sedan Lund, Linköping – som jag ju fortfarande är enrolled in och kommer fortsätta på till hösten med min lärarutbildning – och nu Mittuniversitetet i Sundsvall) har jag läst boken Ordinary men av Christopher Browning (1992).

    Browning (1992) undersöker och analyserar i sin bok åtalshandlingarna mot polisbataljon 101, en bataljon inom Nazitysklands ordningspolis, och går igenom över tvåhundra förhör med medlemmarna i bataljonen. Browning framhåller att trots tjugo år av studier av dokument och domstolshandlingar om Förintelsen, så hade han aldrig tidigare stött på skildringar av nazisternas monstruösa handlingar i sådant tydligt ljus av de “vanliga människorna” bakom dessa handlingar (Browning, 1992, s.xvi). Därför valde han att undersöka just polisbataljon 101 bestående av ca 500 män, till största del arbetarklass från Hamburg.

    Amazon.com : Ordinary Men: Reserve Police Battalion 101 and The Final Solution in Poland : Office Products

    I kapitel fem beskriver Browning (1992, s.47-48) närmare på vilket sätt polisbataljon 101 utgjordes av just “vanliga män”: medelålders män som ansetts för gamla för att vara med i armén och därför rekryterats till ordningspolisen, majoriteten från typiska arbetaryrken såsom truckförare och hamnarbetare, och en minoritet av lägre medelklass som alla jobbat inom service. Försvinnande få var ekonomiskt oberoende, och ingen hade någon vidareutbildning efter folkskolan. Man kan inte säkert veta männens tidigare politiska sympatier, men Browning (1992, s.48) menar att många antagligen varit kommunister, socialister och/eller fackligt engagerade med tanke på deras socioekonomiska bakgrund. Med detta i åtanke, och att de flesta som sagt var från Hamburg – en av de minst nazifierade tyska städerna – så kan man tänka sig att denna grupp “vanliga män” inte kan ha varit en särskilt lovande grupp för att utföra massmord på judar (Browning, 1992, s.48). Ändå var det just det de gjorde.

    Vad som skulle kunna tala emot att de var just “vanliga män” är det faktum att de ‒ en grupp på 500 människor ‒ tillsammans mördade minst 83 000 judar (Browning, 1992, s.142). Kan “vanliga män” verkligen göra något sådant horribelt? Men det är just det som Browning (1992, s.189) argumenterar: “If the men of Reserve Police Battalion 101 could become killers under such circumstances, what group of men cannot?”. Brownings case är att nazister, till allra största del, var helt vanliga människor med kapacitet att döda. Som du och jag.

    I kapitel 18 diskuterar Browning (1992) vidare just varför den absoluta majoriteten av bataljonen deltog i massmordet. Flera förklaringar addresseras: brutalisering till följd av kriget, rasism, segmentering och rutinisering av uppgifter (d.v.s. att man kanske “bara” ledde judar från en plats till en annan och sedan skjöt en kompanjon, o.s.v.), specifikt urval av förövare, karriärism, att följa order och lyda auktoriteter, ideologisk indoktrinering, samt konformitet till gruppen. Browning (1992, s.159) menar att alla dessa faktorer spelade roll i varierande grad men är dock kritisk till Adorno et als (1950) idé om en “auktoritär personlighet” speciellt mottaglig för antidemokratisk propaganda, och att polisbataljon 101 skulle bestå av sådana personligheter. Nej, de valdes inte ut att mörda judar för att de var speciellt passande för uppgiften, utan snarare för att de råkade finnas tillgängliga just då (Browning, 1992, s.165).

    Flera andra teorier om varför människor blir massmördare diskuteras, exempelvis Milgrams (1974) ökända auktoritetsexperiment där försökpersonerna ombads av en auktoritet att ge elektriska stötar till en skådespelare (vilket de inte visste) och hur många som faktiskt gav dödliga doser om auktoriteten sa det. (Dock varierade resultaten mycket beroende på olika omständigheter – t.ex. om försökspersonen såg offret/skådespelaren var det färre som löd auktoriteten och tvärt om). Browning (1992) diskuterar även Zimbardos (1971) Standford prison- experiment där försökspersonerna inom en mycket kort tid ballade ur och man fick avbryta experimentet. Poängen med dessa experiment (som fått mycket kritik) är att vanliga människor, med “rätt” förutsättningar (d.v.s. grupptryck och auktoriteter), väldigt lätt kan utföra brutala, till och med dödande, handlingar.

    Detta gällde också den absoluta majoriteten av polisbataljon 101, men 10-20 % av gruppen gjorde motstånd i varierande grad exempelvis genom att mygla, skjuta snett med mening, eller helt enkelt vägra (Browning, 1992). Det som de flesta medlemmar i bataljonen dock visar på är en ökande grad av känslolöshet, brutalitet och avtrubbning: många var äcklade och förfärade över sitt uppdrag att mörda judar i början, men vande sig så småningom. Det fanns dock vissa “nonkonformister” som lyckades behålla “moralisk autonomi” genom att på olika sätt helt undvika att mörda (Browning, 1992, s.127).

    I polisbataljon 101 finns framförallt, ur ett offer-bystander-förövare-perspektiv, förövare. Men en minoritet kan ändå ses som bystanders då de på olika sätt undvek att (aktivt) delta i massmordet (Browning, 1992). I den ungerska Förintelsen, som studerats av Palosuo (2008), fokuserar hon framför allt på offren, men också på en fjärde kategori, nämligen räddarna: de som aktivt agerade för att motverka massmordet såsom Raoul Wallenberg som räddade tusentals judar genom “administrativt motstånd” (Palosuo, 2008). Brown (2018; 2020) jämför kvinnliga förövare i Förintelsen och folkmordet på Tutsier i Uganda, och argumenterar för att vi måste kunna se också kvinnor som just “vanliga människor” med kapacitet att mörda, precis som de manliga förövarna i Brownings (1992) Ordinary men. Detta får mig osökt att tänka på inte alla män-debatten. Nej, alla män har inte våldtagit, men alldeles för många. Och alldeles för många kvinnor har erfarenheter av sexuella övergrepp. Det är inte monster som utför sådana övergrepp, utan helt _vanliga_ killar och män. Precis som medlemmarna i polisbataljon 101.

    Källor

    Adorno, T., Frenkel-Brunswik, E., Levinson, D. & Sanford, N. (1950). The Authoritarian Personality. New York: Harper and Brothers.

    Brown, S.E. (2020). “They Forgot Their Role”: Women Perpetrators of the Holocaust and the Genocide Against the Tutsi in Rwanda. Journal of Perpetrator Research, 3(1), 156-185. doi: 10.21039/jpr.3.1.34

    Brown, S.E. (2018). Gender and the genocide in Uganda. New York: Routledge.

    Browning, C.R. (1992). Ordinary Men. Reserve Police Battalion 101 and the Final Solution in Poland. New York: HarperCollins Publishers, Inc.

    Milgram, S. (1974). Obedience to Authority. New York: Harper & Row.

    Palosuo, L. (2008). Yellow Stars and Trouser Inspections. Jewish Testimonies from Hungary, 1920-1945. (Doktorsavhandling, Uppsala University Holocaust and Genocide Studies Publications, ISSN 1654-8558; 1). Uppsala: Uppsala universitet. Hämtad från http://uu.diva-portal.org/smash/record.jsf?pid=diva2%3A171484&dswid=-3582. 

    Zimbardo, P. (1972). The Stanford Prison Experiment: A Simulation Study of the Psychology of Imprisonment.

    , , , , , , ,

  • Category: 3. Politik

    Chockdoktrinen

    —

    by

    Alice Andrews
    in ,

    För lite mer än ett år sedan hittade jag tegelstenen Chockdoktrinen på Erikshjälpen i Lund och började läsa den. Sedan kom massa saker emellan, men i år bestämde jag mig för att läsa ut den en gång för alla. Det är alltså geniet Naomi Klein som skrivit denna fackbok, vars tes är att de neoliberala marknadspolicies (à fria marknadsvurmaren a.k.a. Milton Friedman) som drivits igenom i många länder från 70-talet fram till idag – från Chile till Kina till Polen till Sydafrika – har gjorts så genom medvetna “chockterapi-strategier” som Klein kallar det, alltså att man har exploaterat och utnyttjat (och i vissa fall till och med provocerat fram) chocker och kriser för att införa kontroversiella ekonomiska policies.

    Naomi Klein ger hopp i en hopplös tid – Opulens
    Chockdoktrinen : katastrofkapitalismens genombrott | Ordfront förlag

    Boken börjar med att redogöra för vad chockterapi är, alltså the literal one som användes av bl.a. den kontroversiella psykiatrikern Ewan Cameron på 50- och 60-talen under mycket tveksamma omständigheter i de s.k. Montreal-experimenten vilket betalades av CIA. Syftet var att liksom sudda ut patienters tidigare negativa tankemönster genom intensiva elchocker och “sensory deprivation” alltså att alla ens sinnen stryps till ett minimum, för att få “ett blankt papper” där man kan “börja om”. Många patienter upplevde istället s.k. retrograde amnesia, alltså att man glömmer saker man lärt sig som barn som t.ex. att gå och prata.

    Boken kommer sen in på Milton Friedman och hans Chicago School of economics, en laissez faire-vurmande marknadsälskande skola med målet att skapa en totalt fri marknad utan någon statlig inblandning. Klein kopplar sen ihop den bokstavliga chockterapin, alltså den som användes för att chocka patienter så till den grad att man kunde omdesigna dem, introducera något nytt och friskt på ett “blankt papper”, med den bildliga chockterapin (eller ja den är väl bokstavlig i en annan aspekt i för sig), eller chockdoktrin, som enligt Klein användes för att omvända sydamerikanska ekonomier från vänster till höger på 1970-talet. Hon tar Chile som exempel, där Pinochets kupp 1973 mördade den tidigare socialistiske presidenten Salvador Allende och tog makten, med repression, våld och förföljelse av vänsteraktivister som följd. Marknadsekonomiska policys infördes, ledda av chilenska ekonomer som läst på Chicagos universitets ekonomiska fakultet (finansierat a CIA) och som blivit undervisade av självaste Milton Friedman. Klein kopplar ihop den fysiska tortyren mot vänsteraktivister med ekonomisk chockterapi – alltså att införa marknadsekonomi mitt i chocken efter militärkuppen. Klein argumenterar alltså för att neoliberalism är en inherent våldsam ideologi, vars ekonomiska system kapitalism kräver någon typ av chock eller våld för att införas. (Uppfriskande att läsa denna tes eftersom högerfolk är väldigt snabba med att anklaga kommunismen för att ha skördat miljontals liv – vilket för övrigt inte ens är sant om en syftar på det ekonomiska system som Marx skrev fram, vilket aldrig ens existerat, utan kidnappats och satts felaktigt till verket av diktatorer som Mao och Stalin – utan att syna sin egen ideologi).

    Många skulle kanske hävda att marknadsekonomi införts på många ställen utan våld eller ekonomisk chockterapi, men detta argument bemöter Klein genom att redogöra för hur även Thatcher använde en slags mild “chockterapi” genom Falklandskriget, och för hur fria marknads-reformer i Bolivia möjliggjordes av en redan existerande ekonomisk kris och den amerikanska ekonomens Jeffrey Sachs charm.

    I nästa del av boken går Klein igenom ett antal länder och redogör för hur marknadsekonomiska reformer införts genom olika former av mer eller mindre våldsamma chockterapier. Hon skriver om Polen som pressades av IMF att införa marknadsekonomi på 90-talet (dvs, sälja av statliga tillgångar till skämtpriser, privatisera gruvor, avreglera priser mm mm), om liberaliserandet av Kinas ekonomi och protesterna på Himmelska Fridens Torg, om hur kampen mot apartheid i Sydafrika visserligen avskaffade apartheid men på bekostnad av införandet av marknadsekonomiska principer, om hur Sovjets fall och Yeltsins maktövertag möjliggjorde dagens ryska oligarker, och om hur Tigernationerna (dvs Taiwan, Hong Kong, Sydkorea och Singapore) tvingades sälja av statliga tillgångar till utländska, privata företag.

    Klein fortsätter sedan att diskutera vad hon kallar “Disaster Capitalism Complex”, dvs hur privata företag profiterar på katastrofer. Hon kommer sedan in på USA:s invasion av Irak 2003 vilket Klein beskriver som den hittills största implementeringen av ekonomisk chockterapi, då stats-ägda företag massprivatiserades vilket resulterade i massarbetslöshet vilket Klein argumenterar vad en medverkande faktor till att många arbetslösa sedan gick med i islamistiska grupper. Hon diskuterar svängdörrarna mellan näringslivet och politiken och om hur säkerhets- och militärföretag literally tjänar på krig.

    Detta var en mycket bra och lärorik bok, om än tung eftersom det är just en fackbok. Men en spännande sådan! Men man behöver vara koncentrerad när man läser, och kanske ha lite koll på ekonomi och ideologi för att förstå. Den är sprängfull av dubbel- och trippelkollade källor och referenser, och är alltså en solid kritik mot marknadsekonomi. Rekommenderar starkt!

    Det gjordes en dokumentär baserat på boken som en kan se på här. Så får en 700 facklitterära sidor i ett bekvämt 1,5 timmars dokumentärformat istället 🙂

    , , , , ,

  • Category: 3. Politik

    Lärande för hållbar utveckling skapar miljömedvetna konsumenter snarare än kritiska medborgare

    —

    by

    Alice Andrews
    in ,

    Min senaste tenta i min KPU (kompletterande pedagogisk utbildning) har (i reviderad version) blivit publicerad på nättidningen Skola och samhälle! Sicken ära. Skriver kritiskt om lärande för hållbar utveckling och hur individfokuserat det är. Här är texten:

    Sedan statens offentliga utredning Lära för hållbar utveckling kom 2004, har hållbar utveckling varit en självklar del av skolans verksamhet. Idag finns dessutom en uppsjö av lektionsupplägg att tillgå för lärare som ska implementera kursplanerna där hållbar utveckling är centralt, såsom WWF:s catch:iga material “Gröna jeans — att påverka miljön när du handlar kläder” eller “Kalasmiddag — ditt val spelar roll!”. Dessa lektionsupplägg är i linje med skolans uppdrag att lära elever att ta ansvar för miljön, ge dem förståelse för hur den individuella livsstilen påverkar planeten och just lära för hållbar utveckling. Men vad är det för typ av lärande egentligen? Vilken roll är det elever konstrueras till att ta i lärande för hållbar utveckling?

    Under en geografilektion fick niorna jag vikarierar i SO för i uppdrag att räkna ut sitt ekologiska fotavtryck via WWF:s klimatkalkylator, och sedan resonera i smågrupper kring vad de kunde göra för att minska Sveriges och andra rika länders alldeles för stora klimat- och miljöpåverkan. När jag gick runt och lyssnade på diskussionerna slogs jag av hur fokuset uteslutande var på individen och dess ansvar. Eleverna uppgav att en borde flyga mindre, sopsortera mer, köpa mer ekologiskt och närproducerat, klimatkompensera och ge pengar till miljöorganisationer — åtgärder som kretsade kring att individen skulle ta ett större ansvar i sin konsumtion. Inte en enda elev tänkte utanför den boxen. Att en hade kunnat sätta press på politiker och företag för att förändra de strukturer och ekonomiska styrmedel som gör ohållbara aktiviteter möjliga från första början, exempelvis genom arrangerandet av demonstrationer, namnunderskrifter, aktioner eller strejker, fanns inte i deras värld. Jag försökte med frågor som “okej, men om en tänker utanför individen, hur kan en agera politiskt för att förändra?” vilket fick några att föreslå att en kunde rösta i valet, men utöver det handlade diskussionerna uteslutande om just, för att citera utredningen från 2004, “individens delaktighet och ansvar”.

    Enligt den socialkonstruktivistiska tänkaren Michel Foucault är kunskap och makt omöjliga att särskilja: i definitionen av vad kunskap är (och inte är), och vad som är värt att veta (och inte veta) utövas makt. Den här maktaspekten osynliggörs ofta i pedagogiska sammanhang, som om lärande skedde i något slags socialt vakuum. I själva verket bygger kursplaner och styrdokument på vissa (dominanta) föreställningar om vad kunskap och lärande är, och vilken kunskap som är värd att förmedla. För att återkomma till utredningen “Att lära för hållbar utveckling”, så instämmer den exempelvis okommenterat i Brundtlandrapportens definition av hållbar utveckling från 1987, nämligen sådan utveckling som kan tillfredsställa nutida generationers behov utan att riskera framtida generationers möjligheter att tillfredsställa sina. Att hållbar utveckling överhuvudtaget är möjligt tas för en oantastlig sanning, liksom i skolans övriga styrdokument och annat utbildningsmaterial (såsom WWF:s lektionsupplägg). Den nuvarande definitionen av hållbar utveckling döljer de ideologiska spänningarna och de inneboende motsättningarna som faktiskt finns mellan ekonomisk tillväxt och ekologisk hållbarhet. Att “lära för hållbar utveckling” — eller som i den beskrivna klassrumssituationen testa sitt ekologiska fotavtryck med WWFs klimatkalkylator — är alltså långt ifrån neutralt eller oproblematiskt och skulle med Foucauldianska termer kunna kallas för en typ av environmentality: ett subtilt och sofistikerat styrande (conducting) av skolelever i att agera (conduct) på ett visst sätt i förhållande till miljö och klimat.

    Det lärande för hållbar utveckling som ofta möjliggörs i den svenska skolan är det där eleverna, exempelvis utifrån ett ekologiskt fotavtryck-test, reflekterar över vad de skulle kunna göra för att minska detsamma. Men när de resultat eleverna får är riggade på förhand utifrån vissa (dominanta) idéer om hållbar utveckling är det svårt för eleverna att föreslå andra åtgärder för att minska sin påverkan än just de individcentrerade. De kategorier som WWF anger som möjliga att förbättra sitt ekologiska fotavtryck inom, utgår alla från individen och dess konsumtion: vilken transport en väljer, vad en äter, hur en bor, hur en sparar pengar och vad/hur en konsumerar. En skolstrejk för att genomdriva att skolan slutar servera nötkött skulle kanske göra lika stor skillnad som om alla elever minskade sin köttkonsumtion enskilt, men några sådana politiska handlingar som en strejk föreslås varken av WWF eller av eleverna.

    Lärande för hållbar utveckling är numera en självklar del i skolans verksamhet, men vilken slags lärande är det egentligen, och vilken roll i hållbar utveckling är det elever konstrueras till att ta? I flera olika studier av utbildning om, och material för, hållbar utveckling som används i svenska skolor (såsom just WWF:s lektionsmaterial) har det fastslagits att fokuset ligger just på individen och att den konstrueras till att vara en teknologiskt lösningsorienterad och medveten konsument som gör miljövänliga val. Klimatförändringar och andra miljöproblem skrivs fram som att de går att lösa med hjälp av teknologi och individuell konsumentmakt, vilka båda är grundstenar i det postpolitiska perspektiv som präglar (utbildning för) hållbar utveckling.

    Den politiska tänkaren Chantal Mouffe menar att detta postpolitiska förhållningssätt är symptomatiskt på en neoliberal ideologi som premierar individuella val framför kollektiva lösningar, vilket avpolitiserar hållbarhetsfrågor och döljer strukturella orättvisor.

    I kombination med kunskapens tilltagande instrumentalisering är det därför inte konstigt att eleverna i den beskrivna klassrumssituationen inte kunde tänka bortom individuella lösningar och konsumentmakt. När kunskap, eller specifikt kunskap för hållbar utveckling, i allt högre grad blir ett instrument för att upprätthålla marknadsekonomin under skydd av en grön täckmantel så kan vi fortsätta producera och konsumera — så länge vi gör det “hållbart”. Att vara en ifrågasättande, kritisk och politiskt aktiv elev som initierar strejker och aktioner bidrar ju inte till marknadsekonomin (kanske snarare utgör ett hot mot densamma), till skillnad från miljömedvetna konsumenter.

    Alice Andrews, vikarierande (soon-to-be) legitimerad SO-lärare intresserad av hållbarhet, hållbarhetsvetare med en masterexamen i environmental studies intresserad av pedagogik.

    , ,

    One response to “Lärande för hållbar utveckling skapar miljömedvetna konsumenter snarare än kritiska medborgare”

    1. Mami Avatar
      Mami

      Grattis. Artikeln har kommenterats också.

  • Category: 3. Politik

    lärar-Alice rapporterar från en bra jobbdag

    —

    by

    Alice Andrews
    in ,

    Åh, idag har jag haft en sån bra dag. Torsdagar är vanligtvis mina “värsta” dagar på jobbet för att jag har fyra lektioner varav den sista är en timme och tjugo minuter, fram till 15.30, och är med min tuffaste klass med många barn med olika behov och ganska mycket stök. Men min lektion med 9A (som var på plats i skolan) var jättetrevlig, de fortsatte jobba med sina enskilda uppgifter och jag hotade dem med att jag skulle ge dem fem minuters frånvaro för varje gång jag behövde säga till vilket resulterade i att de jobbade på tysta som möss (i tisdags hade det varit lite stökigt). Hann hjälpa alla som behövde hjälp, läsa igenom deras texter och ge konstruktiv feedback och dessutom snicksnacka om ditten och datten.

    Sen på mina lektioner med åttorna så hade jag genomgång om näringsgrenar: jordbrukssektorn, industrisektorn och service- och tjänstesektorn, med tillhörande quiz och diskussionsuppgift. En av frågorna i quiz:et var “Ge exempel på en tjänst som INTE produceras i Sverige” vilken många hade svårt för – alla tjänster produceras väl typ i Sverige!? Till en person vars hemland inte är Sverige (vilket den berättade förra veckan) – och som för övrigt har koncentrationssvårigheter och kan vara rätt stökig men som ändå ligger mig varmt om hjärtat – sa jag: “men fundera på om det finns personer som arbetar med nån service i ditt hemland, som inte finns här i Sverige?” och personen kunde på en sekund nämna “parkeringshjälpare”, eller personer som hjälpte till att parkera, och också personer som hjälpte till att tanka. Wow! Hen hade fattat grejen med vad tjänstesektorn är, och kunde dessutom koppla in sina personliga erfarenheter för att exemplifiera kunskapen. Och själv kunde jag i realtid applicera det jag läst kvällen innan i min kurslitteratur för KPU:n – läser nu en kurs i didaktik – om så kallad “interkulturell kompetens”, det vill säga att i sin undervisning uppvärdera och använda det faktum att Sveriges klassrum i ökande grad har så många barn med olika bakgrunder och kulturer och att empower:a de elever som kanske lätt kan uppfattas som dumma fastän de bara inte är helt med på språket för att deras modersmål är något annat – de kanske till och med är både två- och trespråkiga men blir ändå lätt dumförklarade. Här fick eleven istället chans att använda sina personliga erfarenheter och dessutom fattade den! Go känsla.

    Och sen innan min sista lektion snicksnackade jag med åttorna i korridoren, byggde relationer och snackade om annat än plugg och en av dem sa att hen inte lärt sig så här mycket som hen lärt sig hittills på terminen på hela förra terminen, och att jag var en bättre SO-lärare än den förra. Taskigt mot min kollega haha, men jag blev så glad! Positiv respons och beröm från ens elever tackar en ju och tar emot och smälter till en glad pöl när en får <3 Och själva lektionen, som jag annars lite fruktar för att det som sagt är en en timme och tjugominutare sista lektionen med en stökig klass på 25 ungar, gick också bra (vilket kan ha haft att göra med att ganska många var borta), men genomgången gick utmärkt och alla hängde med – till och med de cool längst bak – och trots att klockan var över tre en torsdag eftermiddag kunde de diskutera.

    En riktigt bra jobbdag med andra ord. Firade med nåt så radikalt som en öl på den lokala Tullen runt hörnet direkt efter att jag slutat. Hann till och med catch:a de sista solstrålarna. 🙂

    One response to “lärar-Alice rapporterar från en bra jobbdag”

    1. Carina Avatar
      Carina

      Kul att läsa vad du pysslar med och grattis till ditt lärarjobb. Du verkar kunna använda din utbildning på det bästa sättet; att lära andra och förmedla kunskap! Hejja dig Alice! Kram //Carina

  • Category: 3. Politik

    Wild Swans

    —

    by

    Alice Andrews
    in ,

    Jag har läst bok igen. Den här gången Wild Swans: Three daughters of China av Jung Chang.

    Wild Swans: Three Daughters of China: Amazon.co.uk: Books

    Om jag bara hade dömt boken efter omslaget, hade jag nog knappt ens öppnat den. In fact had jag redan gått igenom bokhyllan på gården i Uppsala, och inte ens fastnat en sekund för den här. Men sedan rekommenderade Daisy mig att läsa den (och jag rekommenderade henne att läsa Alex Hayley’s Roots som också fanns där), så då gjorde jag slag i saken. Och det är denna tegelsten värd!

    Boken är en familjekrönika, alltså inte en fiktiv historia, men den är skriven som om det vore en roman. Det handlar om Jung Chang själv, och hennes mamma och mormor. Den börjar med hennes mormor, Yu-fang, som föddes år 1909. Två år senare (1911) störtades Manchu-imperiet och warlords tar över. Vid den här tiden höll den fruktansvärda traditionen att binda flickors fötter på att försvinna men i nordöstra Kina, där Jung Changs mormor bodde, fanns traditionen emellertid kvar – och hon blev en av de sista vars fötter bands. För de som inte vet ansågs små fötter vara otroligt vackra, och de kunde till och med betyga en klassresa för fattigare flickor om de med hjälp av sina vackra små fötter kunde giftas bort till någon rikare man. Bundna fötter var dock så fruktansvärt och smärtsamt att en inte ens kan föreställa sig. När flickan var liten – och helst på vintern eftersom en då inte kände smärta lika mycket – bröts helt sonika både hennes fotrygg, för att kunna vika foten på mitten, och alla tår, för att kunna vika in dom under fotsulan, och sedan bands alltihopa i stora paket för att hålla de brutna lemmarna på plats. Detta resulterade såklart – utöver fruktansvärd smärta vid bindningen och sedan kronisk smärta resten av livet – i att kvinnorna varken kunde gå eller stå ordentligt. För Jung Changs mormor innebar det att hon ansågs vara en skönhet, men hon blev inte gift utan en s.k. concubine till en warlord, en slags officiell älskarinna som hade lägre status än hans fru. I praktiken blev hon fånge alldeles ensam i ett hus, utöver tjänstefolket, utan visiter från warlord:en på flera år. Men han gjorde henne med barn, och det är Jung Changs mamma.

    Nästa del i boken handlar alltså om Jung Changs mamma, som föddes 1931. Det är också detta år som Japan invaderar Manchuria, dvs nordöstra Kina (år 1927 hade Kuomintang, Kinas nationalistiska parti, lyckats ena nästan hela Kina). Jung Changs mamma, Bao Qin, växer upp i takt med att 4 maj-rörelsen 1919, som inspirerats av västerländska marxistiska och anarkistiska ideologier, mynnar ut i den kinesiska kommunistiska revolutionen 1946-1949. Vid femton års ålder, år 1946, börjar Bao Qin arbeta för revolutionen med det kommunistiska partiet och den Röda armén, och hennes liv präglas alltså av kommunismen som till en början är full av hopp och löften om rättvisa och socialism.

    Den sista delen handlar om Jung Chang själv, som föds 1952, då Kommunistiska Partiet enväldigt härskar över Kina (och gör än idag), med Mao i spetsen. Också Jung Chang är till en början uppslukad av kommunismen, och tack vare sina föräldrars idoga arbete för Partiet är hon också ganska högt uppsatt. Men i takt med att Maos kommunism blir allt mer hänsynslös och våldsam, börjar Jung Chang långsamt att ifrågasätta. Men det är farligt.

    Hörrni, det här är en så bra bok som jag lärde mig så väldigt mycket från. Jag har aldrig tidigare läst om Kinas historia, och det är ändå världens största land sett till befolkningsmängd. Och alltså världens största diktatur. Jag hade vag koll på allt som nämndes, men aldrig tidigare har Maos kommunism och dess fruktansvärda konsekvenser blivit så levande. Läs den här boken för 17!

    One response to “Wild Swans”

    1. Mami Avatar
      Mami

      Jag ska kolla om den finns som ljudbok

  • Category: 3. Politik

    Roots – Alex Haley (1976)

    —

    by

    Alice Andrews
    in , , ,

    Har läst Alex Haley’s Rötter.

    Rötter – Alex Haley (1976), originaltitel: Roots – The Saga of an American Family

    Rötter rekommenderade mamma för mig för länge sedan, och i dessa tider av Black lives matter tyckte jag det var passande att läsa den. Jag läste ut den på mindre än tre dagar för den var så bra. Den handlar om Kunta Kinte, en gambiansk man av mandinka-folket född på mitten av 1700-talet som blir tillfångatagen av slavjägare och skeppad till Amerika under fruktansvärda, inhumana förhållanden. Jag kan inte ens föreställa mig hur fruktansvärt det var, men Haley porträtterar det bra (läste att han gjort den resan med ett lastfartyg, tagit av sig naken och gått ner i lastutrymmet på båten och sovit alla tio nätter där för att riktigt känna hur det kändes – även om det under triangelhandeln var så trångt att människorna var tvungna att ligga som sillar, fastkedjade i sin egen avföring under flera veckor). När Kunta kommer till amerikanska södern försöker han först rymma flera gånger, men blir så småningom kuvad till lydnad. Han är den enda bland slavarna han bor med som är född i Afrika, så de tycker han är konstig, och han själv tycker det är sorgligt hur de Amerika-födda svarta inte känner till sin bakgrund, sin kultur och sina seder. Själv är han stolt över sitt ursprung, och det är viktigt för honom att föra det vidare. Vilket han också gör, så andra hälften av boken följer Kuntas barn, barnbarn och barnsbarnsbarn ända fram till Alex Haley själv. Genom generationerna får en ta del av hur fruktansvärt slavarna behandlas, hur rasismen som ännu idag finns kvar har sin rot i detta fruktansvärda, hur familjehistorien berättas från far till son och mor till dotter, hur släktkrönikan går i arv, liksom trauma.

    Det är en plikt att vi som inte har någon erfarenhet av rasism, vi som till skillnad från svarta som medvetandegörs om sin hudfärg sedan barnsben kanske inte ens reflekterat över vår hudfärg och hur den gett oss och kommer att ge oss privilegier, bildar oss själva om rasism. Vi måste var aktiva antirasister, och då krävs det att vi förstår och tar in det ohyggliga som skett och fortfarande sker. Det är estimerat att omkring 12 miljoner människor kidnappades från Afrika under de fyra sekel då slavhandeln ägde rum, men alla kom inte fram eftersom resan över var under så fruktansvärda förhållanden att 1-2 miljoner dog. Dessutom dog många även i slavräder och mord, och dagens rasism som är ett direkt resultat av slavhandeln bär också ansvaret för oräkneliga svarta och bruna människors liv. Den här boken är ett sätt att bilda sig, att försöka förstå, även om det är omöjligt. Läs!

    Andra böcker på ämnet rasism, som jag också läst och rekommenderar, är exempelvis:

    Vända hem – Yaa Gyasi. Också en generationsroman som börjar i Afrika på 1700-talet och slutar i USA i modern tid. Om två tvillingar varav den ena blir skeppad som slav till Nya världen, och den andra stannar i nuvarande Ghana, och om hur trauma går i arv, generation efter generation. Skrev om den 2019.

    Collective Amnesia – Koleka Putuma. En fantastisk poesisamling av en sydafrikansk ung, queer och svart kvinna. Om feminism, rasism, queerhet och trauma som går i arv. Blev mycket drabbad av den här boken. Jag tänker speciellt på en dikt som heter “Water”, som handlar om hur svarta ofta retas för att vara rädda för vatten eller inte kunna simma. Här är ett utdrag:

    Yet every time our skin goes under
    It’s as if the reeds remember that they were once chains
    And the water, restless, wishes it could spew all of the slaves and ships onto shore
    Whole as they had boarded, sailed and sunk
    Their tears are what have turned the ocean salty,
    This is why our irises burn every time we go under.

    Läs hela dikten här

    Assata: An autobiography – Assata Shakur. Assata Shakur är USA:s most wanted woman. Hon anklagades för att ha skjutit en polis och hamnade i fängelse. Innan dess var hon aktiv i Svarta pantrarna, och en sann aktivist för feminism, antirasism och socialism. Hon lyckades dock fly från fängelset och lever än idag i exil på Kuba. Hennes självbiografi är otroligt bra och jag strök under massor av grejer. Läs!

    En halv gul sol och Americanah – Chimamanda Ngozi Adichie. Den förstnämnda skildrar 60-talets Nigeria och det inbördeskrig som utbröt där när Biafra vill bli självständigt. Otroligt drabbande bok (även om det tar ca 150 sidor innan en kommer in) där en lär sig mycket om Nigerias historia. Den andra handlar om hur en svart nigeriansk kvinna kommer till USA för att studera och hennes upplevelse kring det. Också otroligt bra. Skrev om En halv gul sol 2018.

    Niceville – Katherine Stocket. 1960-talet i Mississippi, om en svart hemhjälp och en vit journalist. Om white saviour complex, rasism, ärvda trauman och vänskap. Obs, författaren är dock vit. Skrev om den 2013.

    En droppe midnatt – Jason Diakité. Jason “Timbuktu” Diakités typ självbiografi, även om den är skriven på ett roman:igt sätt. Om att vara brun, ha en svart pappa och en vit mamma, växa upp som brun i Lund på 80-talet, om rasism och trauma som går i arv. Skrev om den 2018.

    Böcker jag vill läsa:

    Why I’m No Longer Talking to White People About Race –
    Reni Eddo-Lodge.Om rasism och white privilege. Har beställt den från adlibris nu!

    Don’t call us dead – Danez Smith. En annan drabbande diktsamling på ämnet. Har beställt!

    Freedom is a constant struggle – Angela Davis. Legenden, akademikern, aktivisten och feministen Angela Davis reflektioner kring rasism.

    Black skin, white masks – Franz Fanon. En annan klassiker om svart identitet och rasism.

    Autobiography of Malcolm X som faktiskt skrevs av Alex Haley som alltså också skrev Roots.

    Your silence will not protect you – Audre Lorde. Audre var svart, queer och kvinna och hennes diktsamling är färgat av det. Vill läsa!

    , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

  • Category: 3. Politik

    8 mars: innan corona nådde Sverige

    —

    by

    Alice Andrews
    in , ,

    För några dagar sedan var det 8e mars och det firade vi med buller och bång. Ta natten tillbaka i Malmö på lördagen den 7e, och sedan demo (som dock polisen störde rätt mycket) i Lund den 8e. Här kommer bilder! 🙂

    TNT
    Hade sällskap av Paulina och Ronja!
    var underbart (:
    Fint med svarta flaggor och regnbågsflaggor. Kändes som majoriteten där var queer 🙂
    Ljudbilen!
    Jag och gullig person<3
    Dagen efter: marsch på 8e mars!
    Curtesy of Vanessa som var DJ 🙂
    Curtesy of Molly som råkade fånga denna på oss hehe
    Jag höll ett tal å min iranska väns vägnar, hon var kritisk mot regimen och ville vara anonym av säkerhetsskäl
    Så bar det av!
    Polisen var super-ettrig 🙁
    Vi slutade dock på topp – ljudbilen var tvungen att åka för vi fick inte ha kvar den (och jag åkte med för att stötta föraren) men vi samlades nära istället så slut-talen kunde höras ändå 🙂
    Min grymma gf framförde “Un violador en tu camino” med ett gäng <3

    Klart slut! Härliga tider det var innan corona-paniken drabbade Sverige <3

    , ,

    One response to “8 mars: innan corona nådde Sverige”

    1. Mami Avatar
      Mami

      Helt klart före Corona.
      Verkar ha varit väldigt roligt och en oerhörd gemenskap.

Om mig

En (snart) trettioårig person med (snart) tjugo års (!) bloggkarriär, som nuförtiden mest upprätthåller bloggandet för min egen nostalgis skull, men du är förstås välkommen att hänga på. Skriver mest om kultur jag konsumerar, men även om min vardag, politik och annat smått och gott. Borgerliga intressen – god mat och vin, vackra tavlor, klassisk litteratur och dyra sporter – med hjärtat på rätt ställe (d.v.s. vänster).

Kategorier

Arkiv

Log in

Utrota varenda jävel

—

by

Alice Andrews
in ,

Jag har läst Utrota varenda jävel av Sven Lindqvist (1992), i nyutgåva från 2020 med förord av Athena Farrokhzad som skriver att boken “vägrar välja mellan genrer” och utgör ett viktigt verk i den postkoloniala litteraturen. Bokens grundtes är att Nazitysklands förintelse av judar i Europa inte är unik, utan ett kulminerande av Europas sedan länge rotade rasism och imperialism, med början i den spanska invaderingen av Kanarieöarna på 1400-talet (Lindqvist, 2020). Faktum är att Europas kolonisering “uppvisar många exempel på total utrotning av hela folk” (Lindqvist, 2020, s.221). Auschwitz var därför, enligt Lindqvist (2020, s.224) “den moderna, industriella tillämpningen av en förintelse, på vilken de europeiska världsherravälden sedan länge vilade”. 

Lindqvist menar alltså att den europeiska imperialismens massmord på tasmanier, Nordamerikas ursprungsbefolkning, hereros i nuvarande Namibia, maorifolket på Nya Zeeland och otaliga andra folkgrupper, är tidiga exempel på folkmord som på 1900-talet sedan tillämpades på ett mer industrialiserat sätt i Europa. Tesen står i kontrast till FN:s folkmordskonvention från 1948 som definierar folkmord som gärningar förövade “i avsikt att helt eller delvis förinta en nationell, etnisk, rasmässigt bestämd eller religiös grupp såsom sådan”, och alltså förbehåller termen endast för några få av 1900-talets folkmord. I återståendet av denna text kommer jag att diskutera vad det finns för argument för Lindqvists tes, samt implikationerna.

Lindqvists grundargument är att Europa vilar på imperialismen, vilken är intimt förknippad med folkmord, eller på att “utrota varenda jävel”. Vid Andra Världskrigets början var själva Europas luft redan “genomträngd av övertygelsen att imperialismen är en biologiskt nödvändig process som enligt naturens lagar leder till de lägre rasernas ofrånkomliga förintelse” sedan flera hundra år (Lindqvist, 2020, s.200). Européerna var historiskt ett utrotande folk, och Hitler gav bara detta utrotande “sin högst personliga tillämpning” (Lindqvist, 2020, s.200). Utrotandet av judar blev dock praktiskt möjligt först genom att angripa Polen och Ryssland (dit majoriteten judar hade flytt eller fördrivits) ‒ d.v.s. en imperialistisk expansion precis som vid folkmorden i Europas kolonier (Lindqvist, 2020).

Argumentet implicerar att Förintelsen på inga sätt är unik, och att FN:s folkmordsdefinition är för snäv, eftersom den inte erkänner imperialismens massutrotningar som folkmord vilket Lindqvist (2020) anser dem vara. Detta opponerar mot de som anser att förintelsen av judar saknar motstycke, exempelvis Dawidowicz (1981, s.56) som otvivelaktigt fastslår att “Förintelsen var unik i fråga om intention, omfattning och resultat”. Även Naimark (2010, s.123), som argumenterar för att Stalins utrotning av kulaks och andra “klassfiender” skall räknas som folkmord, anser Förintelsen vara det mest extrema fallet av folkmord, med tanke på det industriella och teknologiska sätt på vilket utrotningen skedde, judarnas fullständiga hjälplöshet och nazismens ras-utopi. Lindqvist (2020) och Dawidowicz (1981) står på varsin sida i diskussionen kring Förintelsens unicitet, vilken utgör en livlig debatt inom fältet (Rubinstein, 2004).

Även om man accepterar FN:s definition finns det skäl att klassa imperialismens folkmord som just sådana. Ett andra argument Lindqvist (2020) framför, är att de grupper som enligt FN:s folkmordskonvention från 1948 kan utsättas för folkmord, d.v.s. nationella, etniska, rasmässigt bestämda och/eller religiösa, faktiskt har utrotats “såsom sådana” även före 1900-talets början, nämligen i imperialismens namn. Förintelsen är unik i Europa, skriver Lindqvist (2020, s.221), eftersom det judiska folket skulle utrotas i sin helhet, men “den västerländska expansionens historia i andra världsdelar (…) uppvisar [också] många exempel på total utrotning av hela folk”. Ett tydligt exempel är tasmanierna som utrotades ned till sista människa (den sista dog 1876) till följd av den brutala brittiska kolonialismen (Lindqvist, 2020). Detta exempel innebär att FN:s definition av folkmord är för snäv eftersom den “missat” de folkmord som enligt Lindqvist (2020) förövades i den europeiska imperialismens namn. 

Grundläggande för FN-konventionen om folkmord från 1948 är intentionen, d.v.s. att det skall finnas ett uppsåt att “helt eller delvis förinta en nationell, etnisk, rasmässigt bestämd eller religiös grupp såsom sådan”. Men vad räknas egentligen som uppsåt? Hur explicit måste en intention vara för att räknas som sådan? Enligt Karlsson (2012, s.105) är det omöjligt att hitta explicit uttalade intentioner: “sådana existerar knappast i fråga om något folkmord, om man är ute efter ett undertecknat dokument som innehåller en direkt avsiktsförklaring att massmörda en specifik religiös eller etnisk kategori människor enbart för att de tillhör denna kategori”. Karlsson (2012, s.114) skriver vidare att intention kan, “om än inte utifrån FN:s folkmordskonvention och internationell lag, ta sig indirekta uttryck” (min kursivering). 

Karlsson (2012) menar alltså, till skillnad från FN-konventionen, att ett uppsåt kan vara implicit: likgiltighet inför lidande, att förövarna kunde ha stoppat folkmordet men avstod, planmässig systematik och successiv upptrappning. Utifrån detta, kan en europeiskt förd politik i kolonierna, vilken inte passade ursprungsbefolkningen, då räknas som intentionell? Det skulle innebära att FN-konventionens krav på uppsåt bör tonas ned, eller åtminstone att implicita intentioner godkändes. För även om imperialismens syfte inte nödvändigtvis var utrotning per se, utan expansion, var metoderna för denna expansion många gånger brutala, allt legitimerat med “de lägre rasernas” underlägsenhet (Lindqvist, 2020). 

Det kan hävdas att kolonisatörerna och européerna där hemma uppvisade flera av Karlsson (2012) definierade exempel på implicit intention: likgiltighet inför lidande, möjlighet att stoppa folkmord men inte göra det, samt ‒ åtminstone i vissa fall såsom i Kongo på 1880-talet då efterfrågan på gummi som fanns där mångdubblades och resulterade i en brutalisering av regimen (Lindqvist, 2020, s.47) ‒ planmässig systematik och successiv upptrappning av våldet. Vidare argumenterar Naimark (2010, s.47) att Stalins regim i praktiken gav ett “tyst medgivande” (connivance) till exempelvis den ukrainska hungersnöden genom en politik som ofrånkomligen resulterade i miljoner människors död, vilket, trots bristen på dokumentation som visar uppsåt, därför av många anses som ett folkmord. Även Europa gav enligt Lindqvist (2020, s.238) sitt tysta medgivande: “I praktiken handlade hela Europa efter maximen ‘exterminate all the brutes’. Alla förnekade det förstås, officiellt. Men alla visste det, man och man emellan”.

Sammanfattningsvis finns det för Lindqvists tes, d.v.s. att Förintelsen inte var unik i sitt slag utan “bara” en mer industrialiserad kulminering av de folkmord som redan förövats i imperialismens namn, flera argument. Många ursprungsfolk hade redan innan Hitler totalt förintats “såsom sådant”, där tasmanierna är ett exempel. Det finns från kolonialstaterna visserligen inte något nedtecknat uppsåt att förinta hereros, maorier, aboriginer, siouxer och andra folkgrupper ‒ men sådana explicita dokument saknas i princip alltid. Vidare är “intention” en svårdefinierad term ‒ kan ett tyst medgivande eller ett implicit uppsåt i form av exempelvis likgiltighet inför lidande eller en i praktiken våldsam politik räknas som intention? Slutligen skulle många anse att det finns skäl att tona ned eller kanske t.o.m. ta bort FN-konventionens krav på intention eftersom många av FN ej erkända folkmord saknar just det. 

Källor

Dawidowicz, L. S. (1981). The Holocaust Was Unique in Intent, Scope and Effect. Center Magazine, 14(4), 56-64.

FN:s Konvention om förebyggande och bestraffning av brottet folkmord (genocide), 9 december 1948. Tillgänglig: https://www.regeringen.se/49b762/contentassets/7187cb03d74e43a89991198a13251638/konventionen-om-forebyggande-och-bestraffning-av-brottet-folkmord-genocide-so-195264. 

Karlsson, K. (2012). De som är oskyldiga idag kan bli skyldiga imorgon. Det armeniska folkmordet och dess efterbörd. Stockholm: Atlantis.

Lindqvist, S. (2020). Utrota varenda jävel. Stockholm: Nirstedt.

Naimark, M.N. (2010). Salin’s Genocides. Princeton: Princeton University Press.

Rubinstein, W.D. (2004). Genocide: A History. New York och London: Routledge.

, ,

Om mig

En (snart) trettioårig person med (snart) tjugo års (!) bloggkarriär, som nuförtiden mest upprätthåller bloggandet för min egen nostalgis skull, men du är förstås välkommen att hänga på. Skriver mest om kultur jag konsumerar, men även om min vardag, politik och annat smått och gott. Borgerliga intressen – god mat och vin, vackra tavlor, klassisk litteratur och dyra sporter – med hjärtat på rätt ställe (d.v.s. vänster).

Kategorier

Arkiv

Log in

Category: 3. Politik

  • Utrota varenda jävel

    —

    by

    Alice Andrews
    in ,

    Jag har läst Utrota varenda jävel av Sven Lindqvist (1992), i nyutgåva från 2020 med förord av Athena Farrokhzad som skriver att boken “vägrar välja mellan genrer” och utgör ett viktigt verk i den postkoloniala litteraturen. Bokens grundtes är att Nazitysklands förintelse av judar i Europa inte är unik, utan ett kulminerande av Europas sedan länge rotade rasism och imperialism, med början i den spanska invaderingen av Kanarieöarna på 1400-talet (Lindqvist, 2020). Faktum är att Europas kolonisering “uppvisar många exempel på total utrotning av hela folk” (Lindqvist, 2020, s.221). Auschwitz var därför, enligt Lindqvist (2020, s.224) “den moderna, industriella tillämpningen av en förintelse, på vilken de europeiska världsherravälden sedan länge vilade”. 

    Lindqvist menar alltså att den europeiska imperialismens massmord på tasmanier, Nordamerikas ursprungsbefolkning, hereros i nuvarande Namibia, maorifolket på Nya Zeeland och otaliga andra folkgrupper, är tidiga exempel på folkmord som på 1900-talet sedan tillämpades på ett mer industrialiserat sätt i Europa. Tesen står i kontrast till FN:s folkmordskonvention från 1948 som definierar folkmord som gärningar förövade “i avsikt att helt eller delvis förinta en nationell, etnisk, rasmässigt bestämd eller religiös grupp såsom sådan”, och alltså förbehåller termen endast för några få av 1900-talets folkmord. I återståendet av denna text kommer jag att diskutera vad det finns för argument för Lindqvists tes, samt implikationerna.

    Lindqvists grundargument är att Europa vilar på imperialismen, vilken är intimt förknippad med folkmord, eller på att “utrota varenda jävel”. Vid Andra Världskrigets början var själva Europas luft redan “genomträngd av övertygelsen att imperialismen är en biologiskt nödvändig process som enligt naturens lagar leder till de lägre rasernas ofrånkomliga förintelse” sedan flera hundra år (Lindqvist, 2020, s.200). Européerna var historiskt ett utrotande folk, och Hitler gav bara detta utrotande “sin högst personliga tillämpning” (Lindqvist, 2020, s.200). Utrotandet av judar blev dock praktiskt möjligt först genom att angripa Polen och Ryssland (dit majoriteten judar hade flytt eller fördrivits) ‒ d.v.s. en imperialistisk expansion precis som vid folkmorden i Europas kolonier (Lindqvist, 2020).

    Argumentet implicerar att Förintelsen på inga sätt är unik, och att FN:s folkmordsdefinition är för snäv, eftersom den inte erkänner imperialismens massutrotningar som folkmord vilket Lindqvist (2020) anser dem vara. Detta opponerar mot de som anser att förintelsen av judar saknar motstycke, exempelvis Dawidowicz (1981, s.56) som otvivelaktigt fastslår att “Förintelsen var unik i fråga om intention, omfattning och resultat”. Även Naimark (2010, s.123), som argumenterar för att Stalins utrotning av kulaks och andra “klassfiender” skall räknas som folkmord, anser Förintelsen vara det mest extrema fallet av folkmord, med tanke på det industriella och teknologiska sätt på vilket utrotningen skedde, judarnas fullständiga hjälplöshet och nazismens ras-utopi. Lindqvist (2020) och Dawidowicz (1981) står på varsin sida i diskussionen kring Förintelsens unicitet, vilken utgör en livlig debatt inom fältet (Rubinstein, 2004).

    Även om man accepterar FN:s definition finns det skäl att klassa imperialismens folkmord som just sådana. Ett andra argument Lindqvist (2020) framför, är att de grupper som enligt FN:s folkmordskonvention från 1948 kan utsättas för folkmord, d.v.s. nationella, etniska, rasmässigt bestämda och/eller religiösa, faktiskt har utrotats “såsom sådana” även före 1900-talets början, nämligen i imperialismens namn. Förintelsen är unik i Europa, skriver Lindqvist (2020, s.221), eftersom det judiska folket skulle utrotas i sin helhet, men “den västerländska expansionens historia i andra världsdelar (…) uppvisar [också] många exempel på total utrotning av hela folk”. Ett tydligt exempel är tasmanierna som utrotades ned till sista människa (den sista dog 1876) till följd av den brutala brittiska kolonialismen (Lindqvist, 2020). Detta exempel innebär att FN:s definition av folkmord är för snäv eftersom den “missat” de folkmord som enligt Lindqvist (2020) förövades i den europeiska imperialismens namn. 

    Grundläggande för FN-konventionen om folkmord från 1948 är intentionen, d.v.s. att det skall finnas ett uppsåt att “helt eller delvis förinta en nationell, etnisk, rasmässigt bestämd eller religiös grupp såsom sådan”. Men vad räknas egentligen som uppsåt? Hur explicit måste en intention vara för att räknas som sådan? Enligt Karlsson (2012, s.105) är det omöjligt att hitta explicit uttalade intentioner: “sådana existerar knappast i fråga om något folkmord, om man är ute efter ett undertecknat dokument som innehåller en direkt avsiktsförklaring att massmörda en specifik religiös eller etnisk kategori människor enbart för att de tillhör denna kategori”. Karlsson (2012, s.114) skriver vidare att intention kan, “om än inte utifrån FN:s folkmordskonvention och internationell lag, ta sig indirekta uttryck” (min kursivering). 

    Karlsson (2012) menar alltså, till skillnad från FN-konventionen, att ett uppsåt kan vara implicit: likgiltighet inför lidande, att förövarna kunde ha stoppat folkmordet men avstod, planmässig systematik och successiv upptrappning. Utifrån detta, kan en europeiskt förd politik i kolonierna, vilken inte passade ursprungsbefolkningen, då räknas som intentionell? Det skulle innebära att FN-konventionens krav på uppsåt bör tonas ned, eller åtminstone att implicita intentioner godkändes. För även om imperialismens syfte inte nödvändigtvis var utrotning per se, utan expansion, var metoderna för denna expansion många gånger brutala, allt legitimerat med “de lägre rasernas” underlägsenhet (Lindqvist, 2020). 

    Det kan hävdas att kolonisatörerna och européerna där hemma uppvisade flera av Karlsson (2012) definierade exempel på implicit intention: likgiltighet inför lidande, möjlighet att stoppa folkmord men inte göra det, samt ‒ åtminstone i vissa fall såsom i Kongo på 1880-talet då efterfrågan på gummi som fanns där mångdubblades och resulterade i en brutalisering av regimen (Lindqvist, 2020, s.47) ‒ planmässig systematik och successiv upptrappning av våldet. Vidare argumenterar Naimark (2010, s.47) att Stalins regim i praktiken gav ett “tyst medgivande” (connivance) till exempelvis den ukrainska hungersnöden genom en politik som ofrånkomligen resulterade i miljoner människors död, vilket, trots bristen på dokumentation som visar uppsåt, därför av många anses som ett folkmord. Även Europa gav enligt Lindqvist (2020, s.238) sitt tysta medgivande: “I praktiken handlade hela Europa efter maximen ‘exterminate all the brutes’. Alla förnekade det förstås, officiellt. Men alla visste det, man och man emellan”.

    Sammanfattningsvis finns det för Lindqvists tes, d.v.s. att Förintelsen inte var unik i sitt slag utan “bara” en mer industrialiserad kulminering av de folkmord som redan förövats i imperialismens namn, flera argument. Många ursprungsfolk hade redan innan Hitler totalt förintats “såsom sådant”, där tasmanierna är ett exempel. Det finns från kolonialstaterna visserligen inte något nedtecknat uppsåt att förinta hereros, maorier, aboriginer, siouxer och andra folkgrupper ‒ men sådana explicita dokument saknas i princip alltid. Vidare är “intention” en svårdefinierad term ‒ kan ett tyst medgivande eller ett implicit uppsåt i form av exempelvis likgiltighet inför lidande eller en i praktiken våldsam politik räknas som intention? Slutligen skulle många anse att det finns skäl att tona ned eller kanske t.o.m. ta bort FN-konventionens krav på intention eftersom många av FN ej erkända folkmord saknar just det. 

    Källor

    Dawidowicz, L. S. (1981). The Holocaust Was Unique in Intent, Scope and Effect. Center Magazine, 14(4), 56-64.

    FN:s Konvention om förebyggande och bestraffning av brottet folkmord (genocide), 9 december 1948. Tillgänglig: https://www.regeringen.se/49b762/contentassets/7187cb03d74e43a89991198a13251638/konventionen-om-forebyggande-och-bestraffning-av-brottet-folkmord-genocide-so-195264. 

    Karlsson, K. (2012). De som är oskyldiga idag kan bli skyldiga imorgon. Det armeniska folkmordet och dess efterbörd. Stockholm: Atlantis.

    Lindqvist, S. (2020). Utrota varenda jävel. Stockholm: Nirstedt.

    Naimark, M.N. (2010). Salin’s Genocides. Princeton: Princeton University Press.

    Rubinstein, W.D. (2004). Genocide: A History. New York och London: Routledge.

    , ,

    Jag har läst Utrota varenda jävel av Sven Lindqvist (1992), i nyutgåva från 2020 med förord av Athena Farrokhzad som skriver att boken “vägrar välja mellan genrer” och utgör ett viktigt verk i den postkoloniala litteraturen. Bokens grundtes är att Nazitysklands förintelse av judar i Europa inte är unik, utan ett kulminerande av Europas sedan…

  • Folkmordet på armenierna

    —

    by

    Alice Andrews
    in , ,

    För historiakursen jag pluggar i sommar har jag läst ännu en bok, denna gång om folkmordet på armenierna 1915-1916 där ca 1 miljon osmanska armenier föll offer för massmord på grund av att de var just armenier. Boken heter De som är oskyldiga idag kan bli skyldiga imorgon och analyserar folkmordet utifrån frågan huruvida det fanns en intention bakom det (en av kriterierna för att det skall räknas som ett folkmord enligt FN:s konvention)? Boken går igenom kronologin men analyserar också efterbörden av folkmordet, t.ex. hur Turkiets officiella hållning ser ut idag (folkmordet hände inte). Jag lärde mig mycket av boken, eftersom jag inte visste att folkmordet ens ägt rum, vilket alltså är den inställning Turkiska staten har.

    Bakgrunden till folkmordet på armenierna är det dåvarande Osmanska rikets milletsystem som samtidigt garanterade armenierna ett visst inflytande, men också “utgjorde en reell utgångspunkt för differentiering (…) och repression” (Karlsson, 2012, s.58). Detta utanförskap gjorde armenier till ett potentiellt hot för Osmanska riket fortsatta existens (Karlsson, 2012). Därtill kände imperiet av en tilltagande oro och antagonism i landet efter de misslyckade Balkankrigen, och i efterdyningarna genomfördes 1913 en coup d’état där de s.k. “ungturkarna” tog makten för att rädda imperiet från undergång (Karlsson, 2012). Två år senare, den 24 april 1915, inleddes folkmordet på armenierna då 235 ledande armeniska intellektuella ‒ armeniernas kulturella elit ‒ arresterades i Konstantinopel (Karlsson, 2012). Därefter genomfördes massarresteringar systematiskt och Osmanska riket tömdes på armenier genom deportationer till de mest ogästvänliga delarna av imperiet (Karlsson, 2012). Våld i form av misshandel, våldtäkter, avrättningar, massakrer, svält och sjukdomar följde deportationerna (Karlsson, 2012). Folkmordet kulminerade hösten 1915 men fler massakrer genomfördes (Karlsson, 2012). Efter krigsslutet började armenierna bjuda visst motstånd och på grund av att våldet då var dubbelsidigt ‒ dock med större aggressivitet från ungturkarna ‒ anser Karlsson (2012, s.147) att “folkmordsbegreppet bör reserveras för det intentionella våld som den osmanska regeringen, Kommittén för enhet och framsteg och en rad ledande ungturkar riktade mot armenierna under första världskrigets år”.

    I den s.k. turkiska tolkningen av folkmordet rör det sig inte om ett folkmord alls, det var snarare ett krig där både turkar och armenier dog inte på grund av en orkestrerad massmordsplan utan av krig, epidemier, hungersnöd och ogästvänligt klimat (Karlsson, 2012). Här finns också en provokationstes: armenierna provocerade fram våldet genom bristande lojalitet, terrorism, resningar mot osmanska myndigheter och agitation för självständighet (Karlsson, 2012). Enligt detta perspektiv kämpande armenierna för “självständighet genom våld, vilket i sin tur framkallade våld” (Shaw, 1989, s.1143). Armenierna utgjorde alltså ett hot för det Osmanska riket, och våldet var därför delvis självförvållat (Karlsson, 2012). Karlsson (2012, s.189) håller dock inte med om denna tes: även om armenier stundtals använde våld, och troligen tog tillfället i akt att driva självständighetsfrågan när världskriget bröt ut, är det inte rimligt att “några få procent av ett lands befolkning (…) skulle utgöra ett allvarligt hot för den ungturkiska militärjuntan”.

    Efter första världskrigets slut hölls en rättegång avseende folkmordet riktat mot armenier i Yozgat, varvid en enda ungturkisk ämbetsman, Mehmed Kemal, dömdes till döden för sitt ansvar, varefter turkiska nationalisters vilja att fortskrida med rättegångar svalnade (Karlsson, 2012). Vid Lausannefreden 1923 utelämnades helt den armeniska frågan, och vid landsfadern Atatürk politiska tal om Turkiets historia från 1927 eliminerades folkmordet fullständigt (Karlsson, 2012). Därefter var Turkiets strategi undvikande och tystnad men på 60-talet förändrades förhållningssättet “från reaktivt till proaktivt, från tystnad till aktivt förnekande” (Karlsson, 2012, s.253). Turkiets officiella hållning är än idag att både armenier och turkar dog och att det inte är fråga om ett “folkmord” (Karlsson, 2012).

    Enligt Karlsson (2012) är det rimligt att analysera det armeniska folkmordet både ur ett funktionellt respektive intentionellt perspektiv. Funktionellt sett kan man erkänna att “världskriget drev på avsikten att mörda armenierna och förvandlade latenta idéer till manifest och brutal verklighet” (Karlsson, 2012, s.103). Intentionellt sett kan man samtidigt dra slutsatsen att det från ungturkarnas sida fanns en intention, ett uppsåt att folkmörda armenierna, vilket man bygger bl.a. på de många ögonvittnesskildringar som finns (Karlsson, 2012). Flera forskare i ämnet (t.ex. Dadrian, 1993; och Akçam, 2006) argumenterar att folkmordet var “en avsiktlig politik för att bringa den armeniska befolkningen i Osmanska riket om livet” (Karlsson, 2012, s.106) men det råder som sagt fortfarande debatt om huruvida det ens kan kallas ett folkmord.

    Källor

    Akçam, T. (2006). A Shameful Act. The Armenian Genocide and the Question of Turkish Responsibility. New York: Metropolitan Books.

    Dadrian, V. (1993). The Secret Young-Turk Ittihadist Conference and the Decision of the World War I Genocide of the Armenians. Holocaust and Genocide Studies, 1993(2). 

    Karlsson, K. (2012). De som är oskyldiga idag kan bli skyldiga imorgon. Det armeniska folkmordet och dess efterbörd. Stockholm: Atlantis.

    Shaw, E.K. (1989). Recension av Christians and Jews in the Ottoman Empire, The American Historical Review, 1989(4). 

    , ,

    För historiakursen jag pluggar i sommar har jag läst ännu en bok, denna gång om folkmordet på armenierna 1915-1916 där ca 1 miljon osmanska armenier föll offer för massmord på grund av att de var just armenier. Boken heter De som är oskyldiga idag kan bli skyldiga imorgon och analyserar folkmordet utifrån frågan huruvida det…

  • Stalin’s genocides?

    —

    by

    Alice Andrews
    in , ,

    Imorse började jag morgonen såhär: frulle på balkongen. Älskar min balkong!!! Börjar dock bli kritiskt vad gäller parasoll: måste verkligen skaffa ett ASAP för i denna värmen med balkong i söderläge går det inte att vara där efter kl 10 typ, eller innan kl 18 (i-landsproblem). Jag har löst det med att ha ett litet paraply som jag fått låna av Popp, haha. Men parasoll är prio när jag kommer hem från Belgien.

    Har läst en ny bok för historiakursen! Stalin’s Genocides av Naimark. Naimarks case i boken är att alla de människor som dog under Stalins regim på 1930-talet bör räknas som ett folkmord (trots att det inte passar in i Folkmordskonventionen). Naimark utreder bland annat kollektiviseringen av mark samt dekulakiseringen ‒ handlingar motiverade som nödvändig finansiering av industrialiseringen (Naimark, 2010, s.53) ‒ som politiska åtgärder som orsakade massmord. De så kallade “kulakerna” ‒ bönder som ägde mark ‒ tvingades in i kollektivt jordbruk, en enligt Naimark (2010, s.54) essentiellt politisk åtgärd med syfte att bryta ner självständiga bönder. Inget motstånd tolererades och kulakerna skulle “elimineras som klass” (Naimark, 2010, s.58).

    Naimark (2010, s.23) anser att likheterna mellan Stalins och naziregimens mord är så pass många att de gör dem båda genocida i sin essens: båda hade en karismatisk ledare, diktatur, ideologiska motiveringar samt “prometeiska” transformativa strävanden, vilket ledde till massmord. Trots Naimarks (2010, s.125) försiktiga efterlysning av ett stopp på frågan om huruvida en grupp som mördas är nationell, etnisk, religiös, social, politisk eller ekonomisk (för vad spelar det egentligen för roll när det gäller människoliv…?) ser han också skillnader mellan stalinismen och nazismen. Den “apokalyptiska naturen” av nazismens ras-utopi, judarnas fullständiga hjälplöshet och det industriella sätt på vilket massmorden skedde utmärker enligt Naimark (2010, s.123) Förintelsen som det mest extrema fallet av folkmord.

    Icke desto mindre bör ändå Stalins politik betraktas som folkmord, enligt Naimark (2010). Först och främst inkluderade original-dokumentet för FN:s folkmordskonvention från 1948 politiska och sociala grupper, vilket under Sovjets påtryckningar sedermera togs bort till att “endast” inkludera religiösa, etniska och nationella grupper. Vidare finns skäl att klassificera både dekulakiseringen, den ukrainska hungersnöden 1932-33, attackerna mot vissa “fiende”-nationaliteter samt “Den stora terrorn” 1937-38 som folkmord enligt Naimark (2010). Argumentet att Sovjet behövde förbereda för krig exploaterades enligt Naimark (2010, s.137) för att legitimera våldet och sist men inte minst är Stalins skuld i det hela jämförbar med Hitlers i Förintelsen.

    Den juridiska definitionen av folkmord, ur FN:s Folkmordskonventionen från 1948, har stor betydelse i vad som skall och inte skall klassificeras som folkmord, speciellt, som Naimark (2010) påpekar, eftersom den inte inkluderar sociala, politiska eller ekonomiska grupper. Naimark (2010, s.78) exemplifierar med den ukrainska hungersnöden, Holodomor: om offren lämnades att svälta ihjäl för att de var ukrainare ‒ en nationell grupp ‒ var det enligt konventionen ett folkmord. Om de däremot tilläts dö för att de var bönder ‒ en sociopolitisk grupp ‒ kan det inte klassas som folkmord (Naimark, 2010, s.78).

    Enligt Kondrasjin (2007) är grunden för hungersnöden i Ukraina kollektiviseringen av jordbruket “i syfte att åstadkomma en forcerad industrialisering av landet och befästa den egna makten” (Kondrasjin, 2007, s.149), vilket resulterade i att jordbruksproduktionen drastiskt minskade och sedermera ledde till svält. Detta tjänade Stalins mål att eliminera potentiell opposition från “bönder som klass, oberoende av deras nationella tillhörighet” (Kondrasjin, 2007, s.161): svälten riktades alltså inte mot något specifikt nationellt folk enligt Kondrasjin. Även om svälten kan klassificeras som “en organiserad och av människan skapad svält” (Kondrasjin, 2007, s.171) är det dock inget folkmord, tycker Kondrasjin, då det saknas bevis för att Stalinregimen skulle haft för avsikt att förinta det ukrainska folket som sådant. I någon mån kan man kalla det för socialt folkmord av bondeklassen, men termen är överdriven enligt Kondrasjin (2007, s.172) då “Stalinregimen inte uppställde målet att fysiskt förinta de som utsattes för kampanjen”.

    Hungersnöden i Ukraina har politiserats av både historiker och politiker, exempelvis krävde på 90-talet antiryska krafter i Ukraina och Väst att Ryssland skulle ta på sig ansvaret för svälten och betala skadestånd till Ukraina (Kondrasjin (2007, s.142). Jag är dock personligen beredd att hålla med Naimark (2010) att Holodomor trots allt var ett folkmord mot bönder som sociopolitisk grupp, och att sociala, ekonomiska och politiska grupper bör ingå i definitionen av folkmord – precis som det gjorde från början.

    Källor

    Kondrasjin, V. (2007). Hungersnöden i Ryssland och Ukraina 1932-33. I Lennart Samuelsson (red.), Bönder och Bolsjeviker: Den ryska landsbygdens historia 1902-1939. Stockholm: Ekonomiska forskningsinstitutet vid Handelshögskolan i Stockholm.

    Naimark, M.N. (2010). Salin’s Genocides. Princeton: Princeton University Press.

    , , ,

    Imorse började jag morgonen såhär: frulle på balkongen. Älskar min balkong!!! Börjar dock bli kritiskt vad gäller parasoll: måste verkligen skaffa ett ASAP för i denna värmen med balkong i söderläge går det inte att vara där efter kl 10 typ, eller innan kl 18 (i-landsproblem). Jag har löst det med att ha ett litet…

  • Ordinary men

    —

    by

    Alice Andrews
    in ,

    I historiakursen jag läser på halvtid nu under sommaren via Mittuniversitetet (mitt fjärde universitet btw! Först Göteborg, sedan Lund, Linköping – som jag ju fortfarande är enrolled in och kommer fortsätta på till hösten med min lärarutbildning – och nu Mittuniversitetet i Sundsvall) har jag läst boken Ordinary men av Christopher Browning (1992).

    Browning (1992) undersöker och analyserar i sin bok åtalshandlingarna mot polisbataljon 101, en bataljon inom Nazitysklands ordningspolis, och går igenom över tvåhundra förhör med medlemmarna i bataljonen. Browning framhåller att trots tjugo år av studier av dokument och domstolshandlingar om Förintelsen, så hade han aldrig tidigare stött på skildringar av nazisternas monstruösa handlingar i sådant tydligt ljus av de “vanliga människorna” bakom dessa handlingar (Browning, 1992, s.xvi). Därför valde han att undersöka just polisbataljon 101 bestående av ca 500 män, till största del arbetarklass från Hamburg.

    Amazon.com : Ordinary Men: Reserve Police Battalion 101 and The Final Solution in Poland : Office Products

    I kapitel fem beskriver Browning (1992, s.47-48) närmare på vilket sätt polisbataljon 101 utgjordes av just “vanliga män”: medelålders män som ansetts för gamla för att vara med i armén och därför rekryterats till ordningspolisen, majoriteten från typiska arbetaryrken såsom truckförare och hamnarbetare, och en minoritet av lägre medelklass som alla jobbat inom service. Försvinnande få var ekonomiskt oberoende, och ingen hade någon vidareutbildning efter folkskolan. Man kan inte säkert veta männens tidigare politiska sympatier, men Browning (1992, s.48) menar att många antagligen varit kommunister, socialister och/eller fackligt engagerade med tanke på deras socioekonomiska bakgrund. Med detta i åtanke, och att de flesta som sagt var från Hamburg – en av de minst nazifierade tyska städerna – så kan man tänka sig att denna grupp “vanliga män” inte kan ha varit en särskilt lovande grupp för att utföra massmord på judar (Browning, 1992, s.48). Ändå var det just det de gjorde.

    Vad som skulle kunna tala emot att de var just “vanliga män” är det faktum att de ‒ en grupp på 500 människor ‒ tillsammans mördade minst 83 000 judar (Browning, 1992, s.142). Kan “vanliga män” verkligen göra något sådant horribelt? Men det är just det som Browning (1992, s.189) argumenterar: “If the men of Reserve Police Battalion 101 could become killers under such circumstances, what group of men cannot?”. Brownings case är att nazister, till allra största del, var helt vanliga människor med kapacitet att döda. Som du och jag.

    I kapitel 18 diskuterar Browning (1992) vidare just varför den absoluta majoriteten av bataljonen deltog i massmordet. Flera förklaringar addresseras: brutalisering till följd av kriget, rasism, segmentering och rutinisering av uppgifter (d.v.s. att man kanske “bara” ledde judar från en plats till en annan och sedan skjöt en kompanjon, o.s.v.), specifikt urval av förövare, karriärism, att följa order och lyda auktoriteter, ideologisk indoktrinering, samt konformitet till gruppen. Browning (1992, s.159) menar att alla dessa faktorer spelade roll i varierande grad men är dock kritisk till Adorno et als (1950) idé om en “auktoritär personlighet” speciellt mottaglig för antidemokratisk propaganda, och att polisbataljon 101 skulle bestå av sådana personligheter. Nej, de valdes inte ut att mörda judar för att de var speciellt passande för uppgiften, utan snarare för att de råkade finnas tillgängliga just då (Browning, 1992, s.165).

    Flera andra teorier om varför människor blir massmördare diskuteras, exempelvis Milgrams (1974) ökända auktoritetsexperiment där försökpersonerna ombads av en auktoritet att ge elektriska stötar till en skådespelare (vilket de inte visste) och hur många som faktiskt gav dödliga doser om auktoriteten sa det. (Dock varierade resultaten mycket beroende på olika omständigheter – t.ex. om försökspersonen såg offret/skådespelaren var det färre som löd auktoriteten och tvärt om). Browning (1992) diskuterar även Zimbardos (1971) Standford prison- experiment där försökspersonerna inom en mycket kort tid ballade ur och man fick avbryta experimentet. Poängen med dessa experiment (som fått mycket kritik) är att vanliga människor, med “rätt” förutsättningar (d.v.s. grupptryck och auktoriteter), väldigt lätt kan utföra brutala, till och med dödande, handlingar.

    Detta gällde också den absoluta majoriteten av polisbataljon 101, men 10-20 % av gruppen gjorde motstånd i varierande grad exempelvis genom att mygla, skjuta snett med mening, eller helt enkelt vägra (Browning, 1992). Det som de flesta medlemmar i bataljonen dock visar på är en ökande grad av känslolöshet, brutalitet och avtrubbning: många var äcklade och förfärade över sitt uppdrag att mörda judar i början, men vande sig så småningom. Det fanns dock vissa “nonkonformister” som lyckades behålla “moralisk autonomi” genom att på olika sätt helt undvika att mörda (Browning, 1992, s.127).

    I polisbataljon 101 finns framförallt, ur ett offer-bystander-förövare-perspektiv, förövare. Men en minoritet kan ändå ses som bystanders då de på olika sätt undvek att (aktivt) delta i massmordet (Browning, 1992). I den ungerska Förintelsen, som studerats av Palosuo (2008), fokuserar hon framför allt på offren, men också på en fjärde kategori, nämligen räddarna: de som aktivt agerade för att motverka massmordet såsom Raoul Wallenberg som räddade tusentals judar genom “administrativt motstånd” (Palosuo, 2008). Brown (2018; 2020) jämför kvinnliga förövare i Förintelsen och folkmordet på Tutsier i Uganda, och argumenterar för att vi måste kunna se också kvinnor som just “vanliga människor” med kapacitet att mörda, precis som de manliga förövarna i Brownings (1992) Ordinary men. Detta får mig osökt att tänka på inte alla män-debatten. Nej, alla män har inte våldtagit, men alldeles för många. Och alldeles för många kvinnor har erfarenheter av sexuella övergrepp. Det är inte monster som utför sådana övergrepp, utan helt _vanliga_ killar och män. Precis som medlemmarna i polisbataljon 101.

    Källor

    Adorno, T., Frenkel-Brunswik, E., Levinson, D. & Sanford, N. (1950). The Authoritarian Personality. New York: Harper and Brothers.

    Brown, S.E. (2020). “They Forgot Their Role”: Women Perpetrators of the Holocaust and the Genocide Against the Tutsi in Rwanda. Journal of Perpetrator Research, 3(1), 156-185. doi: 10.21039/jpr.3.1.34

    Brown, S.E. (2018). Gender and the genocide in Uganda. New York: Routledge.

    Browning, C.R. (1992). Ordinary Men. Reserve Police Battalion 101 and the Final Solution in Poland. New York: HarperCollins Publishers, Inc.

    Milgram, S. (1974). Obedience to Authority. New York: Harper & Row.

    Palosuo, L. (2008). Yellow Stars and Trouser Inspections. Jewish Testimonies from Hungary, 1920-1945. (Doktorsavhandling, Uppsala University Holocaust and Genocide Studies Publications, ISSN 1654-8558; 1). Uppsala: Uppsala universitet. Hämtad från http://uu.diva-portal.org/smash/record.jsf?pid=diva2%3A171484&dswid=-3582. 

    Zimbardo, P. (1972). The Stanford Prison Experiment: A Simulation Study of the Psychology of Imprisonment.

    , , , , , , ,

    I historiakursen jag läser på halvtid nu under sommaren via Mittuniversitetet (mitt fjärde universitet btw! Först Göteborg, sedan Lund, Linköping – som jag ju fortfarande är enrolled in och kommer fortsätta på till hösten med min lärarutbildning – och nu Mittuniversitetet i Sundsvall) har jag läst boken Ordinary men av Christopher Browning (1992). Browning (1992)…

  • Chockdoktrinen

    —

    by

    Alice Andrews
    in ,

    För lite mer än ett år sedan hittade jag tegelstenen Chockdoktrinen på Erikshjälpen i Lund och började läsa den. Sedan kom massa saker emellan, men i år bestämde jag mig för att läsa ut den en gång för alla. Det är alltså geniet Naomi Klein som skrivit denna fackbok, vars tes är att de neoliberala marknadspolicies (à fria marknadsvurmaren a.k.a. Milton Friedman) som drivits igenom i många länder från 70-talet fram till idag – från Chile till Kina till Polen till Sydafrika – har gjorts så genom medvetna “chockterapi-strategier” som Klein kallar det, alltså att man har exploaterat och utnyttjat (och i vissa fall till och med provocerat fram) chocker och kriser för att införa kontroversiella ekonomiska policies.

    Naomi Klein ger hopp i en hopplös tid – Opulens
    Chockdoktrinen : katastrofkapitalismens genombrott | Ordfront förlag

    Boken börjar med att redogöra för vad chockterapi är, alltså the literal one som användes av bl.a. den kontroversiella psykiatrikern Ewan Cameron på 50- och 60-talen under mycket tveksamma omständigheter i de s.k. Montreal-experimenten vilket betalades av CIA. Syftet var att liksom sudda ut patienters tidigare negativa tankemönster genom intensiva elchocker och “sensory deprivation” alltså att alla ens sinnen stryps till ett minimum, för att få “ett blankt papper” där man kan “börja om”. Många patienter upplevde istället s.k. retrograde amnesia, alltså att man glömmer saker man lärt sig som barn som t.ex. att gå och prata.

    Boken kommer sen in på Milton Friedman och hans Chicago School of economics, en laissez faire-vurmande marknadsälskande skola med målet att skapa en totalt fri marknad utan någon statlig inblandning. Klein kopplar sen ihop den bokstavliga chockterapin, alltså den som användes för att chocka patienter så till den grad att man kunde omdesigna dem, introducera något nytt och friskt på ett “blankt papper”, med den bildliga chockterapin (eller ja den är väl bokstavlig i en annan aspekt i för sig), eller chockdoktrin, som enligt Klein användes för att omvända sydamerikanska ekonomier från vänster till höger på 1970-talet. Hon tar Chile som exempel, där Pinochets kupp 1973 mördade den tidigare socialistiske presidenten Salvador Allende och tog makten, med repression, våld och förföljelse av vänsteraktivister som följd. Marknadsekonomiska policys infördes, ledda av chilenska ekonomer som läst på Chicagos universitets ekonomiska fakultet (finansierat a CIA) och som blivit undervisade av självaste Milton Friedman. Klein kopplar ihop den fysiska tortyren mot vänsteraktivister med ekonomisk chockterapi – alltså att införa marknadsekonomi mitt i chocken efter militärkuppen. Klein argumenterar alltså för att neoliberalism är en inherent våldsam ideologi, vars ekonomiska system kapitalism kräver någon typ av chock eller våld för att införas. (Uppfriskande att läsa denna tes eftersom högerfolk är väldigt snabba med att anklaga kommunismen för att ha skördat miljontals liv – vilket för övrigt inte ens är sant om en syftar på det ekonomiska system som Marx skrev fram, vilket aldrig ens existerat, utan kidnappats och satts felaktigt till verket av diktatorer som Mao och Stalin – utan att syna sin egen ideologi).

    Många skulle kanske hävda att marknadsekonomi införts på många ställen utan våld eller ekonomisk chockterapi, men detta argument bemöter Klein genom att redogöra för hur även Thatcher använde en slags mild “chockterapi” genom Falklandskriget, och för hur fria marknads-reformer i Bolivia möjliggjordes av en redan existerande ekonomisk kris och den amerikanska ekonomens Jeffrey Sachs charm.

    I nästa del av boken går Klein igenom ett antal länder och redogör för hur marknadsekonomiska reformer införts genom olika former av mer eller mindre våldsamma chockterapier. Hon skriver om Polen som pressades av IMF att införa marknadsekonomi på 90-talet (dvs, sälja av statliga tillgångar till skämtpriser, privatisera gruvor, avreglera priser mm mm), om liberaliserandet av Kinas ekonomi och protesterna på Himmelska Fridens Torg, om hur kampen mot apartheid i Sydafrika visserligen avskaffade apartheid men på bekostnad av införandet av marknadsekonomiska principer, om hur Sovjets fall och Yeltsins maktövertag möjliggjorde dagens ryska oligarker, och om hur Tigernationerna (dvs Taiwan, Hong Kong, Sydkorea och Singapore) tvingades sälja av statliga tillgångar till utländska, privata företag.

    Klein fortsätter sedan att diskutera vad hon kallar “Disaster Capitalism Complex”, dvs hur privata företag profiterar på katastrofer. Hon kommer sedan in på USA:s invasion av Irak 2003 vilket Klein beskriver som den hittills största implementeringen av ekonomisk chockterapi, då stats-ägda företag massprivatiserades vilket resulterade i massarbetslöshet vilket Klein argumenterar vad en medverkande faktor till att många arbetslösa sedan gick med i islamistiska grupper. Hon diskuterar svängdörrarna mellan näringslivet och politiken och om hur säkerhets- och militärföretag literally tjänar på krig.

    Detta var en mycket bra och lärorik bok, om än tung eftersom det är just en fackbok. Men en spännande sådan! Men man behöver vara koncentrerad när man läser, och kanske ha lite koll på ekonomi och ideologi för att förstå. Den är sprängfull av dubbel- och trippelkollade källor och referenser, och är alltså en solid kritik mot marknadsekonomi. Rekommenderar starkt!

    Det gjordes en dokumentär baserat på boken som en kan se på här. Så får en 700 facklitterära sidor i ett bekvämt 1,5 timmars dokumentärformat istället 🙂

    , , , , ,

    För lite mer än ett år sedan hittade jag tegelstenen Chockdoktrinen på Erikshjälpen i Lund och började läsa den. Sedan kom massa saker emellan, men i år bestämde jag mig för att läsa ut den en gång för alla. Det är alltså geniet Naomi Klein som skrivit denna fackbok, vars tes är att de neoliberala…

  • Lärande för hållbar utveckling skapar miljömedvetna konsumenter snarare än kritiska medborgare

    —

    by

    Alice Andrews
    in ,

    Min senaste tenta i min KPU (kompletterande pedagogisk utbildning) har (i reviderad version) blivit publicerad på nättidningen Skola och samhälle! Sicken ära. Skriver kritiskt om lärande för hållbar utveckling och hur individfokuserat det är. Här är texten:

    Sedan statens offentliga utredning Lära för hållbar utveckling kom 2004, har hållbar utveckling varit en självklar del av skolans verksamhet. Idag finns dessutom en uppsjö av lektionsupplägg att tillgå för lärare som ska implementera kursplanerna där hållbar utveckling är centralt, såsom WWF:s catch:iga material “Gröna jeans — att påverka miljön när du handlar kläder” eller “Kalasmiddag — ditt val spelar roll!”. Dessa lektionsupplägg är i linje med skolans uppdrag att lära elever att ta ansvar för miljön, ge dem förståelse för hur den individuella livsstilen påverkar planeten och just lära för hållbar utveckling. Men vad är det för typ av lärande egentligen? Vilken roll är det elever konstrueras till att ta i lärande för hållbar utveckling?

    Under en geografilektion fick niorna jag vikarierar i SO för i uppdrag att räkna ut sitt ekologiska fotavtryck via WWF:s klimatkalkylator, och sedan resonera i smågrupper kring vad de kunde göra för att minska Sveriges och andra rika länders alldeles för stora klimat- och miljöpåverkan. När jag gick runt och lyssnade på diskussionerna slogs jag av hur fokuset uteslutande var på individen och dess ansvar. Eleverna uppgav att en borde flyga mindre, sopsortera mer, köpa mer ekologiskt och närproducerat, klimatkompensera och ge pengar till miljöorganisationer — åtgärder som kretsade kring att individen skulle ta ett större ansvar i sin konsumtion. Inte en enda elev tänkte utanför den boxen. Att en hade kunnat sätta press på politiker och företag för att förändra de strukturer och ekonomiska styrmedel som gör ohållbara aktiviteter möjliga från första början, exempelvis genom arrangerandet av demonstrationer, namnunderskrifter, aktioner eller strejker, fanns inte i deras värld. Jag försökte med frågor som “okej, men om en tänker utanför individen, hur kan en agera politiskt för att förändra?” vilket fick några att föreslå att en kunde rösta i valet, men utöver det handlade diskussionerna uteslutande om just, för att citera utredningen från 2004, “individens delaktighet och ansvar”.

    Enligt den socialkonstruktivistiska tänkaren Michel Foucault är kunskap och makt omöjliga att särskilja: i definitionen av vad kunskap är (och inte är), och vad som är värt att veta (och inte veta) utövas makt. Den här maktaspekten osynliggörs ofta i pedagogiska sammanhang, som om lärande skedde i något slags socialt vakuum. I själva verket bygger kursplaner och styrdokument på vissa (dominanta) föreställningar om vad kunskap och lärande är, och vilken kunskap som är värd att förmedla. För att återkomma till utredningen “Att lära för hållbar utveckling”, så instämmer den exempelvis okommenterat i Brundtlandrapportens definition av hållbar utveckling från 1987, nämligen sådan utveckling som kan tillfredsställa nutida generationers behov utan att riskera framtida generationers möjligheter att tillfredsställa sina. Att hållbar utveckling överhuvudtaget är möjligt tas för en oantastlig sanning, liksom i skolans övriga styrdokument och annat utbildningsmaterial (såsom WWF:s lektionsupplägg). Den nuvarande definitionen av hållbar utveckling döljer de ideologiska spänningarna och de inneboende motsättningarna som faktiskt finns mellan ekonomisk tillväxt och ekologisk hållbarhet. Att “lära för hållbar utveckling” — eller som i den beskrivna klassrumssituationen testa sitt ekologiska fotavtryck med WWFs klimatkalkylator — är alltså långt ifrån neutralt eller oproblematiskt och skulle med Foucauldianska termer kunna kallas för en typ av environmentality: ett subtilt och sofistikerat styrande (conducting) av skolelever i att agera (conduct) på ett visst sätt i förhållande till miljö och klimat.

    Det lärande för hållbar utveckling som ofta möjliggörs i den svenska skolan är det där eleverna, exempelvis utifrån ett ekologiskt fotavtryck-test, reflekterar över vad de skulle kunna göra för att minska detsamma. Men när de resultat eleverna får är riggade på förhand utifrån vissa (dominanta) idéer om hållbar utveckling är det svårt för eleverna att föreslå andra åtgärder för att minska sin påverkan än just de individcentrerade. De kategorier som WWF anger som möjliga att förbättra sitt ekologiska fotavtryck inom, utgår alla från individen och dess konsumtion: vilken transport en väljer, vad en äter, hur en bor, hur en sparar pengar och vad/hur en konsumerar. En skolstrejk för att genomdriva att skolan slutar servera nötkött skulle kanske göra lika stor skillnad som om alla elever minskade sin köttkonsumtion enskilt, men några sådana politiska handlingar som en strejk föreslås varken av WWF eller av eleverna.

    Lärande för hållbar utveckling är numera en självklar del i skolans verksamhet, men vilken slags lärande är det egentligen, och vilken roll i hållbar utveckling är det elever konstrueras till att ta? I flera olika studier av utbildning om, och material för, hållbar utveckling som används i svenska skolor (såsom just WWF:s lektionsmaterial) har det fastslagits att fokuset ligger just på individen och att den konstrueras till att vara en teknologiskt lösningsorienterad och medveten konsument som gör miljövänliga val. Klimatförändringar och andra miljöproblem skrivs fram som att de går att lösa med hjälp av teknologi och individuell konsumentmakt, vilka båda är grundstenar i det postpolitiska perspektiv som präglar (utbildning för) hållbar utveckling.

    Den politiska tänkaren Chantal Mouffe menar att detta postpolitiska förhållningssätt är symptomatiskt på en neoliberal ideologi som premierar individuella val framför kollektiva lösningar, vilket avpolitiserar hållbarhetsfrågor och döljer strukturella orättvisor.

    I kombination med kunskapens tilltagande instrumentalisering är det därför inte konstigt att eleverna i den beskrivna klassrumssituationen inte kunde tänka bortom individuella lösningar och konsumentmakt. När kunskap, eller specifikt kunskap för hållbar utveckling, i allt högre grad blir ett instrument för att upprätthålla marknadsekonomin under skydd av en grön täckmantel så kan vi fortsätta producera och konsumera — så länge vi gör det “hållbart”. Att vara en ifrågasättande, kritisk och politiskt aktiv elev som initierar strejker och aktioner bidrar ju inte till marknadsekonomin (kanske snarare utgör ett hot mot densamma), till skillnad från miljömedvetna konsumenter.

    Alice Andrews, vikarierande (soon-to-be) legitimerad SO-lärare intresserad av hållbarhet, hållbarhetsvetare med en masterexamen i environmental studies intresserad av pedagogik.

    , ,

    One response to “Lärande för hållbar utveckling skapar miljömedvetna konsumenter snarare än kritiska medborgare”

    1. Mami Avatar
      Mami

      Grattis. Artikeln har kommenterats också.

    Min senaste tenta i min KPU (kompletterande pedagogisk utbildning) har (i reviderad version) blivit publicerad på nättidningen Skola och samhälle! Sicken ära. Skriver kritiskt om lärande för hållbar utveckling och hur individfokuserat det är. Här är texten: Sedan statens offentliga utredning Lära för hållbar utveckling kom 2004, har hållbar utveckling varit en självklar del av skolans verksamhet.…

  • lärar-Alice rapporterar från en bra jobbdag

    —

    by

    Alice Andrews
    in ,

    Åh, idag har jag haft en sån bra dag. Torsdagar är vanligtvis mina “värsta” dagar på jobbet för att jag har fyra lektioner varav den sista är en timme och tjugo minuter, fram till 15.30, och är med min tuffaste klass med många barn med olika behov och ganska mycket stök. Men min lektion med 9A (som var på plats i skolan) var jättetrevlig, de fortsatte jobba med sina enskilda uppgifter och jag hotade dem med att jag skulle ge dem fem minuters frånvaro för varje gång jag behövde säga till vilket resulterade i att de jobbade på tysta som möss (i tisdags hade det varit lite stökigt). Hann hjälpa alla som behövde hjälp, läsa igenom deras texter och ge konstruktiv feedback och dessutom snicksnacka om ditten och datten.

    Sen på mina lektioner med åttorna så hade jag genomgång om näringsgrenar: jordbrukssektorn, industrisektorn och service- och tjänstesektorn, med tillhörande quiz och diskussionsuppgift. En av frågorna i quiz:et var “Ge exempel på en tjänst som INTE produceras i Sverige” vilken många hade svårt för – alla tjänster produceras väl typ i Sverige!? Till en person vars hemland inte är Sverige (vilket den berättade förra veckan) – och som för övrigt har koncentrationssvårigheter och kan vara rätt stökig men som ändå ligger mig varmt om hjärtat – sa jag: “men fundera på om det finns personer som arbetar med nån service i ditt hemland, som inte finns här i Sverige?” och personen kunde på en sekund nämna “parkeringshjälpare”, eller personer som hjälpte till att parkera, och också personer som hjälpte till att tanka. Wow! Hen hade fattat grejen med vad tjänstesektorn är, och kunde dessutom koppla in sina personliga erfarenheter för att exemplifiera kunskapen. Och själv kunde jag i realtid applicera det jag läst kvällen innan i min kurslitteratur för KPU:n – läser nu en kurs i didaktik – om så kallad “interkulturell kompetens”, det vill säga att i sin undervisning uppvärdera och använda det faktum att Sveriges klassrum i ökande grad har så många barn med olika bakgrunder och kulturer och att empower:a de elever som kanske lätt kan uppfattas som dumma fastän de bara inte är helt med på språket för att deras modersmål är något annat – de kanske till och med är både två- och trespråkiga men blir ändå lätt dumförklarade. Här fick eleven istället chans att använda sina personliga erfarenheter och dessutom fattade den! Go känsla.

    Och sen innan min sista lektion snicksnackade jag med åttorna i korridoren, byggde relationer och snackade om annat än plugg och en av dem sa att hen inte lärt sig så här mycket som hen lärt sig hittills på terminen på hela förra terminen, och att jag var en bättre SO-lärare än den förra. Taskigt mot min kollega haha, men jag blev så glad! Positiv respons och beröm från ens elever tackar en ju och tar emot och smälter till en glad pöl när en får <3 Och själva lektionen, som jag annars lite fruktar för att det som sagt är en en timme och tjugominutare sista lektionen med en stökig klass på 25 ungar, gick också bra (vilket kan ha haft att göra med att ganska många var borta), men genomgången gick utmärkt och alla hängde med – till och med de cool längst bak – och trots att klockan var över tre en torsdag eftermiddag kunde de diskutera.

    En riktigt bra jobbdag med andra ord. Firade med nåt så radikalt som en öl på den lokala Tullen runt hörnet direkt efter att jag slutat. Hann till och med catch:a de sista solstrålarna. 🙂

    One response to “lärar-Alice rapporterar från en bra jobbdag”

    1. Carina Avatar
      Carina

      Kul att läsa vad du pysslar med och grattis till ditt lärarjobb. Du verkar kunna använda din utbildning på det bästa sättet; att lära andra och förmedla kunskap! Hejja dig Alice! Kram //Carina

    Åh, idag har jag haft en sån bra dag. Torsdagar är vanligtvis mina “värsta” dagar på jobbet för att jag har fyra lektioner varav den sista är en timme och tjugo minuter, fram till 15.30, och är med min tuffaste klass med många barn med olika behov och ganska mycket stök. Men min lektion med…

  • Wild Swans

    —

    by

    Alice Andrews
    in ,

    Jag har läst bok igen. Den här gången Wild Swans: Three daughters of China av Jung Chang.

    Wild Swans: Three Daughters of China: Amazon.co.uk: Books

    Om jag bara hade dömt boken efter omslaget, hade jag nog knappt ens öppnat den. In fact had jag redan gått igenom bokhyllan på gården i Uppsala, och inte ens fastnat en sekund för den här. Men sedan rekommenderade Daisy mig att läsa den (och jag rekommenderade henne att läsa Alex Hayley’s Roots som också fanns där), så då gjorde jag slag i saken. Och det är denna tegelsten värd!

    Boken är en familjekrönika, alltså inte en fiktiv historia, men den är skriven som om det vore en roman. Det handlar om Jung Chang själv, och hennes mamma och mormor. Den börjar med hennes mormor, Yu-fang, som föddes år 1909. Två år senare (1911) störtades Manchu-imperiet och warlords tar över. Vid den här tiden höll den fruktansvärda traditionen att binda flickors fötter på att försvinna men i nordöstra Kina, där Jung Changs mormor bodde, fanns traditionen emellertid kvar – och hon blev en av de sista vars fötter bands. För de som inte vet ansågs små fötter vara otroligt vackra, och de kunde till och med betyga en klassresa för fattigare flickor om de med hjälp av sina vackra små fötter kunde giftas bort till någon rikare man. Bundna fötter var dock så fruktansvärt och smärtsamt att en inte ens kan föreställa sig. När flickan var liten – och helst på vintern eftersom en då inte kände smärta lika mycket – bröts helt sonika både hennes fotrygg, för att kunna vika foten på mitten, och alla tår, för att kunna vika in dom under fotsulan, och sedan bands alltihopa i stora paket för att hålla de brutna lemmarna på plats. Detta resulterade såklart – utöver fruktansvärd smärta vid bindningen och sedan kronisk smärta resten av livet – i att kvinnorna varken kunde gå eller stå ordentligt. För Jung Changs mormor innebar det att hon ansågs vara en skönhet, men hon blev inte gift utan en s.k. concubine till en warlord, en slags officiell älskarinna som hade lägre status än hans fru. I praktiken blev hon fånge alldeles ensam i ett hus, utöver tjänstefolket, utan visiter från warlord:en på flera år. Men han gjorde henne med barn, och det är Jung Changs mamma.

    Nästa del i boken handlar alltså om Jung Changs mamma, som föddes 1931. Det är också detta år som Japan invaderar Manchuria, dvs nordöstra Kina (år 1927 hade Kuomintang, Kinas nationalistiska parti, lyckats ena nästan hela Kina). Jung Changs mamma, Bao Qin, växer upp i takt med att 4 maj-rörelsen 1919, som inspirerats av västerländska marxistiska och anarkistiska ideologier, mynnar ut i den kinesiska kommunistiska revolutionen 1946-1949. Vid femton års ålder, år 1946, börjar Bao Qin arbeta för revolutionen med det kommunistiska partiet och den Röda armén, och hennes liv präglas alltså av kommunismen som till en början är full av hopp och löften om rättvisa och socialism.

    Den sista delen handlar om Jung Chang själv, som föds 1952, då Kommunistiska Partiet enväldigt härskar över Kina (och gör än idag), med Mao i spetsen. Också Jung Chang är till en början uppslukad av kommunismen, och tack vare sina föräldrars idoga arbete för Partiet är hon också ganska högt uppsatt. Men i takt med att Maos kommunism blir allt mer hänsynslös och våldsam, börjar Jung Chang långsamt att ifrågasätta. Men det är farligt.

    Hörrni, det här är en så bra bok som jag lärde mig så väldigt mycket från. Jag har aldrig tidigare läst om Kinas historia, och det är ändå världens största land sett till befolkningsmängd. Och alltså världens största diktatur. Jag hade vag koll på allt som nämndes, men aldrig tidigare har Maos kommunism och dess fruktansvärda konsekvenser blivit så levande. Läs den här boken för 17!

    One response to “Wild Swans”

    1. Mami Avatar
      Mami

      Jag ska kolla om den finns som ljudbok

    Jag har läst bok igen. Den här gången Wild Swans: Three daughters of China av Jung Chang. Om jag bara hade dömt boken efter omslaget, hade jag nog knappt ens öppnat den. In fact had jag redan gått igenom bokhyllan på gården i Uppsala, och inte ens fastnat en sekund för den här. Men sedan…

  • Roots – Alex Haley (1976)

    —

    by

    Alice Andrews
    in , , ,

    Har läst Alex Haley’s Rötter.

    Rötter – Alex Haley (1976), originaltitel: Roots – The Saga of an American Family

    Rötter rekommenderade mamma för mig för länge sedan, och i dessa tider av Black lives matter tyckte jag det var passande att läsa den. Jag läste ut den på mindre än tre dagar för den var så bra. Den handlar om Kunta Kinte, en gambiansk man av mandinka-folket född på mitten av 1700-talet som blir tillfångatagen av slavjägare och skeppad till Amerika under fruktansvärda, inhumana förhållanden. Jag kan inte ens föreställa mig hur fruktansvärt det var, men Haley porträtterar det bra (läste att han gjort den resan med ett lastfartyg, tagit av sig naken och gått ner i lastutrymmet på båten och sovit alla tio nätter där för att riktigt känna hur det kändes – även om det under triangelhandeln var så trångt att människorna var tvungna att ligga som sillar, fastkedjade i sin egen avföring under flera veckor). När Kunta kommer till amerikanska södern försöker han först rymma flera gånger, men blir så småningom kuvad till lydnad. Han är den enda bland slavarna han bor med som är född i Afrika, så de tycker han är konstig, och han själv tycker det är sorgligt hur de Amerika-födda svarta inte känner till sin bakgrund, sin kultur och sina seder. Själv är han stolt över sitt ursprung, och det är viktigt för honom att föra det vidare. Vilket han också gör, så andra hälften av boken följer Kuntas barn, barnbarn och barnsbarnsbarn ända fram till Alex Haley själv. Genom generationerna får en ta del av hur fruktansvärt slavarna behandlas, hur rasismen som ännu idag finns kvar har sin rot i detta fruktansvärda, hur familjehistorien berättas från far till son och mor till dotter, hur släktkrönikan går i arv, liksom trauma.

    Det är en plikt att vi som inte har någon erfarenhet av rasism, vi som till skillnad från svarta som medvetandegörs om sin hudfärg sedan barnsben kanske inte ens reflekterat över vår hudfärg och hur den gett oss och kommer att ge oss privilegier, bildar oss själva om rasism. Vi måste var aktiva antirasister, och då krävs det att vi förstår och tar in det ohyggliga som skett och fortfarande sker. Det är estimerat att omkring 12 miljoner människor kidnappades från Afrika under de fyra sekel då slavhandeln ägde rum, men alla kom inte fram eftersom resan över var under så fruktansvärda förhållanden att 1-2 miljoner dog. Dessutom dog många även i slavräder och mord, och dagens rasism som är ett direkt resultat av slavhandeln bär också ansvaret för oräkneliga svarta och bruna människors liv. Den här boken är ett sätt att bilda sig, att försöka förstå, även om det är omöjligt. Läs!

    Andra böcker på ämnet rasism, som jag också läst och rekommenderar, är exempelvis:

    Vända hem – Yaa Gyasi. Också en generationsroman som börjar i Afrika på 1700-talet och slutar i USA i modern tid. Om två tvillingar varav den ena blir skeppad som slav till Nya världen, och den andra stannar i nuvarande Ghana, och om hur trauma går i arv, generation efter generation. Skrev om den 2019.

    Collective Amnesia – Koleka Putuma. En fantastisk poesisamling av en sydafrikansk ung, queer och svart kvinna. Om feminism, rasism, queerhet och trauma som går i arv. Blev mycket drabbad av den här boken. Jag tänker speciellt på en dikt som heter “Water”, som handlar om hur svarta ofta retas för att vara rädda för vatten eller inte kunna simma. Här är ett utdrag:

    Yet every time our skin goes under
    It’s as if the reeds remember that they were once chains
    And the water, restless, wishes it could spew all of the slaves and ships onto shore
    Whole as they had boarded, sailed and sunk
    Their tears are what have turned the ocean salty,
    This is why our irises burn every time we go under.

    Läs hela dikten här

    Assata: An autobiography – Assata Shakur. Assata Shakur är USA:s most wanted woman. Hon anklagades för att ha skjutit en polis och hamnade i fängelse. Innan dess var hon aktiv i Svarta pantrarna, och en sann aktivist för feminism, antirasism och socialism. Hon lyckades dock fly från fängelset och lever än idag i exil på Kuba. Hennes självbiografi är otroligt bra och jag strök under massor av grejer. Läs!

    En halv gul sol och Americanah – Chimamanda Ngozi Adichie. Den förstnämnda skildrar 60-talets Nigeria och det inbördeskrig som utbröt där när Biafra vill bli självständigt. Otroligt drabbande bok (även om det tar ca 150 sidor innan en kommer in) där en lär sig mycket om Nigerias historia. Den andra handlar om hur en svart nigeriansk kvinna kommer till USA för att studera och hennes upplevelse kring det. Också otroligt bra. Skrev om En halv gul sol 2018.

    Niceville – Katherine Stocket. 1960-talet i Mississippi, om en svart hemhjälp och en vit journalist. Om white saviour complex, rasism, ärvda trauman och vänskap. Obs, författaren är dock vit. Skrev om den 2013.

    En droppe midnatt – Jason Diakité. Jason “Timbuktu” Diakités typ självbiografi, även om den är skriven på ett roman:igt sätt. Om att vara brun, ha en svart pappa och en vit mamma, växa upp som brun i Lund på 80-talet, om rasism och trauma som går i arv. Skrev om den 2018.

    Böcker jag vill läsa:

    Why I’m No Longer Talking to White People About Race –
    Reni Eddo-Lodge.Om rasism och white privilege. Har beställt den från adlibris nu!

    Don’t call us dead – Danez Smith. En annan drabbande diktsamling på ämnet. Har beställt!

    Freedom is a constant struggle – Angela Davis. Legenden, akademikern, aktivisten och feministen Angela Davis reflektioner kring rasism.

    Black skin, white masks – Franz Fanon. En annan klassiker om svart identitet och rasism.

    Autobiography of Malcolm X som faktiskt skrevs av Alex Haley som alltså också skrev Roots.

    Your silence will not protect you – Audre Lorde. Audre var svart, queer och kvinna och hennes diktsamling är färgat av det. Vill läsa!

    , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

    Har läst Alex Haley’s Rötter. Rötter – Alex Haley (1976), originaltitel: Roots – The Saga of an American Family Rötter rekommenderade mamma för mig för länge sedan, och i dessa tider av Black lives matter tyckte jag det var passande att läsa den. Jag läste ut den på mindre än tre dagar för den var…

  • 8 mars: innan corona nådde Sverige

    —

    by

    Alice Andrews
    in , ,

    För några dagar sedan var det 8e mars och det firade vi med buller och bång. Ta natten tillbaka i Malmö på lördagen den 7e, och sedan demo (som dock polisen störde rätt mycket) i Lund den 8e. Här kommer bilder! 🙂

    TNT
    Hade sällskap av Paulina och Ronja!
    var underbart (:
    Fint med svarta flaggor och regnbågsflaggor. Kändes som majoriteten där var queer 🙂
    Ljudbilen!
    Jag och gullig person<3
    Dagen efter: marsch på 8e mars!
    Curtesy of Vanessa som var DJ 🙂
    Curtesy of Molly som råkade fånga denna på oss hehe
    Jag höll ett tal å min iranska väns vägnar, hon var kritisk mot regimen och ville vara anonym av säkerhetsskäl
    Så bar det av!
    Polisen var super-ettrig 🙁
    Vi slutade dock på topp – ljudbilen var tvungen att åka för vi fick inte ha kvar den (och jag åkte med för att stötta föraren) men vi samlades nära istället så slut-talen kunde höras ändå 🙂
    Min grymma gf framförde “Un violador en tu camino” med ett gäng <3

    Klart slut! Härliga tider det var innan corona-paniken drabbade Sverige <3

    , ,

    One response to “8 mars: innan corona nådde Sverige”

    1. Mami Avatar
      Mami

      Helt klart före Corona.
      Verkar ha varit väldigt roligt och en oerhörd gemenskap.

    För några dagar sedan var det 8e mars och det firade vi med buller och bång. Ta natten tillbaka i Malmö på lördagen den 7e, och sedan demo (som dock polisen störde rätt mycket) i Lund den 8e. Här kommer bilder! 🙂 Klart slut! Härliga tider det var innan corona-paniken drabbade Sverige <3