För historiakursen jag pluggar i sommar har jag läst ännu en bok, denna gång om folkmordet på armenierna 1915-1916 där ca 1 miljon osmanska armenier föll offer för massmord på grund av att de var just armenier. Boken heter De som är oskyldiga idag kan bli skyldiga imorgon och analyserar folkmordet utifrån frågan huruvida det fanns en intention bakom det (en av kriterierna för att det skall räknas som ett folkmord enligt FN:s konvention)? Boken går igenom kronologin men analyserar också efterbörden av folkmordet, t.ex. hur Turkiets officiella hållning ser ut idag (folkmordet hände inte). Jag lärde mig mycket av boken, eftersom jag inte visste att folkmordet ens ägt rum, vilket alltså är den inställning Turkiska staten har.
Bakgrunden till folkmordet på armenierna är det dåvarande Osmanska rikets milletsystem som samtidigt garanterade armenierna ett visst inflytande, men också “utgjorde en reell utgångspunkt för differentiering (…) och repression” (Karlsson, 2012, s.58). Detta utanförskap gjorde armenier till ett potentiellt hot för Osmanska riket fortsatta existens (Karlsson, 2012). Därtill kände imperiet av en tilltagande oro och antagonism i landet efter de misslyckade Balkankrigen, och i efterdyningarna genomfördes 1913 en coup d’état där de s.k. “ungturkarna” tog makten för att rädda imperiet från undergång (Karlsson, 2012). Två år senare, den 24 april 1915, inleddes folkmordet på armenierna då 235 ledande armeniska intellektuella ‒ armeniernas kulturella elit ‒ arresterades i Konstantinopel (Karlsson, 2012). Därefter genomfördes massarresteringar systematiskt och Osmanska riket tömdes på armenier genom deportationer till de mest ogästvänliga delarna av imperiet (Karlsson, 2012). Våld i form av misshandel, våldtäkter, avrättningar, massakrer, svält och sjukdomar följde deportationerna (Karlsson, 2012). Folkmordet kulminerade hösten 1915 men fler massakrer genomfördes (Karlsson, 2012). Efter krigsslutet började armenierna bjuda visst motstånd och på grund av att våldet då var dubbelsidigt ‒ dock med större aggressivitet från ungturkarna ‒ anser Karlsson (2012, s.147) att “folkmordsbegreppet bör reserveras för det intentionella våld som den osmanska regeringen, Kommittén för enhet och framsteg och en rad ledande ungturkar riktade mot armenierna under första världskrigets år”.
I den s.k. turkiska tolkningen av folkmordet rör det sig inte om ett folkmord alls, det var snarare ett krig där både turkar och armenier dog inte på grund av en orkestrerad massmordsplan utan av krig, epidemier, hungersnöd och ogästvänligt klimat (Karlsson, 2012). Här finns också en provokationstes: armenierna provocerade fram våldet genom bristande lojalitet, terrorism, resningar mot osmanska myndigheter och agitation för självständighet (Karlsson, 2012). Enligt detta perspektiv kämpande armenierna för “självständighet genom våld, vilket i sin tur framkallade våld” (Shaw, 1989, s.1143). Armenierna utgjorde alltså ett hot för det Osmanska riket, och våldet var därför delvis självförvållat (Karlsson, 2012). Karlsson (2012, s.189) håller dock inte med om denna tes: även om armenier stundtals använde våld, och troligen tog tillfället i akt att driva självständighetsfrågan när världskriget bröt ut, är det inte rimligt att “några få procent av ett lands befolkning (…) skulle utgöra ett allvarligt hot för den ungturkiska militärjuntan”.
Efter första världskrigets slut hölls en rättegång avseende folkmordet riktat mot armenier i Yozgat, varvid en enda ungturkisk ämbetsman, Mehmed Kemal, dömdes till döden för sitt ansvar, varefter turkiska nationalisters vilja att fortskrida med rättegångar svalnade (Karlsson, 2012). Vid Lausannefreden 1923 utelämnades helt den armeniska frågan, och vid landsfadern Atatürk politiska tal om Turkiets historia från 1927 eliminerades folkmordet fullständigt (Karlsson, 2012). Därefter var Turkiets strategi undvikande och tystnad men på 60-talet förändrades förhållningssättet “från reaktivt till proaktivt, från tystnad till aktivt förnekande” (Karlsson, 2012, s.253). Turkiets officiella hållning är än idag att både armenier och turkar dog och att det inte är fråga om ett “folkmord” (Karlsson, 2012).
Enligt Karlsson (2012) är det rimligt att analysera det armeniska folkmordet både ur ett funktionellt respektive intentionellt perspektiv. Funktionellt sett kan man erkänna att “världskriget drev på avsikten att mörda armenierna och förvandlade latenta idéer till manifest och brutal verklighet” (Karlsson, 2012, s.103). Intentionellt sett kan man samtidigt dra slutsatsen att det från ungturkarnas sida fanns en intention, ett uppsåt att folkmörda armenierna, vilket man bygger bl.a. på de många ögonvittnesskildringar som finns (Karlsson, 2012). Flera forskare i ämnet (t.ex. Dadrian, 1993; och Akçam, 2006) argumenterar att folkmordet var “en avsiktlig politik för att bringa den armeniska befolkningen i Osmanska riket om livet” (Karlsson, 2012, s.106) men det råder som sagt fortfarande debatt om huruvida det ens kan kallas ett folkmord.
Källor
Akçam, T. (2006). A Shameful Act. The Armenian Genocide and the Question of Turkish Responsibility. New York: Metropolitan Books.
Dadrian, V. (1993). The Secret Young-Turk Ittihadist Conference and the Decision of the World War I Genocide of the Armenians. Holocaust and Genocide Studies, 1993(2).
Karlsson, K. (2012). De som är oskyldiga idag kan bli skyldiga imorgon. Det armeniska folkmordet och dess efterbörd. Stockholm: Atlantis.
Shaw, E.K. (1989). Recension av Christians and Jews in the Ottoman Empire, The American Historical Review, 1989(4).
