Jag har konsumerat tre nya verk! Eller vad man nu ska säga. Två böcker och en film. Egentligen har jag sett flera filmer den här månaden, men här är tre verk jag vill lyfta fram.
Morgonstjärnan av Karl-Ove Knausgård (2020).
Jag har lyssnat på den omskrivne författaren Karl Ove Knausgårds första del i romansviten vars tredje och sista del nyss utkommit. Liv Strömqvist och Caroline Ringskog Ferrada Noli kallade Knausgård “en av Sveriges största författare i modern tid, och så är han inte ens svensk” i ett av de senaste avsnitten av En varg söker sin podd, dock framförallt syftandes på hans omskrivna Min kamp-svit. Jag var lite för ung och politiskt omedveten när den kom så jag missade allt rabalder kring den. Hur som helst var det som jag förstår det i alla fall någon form av biografi, medan detta är fiktion. Boken utspelar sig i olika delar av Norge, i olika människors liv. Små nedslag, ett kapitel i taget. Vi får t.ex. träffa prästen Katrine (om jag minns rätt?) som tvivlar på Gud och universitetsprodessorn som kämpar med sin frus psykoser. I början trodde jag aldrig att de nya karaktärerna skulle ta slut, att boken kanske bara bestod i att presentera nya karaktärer? Men sedan återkommer äntligen någon, som t.ex. den lätt alkoholiserade småbarnspappan och universitetsprofessorn, eller prästen som inte längre är kär i sin man, och man får lite röd tråd, men det är ganska många sidor in.
Jag noterar att Knausgård ofta skriver väldigt många beskrivande meningar om de väldigt vardagliga handlingarna, av typen “Han vecklade ut kaffefiltret, måttade upp kaffe, och fyllde filtret med tre skopor. Tog kaffekannan och fyllde med vatten, som han hällde i bryggaren. Satte på ‘on’ och hörde bryggarens hemtrevliga puttrande komma igång”. Nu hittade jag bara på den meningen, men det är lite så, att något som i en annan bok hade kunnat skrivas “Han gjorde kaffe” blir i Knausgårds böcker en beskrivning av alla handlingar som ingår i att “göra kaffe”.
Detta är också någonting de noterar i ett av de senaste avsnitten i Filosofiska rummet om AI, när de pratar om att AI kanske visserligen skulle kunna producera s.k. chicklit eller typ deckare, eller någon annan generisk genre som ofta följer samma dramaturgiska kurva, men att skriva något “Knausgårdskt” skulle nog vara svårt, menade dom. Jag vet inte jag, för som DN:s recensent skriver: “Stundtals undrar jag ändå – är Knausgård banal nu? Vad skiljer alla dessa beskrivna vardagshändelser från till exempel beskrivningen av en kommissarie som äter frukost i en kriminalroman utan större litterär glans? Ibland är skillnaden inte alls uppenbar. Pålägg som plockas fram ur kylen är på något sätt bara det”. Men kanske är det något speciellt med Knausgårds språk…? Hur som helst är jag bara måttligt imponerad av boken, kanske p.g.a. alla dessa karaktärer som jag stundtals har lite svårt att hålla i sär. Jag fattar inte riktigt hype:n. Å andra sidan vill jag ändå lyssna klart på dessa typ tolv timmars ljudbok – det är en tegelsten det här – för lite spännande är det ju ändå, den här påsmygande apokalypsen som den nya stjärnan verkar vara ett tecken på.
För boken handlar alltså om dessa olika människor och hur de lever till synes ganska vanliga liv, men där något liksom övernaturligt, eller oförklarligt, plötsligt inträffar här och där i personernas liv. Hundratals havskrabbor långt uppe i skogen, en skepnad som springer över en äng, en dödförklarad man som plötsligt börjar leva igen, o.s.v. Allt under den nya stjärnans ljus. Jag kanske kommer läsa/lyssna på nästkommande delar, för det är ju ändå en triologi och man vill ju veta vad som händer… men vi får se. Helt OK skulle mitt omdöme bli.
Människans frigörelse: Karl Marx ungdomsskrifter i urval och översättning av Sven-Eric Liedman (1995)
Detta är alltså några av Marx s.k. “ungdomsskrifter” i urval av Sven-Erik Liedman, filosofiprofessorn som också (bland mycket annat) skrivit Från Platon till demokratins kris som jag läste och skrev om här. Här finns bl.a. de ekonomisk-filosofiska manuskripten från 1844, där Marx presenterar sin alienationsteori, d.v.s. hur människor under lönearbetet alieneras eller förfrämligas både från frukten av sitt arbete, från varandra (då kapitalismen skapar konkurrens) och från essensen av att vara människa. Alienationen från frukten av sitt arbete sker eftersom ju mer arbetaren producerar, desto mer värde tillfaller kapitalet d.v.s. det som fjättrar arbetaren vid hans bojor. Arbetaren får alltså inte njuta av frukten av sitt arbete genom att t.ex. använda det, och p.g.a. det mervärde arbetaren tillför kapitalisten genom sitt arbete blir kapitalisterna bara rikare ju mer “frukt” arbetaren producerar. Vidare förfrämligas arbetaren också från mänskligheten, eftersom det under lönearbete blir så att det som vanligen skiljer människor från djur, dvs kreativt och produktivt skapande, blir det vi gör för att kunna göra det djuriska (dvs äta sova ha sex). Det djuriska blir det mänskliga, och tvärtom.
Här återfinns också Marx teser om Feuerbach där han bla skriver de bevingade orden: “Filosoferna har bara tolkat världen på en rad olika sätt, men det gäller att förändra den” (mycket bra quote), samt det Kommunistiska manifestet som slutar med de kanske ännu mer bevingade orden “Proletärer i alla länder, förena er”.
Vissa av texterna var tbh svärförståeliga, andra mindre så. Att läsa Kapital, rationalitet och social sammanhållning av Borglind mfl, sekundärliteratur där de bla behandlar dessa skrifter, var definitivt hjälpsamt.
Persona (1966)
Persona har legat i min watchlist sedan förra året då jag under filmfestivalen såg Fördom och stolthet, en dokumentär om svensk queer filmhistoria med start 1912 och Vingarne. Och självklart är Ingmar Bergman med! Inte bara med den androgyna Fanny och Alexander-karaktärenutan också med just Persona. Filmen, som spelades in 1965, handlar (åtminstone till synes) om skådespelerskan Elisabeth Vogel, spelad av underbara Liv Ullman, som plötsligt en dag blir stum, mitt under en föreställning, och slutar prata. Hon blir apatisk och okontaktbar och hamnar på sjukhus där sjuksköterskan Alma, spelad av Bibi Andersson, har som uppdrag att ta hand om henne. Överläkaren (spelad av Margareta Krook) tycker dock inte det är någon idé att Elisabet stannar på lasarettet eftersom de inte kan hitta varken något psykiskt eller fysiskt fel på henne, utan erbjuder skådespelerskan och hennes sköterska att låna hennes sommarhus för att tillfriskna i en annan miljö. I huset vid havet släpper apatin och Elisabet tar promenader och skriver brev, dock fortsatt under tystnad – men tystnaden fylls av Alma som pratar på och öppnar upp sig allt mer. Under en sen kväll avslöjar hon en intim sexuell upplevelse.
Så långt allting gott, men när Alma i smyg läser sin egen berättelse återgiven i ett av Elisabets brev blir hon sårad och elak mot Elisabet, som alltjämt förblir tyst. Deras relation, som utvecklats till något intimt, stormar.
Filmen är speciell. Trippig, vacker, konstig och mångbottnad. De gåtfulla och närmast slumpartade inledningsscenerna är närmast groteska, men scenerna med Liv Ullman och Bibi Andersson, närbilderna av deras ansikten och scenerna från stranden, är utsökta. Ett tag in i filmen börjar jag tänka att Elisabet kanske är galen, att hon bara inbillar sig Alma, stranden och huset vid havet, eller att de är en och samma. Många tolkningar har gjorts av denna film och den tåls att ses igen så der får jag väl göra för den håller ändå än, såhär nästan 60 år senare.
Chat GPT svarar på frågan hur Knut skulle skrivit om att sätta på kaffe.
“Jag skulle vilja påstå att det finns få saker i livet som är så enkla och samtidigt så tillfredsställande som att sätta på kaffe. Det är som om man på något sätt tar kontroll över sin dag, genom att hantera denna lilla ritual med precision och omsorg. För mig är det en konstform i sig, en dans mellan kropp och själ.
Först, att mala kaffebönorna. Jag älskar ljudet av bönorna som krossas och de aromatiska dofterna som fyller rummet. Jag är särskilt noga med att hitta rätt inställning på min kvarn, för att få rätt balans mellan smak och styrka.
Sedan, att fylla vattenbehållaren med kallt vatten. Det får aldrig vara för mycket eller för lite, för att få den perfekta koppen. Jag tar alltid ett djupt andetag innan jag trycker på knappen, som om jag på något sätt förbereder mig för den kommande njutningen.
Och när kaffet börjar droppa ner i kannan, kan jag inte låta bli att le. Det är som om jag är en del av en större kraft, en som har funnits i århundraden och som fortfarande ger människor över hela världen en avkopplande stund varje dag.
Ja, att sätta på kaffe är enkelt. Men det är också så mycket mer än så. Det är en stund av lugn och stillhet, en chans att sakta ner och uppskatta de små sakerna i livet. Och för mig, är det en ritual som jag inte skulle vilja vara utan.”
[…] Marx ungdomsskrifter i urval och översättning av Sven-Eric Liedman (1995), jag skrev om båda här. Jag har också lyssnat på När man skjuter arbetare av Kerstin Thorvall (1993) som jag skrev om […]
Ännu en månad har gått, en fjärdedel av året till ända. Sjukt att tiden går så snabbt!!!!! Månaden har varit upp och ner. Jag var väldigt väldigt stressad ett tag p.g.a. hög arbetsbelastning och har arbetat lite för mycket, jag hade stressymptom och blev sjuk två gånger trots att jag aldrig annars är sjuk. Men jag har också varit fortsatt kär i Are (alltid en bra grej), jag har träffat Lise, Daisy och Casey i Uppsala, läst/lyssnat på mycket bra och intressant litteratur, varit på spa med mamma och Olivia och avslutade månaden med Ölandsvisit, eller det är faktiskt dit jag är på väg i detta nu då jag författar detta inlägg. Hoppade precis på bussen från Kalmar C till Färjestaden och får alltid starka nostalgikänslor här på Kalmar C för jag förknippar det med tidigare Ölandsvisiter hos Mim. Ska bli så fint att se na!!! Men nu, tillbaka till summeringen av månaden.
Socialt
Eftersom jag fick rain-checka födelsedagspresenten från Emil och Olivia p.g.a. sjukdom i februari, tog vi nya tag i mars. Det var dags för Escape room-middag! Det gick till som så att man helt enkelt, med lite olika pappersmaterial, ordnade sitt eget escape room i vardagsrummet, temat var ett bankrån. Det var en riktig win att ha Are med i laget p.g.a. smart? Hur som helst mycket trevligt, även om det trevligaste ändå var att hänga med Olivia, Emil och Are. Här är en märklig bild på mig och Are från den kvällen som Emil förevigade:
En annan social grej var att jag och Are hälsade på hans kompisar Alice och Matilda på söndagsmiddag, det var mycket lyxigt. Speciellt eftersom det var tredje dagen den veckan vi blev bjudna på god mat, för på torsdagen var jag, Erik och Are bjudna till Milla och Matilda där vi fick en helt fantastisk summer roll-middag, omg det vattnas i munnen när jag tänker på det.
Annan social grej var att jag firade Alex födelsedag!! OMG det var sååååå fint. Sofie hade ordnat så fint med tårta och bubbel hemma hos dom i Majorna och sedan fick Alex ledigt från pappalivet några timmar så att han, jag och Jaime kunde äta ostört på Blackbird. Var så välbehövligt och fin även för mig som hade haft en tuff vecka. Tack Alex för du fyllde år den dagen!!!! Och för att jag får ha dig i mitt liv!!! Här är en suddig bild på oss från kvällen:
Förra helgen var jag och Are också på vårkväll på Litteraturhuset (en mycket snabb visit ) framförallt för att jag ville känna mig som en äkta konstmecenat då min tavla “Se mig nu” som hänger ovanför matsalsbordet, målad av Siri Veileborg, skulle ställas ut!! Det var villkoret när jag köpte den, dvs att konstnärinnan skulle få låna tavlan ibland till utställningar och nu var det alltså dags ^^ Innan utställningen/poesiuppläsningen hade jag också träffat Per – en mycket trevlig bekantskap från förr som jag nu återknutit kontakten med (??) och också käkat pizza på Brewers med Are, Olivia och Emil. En mycket trevlig kväll med andra ord 🙂
Resor
Hälsade på Lise i Uppsala, som jag skrev om här. Det var helt jävla underbart och välbehövligt. Tankade D-vitamin från vårvintersolen (Uppsala visade sig verkligen från sin bästa sida) och kompisenergi från Lise, Daisy och Casey.
Natur
Fågelskådade och artade mina första fåglar! Ares pappa tog med oss på en tur i skogarna för att lyssna på ugglor, och det gjorde vi. Här nedan en bild på Are in action att locka fram den (vilket tbh känns lite förmätet 😐). På väg hem häromdagen skådade och artade jag: koltrast, gräsand, knipa, rörhöna, skata, ringduva och tamduva, samt skådade och semi-artade (med lite hjälp från Are) gråkråka, kaja och skrattmås! Har ja gått och blivit fågelskådare?? Semi-entudiadtisk på-väg-hem-från-jobbet-amatör-skådare i alla fall
Detta är en björktrast. Den skådade och artade jag i Uppsala!!!Detta är en liten strömstare som sitter och chillar på en sten i Lärjeån där de brukar hänga. Den vitsvarta bollen där nånstans i mitten haha
Film
Jag och Are såg Proxima (2019) som fanns på Drakenfilm. Den var mycket bra! Den handlade om en kvinnlig astronaut som fick kämpa för att balansera karriär och mammalivet, och filmen skildrar detta på ett fenomenalt sätt. Ger den 4 av 5!
En annan film jag och Are såg från Drakenfilm var skräckisen It follows (2014). Jag blundade visserligen under några scener, men jag tycker att skräckisar som inte handlar om typ oförklariga, mystiska spök-saker är mycket enklare att se än skräckisar som liksom är… ja jag kan inte säga förklarliga och inte heller overkliga eftersom det inte direkt så är att mystiska spök-filmer är verkliga… Men eftersom mystiska spök-filmer liksom är oförklarliga klarar jag ej av dem! Men nu hamnade jag off topic, It follows handlar i alla fall om en tonåringar och sex, och om ett mystiskt “det” som överförs via sex – “det” följer efter dig och är ute att döda dig men har du sex med någon överför du “det” till den. Kruxet är också att “det” kan se ut som vilken människa som helst, kanske någon du älskar, men den går alltid och kan bara ta sig fram gående. En indie-skräckis som ändå var ganska bra! Ger den 3,5 av 5. Vi såg också Disneys Robin Hood från 1973 haha.
Böcker
Det var med sorg jag läste ut Per-Anders Fogelströms Mina drömmars stad från 1960, eftersom den var så bra. Boken är – trots att den är skriven innan Barn-serien som jag läste förra året en fortsättning på Stockholms-eposet som alltså börjar med Vävarnas barn, Krigets barn och Vita bergens barn. Dessa böcker spänner över ca 100 år från 1700-talet till mitten av 1800-talet, och i Mina drömmars stad får vi möta Tummen igen, fast nu som en bikaraktär till huvudkaraktären Henning. Vi får också möta fattigdomen och nöden, men också hoppet. En utmärkt Stockholmsskildring och ett utmärkt stycke arbetarlitteratur som alla borde läsa. Skrev om här.
Annars fortsätter jag lyssna på Karl Ove Knausgårds Morgonstjärnan som jag tycker är sådär (okonventionell åsikt??) och så har jag också läst ut Människans frigörelse, en samling av Karl Marx’ ungdomsskrifter i översättning av Sven Eric Liedman.
Det var med sorg jag läste ut Per-Anders Fogelströms Mina drömmars stad från 1960, eftersom den var så bra och så mysig (det var min morgon-bok). Boken är – trots att den är skriven innan Barn-serien som jag läste förra året – en fortsättning på Stockholms-eposet som alltså börjar med Vävarnas barn, Krigets barn och Vita bergens barn, alla skrivna på 1980-talet. Dessa tre böcker spänner över ca 100 år från 1700-talet till mitten av 1800-talet, och i Mina drömmars stad får vi möta Tummen igen, fast nu som en bikaraktär till huvudkaraktären Henning.
Henning kommer från landsbygden och i sin ungdom tar han sig till Staden, hans drömmars stad där allting skall bli bra, fastän han är fattig som en kyrkråtta. Återigen (eller ja, för första gången då eftersom barn-serien som sagt skrevs senare trots att den utspelar sig innan stad-serien) får man bekanta sig med Stockholms allra lägsta skikt – fabriksarbetarna. Genom skildringarna kan man nästan se Stockholms smuts framför ögonen, känna fattigdomens stank, nöden och mödan, de tunga lassen och de krökta ryggarna, kropparna som åldras i förtid, trettioåringar som är som gummor med sönderspräckta händer, för att hela livet bestått av hårt arbete. Och någonstans långt borta, men ändå så nära, hägrar en helt annan klass, fabrikörerna, ägarna av produktionsmedlen, som man kanske, kanske kan få klättra till, om man har tur och är beredd att ge upp därifrån man kommer, sin familj och sitt liv.
Mina drömmars stad är enligt mig (och många andra med mig, antar jag? Det är ju inte för intet Fogelström är en av Sveriges mest älskade författare) en modern klassiker som alla borde läsa, inte bara för att den är medryckande och en utmärkt roman men också för att den är allmänbildande, om en tid långt bort från vår, men ändå så nära. Det är bara 150 år sedan Sverige var otroligt fattigt, och folk sökte sig härifrån för att överleva. Rekommenderar starkt! Nu måste jag hitta nästa bok i serien i närmsta second hand.
Jag har läst/lyssnat ut två nya böcker! Testamente av Nina Wähä och Du med flera av Tanja Suhinina. Den förstnämnda lyssnade jag på, och den andra, som inte är en roman utan mer av en handbok typ (?) läste jag.
Testamente – Nina Wähä (2019)
Testamente är ett flera timmar långt epos (ungefär 14 om jag minns rätt?) som jag lyssnade på till och från jobbet. Under januari lyckades jag lyssna slut på mina 20 timmar och sedan var jag tvungen att vänta en vecka innan det blev februari och jag äntligen kunde fortsätta lyssna på boken. Stor litteratur, det är vad detta är! Minns att Mim rekommenderat den för mig, men nu gjorde jag alltså äntligen slag i saken.
Testamente är ett familjeepos som utspelar sig i 80-talets Tornedalen (men också delvis i Karelen, med nedslag i 30- och 40-tal). Familjen Toimi är en fattig tornedalsk bondfamilj med tolv barn, eller fjorton lite beroende på hur man räknar. Vi får först lära känna Annie, äldsta systern, som åker hem ifrån Stockholm till jul, där nästan alla syskon – även de utflugna – samlas igen för första gången på flera år. Väl hemma i Tornedalen, med miänkielen, djuren, pappans oberäknelighet och alla syskonen, kryper mörka familjehemligheter till ytan, men där finns också kärleken. Boken byter smidigt perspektiv och allt eftersom får man lära känna alla syskon, men också pappa Penti och mamma Siri, och långsamt nystas familjens mörka historia upp.
Boken nominerades till Augustpriset 2019, och det är den verkligen värd. Det här är stor litteratur som sagt. Expressen skrev en fin recension här.
Du med flera – Tanja Suhinina (2023)
Du med flera är en nyutkommen bok om flersamhet i svensk kontext. Den består av tre delar – den första är som ett flersamhets-uppslagsverk där begrepp som triad, “unicorn hunting” och metamour reds ut. Andra delen är som en handbok för flersamhet – d.v.s. icke-monogama relationer vilket kan innebära allt från “monogamish” till relationsanarki – där man bl.a. får ett antal frågor att reflektera omkring och diskutera med sin(a) partner(s). Sista delen är riktad till professionella (t.ex. psykologer) som i sin verksamhet kan tänkas möta flersamma och behöver lära sig om hur man bemöter dem.
Jag köpte boken för att bilda mig och för att jag är intresserad och jag tyckte den var jättebra utifrån syftet. Nyanserad och hela tiden baserad i forskning, det är ständiga referenser till det växande antal studier som faktiskt finns. Frågorna att reflektera över var också tankeväckande, oavsett om man diskuterar med partner(s) eller andra typer av relationer. Rekommenderar för alla som är intresserade av flersamhet på ett eller annat sätt!
Klassikerprojektet fortsätter. Jag har nu läst en fackboksklassiker från 1934 av Max Weber, som räknas till en av sociologins stora tänkare. Denna nätta bok på ca 80 sidor (med lika många sidor tillhörande noter) var ändå förvånadsvärt lättläst för att vara en nästan hundra år gammal fackbok om ett ändå rätt så avancerat ämne som just protestantismens etik och kapitalismens anda.
Här har vi honom, Weber.
Webers grundtes är denna: att ett av de grundläggande elementen i den moderna kapitalistiska andan, nämligen den rationella livsföringen, är sprungen ur den protestantiska asketismen som den såg ut i bl.a. kalvinismen och puritanismen. Det kapitalistiska handlandet är visserligen ingen ny företeelse – människans jakt på vinst har alltid funnits – men det som enligt Weber är unikt i “Västerlandet” är att det här utvecklats en annan art av kapitalism – nämligen den kapitalistiska organisationen av (formellt sett) fritt arbete, vilket är ett resultat av en unik typ av rationalism, som alltså enligt Webers tes härstammar från protestantismen. Sedan ägnar han dessa åttio sidor åt att påvisa denna tes, och han gör det förbluffande övertygande. Jag menar, vid första anblick har man svårt att förstå hur protestantisk asketism hänger ihop med kapitalismen, men efter att ha läst denna bok är jag beredd att hålla med.
Weber visar hur i synnerhet kalvinismen förkastar allt behovsuppfyllande, eftersom det sågs som att ge efter för det kroppsliga och det sinnliga. Nej, för att nå Guds nåd och frälsning är det den asketiska livsföringen som gäller, d.v.s. att man förkastar behovsuppfyllelse. Hårt arbete blir ett medel för asketism, ja ett kall, men eftersom man inte får använda de pengar man ackumulerar (ty det vore att ge efter för köttets lustar om man t.ex. gick på konsert eller åt en god bit mat för njutningens skull) blir det oundvikliga resultatet att dessa protestantiska asketer ackumulerar rikedom. Och rikedom i sig är visserligen också något förkastligt, men om det är ett resultat av arbete i Guds nåd är det också just ett uttryck för Guds nåd. Så småningom försvann enligt Weber de religiösa förtecknen för denna protestantismens etik, och kvar blev bara den rationella livsföringen, den som gick ut på hårt arbete och flit, och förkastandet av behovsuppfyllelse. D.v.s. det som utgör det kapitalistiska tänkandet, och som också Marx ringar in som skillnaden mellan arbetare och kapitalister: arbetare har som mål att tjäna tillräckligt med pengar för att byta dessa mot det som kan uppfylla deras behov av mat, kläder och tak över huvudet, medan kapitalisten inte har behovstillfredsställelse som mål, utan vinstackumulation. Och denna vinstackumulation som mål härstammar alltså, enligt Weber, från den protestantiska etiken. Mycket intressant tes! Rekommenderar denna bok för alla andra sociologinördar 🙂
Jag har lyssnat ut Löpa varg av Kerstin Ekman från 2021. Jag blev sugen när Händelser vid vatten började gå på Svt play, och jag insåg att den bygger på Kerstin Ekmans roman med samma namn. Och precis som TV-serien (i alla fall hittills) är mystisk och mörk men samtidigt vacker – skogen och dess väsen framställs med ett slags vördnad – är också Löpa varg det. Där finns en ton av bejakande av skogen och naturen någonstans där bakom, hela tiden. En mystik och kanske ett uns av ockultism. Samtidigt är det också en bok som utspelar sig utifrån en ganska ordinär man: han är pensionerad, han bor någonstans i Hälsingland med sin fru Inga, och han är jägmästare. Och en dag så får han se en varg. En ståtlig, stor och alldeles grå. Mötet förändrar honom i grunden, och han börjar tvivla på det han är och det han varit, jägare.
Tyckte om boken! Det var intressant att få läsa ur ett perspektiv jag sällan läser, nämligen en pensionerad jägare. Det känns som de flesta böcker jag läser har berättarjag som är kvinnor i 25-40-årsåldern, vilket är lite tråkigt. Fiktion är ju just fiktion, man kan skriva om vad som helst, ändå är mycket litteratur idag ofta ganska autobiografisk, får jag känslan av…? Det är ju i alla fall inte den här. Hur som helst, en läsvärd bok!
Jag har lyssnat klart på ännu en bok, nämligen Detaljerna av Ia Genberg från 2022. Det är hennes fjärde roman sedan debuten 2012, men jag hade inte läst/hört henne innan. Boken är en relationsroman som skildrar just detaljerna, detaljerna i fyra olika människor som varit betydelsefulla i berättarjagets liv. Skildringarna är ömma, men också råa, och de känns mycket. På Storytel som jag prenumererar på som ljudbokskanal var det flera kommentarer i stil med “det finns ju ingen handling” eller “den här boken var sämst” men också många i stil med “stor litteratur”, “äntligen lite riktig litteratur” o.s.v., och jag bekänner mig till den andra sorten. Det här är kanske inte den största litteraturen jag någonsin läst, men det är vacker litteratur som känns, och med ett språk som jag ibland vill kapsla in och spara. T.ex. i porträttet av Johanna, berättarjagets första kärlek, beskrivs deras relation som att “vi installerade oss i varandra som bara människor gör som är säkra på ett långt liv tillsammans”. Relaterbart! Eller beskrivningen av Alejandro, romanjagets älskare under en förgänglig tid: “Vecken i mungiporna som fortplantades till parenteser när han log” och: “Han gav sin kropp till musiken utan mellanlandning”. Ryser.
DN skriver: “Egentligen finns det ju ingenting annat som räknas än känslor. Och med Ia Genbergs säregna blick för detaljer som avslöjar känslor, uppstår en roman som bultar och slår.” och jag kan bara hålla med. Rekommenderar!
[…] Jag har också lyssnat klart på Ia Genbergs debutroman Detaljer. En fin relationsroman där just detaljerna står i centrum, och där man vill spara språket i en liten ask. Skrev om här. […]
Jag har lyssnat ut Natten av Sara Gordan från 2022, som var en helt fantastisk bok. Natten kretsar kring en mammas oro för sin tonårsdotter som är försvunnen, som rymt ut i natten utan varken insulin eller fruktsocker och som finns någonstans där i Stockholm, utom mammans räckhåll. Hon ringer socialtjänsten, polisen, socialsekreterarna, fältarbetarna, och så om igen från början, går ut och letar, skickar sms. Natten känns oändlig, en ständig upprepning, när dottern inte är anträffbar. Hon finns förstås där ute, och ibland kommer hon hem igen, men hon vill ständigt iväg, göra revolt, dricka sig full, gå ut i strumplästen, rymma, skita i insulinsprutorna. En bok om gränslös kärlek mellan en mamma och en dotter, en kärlek som kanske ibland blir kvävande, om oro, om föräldraskap, om den ständiga upprepningen. Jag tyckte mycket om denna bok, som är vackert skriven och fenomenalt uppläst av Hanna Fred Ekman. Jag “läste” (d.v.s. lyssnade) ut den på en vecka, eftersom den är ungefär 4,5 timmar och det tar ca 30 minuter för mig att ta mig mellan hem och jobb, men framförallt fängslade boken mig från första sidan. Dessutom berörde den mig lite extra, eftersom den skildrar hur mammans oro accentueras av det faktum att hennes försvunna dotter har diabetes – vilket kan bli ett direkt livshotande tillstånd om den lämnas obehandlad – eftersom Are har diabetes. Hur som helst rekommenderar jag den starkt! Sandra Beijer har skrivit en fin recension om boken här.
[…] Jag har faktiskt börjat och avslutat några böcker i januari också, bl.a. Natten av Sara Gordan från 2022, som var helt fantastisk. Natten är en bok om gränslös kärlek mellan mamma och dotter, en kärlek som kanske ibland blir kvävande. Jag tyckte mycket om den och rekommenderar starkt. Skrev mer här. […]
Det är december och dags för alla summerings-inlägg som jag är så förtjust i p.g.a. nostalgiker. Och under året har jag dokumenterat böckerna jag läst! Jag har typ 200 sidor kvar på Simone de Beuavoirs tegelsten Det andra könet från 1949, så vi får väl se om jag hinner klart med den, isåfall får jag lägga till den i slutet på den här listan också 🙂 Men so far kommer här årets lästa/lyssnade böcker, i kronologisk ordning:
Klubben – MatildaVoss Gustavsson (2019)
Popp hade lånat mig Klubben för länge sedan, och den har legat på mitt nattygsbord i väntan på att bli läst. Men som alltid har jag hundra andra böcker jag håller på med samtidigt (eller åtminstone fyra andra) så den har fått vara liggande. Men när jag reste till Amsterdam tänkte jag att jag behöver en lätt bok (alltså rent viktmässigt) då alla de andra jag läser är så tjocka, och en bok som är lättläst (alltså som man vill fortsätta läsa) för att döda tid på långa tåg- och bussresor. Tog således med mig Klubben, en reportagebok av DN-journalisten Matilda Voss Gustavsson från 2019, som handlar om Svenska Akademiens mörkanden av Jean-Claude “Kulturprofilen” Aurnaults sexuella trakasserier och våldtänker. Boken är väldigt meta, för den handlar liksom om hur Voss Gustavsson skriver fram reportaget som så småningom publicerades i DN och blev hennes breakthrough. Om hur hon intervjuar olika kvinnor som utsatts för Arnault, om känslorna alla berättelser framkallar hos henne, om nervositeten inför publiceringen. Det reportage som publicerades anonymiserade Arnault, men här är han fullt synlig, och det finns också en del bakgrundsfakta om honom i boken.
Boken var absolut läsvärd, och lättläst, men den är också ett tydligt tidsdokument som jag redan tycker är lite föråldrad? Alltså inte språket eller hur den är skriven, men bara själva berättelsen. Det var ju redan två år sen nu, och metoo var ännu längre sen. Det känns liksom inte lika aktuellt längre. Vilket är synd, då det ju är en bra bok. Som sagt, absolut läsvärd, men frågan är hur väl den kommer åldras…?
A feast for crows – George R.R. Martin (2005)
A feast for crows är den fjärde delen i den mastodontiska Game of thrones serien, fast det är den femte boken eftersom den föregående (A storm of swords) är uppdelad i två delar. Liksom sina föregångare är detta en fantastisk fantasy-bok som på ett unikt sätt skriver fram en historia genom sina olika karaktärer. I just A feast of crows får man “bara” följa karaktärerna i och omkring Kings Landing och Dorne, så man får inte veta något om t.ex. Daenerys, John Snow eller Tyrion. Däremot får man följa Cersei i Kings Landing och hennes kamp om att regera och skydda sin son, Jaimie som försöker deala med sin avhuggna hand och kärlek till Cersei, Samwell som är på väg söderut till The Citadel med Grandmaster Aemon, Alayne a.k.a. Sansa Stark som lever undercover uppe i The Vale, o.s.v. Jag tycker en recension tryckt i början av boken summerar Game of thrones superbt:
“Most fantasty writers follow the battle-of-good-and-evil model of their great predecessor, J.R.R. Tolkien. Not Martin. He draws his protagonists from several warring families and shows what’s happening through their eyes, switching with each chapter and telling their stories so compellingly that we root for them all to win – even though if any of them does, it will be a disaster for the others…”
Precis så. Till skillnad från många andra fantasy-serier finns här inga tydliga antagonister: alla karaktärer har både ont och gott i sig och det är det jag gillar. Det är därför det är så intressant att fråga vem som är någons favoritkaraktär, för det skulle kunna vara vem som helst. I serien får man ju aldrig läsa from the point of view of Joffrey Lannister eller Ramsay Bolton, två fruktansvärda karaktärer som bara har ont i sig, så därför gäller detta för böckerna, d.v.s. att man älskar och hatar dom alla.
Googlade för övrigt precis på huruvida näst-nästa bok (jag har nu börjat på den femte, A dance with dragons, som är uppdelad i två böcker och den första täcker över 1000 sidor…..) som heter A winds of winter över huvud taget kommer komma någon gång, men det är still in process. Hoppas den kommer lagom till att jag läst ut A dance with dragons del 1 & 2 haha.
I en annan klass – Emma Leijnse (2022)
En lättläst reportagebok om svensk skola och specifikt ojämlikheten i svensk skola. Det är ju ingen rocket science och egentligen inget nytt, men Leijnse gör det smärtsamt tydligt hur Sverige inte lyckas ge alla barn och unga samma möjligheter i skolan, därför att ojämlikheten är närmast grotesk. Systemet är riggat från början, eftersom de som har sämst förutsättningar att klara skolan också har mindre tillgång till skolböcker, färre legitimerade lärare, mer personalruljans och sämre arbetsmiljö – bara för att nämna några saker.
DN skrev om boken: “Kärnan i ‘I en annan klass’ sammanfattas redan i titeln – utbildning har åter blivit en klassfråga, där barn från välbärgade områden får den skolgång de enligt skollagen har rätt till, och barn från socioekonomiskt svaga områden inte får det. Lägg till att i den förstnämnda kategorin finns nästan inga barn med invandrarbakgrund och i den sistnämnda kategorin finns inga eller nästan inga barn med etniskt svensk bakgrund och bilden av den segregerade osköna nya värld vi har skapat är komplett.“ Jag bloggade om den här.
Jane Eyre – Charlotte Brontë (1847)
Jane Eyre av Charlotte Brontë handlar om just Jane Eyre, en föräldralös flicka som man får följa under hennes tid hos sin elaka styvmoder, på en internatskola där hon sedermera blir lärare, och sedan governess på Thornfield Hall där hon utvecklar en romans med Mr Rochester, hennes master. Boken var en av de första böckerna som skrivits som fokuserade på protagonistens moral och känsloliv d.v.s. Jane Eyre: innan hade man inte haft ett sånt här intimt förstapersons-perspektiv där man liksom får komma in i huvudpersonens huvud: varför boken blev så populär under det viktorianska England och idag fortfarande räknas till en av Storbritanniens viktigaste och mest inflytelserika böcker. Trots sin klassiker-status gick boken dock ganska långsamt att läsa och jag fick kämpa en del för att komma igenom. Stundom var den varit fängslande, men oftare seg, och ibland var det också lite svårt att förstå dramaturgin. Icke desto mindre var det intressant att läsa 1800-talslitteratur och språket är helt fantastiskt, det är nästan som varenda sida är ett stycke poesi. Därför kan jag försiktigt rekommendera denna bok, även om den inte direkt blew my mind. Skrev mer utförligt om boken här.
Från Platon till demokratins kris – Sven-Erik Liedman (2020)
En bok om idéhistoria från just Platon och de gamla grekerna fram till idag. Riktigt intressant blir det dock enligt mig först kring upplysningstiden för då blir kopplingen till idag mer uppenbar, och det blir tydligt att idéer och skeenden på 1700-talet fortfarande har stor påverkan i modern tid, och det är väl det jag tycker är som mest intressant. Så början av boken tyckte jag var mindre intressant men icke desto mindre läsvärd. Efter de gamla grekerna fortsätter boken framåt i tiden och går igenom de ledande/mest inflytelserika västerländska politiska idéerna om människa och samhälle, och jag har haft stor hjälp av denna bok inte bara i mina egna historiastudier utan också som samhällskunskapslärare och bara generellt för att det är väldigt intressant med ideologi- och idéhistoria. Så jag rekommenderar för den som liksom jag också är intresserad av det! Skrev om här.
Gift – Tove Ditlevsen (1971)
Titeln Gift är mångtydig, och syftar både på Toves fyra äktenskap, och på det gift som ska komma att styra hennes liv. Boken är nämligen självbiografisk, eller ska man kalla det autofiktion? En kort men intensiv bok om kärlek, skrivande och missbruk, som är så hänsynslöst men samtidigt vackert skriven i all sin enkelhet. Läs för sjutton!!! Skrev om här.
Där kräftorna sjunger – Delia Owens (2020)
En riktig bladvändare som jag läste ut på ett par dagar. Den börjar som en roman och övergår sedan i något som skulle kunna likna en kriminalare, speciellt i slutet med (SPOILER ALERT!) rättegångsscenerna. Boken är också skickligt uppbyggd med två parallella tidslinjer som vävs ihop och så småningom möts. Dock är det något som skaver, som jag inte riktigt kan sätta fingret på vad det är: kanske är det att Kya blir så (SPOILER ALERT!) otroligt smart och bildad som känns lite overkligt, eller kanske är det att karaktärerna inte riktigt berör hjärteroten, eller kanske att boken känns lite pretentiös i sina översvallande beskrivningar av våtmarken. Icke desto mindre som sagt läsvärd och lättläst bok som man snabbt kommer in i och har svårt att lägga ifrån sig. Lättsmält, spännande, okomplicerat, vackert – mer behöver man ju egentligen inte som sommarlektyr på stranden. Skrev om här.
Introduktion till kriminologi 1 – Brottslighetens omfattning, karaktär och orsaker – Jerzy Sarnecki & Christoffer Carlsson (2020)
En fackbok där den delen jag läste behandlade kriminologiska idéer och teorier från 1700-talet (då synen på brott och straff började förändras i.o.m. upplysningen) fram till idag. En mycket bra bok som jag tyckte mycket om! Jag läste även sammanfattningarna i de andra kapitlen som inte tillhörde de ca 200 sidor som utgjorde del 2 som jag läste, och hade jag haft mer tid hade jag nog läst hela så jag rekommenderar den här till de som är intresserade av kriminologi. Utöver att boken på ett mycket systematiskt och lättförståeligt sätt redogör för de viktigaste kriminologiska idéerna och teorierna gör den det också på ett väldigt pedagogiskt sätt. Skrev om här.
Göra sig kvitt Eddy Bellegeule – Édouard Louis (2014)
Göra sig kvitt Eddy Bellegueule är Édouard Louis debutroman, och den är självbiografisk. Den utspelar sig i en av norra Frankrikes gudsförgätna hålor där männens ryggar värker av arbetet på fabrikerna, alkoholism är normen och pengarna ständigt sinar. Här försöker Eddy navigera mellan våldet i vardagen, fattigdomen och sin egen identitet, som inte passar in i det macho-ideal som råder. Édouard Louis skriver om klass på ett lättillgängligt, rått och samtidigt vackert sätt. Ett läsvärt stycke modern arbetarlitteratur! Skrev om här.
Doktor Glas – Hjalmar Söderberg (1905)
En bok skriven i dagboksform där jag:et är Doktor Glas själv, en läkare som ställs inför ett moraliskt val och måste ta ett beslut som kommer att gäcka honom livet ut. Boken utspelar sig under en varm sommar i Stockholm, och det är fint att läsa om Stockholmsmiljöerna och vad de bemedlade sekelskiftsmänniskorna sysslade med (typ, ha hushållerska, äta en god bit mat på Hasselbacken och bestämma träff under skenet av fladdrande gatulyktor). Det är fint att läsa något som skrevs för över hundra år sedan, som med alla gamla klassiker: det är hisnande att tänka på hur många som hunnit läsa samma historia som jag läser nu. Det är absolut en läsvärd bok, och lätt dessutom, eftersom den är såpass kort och skriven på ett tillgängligt sätt, men jag blev inte direkt golvad. Helt okej med andra ord!
1795 – Niklas Natt och Dag(2021)
När vårt tåg från fjällen blev inställt i somras fick vi spendera en hel dag på olika tåg/bussar istället för nattåg, och jag behövde således lättläst lektyr som kunde få timmarna att gå. Jag hade typ fem minuter från det att Pressbyrån öppnade till att bussen skulle gå, så jag högg tag i första bästa roman som såg lättläst och spännande ut (inte den genren jag kanske vanligtvis väljer…) och då blev det 1795 av Niklas Natt och Dag. Insåg först senare på bussen att det var tredje och sista delen i en trilogi, men det gick ändå hyfsat att komma in i storyn även om namnen var lite förvirrande i början. Och tja, det är väl en läsvärd bok, men jag föredrar nog andra typer av historiska romaner. Kan inte riktigt sätta fingret på vad jag inte gillade med denna, men något är det. Men som sagt, läste den gjorde jag ju så den fyllde sitt syfte.
Kvinnor och Äppelträd – Moa Martinson (1933)
En bok som gav kvinnor en röst i proletärlitteraturen, och väckte stor uppmärksamhet för sin frispråkighet. En del av mitt Klassikerprojekt, där jag gärna vill läsa mer klassisk arbetarlitteratur. Denna lyssnade jag dock på, och tyckte var jättebra. Skrev om här. Boken inleds någon gång under mitten av 1800-talet med att skildra mor Sofi, som fött femtan barn varav en oäkting, och hur hon tillsammans med sin väninna åtar sig den märkliga vanan att bada sig en gång i veckan. En dag befinns hon dock drunknad och till begravningen kommer även hennes oäkting. Därefter hoppar boken tre generationer framåt, till mor Sofies oäkta barns barnbarn (d.v.s. mor Sofies barnbarnsbarn) Ellen som växer upp i Norrköpings fattigkvarter i början av 1900-talet. Hon förlorar tidigt sin mamma och utackorderas till lägst bjudande, och växer upp ovetandes om Sally som också är släkt med mor Sofie i nedstigande led. Som vuxna möts de då Ellen blir nyfiken på den märkliga Sally på Mårbo och gör sig ett ärende dit, och ramlar mitt in i en våldsam scen. De båda kvinnorna blir vänner och delar med- och motgångar och livets hårda slit som fattig.
Vävarnas barn, Krigets barn och Vita bergens barn – Per-Anders Fogelström (1981, 1985 och 1987).
Per-Anders Fogelströms trilogi om Stockholms lägsta skikt – de fattiga vävarna, soldaterna, tukthusens fångar, prostituerade och andra trashankar – som utspelar sig under andra halvan av 1700-talet lyssnade jag på i ett streck och tyckte mycket om. En (flera) historisk(a) roman(er) som faller mig mycket mer i smaken än 1795, kanske för att genren är mer roman än deckare, eller kanske för att den har mer levande karaktärer, precis som i Mobergs Invandrarna/Utvandrarna-serie.
Vävarnas barn från 1981 utspelar sig mellan 1749-1779 och handlar om det som titeln avslöjar – vävarnas barn, eller samhällets minst privilegierade som hankade sig fram på klädesfabriken Barnängen. Man får följa de uppdiktade karaktärerna Johannes Krohn, Sofia Krohn och deras familjer i deras hårda arbete på klädfabriken, där man som fattighjon saknas rättigheter ens till sin egen kropp. Många av händelserna och personerna som beskrivs i böckerna är dock historiskt riktiga och Fogelström har gjort ett minutiöst arbete med att skildra berättelsen enligt dessa verkliga händelser. I Krigens barn (1985) får man sedan följa hur krigen som fördes mellan 1788 och 1814 upplevdes av stockholmarna och andra svenskar, genom en menlös soldats perspektiv, och hans vänner och familj. Inte heller soldaterna ägde några rättigheter, och utnyttjades brutalt i krigen som fördes av maktens män. I Vita bergens barn (1987) får man slutligen följa med in på 1800-talet, fram till 1860, och får fortsätta följa de karaktärer man mött i de tidigare romanerna.
Jag tyckte mycket om alla tre romaner, och Helge Skoog som uppläsare var perfekt för rollen. Är sugen på fler av Fogelströms romaner nu.
A dance with dragons – George R.R. Martin (2011)
Och så lyckades jag också läsa ut denna över 1000 sidor långa femte och sista (utkomna) delen av A song of ice and fire, eller Game of thrones som serien heter. Har ju redan läst alla en gång, men jag fastnade igen efter att ha hittat dem på second hand förra året. Episka böcker verkligen, älskar att (nästan) alla karaktärer har både ont och gott i sig till skillnad från de flesta andra fantasy-böcker – det finns inga tydliga antagonister och protagonister, utan man kan ha sina egna favoritkaraktärer av olika anledningar. Liksom i tidigare böcker får man här följa en karaktär i taget, och till en början går denna bok parallell med den innan, som jag läste ut tidigare i år, men går at some point över till nytt stoff, sånt som händer efter A feast for crows. Men när kommer nästa bok är ju frågan!? Det slutar i en sån cliffhanger.
Och så kort om några inte särskilt bra kursböcker, som inte gav lika stort intryck som de ovan, men som jag trots allt också läste (ut) under 2022:
Nordens historia – en europeisk region under 1200 år – Harald Gustafsson (2017)
Den här boken tog jag mig more or less igenom i min historia A-kurs under höstterminen 2021 och vårterminen 2022. Vissa delar läste jag inte men majoriteten av den, och det ändå en upplysande bok om just Nordens historia, som alltså berör både Sverige, Norge, Finland, Danmark och Island och deras till stora delar gemensamma historia.
Ekonomisk historia: Europa, Amerika och Kina under tusen år – Mats Bladh (2012)
En kursbok som jag läst under läsåret i min historiakurs på 30 hp. Dock läste jag inte riktigt hela – de första fem kapitlen (ca 120 sidor) ingick inte i kurslitteraturen, men resten av boken (som totalt är drygt 450 sidor) har jag ändå läst så jag tänkte att den kunde få vara med här. Kul med ekonomisk historia och ett ekonomiskt perspektiv på historian – rekommenderar för den som är nördig som jag hehe.
Kompetens för samspelande skolor: om skolorganisationer och skolförbättring – Ulf Blossing (2008)
Ännu en kursbok om det osexiga ämnet “skolorganisationer och skolförbättring”. Läste i min sista kurs i KPU på samma ämne i april 2022. Ja ni hör ju. Rätt så oinspirerande.
Handledande samtal – Hans Birnik (2011)
En kursbok jag läste i min kurs om kommunikation och handling, som jag inte tyckte var särskilt intressant och som uppenbarligen inte gjorde några avtryck. Var också hela tiden förvirrad över i vilket syfte jag läste boken: var det i egenskap av framtida handledare för lärarstudenter och elever, eller i egenskap av att jag blir handledd som lärarstudent ute på praktik…? Oklart. Handledning verkar för övrigt som ett väldigt tråkigt ämne tbh.
Lärandets ordning och reda – Marcus Samuelsson (2017)
Ännu en inte särskilt givande kursbok. Som ni märker tyckte jag inte den här kursen var så kul. Det har varit för mikro för mig – jag gillar samhällsteorier på makronivå, som förklarar och analyserar samhällsprocesser och skeenden. Kommunikation blir för mikro, och det är heller inte så politiskt. Och denna bok berättade inte direkt nåt nytt som jag inte redan visste. Relationer är A och O, straff är dåligt, ett auktoritativt ledarskap (d.v.s. att vara en tydlig ledare men samtidigt visa emotionell värme) är det bästa ledarskapet, osv osv.
Kriminologins grunder – Fredrik Andersson (2021)
Ännu en kursbok som jag tyckte var rätt sämst eftersom den var så grundläggande, icketeoretisk och tbh ganska barnsligt skriven. Kan bero på att den var riktad mot gymnasiet. Konstigt att det skulle vara en kursbok på universitetsnivå…? Skummade igenom hela ganska snabbt i alla fall, den går igenom väldigt grundläggande saker för samhällskunskap och just kriminologi men jag saknade som sagt det teoretiska perspektivet.
Kommunikation i klassrummet – Mikael Jensen (2012)
En annan kursbok jag läste i samma kurs, som inte heller lämnade några större avtryck och inte heller lärde mig något direkt nytt. Eller allting var ju ganska självklart. Allt blir bättre om du planerar väl, det är viktigt att kommunicera tydligt, man skall inte ha för långa genomgångar, osv osv. Okej tack. 🙂
Båten i parken – Per Månson (2014)
En drygt 100-sidig kursbok för Sociologi A som jag plöjde mig i genom ganska snabbt. Faktiskt ganska bra om än upprepande i vissa delar för en som läst många års samhällsstudier, men också nya saker eller åtminstone nya perspektiv. Utmärkt introduktionsbok till sociologi.
[…] så mysig (det var min morgon-bok). Boken är – trots att den är skriven innan Barn-serien som jag läste förra året – en fortsättning på Stockholms-eposet som alltså börjar med Vävarnas barn, Krigets barn […]
[…] jag hade lyssnat klart på Vävarnas barn, Krigens barn och Vita bergens barn (som jag skrivit om här) läste jag fortsättningen Mina drömmars stad (som jag skrev om här) utan att veta att det var […]
Har läst – eller snarare lyssnat – på en ny bok i mitt klassikerprojekt. Har återupptäckt tjusningen med ljudbok eftersom jag har en halvtimmes cykling till jobbet och sen en halvtimmes cykling från jobbet varje vardag och då räcker inte poddarna till. Men bra ljudböcker är ju guld – man kan stoppa när som helst och man plöjer igenom böcker ganska snabbt! Och denna hade jag velat länge efter att jag läst Mobergs Utvandrarna/Invandrarna – känns som det hör till allmänbildningen att läsa klassisk arbetarlitteratur. Och detta är inte vilken arbetarlitteratur som helst utan en fantastisk liten roman som väckte stor uppmärksamhet när den kom ut pga sin frispråkighet. Till exempel skildras en förlossning utan krusiduller på ett (vad jag bara kan anta) naturtroget sätt – dvs blodigt och smärtsamt men också vackert – vilket kritikerna fasade över.
Boken inleds någon gång under mitten av 1800-talet med att skildra mor Sofi, som fött femtan barn varav en oäkting, och hur hon tillsammans med sin väninna åtar sig den märkliga vanan att bada sig en gång i veckan. En dag befinns hon dock drunknad och till begravningen kommer även hennes oäkting. Därefter hoppar boken tre generationer framåt, till mor Sofies oäkta barns barnbarn (d.v.s. mor Sofies barnbarnsbarn) Ellen som växer upp i Norrköpings fattigkvarter i början av 1900-talet. Hon förlorar tidigt sin mamma och utackorderas till lägst bjudande, och växer upp ovetandes om Sally som också är släkt med mor Sofie i nedstigande led. Som vuxna möts de då Ellen blir nyfiken på den märkliga Sally på Mårbo och gör sig ett ärende dit, och ramlar mitt in i en våldsam scen. De båda kvinnorna blir vänner och delar med- och motgångar och livets hårda slit som fattig.
Jag tyckte mycket om boken, och också inläsningen även om det var lite låg volym ibland (tror det är en gammal inläsning). Jag tycker historiska romaner generellt är väldigt intressanta, och till skillnad från en annan historisk roman jag läste nyss (1795 av Niklas Natt och Dag) har denna ett kvinnligt perspektiv, och ett arbetarperspektiv på riktigt. Och språket är vackert. Ibland kunde jag missa vissa hopp som gjordes, men generellt en mycket läsvärd bok – det är inte för intet det blivit en klassiker, då den gav kvinnor en röst i proletärlitteraturen. Rekommenderar!
One response to “Kvinnor och äppelträd – Moa Martinson (1933)”
Mami
Den har jag inte läst, blir intresserad.
Om mig
En (snart) trettioårig person med (snart) tjugo års (!) bloggkarriär, som nuförtiden mest upprätthåller bloggandet för min egen nostalgis skull, men du är förstås välkommen att hänga på. Skriver mest om kultur jag konsumerar, men även om min vardag, politik och annat smått och gott. Borgerliga intressen – god mat och vin, vackra tavlor, klassisk litteratur och dyra sporter – med hjärtat på rätt ställe (d.v.s. vänster).
Jag har konsumerat tre nya verk! Eller vad man nu ska säga. Två böcker och en film. Egentligen har jag sett flera filmer den här månaden, men här är tre verk jag vill lyfta fram.
Morgonstjärnan av Karl-Ove Knausgård (2020).
Jag har lyssnat på den omskrivne författaren Karl Ove Knausgårds första del i romansviten vars tredje och sista del nyss utkommit. Liv Strömqvist och Caroline Ringskog Ferrada Noli kallade Knausgård “en av Sveriges största författare i modern tid, och så är han inte ens svensk” i ett av de senaste avsnitten av En varg söker sin podd, dock framförallt syftandes på hans omskrivna Min kamp-svit. Jag var lite för ung och politiskt omedveten när den kom så jag missade allt rabalder kring den. Hur som helst var det som jag förstår det i alla fall någon form av biografi, medan detta är fiktion. Boken utspelar sig i olika delar av Norge, i olika människors liv. Små nedslag, ett kapitel i taget. Vi får t.ex. träffa prästen Katrine (om jag minns rätt?) som tvivlar på Gud och universitetsprodessorn som kämpar med sin frus psykoser. I början trodde jag aldrig att de nya karaktärerna skulle ta slut, att boken kanske bara bestod i att presentera nya karaktärer? Men sedan återkommer äntligen någon, som t.ex. den lätt alkoholiserade småbarnspappan och universitetsprofessorn, eller prästen som inte längre är kär i sin man, och man får lite röd tråd, men det är ganska många sidor in.
Jag noterar att Knausgård ofta skriver väldigt många beskrivande meningar om de väldigt vardagliga handlingarna, av typen “Han vecklade ut kaffefiltret, måttade upp kaffe, och fyllde filtret med tre skopor. Tog kaffekannan och fyllde med vatten, som han hällde i bryggaren. Satte på ‘on’ och hörde bryggarens hemtrevliga puttrande komma igång”. Nu hittade jag bara på den meningen, men det är lite så, att något som i en annan bok hade kunnat skrivas “Han gjorde kaffe” blir i Knausgårds böcker en beskrivning av alla handlingar som ingår i att “göra kaffe”.
Detta är också någonting de noterar i ett av de senaste avsnitten i Filosofiska rummet om AI, när de pratar om att AI kanske visserligen skulle kunna producera s.k. chicklit eller typ deckare, eller någon annan generisk genre som ofta följer samma dramaturgiska kurva, men att skriva något “Knausgårdskt” skulle nog vara svårt, menade dom. Jag vet inte jag, för som DN:s recensent skriver: “Stundtals undrar jag ändå – är Knausgård banal nu? Vad skiljer alla dessa beskrivna vardagshändelser från till exempel beskrivningen av en kommissarie som äter frukost i en kriminalroman utan större litterär glans? Ibland är skillnaden inte alls uppenbar. Pålägg som plockas fram ur kylen är på något sätt bara det”. Men kanske är det något speciellt med Knausgårds språk…? Hur som helst är jag bara måttligt imponerad av boken, kanske p.g.a. alla dessa karaktärer som jag stundtals har lite svårt att hålla i sär. Jag fattar inte riktigt hype:n. Å andra sidan vill jag ändå lyssna klart på dessa typ tolv timmars ljudbok – det är en tegelsten det här – för lite spännande är det ju ändå, den här påsmygande apokalypsen som den nya stjärnan verkar vara ett tecken på.
För boken handlar alltså om dessa olika människor och hur de lever till synes ganska vanliga liv, men där något liksom övernaturligt, eller oförklarligt, plötsligt inträffar här och där i personernas liv. Hundratals havskrabbor långt uppe i skogen, en skepnad som springer över en äng, en dödförklarad man som plötsligt börjar leva igen, o.s.v. Allt under den nya stjärnans ljus. Jag kanske kommer läsa/lyssna på nästkommande delar, för det är ju ändå en triologi och man vill ju veta vad som händer… men vi får se. Helt OK skulle mitt omdöme bli.
Människans frigörelse: Karl Marx ungdomsskrifter i urval och översättning av Sven-Eric Liedman (1995)
Detta är alltså några av Marx s.k. “ungdomsskrifter” i urval av Sven-Erik Liedman, filosofiprofessorn som också (bland mycket annat) skrivit Från Platon till demokratins kris som jag läste och skrev om här. Här finns bl.a. de ekonomisk-filosofiska manuskripten från 1844, där Marx presenterar sin alienationsteori, d.v.s. hur människor under lönearbetet alieneras eller förfrämligas både från frukten av sitt arbete, från varandra (då kapitalismen skapar konkurrens) och från essensen av att vara människa. Alienationen från frukten av sitt arbete sker eftersom ju mer arbetaren producerar, desto mer värde tillfaller kapitalet d.v.s. det som fjättrar arbetaren vid hans bojor. Arbetaren får alltså inte njuta av frukten av sitt arbete genom att t.ex. använda det, och p.g.a. det mervärde arbetaren tillför kapitalisten genom sitt arbete blir kapitalisterna bara rikare ju mer “frukt” arbetaren producerar. Vidare förfrämligas arbetaren också från mänskligheten, eftersom det under lönearbete blir så att det som vanligen skiljer människor från djur, dvs kreativt och produktivt skapande, blir det vi gör för att kunna göra det djuriska (dvs äta sova ha sex). Det djuriska blir det mänskliga, och tvärtom.
Här återfinns också Marx teser om Feuerbach där han bla skriver de bevingade orden: “Filosoferna har bara tolkat världen på en rad olika sätt, men det gäller att förändra den” (mycket bra quote), samt det Kommunistiska manifestet som slutar med de kanske ännu mer bevingade orden “Proletärer i alla länder, förena er”.
Vissa av texterna var tbh svärförståeliga, andra mindre så. Att läsa Kapital, rationalitet och social sammanhållning av Borglind mfl, sekundärliteratur där de bla behandlar dessa skrifter, var definitivt hjälpsamt.
Persona (1966)
Persona har legat i min watchlist sedan förra året då jag under filmfestivalen såg Fördom och stolthet, en dokumentär om svensk queer filmhistoria med start 1912 och Vingarne. Och självklart är Ingmar Bergman med! Inte bara med den androgyna Fanny och Alexander-karaktärenutan också med just Persona. Filmen, som spelades in 1965, handlar (åtminstone till synes) om skådespelerskan Elisabeth Vogel, spelad av underbara Liv Ullman, som plötsligt en dag blir stum, mitt under en föreställning, och slutar prata. Hon blir apatisk och okontaktbar och hamnar på sjukhus där sjuksköterskan Alma, spelad av Bibi Andersson, har som uppdrag att ta hand om henne. Överläkaren (spelad av Margareta Krook) tycker dock inte det är någon idé att Elisabet stannar på lasarettet eftersom de inte kan hitta varken något psykiskt eller fysiskt fel på henne, utan erbjuder skådespelerskan och hennes sköterska att låna hennes sommarhus för att tillfriskna i en annan miljö. I huset vid havet släpper apatin och Elisabet tar promenader och skriver brev, dock fortsatt under tystnad – men tystnaden fylls av Alma som pratar på och öppnar upp sig allt mer. Under en sen kväll avslöjar hon en intim sexuell upplevelse.
Så långt allting gott, men när Alma i smyg läser sin egen berättelse återgiven i ett av Elisabets brev blir hon sårad och elak mot Elisabet, som alltjämt förblir tyst. Deras relation, som utvecklats till något intimt, stormar.
Filmen är speciell. Trippig, vacker, konstig och mångbottnad. De gåtfulla och närmast slumpartade inledningsscenerna är närmast groteska, men scenerna med Liv Ullman och Bibi Andersson, närbilderna av deras ansikten och scenerna från stranden, är utsökta. Ett tag in i filmen börjar jag tänka att Elisabet kanske är galen, att hon bara inbillar sig Alma, stranden och huset vid havet, eller att de är en och samma. Många tolkningar har gjorts av denna film och den tåls att ses igen så der får jag väl göra för den håller ändå än, såhär nästan 60 år senare.
Chat GPT svarar på frågan hur Knut skulle skrivit om att sätta på kaffe.
“Jag skulle vilja påstå att det finns få saker i livet som är så enkla och samtidigt så tillfredsställande som att sätta på kaffe. Det är som om man på något sätt tar kontroll över sin dag, genom att hantera denna lilla ritual med precision och omsorg. För mig är det en konstform i sig, en dans mellan kropp och själ.
Först, att mala kaffebönorna. Jag älskar ljudet av bönorna som krossas och de aromatiska dofterna som fyller rummet. Jag är särskilt noga med att hitta rätt inställning på min kvarn, för att få rätt balans mellan smak och styrka.
Sedan, att fylla vattenbehållaren med kallt vatten. Det får aldrig vara för mycket eller för lite, för att få den perfekta koppen. Jag tar alltid ett djupt andetag innan jag trycker på knappen, som om jag på något sätt förbereder mig för den kommande njutningen.
Och när kaffet börjar droppa ner i kannan, kan jag inte låta bli att le. Det är som om jag är en del av en större kraft, en som har funnits i århundraden och som fortfarande ger människor över hela världen en avkopplande stund varje dag.
Ja, att sätta på kaffe är enkelt. Men det är också så mycket mer än så. Det är en stund av lugn och stillhet, en chans att sakta ner och uppskatta de små sakerna i livet. Och för mig, är det en ritual som jag inte skulle vilja vara utan.”
[…] Marx ungdomsskrifter i urval och översättning av Sven-Eric Liedman (1995), jag skrev om båda här. Jag har också lyssnat på När man skjuter arbetare av Kerstin Thorvall (1993) som jag skrev om […]
Om mig
En (snart) trettioårig person med (snart) tjugo års (!) bloggkarriär, som nuförtiden mest upprätthåller bloggandet för min egen nostalgis skull, men du är förstås välkommen att hänga på. Skriver mest om kultur jag konsumerar, men även om min vardag, politik och annat smått och gott. Borgerliga intressen – god mat och vin, vackra tavlor, klassisk litteratur och dyra sporter – med hjärtat på rätt ställe (d.v.s. vänster).
Jag har konsumerat tre nya verk! Eller vad man nu ska säga. Två böcker och en film. Egentligen har jag sett flera filmer den här månaden, men här är tre verk jag vill lyfta fram.
Morgonstjärnan av Karl-Ove Knausgård (2020).
Jag har lyssnat på den omskrivne författaren Karl Ove Knausgårds första del i romansviten vars tredje och sista del nyss utkommit. Liv Strömqvist och Caroline Ringskog Ferrada Noli kallade Knausgård “en av Sveriges största författare i modern tid, och så är han inte ens svensk” i ett av de senaste avsnitten av En varg söker sin podd, dock framförallt syftandes på hans omskrivna Min kamp-svit. Jag var lite för ung och politiskt omedveten när den kom så jag missade allt rabalder kring den. Hur som helst var det som jag förstår det i alla fall någon form av biografi, medan detta är fiktion. Boken utspelar sig i olika delar av Norge, i olika människors liv. Små nedslag, ett kapitel i taget. Vi får t.ex. träffa prästen Katrine (om jag minns rätt?) som tvivlar på Gud och universitetsprodessorn som kämpar med sin frus psykoser. I början trodde jag aldrig att de nya karaktärerna skulle ta slut, att boken kanske bara bestod i att presentera nya karaktärer? Men sedan återkommer äntligen någon, som t.ex. den lätt alkoholiserade småbarnspappan och universitetsprofessorn, eller prästen som inte längre är kär i sin man, och man får lite röd tråd, men det är ganska många sidor in.
Jag noterar att Knausgård ofta skriver väldigt många beskrivande meningar om de väldigt vardagliga handlingarna, av typen “Han vecklade ut kaffefiltret, måttade upp kaffe, och fyllde filtret med tre skopor. Tog kaffekannan och fyllde med vatten, som han hällde i bryggaren. Satte på ‘on’ och hörde bryggarens hemtrevliga puttrande komma igång”. Nu hittade jag bara på den meningen, men det är lite så, att något som i en annan bok hade kunnat skrivas “Han gjorde kaffe” blir i Knausgårds böcker en beskrivning av alla handlingar som ingår i att “göra kaffe”.
Detta är också någonting de noterar i ett av de senaste avsnitten i Filosofiska rummet om AI, när de pratar om att AI kanske visserligen skulle kunna producera s.k. chicklit eller typ deckare, eller någon annan generisk genre som ofta följer samma dramaturgiska kurva, men att skriva något “Knausgårdskt” skulle nog vara svårt, menade dom. Jag vet inte jag, för som DN:s recensent skriver: “Stundtals undrar jag ändå – är Knausgård banal nu? Vad skiljer alla dessa beskrivna vardagshändelser från till exempel beskrivningen av en kommissarie som äter frukost i en kriminalroman utan större litterär glans? Ibland är skillnaden inte alls uppenbar. Pålägg som plockas fram ur kylen är på något sätt bara det”. Men kanske är det något speciellt med Knausgårds språk…? Hur som helst är jag bara måttligt imponerad av boken, kanske p.g.a. alla dessa karaktärer som jag stundtals har lite svårt att hålla i sär. Jag fattar inte riktigt hype:n. Å andra sidan vill jag ändå lyssna klart på dessa typ tolv timmars ljudbok – det är en tegelsten det här – för lite spännande är det ju ändå, den här påsmygande apokalypsen som den nya stjärnan verkar vara ett tecken på.
För boken handlar alltså om dessa olika människor och hur de lever till synes ganska vanliga liv, men där något liksom övernaturligt, eller oförklarligt, plötsligt inträffar här och där i personernas liv. Hundratals havskrabbor långt uppe i skogen, en skepnad som springer över en äng, en dödförklarad man som plötsligt börjar leva igen, o.s.v. Allt under den nya stjärnans ljus. Jag kanske kommer läsa/lyssna på nästkommande delar, för det är ju ändå en triologi och man vill ju veta vad som händer… men vi får se. Helt OK skulle mitt omdöme bli.
Människans frigörelse: Karl Marx ungdomsskrifter i urval och översättning av Sven-Eric Liedman (1995)
Detta är alltså några av Marx s.k. “ungdomsskrifter” i urval av Sven-Erik Liedman, filosofiprofessorn som också (bland mycket annat) skrivit Från Platon till demokratins kris som jag läste och skrev om här. Här finns bl.a. de ekonomisk-filosofiska manuskripten från 1844, där Marx presenterar sin alienationsteori, d.v.s. hur människor under lönearbetet alieneras eller förfrämligas både från frukten av sitt arbete, från varandra (då kapitalismen skapar konkurrens) och från essensen av att vara människa. Alienationen från frukten av sitt arbete sker eftersom ju mer arbetaren producerar, desto mer värde tillfaller kapitalet d.v.s. det som fjättrar arbetaren vid hans bojor. Arbetaren får alltså inte njuta av frukten av sitt arbete genom att t.ex. använda det, och p.g.a. det mervärde arbetaren tillför kapitalisten genom sitt arbete blir kapitalisterna bara rikare ju mer “frukt” arbetaren producerar. Vidare förfrämligas arbetaren också från mänskligheten, eftersom det under lönearbete blir så att det som vanligen skiljer människor från djur, dvs kreativt och produktivt skapande, blir det vi gör för att kunna göra det djuriska (dvs äta sova ha sex). Det djuriska blir det mänskliga, och tvärtom.
Här återfinns också Marx teser om Feuerbach där han bla skriver de bevingade orden: “Filosoferna har bara tolkat världen på en rad olika sätt, men det gäller att förändra den” (mycket bra quote), samt det Kommunistiska manifestet som slutar med de kanske ännu mer bevingade orden “Proletärer i alla länder, förena er”.
Vissa av texterna var tbh svärförståeliga, andra mindre så. Att läsa Kapital, rationalitet och social sammanhållning av Borglind mfl, sekundärliteratur där de bla behandlar dessa skrifter, var definitivt hjälpsamt.
Persona (1966)
Persona har legat i min watchlist sedan förra året då jag under filmfestivalen såg Fördom och stolthet, en dokumentär om svensk queer filmhistoria med start 1912 och Vingarne. Och självklart är Ingmar Bergman med! Inte bara med den androgyna Fanny och Alexander-karaktärenutan också med just Persona. Filmen, som spelades in 1965, handlar (åtminstone till synes) om skådespelerskan Elisabeth Vogel, spelad av underbara Liv Ullman, som plötsligt en dag blir stum, mitt under en föreställning, och slutar prata. Hon blir apatisk och okontaktbar och hamnar på sjukhus där sjuksköterskan Alma, spelad av Bibi Andersson, har som uppdrag att ta hand om henne. Överläkaren (spelad av Margareta Krook) tycker dock inte det är någon idé att Elisabet stannar på lasarettet eftersom de inte kan hitta varken något psykiskt eller fysiskt fel på henne, utan erbjuder skådespelerskan och hennes sköterska att låna hennes sommarhus för att tillfriskna i en annan miljö. I huset vid havet släpper apatin och Elisabet tar promenader och skriver brev, dock fortsatt under tystnad – men tystnaden fylls av Alma som pratar på och öppnar upp sig allt mer. Under en sen kväll avslöjar hon en intim sexuell upplevelse.
Så långt allting gott, men när Alma i smyg läser sin egen berättelse återgiven i ett av Elisabets brev blir hon sårad och elak mot Elisabet, som alltjämt förblir tyst. Deras relation, som utvecklats till något intimt, stormar.
Filmen är speciell. Trippig, vacker, konstig och mångbottnad. De gåtfulla och närmast slumpartade inledningsscenerna är närmast groteska, men scenerna med Liv Ullman och Bibi Andersson, närbilderna av deras ansikten och scenerna från stranden, är utsökta. Ett tag in i filmen börjar jag tänka att Elisabet kanske är galen, att hon bara inbillar sig Alma, stranden och huset vid havet, eller att de är en och samma. Många tolkningar har gjorts av denna film och den tåls att ses igen så der får jag väl göra för den håller ändå än, såhär nästan 60 år senare.
Chat GPT svarar på frågan hur Knut skulle skrivit om att sätta på kaffe.
“Jag skulle vilja påstå att det finns få saker i livet som är så enkla och samtidigt så tillfredsställande som att sätta på kaffe. Det är som om man på något sätt tar kontroll över sin dag, genom att hantera denna lilla ritual med precision och omsorg. För mig är det en konstform i sig, en dans mellan kropp och själ.
Först, att mala kaffebönorna. Jag älskar ljudet av bönorna som krossas och de aromatiska dofterna som fyller rummet. Jag är särskilt noga med att hitta rätt inställning på min kvarn, för att få rätt balans mellan smak och styrka.
Sedan, att fylla vattenbehållaren med kallt vatten. Det får aldrig vara för mycket eller för lite, för att få den perfekta koppen. Jag tar alltid ett djupt andetag innan jag trycker på knappen, som om jag på något sätt förbereder mig för den kommande njutningen.
Och när kaffet börjar droppa ner i kannan, kan jag inte låta bli att le. Det är som om jag är en del av en större kraft, en som har funnits i århundraden och som fortfarande ger människor över hela världen en avkopplande stund varje dag.
Ja, att sätta på kaffe är enkelt. Men det är också så mycket mer än så. Det är en stund av lugn och stillhet, en chans att sakta ner och uppskatta de små sakerna i livet. Och för mig, är det en ritual som jag inte skulle vilja vara utan.”
[…] Marx ungdomsskrifter i urval och översättning av Sven-Eric Liedman (1995), jag skrev om båda här. Jag har också lyssnat på När man skjuter arbetare av Kerstin Thorvall (1993) som jag skrev om […]
Jag har konsumerat tre nya verk! Eller vad man nu ska säga. Två böcker och en film. Egentligen har jag sett flera filmer den här månaden, men här är tre verk jag vill lyfta fram. Morgonstjärnan av Karl-Ove Knausgård (2020). Jag har lyssnat på den omskrivne författaren Karl Ove Knausgårds första del i romansviten vars…
Ännu en månad har gått, en fjärdedel av året till ända. Sjukt att tiden går så snabbt!!!!! Månaden har varit upp och ner. Jag var väldigt väldigt stressad ett tag p.g.a. hög arbetsbelastning och har arbetat lite för mycket, jag hade stressymptom och blev sjuk två gånger trots att jag aldrig annars är sjuk. Men jag har också varit fortsatt kär i Are (alltid en bra grej), jag har träffat Lise, Daisy och Casey i Uppsala, läst/lyssnat på mycket bra och intressant litteratur, varit på spa med mamma och Olivia och avslutade månaden med Ölandsvisit, eller det är faktiskt dit jag är på väg i detta nu då jag författar detta inlägg. Hoppade precis på bussen från Kalmar C till Färjestaden och får alltid starka nostalgikänslor här på Kalmar C för jag förknippar det med tidigare Ölandsvisiter hos Mim. Ska bli så fint att se na!!! Men nu, tillbaka till summeringen av månaden.
Socialt
Eftersom jag fick rain-checka födelsedagspresenten från Emil och Olivia p.g.a. sjukdom i februari, tog vi nya tag i mars. Det var dags för Escape room-middag! Det gick till som så att man helt enkelt, med lite olika pappersmaterial, ordnade sitt eget escape room i vardagsrummet, temat var ett bankrån. Det var en riktig win att ha Are med i laget p.g.a. smart? Hur som helst mycket trevligt, även om det trevligaste ändå var att hänga med Olivia, Emil och Are. Här är en märklig bild på mig och Are från den kvällen som Emil förevigade:
En annan social grej var att jag och Are hälsade på hans kompisar Alice och Matilda på söndagsmiddag, det var mycket lyxigt. Speciellt eftersom det var tredje dagen den veckan vi blev bjudna på god mat, för på torsdagen var jag, Erik och Are bjudna till Milla och Matilda där vi fick en helt fantastisk summer roll-middag, omg det vattnas i munnen när jag tänker på det.
Annan social grej var att jag firade Alex födelsedag!! OMG det var sååååå fint. Sofie hade ordnat så fint med tårta och bubbel hemma hos dom i Majorna och sedan fick Alex ledigt från pappalivet några timmar så att han, jag och Jaime kunde äta ostört på Blackbird. Var så välbehövligt och fin även för mig som hade haft en tuff vecka. Tack Alex för du fyllde år den dagen!!!! Och för att jag får ha dig i mitt liv!!! Här är en suddig bild på oss från kvällen:
Förra helgen var jag och Are också på vårkväll på Litteraturhuset (en mycket snabb visit ) framförallt för att jag ville känna mig som en äkta konstmecenat då min tavla “Se mig nu” som hänger ovanför matsalsbordet, målad av Siri Veileborg, skulle ställas ut!! Det var villkoret när jag köpte den, dvs att konstnärinnan skulle få låna tavlan ibland till utställningar och nu var det alltså dags ^^ Innan utställningen/poesiuppläsningen hade jag också träffat Per – en mycket trevlig bekantskap från förr som jag nu återknutit kontakten med (??) och också käkat pizza på Brewers med Are, Olivia och Emil. En mycket trevlig kväll med andra ord 🙂
Resor
Hälsade på Lise i Uppsala, som jag skrev om här. Det var helt jävla underbart och välbehövligt. Tankade D-vitamin från vårvintersolen (Uppsala visade sig verkligen från sin bästa sida) och kompisenergi från Lise, Daisy och Casey.
Natur
Fågelskådade och artade mina första fåglar! Ares pappa tog med oss på en tur i skogarna för att lyssna på ugglor, och det gjorde vi. Här nedan en bild på Are in action att locka fram den (vilket tbh känns lite förmätet 😐). På väg hem häromdagen skådade och artade jag: koltrast, gräsand, knipa, rörhöna, skata, ringduva och tamduva, samt skådade och semi-artade (med lite hjälp från Are) gråkråka, kaja och skrattmås! Har ja gått och blivit fågelskådare?? Semi-entudiadtisk på-väg-hem-från-jobbet-amatör-skådare i alla fall
Detta är en björktrast. Den skådade och artade jag i Uppsala!!!Detta är en liten strömstare som sitter och chillar på en sten i Lärjeån där de brukar hänga. Den vitsvarta bollen där nånstans i mitten haha
Film
Jag och Are såg Proxima (2019) som fanns på Drakenfilm. Den var mycket bra! Den handlade om en kvinnlig astronaut som fick kämpa för att balansera karriär och mammalivet, och filmen skildrar detta på ett fenomenalt sätt. Ger den 4 av 5!
En annan film jag och Are såg från Drakenfilm var skräckisen It follows (2014). Jag blundade visserligen under några scener, men jag tycker att skräckisar som inte handlar om typ oförklariga, mystiska spök-saker är mycket enklare att se än skräckisar som liksom är… ja jag kan inte säga förklarliga och inte heller overkliga eftersom det inte direkt så är att mystiska spök-filmer är verkliga… Men eftersom mystiska spök-filmer liksom är oförklarliga klarar jag ej av dem! Men nu hamnade jag off topic, It follows handlar i alla fall om en tonåringar och sex, och om ett mystiskt “det” som överförs via sex – “det” följer efter dig och är ute att döda dig men har du sex med någon överför du “det” till den. Kruxet är också att “det” kan se ut som vilken människa som helst, kanske någon du älskar, men den går alltid och kan bara ta sig fram gående. En indie-skräckis som ändå var ganska bra! Ger den 3,5 av 5. Vi såg också Disneys Robin Hood från 1973 haha.
Böcker
Det var med sorg jag läste ut Per-Anders Fogelströms Mina drömmars stad från 1960, eftersom den var så bra. Boken är – trots att den är skriven innan Barn-serien som jag läste förra året en fortsättning på Stockholms-eposet som alltså börjar med Vävarnas barn, Krigets barn och Vita bergens barn. Dessa böcker spänner över ca 100 år från 1700-talet till mitten av 1800-talet, och i Mina drömmars stad får vi möta Tummen igen, fast nu som en bikaraktär till huvudkaraktären Henning. Vi får också möta fattigdomen och nöden, men också hoppet. En utmärkt Stockholmsskildring och ett utmärkt stycke arbetarlitteratur som alla borde läsa. Skrev om här.
Annars fortsätter jag lyssna på Karl Ove Knausgårds Morgonstjärnan som jag tycker är sådär (okonventionell åsikt??) och så har jag också läst ut Människans frigörelse, en samling av Karl Marx’ ungdomsskrifter i översättning av Sven Eric Liedman.
Ännu en månad har gått, en fjärdedel av året till ända. Sjukt att tiden går så snabbt!!!!! Månaden har varit upp och ner. Jag var väldigt väldigt stressad ett tag p.g.a. hög arbetsbelastning och har arbetat lite för mycket, jag hade stressymptom och blev sjuk två gånger trots att jag aldrig annars är sjuk. Men…
Det var med sorg jag läste ut Per-Anders Fogelströms Mina drömmars stad från 1960, eftersom den var så bra och så mysig (det var min morgon-bok). Boken är – trots att den är skriven innan Barn-serien som jag läste förra året – en fortsättning på Stockholms-eposet som alltså börjar med Vävarnas barn, Krigets barn och Vita bergens barn, alla skrivna på 1980-talet. Dessa tre böcker spänner över ca 100 år från 1700-talet till mitten av 1800-talet, och i Mina drömmars stad får vi möta Tummen igen, fast nu som en bikaraktär till huvudkaraktären Henning.
Henning kommer från landsbygden och i sin ungdom tar han sig till Staden, hans drömmars stad där allting skall bli bra, fastän han är fattig som en kyrkråtta. Återigen (eller ja, för första gången då eftersom barn-serien som sagt skrevs senare trots att den utspelar sig innan stad-serien) får man bekanta sig med Stockholms allra lägsta skikt – fabriksarbetarna. Genom skildringarna kan man nästan se Stockholms smuts framför ögonen, känna fattigdomens stank, nöden och mödan, de tunga lassen och de krökta ryggarna, kropparna som åldras i förtid, trettioåringar som är som gummor med sönderspräckta händer, för att hela livet bestått av hårt arbete. Och någonstans långt borta, men ändå så nära, hägrar en helt annan klass, fabrikörerna, ägarna av produktionsmedlen, som man kanske, kanske kan få klättra till, om man har tur och är beredd att ge upp därifrån man kommer, sin familj och sitt liv.
Mina drömmars stad är enligt mig (och många andra med mig, antar jag? Det är ju inte för intet Fogelström är en av Sveriges mest älskade författare) en modern klassiker som alla borde läsa, inte bara för att den är medryckande och en utmärkt roman men också för att den är allmänbildande, om en tid långt bort från vår, men ändå så nära. Det är bara 150 år sedan Sverige var otroligt fattigt, och folk sökte sig härifrån för att överleva. Rekommenderar starkt! Nu måste jag hitta nästa bok i serien i närmsta second hand.
Det var med sorg jag läste ut Per-Anders Fogelströms Mina drömmars stad från 1960, eftersom den var så bra och så mysig (det var min morgon-bok). Boken är – trots att den är skriven innan Barn-serien som jag läste förra året – en fortsättning på Stockholms-eposet som alltså börjar med Vävarnas barn, Krigets barn och…
Jag har läst/lyssnat ut två nya böcker! Testamente av Nina Wähä och Du med flera av Tanja Suhinina. Den förstnämnda lyssnade jag på, och den andra, som inte är en roman utan mer av en handbok typ (?) läste jag.
Testamente – Nina Wähä (2019)
Testamente är ett flera timmar långt epos (ungefär 14 om jag minns rätt?) som jag lyssnade på till och från jobbet. Under januari lyckades jag lyssna slut på mina 20 timmar och sedan var jag tvungen att vänta en vecka innan det blev februari och jag äntligen kunde fortsätta lyssna på boken. Stor litteratur, det är vad detta är! Minns att Mim rekommenderat den för mig, men nu gjorde jag alltså äntligen slag i saken.
Testamente är ett familjeepos som utspelar sig i 80-talets Tornedalen (men också delvis i Karelen, med nedslag i 30- och 40-tal). Familjen Toimi är en fattig tornedalsk bondfamilj med tolv barn, eller fjorton lite beroende på hur man räknar. Vi får först lära känna Annie, äldsta systern, som åker hem ifrån Stockholm till jul, där nästan alla syskon – även de utflugna – samlas igen för första gången på flera år. Väl hemma i Tornedalen, med miänkielen, djuren, pappans oberäknelighet och alla syskonen, kryper mörka familjehemligheter till ytan, men där finns också kärleken. Boken byter smidigt perspektiv och allt eftersom får man lära känna alla syskon, men också pappa Penti och mamma Siri, och långsamt nystas familjens mörka historia upp.
Boken nominerades till Augustpriset 2019, och det är den verkligen värd. Det här är stor litteratur som sagt. Expressen skrev en fin recension här.
Du med flera – Tanja Suhinina (2023)
Du med flera är en nyutkommen bok om flersamhet i svensk kontext. Den består av tre delar – den första är som ett flersamhets-uppslagsverk där begrepp som triad, “unicorn hunting” och metamour reds ut. Andra delen är som en handbok för flersamhet – d.v.s. icke-monogama relationer vilket kan innebära allt från “monogamish” till relationsanarki – där man bl.a. får ett antal frågor att reflektera omkring och diskutera med sin(a) partner(s). Sista delen är riktad till professionella (t.ex. psykologer) som i sin verksamhet kan tänkas möta flersamma och behöver lära sig om hur man bemöter dem.
Jag köpte boken för att bilda mig och för att jag är intresserad och jag tyckte den var jättebra utifrån syftet. Nyanserad och hela tiden baserad i forskning, det är ständiga referenser till det växande antal studier som faktiskt finns. Frågorna att reflektera över var också tankeväckande, oavsett om man diskuterar med partner(s) eller andra typer av relationer. Rekommenderar för alla som är intresserade av flersamhet på ett eller annat sätt!
Jag har läst/lyssnat ut två nya böcker! Testamente av Nina Wähä och Du med flera av Tanja Suhinina. Den förstnämnda lyssnade jag på, och den andra, som inte är en roman utan mer av en handbok typ (?) läste jag. Testamente – Nina Wähä (2019) Testamente är ett flera timmar långt epos (ungefär 14 om…
Klassikerprojektet fortsätter. Jag har nu läst en fackboksklassiker från 1934 av Max Weber, som räknas till en av sociologins stora tänkare. Denna nätta bok på ca 80 sidor (med lika många sidor tillhörande noter) var ändå förvånadsvärt lättläst för att vara en nästan hundra år gammal fackbok om ett ändå rätt så avancerat ämne som just protestantismens etik och kapitalismens anda.
Här har vi honom, Weber.
Webers grundtes är denna: att ett av de grundläggande elementen i den moderna kapitalistiska andan, nämligen den rationella livsföringen, är sprungen ur den protestantiska asketismen som den såg ut i bl.a. kalvinismen och puritanismen. Det kapitalistiska handlandet är visserligen ingen ny företeelse – människans jakt på vinst har alltid funnits – men det som enligt Weber är unikt i “Västerlandet” är att det här utvecklats en annan art av kapitalism – nämligen den kapitalistiska organisationen av (formellt sett) fritt arbete, vilket är ett resultat av en unik typ av rationalism, som alltså enligt Webers tes härstammar från protestantismen. Sedan ägnar han dessa åttio sidor åt att påvisa denna tes, och han gör det förbluffande övertygande. Jag menar, vid första anblick har man svårt att förstå hur protestantisk asketism hänger ihop med kapitalismen, men efter att ha läst denna bok är jag beredd att hålla med.
Weber visar hur i synnerhet kalvinismen förkastar allt behovsuppfyllande, eftersom det sågs som att ge efter för det kroppsliga och det sinnliga. Nej, för att nå Guds nåd och frälsning är det den asketiska livsföringen som gäller, d.v.s. att man förkastar behovsuppfyllelse. Hårt arbete blir ett medel för asketism, ja ett kall, men eftersom man inte får använda de pengar man ackumulerar (ty det vore att ge efter för köttets lustar om man t.ex. gick på konsert eller åt en god bit mat för njutningens skull) blir det oundvikliga resultatet att dessa protestantiska asketer ackumulerar rikedom. Och rikedom i sig är visserligen också något förkastligt, men om det är ett resultat av arbete i Guds nåd är det också just ett uttryck för Guds nåd. Så småningom försvann enligt Weber de religiösa förtecknen för denna protestantismens etik, och kvar blev bara den rationella livsföringen, den som gick ut på hårt arbete och flit, och förkastandet av behovsuppfyllelse. D.v.s. det som utgör det kapitalistiska tänkandet, och som också Marx ringar in som skillnaden mellan arbetare och kapitalister: arbetare har som mål att tjäna tillräckligt med pengar för att byta dessa mot det som kan uppfylla deras behov av mat, kläder och tak över huvudet, medan kapitalisten inte har behovstillfredsställelse som mål, utan vinstackumulation. Och denna vinstackumulation som mål härstammar alltså, enligt Weber, från den protestantiska etiken. Mycket intressant tes! Rekommenderar denna bok för alla andra sociologinördar 🙂
Klassikerprojektet fortsätter. Jag har nu läst en fackboksklassiker från 1934 av Max Weber, som räknas till en av sociologins stora tänkare. Denna nätta bok på ca 80 sidor (med lika många sidor tillhörande noter) var ändå förvånadsvärt lättläst för att vara en nästan hundra år gammal fackbok om ett ändå rätt så avancerat ämne som…
Jag har lyssnat ut Löpa varg av Kerstin Ekman från 2021. Jag blev sugen när Händelser vid vatten började gå på Svt play, och jag insåg att den bygger på Kerstin Ekmans roman med samma namn. Och precis som TV-serien (i alla fall hittills) är mystisk och mörk men samtidigt vacker – skogen och dess väsen framställs med ett slags vördnad – är också Löpa varg det. Där finns en ton av bejakande av skogen och naturen någonstans där bakom, hela tiden. En mystik och kanske ett uns av ockultism. Samtidigt är det också en bok som utspelar sig utifrån en ganska ordinär man: han är pensionerad, han bor någonstans i Hälsingland med sin fru Inga, och han är jägmästare. Och en dag så får han se en varg. En ståtlig, stor och alldeles grå. Mötet förändrar honom i grunden, och han börjar tvivla på det han är och det han varit, jägare.
Tyckte om boken! Det var intressant att få läsa ur ett perspektiv jag sällan läser, nämligen en pensionerad jägare. Det känns som de flesta böcker jag läser har berättarjag som är kvinnor i 25-40-årsåldern, vilket är lite tråkigt. Fiktion är ju just fiktion, man kan skriva om vad som helst, ändå är mycket litteratur idag ofta ganska autobiografisk, får jag känslan av…? Det är ju i alla fall inte den här. Hur som helst, en läsvärd bok!
Jag har lyssnat ut Löpa varg av Kerstin Ekman från 2021. Jag blev sugen när Händelser vid vatten började gå på Svt play, och jag insåg att den bygger på Kerstin Ekmans roman med samma namn. Och precis som TV-serien (i alla fall hittills) är mystisk och mörk men samtidigt vacker – skogen och dess…
Jag har lyssnat klart på ännu en bok, nämligen Detaljerna av Ia Genberg från 2022. Det är hennes fjärde roman sedan debuten 2012, men jag hade inte läst/hört henne innan. Boken är en relationsroman som skildrar just detaljerna, detaljerna i fyra olika människor som varit betydelsefulla i berättarjagets liv. Skildringarna är ömma, men också råa, och de känns mycket. På Storytel som jag prenumererar på som ljudbokskanal var det flera kommentarer i stil med “det finns ju ingen handling” eller “den här boken var sämst” men också många i stil med “stor litteratur”, “äntligen lite riktig litteratur” o.s.v., och jag bekänner mig till den andra sorten. Det här är kanske inte den största litteraturen jag någonsin läst, men det är vacker litteratur som känns, och med ett språk som jag ibland vill kapsla in och spara. T.ex. i porträttet av Johanna, berättarjagets första kärlek, beskrivs deras relation som att “vi installerade oss i varandra som bara människor gör som är säkra på ett långt liv tillsammans”. Relaterbart! Eller beskrivningen av Alejandro, romanjagets älskare under en förgänglig tid: “Vecken i mungiporna som fortplantades till parenteser när han log” och: “Han gav sin kropp till musiken utan mellanlandning”. Ryser.
DN skriver: “Egentligen finns det ju ingenting annat som räknas än känslor. Och med Ia Genbergs säregna blick för detaljer som avslöjar känslor, uppstår en roman som bultar och slår.” och jag kan bara hålla med. Rekommenderar!
[…] Jag har också lyssnat klart på Ia Genbergs debutroman Detaljer. En fin relationsroman där just detaljerna står i centrum, och där man vill spara språket i en liten ask. Skrev om här. […]
Jag har lyssnat klart på ännu en bok, nämligen Detaljerna av Ia Genberg från 2022. Det är hennes fjärde roman sedan debuten 2012, men jag hade inte läst/hört henne innan. Boken är en relationsroman som skildrar just detaljerna, detaljerna i fyra olika människor som varit betydelsefulla i berättarjagets liv. Skildringarna är ömma, men också råa,…
Jag har lyssnat ut Natten av Sara Gordan från 2022, som var en helt fantastisk bok. Natten kretsar kring en mammas oro för sin tonårsdotter som är försvunnen, som rymt ut i natten utan varken insulin eller fruktsocker och som finns någonstans där i Stockholm, utom mammans räckhåll. Hon ringer socialtjänsten, polisen, socialsekreterarna, fältarbetarna, och så om igen från början, går ut och letar, skickar sms. Natten känns oändlig, en ständig upprepning, när dottern inte är anträffbar. Hon finns förstås där ute, och ibland kommer hon hem igen, men hon vill ständigt iväg, göra revolt, dricka sig full, gå ut i strumplästen, rymma, skita i insulinsprutorna. En bok om gränslös kärlek mellan en mamma och en dotter, en kärlek som kanske ibland blir kvävande, om oro, om föräldraskap, om den ständiga upprepningen. Jag tyckte mycket om denna bok, som är vackert skriven och fenomenalt uppläst av Hanna Fred Ekman. Jag “läste” (d.v.s. lyssnade) ut den på en vecka, eftersom den är ungefär 4,5 timmar och det tar ca 30 minuter för mig att ta mig mellan hem och jobb, men framförallt fängslade boken mig från första sidan. Dessutom berörde den mig lite extra, eftersom den skildrar hur mammans oro accentueras av det faktum att hennes försvunna dotter har diabetes – vilket kan bli ett direkt livshotande tillstånd om den lämnas obehandlad – eftersom Are har diabetes. Hur som helst rekommenderar jag den starkt! Sandra Beijer har skrivit en fin recension om boken här.
[…] Jag har faktiskt börjat och avslutat några böcker i januari också, bl.a. Natten av Sara Gordan från 2022, som var helt fantastisk. Natten är en bok om gränslös kärlek mellan mamma och dotter, en kärlek som kanske ibland blir kvävande. Jag tyckte mycket om den och rekommenderar starkt. Skrev mer här. […]
Jag har lyssnat ut Natten av Sara Gordan från 2022, som var en helt fantastisk bok. Natten kretsar kring en mammas oro för sin tonårsdotter som är försvunnen, som rymt ut i natten utan varken insulin eller fruktsocker och som finns någonstans där i Stockholm, utom mammans räckhåll. Hon ringer socialtjänsten, polisen, socialsekreterarna, fältarbetarna, och…
Det är december och dags för alla summerings-inlägg som jag är så förtjust i p.g.a. nostalgiker. Och under året har jag dokumenterat böckerna jag läst! Jag har typ 200 sidor kvar på Simone de Beuavoirs tegelsten Det andra könet från 1949, så vi får väl se om jag hinner klart med den, isåfall får jag lägga till den i slutet på den här listan också 🙂 Men so far kommer här årets lästa/lyssnade böcker, i kronologisk ordning:
Klubben – MatildaVoss Gustavsson (2019)
Popp hade lånat mig Klubben för länge sedan, och den har legat på mitt nattygsbord i väntan på att bli läst. Men som alltid har jag hundra andra böcker jag håller på med samtidigt (eller åtminstone fyra andra) så den har fått vara liggande. Men när jag reste till Amsterdam tänkte jag att jag behöver en lätt bok (alltså rent viktmässigt) då alla de andra jag läser är så tjocka, och en bok som är lättläst (alltså som man vill fortsätta läsa) för att döda tid på långa tåg- och bussresor. Tog således med mig Klubben, en reportagebok av DN-journalisten Matilda Voss Gustavsson från 2019, som handlar om Svenska Akademiens mörkanden av Jean-Claude “Kulturprofilen” Aurnaults sexuella trakasserier och våldtänker. Boken är väldigt meta, för den handlar liksom om hur Voss Gustavsson skriver fram reportaget som så småningom publicerades i DN och blev hennes breakthrough. Om hur hon intervjuar olika kvinnor som utsatts för Arnault, om känslorna alla berättelser framkallar hos henne, om nervositeten inför publiceringen. Det reportage som publicerades anonymiserade Arnault, men här är han fullt synlig, och det finns också en del bakgrundsfakta om honom i boken.
Boken var absolut läsvärd, och lättläst, men den är också ett tydligt tidsdokument som jag redan tycker är lite föråldrad? Alltså inte språket eller hur den är skriven, men bara själva berättelsen. Det var ju redan två år sen nu, och metoo var ännu längre sen. Det känns liksom inte lika aktuellt längre. Vilket är synd, då det ju är en bra bok. Som sagt, absolut läsvärd, men frågan är hur väl den kommer åldras…?
A feast for crows – George R.R. Martin (2005)
A feast for crows är den fjärde delen i den mastodontiska Game of thrones serien, fast det är den femte boken eftersom den föregående (A storm of swords) är uppdelad i två delar. Liksom sina föregångare är detta en fantastisk fantasy-bok som på ett unikt sätt skriver fram en historia genom sina olika karaktärer. I just A feast of crows får man “bara” följa karaktärerna i och omkring Kings Landing och Dorne, så man får inte veta något om t.ex. Daenerys, John Snow eller Tyrion. Däremot får man följa Cersei i Kings Landing och hennes kamp om att regera och skydda sin son, Jaimie som försöker deala med sin avhuggna hand och kärlek till Cersei, Samwell som är på väg söderut till The Citadel med Grandmaster Aemon, Alayne a.k.a. Sansa Stark som lever undercover uppe i The Vale, o.s.v. Jag tycker en recension tryckt i början av boken summerar Game of thrones superbt:
“Most fantasty writers follow the battle-of-good-and-evil model of their great predecessor, J.R.R. Tolkien. Not Martin. He draws his protagonists from several warring families and shows what’s happening through their eyes, switching with each chapter and telling their stories so compellingly that we root for them all to win – even though if any of them does, it will be a disaster for the others…”
Precis så. Till skillnad från många andra fantasy-serier finns här inga tydliga antagonister: alla karaktärer har både ont och gott i sig och det är det jag gillar. Det är därför det är så intressant att fråga vem som är någons favoritkaraktär, för det skulle kunna vara vem som helst. I serien får man ju aldrig läsa from the point of view of Joffrey Lannister eller Ramsay Bolton, två fruktansvärda karaktärer som bara har ont i sig, så därför gäller detta för böckerna, d.v.s. att man älskar och hatar dom alla.
Googlade för övrigt precis på huruvida näst-nästa bok (jag har nu börjat på den femte, A dance with dragons, som är uppdelad i två böcker och den första täcker över 1000 sidor…..) som heter A winds of winter över huvud taget kommer komma någon gång, men det är still in process. Hoppas den kommer lagom till att jag läst ut A dance with dragons del 1 & 2 haha.
I en annan klass – Emma Leijnse (2022)
En lättläst reportagebok om svensk skola och specifikt ojämlikheten i svensk skola. Det är ju ingen rocket science och egentligen inget nytt, men Leijnse gör det smärtsamt tydligt hur Sverige inte lyckas ge alla barn och unga samma möjligheter i skolan, därför att ojämlikheten är närmast grotesk. Systemet är riggat från början, eftersom de som har sämst förutsättningar att klara skolan också har mindre tillgång till skolböcker, färre legitimerade lärare, mer personalruljans och sämre arbetsmiljö – bara för att nämna några saker.
DN skrev om boken: “Kärnan i ‘I en annan klass’ sammanfattas redan i titeln – utbildning har åter blivit en klassfråga, där barn från välbärgade områden får den skolgång de enligt skollagen har rätt till, och barn från socioekonomiskt svaga områden inte får det. Lägg till att i den förstnämnda kategorin finns nästan inga barn med invandrarbakgrund och i den sistnämnda kategorin finns inga eller nästan inga barn med etniskt svensk bakgrund och bilden av den segregerade osköna nya värld vi har skapat är komplett.“ Jag bloggade om den här.
Jane Eyre – Charlotte Brontë (1847)
Jane Eyre av Charlotte Brontë handlar om just Jane Eyre, en föräldralös flicka som man får följa under hennes tid hos sin elaka styvmoder, på en internatskola där hon sedermera blir lärare, och sedan governess på Thornfield Hall där hon utvecklar en romans med Mr Rochester, hennes master. Boken var en av de första böckerna som skrivits som fokuserade på protagonistens moral och känsloliv d.v.s. Jane Eyre: innan hade man inte haft ett sånt här intimt förstapersons-perspektiv där man liksom får komma in i huvudpersonens huvud: varför boken blev så populär under det viktorianska England och idag fortfarande räknas till en av Storbritanniens viktigaste och mest inflytelserika böcker. Trots sin klassiker-status gick boken dock ganska långsamt att läsa och jag fick kämpa en del för att komma igenom. Stundom var den varit fängslande, men oftare seg, och ibland var det också lite svårt att förstå dramaturgin. Icke desto mindre var det intressant att läsa 1800-talslitteratur och språket är helt fantastiskt, det är nästan som varenda sida är ett stycke poesi. Därför kan jag försiktigt rekommendera denna bok, även om den inte direkt blew my mind. Skrev mer utförligt om boken här.
Från Platon till demokratins kris – Sven-Erik Liedman (2020)
En bok om idéhistoria från just Platon och de gamla grekerna fram till idag. Riktigt intressant blir det dock enligt mig först kring upplysningstiden för då blir kopplingen till idag mer uppenbar, och det blir tydligt att idéer och skeenden på 1700-talet fortfarande har stor påverkan i modern tid, och det är väl det jag tycker är som mest intressant. Så början av boken tyckte jag var mindre intressant men icke desto mindre läsvärd. Efter de gamla grekerna fortsätter boken framåt i tiden och går igenom de ledande/mest inflytelserika västerländska politiska idéerna om människa och samhälle, och jag har haft stor hjälp av denna bok inte bara i mina egna historiastudier utan också som samhällskunskapslärare och bara generellt för att det är väldigt intressant med ideologi- och idéhistoria. Så jag rekommenderar för den som liksom jag också är intresserad av det! Skrev om här.
Gift – Tove Ditlevsen (1971)
Titeln Gift är mångtydig, och syftar både på Toves fyra äktenskap, och på det gift som ska komma att styra hennes liv. Boken är nämligen självbiografisk, eller ska man kalla det autofiktion? En kort men intensiv bok om kärlek, skrivande och missbruk, som är så hänsynslöst men samtidigt vackert skriven i all sin enkelhet. Läs för sjutton!!! Skrev om här.
Där kräftorna sjunger – Delia Owens (2020)
En riktig bladvändare som jag läste ut på ett par dagar. Den börjar som en roman och övergår sedan i något som skulle kunna likna en kriminalare, speciellt i slutet med (SPOILER ALERT!) rättegångsscenerna. Boken är också skickligt uppbyggd med två parallella tidslinjer som vävs ihop och så småningom möts. Dock är det något som skaver, som jag inte riktigt kan sätta fingret på vad det är: kanske är det att Kya blir så (SPOILER ALERT!) otroligt smart och bildad som känns lite overkligt, eller kanske är det att karaktärerna inte riktigt berör hjärteroten, eller kanske att boken känns lite pretentiös i sina översvallande beskrivningar av våtmarken. Icke desto mindre som sagt läsvärd och lättläst bok som man snabbt kommer in i och har svårt att lägga ifrån sig. Lättsmält, spännande, okomplicerat, vackert – mer behöver man ju egentligen inte som sommarlektyr på stranden. Skrev om här.
Introduktion till kriminologi 1 – Brottslighetens omfattning, karaktär och orsaker – Jerzy Sarnecki & Christoffer Carlsson (2020)
En fackbok där den delen jag läste behandlade kriminologiska idéer och teorier från 1700-talet (då synen på brott och straff började förändras i.o.m. upplysningen) fram till idag. En mycket bra bok som jag tyckte mycket om! Jag läste även sammanfattningarna i de andra kapitlen som inte tillhörde de ca 200 sidor som utgjorde del 2 som jag läste, och hade jag haft mer tid hade jag nog läst hela så jag rekommenderar den här till de som är intresserade av kriminologi. Utöver att boken på ett mycket systematiskt och lättförståeligt sätt redogör för de viktigaste kriminologiska idéerna och teorierna gör den det också på ett väldigt pedagogiskt sätt. Skrev om här.
Göra sig kvitt Eddy Bellegeule – Édouard Louis (2014)
Göra sig kvitt Eddy Bellegueule är Édouard Louis debutroman, och den är självbiografisk. Den utspelar sig i en av norra Frankrikes gudsförgätna hålor där männens ryggar värker av arbetet på fabrikerna, alkoholism är normen och pengarna ständigt sinar. Här försöker Eddy navigera mellan våldet i vardagen, fattigdomen och sin egen identitet, som inte passar in i det macho-ideal som råder. Édouard Louis skriver om klass på ett lättillgängligt, rått och samtidigt vackert sätt. Ett läsvärt stycke modern arbetarlitteratur! Skrev om här.
Doktor Glas – Hjalmar Söderberg (1905)
En bok skriven i dagboksform där jag:et är Doktor Glas själv, en läkare som ställs inför ett moraliskt val och måste ta ett beslut som kommer att gäcka honom livet ut. Boken utspelar sig under en varm sommar i Stockholm, och det är fint att läsa om Stockholmsmiljöerna och vad de bemedlade sekelskiftsmänniskorna sysslade med (typ, ha hushållerska, äta en god bit mat på Hasselbacken och bestämma träff under skenet av fladdrande gatulyktor). Det är fint att läsa något som skrevs för över hundra år sedan, som med alla gamla klassiker: det är hisnande att tänka på hur många som hunnit läsa samma historia som jag läser nu. Det är absolut en läsvärd bok, och lätt dessutom, eftersom den är såpass kort och skriven på ett tillgängligt sätt, men jag blev inte direkt golvad. Helt okej med andra ord!
1795 – Niklas Natt och Dag(2021)
När vårt tåg från fjällen blev inställt i somras fick vi spendera en hel dag på olika tåg/bussar istället för nattåg, och jag behövde således lättläst lektyr som kunde få timmarna att gå. Jag hade typ fem minuter från det att Pressbyrån öppnade till att bussen skulle gå, så jag högg tag i första bästa roman som såg lättläst och spännande ut (inte den genren jag kanske vanligtvis väljer…) och då blev det 1795 av Niklas Natt och Dag. Insåg först senare på bussen att det var tredje och sista delen i en trilogi, men det gick ändå hyfsat att komma in i storyn även om namnen var lite förvirrande i början. Och tja, det är väl en läsvärd bok, men jag föredrar nog andra typer av historiska romaner. Kan inte riktigt sätta fingret på vad jag inte gillade med denna, men något är det. Men som sagt, läste den gjorde jag ju så den fyllde sitt syfte.
Kvinnor och Äppelträd – Moa Martinson (1933)
En bok som gav kvinnor en röst i proletärlitteraturen, och väckte stor uppmärksamhet för sin frispråkighet. En del av mitt Klassikerprojekt, där jag gärna vill läsa mer klassisk arbetarlitteratur. Denna lyssnade jag dock på, och tyckte var jättebra. Skrev om här. Boken inleds någon gång under mitten av 1800-talet med att skildra mor Sofi, som fött femtan barn varav en oäkting, och hur hon tillsammans med sin väninna åtar sig den märkliga vanan att bada sig en gång i veckan. En dag befinns hon dock drunknad och till begravningen kommer även hennes oäkting. Därefter hoppar boken tre generationer framåt, till mor Sofies oäkta barns barnbarn (d.v.s. mor Sofies barnbarnsbarn) Ellen som växer upp i Norrköpings fattigkvarter i början av 1900-talet. Hon förlorar tidigt sin mamma och utackorderas till lägst bjudande, och växer upp ovetandes om Sally som också är släkt med mor Sofie i nedstigande led. Som vuxna möts de då Ellen blir nyfiken på den märkliga Sally på Mårbo och gör sig ett ärende dit, och ramlar mitt in i en våldsam scen. De båda kvinnorna blir vänner och delar med- och motgångar och livets hårda slit som fattig.
Vävarnas barn, Krigets barn och Vita bergens barn – Per-Anders Fogelström (1981, 1985 och 1987).
Per-Anders Fogelströms trilogi om Stockholms lägsta skikt – de fattiga vävarna, soldaterna, tukthusens fångar, prostituerade och andra trashankar – som utspelar sig under andra halvan av 1700-talet lyssnade jag på i ett streck och tyckte mycket om. En (flera) historisk(a) roman(er) som faller mig mycket mer i smaken än 1795, kanske för att genren är mer roman än deckare, eller kanske för att den har mer levande karaktärer, precis som i Mobergs Invandrarna/Utvandrarna-serie.
Vävarnas barn från 1981 utspelar sig mellan 1749-1779 och handlar om det som titeln avslöjar – vävarnas barn, eller samhällets minst privilegierade som hankade sig fram på klädesfabriken Barnängen. Man får följa de uppdiktade karaktärerna Johannes Krohn, Sofia Krohn och deras familjer i deras hårda arbete på klädfabriken, där man som fattighjon saknas rättigheter ens till sin egen kropp. Många av händelserna och personerna som beskrivs i böckerna är dock historiskt riktiga och Fogelström har gjort ett minutiöst arbete med att skildra berättelsen enligt dessa verkliga händelser. I Krigens barn (1985) får man sedan följa hur krigen som fördes mellan 1788 och 1814 upplevdes av stockholmarna och andra svenskar, genom en menlös soldats perspektiv, och hans vänner och familj. Inte heller soldaterna ägde några rättigheter, och utnyttjades brutalt i krigen som fördes av maktens män. I Vita bergens barn (1987) får man slutligen följa med in på 1800-talet, fram till 1860, och får fortsätta följa de karaktärer man mött i de tidigare romanerna.
Jag tyckte mycket om alla tre romaner, och Helge Skoog som uppläsare var perfekt för rollen. Är sugen på fler av Fogelströms romaner nu.
A dance with dragons – George R.R. Martin (2011)
Och så lyckades jag också läsa ut denna över 1000 sidor långa femte och sista (utkomna) delen av A song of ice and fire, eller Game of thrones som serien heter. Har ju redan läst alla en gång, men jag fastnade igen efter att ha hittat dem på second hand förra året. Episka böcker verkligen, älskar att (nästan) alla karaktärer har både ont och gott i sig till skillnad från de flesta andra fantasy-böcker – det finns inga tydliga antagonister och protagonister, utan man kan ha sina egna favoritkaraktärer av olika anledningar. Liksom i tidigare böcker får man här följa en karaktär i taget, och till en början går denna bok parallell med den innan, som jag läste ut tidigare i år, men går at some point över till nytt stoff, sånt som händer efter A feast for crows. Men när kommer nästa bok är ju frågan!? Det slutar i en sån cliffhanger.
Och så kort om några inte särskilt bra kursböcker, som inte gav lika stort intryck som de ovan, men som jag trots allt också läste (ut) under 2022:
Nordens historia – en europeisk region under 1200 år – Harald Gustafsson (2017)
Den här boken tog jag mig more or less igenom i min historia A-kurs under höstterminen 2021 och vårterminen 2022. Vissa delar läste jag inte men majoriteten av den, och det ändå en upplysande bok om just Nordens historia, som alltså berör både Sverige, Norge, Finland, Danmark och Island och deras till stora delar gemensamma historia.
Ekonomisk historia: Europa, Amerika och Kina under tusen år – Mats Bladh (2012)
En kursbok som jag läst under läsåret i min historiakurs på 30 hp. Dock läste jag inte riktigt hela – de första fem kapitlen (ca 120 sidor) ingick inte i kurslitteraturen, men resten av boken (som totalt är drygt 450 sidor) har jag ändå läst så jag tänkte att den kunde få vara med här. Kul med ekonomisk historia och ett ekonomiskt perspektiv på historian – rekommenderar för den som är nördig som jag hehe.
Kompetens för samspelande skolor: om skolorganisationer och skolförbättring – Ulf Blossing (2008)
Ännu en kursbok om det osexiga ämnet “skolorganisationer och skolförbättring”. Läste i min sista kurs i KPU på samma ämne i april 2022. Ja ni hör ju. Rätt så oinspirerande.
Handledande samtal – Hans Birnik (2011)
En kursbok jag läste i min kurs om kommunikation och handling, som jag inte tyckte var särskilt intressant och som uppenbarligen inte gjorde några avtryck. Var också hela tiden förvirrad över i vilket syfte jag läste boken: var det i egenskap av framtida handledare för lärarstudenter och elever, eller i egenskap av att jag blir handledd som lärarstudent ute på praktik…? Oklart. Handledning verkar för övrigt som ett väldigt tråkigt ämne tbh.
Lärandets ordning och reda – Marcus Samuelsson (2017)
Ännu en inte särskilt givande kursbok. Som ni märker tyckte jag inte den här kursen var så kul. Det har varit för mikro för mig – jag gillar samhällsteorier på makronivå, som förklarar och analyserar samhällsprocesser och skeenden. Kommunikation blir för mikro, och det är heller inte så politiskt. Och denna bok berättade inte direkt nåt nytt som jag inte redan visste. Relationer är A och O, straff är dåligt, ett auktoritativt ledarskap (d.v.s. att vara en tydlig ledare men samtidigt visa emotionell värme) är det bästa ledarskapet, osv osv.
Kriminologins grunder – Fredrik Andersson (2021)
Ännu en kursbok som jag tyckte var rätt sämst eftersom den var så grundläggande, icketeoretisk och tbh ganska barnsligt skriven. Kan bero på att den var riktad mot gymnasiet. Konstigt att det skulle vara en kursbok på universitetsnivå…? Skummade igenom hela ganska snabbt i alla fall, den går igenom väldigt grundläggande saker för samhällskunskap och just kriminologi men jag saknade som sagt det teoretiska perspektivet.
Kommunikation i klassrummet – Mikael Jensen (2012)
En annan kursbok jag läste i samma kurs, som inte heller lämnade några större avtryck och inte heller lärde mig något direkt nytt. Eller allting var ju ganska självklart. Allt blir bättre om du planerar väl, det är viktigt att kommunicera tydligt, man skall inte ha för långa genomgångar, osv osv. Okej tack. 🙂
Båten i parken – Per Månson (2014)
En drygt 100-sidig kursbok för Sociologi A som jag plöjde mig i genom ganska snabbt. Faktiskt ganska bra om än upprepande i vissa delar för en som läst många års samhällsstudier, men också nya saker eller åtminstone nya perspektiv. Utmärkt introduktionsbok till sociologi.
[…] så mysig (det var min morgon-bok). Boken är – trots att den är skriven innan Barn-serien som jag läste förra året – en fortsättning på Stockholms-eposet som alltså börjar med Vävarnas barn, Krigets barn […]
[…] jag hade lyssnat klart på Vävarnas barn, Krigens barn och Vita bergens barn (som jag skrivit om här) läste jag fortsättningen Mina drömmars stad (som jag skrev om här) utan att veta att det var […]
Det är december och dags för alla summerings-inlägg som jag är så förtjust i p.g.a. nostalgiker. Och under året har jag dokumenterat böckerna jag läst! Jag har typ 200 sidor kvar på Simone de Beuavoirs tegelsten Det andra könet från 1949, så vi får väl se om jag hinner klart med den, isåfall får jag…
Har läst – eller snarare lyssnat – på en ny bok i mitt klassikerprojekt. Har återupptäckt tjusningen med ljudbok eftersom jag har en halvtimmes cykling till jobbet och sen en halvtimmes cykling från jobbet varje vardag och då räcker inte poddarna till. Men bra ljudböcker är ju guld – man kan stoppa när som helst och man plöjer igenom böcker ganska snabbt! Och denna hade jag velat länge efter att jag läst Mobergs Utvandrarna/Invandrarna – känns som det hör till allmänbildningen att läsa klassisk arbetarlitteratur. Och detta är inte vilken arbetarlitteratur som helst utan en fantastisk liten roman som väckte stor uppmärksamhet när den kom ut pga sin frispråkighet. Till exempel skildras en förlossning utan krusiduller på ett (vad jag bara kan anta) naturtroget sätt – dvs blodigt och smärtsamt men också vackert – vilket kritikerna fasade över.
Boken inleds någon gång under mitten av 1800-talet med att skildra mor Sofi, som fött femtan barn varav en oäkting, och hur hon tillsammans med sin väninna åtar sig den märkliga vanan att bada sig en gång i veckan. En dag befinns hon dock drunknad och till begravningen kommer även hennes oäkting. Därefter hoppar boken tre generationer framåt, till mor Sofies oäkta barns barnbarn (d.v.s. mor Sofies barnbarnsbarn) Ellen som växer upp i Norrköpings fattigkvarter i början av 1900-talet. Hon förlorar tidigt sin mamma och utackorderas till lägst bjudande, och växer upp ovetandes om Sally som också är släkt med mor Sofie i nedstigande led. Som vuxna möts de då Ellen blir nyfiken på den märkliga Sally på Mårbo och gör sig ett ärende dit, och ramlar mitt in i en våldsam scen. De båda kvinnorna blir vänner och delar med- och motgångar och livets hårda slit som fattig.
Jag tyckte mycket om boken, och också inläsningen även om det var lite låg volym ibland (tror det är en gammal inläsning). Jag tycker historiska romaner generellt är väldigt intressanta, och till skillnad från en annan historisk roman jag läste nyss (1795 av Niklas Natt och Dag) har denna ett kvinnligt perspektiv, och ett arbetarperspektiv på riktigt. Och språket är vackert. Ibland kunde jag missa vissa hopp som gjordes, men generellt en mycket läsvärd bok – det är inte för intet det blivit en klassiker, då den gav kvinnor en röst i proletärlitteraturen. Rekommenderar!
One response to “Kvinnor och äppelträd – Moa Martinson (1933)”
Mami
Den har jag inte läst, blir intresserad.
Har läst – eller snarare lyssnat – på en ny bok i mitt klassikerprojekt. Har återupptäckt tjusningen med ljudbok eftersom jag har en halvtimmes cykling till jobbet och sen en halvtimmes cykling från jobbet varje vardag och då räcker inte poddarna till. Men bra ljudböcker är ju guld – man kan stoppa när som helst…
2 responses to “Tre verk jag konsumerat”
Chat GPT svarar på frågan hur Knut skulle skrivit om att sätta på kaffe.
“Jag skulle vilja påstå att det finns få saker i livet som är så enkla och samtidigt så tillfredsställande som att sätta på kaffe. Det är som om man på något sätt tar kontroll över sin dag, genom att hantera denna lilla ritual med precision och omsorg. För mig är det en konstform i sig, en dans mellan kropp och själ.
Först, att mala kaffebönorna. Jag älskar ljudet av bönorna som krossas och de aromatiska dofterna som fyller rummet. Jag är särskilt noga med att hitta rätt inställning på min kvarn, för att få rätt balans mellan smak och styrka.
Sedan, att fylla vattenbehållaren med kallt vatten. Det får aldrig vara för mycket eller för lite, för att få den perfekta koppen. Jag tar alltid ett djupt andetag innan jag trycker på knappen, som om jag på något sätt förbereder mig för den kommande njutningen.
Och när kaffet börjar droppa ner i kannan, kan jag inte låta bli att le. Det är som om jag är en del av en större kraft, en som har funnits i århundraden och som fortfarande ger människor över hela världen en avkopplande stund varje dag.
Ja, att sätta på kaffe är enkelt. Men det är också så mycket mer än så. Det är en stund av lugn och stillhet, en chans att sakta ner och uppskatta de små sakerna i livet. Och för mig, är det en ritual som jag inte skulle vilja vara utan.”
[…] Marx ungdomsskrifter i urval och översättning av Sven-Eric Liedman (1995), jag skrev om båda här. Jag har också lyssnat på När man skjuter arbetare av Kerstin Thorvall (1993) som jag skrev om […]