I vintras började jag skriva ett inlägg om anarkafeminism, som jag inte riktigt hann avsluta. Det var i december 2017 och jag hade precis läst ut Anarkism: #2 tema: feminism. Jag köpte den på Syndikalistiskt forum tillsammans med SCUM Manifest och Under det rosa täcket, bokpaketet hette “Revolutionär feminist – starter pack” haha. Mycket fyndigt. SCUM och Rosa täcket gav jag bort till Mim i julklapp för de har jag redan, men jag behöll anarkism-boken. Och den var så intressant och bra! Från december 2017 blev jag helt och fullt anarka-feminist 🙂 Hittade texten i mitt utkast och tänkte att nu får jag ta och skriva klart den, samt passa på att rekommendera denna lilla bok.

Det är ett gäng författare som skrivit boken tillsammans, och den handlar om allt från barnuppfostran till prostitution till machofasoner inom den autonoma vänstern, allt utifrån ett anarkafeministiskt perspektiv. Och efter att jag läst den, måste jag nog faktiskt säga att jag identifierar mig som anarkafeminist, om jag får vara noga med att min anarkafeminism skiljer sig från queerfeminism så som den förstås idag. Ska förklara.

För jo, anarkafeminismen tilltalar mig mycket. Anarkism är att vara kritisk till, och problematisera, makten som sådan. Därför borde det kanske räcka med att vara anarkist, eftersom det skulle innebära att en var kritisk till, och ville störta, könsmaktsordningen och den makt som män besitter bara genom att vara män. Men tyvärr är det vanligt att en i sin ivriga kamp att vara kritisk till och protestera mot det förtryck som drabbar en själv, blir blind inför det förtryck en själv är en del utav. Det hände de välbemedlade suffragettkvinnorna i början på 1900-talet som i sin kamp mot patriarkatet och för kvinnlig rösträtt, hade svårt att få med sig arbetarkvinnorna (och att bli av med sitt klassförakt). Det hände de manliga arbetarna som strejkade för bättre arbetsvillkor vid ungefär samma tidpunkt, men som vägrade ta in kvinnor i sina fackförbund. Det hände män inom black power rörelsen, som kämpade mot rasism och vitt förtryck, men sen gick hem och förtryckte sina kvinnor. Det händer vita feminister idag, som fokuserar mycket på störtandet av patriarkatet, men glömmer bort eller vägrar se sin egen rasism mot svarta. Och det hände anarkister, som kämpade mot maktens förtryck och för frihet, men samtidigt utövade sexism och macho-fasoner mot kvinnorna i rörelsen. Det var därför anarkafeminismen behövdes, och det är därför teorin om förtryckssamverkan, eller intersektionalitet, är ett mycket användbart verktyg i den anarkafeministiska maktanalysen. Anarkafeminismen är kritisk till makt som sådan, och den blundar inte för sexism och machofasoner som enbart anarkism skulle kunna göra (pga vi lever i ett patriarkat där mannen är normen, och normer är osynliga tills en börjar bryta mot dem).

Så vad är då anarkafeminism och varför tilltalar den mig? Som jag ser det, är anarkafeminism som sagt kritisk till all makt som sådan. Det gör anarkafeminismen till en väldigt användbar och “elastisk” ideologi, för den fastnar inte vid personer och deras egenskaper utan fokuserar på makten som utövas, oavsett vem eller vad som gör det. Samtidigt blundar den inte heller för strukturer.

FEMINISM är insikten och tron att 1) en könsmaktsordning, eller ett patriarkat, existerar, 2) att denna (generellt) misgynnar kvinnor* och ger män** privilegier, 3) att vi måste göra någonting åt detta och 4) att vi faktiskt gör något åt det.

ANARKISM kommer från grekiskans an (“utan”) och archon (“ruler”, “ledare”, “auktoritet”). Så anarkism är en politisk ideology som motsätter sig all form av auktoritet, maktstrukturer och hierarkier. Detta inkluderar kapitalism, patriarkat, auktoritära tolkningar av kommunism (typ Stalin/Lenin), rasism och fascism men också andra former av förtryckande maktstrukturer och/eller normer som hetero- och cissexism, speciesism (djurförtryck), miljöförstöring och så vidare. Anarkism är, med andra ord, frihet från all form av förtryck. Detta är inte detsamma som kaos och våld, det betyder bara att anarkister vill ha en värld i vilken alla är fria. Och eftersom inga är fria förräna lla är fria, betyder anarkism till syvende och syst krossandet av alla system och strukturer som förtrycker och utövar makt över andra.

Så varför behövs anarka feminism? Varför kan vi inte bara ha anarkism eller feminism? Anarkism för mig är en ideologi som problematiserar och ifrågasätter makt i sig. Anarkism borde då vara nog eftersom det i teorin ifrågasätter alla maktstrukturer, inklusive patriarkatet (eller könsmaktsordning). Och ja, i en perfekt värld är anarkism det enda verktyg en behöver för att problematisera strukturellt förtryck och maktordningar, men i verkligheten är också anarkistiska rörelser produkter av samhället och har problem med både rasism och sexism. Detta är inte konstigt – anarkistiska rörelser opererar inte i ett vakuum och också anarkister påverkas av samhället (även om anarkister i teorin är mer villiga att rucka på detta samhälle). I teorin, med andra ord, är anarkism också feminism och anarkister borde också vara feminister. (Annars borde de kolla upp sin “anarkism” – ifrågasätter den verkligen alla maktordningar?). Men personligen vill jag kalla mig anarkafeminist eftersom det poängterar att krossandet av patriarkatet är minst lika viktigt som andra anarkistiska mål (och för att jag var feminist långt innan jag upptäckte anarkism). Så detta är hur jag tolkar anarkafeminism.

* & **: Anarkafeminism erkänner the fluidity of gender och att könsbinäritet är socialt konstruerat från födseln som ett sätt att tänka och prata. Samtidigt ser anarkafeminism också att samhället delar människor i “män” och “kvinnor” och förtrycker kvinnor och alla andra som inte passar in i dessa snäva binära kategorier. Eftersom samhället delar oss i två binära kategorier är det lätt att använda dessa kategorier men det betyder inte att jag, eller anarkafeminism, inte erkänner transpersoner eller ickebinära.