Jag kan nog ändå titulera mig vinterbadare nu. Har nämligen gjort slag i mitt aspirerande vinterbadande idag. Cyklade, på uppmaning av Mim, till Saltholmen (från Kville! En rejäl bit!) där hon, jag, Jenny och Ina begav oss ner i havet under en grå decemberhimmel. En i taget, med mössorna på. Var faktiskt så härligt, alltså verkligen jättehärligt, och jag vill göra det igen. Jag ansträngde mig för att gå i långsamt och att andas, och då var det som att efter ett par sekunder i vattnet så blev det som världens kick genom hela kroppen, det kändes som en varm tryckvåg som liksom gick ut i varje liten cell. Jag har inte känt det tidigare när jag gått i väldigt snabbt, eller efter bastu. Jag tror det kräver att du är i utetemperatur, och går i långsamt.
Hur som helst. Härligt var det, och nu vill jag göra det igen. Aspirerande vinterbadare som jag är (eller kanske inte aspirerande längre?).
Första advent idag och jag och Linda har haft julmys i form av lussebulls-bak och uppsättning av adventsstjärnor, advents-ljusstake och såklart tändandet av första ljuset. Och glögg och lite julpyssel på slutet. Ni ser min kreation här ovan haha, Linda sitter och täljer i vardagsrummet. Imorgon börjar min andra jobbvecka på Pysslingen och jag är pepp efter en lugn men fin helg med familjen i skogen igår <3 och häng med Popp i fredags <3
Jag har läst bok igen. Den här gången Wild Swans: Three daughters of China av Jung Chang.
Om jag bara hade dömt boken efter omslaget, hade jag nog knappt ens öppnat den. In fact had jag redan gått igenom bokhyllan på gården i Uppsala, och inte ens fastnat en sekund för den här. Men sedan rekommenderade Daisy mig att läsa den (och jag rekommenderade henne att läsa Alex Hayley’s Roots som också fanns där), så då gjorde jag slag i saken. Och det är denna tegelsten värd!
Boken är en familjekrönika, alltså inte en fiktiv historia, men den är skriven som om det vore en roman. Det handlar om Jung Chang själv, och hennes mamma och mormor. Den börjar med hennes mormor, Yu-fang, som föddes år 1909. Två år senare (1911) störtades Manchu-imperiet och warlords tar över. Vid den här tiden höll den fruktansvärda traditionen att binda flickors fötter på att försvinna men i nordöstra Kina, där Jung Changs mormor bodde, fanns traditionen emellertid kvar – och hon blev en av de sista vars fötter bands. För de som inte vet ansågs små fötter vara otroligt vackra, och de kunde till och med betyga en klassresa för fattigare flickor om de med hjälp av sina vackra små fötter kunde giftas bort till någon rikare man. Bundna fötter var dock så fruktansvärt och smärtsamt att en inte ens kan föreställa sig. När flickan var liten – och helst på vintern eftersom en då inte kände smärta lika mycket – bröts helt sonika både hennes fotrygg, för att kunna vika foten på mitten, och alla tår, för att kunna vika in dom under fotsulan, och sedan bands alltihopa i stora paket för att hålla de brutna lemmarna på plats. Detta resulterade såklart – utöver fruktansvärd smärta vid bindningen och sedan kronisk smärta resten av livet – i att kvinnorna varken kunde gå eller stå ordentligt. För Jung Changs mormor innebar det att hon ansågs vara en skönhet, men hon blev inte gift utan en s.k. concubine till en warlord, en slags officiell älskarinna som hade lägre status än hans fru. I praktiken blev hon fånge alldeles ensam i ett hus, utöver tjänstefolket, utan visiter från warlord:en på flera år. Men han gjorde henne med barn, och det är Jung Changs mamma.
Nästa del i boken handlar alltså om Jung Changs mamma, som föddes 1931. Det är också detta år som Japan invaderar Manchuria, dvs nordöstra Kina (år 1927 hade Kuomintang, Kinas nationalistiska parti, lyckats ena nästan hela Kina). Jung Changs mamma, Bao Qin, växer upp i takt med att 4 maj-rörelsen 1919, som inspirerats av västerländska marxistiska och anarkistiska ideologier, mynnar ut i den kinesiska kommunistiska revolutionen 1946-1949. Vid femton års ålder, år 1946, börjar Bao Qin arbeta för revolutionen med det kommunistiska partiet och den Röda armén, och hennes liv präglas alltså av kommunismen som till en början är full av hopp och löften om rättvisa och socialism.
Den sista delen handlar om Jung Chang själv, som föds 1952, då Kommunistiska Partiet enväldigt härskar över Kina (och gör än idag), med Mao i spetsen. Också Jung Chang är till en början uppslukad av kommunismen, och tack vare sina föräldrars idoga arbete för Partiet är hon också ganska högt uppsatt. Men i takt med att Maos kommunism blir allt mer hänsynslös och våldsam, börjar Jung Chang långsamt att ifrågasätta. Men det är farligt.
Hörrni, det här är en så bra bok som jag lärde mig så väldigt mycket från. Jag har aldrig tidigare läst om Kinas historia, och det är ändå världens största land sett till befolkningsmängd. Och alltså världens största diktatur. Jag hade vag koll på allt som nämndes, men aldrig tidigare har Maos kommunism och dess fruktansvärda konsekvenser blivit så levande. Läs den här boken för 17!
Phiew, jag har överlevt första dagen som lärarvikarie! Jag är numera alltså anställd på Göteborgs stad på timmar för lärarvikarie i högstadiet på Sydöstra Hisingen eftersom det är där jag bor. Och eftersom jag läser KPU (kompletterande pedagogisk utbildning) är jag entitled till 160 kr/h + semesterersättning 13 % så det är ju nice. Genidrag det där att hoppa på den utbildningen alltså, har inte lagt ner många timmar den här terminen men kommer ändå ha pluggat 15 hp till jul och ha 75 högskolepoäng kvar till att bli legitimerad lärare (som alltså i normala fall är 300 hp). Det är ju visserligen en plan B, vill ju fortfarande doktorera inom negative emissions eller jobba inom universitet på nåt sätt, men det här är bra så länge.
Och ja, idag hade jag min första dag, vilket var på Svartedalsskolan i Biskopsgården. Som den tidspessimist jag är åkte jag hemifrån en timme innan det började fastän det enligt google maps skulle ta typ 12 min att cykla, men det var tur för när jag kom dit var det ingen skola där – det var gamla uppgifter i bemanningssystemet. Sån tur var hade jag gjort min research kvällen innan och visste att skolan i normala fall ligger just i Biskop (typ granne med där jag bodde våren 2018!), men att högstadiet varit i gamla Lundbygymnasiets lokaler, men de måste ha flyttat tillbaka för som sagt – skolan var tom. Kom alltså en kvart innan utsatt tid iallafall, fastän jag kört fel. Väl där uppstod nya problem. Först fick jag leta efter klassrummet _hur_länge_som_helst_, och kollegorna hade inte så bra koll dom heller eftersom det är helt nybyggt och de är nyinflyttade. Sen funkade inte nyckeln jag hade fått. Sen när jag väl kom in med en ny nyckel satt det redan nån och gjorde prov där, vars lärare påstod att de bokat klassrummet. Sen hittade jag ingen whiteboardpenna. Sen efter kanske 4e rundan på expeditionen stötte jag av rena slumpen på en lärare som jag tydligen skulle vara tillsammans med? Så skönt, eftersom han hade en plan och kände eleverna – jag hade ju förberett mig på att gå in själv hela veckan – men också konstigt att jag blev informerad om det genom en slump. Även andra lektionen var med ytterligare en annan lärare som också hade en plan, så det var ju väldigt skönt. Ska vara med henne resten av veckan också.
I onsdags morse började jag känna mig lite snuvig. Tänkte dock inte mer på det, förrän jag på kvällen insåg att jag ju snorat nu en hel dag, och att om det inte är bättre imorgon måste jag nog ta ett corona-test. Så på torsdagen vaknade jag upp, fortfarande snuvig. Inga andra symptom dock, men med de skärpta reglerna samma dag kändes det verkligen som att jag måste vara på säkra sidan – och jag ringde också vårdcentralen som sa att jag skulle boka test. Först hittade jag inga lediga test-tider förrän på fredagen, men sedan kollade jag vårdcentraler i hela Göteborg och Gamlestan hade en tid över på eftermiddagen. Tjohoo! Cyklade dit och tog mitt test. Som för övrigt var HEMSKT. En tops långt långt ner i svalget så att kräkreflexerna vaknar (tur det var längesedan jag ätit!), sedan en tops långt långt upp i näsan så att tårarna sprutar och jag hade tvångstanke att om jag stöter huvudet neråt/framåt nu kommer topsen åka rakt upp i hjärnan. Sedan spotta i kopp, med spott som var alldeles slemmigt efter luftgångarnas hårda treatment alldeles nyss. Men sjuksköterskan var bedårande och jag kände sådan ENORM tacksamhet till Sveriges välfärdssystem, och till alla underbetalda sjuksköterskor och undersköterskor som kämpar på i pandemin. Kände sådan VÄRME för er, TACK hörrni. Ni är bäst och ni bär världen på era axlar just nu.
sjuk tjej
Anyway, när en tagit corona-test räknas en som smittad until proven wrong. Så det var bara att börja karantäna där på torsdag-eftermiddagen. Ställde in planer på att träffa Mim och Popp och har varit hemma sedan dess, får nog besked på måndag eller tisdag. Men just nu (lördag kväll) är det faktiskt bättre och efter två dagar av konstant rinnande näsa är det mycket bättre nu. Men jag måste ändå stanna inne ifall jag nu skulle vara smittad (men det tror jag verkligen inte). Men idag tog jag faktiskt cykeln till Hisingsparken för att njuta lite av solen, på långt avstånd från alla andra såklart.
Tog mitt pick och pack och gick omkring lite på måfå i två timmar och njöt av fint väder och att löven inte ramlat av ännu. Denna hösten har gått så sjukt fort för mig, men ännu är löven kvar och färgerna är så vackra.
Sen slog jag läger med ett träd som ryggstöd och hällde hett termos-vatten på en kåsa med nudlar, som fick bli lunch. Med varmt te och choklad som efterrätt. Njut!
Satt och läste i nån timme innan jag började bli kall/rastlös. Läser just nu Wild Swans: Three daughters of China som är en som en roman, fast den berättar en sann historia om tre generationer kvinnor – den första vars fötter bands, den andra som växer upp under Kommunistiska Revolutionen, och den tredje – bokens författare – som indoktrineras i Maos Kina och så småningom börjar ifrågasätta det. Så intressant bok och jag lär mig så mycket, om Kinas historia framför allt. Rekommenderar starkt!
Wow sicken pärs jag hade innan jag satte mig på tåget för en snabbvisit i Lund igen! Hyperstress i mikro-format för det var så kort, but still!! Ok så bakgrund: Paulina blev sjuk i fredags men pga helg kunde hon ej ta coronatest förrän i måndags och därför ställde jg in mig på att inte kunna åka dit idag ifall vi ej skulle hinna få resultat eller det var positivt :'( men hon fick tillbaka negativt provsvar imorse yay!! Så helt plötsligt kunde jag ställa in mig på att åka!! Allt var färdigpackat och jag var ~on fleak~ (en vill ju va sitt bästa när en ska träffa sin lover) och typ en halvtimme innan jag tänkt lämna lgh går jag ner för att boka en tvättid till när jag kommer hem på lördag. Låser lägenhetsdörren ifall att och vad tror du händer? Nyckeln fastnar i källardörren! Jag bah NOOOO. Men ok, den gick ju loss sist. Men med stigande stress när jag inser att jag ej får loss den börjar jag inse att FUCK kanske inte kommer komma väg till Lund ändå (alla mina grejer är ju inlåsta i lgh och tänk on jag måste ringa låssmed – FUCK har ju inte ens telefonen med mig – och tåget går om mindre än en timme och vilket jävla antiklimax what to doooo ?).
Ok bestämmer mig för att knacka på första bästa granne för att låna telefon och ringa fastighetsägaren Ivar Kjellberg – som ej svarar. Efter lite misslyckade samtal och minuter som går säger grannen att de har ju kontor runt hörnet! Okej, småspringer dit – visar sig att de flyttat till Vågmästaregatan 2. Fattar ju att det är i närheten men är under tidspress och har ingen telefonkarta att guida mig. Stoppar inte mindre än fyra personer för att be dem Google Maps:a åt mig – den första skickade mig fel, den andra hade tydligen ingen telefon med sig, den tredje trodde nog jag skulle råna henne för hon sa högst oövertygande att hon inte hade telefon med sig (går folk ens ut utan telefon nuförtiden!?) och först den fjärde skickade mig till rätt gata.
Hittar fastighetskontoret – som är låst (pga lunchtid) men ser tre killar ~30 i arbetskläder där inne. Skattar min lyckliga stjärna att jag klätt upp mig för Paulina – har t.o.m. eyeliner – och tillsammans med det faktum att jag bara har en tunn tight tröja på mig hahaha pga allt annat är ju inlåst i lgh – så kopplar på min Kvinnliga Charm™ och knackar desperately och de öppnar och jag hasplar ur mig att jag befinner mig i KRIS för mitt tåg går om typ 45 min och min nyckel har fastnat i källardörren och min lgh e låst!! Och att det “kanske har att göra med mina svaga nypor men nyckeln går verkligen inte att få ut och jag behöver veeeeeerkligem hjälp ASAP”. Dom ba: “inga problem vi löser nog det”.
Så fastighetsskötare Anton (japp kommer till varför jag nu vet vad fastighetsskötaren heter) följer med mig (jag tänker inom mig kaaaaan vi inte gå snabbareee) och hans nyckel låser upp lägenheten – phieeeew. Tåget går om 40 min – kommer hinna i god tid. Han får även ut nyckeln från källardörren på en sekund (asså wtf? Jag testade allt knixande jag med ju) och säger att det är just min nyckel det är fel på och att jag ska göra en felanmälan på nyckeln och hälsa att Anton har sagt att den ska göras om. Tackar så mycket för den snabba hjälpen, hinner boka min tvättid SAMT vara i god tid både till 17-bussen och tåget, där jag nu sitter sedan nån timme tillbaka på väg till Lund. Sicken pärs som sagt, men allt löste ju sig haha.
Ser förresten typ precis ut som jag gjorde för ett och ett halvt år sen. Kolla denna selfie från februari 2018:
Jag sitter i detta nu på tåget på väg hem till Göteborg från Lund. För mer än två veckor sedan (den första oktober för att vara exakt) flyttade jag in i mitt nya place – en trea i Kville tillsammans med en gammal bekant från West Pride – men jag hann bara vara där i en natt innan jag styrde kosan till Lund. Och där har jag varit i 8 underbara dagar. Det var verkligen behövligt – Paulina var ju borta i Belgien i fem veckor, och sedan var vi i Uppsala i en vecka men ständigt omgiven av andra utan att riktigt få någon kvalitetstid bara vi. Vi behövde verkligen reconnect:a och hänga bara med varandra, och det har vi verkligen gjort de senaste dagarna. Det har varit så underbart. Det känns som jag är i en kärleksbubbla, och jag lämnar Lund med ett lätt hjärta.
Förra lördagen var jag ganska ledsen, för vi hade haft en så himla fin dag och det hade varit så underbart att få ses igen, och sorgen över att våra dagar känns räknade kom över mig som ett knytnävsslag. Jag kunde inte riktigt komma ur de negativa känslorna som sa mig: what’s the point? Postpone:ar jag bara ett heartbreak till senare snarare än förr? Hur ska vi någonsin, realistiskt, kunna fortsätta vara tillsammans?
Men sånt vet en ju aldrig. En kan faktiskt aldrig veta. Och just nu funkar det, just nu bor hon i Lund och jag i Göteborg och jag är så så kär. Vi båda vill det här och jag älskar henne. <3 Till våren kommer hon med största sannolikhet vara i Berlin, och den distansen är ju längre så vi kommer inte kunna ses lika ofta, men det är ändå samma kontinent och från Köpenhamn tar bussen drygt 9 timmar (från Gbg ca 13-15). Det går att göra på en dag – åka tidigt och komma dit på kvällen. Och jag är grundad och vet så väl hur jag vill bo i framtiden: i skogen, i ett hus, någonstans inte för långt bort från Göteborg, gärna tillsammans med ett knippe vänner. Kanske finns Paulina med i den bilden – jag hoppas – och kanske inte, men sånt går ju inte att planera. Vi får se. En sak i taget. Och just nu lämnar jag Lund med ett lätt hjärta. Te amo te amo te amo
The little prince – Antoine De Saint-Exupéry (1943)
Blev sugen på att läsa denna klassiker efter att Liv Strömqvist refererat till den i Den rödaste rosen slår ut som jag fick i julklapp. Och mamma har ett exemplar hemma på engelska som väl är närmast antikt eftersom hon använde den som läsebok i skolan ^^
Lilla prinsen är en vacker historia full av fina quotes och life lessons. Den lilla prinsen bor på en planet där han har en ros, som han tycker är det vackraste och finaste han någonsin sett. Han tar hand om henne med största ömhet, men när han ger sig ut på en resa för att se andra planeter får han se ett helt fält av rosor, som är lika vackra som hans egen på sin planet. Han blir alldeles besviken – var hon inte så unik och speciell som han hade trott ändå? Men senare på resan möter han en räv som lär honom att tålamod, ömhet, respekt och tid tillsammans med någon är det som betyder något i en relation – the foundations of love. Räven säger: “Here is my secret, a very simple secret: It is only with the heart that one can see rightly; what is essential is invisible to the eye”. Prinsen förstår att hans blomma är speciell och unik, just för att de har “tämjt” varandra (tycker kanske inte att “tämja” är rätt ord i sammanhanget men you get the point). Insåg också att en fransk quote jag tyckte var vacker som tonåring och tillochmed kalligraferade och satte upp på väggen – L’essentiel est invisible aux yeux, on ne voit bien qu’avec le coeur – är från Le petit prince. Citatet refererar just till att det är bara hjärtat som kan se det essentiella – kärleken – för det är osynligt för ögat. Och så förstår prinsen hur just hans blomma är speciell och vacker fastän det finns tusen och åter tusentals andra minst lika vackra – för att det är hans och för att han ägnat tid och kärlek åt den.
Normal People – Sally Rooney (2018)
Jag fick Normal people i julklapp av mamma men den låg länge oläst, jag blev inte inspirerad av varken omslaget eller bakside-texten (plus att jag kanske blev lite put-off av att serien helt plötsligt släpptes på Svt också?). I somras tog jag mig dock an den och till en början var jag inte super-imponerad men gradually började jag gilla den, i takt med att jag insåg att det här är inte bara en halvtråkig hetero-kärlekshistoria utan att det fanns många fler dimensioner, som klass, manlighet, destruktivt beteende och psykisk ohälsa. Extra kul också att den utspelar sig på Irland, jag tror aldrig jag läst en bok med så mycket Irish references? Hur som helst en läsvärd bok.
Hålla andan – Flora Wiströn (2019)
Flora Wiström (född 1994) debuterade för ett par år sedan med Stanna som jag gillade skarpt, streckläste den en dag på sommarjobbet och fullkomligt slukades av världen av Stockholmsromantik, ungdomskärlek, uppbrott och att stanna eller att lämna. Hålla andan utspelar sig till skillnad från debutboken i en liten, icke-namngiven ort, och handlar inte om kärlek mellan unga tu utan om syskonkärlek. Om Stanna hade vissa mörka inslag av död och sorg, har Hålla andan mörka inslag nästan av deckar-karaktär. Den handlar om hur en syster som simmar på elit-nivå en dag plötsligt försvinner, och hur den andra systern försöker nysta ut vad som egentligen hänt genom att spendera all sin tid i simhallen.
Jag kan inte bestämma vilken bok jag gillar bäst, men klart är att jag gillar Flora Wiström och att trots att hennes böcker faller under kategorin “ung vuxen” så kommer även vuxna uppskatta dem. Enda jag har att klaga på är väl att de är lite korta. Tråkigt med bra böcker som en läser ut på en dag. 🙂
Dying to survive – Rachael Keogh (2009)
Dying to survive hittade jag i bokhyllan hos Popp och lånade ett par dagar. Det är inget litterärt mästerverk, men ett väl så läsvärt och framförallt viktigt vittnesmål om heroinmissbruk. Det är alltså en självbiografi skriven av irländska Rachael Keogh, som började dricka alkohol och röka hasch som 11-åring och var en fullblown hereoin addict tre år senare (först var det “bara” genom rökning, men vid 15 tog hon första injektionen). Boken handlar om Rachaels liv, och berättar sakligt men samtidigt gripande om hur hon hamnade där hon hamnade, hur missbruket tar över ens liv, hennes multipla försök att ta sig ur det – och hur hon till slut lyckades. Jag tycker boken framförallt var intressant att läsa för att få ytterligare förståelse av missbruk, i synnerhet heroinmissbruk, men missbruk fungerar ju ganska lika oavsett vad det är som missbrukas. Jag tyckte speciellt en episod var väldigt talande. Det är när Rachael är på bättringsvägen, hon är ren igen men denna gången är det annorlunda för hon försöker inte längre bli clean för andras skull utan för sin egen, för att hon vill (viktig lärdom om missbruk eller andra psykiska sjukdomar som anorexi för övrigt – det är endast när personen ifråga vill bli bättre som det kan gå – ingen annan kan fixa det, bara vara ett stöd och hjälpa).
Hur som helst så har hon en partner som också är en recovering heroin addict, vilket båda vet är väldigt riskabelt men de kan inte heller ignorera sin kärlek, och de får ett barn ihop. Men en dag ringer han och har fått ett återfall, han har skjutit heroin igen. Och Rachael försöker balansera att vara en stöttande och närvarande partner i hans kamp för att bli ren igen, samtidigt som hon är väldigt skör i sitt eget tillfrisknande, och det är väldigt riskabelt för henne. Men han bedyrar att hans missbruk aldrig ska gå ut över henne och barnet, att han alltid skulle sätta dem först. Och det jag tyckte pinpoint:ade missbruk är hur Rachael beskriver att hennes vanliga nyktra pojkvän, honom hade en kunnat lita på i att han aldrig skulle låta sitt missbruk gå ut över de han älskar, inklusive sitt eget barn. Men att nu är det inte längre honom hon har att göra med, utan hans missbruk. Så länge missbruket finns där, så är det det en har att göra med – och missbruket är totalt oberäkneligt och gör vad som helst för att underhålla sig – inklusive att ljuga, manipulera och stjäla från sin egen familj. Viktig och läsvärd bok.
Se på oss nu – Geir Gulliksen (2018)
Se på oss nu hittade jag på second hand nån gång i vintras och köpte för att jag läst Geir Gulliksens Berättelse om ett äktenskap som jag tyckte om. Sedan låg den orörd länge (eftersom jag alltid har minst tre bokprojekt att läsa samtidigt) men i somras tog jag mig an den. Liksom Berättelse om ett äktenskap handlar Se på oss nu om något så ordinärt som kärlek, och om kärlek som tar slut. Men språket är sällsamt och berättarstilen såpass speciell – ärlig och ofiltrerad utan att bli rå eller obekväm – att den ordinära historien blir extraordinär att läsa om det är Geir som skrivit. Tyckte nog dock att Berättelse om ett äktenskap var bäst, men Se på oss nu är helt klart läsvärd också.
Idag är det lördag och en liten lugnare dag här på gården. Fyra av oss volontärer var lediga idag, så vi var bara fem stycken. Jag, Daisy och Sean fick i uppgift att vara ute på åkern och skörda bönor och trimma bort ogräs, och jag och Daisy tog tillfället i akt att få jobba tillsammans vilket var jättemysigt. Vi satt/hukade på varsin sida om bäddarna och letade bönor och snackade hela förmiddagen. I början skördade vi bondbönor, som jag aldrig tidigare sett i sina skidor eller ens färska, bara i tetra. Vi fick instruktioner att plocka alla som vi kunde hitta, dvs både de gröna färska (jag håller två i handen på bilden nedan) och de bruna som hunnit torka (jag håller en i handen på bild 2).
Visst är skidorna stora!? När vi kommit in och käkat elva-fika (som blev tolv-fika) fortsatte vi skördandet, och denna gång var det sockerärtor som gällde, både gröna och lila. De är mer familjära, de har jag ju faktiskt sett precis som de är och mamma har också odlat såna. Så det roligaste var bondbönorna, som vi också fick i uppdrag att skala och sortera i torra och färska.
När jobbet var klart var det dags för pizza. På lördagar är det tydligen tradition med pizza, för då görs det tomatsås av de tomater som skördats under torsdagen och fredagen till grönsakslådorna, men som inte kunnat gå till kund pga nån skavank men som fortfarande är fullt ätbara. Tänk tomatsås på ekologiska tomater skördade dagen innan, sån lyx!! Dessutom har Anders, som är in charge of gården, en enorm bakugn med pizzasten, där han också bakar bröd på egen råg och vete. Wow.
Nöjda arbetare som jobbat hårt hela dagen och nu belönas med pizza! WOHO! Bonusbild innan jag avslutar: jag och en enorm zucchini.
En (snart) trettioårig person med (snart) tjugo års (!) bloggkarriär, som nuförtiden mest upprätthåller bloggandet för min egen nostalgis skull, men du är förstås välkommen att hänga på. Skriver mest om kultur jag konsumerar, men även om min vardag, politik och annat smått och gott. Borgerliga intressen – god mat och vin, vackra tavlor, klassisk litteratur och dyra sporter – med hjärtat på rätt ställe (d.v.s. vänster).
Jag kan nog ändå titulera mig vinterbadare nu. Har nämligen gjort slag i mitt aspirerande vinterbadande idag. Cyklade, på uppmaning av Mim, till Saltholmen (från Kville! En rejäl bit!) där hon, jag, Jenny och Ina begav oss ner i havet under en grå decemberhimmel. En i taget, med mössorna på. Var faktiskt så härligt, alltså verkligen jättehärligt, och jag vill göra det igen. Jag ansträngde mig för att gå i långsamt och att andas, och då var det som att efter ett par sekunder i vattnet så blev det som världens kick genom hela kroppen, det kändes som en varm tryckvåg som liksom gick ut i varje liten cell. Jag har inte känt det tidigare när jag gått i väldigt snabbt, eller efter bastu. Jag tror det kräver att du är i utetemperatur, och går i långsamt.
Hur som helst. Härligt var det, och nu vill jag göra det igen. Aspirerande vinterbadare som jag är (eller kanske inte aspirerande längre?).
En (snart) trettioårig person med (snart) tjugo års (!) bloggkarriär, som nuförtiden mest upprätthåller bloggandet för min egen nostalgis skull, men du är förstås välkommen att hänga på. Skriver mest om kultur jag konsumerar, men även om min vardag, politik och annat smått och gott. Borgerliga intressen – god mat och vin, vackra tavlor, klassisk litteratur och dyra sporter – med hjärtat på rätt ställe (d.v.s. vänster).
Jag kan nog ändå titulera mig vinterbadare nu. Har nämligen gjort slag i mitt aspirerande vinterbadande idag. Cyklade, på uppmaning av Mim, till Saltholmen (från Kville! En rejäl bit!) där hon, jag, Jenny och Ina begav oss ner i havet under en grå decemberhimmel. En i taget, med mössorna på. Var faktiskt så härligt, alltså verkligen jättehärligt, och jag vill göra det igen. Jag ansträngde mig för att gå i långsamt och att andas, och då var det som att efter ett par sekunder i vattnet så blev det som världens kick genom hela kroppen, det kändes som en varm tryckvåg som liksom gick ut i varje liten cell. Jag har inte känt det tidigare när jag gått i väldigt snabbt, eller efter bastu. Jag tror det kräver att du är i utetemperatur, och går i långsamt.
Hur som helst. Härligt var det, och nu vill jag göra det igen. Aspirerande vinterbadare som jag är (eller kanske inte aspirerande längre?).
Jag kan nog ändå titulera mig vinterbadare nu. Har nämligen gjort slag i mitt aspirerande vinterbadande idag. Cyklade, på uppmaning av Mim, till Saltholmen (från Kville! En rejäl bit!) där hon, jag, Jenny och Ina begav oss ner i havet under en grå decemberhimmel. En i taget, med mössorna på. Var faktiskt så härligt, alltså…
Första advent idag och jag och Linda har haft julmys i form av lussebulls-bak och uppsättning av adventsstjärnor, advents-ljusstake och såklart tändandet av första ljuset. Och glögg och lite julpyssel på slutet. Ni ser min kreation här ovan haha, Linda sitter och täljer i vardagsrummet. Imorgon börjar min andra jobbvecka på Pysslingen och jag är pepp efter en lugn men fin helg med familjen i skogen igår <3 och häng med Popp i fredags <3
Första advent idag och jag och Linda har haft julmys i form av lussebulls-bak och uppsättning av adventsstjärnor, advents-ljusstake och såklart tändandet av första ljuset. Och glögg och lite julpyssel på slutet. Ni ser min kreation här ovan haha, Linda sitter och täljer i vardagsrummet. Imorgon börjar min andra jobbvecka på Pysslingen och jag är…
Jag har läst bok igen. Den här gången Wild Swans: Three daughters of China av Jung Chang.
Om jag bara hade dömt boken efter omslaget, hade jag nog knappt ens öppnat den. In fact had jag redan gått igenom bokhyllan på gården i Uppsala, och inte ens fastnat en sekund för den här. Men sedan rekommenderade Daisy mig att läsa den (och jag rekommenderade henne att läsa Alex Hayley’s Roots som också fanns där), så då gjorde jag slag i saken. Och det är denna tegelsten värd!
Boken är en familjekrönika, alltså inte en fiktiv historia, men den är skriven som om det vore en roman. Det handlar om Jung Chang själv, och hennes mamma och mormor. Den börjar med hennes mormor, Yu-fang, som föddes år 1909. Två år senare (1911) störtades Manchu-imperiet och warlords tar över. Vid den här tiden höll den fruktansvärda traditionen att binda flickors fötter på att försvinna men i nordöstra Kina, där Jung Changs mormor bodde, fanns traditionen emellertid kvar – och hon blev en av de sista vars fötter bands. För de som inte vet ansågs små fötter vara otroligt vackra, och de kunde till och med betyga en klassresa för fattigare flickor om de med hjälp av sina vackra små fötter kunde giftas bort till någon rikare man. Bundna fötter var dock så fruktansvärt och smärtsamt att en inte ens kan föreställa sig. När flickan var liten – och helst på vintern eftersom en då inte kände smärta lika mycket – bröts helt sonika både hennes fotrygg, för att kunna vika foten på mitten, och alla tår, för att kunna vika in dom under fotsulan, och sedan bands alltihopa i stora paket för att hålla de brutna lemmarna på plats. Detta resulterade såklart – utöver fruktansvärd smärta vid bindningen och sedan kronisk smärta resten av livet – i att kvinnorna varken kunde gå eller stå ordentligt. För Jung Changs mormor innebar det att hon ansågs vara en skönhet, men hon blev inte gift utan en s.k. concubine till en warlord, en slags officiell älskarinna som hade lägre status än hans fru. I praktiken blev hon fånge alldeles ensam i ett hus, utöver tjänstefolket, utan visiter från warlord:en på flera år. Men han gjorde henne med barn, och det är Jung Changs mamma.
Nästa del i boken handlar alltså om Jung Changs mamma, som föddes 1931. Det är också detta år som Japan invaderar Manchuria, dvs nordöstra Kina (år 1927 hade Kuomintang, Kinas nationalistiska parti, lyckats ena nästan hela Kina). Jung Changs mamma, Bao Qin, växer upp i takt med att 4 maj-rörelsen 1919, som inspirerats av västerländska marxistiska och anarkistiska ideologier, mynnar ut i den kinesiska kommunistiska revolutionen 1946-1949. Vid femton års ålder, år 1946, börjar Bao Qin arbeta för revolutionen med det kommunistiska partiet och den Röda armén, och hennes liv präglas alltså av kommunismen som till en början är full av hopp och löften om rättvisa och socialism.
Den sista delen handlar om Jung Chang själv, som föds 1952, då Kommunistiska Partiet enväldigt härskar över Kina (och gör än idag), med Mao i spetsen. Också Jung Chang är till en början uppslukad av kommunismen, och tack vare sina föräldrars idoga arbete för Partiet är hon också ganska högt uppsatt. Men i takt med att Maos kommunism blir allt mer hänsynslös och våldsam, börjar Jung Chang långsamt att ifrågasätta. Men det är farligt.
Hörrni, det här är en så bra bok som jag lärde mig så väldigt mycket från. Jag har aldrig tidigare läst om Kinas historia, och det är ändå världens största land sett till befolkningsmängd. Och alltså världens största diktatur. Jag hade vag koll på allt som nämndes, men aldrig tidigare har Maos kommunism och dess fruktansvärda konsekvenser blivit så levande. Läs den här boken för 17!
One response to “Wild Swans”
Mami
Jag ska kolla om den finns som ljudbok
Jag har läst bok igen. Den här gången Wild Swans: Three daughters of China av Jung Chang. Om jag bara hade dömt boken efter omslaget, hade jag nog knappt ens öppnat den. In fact had jag redan gått igenom bokhyllan på gården i Uppsala, och inte ens fastnat en sekund för den här. Men sedan…
Phiew, jag har överlevt första dagen som lärarvikarie! Jag är numera alltså anställd på Göteborgs stad på timmar för lärarvikarie i högstadiet på Sydöstra Hisingen eftersom det är där jag bor. Och eftersom jag läser KPU (kompletterande pedagogisk utbildning) är jag entitled till 160 kr/h + semesterersättning 13 % så det är ju nice. Genidrag det där att hoppa på den utbildningen alltså, har inte lagt ner många timmar den här terminen men kommer ändå ha pluggat 15 hp till jul och ha 75 högskolepoäng kvar till att bli legitimerad lärare (som alltså i normala fall är 300 hp). Det är ju visserligen en plan B, vill ju fortfarande doktorera inom negative emissions eller jobba inom universitet på nåt sätt, men det här är bra så länge.
Och ja, idag hade jag min första dag, vilket var på Svartedalsskolan i Biskopsgården. Som den tidspessimist jag är åkte jag hemifrån en timme innan det började fastän det enligt google maps skulle ta typ 12 min att cykla, men det var tur för när jag kom dit var det ingen skola där – det var gamla uppgifter i bemanningssystemet. Sån tur var hade jag gjort min research kvällen innan och visste att skolan i normala fall ligger just i Biskop (typ granne med där jag bodde våren 2018!), men att högstadiet varit i gamla Lundbygymnasiets lokaler, men de måste ha flyttat tillbaka för som sagt – skolan var tom. Kom alltså en kvart innan utsatt tid iallafall, fastän jag kört fel. Väl där uppstod nya problem. Först fick jag leta efter klassrummet _hur_länge_som_helst_, och kollegorna hade inte så bra koll dom heller eftersom det är helt nybyggt och de är nyinflyttade. Sen funkade inte nyckeln jag hade fått. Sen när jag väl kom in med en ny nyckel satt det redan nån och gjorde prov där, vars lärare påstod att de bokat klassrummet. Sen hittade jag ingen whiteboardpenna. Sen efter kanske 4e rundan på expeditionen stötte jag av rena slumpen på en lärare som jag tydligen skulle vara tillsammans med? Så skönt, eftersom han hade en plan och kände eleverna – jag hade ju förberett mig på att gå in själv hela veckan – men också konstigt att jag blev informerad om det genom en slump. Även andra lektionen var med ytterligare en annan lärare som också hade en plan, så det var ju väldigt skönt. Ska vara med henne resten av veckan också.
Så japp. Jag överlevde, trots missödena. Haha.
One response to “Första dagen som lärarvikarie”
Mami
Skönt att få lite jobb och cash.
Phiew, jag har överlevt första dagen som lärarvikarie! Jag är numera alltså anställd på Göteborgs stad på timmar för lärarvikarie i högstadiet på Sydöstra Hisingen eftersom det är där jag bor. Och eftersom jag läser KPU (kompletterande pedagogisk utbildning) är jag entitled till 160 kr/h + semesterersättning 13 % så det är ju nice. Genidrag…
I onsdags morse började jag känna mig lite snuvig. Tänkte dock inte mer på det, förrän jag på kvällen insåg att jag ju snorat nu en hel dag, och att om det inte är bättre imorgon måste jag nog ta ett corona-test. Så på torsdagen vaknade jag upp, fortfarande snuvig. Inga andra symptom dock, men med de skärpta reglerna samma dag kändes det verkligen som att jag måste vara på säkra sidan – och jag ringde också vårdcentralen som sa att jag skulle boka test. Först hittade jag inga lediga test-tider förrän på fredagen, men sedan kollade jag vårdcentraler i hela Göteborg och Gamlestan hade en tid över på eftermiddagen. Tjohoo! Cyklade dit och tog mitt test. Som för övrigt var HEMSKT. En tops långt långt ner i svalget så att kräkreflexerna vaknar (tur det var längesedan jag ätit!), sedan en tops långt långt upp i näsan så att tårarna sprutar och jag hade tvångstanke att om jag stöter huvudet neråt/framåt nu kommer topsen åka rakt upp i hjärnan. Sedan spotta i kopp, med spott som var alldeles slemmigt efter luftgångarnas hårda treatment alldeles nyss. Men sjuksköterskan var bedårande och jag kände sådan ENORM tacksamhet till Sveriges välfärdssystem, och till alla underbetalda sjuksköterskor och undersköterskor som kämpar på i pandemin. Kände sådan VÄRME för er, TACK hörrni. Ni är bäst och ni bär världen på era axlar just nu.
sjuk tjej
Anyway, när en tagit corona-test räknas en som smittad until proven wrong. Så det var bara att börja karantäna där på torsdag-eftermiddagen. Ställde in planer på att träffa Mim och Popp och har varit hemma sedan dess, får nog besked på måndag eller tisdag. Men just nu (lördag kväll) är det faktiskt bättre och efter två dagar av konstant rinnande näsa är det mycket bättre nu. Men jag måste ändå stanna inne ifall jag nu skulle vara smittad (men det tror jag verkligen inte). Men idag tog jag faktiskt cykeln till Hisingsparken för att njuta lite av solen, på långt avstånd från alla andra såklart.
Tog mitt pick och pack och gick omkring lite på måfå i två timmar och njöt av fint väder och att löven inte ramlat av ännu. Denna hösten har gått så sjukt fort för mig, men ännu är löven kvar och färgerna är så vackra.
Sen slog jag läger med ett träd som ryggstöd och hällde hett termos-vatten på en kåsa med nudlar, som fick bli lunch. Med varmt te och choklad som efterrätt. Njut!
Satt och läste i nån timme innan jag började bli kall/rastlös. Läser just nu Wild Swans: Three daughters of China som är en som en roman, fast den berättar en sann historia om tre generationer kvinnor – den första vars fötter bands, den andra som växer upp under Kommunistiska Revolutionen, och den tredje – bokens författare – som indoktrineras i Maos Kina och så småningom börjar ifrågasätta det. Så intressant bok och jag lär mig så mycket, om Kinas historia framför allt. Rekommenderar starkt!
I onsdags morse började jag känna mig lite snuvig. Tänkte dock inte mer på det, förrän jag på kvällen insåg att jag ju snorat nu en hel dag, och att om det inte är bättre imorgon måste jag nog ta ett corona-test. Så på torsdagen vaknade jag upp, fortfarande snuvig. Inga andra symptom dock, men…
Wow sicken pärs jag hade innan jag satte mig på tåget för en snabbvisit i Lund igen! Hyperstress i mikro-format för det var så kort, but still!! Ok så bakgrund: Paulina blev sjuk i fredags men pga helg kunde hon ej ta coronatest förrän i måndags och därför ställde jg in mig på att inte kunna åka dit idag ifall vi ej skulle hinna få resultat eller det var positivt :'( men hon fick tillbaka negativt provsvar imorse yay!! Så helt plötsligt kunde jag ställa in mig på att åka!! Allt var färdigpackat och jag var ~on fleak~ (en vill ju va sitt bästa när en ska träffa sin lover) och typ en halvtimme innan jag tänkt lämna lgh går jag ner för att boka en tvättid till när jag kommer hem på lördag. Låser lägenhetsdörren ifall att och vad tror du händer? Nyckeln fastnar i källardörren! Jag bah NOOOO. Men ok, den gick ju loss sist. Men med stigande stress när jag inser att jag ej får loss den börjar jag inse att FUCK kanske inte kommer komma väg till Lund ändå (alla mina grejer är ju inlåsta i lgh och tänk on jag måste ringa låssmed – FUCK har ju inte ens telefonen med mig – och tåget går om mindre än en timme och vilket jävla antiklimax what to doooo ?).
Ok bestämmer mig för att knacka på första bästa granne för att låna telefon och ringa fastighetsägaren Ivar Kjellberg – som ej svarar. Efter lite misslyckade samtal och minuter som går säger grannen att de har ju kontor runt hörnet! Okej, småspringer dit – visar sig att de flyttat till Vågmästaregatan 2. Fattar ju att det är i närheten men är under tidspress och har ingen telefonkarta att guida mig. Stoppar inte mindre än fyra personer för att be dem Google Maps:a åt mig – den första skickade mig fel, den andra hade tydligen ingen telefon med sig, den tredje trodde nog jag skulle råna henne för hon sa högst oövertygande att hon inte hade telefon med sig (går folk ens ut utan telefon nuförtiden!?) och först den fjärde skickade mig till rätt gata.
Hittar fastighetskontoret – som är låst (pga lunchtid) men ser tre killar ~30 i arbetskläder där inne. Skattar min lyckliga stjärna att jag klätt upp mig för Paulina – har t.o.m. eyeliner – och tillsammans med det faktum att jag bara har en tunn tight tröja på mig hahaha pga allt annat är ju inlåst i lgh – så kopplar på min Kvinnliga Charm™ och knackar desperately och de öppnar och jag hasplar ur mig att jag befinner mig i KRIS för mitt tåg går om typ 45 min och min nyckel har fastnat i källardörren och min lgh e låst!! Och att det “kanske har att göra med mina svaga nypor men nyckeln går verkligen inte att få ut och jag behöver veeeeeerkligem hjälp ASAP”. Dom ba: “inga problem vi löser nog det”.
Så fastighetsskötare Anton (japp kommer till varför jag nu vet vad fastighetsskötaren heter) följer med mig (jag tänker inom mig kaaaaan vi inte gå snabbareee) och hans nyckel låser upp lägenheten – phieeeew. Tåget går om 40 min – kommer hinna i god tid. Han får även ut nyckeln från källardörren på en sekund (asså wtf? Jag testade allt knixande jag med ju) och säger att det är just min nyckel det är fel på och att jag ska göra en felanmälan på nyckeln och hälsa att Anton har sagt att den ska göras om. Tackar så mycket för den snabba hjälpen, hinner boka min tvättid SAMT vara i god tid både till 17-bussen och tåget, där jag nu sitter sedan nån timme tillbaka på väg till Lund. Sicken pärs som sagt, men allt löste ju sig haha.
Ser förresten typ precis ut som jag gjorde för ett och ett halvt år sen. Kolla denna selfie från februari 2018:
Fy vad stressigt, tänket på gången du skulle skriva körkortsprovet.
Wow sicken pärs jag hade innan jag satte mig på tåget för en snabbvisit i Lund igen! Hyperstress i mikro-format för det var så kort, but still!! Ok så bakgrund: Paulina blev sjuk i fredags men pga helg kunde hon ej ta coronatest förrän i måndags och därför ställde jg in mig på att inte…
Jag sitter i detta nu på tåget på väg hem till Göteborg från Lund. För mer än två veckor sedan (den första oktober för att vara exakt) flyttade jag in i mitt nya place – en trea i Kville tillsammans med en gammal bekant från West Pride – men jag hann bara vara där i en natt innan jag styrde kosan till Lund. Och där har jag varit i 8 underbara dagar. Det var verkligen behövligt – Paulina var ju borta i Belgien i fem veckor, och sedan var vi i Uppsala i en vecka men ständigt omgiven av andra utan att riktigt få någon kvalitetstid bara vi. Vi behövde verkligen reconnect:a och hänga bara med varandra, och det har vi verkligen gjort de senaste dagarna. Det har varit så underbart. Det känns som jag är i en kärleksbubbla, och jag lämnar Lund med ett lätt hjärta.
Förra lördagen var jag ganska ledsen, för vi hade haft en så himla fin dag och det hade varit så underbart att få ses igen, och sorgen över att våra dagar känns räknade kom över mig som ett knytnävsslag. Jag kunde inte riktigt komma ur de negativa känslorna som sa mig: what’s the point? Postpone:ar jag bara ett heartbreak till senare snarare än förr? Hur ska vi någonsin, realistiskt, kunna fortsätta vara tillsammans?
Men sånt vet en ju aldrig. En kan faktiskt aldrig veta. Och just nu funkar det, just nu bor hon i Lund och jag i Göteborg och jag är så så kär. Vi båda vill det här och jag älskar henne. <3 Till våren kommer hon med största sannolikhet vara i Berlin, och den distansen är ju längre så vi kommer inte kunna ses lika ofta, men det är ändå samma kontinent och från Köpenhamn tar bussen drygt 9 timmar (från Gbg ca 13-15). Det går att göra på en dag – åka tidigt och komma dit på kvällen. Och jag är grundad och vet så väl hur jag vill bo i framtiden: i skogen, i ett hus, någonstans inte för långt bort från Göteborg, gärna tillsammans med ett knippe vänner. Kanske finns Paulina med i den bilden – jag hoppas – och kanske inte, men sånt går ju inte att planera. Vi får se. En sak i taget. Och just nu lämnar jag Lund med ett lätt hjärta. Te amo te amo te amo
Jag sitter i detta nu på tåget på väg hem till Göteborg från Lund. För mer än två veckor sedan (den första oktober för att vara exakt) flyttade jag in i mitt nya place – en trea i Kville tillsammans med en gammal bekant från West Pride – men jag hann bara vara där i…
The little prince – Antoine De Saint-Exupéry (1943)
Blev sugen på att läsa denna klassiker efter att Liv Strömqvist refererat till den i Den rödaste rosen slår ut som jag fick i julklapp. Och mamma har ett exemplar hemma på engelska som väl är närmast antikt eftersom hon använde den som läsebok i skolan ^^
Lilla prinsen är en vacker historia full av fina quotes och life lessons. Den lilla prinsen bor på en planet där han har en ros, som han tycker är det vackraste och finaste han någonsin sett. Han tar hand om henne med största ömhet, men när han ger sig ut på en resa för att se andra planeter får han se ett helt fält av rosor, som är lika vackra som hans egen på sin planet. Han blir alldeles besviken – var hon inte så unik och speciell som han hade trott ändå? Men senare på resan möter han en räv som lär honom att tålamod, ömhet, respekt och tid tillsammans med någon är det som betyder något i en relation – the foundations of love. Räven säger: “Here is my secret, a very simple secret: It is only with the heart that one can see rightly; what is essential is invisible to the eye”. Prinsen förstår att hans blomma är speciell och unik, just för att de har “tämjt” varandra (tycker kanske inte att “tämja” är rätt ord i sammanhanget men you get the point). Insåg också att en fransk quote jag tyckte var vacker som tonåring och tillochmed kalligraferade och satte upp på väggen – L’essentiel est invisible aux yeux, on ne voit bien qu’avec le coeur – är från Le petit prince. Citatet refererar just till att det är bara hjärtat som kan se det essentiella – kärleken – för det är osynligt för ögat. Och så förstår prinsen hur just hans blomma är speciell och vacker fastän det finns tusen och åter tusentals andra minst lika vackra – för att det är hans och för att han ägnat tid och kärlek åt den.
Normal People – Sally Rooney (2018)
Jag fick Normal people i julklapp av mamma men den låg länge oläst, jag blev inte inspirerad av varken omslaget eller bakside-texten (plus att jag kanske blev lite put-off av att serien helt plötsligt släpptes på Svt också?). I somras tog jag mig dock an den och till en början var jag inte super-imponerad men gradually började jag gilla den, i takt med att jag insåg att det här är inte bara en halvtråkig hetero-kärlekshistoria utan att det fanns många fler dimensioner, som klass, manlighet, destruktivt beteende och psykisk ohälsa. Extra kul också att den utspelar sig på Irland, jag tror aldrig jag läst en bok med så mycket Irish references? Hur som helst en läsvärd bok.
Hålla andan – Flora Wiströn (2019)
Flora Wiström (född 1994) debuterade för ett par år sedan med Stanna som jag gillade skarpt, streckläste den en dag på sommarjobbet och fullkomligt slukades av världen av Stockholmsromantik, ungdomskärlek, uppbrott och att stanna eller att lämna. Hålla andan utspelar sig till skillnad från debutboken i en liten, icke-namngiven ort, och handlar inte om kärlek mellan unga tu utan om syskonkärlek. Om Stanna hade vissa mörka inslag av död och sorg, har Hålla andan mörka inslag nästan av deckar-karaktär. Den handlar om hur en syster som simmar på elit-nivå en dag plötsligt försvinner, och hur den andra systern försöker nysta ut vad som egentligen hänt genom att spendera all sin tid i simhallen.
Jag kan inte bestämma vilken bok jag gillar bäst, men klart är att jag gillar Flora Wiström och att trots att hennes böcker faller under kategorin “ung vuxen” så kommer även vuxna uppskatta dem. Enda jag har att klaga på är väl att de är lite korta. Tråkigt med bra böcker som en läser ut på en dag. 🙂
Dying to survive – Rachael Keogh (2009)
Dying to survive hittade jag i bokhyllan hos Popp och lånade ett par dagar. Det är inget litterärt mästerverk, men ett väl så läsvärt och framförallt viktigt vittnesmål om heroinmissbruk. Det är alltså en självbiografi skriven av irländska Rachael Keogh, som började dricka alkohol och röka hasch som 11-åring och var en fullblown hereoin addict tre år senare (först var det “bara” genom rökning, men vid 15 tog hon första injektionen). Boken handlar om Rachaels liv, och berättar sakligt men samtidigt gripande om hur hon hamnade där hon hamnade, hur missbruket tar över ens liv, hennes multipla försök att ta sig ur det – och hur hon till slut lyckades. Jag tycker boken framförallt var intressant att läsa för att få ytterligare förståelse av missbruk, i synnerhet heroinmissbruk, men missbruk fungerar ju ganska lika oavsett vad det är som missbrukas. Jag tyckte speciellt en episod var väldigt talande. Det är när Rachael är på bättringsvägen, hon är ren igen men denna gången är det annorlunda för hon försöker inte längre bli clean för andras skull utan för sin egen, för att hon vill (viktig lärdom om missbruk eller andra psykiska sjukdomar som anorexi för övrigt – det är endast när personen ifråga vill bli bättre som det kan gå – ingen annan kan fixa det, bara vara ett stöd och hjälpa).
Hur som helst så har hon en partner som också är en recovering heroin addict, vilket båda vet är väldigt riskabelt men de kan inte heller ignorera sin kärlek, och de får ett barn ihop. Men en dag ringer han och har fått ett återfall, han har skjutit heroin igen. Och Rachael försöker balansera att vara en stöttande och närvarande partner i hans kamp för att bli ren igen, samtidigt som hon är väldigt skör i sitt eget tillfrisknande, och det är väldigt riskabelt för henne. Men han bedyrar att hans missbruk aldrig ska gå ut över henne och barnet, att han alltid skulle sätta dem först. Och det jag tyckte pinpoint:ade missbruk är hur Rachael beskriver att hennes vanliga nyktra pojkvän, honom hade en kunnat lita på i att han aldrig skulle låta sitt missbruk gå ut över de han älskar, inklusive sitt eget barn. Men att nu är det inte längre honom hon har att göra med, utan hans missbruk. Så länge missbruket finns där, så är det det en har att göra med – och missbruket är totalt oberäkneligt och gör vad som helst för att underhålla sig – inklusive att ljuga, manipulera och stjäla från sin egen familj. Viktig och läsvärd bok.
Se på oss nu – Geir Gulliksen (2018)
Se på oss nu hittade jag på second hand nån gång i vintras och köpte för att jag läst Geir Gulliksens Berättelse om ett äktenskap som jag tyckte om. Sedan låg den orörd länge (eftersom jag alltid har minst tre bokprojekt att läsa samtidigt) men i somras tog jag mig an den. Liksom Berättelse om ett äktenskap handlar Se på oss nu om något så ordinärt som kärlek, och om kärlek som tar slut. Men språket är sällsamt och berättarstilen såpass speciell – ärlig och ofiltrerad utan att bli rå eller obekväm – att den ordinära historien blir extraordinär att läsa om det är Geir som skrivit. Tyckte nog dock att Berättelse om ett äktenskap var bäst, men Se på oss nu är helt klart läsvärd också.
The little prince – Antoine De Saint-Exupéry (1943) Blev sugen på att läsa denna klassiker efter att Liv Strömqvist refererat till den i Den rödaste rosen slår ut som jag fick i julklapp. Och mamma har ett exemplar hemma på engelska som väl är närmast antikt eftersom hon använde den som läsebok i skolan ^^…
Idag är det lördag och en liten lugnare dag här på gården. Fyra av oss volontärer var lediga idag, så vi var bara fem stycken. Jag, Daisy och Sean fick i uppgift att vara ute på åkern och skörda bönor och trimma bort ogräs, och jag och Daisy tog tillfället i akt att få jobba tillsammans vilket var jättemysigt. Vi satt/hukade på varsin sida om bäddarna och letade bönor och snackade hela förmiddagen. I början skördade vi bondbönor, som jag aldrig tidigare sett i sina skidor eller ens färska, bara i tetra. Vi fick instruktioner att plocka alla som vi kunde hitta, dvs både de gröna färska (jag håller två i handen på bilden nedan) och de bruna som hunnit torka (jag håller en i handen på bild 2).
Visst är skidorna stora!? När vi kommit in och käkat elva-fika (som blev tolv-fika) fortsatte vi skördandet, och denna gång var det sockerärtor som gällde, både gröna och lila. De är mer familjära, de har jag ju faktiskt sett precis som de är och mamma har också odlat såna. Så det roligaste var bondbönorna, som vi också fick i uppdrag att skala och sortera i torra och färska.
När jobbet var klart var det dags för pizza. På lördagar är det tydligen tradition med pizza, för då görs det tomatsås av de tomater som skördats under torsdagen och fredagen till grönsakslådorna, men som inte kunnat gå till kund pga nån skavank men som fortfarande är fullt ätbara. Tänk tomatsås på ekologiska tomater skördade dagen innan, sån lyx!! Dessutom har Anders, som är in charge of gården, en enorm bakugn med pizzasten, där han också bakar bröd på egen råg och vete. Wow.
Nöjda arbetare som jobbat hårt hela dagen och nu belönas med pizza! WOHO! Bonusbild innan jag avslutar: jag och en enorm zucchini.
Idag är det lördag och en liten lugnare dag här på gården. Fyra av oss volontärer var lediga idag, så vi var bara fem stycken. Jag, Daisy och Sean fick i uppgift att vara ute på åkern och skörda bönor och trimma bort ogräs, och jag och Daisy tog tillfället i akt att få jobba…
One response to “Vinterbadare”
Wow