Har läst ut två till böcker i mars: Borta med vinden del 2 av Margaret Mitchell (1936) och Här ruvar havet av Flora Wiström (2023). Vi börjar med Borta med vinden, vars första del jag skrev om här. Om första delen (som egentligen inte ens är en första del – det är bara att just den utgåvan jag läst, dvs från 60-talet, är uppdelad på två böcker eftersom boken är så himla lång, drygt 1000 sidor) handlade om upptrappningen till kriget och själva kriget, så utspelar sig denna andra del framförallt efter kriget, under Rekonstruktions-tiden. Denna period i USA:s historia var jobbigt för Södern – de hade förlorat kriget, spenderat sina Konfederationspengar, slavar blev frigivna, svarta män fick rösträtt och Nordstaterna ockuperade Sydstaterna och satte republikaner (för på den tiden var Demokrater och Republikaner förvirrande nog tvärtom jämfört med hur det är idag – det var Demokraterna som var de slavägande Sydstatarna och Republikanerna som var Nordstaterna) att regera. Utfattiga före detta slav- och plantageägare är bittra över situationen, men vägrar samtidigt låta fattigdomen definiera dem: de drömmer om svunna tider och upprätthåller sina överklassvanor, vägrar befatta sig med “scalawags” (vita sydstatsbor som stått på Republikanernas sida och alltså ansågs ha svikit Sydstaternas ideologi om vit överhöghet) och “carpetbaggers” (folk som kommit norrifrån  till sydstaterna för att pröva lyckan och därmed ansågs utnyttja Sydstaternas ruiner, och/eller stöttade Republikanernas politik). Alla utom Scarlett, dvs.

Scarlett, handelskraftig och med tveksam moral, struntar i vad folk tycker. Hon vägrar att nånsin uppleva fattigdom, svält och krigets umbäranden igen, och därför gör hon vad hon kan för att säkra situationen, vad det än må kosta. Gifter sig med sin systers trolovade Frank Kennedy, exempelvis, och tar över hans plan att köpa ett sågverk med hjälp av ett lån från den i Atlanta djupt ogillade Rhett Butler. Trots maken Franks protester, och alla de fina (men fattiga) familjernas tydliga ogillande, driver Scarlett sin såg med järnhand, exempelvis genom att anställa fångar vilket anses skandalöst. Dessutom är hon kvinna! Bestörtningen över hennes beteende vet inga gränser. Samtidigt drar hon faktiskt in pengar och står på egna ben.

Sedan handlar boken om de umbäranden som Scarlett och de runt omkring henne får ta itu med under Rekonstruktionstiden. Mycket kretsar just kring hur impopulär Scarlett är, eftersom hon inte beter sig som kvinnor “ska”, men också om hennes (för mig obegripliga) kärlek till Ashley, som hon aldrig kan få, eftersom han är gift med den milda Melanie. Och trots att Scarlett och Ashley ibland (enligt 1800-talets mått mätt) korsar gränser som inte får korsas, står Melanie alltid troget vid Scarletts sida, för lojal för att förstå att Scarlett egentligen trånar efter hennes make.

Jag tycker att Borta med vinden absolut är läsvärd, inte minst hur historisk synpunkt eftersom man verkligen får en insikt i hur Sydstatarna resonerade då (när boken utspelar sig), på 1930-talet (då boken skrevs) och även idag, som ju är en produkt av dåtiden. Exempelvis förekommer Ku Klux Klan i boken helt okommenterat, och beskrivs som någon slags hemlig herrklubb för Sydstaternas forna överklass, som inte har särskilt mycket att göra varken med lynchningar eller vit makt, trots att det var/är det KKK handlar om. Det är historieförvrängning. Faktum är att boken är otroligt rasistisk, i allt från de ord som används (n-ordet förekommer hela tiden) till hur svarta beskrivs till hur hela det historiska skeendet framställs. Icke desto mindre är jag ändå glad att jag läst denna klassiker. Den är läsvärd, men absolut inte fantastisk. Jag fattar inte tjusningen som vissa verkar ha för boken, t.ex. Underbara Clara som nyligen skrev om boken och fick en massa kommentarer med folk som också älskar den. Fattar inte grejen? Och fattar framförallt inte varför man tycker den är så bra för kärlekshistorian. Vilken kärlekshistoria undrar jag? Den mellan Scarlett och Ashley? Den fattar man ju från sida 1 att den är dömd att misslyckas eftersom Scarlett bara projicerar något på Ashley som egentligen inte finns. Andra älskar boken för det starka kvinnoporträttet av Scarlett, men hon är en tämligen avskyvärd karaktär tycker jag, som inte vinner mycket av min sympati. Nej, som sagt, boken är läsvärd som ett historiskt verk, tycker jag, som kan ge inblick i hur Sydstaterna fungerade då och nu.

Här ruvar havet av Flora Wiström då. En ganska så tunn bok som jag löste ut på två dagar (stor kontrast till tegelstenen Borta med vinden). Den utspelar sig någonstans i Bohuslän under ett par sommarveckor, där bokens huvudkaraktär, en tjej i 25-årsåldern, hälsar på sin pappa. Mellan dem finns så mycket som inte sägs – om pappans relation med styvmamman som blev som en riktig mamma som plötsligt tog slut, och om den relation som just tagit slut mellan huvudkaraktären (som jag inte minns namnet på) och hennes pojkvän sen flera år tillbaka. De pratar om allt utom der svåra, till fonden av bohuslänska klippor. Boken är ganska bra och man vill absolut läsa vidare, men det är tråkigt att den är så kort och ibland tycker jag Wiström (även i sin blogg) skriver lite… Äckligt? Både i bloggen och i boken. Alltså som att allt det äckliga med oss människor (typ att spy på fyllan eller göra något sjukt gränslöst) skrivs fram så rakt på, kanske som ett författargrepp för att göra det mer realistiskt, men för mig funkar inte det riktigt. Jag blir lite off put. Icke desto mindre som sagt en läsvärd bok.