Börjar dagen med att kolla nyheterna, som alltid. Scrollar DN en kvart innan jag går upp. Vad har hänt under natten? En flera kilometer lång rysk konvoj på väg mot Kiev. Kaos vid gränserna. “Endast kvinnor och barn”. En rysk soldat som sms:at sin mamma. Har så blandade känslor.

I torsdags när kriget (det känns så konstigt att ens säga “kriget”? Det är ju liksom Europa?) började och jag läste nyheten på morgonen kände jag bara “jaha”. Och sen tänkte jag inte så mycket mer på det. Det var väl ändå ganska väntat? Fortsatte min dag, pluggade. Men sen när jag cyklade till Matilda på kvällen satte jag på P1 och då kom nyheten i kapp mig. Okej, det är faktiskt krig i Europa. Tog in det.

Människor dör. Människor flyr. Det är för jävligt.

Samtidigt. Har så blandade känslor. Vi vet ju att närhetsprincipen gäller, att vi bryr oss mer om det är geografiskt och kulturellt närmare oss. Och nu är det innanför Europas gränser. Men krig pågår ju överallt, hela tiden. De människor vars hy är lite mörkare än vår dör ju också hela tiden, fast utanför Europas gränser. Och på vägen över Europas gränser, på flykt från fattigdom, förtryck, klimatkatastrofer. Polens varma mottagande av de ukrainska flyktingarna står i skarp kontrast till de flyktingar som i höstas kom från bl.a. Irak och Afghanistan, som via Belarus försökte ta sig in i EU. I november hittades exempelvis en ung syrisk man död i gränsområdet mellan Polen och Belarus. Han, liksom många andra, hade dött av köld. De migranterna fick inte komma in i Polen. De misshandlades vid gränserna, och många fick vända hem igen.

Klipp till idag, där polackerna visar en enorm solidaritet: väntar med sina bilar vid gränserna för att köra flyktingar dit de behöver komma; öppnar upp sina hem för främlingar; organiserar flyktingmottagande; kraftsamlar för att kunna ta emot alla som flyt Ukraina. Men det är uppenbarligen skillnad på folk och folk. Även i denna flyktingkris, då exempelvis afrikanska studenter (tydligen fanns bara från Nigeria 4000 studenter i Ukraina när kriget bröt ut) i många fall stoppas vid gränsen, och ofta saknar de kapital och kontakter för att kunna fly kriget. DN skriver att:

“Vid flera gränsövergångar har afrikanska studenter via sociala medier rapporterat om rasism. De har ofta tvingats ställa sig sist i de långa köerna för att få korsa gränsen. Väl på andra sidan får passagerare med ukrainskt pass resa gratis på tågen genom Polen, men detta gäller inte de afrikanska studenterna.”

Rasismen är närvarande hela tiden, så ock i kriget i Ukraina. Det är för jävligt.