Igår dog vår katt Morrison. Över 18 år blev han. Vi har typ vuxit upp ihop – jag var sex år när han föddes. Han är den katt vi haft som levt längst – och som varit mest älskad. När jag var liten fick vi kattungar varje år, och de gavs bort eller försvann mystiskt (mamma och pappa åkte till veterinären med några av ungarna när kullarna blev stora). Men Morrison gömdes undan när folk valde från hans kull. Det blev han och hans syster Cissi, som jag döpte, kvar. Cissi försvann efter några år, liksom alla våra katter gjort, de blev max tio innan de försvann ut i skogen eller på något annat sätt. Men Morrison hängde kvar. Han, och Morris (hans mamma), och Randis (Cissis unge) och Beatles (vet inte ens vems unge det var?). De fyra var det länge, inga fler kattungar. Sen försvann Beatles. Och Morris för några år sedan, hon blev också gammal. Randis för kanske två år sedan, gammal hon med. Och igår var det Morrisons tur, han blev över 18 år. En skruttig pensionär som blev tunn och lätt de sista åren. Han var alltid en rejäl katt som var tung att lyfta, men de sista åren blev pälsen klen och hullet obefintligt. Lite reumatism och hälta. Men glad var han! Enda till igår morse då han gick ut för sista gången.

Det kanske är lite töntigt att sörja en katt, speciellt som jag har många i min närhet som förlorat sina föräldrar eller syskon. Men han var en speciell katt, och jag fäller tårar för honom. Speciellt eftersom jag kom till Göteborg igår, och missade honom med ett par dagar. Men jag visste visste iförsig att han skulle dö snart, 18 år är ju otroligt gammalt. Speciellt med Morrisons record: flera turer hos veterinären, dränage i svansen, tratt, på rymmen i skogen med koppel efter sig, kattpensionat, duster med andra kattpojkar i närheten. Till och med som gammal gubbe kunde han busa med Zeppe.

Morrison, du var världens bästa och mest speciella katt. Aldrig att du var elak, och du älskade att en klappade dig på magen. Du hoppade upp på ens rygg om en sätt på huk ute, och sen jag flyttade hemifrån kom du alltid och sov hos mig varje gång jag kom hem. Vila i frid i den där kullen i skogen där Morris och Randis redan ligger. ❤