Alice Andrews

Borgerliga intressen men hjärtat till vänster. Välkommen till min högst osporadiska blogg.

  • Year: 2023

    Göteborgs filmfestival 2023 fortsättning

    —

    by

    Alice Andrews
    in , ,

    Göteborgs filmfestival fortsätter. Förrförra söndagen såg vi Blaze och för min del, halva Small, slow but steady, och fortsatte det under veckan som gick. Här kommer andra delen av festivalen, i någon slags ordning från bäst till mindre bra. Generellt var det dock bättre filmer förra helgen måste jag säga! Lägre nivå på filmerna under veckan tycker jag. Annat tema i nästan alla filmer: mörker. Oj så dark det varit generellt, haha. Men den som hamnar högst på listan är mest feel good-faktiskt, så det är ju skönt. 🙂

    Eismayer (David Wagner, 2022)

    Beskrivningen löd “Stenhård befälsstridis kommer ut ur uniformsgarderoben i stringent men överraskande och genreutmanande boot-camp-drama baserat på verkliga händelser”, och det här var den bästa filmen under veckan! Den utspelar sig i en militär kontext i dagens Österrike, där den mytomspunne och ökände general Eismayer styr de unga rekryterna med järnhand. Unge Falak lyckas dock ta fram det mjuka hos Eismayer, och ett vackert och oväntad band utvecklas mellan de två. Rekommenderar denna film!! 4 av 5.

    Kompromat (Jérôme Salle, 2022)

    “Kompromat” är ett ryskt ord och betyder enligt Wikipedia “information som misstänkliggör politiker eller andra offentliga personer och som kan användas för att skapa negativ publicitet, fungera som grund för utpressning eller tvinga fram lojaliteter. Kompromat kan vara inhämtat via olika säkerhetstjänster eller vara fingerad för att sedan publiceras genom statliga kanaler eller annan media.”. Och det är precis det den här thrillern handlar om. Franske Mathieu är bosatt i sibiriska Irkutsk i Ryssland och efter att ha varit ansvarig utgivare av en kontroversiell dansuppvisning blir han utan förvarning fängslad, anklagad för brott han inte har begått. Tack vare en modig advokat lyckas han få villkorlig frigivning med fotboja, och befinner sig under ständig övervakning, men bestämmer sig ändå för att fly landet. En riktigt spännande och nervkittlande thriller som man sugs in i. Rekommenderar! 4 av 5

    A story of love and desire (2015)

    Vi var inte riktigt sugna på någon av filmerna som visades i lördags, så vi tog en från tidigare filmfestivaler som var tillgänglig när man har festivalpass för årets filmfestival. Vi var trötta på all the darkness haha, så den här valdes med hänsyn till det. Och den var en fin film om just kärlek och åtrå mellan två studenter på Sorbonnes universitet – den ena en förortskille med algerisk bakgrund, men som aldrig fick lära sig arabiska och som vuxit upp med hårda macho-ideal och hederskultur. Den andra en kultiverad storstadstjej från Tunis som visar att man kan leva livet på andra sätt. En hyllning till poesin och litteraturen! 3,5 av 5.

    Dogborn (Isabella Carbonell, 2022)

    En riktigt dark film där rapparen Silvana Imam debuterar som skådespelare, vilket hon gör bra. Den utspelar sig i samhällets bottenskikt, där ett tvillingpar som verkar ha en bakgrund i Syrien men också connection till Polen (vilket ju är fallet med Silvana Imam på riktigt, vars föräldrar är från Syrien respektive Polen), gör vad som helst för att överleva då de saknar både bostad och jobb och Stockholm är rått och kallt. De får ett gig där de ska göra “leveranser” till olika kunder under de kalla Stockholmsnätterna, men inser snabbt att leveranserna består av levande människor, offer för trafficking, och att kunderna består av torskar som köper sex. Ni hör ju, plot:en blir, att äta eller ätas? Man skulle kunna använda den här filmen i religionskunskapen på gymnasiet och diskutera etik, för här finns många moraliska dilemman. Stark debut för Silvana, och en sevärd film! 3,5 av 5.

    Blaze (Del Kathryn Barton, 2022)

    Blaze var en trippig film om en tolvårig flicka som blir vittne till ett hemskt brott, och vars enda sätt att hantera detta trauma är att bearbeta det genom sin technicolorfärgade fantasivärld som estetiskt är en blandning mellan TV-serien Euphoria och avsnittet om den kristall-täckta sirenen som lurar ner soldater i en sjö i Netflix-serien Love, death and robots. Filmen var sevärd, men också ganska weird just på grund av alla de trippiga scenerna. Ger den 3 av 5.

    Korsett (Marie Kreutzer, 2022)

    Vi ser Vicky Krieps (som spelade huvudrollen i Hélène och Mathieu) igen, men nu i rollen som Elisabeth av Österrike på det sena 1870-talet. Det här är ett kostymdrama, men både jag och Are reagerade flera gånger på att attributen i filmen inte alltid tycktes stämma med tiden. Till exempel läser hon en bok som ser väldigt modern ut, någon gång finns en traktor med i bild, man spelar Rolling Stones As tears go by i en scen och även om den elektriska tatueringsmaskinen tydligen patenterades i slutet av 1800-talet (jag googlade) känns det ändå lite off? Är det meningen att det ska vara atypiska tids-detaljer…? Who knows. Hur som helst ändå en sevärd film där man får följa Elisabeth som verkar vara ganska missnöjd med sin lott i livet som kvinna, där hennes enda uppgift är, som hon säger, “att få sitt hår dekorerat”. 3 av 5.

    1976 (Manuela Martelli, 2022)

    Beskrivningen löd: “Flerfaldigt prisbelönat hitchcocksk paranoia-thriller om borgerlig hemmafru vars plötsliga politiska engagemang får konsekvenser i Pinochets Chile 1976”, men så mycket thriller var det kanske inte. Are var inte så närvarande i den här filmen då han hade ont i nacken så jag masserade honom så han kunde inte titta upp så mycket, och fick därmed inte ett great intryck av filmen, men jag tyckte ändå den var ganska bra. Det är alltid intressant att se filmer som utspelar sig i historiska kontexter, för jag tycker att man lär sig mer om dessa historiska händelser och får nya perspektiv, och här skildras Pinochets Chile utifrån en borgerlig miljö där man inte bryr sig så mycket om de brott mot mänskligheten som begås – eller man kanske till och med subventionerar det. Tills det kommer nära. Ger filmen 3 av 5, den är ändå sevärd!

    Sorcery (Christopher Murray, 2023)

    Den här filmen lät mycket bättre än var den var: “Ett mörkt och gåtfullt fantasy-färgat hämnddrama baserat på verkliga händelser, om kolonialism och häxkonst på den chilenska ön Chiloé år 1880”. Det låter ju som ett jättebra tema right!? Men filmen är ganska konstig och lite svår att förstå. Man hade gärna velat ha mer mystik, men tydlig sådan, för nu är det en del loose threads som man inte riktigt fattar hur det hänger ihop med varandra. Var väl underhållen under tiden, men lär ej se om. 2,5 av 5.

    Love and Mathematics (Claudia Sainte-Luce, 2022)

    Beskrivningen löd: “Lysande dramakomedi om före detta popstjärna som är dåligt lämpad för det lugna livet i mexikansk förort.”, men nja, detta var inte riktigt min kopp te heller. Tyckte inte den var särskilt komisk, och inte särskilt dramatisk heller, om den nu skulle leva upp till titeln “dramakomedi”. En ganska långsam film om en uttråkad mexikansk medelklasskille med popp-drömmar som jag ej rekommenderar. 2 av 5.

    Small, slow but steady (Shô Miyake, 2022)

    Beskrivningen löd “Vackert och berörande om hörselskadade Keiko som mot alla odds slåss för att bli mästare i ringen, i verklighetsbaserat och kritikerhyllat japanskt boxningsdrama” men jag orkade tbh inte se klart, det här var inte riktigt min grej. Are såg klart och tyckte den var bra, men nja. Kan dock inte ge något betyg eftersom jag inte såg hela.

    Kommentera här

    , , , , , , , , , , , , , , ,

  • Year: 2023

    Göteborgs filmfestival 2023 so far

    —

    by

    Alice Andrews
    in , ,

    Göteborgs filmfestival är igång! Här är filmerna vi sett hittills, i någon form av från bäst till mindre bra ordning, although de fem första alla ligger väldigt högt i topp för mig och det inte riktigt går att rangordna dem tbh, för de hade alla olika känsla och var olika genrer. Icke desto mindre, here we go:

    De fem djävlarna (regi: Léa Mysius, 2022)

    En surrealistisk thriller med utgångspunkt i den lilla flickan Vickys mycket känsliga luktsinne, med vilket hon kan precisera dofter och känna lukten av någon från flera meters avstånd. Hon och hennes mamma (briljanta Léa Exarchopoulos från Blå är den varmaste färgen) och pappa bor i en liten trångsynt by i det franska Alperna, och en dag kommer pappans syster och hälsar på. Vicky verkar besitta övernaturliga krafter, för med hjälp av lukter kan hon resa i tiden och återuppleva andras minnen. Snart sätter hon igång en serie av oåterkalleliga händelser, som får det förflutna att krypa inpå skinnet. Filmen var mycket intressant, eggande och oförutsägbar, med fantastiska skådespelarinsatser från alla inblandade. Rekommenderar starkt.

    Hélène och Mathieu (regi: Emily Atef, 2022)

    En lågmäld film om hur man som par hanterar att en skall dö, och den andra leva kvar. Den franska/engelska titeln är Plus que jamais/More than ever och det passar nog bättre, även om det handlar just om paret Hélène och Mathieu. Hélène har en obotlig cancer och för att komma bort från den kvävande omgivningen i Bordeaux, där vännerna inte vet hur de ska behandla henne, reser hon till Norges landsbygd och hälsar på en canceröverlevare hon lärt känna på internet. I den friska vinden och med närheten till fjorden får hon nya insikter och känner sig äntligen lättare, men snart kommer hennes man Mathieu efter för att övertala henne om att göra den kompicerade lungtransplantationen hon erbjudits. Ett mycket starkt drama om kärlek, livet och döden, och gråtfesten var ett faktum på slutet. Jag och Are satt och hulkgrät i varandras famnar. Mycket sevärd film med utmärkt skådespeleri av Vicky Krieps (Hélène) och Gaspard Ulliel (Mathieu), rekommenderar starkt.

    Exodus (regi: Abbe Hassan, 2023)

    Flickan Amal stapplar ut ur en container i en hamn någonstans i Turkiet, och solen bländar obarmhärtigt efter mörkret i containern. Det är 2015 och hon har flytt från Syrien, men på vägen har hon tappat bort sin familj. Hon tar ett snabbt beslut att hänga efter flyktingsmugglaren Sam, som tar henne under sina vingar. Tillsammans tar de sig mot Sverige. En stark film med en kavat flicka i huvudrollen, om flykt, men också om hopp. Scenen där de sitter i gummibåten över Medelhavet är gastkramande, man riktigt känner den starka ångesten genom rutan.

    Brother (regi: Clement Virgo, 2022)

    Vi får följa bröderna Michael och Francis under olika tidshopp mellan barndom, 90-tal och tidigt 2000-tal, och förstår snabbt att de två kommer att skiljas, att den äldre Francis kommer att försvinna. Bröderna växer upp i Scarborough som andra generationens invandrare med allt vad det innebär, och medan deras mamma arbetar hårt för att försörja dem försöker Francis lära Michael att stå upp för sig själv, inte ta någon skit. Men de hårda maskulinitetsnormerna är svåra att leva upp till, och när spänningarna mellan polisen och den svarta befolkningen ökar är det svårt att navigera. “Den vackraste skildringen av unga svarta män sedan Moonlight” var beskrivningen och jag kan bara hålla med. En lågmäld och vacker film om maskulinitet, rasism och coming of age. Rekommenderar!

    L’immensità (regi: Emanuele Crialese, 2022)

    Med 1970-talets Rom som fond utspelar sig den här filmen i en dysfunktionell familj där tonåriga Adriana vill vara Andrew, pappan är otrogen och där mamman (Penelope Cruz) försöker hålla ihop familjen med okonventionella metoder. En färgglad film kryddad med märkliga musikal-nummer som den tbh hade kunnat vara utan, men ändå underhållande.

    Världens lyckligaste man (regi: Teona Strugar Mitevska, 2022)

    En film som utspelar sig under ett slags blind date-event på ett hotell, där två personer med ett gemensamt förflutet i 90-talets krig i forna Jugoslavien möts, den ena förövaren, den andra offret. I den bisarra date:ing-situationen framgår det snart att båda på något sätt ändå är offer på olika sätt, och att kriget är långt ifrån glömt. En ganska märklig film jag inte direkt rekommenderar, men helt okej var den ändå.

    Kommentera inlägget

    , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

    One response to “Göteborgs filmfestival 2023 so far”

    1. Mami Avatar
      Mami

      Jag har också sett dessa filmerna och i en skala 1 till 5
      De 5 djävlarna 3+
      Hélène och Mathieu 5-
      Exodus 4
      Brother 4+
      L’immésità 3
      Världens lyckligaste man 3
      Suro 3
      Sonne 3+
      Subtraction 4
      Burning dags 4
      Korsett 3+
      Dogborn 4

  • Year: 2023

    Januari 2023

    —

    by

    Alice Andrews
    in

    Årets första månad har gått och det har blivit ljusare. Det märkte jag förra veckan när jag cyklade hem från jobbet och för första gången inte behövde använda lamporna, för det var fortfarande dagsljus. Det är underbart. Här är en liten lista om den januari som gått:

    Månadens läsning

    Har tragglat på med Simone de Beauvoirs Det andra könet från 1949. Nu är det inte mycket kvar!! Håller även på att läsa Per-Anders Fogelströms Mina drömmars stad som jag tycker mycket om – jag lyssnade ju på barn-trilogin i höstas och har spanat efter hans böcker på second hand, så hittade jag denna och kunde fortsätta med detta fantastiska Stockholms-epos. Mina drömmars stad tar vid där Vita bergens barn slutar, med fokus på andra karaktärer och en ny tid förstås, men man känner igen tonen och de ömsinta Stockholms-skildringarna utifrån de minst privilegierades perspektiv. Håller också på med Max Webers Den protestantiska etiken och kapitlaismens anda men är inte klar ännu.

    Jag har faktiskt börjat och avslutat några böcker i januari också, bl.a. Natten av Sara Gordan från 2022, som var helt fantastisk. Natten är en bok om gränslös kärlek mellan mamma och dotter, en kärlek som kanske ibland blir kvävande. Jag tyckte mycket om den och rekommenderar starkt. Skrev mer här.

    Jag har också lyssnat klart på Ia Genbergs debutroman Detaljer. En fin relationsroman där just detaljerna står i centrum, och där man vill spara språket i en liten ask. Skrev om här.

    Har också lyssnat på Kerstin Ekmans Löpa varg från 2021, eftersom jag blev inspirerad av Svt-serien Händelser vid vattnet som bygger på Ekmans bok med samma namn. En bok jag tyckte om! Skrev om här.

    Månadens film och TV

    Vi började se Händelser vid vattnet som ju var jättebra, men den här och förra helgen är det pausat eftersom det har varit filmfestival och vi har sett jättejättemånga filmer, har bl.a. samlat några av dem här. Men utöver filmfestival-filmerna har jag också sett:

    Avatar – the way of water (2022)

    Jag, Olivia, Emil och Are gick på bio och såg den nya Avatar-filmen, som tbh var ganska mycket en flopp imo. Den är estetiskt vacker, det får man ge den, men otroligt konservativ. 50-talet kom och ville ha tillbaka sina könsroller, sitt auktoritativa föräldraskap och sin hederskultur, så kändes det. Så himla tråkigt – här har filmskaparen James Cameron världens chans att ta ut svängarna kring normer, eftersom det handlar om en fiktiv planet som utvecklats utan någon som helst kontakt med jorden och dess patriarkala, rasistiska o.s.v. normer, och ändå ser det ut precis som här i vår värld – och en bakåtsträvande sådan. Jag menar, det är ju en påhittad värld för sjutton, det hade kunnat vara ett matriarkat, alla relationer hade kunnat vara flersamma, skönhetsnormen hade kunnat vara håriga ben och ölkagge, ja eller något helt annat som min hjärna är för påverkad av normer för att kunna föreställa sig. Ändå är det “bro” hit och “bro” dit, det är illa dold hederskultur där en bror bl.a. hamnar i slagsmål med en annan kille för att han varit taskig mot systern, det är en vit amerikansk cis-man som blivit högste hövding hos en grupp ursprungsfolk (???), det är en pappa som hejar på sina söner att deal:a med jobbiga känslor inte genom att sätta ord på dem utan genom våld, och så vidare. Fantasilöst och tråkigt helt enkelt. Den får 2 av 5 av mig.

    Tove (2020)

    Tove fanns på Svtplay, och den har jag velat se sen den gick på Göteborgs filmfestival 2020 (som jag inte hade biljetter till). En fin biografisk film om Tove Jansson och hennes konstnärsskap, men också om hennes frisinnade syn på kärlek och relationer. Det är dekadent, det är finskt, det är hett och det är konst. Tyckte mycket om den här filmen i sin enkelhet, och jag och Are hade också ett långt fint samtal om relationer efter att vi sett klart. Den kan helt klart vara en conversation starter för att prata om just kärlek och relationer. Det var fint också att få en inblick i hur Tove var som person. Var ett stort fan innan men är nu ännu större. Vilken kvinna va. Ger filmen 4 av 5, men det är ju också för att jag är en sucker för filmer som innehåller queera relationer och lesbiskhet :)))

    The wrestler (2008)

    En gastkramande socialrealistisk dramafilm om en avdankad wrestlare som försöker göra en comeback. Det var många scener jag knappt kunde kolla på, inte bara match-scenerna där de gör en show av att slå varandra blodiga (förstår inte hur man kan underhållas av wrestling??) utan också de sorgliga scenerna där huvudkaraktären “The Ram” efter ett hårt liv fyllt av styrketräning, wrestling, olika preparat och smärtstillande verkar ha så ont, så ont, och ändå försöker fortsätta, eftersom det är det enda han vet och kan. “The Ram” verkar på samma gång vara ung och gammal – hans kropp är uppumpad och slätrakad, håret långt och platinablont, men utanför ringen rör han sig som en gammal, suckar i krämpor, skruvar på sin hörapparat och knaprar smärtstillande. Det gör en ont i hjärtat att bevittna hans ensamhet. En annorlunda och gripande film som var sevärd. 3,75 av 5!

    Maryland (2022)

    Jag och Are såg den psykologiska thrillern Maryland som vi till en början inte var särskilt thrilling, men som sedan tog sig. Den handlar om en före detta soldat som varit på tjänstgöring i Afghanistan (?) och som nu är hemma i Frankrike och måste försörja sig med ströjobb. Via en vän får han ett gig som säkerhetsvakt på en större fest hos en mycket rik man, som sedan gör att han får stanna som livvakt åt den rike mannens fru och barn medan han åker iväg på affärsresor. Jobbet är dock tärande, eftersom den före dette soldaten hela tiden är på helspänn – varje litet ljud blir gevärseld, varje skiftning i ögonvrån en fiende. Inbillar han sig bara, eller finns hoten på riktigt?

    En nervkittlande film som inte bara är thrilling utan också skildrar två helt olika klassförhållanden och de groteska ekonomiska skillnader som kan finnas i en och samma stad. Mycket sevärd! Och finns gratis på Draken film nu innan festivalen ens har börjat. Ger den 3,75 av 5!

    Sorry to bother you (2018) och Magisterlekarna (2022)

    Jag och Are såg två surrealistiska filmer på rad. Den första, Sorry to bother you, ger jag 2 av 5 då jag tycker skådespelarinsatserna från huvudkaraktärerna var sissådär, och hästspåret var väldigt… märkligt? Den utspelar sig hur som helst i en parallell verklighet där människor luras in i att jobba som arbetare på concernen “Carefree” vilket i princip är slaveri. Detta befinner sig dock bara i periferin, för huvudkaraktären börjar arbeta som telefonförsäljare där han efter att ha tagit sig uppåt i hierarkin arbetar med att sälja just Carefrees tjänster. De moraliska dilemman hopar sig som ni förstår. Där finns intressanta teman som kunde bli något, t.ex. touch:ar man på både rasism och kapitalism-kritik, men sen schabblas det bort.

    Magisterlekarna såg vi om, jag såg ju den förra året under filmfestivalen. Också den en surrealistisk skildring av en parallell verklighet där homosexualitet är normen. Det var roligt att se den med nya ögon, och liknelsen till det antika Grekland där man hyllar den spänstiga kroppen, homoerotik och intellektualitet, är stark – något jag inte såg förra gången. Hur som helst mycket sevärd! (3,5 av 5).

    Månadens mat

    Smakade en fantastisk vegansk chokladpaj på nyårsafton, som var en av de godaste veganska desserterna jag ätit faktiskt. Var tvungen att be om receptet och bakade igen när Alex, Sofie och Falke var här på middag. När Olivia hade sin examens-ceremoni åt vi också fine dining på restaurangen Carbon, det var mycket trevligt.

    Månadens scenkonst

    The Vivien Girls (Stadsteatern, 22 januari)

    Jag och Popp var och såg The Vivian Girls på Stadsteatern häromdagen. Den bygger på konstnären Henry Dargers (1892-1973) måningar av, och berättelser om, (quote från programmet): “vecotidningsgulliga flickor med flätor, lugg och pigg uppsyn”. Darger skrev ett oerhört långt (och ännu ofärdigt) manuskript om flickorna – när han dog var det mer än 15 000 sidor långt – och om deras värld i vilken ett till synes evigt krig pågår. De onda glandelinierna tar till fånga och förslavar barn och The Vivian Girls ger sig ut i kriget. Föreställningen regisseras av Linda Forsell med text av Felicia Ohly, och det var i En varg söker sin podd som Liv och Caroline tipsade om föreställningen. Det jag tyckte mest om med den var hur vuxna människor spelade barn – och att alla skådespelare oavsett hudfärg, ålder eller kön spelade just sju stycken barnsliga flickor. Så roligt att se deras kroppspråk. I övrigt var föreställningen tankeväckande och underhållande, men också lite disturbing (det är många fruktansvärda scener som t.ex. sexuellt utnyttjande av barn som benämns utan krusiduller) och ganska random. Men det är ju alltid kul att gå på teater!

    Målning av Henry Darger

    Cabaret (Göteborgsoperan, 31 januari)

    Mamma och pappa bjöd mig, Olivia och vårt bihang (d.v.s. Are och Emil) på Göteborgsoperans föreställning Cabaret häromdagen. Jag hade inte riktigt läst på innan och inte lyssnat in mig på musiken, så var inte helt beredd på vad det skulle vara – jag var inte beredd på att det skulle vara så… icke-tillrättalagt? Alltså verkligen mer just cabaret-feeling snarare än Göteborgsoperan-feeling. Jag är van att gå på danser eller liknande, men detta var ju en musikal och dessutom en ganska burlesk och queer musikal. Uppskattade mycket, även om det blev riktigt dark på slutet och jag kanske ändå, om jag måste välja, föredrar att se just danser på operan. De är ju liksom duktiga de här artisterna men det de är duktiga på är scennärvaro, att kunna sjunga och skådespela – de är helt enkelt musikalartister. Men jag blir nog ännu mer hänförd av de som är professionella dansare. Med det sagt så var det verkligen en värd föreställning att gå och se!

    Månadens kompishäng

    Har käkat middag med Popp och Klara och bjudit hem Alex, Sofie och Falke på middag (och hade fortfarande hela lördagskvällen kvar sen för fina samtal med Are eftersom de behövde åka hem och lägga Falke vid 18.30). Jag har varit på teater med Popp och date:at min nya kompis-crush Lina (hälsade på henne i hennes radhus i Floda som hon sålde in mycket bra och vi var och drack öl häromdagen). Gått på bio och ätit pizza på Brewers bar med Olivia, Emil och Are. Bjudit hem folk för filmfestival-häng. Mycket socialt med andra ord!

    , , ,

  • Year: 2023

    Löpa varg – Kerstin Ekman (2021)

    —

    by

    Alice Andrews
    in ,

    Jag har lyssnat ut Löpa varg av Kerstin Ekman från 2021. Jag blev sugen när Händelser vid vatten började gå på Svt play, och jag insåg att den bygger på Kerstin Ekmans roman med samma namn. Och precis som TV-serien (i alla fall hittills) är mystisk och mörk men samtidigt vacker – skogen och dess väsen framställs med ett slags vördnad – är också Löpa varg det. Där finns en ton av bejakande av skogen och naturen någonstans där bakom, hela tiden. En mystik och kanske ett uns av ockultism. Samtidigt är det också en bok som utspelar sig utifrån en ganska ordinär man: han är pensionerad, han bor någonstans i Hälsingland med sin fru Inga, och han är jägmästare. Och en dag så får han se en varg. En ståtlig, stor och alldeles grå. Mötet förändrar honom i grunden, och han börjar tvivla på det han är och det han varit, jägare.

    Tyckte om boken! Det var intressant att få läsa ur ett perspektiv jag sällan läser, nämligen en pensionerad jägare. Det känns som de flesta böcker jag läser har berättarjag som är kvinnor i 25-40-årsåldern, vilket är lite tråkigt. Fiktion är ju just fiktion, man kan skriva om vad som helst, ändå är mycket litteratur idag ofta ganska autobiografisk, får jag känslan av…? Det är ju i alla fall inte den här. Hur som helst, en läsvärd bok!

    ,

  • Year: 2023

    Detaljerna – Ia Genberg (2022)

    —

    by

    Alice Andrews
    in ,

    Jag har lyssnat klart på ännu en bok, nämligen Detaljerna av Ia Genberg från 2022. Det är hennes fjärde roman sedan debuten 2012, men jag hade inte läst/hört henne innan. Boken är en relationsroman som skildrar just detaljerna, detaljerna i fyra olika människor som varit betydelsefulla i berättarjagets liv. Skildringarna är ömma, men också råa, och de känns mycket. På Storytel som jag prenumererar på som ljudbokskanal var det flera kommentarer i stil med “det finns ju ingen handling” eller “den här boken var sämst” men också många i stil med “stor litteratur”, “äntligen lite riktig litteratur” o.s.v., och jag bekänner mig till den andra sorten. Det här är kanske inte den största litteraturen jag någonsin läst, men det är vacker litteratur som känns, och med ett språk som jag ibland vill kapsla in och spara. T.ex. i porträttet av Johanna, berättarjagets första kärlek, beskrivs deras relation som att “vi installerade oss i varandra som bara människor gör som är säkra på ett långt liv tillsammans”. Relaterbart! Eller beskrivningen av Alejandro, romanjagets älskare under en förgänglig tid: “Vecken i mungiporna som fortplantades till parenteser när han log” och: “Han gav sin kropp till musiken utan mellanlandning”. Ryser.

    DN skriver: “Egentligen finns det ju ingenting annat som räknas än känslor. Och med Ia Genbergs säregna blick för detaljer som avslöjar känslor, uppstår en roman som bultar och slår.” och jag kan bara hålla med. Rekommenderar!

    , ,

    One response to “Detaljerna – Ia Genberg (2022)”

    1. Januari 2023 – Alice Andrews

      […] Jag har också lyssnat klart på Ia Genbergs debutroman Detaljer. En fin relationsroman där just detaljerna står i centrum, och där man vill spara språket i en liten ask. Skrev om här. […]

  • Year: 2023

    Natten – Sara Gordan (2022)

    —

    by

    Alice Andrews
    in ,

    Jag har lyssnat ut Natten av Sara Gordan från 2022, som var en helt fantastisk bok. Natten kretsar kring en mammas oro för sin tonårsdotter som är försvunnen, som rymt ut i natten utan varken insulin eller fruktsocker och som finns någonstans där i Stockholm, utom mammans räckhåll. Hon ringer socialtjänsten, polisen, socialsekreterarna, fältarbetarna, och så om igen från början, går ut och letar, skickar sms. Natten känns oändlig, en ständig upprepning, när dottern inte är anträffbar. Hon finns förstås där ute, och ibland kommer hon hem igen, men hon vill ständigt iväg, göra revolt, dricka sig full, gå ut i strumplästen, rymma, skita i insulinsprutorna. En bok om gränslös kärlek mellan en mamma och en dotter, en kärlek som kanske ibland blir kvävande, om oro, om föräldraskap, om den ständiga upprepningen. Jag tyckte mycket om denna bok, som är vackert skriven och fenomenalt uppläst av Hanna Fred Ekman. Jag “läste” (d.v.s. lyssnade) ut den på en vecka, eftersom den är ungefär 4,5 timmar och det tar ca 30 minuter för mig att ta mig mellan hem och jobb, men framförallt fängslade boken mig från första sidan. Dessutom berörde den mig lite extra, eftersom den skildrar hur mammans oro accentueras av det faktum att hennes försvunna dotter har diabetes – vilket kan bli ett direkt livshotande tillstånd om den lämnas obehandlad – eftersom Are har diabetes. Hur som helst rekommenderar jag den starkt! Sandra Beijer har skrivit en fin recension om boken här.

    , ,

    One response to “Natten – Sara Gordan (2022)”

    1. Januari 2023 – Alice Andrews

      […] Jag har faktiskt börjat och avslutat några böcker i januari också, bl.a. Natten av Sara Gordan från 2022, som var helt fantastisk. Natten är en bok om gränslös kärlek mellan mamma och dotter, en kärlek som kanske ibland blir kvävande. Jag tyckte mycket om den och rekommenderar starkt. Skrev mer här. […]

Om mig

En (snart) trettioårig person med (snart) tjugo års (!) bloggkarriär, som nuförtiden mest upprätthåller bloggandet för min egen nostalgis skull, men du är förstås välkommen att hänga på. Skriver mest om kultur jag konsumerar, men även om min vardag, politik och annat smått och gott. Borgerliga intressen – god mat och vin, vackra tavlor, klassisk litteratur och dyra sporter – med hjärtat på rätt ställe (d.v.s. vänster).

Kategorier

Arkiv

Log in

Göteborgs filmfestival 2023 fortsättning

—

by

Alice Andrews
in , ,

Göteborgs filmfestival fortsätter. Förrförra söndagen såg vi Blaze och för min del, halva Small, slow but steady, och fortsatte det under veckan som gick. Här kommer andra delen av festivalen, i någon slags ordning från bäst till mindre bra. Generellt var det dock bättre filmer förra helgen måste jag säga! Lägre nivå på filmerna under veckan tycker jag. Annat tema i nästan alla filmer: mörker. Oj så dark det varit generellt, haha. Men den som hamnar högst på listan är mest feel good-faktiskt, så det är ju skönt. 🙂

Eismayer (David Wagner, 2022)

Beskrivningen löd “Stenhård befälsstridis kommer ut ur uniformsgarderoben i stringent men överraskande och genreutmanande boot-camp-drama baserat på verkliga händelser”, och det här var den bästa filmen under veckan! Den utspelar sig i en militär kontext i dagens Österrike, där den mytomspunne och ökände general Eismayer styr de unga rekryterna med järnhand. Unge Falak lyckas dock ta fram det mjuka hos Eismayer, och ett vackert och oväntad band utvecklas mellan de två. Rekommenderar denna film!! 4 av 5.

Kompromat (Jérôme Salle, 2022)

“Kompromat” är ett ryskt ord och betyder enligt Wikipedia “information som misstänkliggör politiker eller andra offentliga personer och som kan användas för att skapa negativ publicitet, fungera som grund för utpressning eller tvinga fram lojaliteter. Kompromat kan vara inhämtat via olika säkerhetstjänster eller vara fingerad för att sedan publiceras genom statliga kanaler eller annan media.”. Och det är precis det den här thrillern handlar om. Franske Mathieu är bosatt i sibiriska Irkutsk i Ryssland och efter att ha varit ansvarig utgivare av en kontroversiell dansuppvisning blir han utan förvarning fängslad, anklagad för brott han inte har begått. Tack vare en modig advokat lyckas han få villkorlig frigivning med fotboja, och befinner sig under ständig övervakning, men bestämmer sig ändå för att fly landet. En riktigt spännande och nervkittlande thriller som man sugs in i. Rekommenderar! 4 av 5

A story of love and desire (2015)

Vi var inte riktigt sugna på någon av filmerna som visades i lördags, så vi tog en från tidigare filmfestivaler som var tillgänglig när man har festivalpass för årets filmfestival. Vi var trötta på all the darkness haha, så den här valdes med hänsyn till det. Och den var en fin film om just kärlek och åtrå mellan två studenter på Sorbonnes universitet – den ena en förortskille med algerisk bakgrund, men som aldrig fick lära sig arabiska och som vuxit upp med hårda macho-ideal och hederskultur. Den andra en kultiverad storstadstjej från Tunis som visar att man kan leva livet på andra sätt. En hyllning till poesin och litteraturen! 3,5 av 5.

Dogborn (Isabella Carbonell, 2022)

En riktigt dark film där rapparen Silvana Imam debuterar som skådespelare, vilket hon gör bra. Den utspelar sig i samhällets bottenskikt, där ett tvillingpar som verkar ha en bakgrund i Syrien men också connection till Polen (vilket ju är fallet med Silvana Imam på riktigt, vars föräldrar är från Syrien respektive Polen), gör vad som helst för att överleva då de saknar både bostad och jobb och Stockholm är rått och kallt. De får ett gig där de ska göra “leveranser” till olika kunder under de kalla Stockholmsnätterna, men inser snabbt att leveranserna består av levande människor, offer för trafficking, och att kunderna består av torskar som köper sex. Ni hör ju, plot:en blir, att äta eller ätas? Man skulle kunna använda den här filmen i religionskunskapen på gymnasiet och diskutera etik, för här finns många moraliska dilemman. Stark debut för Silvana, och en sevärd film! 3,5 av 5.

Blaze (Del Kathryn Barton, 2022)

Blaze var en trippig film om en tolvårig flicka som blir vittne till ett hemskt brott, och vars enda sätt att hantera detta trauma är att bearbeta det genom sin technicolorfärgade fantasivärld som estetiskt är en blandning mellan TV-serien Euphoria och avsnittet om den kristall-täckta sirenen som lurar ner soldater i en sjö i Netflix-serien Love, death and robots. Filmen var sevärd, men också ganska weird just på grund av alla de trippiga scenerna. Ger den 3 av 5.

Korsett (Marie Kreutzer, 2022)

Vi ser Vicky Krieps (som spelade huvudrollen i Hélène och Mathieu) igen, men nu i rollen som Elisabeth av Österrike på det sena 1870-talet. Det här är ett kostymdrama, men både jag och Are reagerade flera gånger på att attributen i filmen inte alltid tycktes stämma med tiden. Till exempel läser hon en bok som ser väldigt modern ut, någon gång finns en traktor med i bild, man spelar Rolling Stones As tears go by i en scen och även om den elektriska tatueringsmaskinen tydligen patenterades i slutet av 1800-talet (jag googlade) känns det ändå lite off? Är det meningen att det ska vara atypiska tids-detaljer…? Who knows. Hur som helst ändå en sevärd film där man får följa Elisabeth som verkar vara ganska missnöjd med sin lott i livet som kvinna, där hennes enda uppgift är, som hon säger, “att få sitt hår dekorerat”. 3 av 5.

1976 (Manuela Martelli, 2022)

Beskrivningen löd: “Flerfaldigt prisbelönat hitchcocksk paranoia-thriller om borgerlig hemmafru vars plötsliga politiska engagemang får konsekvenser i Pinochets Chile 1976”, men så mycket thriller var det kanske inte. Are var inte så närvarande i den här filmen då han hade ont i nacken så jag masserade honom så han kunde inte titta upp så mycket, och fick därmed inte ett great intryck av filmen, men jag tyckte ändå den var ganska bra. Det är alltid intressant att se filmer som utspelar sig i historiska kontexter, för jag tycker att man lär sig mer om dessa historiska händelser och får nya perspektiv, och här skildras Pinochets Chile utifrån en borgerlig miljö där man inte bryr sig så mycket om de brott mot mänskligheten som begås – eller man kanske till och med subventionerar det. Tills det kommer nära. Ger filmen 3 av 5, den är ändå sevärd!

Sorcery (Christopher Murray, 2023)

Den här filmen lät mycket bättre än var den var: “Ett mörkt och gåtfullt fantasy-färgat hämnddrama baserat på verkliga händelser, om kolonialism och häxkonst på den chilenska ön Chiloé år 1880”. Det låter ju som ett jättebra tema right!? Men filmen är ganska konstig och lite svår att förstå. Man hade gärna velat ha mer mystik, men tydlig sådan, för nu är det en del loose threads som man inte riktigt fattar hur det hänger ihop med varandra. Var väl underhållen under tiden, men lär ej se om. 2,5 av 5.

Love and Mathematics (Claudia Sainte-Luce, 2022)

Beskrivningen löd: “Lysande dramakomedi om före detta popstjärna som är dåligt lämpad för det lugna livet i mexikansk förort.”, men nja, detta var inte riktigt min kopp te heller. Tyckte inte den var särskilt komisk, och inte särskilt dramatisk heller, om den nu skulle leva upp till titeln “dramakomedi”. En ganska långsam film om en uttråkad mexikansk medelklasskille med popp-drömmar som jag ej rekommenderar. 2 av 5.

Small, slow but steady (Shô Miyake, 2022)

Beskrivningen löd “Vackert och berörande om hörselskadade Keiko som mot alla odds slåss för att bli mästare i ringen, i verklighetsbaserat och kritikerhyllat japanskt boxningsdrama” men jag orkade tbh inte se klart, det här var inte riktigt min grej. Are såg klart och tyckte den var bra, men nja. Kan dock inte ge något betyg eftersom jag inte såg hela.

Kommentera här

, , , , , , , , , , , , , , ,

Om mig

En (snart) trettioårig person med (snart) tjugo års (!) bloggkarriär, som nuförtiden mest upprätthåller bloggandet för min egen nostalgis skull, men du är förstås välkommen att hänga på. Skriver mest om kultur jag konsumerar, men även om min vardag, politik och annat smått och gott. Borgerliga intressen – god mat och vin, vackra tavlor, klassisk litteratur och dyra sporter – med hjärtat på rätt ställe (d.v.s. vänster).

Kategorier

Arkiv

Log in

Year: 2023

  • Göteborgs filmfestival 2023 fortsättning

    —

    by

    Alice Andrews
    in , ,

    Göteborgs filmfestival fortsätter. Förrförra söndagen såg vi Blaze och för min del, halva Small, slow but steady, och fortsatte det under veckan som gick. Här kommer andra delen av festivalen, i någon slags ordning från bäst till mindre bra. Generellt var det dock bättre filmer förra helgen måste jag säga! Lägre nivå på filmerna under veckan tycker jag. Annat tema i nästan alla filmer: mörker. Oj så dark det varit generellt, haha. Men den som hamnar högst på listan är mest feel good-faktiskt, så det är ju skönt. 🙂

    Eismayer (David Wagner, 2022)

    Beskrivningen löd “Stenhård befälsstridis kommer ut ur uniformsgarderoben i stringent men överraskande och genreutmanande boot-camp-drama baserat på verkliga händelser”, och det här var den bästa filmen under veckan! Den utspelar sig i en militär kontext i dagens Österrike, där den mytomspunne och ökände general Eismayer styr de unga rekryterna med järnhand. Unge Falak lyckas dock ta fram det mjuka hos Eismayer, och ett vackert och oväntad band utvecklas mellan de två. Rekommenderar denna film!! 4 av 5.

    Kompromat (Jérôme Salle, 2022)

    “Kompromat” är ett ryskt ord och betyder enligt Wikipedia “information som misstänkliggör politiker eller andra offentliga personer och som kan användas för att skapa negativ publicitet, fungera som grund för utpressning eller tvinga fram lojaliteter. Kompromat kan vara inhämtat via olika säkerhetstjänster eller vara fingerad för att sedan publiceras genom statliga kanaler eller annan media.”. Och det är precis det den här thrillern handlar om. Franske Mathieu är bosatt i sibiriska Irkutsk i Ryssland och efter att ha varit ansvarig utgivare av en kontroversiell dansuppvisning blir han utan förvarning fängslad, anklagad för brott han inte har begått. Tack vare en modig advokat lyckas han få villkorlig frigivning med fotboja, och befinner sig under ständig övervakning, men bestämmer sig ändå för att fly landet. En riktigt spännande och nervkittlande thriller som man sugs in i. Rekommenderar! 4 av 5

    A story of love and desire (2015)

    Vi var inte riktigt sugna på någon av filmerna som visades i lördags, så vi tog en från tidigare filmfestivaler som var tillgänglig när man har festivalpass för årets filmfestival. Vi var trötta på all the darkness haha, så den här valdes med hänsyn till det. Och den var en fin film om just kärlek och åtrå mellan två studenter på Sorbonnes universitet – den ena en förortskille med algerisk bakgrund, men som aldrig fick lära sig arabiska och som vuxit upp med hårda macho-ideal och hederskultur. Den andra en kultiverad storstadstjej från Tunis som visar att man kan leva livet på andra sätt. En hyllning till poesin och litteraturen! 3,5 av 5.

    Dogborn (Isabella Carbonell, 2022)

    En riktigt dark film där rapparen Silvana Imam debuterar som skådespelare, vilket hon gör bra. Den utspelar sig i samhällets bottenskikt, där ett tvillingpar som verkar ha en bakgrund i Syrien men också connection till Polen (vilket ju är fallet med Silvana Imam på riktigt, vars föräldrar är från Syrien respektive Polen), gör vad som helst för att överleva då de saknar både bostad och jobb och Stockholm är rått och kallt. De får ett gig där de ska göra “leveranser” till olika kunder under de kalla Stockholmsnätterna, men inser snabbt att leveranserna består av levande människor, offer för trafficking, och att kunderna består av torskar som köper sex. Ni hör ju, plot:en blir, att äta eller ätas? Man skulle kunna använda den här filmen i religionskunskapen på gymnasiet och diskutera etik, för här finns många moraliska dilemman. Stark debut för Silvana, och en sevärd film! 3,5 av 5.

    Blaze (Del Kathryn Barton, 2022)

    Blaze var en trippig film om en tolvårig flicka som blir vittne till ett hemskt brott, och vars enda sätt att hantera detta trauma är att bearbeta det genom sin technicolorfärgade fantasivärld som estetiskt är en blandning mellan TV-serien Euphoria och avsnittet om den kristall-täckta sirenen som lurar ner soldater i en sjö i Netflix-serien Love, death and robots. Filmen var sevärd, men också ganska weird just på grund av alla de trippiga scenerna. Ger den 3 av 5.

    Korsett (Marie Kreutzer, 2022)

    Vi ser Vicky Krieps (som spelade huvudrollen i Hélène och Mathieu) igen, men nu i rollen som Elisabeth av Österrike på det sena 1870-talet. Det här är ett kostymdrama, men både jag och Are reagerade flera gånger på att attributen i filmen inte alltid tycktes stämma med tiden. Till exempel läser hon en bok som ser väldigt modern ut, någon gång finns en traktor med i bild, man spelar Rolling Stones As tears go by i en scen och även om den elektriska tatueringsmaskinen tydligen patenterades i slutet av 1800-talet (jag googlade) känns det ändå lite off? Är det meningen att det ska vara atypiska tids-detaljer…? Who knows. Hur som helst ändå en sevärd film där man får följa Elisabeth som verkar vara ganska missnöjd med sin lott i livet som kvinna, där hennes enda uppgift är, som hon säger, “att få sitt hår dekorerat”. 3 av 5.

    1976 (Manuela Martelli, 2022)

    Beskrivningen löd: “Flerfaldigt prisbelönat hitchcocksk paranoia-thriller om borgerlig hemmafru vars plötsliga politiska engagemang får konsekvenser i Pinochets Chile 1976”, men så mycket thriller var det kanske inte. Are var inte så närvarande i den här filmen då han hade ont i nacken så jag masserade honom så han kunde inte titta upp så mycket, och fick därmed inte ett great intryck av filmen, men jag tyckte ändå den var ganska bra. Det är alltid intressant att se filmer som utspelar sig i historiska kontexter, för jag tycker att man lär sig mer om dessa historiska händelser och får nya perspektiv, och här skildras Pinochets Chile utifrån en borgerlig miljö där man inte bryr sig så mycket om de brott mot mänskligheten som begås – eller man kanske till och med subventionerar det. Tills det kommer nära. Ger filmen 3 av 5, den är ändå sevärd!

    Sorcery (Christopher Murray, 2023)

    Den här filmen lät mycket bättre än var den var: “Ett mörkt och gåtfullt fantasy-färgat hämnddrama baserat på verkliga händelser, om kolonialism och häxkonst på den chilenska ön Chiloé år 1880”. Det låter ju som ett jättebra tema right!? Men filmen är ganska konstig och lite svår att förstå. Man hade gärna velat ha mer mystik, men tydlig sådan, för nu är det en del loose threads som man inte riktigt fattar hur det hänger ihop med varandra. Var väl underhållen under tiden, men lär ej se om. 2,5 av 5.

    Love and Mathematics (Claudia Sainte-Luce, 2022)

    Beskrivningen löd: “Lysande dramakomedi om före detta popstjärna som är dåligt lämpad för det lugna livet i mexikansk förort.”, men nja, detta var inte riktigt min kopp te heller. Tyckte inte den var särskilt komisk, och inte särskilt dramatisk heller, om den nu skulle leva upp till titeln “dramakomedi”. En ganska långsam film om en uttråkad mexikansk medelklasskille med popp-drömmar som jag ej rekommenderar. 2 av 5.

    Small, slow but steady (Shô Miyake, 2022)

    Beskrivningen löd “Vackert och berörande om hörselskadade Keiko som mot alla odds slåss för att bli mästare i ringen, i verklighetsbaserat och kritikerhyllat japanskt boxningsdrama” men jag orkade tbh inte se klart, det här var inte riktigt min grej. Are såg klart och tyckte den var bra, men nja. Kan dock inte ge något betyg eftersom jag inte såg hela.

    Kommentera här

    , , , , , , , , , , , , , , ,

    Göteborgs filmfestival fortsätter. Förrförra söndagen såg vi Blaze och för min del, halva Small, slow but steady, och fortsatte det under veckan som gick. Här kommer andra delen av festivalen, i någon slags ordning från bäst till mindre bra. Generellt var det dock bättre filmer förra helgen måste jag säga! Lägre nivå på filmerna under…

  • Göteborgs filmfestival 2023 so far

    —

    by

    Alice Andrews
    in , ,

    Göteborgs filmfestival är igång! Här är filmerna vi sett hittills, i någon form av från bäst till mindre bra ordning, although de fem första alla ligger väldigt högt i topp för mig och det inte riktigt går att rangordna dem tbh, för de hade alla olika känsla och var olika genrer. Icke desto mindre, here we go:

    De fem djävlarna (regi: Léa Mysius, 2022)

    En surrealistisk thriller med utgångspunkt i den lilla flickan Vickys mycket känsliga luktsinne, med vilket hon kan precisera dofter och känna lukten av någon från flera meters avstånd. Hon och hennes mamma (briljanta Léa Exarchopoulos från Blå är den varmaste färgen) och pappa bor i en liten trångsynt by i det franska Alperna, och en dag kommer pappans syster och hälsar på. Vicky verkar besitta övernaturliga krafter, för med hjälp av lukter kan hon resa i tiden och återuppleva andras minnen. Snart sätter hon igång en serie av oåterkalleliga händelser, som får det förflutna att krypa inpå skinnet. Filmen var mycket intressant, eggande och oförutsägbar, med fantastiska skådespelarinsatser från alla inblandade. Rekommenderar starkt.

    Hélène och Mathieu (regi: Emily Atef, 2022)

    En lågmäld film om hur man som par hanterar att en skall dö, och den andra leva kvar. Den franska/engelska titeln är Plus que jamais/More than ever och det passar nog bättre, även om det handlar just om paret Hélène och Mathieu. Hélène har en obotlig cancer och för att komma bort från den kvävande omgivningen i Bordeaux, där vännerna inte vet hur de ska behandla henne, reser hon till Norges landsbygd och hälsar på en canceröverlevare hon lärt känna på internet. I den friska vinden och med närheten till fjorden får hon nya insikter och känner sig äntligen lättare, men snart kommer hennes man Mathieu efter för att övertala henne om att göra den kompicerade lungtransplantationen hon erbjudits. Ett mycket starkt drama om kärlek, livet och döden, och gråtfesten var ett faktum på slutet. Jag och Are satt och hulkgrät i varandras famnar. Mycket sevärd film med utmärkt skådespeleri av Vicky Krieps (Hélène) och Gaspard Ulliel (Mathieu), rekommenderar starkt.

    Exodus (regi: Abbe Hassan, 2023)

    Flickan Amal stapplar ut ur en container i en hamn någonstans i Turkiet, och solen bländar obarmhärtigt efter mörkret i containern. Det är 2015 och hon har flytt från Syrien, men på vägen har hon tappat bort sin familj. Hon tar ett snabbt beslut att hänga efter flyktingsmugglaren Sam, som tar henne under sina vingar. Tillsammans tar de sig mot Sverige. En stark film med en kavat flicka i huvudrollen, om flykt, men också om hopp. Scenen där de sitter i gummibåten över Medelhavet är gastkramande, man riktigt känner den starka ångesten genom rutan.

    Brother (regi: Clement Virgo, 2022)

    Vi får följa bröderna Michael och Francis under olika tidshopp mellan barndom, 90-tal och tidigt 2000-tal, och förstår snabbt att de två kommer att skiljas, att den äldre Francis kommer att försvinna. Bröderna växer upp i Scarborough som andra generationens invandrare med allt vad det innebär, och medan deras mamma arbetar hårt för att försörja dem försöker Francis lära Michael att stå upp för sig själv, inte ta någon skit. Men de hårda maskulinitetsnormerna är svåra att leva upp till, och när spänningarna mellan polisen och den svarta befolkningen ökar är det svårt att navigera. “Den vackraste skildringen av unga svarta män sedan Moonlight” var beskrivningen och jag kan bara hålla med. En lågmäld och vacker film om maskulinitet, rasism och coming of age. Rekommenderar!

    L’immensità (regi: Emanuele Crialese, 2022)

    Med 1970-talets Rom som fond utspelar sig den här filmen i en dysfunktionell familj där tonåriga Adriana vill vara Andrew, pappan är otrogen och där mamman (Penelope Cruz) försöker hålla ihop familjen med okonventionella metoder. En färgglad film kryddad med märkliga musikal-nummer som den tbh hade kunnat vara utan, men ändå underhållande.

    Världens lyckligaste man (regi: Teona Strugar Mitevska, 2022)

    En film som utspelar sig under ett slags blind date-event på ett hotell, där två personer med ett gemensamt förflutet i 90-talets krig i forna Jugoslavien möts, den ena förövaren, den andra offret. I den bisarra date:ing-situationen framgår det snart att båda på något sätt ändå är offer på olika sätt, och att kriget är långt ifrån glömt. En ganska märklig film jag inte direkt rekommenderar, men helt okej var den ändå.

    Kommentera inlägget

    , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

    One response to “Göteborgs filmfestival 2023 so far”

    1. Mami Avatar
      Mami

      Jag har också sett dessa filmerna och i en skala 1 till 5
      De 5 djävlarna 3+
      Hélène och Mathieu 5-
      Exodus 4
      Brother 4+
      L’immésità 3
      Världens lyckligaste man 3
      Suro 3
      Sonne 3+
      Subtraction 4
      Burning dags 4
      Korsett 3+
      Dogborn 4

    Göteborgs filmfestival är igång! Här är filmerna vi sett hittills, i någon form av från bäst till mindre bra ordning, although de fem första alla ligger väldigt högt i topp för mig och det inte riktigt går att rangordna dem tbh, för de hade alla olika känsla och var olika genrer. Icke desto mindre, here…

  • Januari 2023

    —

    by

    Alice Andrews
    in

    Årets första månad har gått och det har blivit ljusare. Det märkte jag förra veckan när jag cyklade hem från jobbet och för första gången inte behövde använda lamporna, för det var fortfarande dagsljus. Det är underbart. Här är en liten lista om den januari som gått:

    Månadens läsning

    Har tragglat på med Simone de Beauvoirs Det andra könet från 1949. Nu är det inte mycket kvar!! Håller även på att läsa Per-Anders Fogelströms Mina drömmars stad som jag tycker mycket om – jag lyssnade ju på barn-trilogin i höstas och har spanat efter hans böcker på second hand, så hittade jag denna och kunde fortsätta med detta fantastiska Stockholms-epos. Mina drömmars stad tar vid där Vita bergens barn slutar, med fokus på andra karaktärer och en ny tid förstås, men man känner igen tonen och de ömsinta Stockholms-skildringarna utifrån de minst privilegierades perspektiv. Håller också på med Max Webers Den protestantiska etiken och kapitlaismens anda men är inte klar ännu.

    Jag har faktiskt börjat och avslutat några böcker i januari också, bl.a. Natten av Sara Gordan från 2022, som var helt fantastisk. Natten är en bok om gränslös kärlek mellan mamma och dotter, en kärlek som kanske ibland blir kvävande. Jag tyckte mycket om den och rekommenderar starkt. Skrev mer här.

    Jag har också lyssnat klart på Ia Genbergs debutroman Detaljer. En fin relationsroman där just detaljerna står i centrum, och där man vill spara språket i en liten ask. Skrev om här.

    Har också lyssnat på Kerstin Ekmans Löpa varg från 2021, eftersom jag blev inspirerad av Svt-serien Händelser vid vattnet som bygger på Ekmans bok med samma namn. En bok jag tyckte om! Skrev om här.

    Månadens film och TV

    Vi började se Händelser vid vattnet som ju var jättebra, men den här och förra helgen är det pausat eftersom det har varit filmfestival och vi har sett jättejättemånga filmer, har bl.a. samlat några av dem här. Men utöver filmfestival-filmerna har jag också sett:

    Avatar – the way of water (2022)

    Jag, Olivia, Emil och Are gick på bio och såg den nya Avatar-filmen, som tbh var ganska mycket en flopp imo. Den är estetiskt vacker, det får man ge den, men otroligt konservativ. 50-talet kom och ville ha tillbaka sina könsroller, sitt auktoritativa föräldraskap och sin hederskultur, så kändes det. Så himla tråkigt – här har filmskaparen James Cameron världens chans att ta ut svängarna kring normer, eftersom det handlar om en fiktiv planet som utvecklats utan någon som helst kontakt med jorden och dess patriarkala, rasistiska o.s.v. normer, och ändå ser det ut precis som här i vår värld – och en bakåtsträvande sådan. Jag menar, det är ju en påhittad värld för sjutton, det hade kunnat vara ett matriarkat, alla relationer hade kunnat vara flersamma, skönhetsnormen hade kunnat vara håriga ben och ölkagge, ja eller något helt annat som min hjärna är för påverkad av normer för att kunna föreställa sig. Ändå är det “bro” hit och “bro” dit, det är illa dold hederskultur där en bror bl.a. hamnar i slagsmål med en annan kille för att han varit taskig mot systern, det är en vit amerikansk cis-man som blivit högste hövding hos en grupp ursprungsfolk (???), det är en pappa som hejar på sina söner att deal:a med jobbiga känslor inte genom att sätta ord på dem utan genom våld, och så vidare. Fantasilöst och tråkigt helt enkelt. Den får 2 av 5 av mig.

    Tove (2020)

    Tove fanns på Svtplay, och den har jag velat se sen den gick på Göteborgs filmfestival 2020 (som jag inte hade biljetter till). En fin biografisk film om Tove Jansson och hennes konstnärsskap, men också om hennes frisinnade syn på kärlek och relationer. Det är dekadent, det är finskt, det är hett och det är konst. Tyckte mycket om den här filmen i sin enkelhet, och jag och Are hade också ett långt fint samtal om relationer efter att vi sett klart. Den kan helt klart vara en conversation starter för att prata om just kärlek och relationer. Det var fint också att få en inblick i hur Tove var som person. Var ett stort fan innan men är nu ännu större. Vilken kvinna va. Ger filmen 4 av 5, men det är ju också för att jag är en sucker för filmer som innehåller queera relationer och lesbiskhet :)))

    The wrestler (2008)

    En gastkramande socialrealistisk dramafilm om en avdankad wrestlare som försöker göra en comeback. Det var många scener jag knappt kunde kolla på, inte bara match-scenerna där de gör en show av att slå varandra blodiga (förstår inte hur man kan underhållas av wrestling??) utan också de sorgliga scenerna där huvudkaraktären “The Ram” efter ett hårt liv fyllt av styrketräning, wrestling, olika preparat och smärtstillande verkar ha så ont, så ont, och ändå försöker fortsätta, eftersom det är det enda han vet och kan. “The Ram” verkar på samma gång vara ung och gammal – hans kropp är uppumpad och slätrakad, håret långt och platinablont, men utanför ringen rör han sig som en gammal, suckar i krämpor, skruvar på sin hörapparat och knaprar smärtstillande. Det gör en ont i hjärtat att bevittna hans ensamhet. En annorlunda och gripande film som var sevärd. 3,75 av 5!

    Maryland (2022)

    Jag och Are såg den psykologiska thrillern Maryland som vi till en början inte var särskilt thrilling, men som sedan tog sig. Den handlar om en före detta soldat som varit på tjänstgöring i Afghanistan (?) och som nu är hemma i Frankrike och måste försörja sig med ströjobb. Via en vän får han ett gig som säkerhetsvakt på en större fest hos en mycket rik man, som sedan gör att han får stanna som livvakt åt den rike mannens fru och barn medan han åker iväg på affärsresor. Jobbet är dock tärande, eftersom den före dette soldaten hela tiden är på helspänn – varje litet ljud blir gevärseld, varje skiftning i ögonvrån en fiende. Inbillar han sig bara, eller finns hoten på riktigt?

    En nervkittlande film som inte bara är thrilling utan också skildrar två helt olika klassförhållanden och de groteska ekonomiska skillnader som kan finnas i en och samma stad. Mycket sevärd! Och finns gratis på Draken film nu innan festivalen ens har börjat. Ger den 3,75 av 5!

    Sorry to bother you (2018) och Magisterlekarna (2022)

    Jag och Are såg två surrealistiska filmer på rad. Den första, Sorry to bother you, ger jag 2 av 5 då jag tycker skådespelarinsatserna från huvudkaraktärerna var sissådär, och hästspåret var väldigt… märkligt? Den utspelar sig hur som helst i en parallell verklighet där människor luras in i att jobba som arbetare på concernen “Carefree” vilket i princip är slaveri. Detta befinner sig dock bara i periferin, för huvudkaraktären börjar arbeta som telefonförsäljare där han efter att ha tagit sig uppåt i hierarkin arbetar med att sälja just Carefrees tjänster. De moraliska dilemman hopar sig som ni förstår. Där finns intressanta teman som kunde bli något, t.ex. touch:ar man på både rasism och kapitalism-kritik, men sen schabblas det bort.

    Magisterlekarna såg vi om, jag såg ju den förra året under filmfestivalen. Också den en surrealistisk skildring av en parallell verklighet där homosexualitet är normen. Det var roligt att se den med nya ögon, och liknelsen till det antika Grekland där man hyllar den spänstiga kroppen, homoerotik och intellektualitet, är stark – något jag inte såg förra gången. Hur som helst mycket sevärd! (3,5 av 5).

    Månadens mat

    Smakade en fantastisk vegansk chokladpaj på nyårsafton, som var en av de godaste veganska desserterna jag ätit faktiskt. Var tvungen att be om receptet och bakade igen när Alex, Sofie och Falke var här på middag. När Olivia hade sin examens-ceremoni åt vi också fine dining på restaurangen Carbon, det var mycket trevligt.

    Månadens scenkonst

    The Vivien Girls (Stadsteatern, 22 januari)

    Jag och Popp var och såg The Vivian Girls på Stadsteatern häromdagen. Den bygger på konstnären Henry Dargers (1892-1973) måningar av, och berättelser om, (quote från programmet): “vecotidningsgulliga flickor med flätor, lugg och pigg uppsyn”. Darger skrev ett oerhört långt (och ännu ofärdigt) manuskript om flickorna – när han dog var det mer än 15 000 sidor långt – och om deras värld i vilken ett till synes evigt krig pågår. De onda glandelinierna tar till fånga och förslavar barn och The Vivian Girls ger sig ut i kriget. Föreställningen regisseras av Linda Forsell med text av Felicia Ohly, och det var i En varg söker sin podd som Liv och Caroline tipsade om föreställningen. Det jag tyckte mest om med den var hur vuxna människor spelade barn – och att alla skådespelare oavsett hudfärg, ålder eller kön spelade just sju stycken barnsliga flickor. Så roligt att se deras kroppspråk. I övrigt var föreställningen tankeväckande och underhållande, men också lite disturbing (det är många fruktansvärda scener som t.ex. sexuellt utnyttjande av barn som benämns utan krusiduller) och ganska random. Men det är ju alltid kul att gå på teater!

    Målning av Henry Darger

    Cabaret (Göteborgsoperan, 31 januari)

    Mamma och pappa bjöd mig, Olivia och vårt bihang (d.v.s. Are och Emil) på Göteborgsoperans föreställning Cabaret häromdagen. Jag hade inte riktigt läst på innan och inte lyssnat in mig på musiken, så var inte helt beredd på vad det skulle vara – jag var inte beredd på att det skulle vara så… icke-tillrättalagt? Alltså verkligen mer just cabaret-feeling snarare än Göteborgsoperan-feeling. Jag är van att gå på danser eller liknande, men detta var ju en musikal och dessutom en ganska burlesk och queer musikal. Uppskattade mycket, även om det blev riktigt dark på slutet och jag kanske ändå, om jag måste välja, föredrar att se just danser på operan. De är ju liksom duktiga de här artisterna men det de är duktiga på är scennärvaro, att kunna sjunga och skådespela – de är helt enkelt musikalartister. Men jag blir nog ännu mer hänförd av de som är professionella dansare. Med det sagt så var det verkligen en värd föreställning att gå och se!

    Månadens kompishäng

    Har käkat middag med Popp och Klara och bjudit hem Alex, Sofie och Falke på middag (och hade fortfarande hela lördagskvällen kvar sen för fina samtal med Are eftersom de behövde åka hem och lägga Falke vid 18.30). Jag har varit på teater med Popp och date:at min nya kompis-crush Lina (hälsade på henne i hennes radhus i Floda som hon sålde in mycket bra och vi var och drack öl häromdagen). Gått på bio och ätit pizza på Brewers bar med Olivia, Emil och Are. Bjudit hem folk för filmfestival-häng. Mycket socialt med andra ord!

    , , ,

    Årets första månad har gått och det har blivit ljusare. Det märkte jag förra veckan när jag cyklade hem från jobbet och för första gången inte behövde använda lamporna, för det var fortfarande dagsljus. Det är underbart. Här är en liten lista om den januari som gått: Månadens läsning Har tragglat på med Simone de…

  • Löpa varg – Kerstin Ekman (2021)

    —

    by

    Alice Andrews
    in ,

    Jag har lyssnat ut Löpa varg av Kerstin Ekman från 2021. Jag blev sugen när Händelser vid vatten började gå på Svt play, och jag insåg att den bygger på Kerstin Ekmans roman med samma namn. Och precis som TV-serien (i alla fall hittills) är mystisk och mörk men samtidigt vacker – skogen och dess väsen framställs med ett slags vördnad – är också Löpa varg det. Där finns en ton av bejakande av skogen och naturen någonstans där bakom, hela tiden. En mystik och kanske ett uns av ockultism. Samtidigt är det också en bok som utspelar sig utifrån en ganska ordinär man: han är pensionerad, han bor någonstans i Hälsingland med sin fru Inga, och han är jägmästare. Och en dag så får han se en varg. En ståtlig, stor och alldeles grå. Mötet förändrar honom i grunden, och han börjar tvivla på det han är och det han varit, jägare.

    Tyckte om boken! Det var intressant att få läsa ur ett perspektiv jag sällan läser, nämligen en pensionerad jägare. Det känns som de flesta böcker jag läser har berättarjag som är kvinnor i 25-40-årsåldern, vilket är lite tråkigt. Fiktion är ju just fiktion, man kan skriva om vad som helst, ändå är mycket litteratur idag ofta ganska autobiografisk, får jag känslan av…? Det är ju i alla fall inte den här. Hur som helst, en läsvärd bok!

    ,

    Jag har lyssnat ut Löpa varg av Kerstin Ekman från 2021. Jag blev sugen när Händelser vid vatten började gå på Svt play, och jag insåg att den bygger på Kerstin Ekmans roman med samma namn. Och precis som TV-serien (i alla fall hittills) är mystisk och mörk men samtidigt vacker – skogen och dess…

  • Detaljerna – Ia Genberg (2022)

    —

    by

    Alice Andrews
    in ,

    Jag har lyssnat klart på ännu en bok, nämligen Detaljerna av Ia Genberg från 2022. Det är hennes fjärde roman sedan debuten 2012, men jag hade inte läst/hört henne innan. Boken är en relationsroman som skildrar just detaljerna, detaljerna i fyra olika människor som varit betydelsefulla i berättarjagets liv. Skildringarna är ömma, men också råa, och de känns mycket. På Storytel som jag prenumererar på som ljudbokskanal var det flera kommentarer i stil med “det finns ju ingen handling” eller “den här boken var sämst” men också många i stil med “stor litteratur”, “äntligen lite riktig litteratur” o.s.v., och jag bekänner mig till den andra sorten. Det här är kanske inte den största litteraturen jag någonsin läst, men det är vacker litteratur som känns, och med ett språk som jag ibland vill kapsla in och spara. T.ex. i porträttet av Johanna, berättarjagets första kärlek, beskrivs deras relation som att “vi installerade oss i varandra som bara människor gör som är säkra på ett långt liv tillsammans”. Relaterbart! Eller beskrivningen av Alejandro, romanjagets älskare under en förgänglig tid: “Vecken i mungiporna som fortplantades till parenteser när han log” och: “Han gav sin kropp till musiken utan mellanlandning”. Ryser.

    DN skriver: “Egentligen finns det ju ingenting annat som räknas än känslor. Och med Ia Genbergs säregna blick för detaljer som avslöjar känslor, uppstår en roman som bultar och slår.” och jag kan bara hålla med. Rekommenderar!

    , ,

    One response to “Detaljerna – Ia Genberg (2022)”

    1. Januari 2023 – Alice Andrews

      […] Jag har också lyssnat klart på Ia Genbergs debutroman Detaljer. En fin relationsroman där just detaljerna står i centrum, och där man vill spara språket i en liten ask. Skrev om här. […]

    Jag har lyssnat klart på ännu en bok, nämligen Detaljerna av Ia Genberg från 2022. Det är hennes fjärde roman sedan debuten 2012, men jag hade inte läst/hört henne innan. Boken är en relationsroman som skildrar just detaljerna, detaljerna i fyra olika människor som varit betydelsefulla i berättarjagets liv. Skildringarna är ömma, men också råa,…

  • Natten – Sara Gordan (2022)

    —

    by

    Alice Andrews
    in ,

    Jag har lyssnat ut Natten av Sara Gordan från 2022, som var en helt fantastisk bok. Natten kretsar kring en mammas oro för sin tonårsdotter som är försvunnen, som rymt ut i natten utan varken insulin eller fruktsocker och som finns någonstans där i Stockholm, utom mammans räckhåll. Hon ringer socialtjänsten, polisen, socialsekreterarna, fältarbetarna, och så om igen från början, går ut och letar, skickar sms. Natten känns oändlig, en ständig upprepning, när dottern inte är anträffbar. Hon finns förstås där ute, och ibland kommer hon hem igen, men hon vill ständigt iväg, göra revolt, dricka sig full, gå ut i strumplästen, rymma, skita i insulinsprutorna. En bok om gränslös kärlek mellan en mamma och en dotter, en kärlek som kanske ibland blir kvävande, om oro, om föräldraskap, om den ständiga upprepningen. Jag tyckte mycket om denna bok, som är vackert skriven och fenomenalt uppläst av Hanna Fred Ekman. Jag “läste” (d.v.s. lyssnade) ut den på en vecka, eftersom den är ungefär 4,5 timmar och det tar ca 30 minuter för mig att ta mig mellan hem och jobb, men framförallt fängslade boken mig från första sidan. Dessutom berörde den mig lite extra, eftersom den skildrar hur mammans oro accentueras av det faktum att hennes försvunna dotter har diabetes – vilket kan bli ett direkt livshotande tillstånd om den lämnas obehandlad – eftersom Are har diabetes. Hur som helst rekommenderar jag den starkt! Sandra Beijer har skrivit en fin recension om boken här.

    , ,

    One response to “Natten – Sara Gordan (2022)”

    1. Januari 2023 – Alice Andrews

      […] Jag har faktiskt börjat och avslutat några böcker i januari också, bl.a. Natten av Sara Gordan från 2022, som var helt fantastisk. Natten är en bok om gränslös kärlek mellan mamma och dotter, en kärlek som kanske ibland blir kvävande. Jag tyckte mycket om den och rekommenderar starkt. Skrev mer här. […]

    Jag har lyssnat ut Natten av Sara Gordan från 2022, som var en helt fantastisk bok. Natten kretsar kring en mammas oro för sin tonårsdotter som är försvunnen, som rymt ut i natten utan varken insulin eller fruktsocker och som finns någonstans där i Stockholm, utom mammans räckhåll. Hon ringer socialtjänsten, polisen, socialsekreterarna, fältarbetarna, och…