Alice Andrews

Borgerliga intressen men hjärtat till vänster. Välkommen till min högst osporadiska blogg.



  • Year: 2023


    Rasismens historia – hemtentamen del 1

    Jag har skrivit hemtenta i första delkursen i rasismens historia som jag läser via Mittuniversitetet denna sommar, och blev mycket nöjd med min text, så därför tänkte jag publicera den här. Håll till godo och bare with me.

    1. Samer, afrikaner och rasism i Sverige.

    Även om Carl von Linné inte rangordnade de grupper han indelade människan i på 1700-talet, framgår det i beskrivningen av afrikaner som “flegmatiska”, “lata” och “slappa” (att jämföra med européer som beskrevs som “muskulösa”, och “uppfinningsrika”) (citerat i Catomeris, 2017: 33) med all önskvärd tydlighet att afrikaner stod lägst i hierarkin (Fredrickson, 2003: 57). I skildringar av svarta slavar på den svenska kolonin St Barthélemy från sent 1700-tal framställs afrikanen som en underlägsen, ännu ej utvecklad människoras (Catomeris 2017: 40), vilket även syns i svenska missionärers och sjömäns skildringar från Kung Leopolds Kongo på 1800-talet (Catomeris, 2017: 44). På 1960-talet, parallellt med Afrikas avkolonisering, ersattes negativa stereotyper av afrikanen som en underlägsen, ociviliserad ras alltmer av en exotifierande (Catomeris, 2017: 70). Fortfarande präglades dock synen på afrikaner som en outvecklad grupp i behov av hjälp från ett mer utvecklat “vi” (ibid).

    De första svenska skildringarna av samerna härrör från de fogdar och präster som på 1500-talet skickades till Sápmi för att registera, beskatta och kristna samerna – berättelser som präglas av andrafiering och exotifiering (Catomeris, 2017: 280). En vanlig stereotyp var samer som trollgubbar, men på 1700-talet kom också bilden av samen som “ett passerat led i den biologiska utvecklingen” (Catomeris, 2017: 290). I och med den vetenskapliga rasismen på 1800-talet befästes bilden av samen som en lägre stående och mindre utvecklad ras (dock ej lika lågt stående som svarta) (Catomeris, 2017: 295). Samernas levnadssätt beskrevs essentialistiskt (Catomeris, 2017: 301), och man räknades bara som same om man var same på rätt sätt, det vill säga från början av 1900-talet endast om man var renägare (Catomeris, 2017: 309). I allmänhet infantiliserades samerna liksom afrikanerna, och sågs som inkapabla att fatta beslut  (Catomeris 2017: 312).

    Afrikanen skildrades till viss del som ett hot – till exempel hotade svarta jazzmusiker svensk moral (Catomeris, 2017: 56) – men samen har i större utsträckning framställts som ett hot. På 1600-talet sågs samernas religion som ett hot mot kristendomen, då samerna ansågs stå i förbund med djävulen, vilket manifesterades i 1600-talets häxprocesser (Catomeris, 2017: 283). På 1800- och 1900-talen dominerade bilden av samerna som ett hot mot den svenska rashygienen, vilket Herman Lundborg, chef för det svenska rasbiologiska institutet, pläderade (Catomeris, 2017: 296). 

    Det är framförallt synen på samer som ett hot mot rashygienen som har föranlett statliga åtgärder. Herman Lundborg menade att Sverige riskerade att förfalla om man tillät “undermåliga” anlag föras vidare, och därför var det essentiellt att identifiera sådana anlag för att hindra fortplantning (Lundmark, 2007: 17). För detta ändamål krävdes rasbiologisk forskning såsom minutiösa skallmätningar av bland andra samer, vilket bifölls av riksdagen (ibid). År 1922 fick institutet finansiellt stöd för att göra en omfattande “klassificering av det svenska folket utifrån rasordnade kategorier” (Kjellman, 2017: 48), mot bakgrund av att den nordiska rasen ansågs hotad. Staten sanktionerade alltså i början av 1900-talet rasbiologisk forskning med syfte att förhindra “hotet” om rasblandning.

    De yttersta mekanismer som triggade rasism mot samer och afrikaner är förmodligen en blandning av flera faktorer, varav Sveriges nationsbygge är en. Koloniseringen av Sápmi och St Barthélemy – projekt med starka ekonomiska och politiska incitament – hade förmodligen inte kunnat sanktioneras om man inte betraktade samer och afrikaner som outvecklade, infantila och i allmänhet lägre stående raser. Xenofobi (“en reflexmässig känsla av avoghet mot främlingen”, Fredrickson 2003: 19) utvecklades alltså, tror jag, till rasism mycket på grund av politiska och ekonomiska intressen. Ett utökat territorium ger större politisk och ekonomisk makt, så att kronans intresse för Sápmi och samernas handelsvaror ökade på 1500-talet (Catomeris, 2017: 279) är förmodligen ingen slump. Det trettioåriga krigets kostsamhet utgör ytterligare ett exempel på hur ekonomiska orsaker kan ligga bakom den bild av samer som ett förtappat, utdöende och outvecklat släkte (Catomeris, 2017: 298) som behövdes för att legitimera den första gruvbrytningen i Sápmi i början av 1600-talet (Catomeris, 2017: 282). 

    På samma sätt låg ekonomiska orsaker bakom den lukrativa slavhandeln både inom det Svenska Afrikakompaniet på 1600-talet och på den svenska kolonin St Barthélemy på 1700-talet, den senare i en tid då opinionen kring slavhandel höll på att svänga vilket kung Gustav III utnyttjade då priset på slavar antogs öka till följd av detta (Catomeris, 2017: 39). Svensk slavhandel, som genererade ekonomisk profit, kunde lättare legitimeras om handelsvarorna sågs just som handelsvaror snarare än fullvärdiga människor. 

    Tesen att rasism delvis beror på ekonomiska/politiska mekanismer nämns även i Fredrickson (2003). En likhet mellan rasismen mot judar i Tyskland och mot svarta i USA var nämligen att båda delvis berodde på att “medlemmar av majoriteten konkurrerade […] med medlemmar av utgruppen om arbetstillfällen eller på andra ekonomiska områden” (Fredrickson, 2003: 79). Det fanns alltså ekonomiska incitament för vita att åberopa rasmässiga skillnader och använda dem som grund för en politik som upprätthöll en rasordning, precis som Sveriges politik gentemot samer och afrikanska slavar.

    2. Hur förstärkte upplysningen rasismen?

    Upplysningsfilosofen Voltaire fördömde kristendomens godkännande av slaveriet, men kritiserade samtidigt skapelseberättelsen om Adam som stamfader – människor bestod enligt Voltaire av skilda arter med olika ursprung och medfödda egenskaper som utvecklats separat (Fredrickson, 2003: 62). Föremålet för Voltaires förakt var den kristna överhögheten snarare än slaveriet (ibid), och hans dubbelhet illustrerar det paradoxala i att upplysningens jämlikhetsideal utgjorde en förutsättning för rasismens framväxt.

    Enligt Fredrickson (2003: 51) finns två huvudformer av rasism: den hudfärgsbaserade som var framträdande i USA framförallt efter inbördeskriget, samt “den essentialistiska varianten av antisemitism” som kulminerade under Förintelsen. Hudfärgsrasismens uppkomst kan spåras till senmedeltiden, medan antisemitismen har rötter i tidigmodern tid, då judarna ansågs skyldiga till Jesu korsfästelse (Fredrickson, 2003: 28). 

    De rasistiska idéerna om medfödda och oföränderliga skillnader kom till uttryck bland annat i förföljelser av judar från 1000-talet, tankar om limpieza de sange (rent blod) under återerövringen av den Iberiska halvön på 1400-talet och den begynnande europeiska slavhandeln med svarta vid samma tid (Fredrickson, 2003). Rasismen kunde sanktioneras av kristendomen – det var ju trots allt judar som mördat Jesus och med god vilja kunde man finna stöd i Bibelberättelsen om Ham vars ättlingar förbannades till slaveri varpå deras hud mörknade för att svarta var födda till slavar (Fredrickson, 2003: 23). 

    Innan upplysningen hade det inte förekommit protester mot slaveriet eller de påtvingade ghettoboendena, men när upplysningsfilosoferna började kritisera religionen, kyrkan förlorade makt och maximen “alla människor är födda fria” skrevs in i den franska och amerikanska konstitutionen kunde man inte längre försvara förnekandet av fullvärdigt medborgarskap till svarta och judar med att det var “Guds vilja” – de nya “jämlikhetsnormerna krävde särskilda skäl om någon skulle utestängas” (Fredrickson, 2003: 66). Upplysningstidens universella ideal om frihet och jämlikhet skapade alltså ett behov av att definiera svarta, judar och andra lägre stående “raser” som bärare av en “extraordinär defekt som gör dem mindervärdiga som människor” (Fredrickson, 2003: 24) och därmed som “biologiskt olämplig[a] som medborgare” (Fredrickson, 2003: 66), för att kunna legitimera den rasordning som rådde.

    Att upplysningens jämlikhetsideal bidrog till att rasismen förstärktes syns tydligt i hur rasmaktsordningen i USA utvecklades, uttrycktes och legitimerades fram till inbördeskrigets utbrott, trots självständighetsförklaringen och den anspråksfulla konstitutionen. Egenskapen “vit” utvecklades i dialektik med att egenskapen “svart” gradvis förknippades med att vara slav under 1600- och 1700-talen (Roediger, 2008: 2-4). Samtidigt rasifierades arbetskraften och solidaritet mellan afrikaner och européer gjordes olagligt på slutet av 1600-talet, vilket tillsammans grundlade en rasbaserad splittring av arbetarklassen (Roediger, 2008: 5-6). 

    Trots detta utbröt ett interrasialt uppror i Virginia 1675-1676, med målet att uppnå frihet genom undanröjandet av ursprungsfolken, men eftersom denna interrasiala solidaritet utgjorde ett reellt hot mot den koloniala överklassen blev responsen en allt rigidare rasordning (Roediger, 2008: 19). 1691 användes för första gången ordet “vit” som en definierande term i en lag som förbjöd interrasialt samlag, vilket sedan förekom i fler lagar – exempelvis specificerades att “vita” kvinnor automatiskt födde fria barn, medan afrikanska slavars barn blev egendom (Roediger, 2008: 28-29). Slavägares våldtäkter mot slavkvinnor blev alltså en del av rasordningen eftersom de potentiellt kunde generera egendom (ibid).

    Vitheten som identitet växte alltså fram i samband med tvångsförflyttningen av ursprungsbefolkningen som en förutsättning för frihet, och att svart hudfärg alltmer förknippades med slavstatus – det vill säga ofrihet (Roediger, 2008: 28). Eftersom vithet blev en förutsättning för frihet kunde afrikaner och ursprungsbefolkningen inte omfattas av upplysningsidealen (Roediger, 2008: 28) och slavuppror sågs som ett brott inte bara mot egendom utan mot revolutionärernas frihetskamp (Roediger, 2008: 42). Den skenheliga inställningen till upplysningsidealen blir tydlig i Frihetskrigets resultat: självständighetsförklaringen 1776 och den amerikanska  konstitutionen deklarerade allas frihet och jämlikhet – samtidigt som antalet svarta slavar ökade fyrfaldigt fram till inbördeskriget och fördrivningen av ursprungsbefolkningen antog nya dimensioner (Roediger, 2008: 33-34). 

    Diskrepansen mellan konstitutionella anspråk å ena sidan, och rasordningen å den andra, föranledde framväxten av en abolitionistisk rörelse i början av 1800-talet (Fredrickson, 2003: 76). Rasismen framträdde nu som en ideologi om medfödd vit överhöghet och svart underlägsenhet eftersom kraven på emancipation krävde en starkare legitimering av rasordningen (ibid). Faktum är att vit överhöghet sågs som lösningen på dilemmat mellan upplysningsideal och social splittring eftersom fokus låg på att överbrygga klassklyftorna mellan vita (snarare än på att uppnå rasial jämlikhet) och då blev vitheten en klassöverskridande kraft (Roediger, 2008: 78).

    Vissa försvarade slaveriet med att svarta var en degenererad ras vars olyckliga utveckling var irreversibel, andra dammade av Bibelhistorien om Ham (Fredrickson, 2003: 76). Oavsett hur man legitimerade slaveriet kunde man göra det på andra grunder än ras eftersom “slav” var en juridisk status. Därför uttrycktes den renaste formen av vit överhöghet i Nord- och gränsstaterna mot de svarta som “emanciperats” (Fredrickson, 2003: 77). I dessa områden tvingades svarta konkurrera med varandra när de nekades arbete på basis av hudfärg (Roediger, 2008: 97), samtidigt som rasordningen upprätthölls med segregation och våld (Fredrikson, 2003: 77). Detta visade att svarthet i sig var ett oöverstigligt hinder för medborgarskap ända fram till 1863 (ibid).

    3. Vad är rasism och när uppstod rastänkandet?

    Lundmarks (2007) definition av rasism innehåller tre fenomen som, länkade till varandra, tillsammans utgör rasism. Den första länken är rasteori (idén om att det finns ett antal “rena raser”), den andra är rasbiologi (att rasernas fysiska skillnader innebar skillnader i mer eller mindre eftersträvansvärda egenskaper), samt raspolitik (åtgärder för att bibehålla hierarkin genom systematisk diskriminering av och eventuellt våld mot icke önskvärda raser) (Lundmark, 2007: 34). Det är först när dessa tre fenomen är sammanlänkade som det är tal om rasism. Mittenlänken, rasbiologin, var dock tämligen svag eftersom det var nonsens – hur mycket man än mätte kunde man inte vetenskapligt bevisa att sociokulturellt betingade egenskaper var biologiskt medfödda (Lundmark, 2007: 34).  

    Mittenlänkens svaghet användes som kritik både av motståndare till och sympatisörer för rastänkandet – bristande vetenskapliga belägg kunde ju inte adekvat legitimera rasdiskriminering (Lundmark, 2007: 34). Ändå utgjorde rasteorin en utgångspunkt för att rangordna folkgrupper på biologisk grund, och föra en politik för att upprätthålla rasordning, vilket definierar rasismen (Lundmark, 2007: 8). Utifrån denna definition, är det historiska sammanhang i vilket rasismen uppkom upplysningstiden, det vill säga senare delen av 1700-talet och början av 1800-talet, eftersom det var vid denna tid som utvecklingsteorier och biologisk rasism slog igenom och kunde legitimera den västerländska imperialismen (Lundmark, 2008: 8). 

    Enligt Fredricksons (2003) definition av rasism krävs dels en essentialistisk idé om att kulturellt betingade skillnader mellan grupper är medfödda och oföränderliga (snarare än socialt konstruerade), och dels ett omsättande av dessa idéer i praktik, i syfte att upprätta eller stödja en hierarkisk rasordning “som anses spegla naturlagen eller Guds vilja” (Fredrickson, 2003: 19). Utifrån denna definition finns enligt Fredrickson (2003: 51) två huvudformer av rasism: den hudfärgsbaserade som antog sin mest extrema karaktär i USA mellan inbördeskriget och Första världskriget, samt den essentialistiska antisemitismen som kulminerade i Förintelsen.

    Fredricksons (2003) definition är lik Lundmarks (2007) eftersom båda innehåller ingredienserna idé/rasteori och praktik/raspolitik. Det som skiljer författarna är att Fredrickson (2003: 28) förlägger det historiska sammanhang i vilket rasismen uppkom tidigare än Lundmark, nämligen tidigmodern tid för den essentialistiska antisemitismen, och senmedeltid för hudfärgsrasismen (Fredrickson, 2003: 28). Å andra sidan menar Fredrickson (2003), precis som Lundmark (2007), att rasismen blev en fullfjädrad ideologi först i upplysningstiden eftersom de nya jämlikhetsidealen krävde en mer utstuderad legitimering av rasordningen när man inte längre kunde skylla på  “Guds vilja”.

    Wasniowskis (2017) definition av rasism är inte lika rigid som tidigare nämnda – Wasniowski skriver uttryckligen att rasism är “ett svårdefinierat begrepp” (s.41). Wasniowski (2017) redogör för men ansluter sig inte till någon av de tre grundteorierna om rastänkandets uppkomst: som en produkt av det storskaliga förslavandet av afrikaner; limpieza de sangre-doktrinen; eller den semitiska myten om Ham, utan framhåller istället att föreställningar om vad som är rasism förändras över tid. Icke desto mindre utkristalliserar Wasniowski (2017: 30) ett gemensamt drag i de tre förklaringarna: att rastänkandet – oavsett hur man förklarar dess uppkomst – fyller funktionen att upprätthålla en redan existerande social ojämlikhet genom att reproducera föreställningar som kan legitimera den (Wasniowski, 2017: 30). Här tillkännages alltså Wasniwoskis (2017) definition av rasism: att ojämlikheten kommer före rasföreställningarna, och inte tvärtom. På detta sätt kan Wasniowskis (2017) definition av rasism ses som socialkonstruktivistisk (det vill säga spatialt och tidsmässigt föränderlig), eftersom den sociala ordning som rasismen fyller funktionen att upprätthålla kan se olika ut beroende på kontext. 

    Nackdelen i Wasniowskis definition är att relativiteten riskerar att urvattna begreppet “rasism”. Styrkan är att man kan blottlägga implicit rasism i fenomen som enligt andra mer fasta definitioner inte anses rasistiska – Wasniowski (2017) diskuterar exempelvis etnopluralismen som rasism, vilket inte skulle godkännas av Fredrickson (2003) eftersom företrädare för etnopluralismen “bara” förordar rasåtskillnad, utan att rangordna raserna eller vilja upprätthålla en rashierarki. Vidare skulle Wasniowskis (2017) definition kunna vara användbar för att analysera samtidens debatt om koranbränningar där en sida försvarar yttrandefriheten och rätten till religionskritik, medan andra menar att koranbränningarna utgör uttryck för rasism. Det faktum att koranbränning anses vara rasism öppnar upp för intressanta frågeställningar kring “vad det är som gör att olika fenomen identifieras som rasistiska” (Wasniowski, 2017: 42) – vilken social ordning fyller isåfall denna rasism (om det nu är rasism) funktionen att upprätthålla?  

    Utifrån Wasniowskis (2017: 42) definition av rasism är det svårt att ge ett svar på frågan om i vilket historiskt sammanhang som rasismen skulle ha uppkommit, eftersom svaret beror hur man definierar “rasism” och “ras”, vilket är kontextuellt. Wasniowskis (2017: 42) poäng är att istället för att definiera rasism som “en särskild föreställning” (som Fredrickson och Lundmark gör), är det mer givande att studera rastänkandets historia för att exponera vilka mekanismer det är som gör att ett visst fenomen anses vara rasistiskt. Lika viktigt är det att förflytta analysen från idéplanet till den praktiska verkligheten och studera “vilken praktik som motiveras, förespråkas eller ger upphov till rasism” (Wasniowski, 2017: 42, min kursivering). 

    Referenslista

    Catomeris, C. (2017). Det ohyggliga arvet. Stockholm: Ordfront.

    Fredrickson, G. M. (2003). Rasism. Lund: Historiska media

    Kjellman, U. (2017). Fysionomi och fotografi – den rasbiologiska konstruktionen av den nordiska rasen som vit. I T. Hübinette: Ras och vithet – svenska rasrelationer igår och idag, s.47-70. Lund: Studentlitteratur.

    Lundmark, L. (2007). Allt som kan mätas är inte vetenskap – en populärhistorisk skrift om Rasbiologiska institutet. (Skriftserie # 4:2007). Forum för levande historia. Tillgänglig: https://www.levandehistoria.se/sites/default/files/material_file/skriftserie-4-allt-som-kan-matas-ar-inte-vetenskap.pdf  

    Roediger, D. R. (2008). How race survived U. S. history. London & New York: Verso.

    Wasniowski, A. (2017). Rasismens former – om vetenskapligt och ideologiskt rastänkande. I T. Hübinette: Ras och vithet – svenska rasrelationer igår och idag, s.25-43. Lund: Studentlitteratur.



  • Year: 2023


    Juni 2023

    Juni har varit lugn och till en början väldigt somrig. Månaden avslutades med lite sämre väder kanske, men åtminstone i början (medan man fortfarande jobbade) var det otroligt varmt. I juni gjorde jag min sista dag på Kunskapsskolan (för till hösten ska jag byta jobb, yaay!), jag fyllde år (ett år kvar tills trettio nu) och hann med en hel del natur, socialt, läsande, fina filmer och annat smått och gott. Här kommer en liten sammanfattning.

    Månadens sociala

    Den här månaden fyllde Falke två år, och vi var på tvåårskalas. Kolla sicken gullis.

    Falke och dens föräldrar Alex och Sofie <3

    Jag tog en tur till Daisy och Erik i Malmö. Jag var bara där över natten, men det var så fint att träffa dem båda igen. Jag sov hos Daisy som flyttat till ett underbart (men ännu inte helt färdigställt) kollektivhus och det var så mysigt att hänga där. <3

    Det var också midsommar, i år igen. Förra midsommaren var ju Daisy och Lise hos oss i Spekeröd och jag hade bjudit in dem i år igen. Tyvärr kunde inte Daisy ansluta denna gång, men Lise kom – och hennes föräldrar! De hade bilat från Frankrike och det var succé. Vi sa att det kändes lite som att vi var ihop och våra föräldrar för första gången skulle mötas, typ som på ett bröllop eller nåt, men Lises föräldrar matchade hur bra som helst in med oss. En toppen-midsommar.

    Veganska “ägghalvor” d.v.s. avocados med tångrom och vegansk majonnäs mmmm
    Bröd som Emil bakat
    Lise och hennes mamma får fördrink
    Lunch äts
    Margit var där också!
    Post-lunch-bad
    Sånt fotogénique! Det är Are som är fotografen
    Tänk att Lise hade såhär kort hår för två år sedan!?
    Post-bad-häng
    Det spelades kubb
    Sen var det frisörsalong à moi
    Även Lise fick sig en frissa
    Albus höll koll
    Såhär blev det på Lise, fint va?
    Mark, Lise och hennes mamma Nathalie. Hunden Jolene inte på bild 🙂
    Sen bestämde vi oss för att gå och plocka blommor för (mycket sen) midsommarkrans-verkstad. Här ser ni också både Olivias och Lises håruppsättningar!
    Det bands och fixades
    Det är Are som står för de vackra korten i motljus
    <3
    Såhär blev det!
    Lise gjorde en till mamma också!
    Are fick låna min vid middagen
    Gullisar
    Midsommarmiddag
    Gruppfoto dagen efter
    Ett till
    Och när Lise och hennes föräldrar hade åkt tog vi ännu ett par gruppfoton på kvällen

    En eminent midsommar!!

    Månadens natur

    Den 10e juni hade jag bokat “hemlig date” med Are sedan typ februari. Jag och Olivia gav ju pappa i födelsedagspresent paddling i Vättlefjäll med oss, och nu tänkte jag att jag skulle ge Are detsamma till hans födelsedag (som är den 13e juni). Sagt och gjort, paddling i Vättlefjäll blev det! Han blev jätteglad 🙂 Han fick också en annan födelsedagspresent på själva födelsedagen, nämligen kylskåpspoesi som blivit mycket omtyckt. Men åh, Vättlefjäll ändå <3 Så jävla fint!!

    Inne i kanalerna är det magiskt vackert
    Stilla vatten och stilla natur
    Vi såg en huggorm!!
    Lunch-paus på ö
    Ute på öppet vatten
    En snygging

    En mycket vacker lördag, dagen efter min och Ares paddling faktiskt, bestämde Andrews family sig för att mötas upp på Amundön. Jag och Olivia cyklade dit, en härlig 25 km cykeltur från mig i Kortedala. Amundön, också så himla fint. Två av Göteborgs pärlor, långt i nordost och långt i sydväst, på en helg.

    Ett av 2023 års kalenderkort måhända?
    På väg till andra sidan udden för ett bad…
    …eller kanske inte alls? För mycket maneter och tång för Olivias och mammans smak

    Ja, och så var ju jag och Are i Tiveden också nu i slutet av juni, som jag redan berättat om. Snabb-repetition:

    Huset vi bodde i
    Platsen jag badade på
    Vi som var där
    Berg vi stod emellan
    Sjö vi åt lunch vid
    Potatis jag skalade.

    Slut på bilder från Tiveden, man får titta i tidigare inlägg. 🙂

    Månadens födelsedag

    Ja, och så fyllde jag år då. Och även Are, men det har jag ju redan berättat om. Men min egen födelsedag måste få en egen kategori eftersom det var så trevligt. 🙂

    Vi började med att åka hem från Tiveden, vilket vi gjorde i etapper där vi besökte olika vattenfall. Tyvärr var alla uttorkade :)) Men det var fint i alla fall. Som den här utsikten:

    Som sagt, fin utsikt i alla fall!
    Vid detta andra stopp (som jag inte minns vad det heter) åt vi mat
    Tredje stoppet var på Vargön, där vi såg detta “vattenfall”

    Och sen kom vi fram till Spekeröd! Där fanns ett helt program planerat, så himla himla gulligt <3 Älskar min familj!! Först ut var mammas gren: ölprovning!

    Olivia och pappa mycket koncentrerade
    Jag och Emil var i samma lag (det var blindtest)
    Till slut fick vi reda på alla öl
    Arbogan var med som en joker

    Till slut fick vi reda på alla öler. Olivia och pappa satte alla, jag och Emil 6 av 8 och Are, den öl-nörden, 5 av 8! Men det var kul att jag och Are har lik ölsmak, åtminstone vad gäller IPA:or. Även om ingen av dem var hazy (som är min favorit) så var de två IPA:orna som var med både min och Ares favoriter. Arbogan hamnade sist på listan hos oss båda också, nästintill odrickbar. En 10 %-ig lager. Konstigt nog pappas favorit på blindtestet!?

    Den helt fantastiska maten

    Maten, sen. Det var så JÄVLA gott. Friterad zucchini, hemmagjorda dumplings och en fantastiskt god umamig soppa som puttrat i flera timmar.

    Kockarna och efterrätts-drinken i förgrunden

    Tack älskade älskade familj för den fina födelsedagen <3 <3 <3

    Månadens böcker

    Från Signe till Alberte – kärleksfullt och förtvivlat – Kerstin Thorvall (2013)

    Jag lyssnade klart sista delen av Kerstin Thorvalls autobiografiska romansvit i tre delar. Första delen, När man skjuter arbetare, handlar om Signes mamma, skogshuggardottern Hilma, som på 30-talet och mot bättre vetande gifter sig med en charmig men sinnessjuk man belagd med äktenskapsförbud. Andra delen, I skuggan av oron, handlar om resultatet av detta äktenskap som aldrig borde ingåtts: Signe, och om det potentiella Arvet, som Himla ständigt går och oroar sig för. I Från Signe till Alberte får vi istället följa Signe som ung vuxen och sedermera vuxen, och greppet i denna bok är lite annorlunda än de två tidigare. Här berättas det utifrån Signes perspektiv, och hon har fått en samtalspartner i Alberte, vars livsöde hon speglar sig i. Jag skrev om boken här.

    Mödrar och sönder – Per Anders Fogelström (1991)

    En fristående fortsättning på en av Per Anders Fogelströms Stockholms-skildringar, denna gång utspelar den sig kring förra sekelskiftet på Kungsholmen. Läsvärd, även om den inte var lika bra som Barn- och Stad-serierna. Skrev om här.

    Ras och vithet (2011)

    En mycket intressant, läsvärd och lärorik antologi om just ras och vithet och om svenska rasrelationer idag och igår, redigerad av Tobias Hübinette. Skrev om här.

    Vidare håller jag också på att lyssna på Din stund på jorden av Wilhelm Moberg, men den är jag inte klar med ännu, och så håller jag också på med diverse andra böcker på temat rasism, som jag förmodligen kommer läsa ut i juli istället. 🙂

    Månadens filmer

    High life (2018)

    En rymdfilm starring Robert Pattinson. Den hade potential, men var mycket märklig, så…. nä. 1,5/5.

    Interstellar (2014)

    Are blev chockad över att jag inte hade sett Interstellar, så vi såg den. En episk och smart film set in a future apocalypse, som självklart är värd sina höga betyg. 4 av 4.

    The father

    En psykologisk thriller, eller ett thriller-aktigt spykologiskt drama med Anthony Hopkins och Olivia Coleman i huvudrollerna, båda briljanta. Det är andra gången jag ser filmen som är mycket smart och intressant berättad ur en gammal dement mans perspektiv. Se den! 4 av 4.

    Aftersun (2022)

    En lågmäld men mångbottnad film om relationen mellan förälder och barn, och hur föräldraskapet inte är svartvitt. Man kan vara en fantastisk förälder och samtidigt inte så bra. Filmen utspelar sig under en charterresa till Turkiet, ditt pappan Calum tar med sin 11-åriga dotter Sophie. Man förstår ganska snabbt att Calum och Sophies mamma sedan länge är separerade men att relationen ändå är bra. Far och dotter carpar järnet ur resan, solar, badar, spelar biljard och äter gott, men efter att solen gått ner lurar mörkret. Calum försöker hålla ihop det och Sophie är kanske ibland den vuxna. Hjärtat brister. En mycket bra film med a lot of trust in the viewer (d.v.s. det skrivs absolut inte på näsan hör utan det är subtilt och lågmält som sagt) och det tycker jag om. Hjärtskärande draman är verkligen en av mina favoritgenrer och skådespelarna här är briljanta. Rekommenderar! 4 av 5!

    Jesus Christ superstar (1973)

    Are ville verkligen verkligen att vi skulle se denna gamla dänga så så blev det. Sevärd och intressant, speciellt med alla anakronismer (ett ord jag nyss lärt mig som betyder kronologiskt felaktig rekvisita, kostym, ord mm som är placerade med intention) och för att det är kul att se film från 70-talet. Men det räcker att se den en gång. 3 av 5!

    Kommentera här



  • Year: 2023


    Mödrar och söner & Ras och vithet

    I juni läste jag ut två till böcker! Mödrar och söner av Per Anders Fogelström (1991) samt antologin Ras och vithet redigerad av Tobias Hübinette (2011).

    Mödrar och söner – Per Anders Fogelström (1991)

    Jag köpte Mödrar och söner second hand för ett tag sedan, eftersom jag hade börjat lyssna på Barn-serien och tyckte om den jättemycket. När jag hade lyssnat klart på Vävarnas barn, Krigens barn och Vita bergens barn (som jag skrivit om här) läste jag fortsättningen Mina drömmars stad (som jag skrev om här) utan att veta att det var en fortsättning på barn-serien. I brist på fortsättningen i den serien köpte jag alltså en annan Fogelström-bok, nämligen denna, Mödrar och söner från 1991. Den utspelar sig också i Stockholm i en svunnen tid, närmare bestämt kring förra sekelskiftet och den omvälvande tiden det nya seklet innebar, såväl för Stockholms invånare som för stadens utseende och arkitektur. Jag läste nu att boken är en fristående fortsättning på tidigare böcker, men det var inga problem att hoppa rätt in i denna. Tyvärr tyckte jag inte riktigt den höll samma mått som Barn- och Stad-serien hittills gjort, den känns liksom lite mer… hoppig? Ofärdig? Jag vet inte, men jag kommer inte lika nära karaktärerna. Icke desto mindre läsvärd och det är en mysig bok att försvinna i till morgonkaffet.

    Ras och vithet – Tobias Hübinette (2011)

    För en historiekurs jag läser nu i sommar har jag bl.a. läst den här antologin, Ras och vithet redigerad av Tobias Hübinette men med bidrag även från andra forskare och skribenter som på olika sätt närmar sig bokens tema, nämligen svenska rasrelationer igår och idag. Den första delen av boken har en historisk ansats och består av ett gäng essäer som på olika sätt analyserar Sveriges historiska relation till ras och vithet. Bl.a. analyseras Rasbiologiska institutets fotografier av olika människor och dess konstruktion av vithet med hjälp av rekvisita, ljussättning mm – ty eftersom vitheten inte kunde bevisas med hjälp av fotografier fick man ta till andra hjälpmedel, i synnerhet när de som ansågs vara andra raser (t.ex. finnar) också var ljusa och blåögda. En annan essä analyserar en svensk-amerikansk nybyggartidning från 1800-talet och hur vita svenskar inte alltid betraktades just som vita, vilket ytterligare tydliggör att “vithet” är en flytande kategori som beror av kontext. Detta är egentligen det alla författare har gemensamt, nämligen synen på vithet som en konstruktion som varierar beroende på tid och rum. Bara för att man är ljus i hudfärgen betraktas man inte nödvändigtvis som vit, och vice versa.

    Andra delen av antologin består av essäer som snarare analyserar ras och vithet utifrån samtiden. Detta tycker jag är den mest intressanta delen, speciellt Hübinettes eget bidrag som diskuterar den specifikt svenska “färgblinda antirasismen” d.v.s. den ängslighet som finns i Sverige som gör att vi gärna pratar om rasism, men inte om raser, utifrån någon slags, för att citera Hübinette, “den som sa’t han va’t”-logik – pratar man om raser är man rasist. Men Hübinettes poäng är att bara för att man inte pratar om det försvinner det inte. Ras är visserligen inte ett biologiskt faktum på så sätt att man kan prata om olika djurraser – vi alla tillhör rasen homo sapiens sapiens. Icke desto mindre har idén om att raser finns en mycket stor påverkan på människor och på samhället än idag, i allra högsta grad. Arbetarklassen i Sverige är i allt högre grad rasifierad, ditt liv kommer att begränsas om du inte anses tillhöra den vita “rasen”. Ras är fortfarande en mycket materiellt (och även psykologiskt) betydelsefull kategori som präglar hela vårt samhälle, och därför måste vi prata om det och benämna det vid dess rätta namn. Som Per Wirtén sammanfattar den debatt om Mångkulturellt centrums satsning på rasfrågan 2012-2014 (som är den som Hübinette i sin essä analyserar): “Det finns vägande argument för rasbegreppet. Det är till exempel motsägelsefullt att diskutera rasdiskriminering, strukturell rasism och det koloniala arvet, men samtidigt upprätthålla ett starkt tabu mot ordet ras. Rasdiskriminering utan raser blir som ett klassamhället utan klaser, eller ett patriarkat utan kön; det blir subjektslöst” (citerat av Hübinette, 2011, s.246).

    Detta är en mycket läsvärd, intressant och lärorik bok som alla – i synnerhet vita – bör läsa. Allmänbildande och tankeväckande.

    Kommentera här


    One response to “Mödrar och söner & Ras och vithet”

    1. […] En fristående fortsättning på en av Per Anders Fogelströms Stockholms-skildringar, denna gång utspelar den sig kring förra sekelskiftet på Kungsholmen. Läsvärd, även om den inte var lika bra som Barn- och Stad-serierna. Skrev om här. […]


  • Year: 2023


    Tiveden dag 3

    Igår hade vi en lugn morgon och åt frukost på altanen i solen, vi fick till och med rulla ut markisen ner för värmen från solen.

    Are fixade med kaffe

    Denna vår tredje dag i Tiveden hade vi bestämt oss för att gå den blåa rundan med utgångspunkt från huvudentrén (den röda markeringen). Leden var 6,7 km lång men eftersom Ares tå stadigt blivit bättre och numera intagit en mer rosa snarare än blå nyans gick det bra.

    Efter ungefär tre fjärdedelar av slingan stannade vi för att fixa lunch vid Trollkyrkesjön som var väldigt vacker.

    Jag passade på att doppa mig och sen lagade jag lunchen på stormköket. Nudlar med bönor och tomatsås typ, inte mycket för världen en vanlig dag men i skogen blir allt jättegott.

    Jag tog ett dopp till innan vi var redo att gå, men först skulle vi ta ett par selfies och innan dess tog jag ett kort på denna gulliga kille:

    Och denna ensamma lilla gräsandsunge som simmade förbi helt själv? Så GULLIG men varför var den ensam??

    Facet när man ser en gullig liten gräsandsunge

    Tyvärr fick han varken se tjäder eller tretåig hackspett 🙁

    På väg hem tog vi vägen via Karlsborg, en lite större ort i närheten, för att proviantera inför födelsedagsfrukost + köpa med oss lite öl. Väl hemma satt vi på altanen och läste och drack öl och sen började vi med maten. Jag skrubbade potatis.

    Det var alles från denna fantastiska sommardag


    One response to “Tiveden dag 3”

    1. Mami Avatar
      Mami

      Sådan idyll


  • Year: 2023


    Tiveden dag 2

    Hej! Nu är det eftermiddag och jag och Are sitter i vår lilla stuga i soffan och pustar ut efter en inte särskilt jobbig dag men ändock är man trött efter en dag i naturen. Vi väntade ut morgonens regn och sen tog vi bilen till en av nationalparkens tre ingångar, denna gång Vitsand (igår var vi vid huvudentrén). Vi hade bestämt oss för att gå den lilla orangea rundan för att den var kort (så Are kunde känna hur det gick med tån) och för att se Vitsandsgrottorna, som egentligen är en massa stora lösa stenblock från istiden som hamnat huller om buller så det blivit grottor. Det gick dock bra att gå för Are så vi fortsatte på den svarta och sedan vita leden via Junker Jägares sten (den största lösa stenen i Tiveden som är 15 meter hög).

    På en höjd efter en liten stigning, fortfarande på den orangea leden.

    Jag bad Are ta kameran så jag kunde gå ner mellan två block så han kunde ta kort på mig där :))

    Tog kort på honom också:

    Sen gick vi vidare och leden gick mycket spännande under stenblock

    När vi kom tillbaka till sjön Stora Trehörningens “kust” via den vita stigen tog jag ett dopp från sandstranden. Vi var typ ensamma där, och generellt är det ganska folktomt i nationalparken. Kanske beror på att folk ännu inte fått semester? Hur som helst väldigt skönt.

    Nu sitter vi som sagt i soffan, jag dricker en sen kaffe för jag kände mig så trött och Are läser sin Witcher-serie (fastän jag tjatar på honom att han borde läsa Harry Potter a.k.a. en av världens bästa böcker). Snart ska vi väl ta och laga middag? 🙂

    Uppdatering från dagen efter:

    Efter att jag skrivit klart det här inlägget ovan hände lite fler saker. Jag gick t.ex. ner och tog ett kvällsdopp, och träffade på ett litet rådjur på vägen ned till bryggan:

    Samt tre tranor men de syns inte på bild. Här badade jag:

    Och så åt vi middag också:

    Slut på uppdatering!

    Kommentera här



  • Year: 2023


    Tiveden

    Jag och Are är på semester i Tiveden! Vi tog vårt pick och pack imorse och körde från Göteborg vid 8.30-tiden. Are körde hela vägen på ett helt exemplariskt sätt. Jag hade absolut noll att anmärka på, tycker han kan köra upp nu på studs.

    Hur som helst. Tiveden var målet! Vi har hyrt en Airbnb-stuga ca tjugo minuters bilfärd från nationalparken, men eftersom idag skulle vara en helt fantastisk sommardag (till skillnad från imorgon, tyvärr) satsade vi på att vara i Tiveden vid lunch så att vi kunde ta en eftermiddags-tur. Sagt och gjort, vi kom fram till huvudentrén vid ca 12.30 och började med att göra i ordning nudel-lunch på stormköket innan vi traskade iväg. Tyvärr slog Are i sin tå igår när vi spelade volleyboll hos i Spekeröd, och den är kanske bruten. Åtminstone är den blålila (även om det ser bättre ut idag) så Are parkerade sig efter ett par hundra meter medan jag gick vidare på den lila/gula leden längs med sjön, och fortsatte sedan tills jag avvek på den gråa och gick mellan de berömda Vringeli-rövarna (där en sjö, märk väl, heter “Röven”). Alice (Ares kompis) berättade att när hon och hennes föräldrar var där var de tvungna att vänta på Alice mamma jättelänge för att hon tvunget skulle klättra ner till sjön Röven för att kunna säga att hon “doppat foten i Röven”. Jag funderade på om jag skulle göra det as a tribute to Are som satt kvar vid sjön med bruten tå (för han ville också göra det) men jag bestämde mig för nej, det lämnar jag därhän, och gick vidare. Kom sedan tillbaka längs med den grå/blåa sträckan till huvudentrén där jag mötte Are igen, som tydligen behövt flytta på sig p.g.a. myr-attack.

    Innan jag gik iväg på min lilla solo-tur tog vi dessa bilder:

    Sen lämnade jag kameran med Are så nästa bild är inte förrän vi är i stugan, som är jättefin!!! Kolla bara:

    Efter att ha inspekterat den och installerat oss gick vi ner till sjön Unden. Mycket idyllisk grusväg.

    Där tog jag ett kvällsdopp här:

    Tycker ändå dessa bilder nedan blev ganska bra? Jag bad honom hålla kameran nära vattenytan haha

    Ja, och juste ja, för den ca 0,000001 (?) procent-andelen som läser min blogg som inte är min familj eller Are (vilka jag tvångsmässigt länkar nya inlägg till) så har jag snaggat mig. Har tänkt på det ett tag och ville testa nu inför sommaren.

    He went a lil’ crazy with the inzoomning

    Sen några bilder på oss också! Because we’re cute!

    Efter dopp och fotosession traskade vi hemåt och dåsade på en träbänk i kvällssolen en stund innan vi lagade middag inhandlad på Undenäs lanthandel. Vi fick ihop till tacos!

    Det var nog alles. Kul med Tiveden! Imorgon ska det regna ganska mycket så vi ska ta en lugn morgon och sedan åka till nationalparken igen på eftermiddagen och gå en tur (eller jag då, vad Are ska hitta på med sin tå får vi se). Puss & kram

    Kommentera här


    2 responses to “Tiveden”

    1. Olivia Avatar
      Olivia

      Fina bilder 🙂

    2. Mami Avatar
      Mami

      Tiveden verkar verkligen vara värt ett besök.
      Fantastiskt fina bilder också.


  • Year: 2023


    Från Signe till Alberte – Kerstin Thorvall (2013)

    Jag lyssnade klart sista delen av Kerstin Thorvalls autobiografiska romansvit i tre delar. Första delen, När man skjuter arbetare, handlar om Signes mamma, skogshuggardottern Hilma, som på 30-talet och mot bättre vetande gifter sig med en charmig men sinnessjuk man belagd med äktenskapsförbud. Andra delen, I skuggan av oron, handlar om resultatet av detta äktenskap som aldrig borde ingåtts: Signe, och om det potentiella Arvet, som Himla ständigt går och oroar sig för. Detta är en mor-och-dotter-skildring. I Från Signe till Alberte får vi istället följa Signe som ung vuxen och sedermera vuxen, och greppet i denna bok är lite annorlunda än de två tidigare. Här berättas det utifrån Signes perspektiv, och hon har fått en samtalspartner i Alberte, vars livsöde hon speglar sig i. Hela boken är skriven som ett långt brev till Alberte, där Signe berättar om den ständiga ångesten, den oförklarliga oron, den som pickar i bröstet och gör det helt omöjligt att leva ett normalt liv. Jobbet som modetecknerska går som på räls – Signe nådde sin dröm trots att alla var emot det – men livet som mor och maka går åt helvete.

    I början hade jag lite svårt att hänga med i det förändrade berättarsättet men man kommer snabbt in, och liksom de två tidigare böckerna är detta en jättebra bok och en naturlig fortsättning på de tidigare två. Jag tycker mycket om Kerstin Thorvalls sätt att skriva, och jag är ju en sucker för historiska romaner (nu är vi inne på 50-tal). Rekommenderar hela denna romansvit!

    Kommentera här


    One response to “Från Signe till Alberte – Kerstin Thorvall (2013)”

    1. […] Jag lyssnade klart sista delen av Kerstin Thorvalls autobiografiska romansvit i tre delar. Första delen, När man skjuter arbetare, handlar om Signes mamma, skogshuggardottern Hilma, som på 30-talet och mot bättre vetande gifter sig med en charmig men sinnessjuk man belagd med äktenskapsförbud. Andra delen, I skuggan av oron, handlar om resultatet av detta äktenskap som aldrig borde ingåtts: Signe, och om det potentiella Arvet, som Himla ständigt går och oroar sig för. I Från Signe till Alberte får vi istället följa Signe som ung vuxen och sedermera vuxen, och greppet i denna bok är lite annorlunda än de två tidigare. Här berättas det utifrån Signes perspektiv, och hon har fått en samtalspartner i Alberte, vars livsöde hon speglar sig i. Jag skrev om boken här. […]


  • Year: 2023


    Maj 2023

    Ännu en månad har gått, som började extremt kall. Direkt efter att jag och Are anlänt till Göteborg efter Stockholmsvistelsen så gick jag till Bältesspännarparken för att fira Första maj med syndikalisterna. Trots regnet och rusket var det UNDERBART.

    Månadens sociala häng

    Jag åkte till Floda en fredagseftermiddag och hände med Lina:

    Jag och Olivia bestämde spontant en fin dag i början av maj att vi skulle ses vid Delsjön på picknick och bad. Därefter rullade vi ner till Matilda och Milla på middag och häng, och så avlöste Are och Olivia. En härlig spontan lördag!

    Jag och Are blev bjudna över till Alex, Sofie och Falke på söndagsgrillning i solen på deras innergård. Vilken lyx.

    Månadens natur

    Lärjeån är fantastiskt fin på försommaren. Jag och Are gick ner en ljus kväll och insöp naturen.

    Jag och Olivia bjöd också pappa på kanotande i Vättlefjäll! Detta var vår födelsedagspresent till pappa planerad sedan februari och det blev en riktig kanondag. Det är SÅ lyxigt att vi har Vättlefjäll så lättillgängligt här i Gbg.

    Månadens scenframträdande

    Mamma bjöd mig och Olivia på cirkus i form av Cirque du Soleil på Scandinavium vilket förstås var otroligt imponerande. Vilken kroppskontroll och vilken flexibilitet. Och sedan, icke att förglömma, Skogsfesten! Massor av bra band som jag inte minns namnet på men Boo boo bama orchestra var en höjdpunkt (otrolig scennärvaro, så queert och glittrigt och sexigt allt på samma gång), liksom Slowgold och Girafe.

    Månadens filmer

    Jag har inte sett så mycket film i maj, men jag tror jag sett åtminstone en mer än Murina? Men det är den jag har skrivit ner, och så här skrev jag om den:

    Murina (2021)

    I beskrivningen på Drakenfilm står det att detta är en “sunshine” noir, och det förstår man när man ser den. En till synes paradisisk ö i Adriatiska havet är Julijas hem, en brådmogen flicka i övre tonåren som, trots idyllen, inget annat vill än att lämna ön, eftersom hennes pappa där styr med järnhand. När en förmögen familjevän kommer på besök för att diskutera affärer ser hon sin chans. En suggestiv film som trots sitt solskimmer ständigt har nåt mörkt lurande i hörnen. Bra! 4 av 5.

    Månadens böcker

    I maj har jag läst ut I skuggan av oron av Kerstin Thorvall (2013), som jag skrev om här, Den rödaste rosen slår ut av Liv Strömquist , som jag skrev om här, och Kapital, rationalitet och sammanhållning – introduktion till samhällsteori av Boglind, Eliaeson & Månson (2005), som jag inte har skrivit om men använt som kurslitteratur i min senaste tenta i sociologi A. En mycket användbar bok om man vill förstå sig på de sociologiska klassiker-gubbarna Marx, Weber och Durkheim bättre!



  • Year: 2023


    Skogsfesten 2023

    Jag var på festival förra helgen! Med Erik och Lisa. Det var mycket trevligt och såg t.ex. ut såhär, tror detta var när Slowgold spelade på fredagkvällen:

    På Slowgold

    Men innan dess hände förstås massa saker! Först och främst körde vi dit från Göteborg på fredagseftermiddagen. Det var spännande ända in i det sista kring vilken bil det skulle bli men den gamle nästan-veteranbilen hann bli klar på verkstan så Erik hämtade den och sen Lisa och sen mig lagom till jag slutade. Väl på plats på festivalområdet fixade vi våra sängplatser (jag sov bekvämt i bilen med tre lager liggunderlag, och de lite mindre bekvämt i tält) och sen var det dags att festivala!

    PiprökarN

    Vi rökte till exempel pipa! En ny upplevelse för min del. Arv från Eriks farfar!

    En mycket tinder-vänlig bild right?
    En inte lika tinder-vänlig bild?
    En helt otrolig spaghetti med “kött”färssås som serverades på fredagskvällen

    Och nu tror jag Slowgold snart är på G att spela där nere på scenen! I förgrunden syns gamla bekanta i form av Claes, Annelie och Wendela!

    Slowgold var toppen! Och här på bilden nedan syns också den orange-klädde sångaren i Boo boo bama orchestra som vi såg dagen efter

    Lite senare på kvällen

    Ja och vad hände sen efter att Slowgold hade spelat? En massa andra band spelade som jag inte minns namnet på men som var jättebra. Vi drack vin och dansade på och trots att det var mycket kyligt hade jag det mycket trevligt. Här är klockan mitt i natten när vi tar en paus i en hängmatta.

    Ny dag! Jag började dagen med morgondopp och frukost vid bryggan.

    Vi spenderade ganska lång tid vid sjön innan vi gick tillbaka upp till festivalområdet för att kolla på dagens band, som inleddes med en jazztrio som hette något med “Knarrby” om jag minns rätt. Mycket trevligt!

    Ja, på dagen var det varmt!

    Sen hade det blivit lite kallare framåt eftermiddagen, och tyvärr lite mulnare (?). Mer kläder på!

    Min bäste festkompanjon och ja. Ja, alltså han är ju inte bara en bra festkompanjon utan en mycket kär vän också som tyvärr ska flytta till Stockholm nu :(((((

    Ja men det var väl typ det tror jag? Tack Skogsfesten för denna gång! Favorit i repris från 2019, då jag senast var på Skogsfesten:



  • Year: 2023


    Två böcker jag läst på sistens

    I skuggan av oron – Kerstin Thorvall (2013)

    Jag har lyssnat ut andra delen av Kerstin Thorvalls semibiografiska trilogi! I skuggan av oron, som så passande beskriver den känsla som Signe Thornvalls mamma Hilma ständigt befinner sig i – oron över att det där som Sigfrid sa innan han gick bort, att “det blir lagom på Signe”, inte stämmer, utan att även Signe ärvt hans sinnesjukdom, den som gör honom manisk i perioder.

    I denna del får i följa Hilma och Signe och hur de framlever sitt liv utan fadern och maken Sigfrid under 1930- och 1940-talen. Många beklagar sig över stackars Hilma som blivit ensam med tonårsdottern, men själv tycker Hilma bara att det känns skönt, för nu slipper hon oroas över Sigfrids tendens att skämma bort och hetsa upp flickan. Istället har oron över maken ersatts av en ständig oro för dottern Signe, Kerstin Thorvalls alter ego. Visserligen går det bra för Signe i skolan, men hon är en känslig flicka och relationen till modern är komplicerad, precis som Kerstins egna relation med sin mamma.

    Jag tyckte boken var jättebra och en naturlig fortsättning på föregående När man skjuter arbetare. Om den förra kretsade kring relationen mellan Hilma och Sigfrid, kretsar denna kring relationen mellan Hilma och Signe. Kommer nästa och sista del kanske kretsa kring relationen mellan Signe och någon annan…? Hur som helst rekommenderar jag denna bok, som skildrar en svunnen tid utifrån relationerna, på ett fängslande sätt i all sin vardaglighet, precis som en modern klassiker skall göra.

    Den rödaste rosen slår ut – Liv Strömquist (2019)

    I Den rödaste rosen slår ut från 2019 tar Liv Strömquist itu med Leonardo DiCaprios många och flyktiga kärleksrelationer, och ställer sig frågan: varför lyckas inte Leonardo få en kärleksrelation att hålla? Varför går han hela tiden från blond, snygg baddräktsmodell till en annan, utan att lyckas bli kär? Varför är det överhuvud taget så svårt att bli kär i dagens senkapitalistiska samhälle…? Detta försöker Liv svara på med hjälp av sociologiska teorier från bl.a. husgurun Eva Illouz, som Liv ofta nämnt i både En varg söker sin podd och Stormens utveckling som båda är två av mina favoritpoddar just för att Liv Strömquist a.k.a. min husguru medverkar.

    De sociologiska teorier som Liv använder för att “kanske, kanske” (som hon ofta skriver som någon sorts brasklapp) förklara samtidens brist på äkta kärlek och commitment är komplicerade, och trots att det är ett seriealbum liknar det snarare en populärvetenskaplig skrift med illustrationer, men hon kan sin grej av att ta akademin till folket och på ett enkelt sätt tillgängliggöra teorier för att förstå samtiden. Jag tycker fortfarande att Liv Strömquists bästa bok är Kunskapens frukt från 2013, men den här är absolut också mycket läsvärd och jag har köpt hem Eva Illouz’ bok Därför tar kärleken slut för att läsa originaltexten som Liv så mycket utgår från i denna bok.

    Liv är så smart! Älskar hennes hjärna! Läs denna bok!


    One response to “Två böcker jag läst på sistens”

    1. […] maj har jag läst ut I skuggan av oron av Kerstin Thorvall (2013), som jag skrev om här, Den rödaste rosen slår ut av Liv Strömquist , som jag skrev om här, och […]

Om mig

En (snart) trettioårig person med (snart) tjugo års (!) bloggkarriär, som nuförtiden mest upprätthåller bloggandet för min egen nostalgis skull, men du är förstås välkommen att hänga på. Skriver mest om kultur jag konsumerar, men även om min vardag, politik och annat smått och gott. Borgerliga intressen – god mat och vin, vackra tavlor, klassisk litteratur och dyra sporter – med hjärtat på rätt ställe (d.v.s. vänster).

Kategorier

Arkiv

Rasismens historia – hemtentamen del 1

Jag har skrivit hemtenta i första delkursen i rasismens historia som jag läser via Mittuniversitetet denna sommar, och blev mycket nöjd med min text, så därför tänkte jag publicera den här. Håll till godo och bare with me.

1. Samer, afrikaner och rasism i Sverige.

Även om Carl von Linné inte rangordnade de grupper han indelade människan i på 1700-talet, framgår det i beskrivningen av afrikaner som “flegmatiska”, “lata” och “slappa” (att jämföra med européer som beskrevs som “muskulösa”, och “uppfinningsrika”) (citerat i Catomeris, 2017: 33) med all önskvärd tydlighet att afrikaner stod lägst i hierarkin (Fredrickson, 2003: 57). I skildringar av svarta slavar på den svenska kolonin St Barthélemy från sent 1700-tal framställs afrikanen som en underlägsen, ännu ej utvecklad människoras (Catomeris 2017: 40), vilket även syns i svenska missionärers och sjömäns skildringar från Kung Leopolds Kongo på 1800-talet (Catomeris, 2017: 44). På 1960-talet, parallellt med Afrikas avkolonisering, ersattes negativa stereotyper av afrikanen som en underlägsen, ociviliserad ras alltmer av en exotifierande (Catomeris, 2017: 70). Fortfarande präglades dock synen på afrikaner som en outvecklad grupp i behov av hjälp från ett mer utvecklat “vi” (ibid).

De första svenska skildringarna av samerna härrör från de fogdar och präster som på 1500-talet skickades till Sápmi för att registera, beskatta och kristna samerna – berättelser som präglas av andrafiering och exotifiering (Catomeris, 2017: 280). En vanlig stereotyp var samer som trollgubbar, men på 1700-talet kom också bilden av samen som “ett passerat led i den biologiska utvecklingen” (Catomeris, 2017: 290). I och med den vetenskapliga rasismen på 1800-talet befästes bilden av samen som en lägre stående och mindre utvecklad ras (dock ej lika lågt stående som svarta) (Catomeris, 2017: 295). Samernas levnadssätt beskrevs essentialistiskt (Catomeris, 2017: 301), och man räknades bara som same om man var same på rätt sätt, det vill säga från början av 1900-talet endast om man var renägare (Catomeris, 2017: 309). I allmänhet infantiliserades samerna liksom afrikanerna, och sågs som inkapabla att fatta beslut  (Catomeris 2017: 312).

Afrikanen skildrades till viss del som ett hot – till exempel hotade svarta jazzmusiker svensk moral (Catomeris, 2017: 56) – men samen har i större utsträckning framställts som ett hot. På 1600-talet sågs samernas religion som ett hot mot kristendomen, då samerna ansågs stå i förbund med djävulen, vilket manifesterades i 1600-talets häxprocesser (Catomeris, 2017: 283). På 1800- och 1900-talen dominerade bilden av samerna som ett hot mot den svenska rashygienen, vilket Herman Lundborg, chef för det svenska rasbiologiska institutet, pläderade (Catomeris, 2017: 296). 

Det är framförallt synen på samer som ett hot mot rashygienen som har föranlett statliga åtgärder. Herman Lundborg menade att Sverige riskerade att förfalla om man tillät “undermåliga” anlag föras vidare, och därför var det essentiellt att identifiera sådana anlag för att hindra fortplantning (Lundmark, 2007: 17). För detta ändamål krävdes rasbiologisk forskning såsom minutiösa skallmätningar av bland andra samer, vilket bifölls av riksdagen (ibid). År 1922 fick institutet finansiellt stöd för att göra en omfattande “klassificering av det svenska folket utifrån rasordnade kategorier” (Kjellman, 2017: 48), mot bakgrund av att den nordiska rasen ansågs hotad. Staten sanktionerade alltså i början av 1900-talet rasbiologisk forskning med syfte att förhindra “hotet” om rasblandning.

De yttersta mekanismer som triggade rasism mot samer och afrikaner är förmodligen en blandning av flera faktorer, varav Sveriges nationsbygge är en. Koloniseringen av Sápmi och St Barthélemy – projekt med starka ekonomiska och politiska incitament – hade förmodligen inte kunnat sanktioneras om man inte betraktade samer och afrikaner som outvecklade, infantila och i allmänhet lägre stående raser. Xenofobi (“en reflexmässig känsla av avoghet mot främlingen”, Fredrickson 2003: 19) utvecklades alltså, tror jag, till rasism mycket på grund av politiska och ekonomiska intressen. Ett utökat territorium ger större politisk och ekonomisk makt, så att kronans intresse för Sápmi och samernas handelsvaror ökade på 1500-talet (Catomeris, 2017: 279) är förmodligen ingen slump. Det trettioåriga krigets kostsamhet utgör ytterligare ett exempel på hur ekonomiska orsaker kan ligga bakom den bild av samer som ett förtappat, utdöende och outvecklat släkte (Catomeris, 2017: 298) som behövdes för att legitimera den första gruvbrytningen i Sápmi i början av 1600-talet (Catomeris, 2017: 282). 

På samma sätt låg ekonomiska orsaker bakom den lukrativa slavhandeln både inom det Svenska Afrikakompaniet på 1600-talet och på den svenska kolonin St Barthélemy på 1700-talet, den senare i en tid då opinionen kring slavhandel höll på att svänga vilket kung Gustav III utnyttjade då priset på slavar antogs öka till följd av detta (Catomeris, 2017: 39). Svensk slavhandel, som genererade ekonomisk profit, kunde lättare legitimeras om handelsvarorna sågs just som handelsvaror snarare än fullvärdiga människor. 

Tesen att rasism delvis beror på ekonomiska/politiska mekanismer nämns även i Fredrickson (2003). En likhet mellan rasismen mot judar i Tyskland och mot svarta i USA var nämligen att båda delvis berodde på att “medlemmar av majoriteten konkurrerade […] med medlemmar av utgruppen om arbetstillfällen eller på andra ekonomiska områden” (Fredrickson, 2003: 79). Det fanns alltså ekonomiska incitament för vita att åberopa rasmässiga skillnader och använda dem som grund för en politik som upprätthöll en rasordning, precis som Sveriges politik gentemot samer och afrikanska slavar.

2. Hur förstärkte upplysningen rasismen?

Upplysningsfilosofen Voltaire fördömde kristendomens godkännande av slaveriet, men kritiserade samtidigt skapelseberättelsen om Adam som stamfader – människor bestod enligt Voltaire av skilda arter med olika ursprung och medfödda egenskaper som utvecklats separat (Fredrickson, 2003: 62). Föremålet för Voltaires förakt var den kristna överhögheten snarare än slaveriet (ibid), och hans dubbelhet illustrerar det paradoxala i att upplysningens jämlikhetsideal utgjorde en förutsättning för rasismens framväxt.

Enligt Fredrickson (2003: 51) finns två huvudformer av rasism: den hudfärgsbaserade som var framträdande i USA framförallt efter inbördeskriget, samt “den essentialistiska varianten av antisemitism” som kulminerade under Förintelsen. Hudfärgsrasismens uppkomst kan spåras till senmedeltiden, medan antisemitismen har rötter i tidigmodern tid, då judarna ansågs skyldiga till Jesu korsfästelse (Fredrickson, 2003: 28). 

De rasistiska idéerna om medfödda och oföränderliga skillnader kom till uttryck bland annat i förföljelser av judar från 1000-talet, tankar om limpieza de sange (rent blod) under återerövringen av den Iberiska halvön på 1400-talet och den begynnande europeiska slavhandeln med svarta vid samma tid (Fredrickson, 2003). Rasismen kunde sanktioneras av kristendomen – det var ju trots allt judar som mördat Jesus och med god vilja kunde man finna stöd i Bibelberättelsen om Ham vars ättlingar förbannades till slaveri varpå deras hud mörknade för att svarta var födda till slavar (Fredrickson, 2003: 23). 

Innan upplysningen hade det inte förekommit protester mot slaveriet eller de påtvingade ghettoboendena, men när upplysningsfilosoferna började kritisera religionen, kyrkan förlorade makt och maximen “alla människor är födda fria” skrevs in i den franska och amerikanska konstitutionen kunde man inte längre försvara förnekandet av fullvärdigt medborgarskap till svarta och judar med att det var “Guds vilja” – de nya “jämlikhetsnormerna krävde särskilda skäl om någon skulle utestängas” (Fredrickson, 2003: 66). Upplysningstidens universella ideal om frihet och jämlikhet skapade alltså ett behov av att definiera svarta, judar och andra lägre stående “raser” som bärare av en “extraordinär defekt som gör dem mindervärdiga som människor” (Fredrickson, 2003: 24) och därmed som “biologiskt olämplig[a] som medborgare” (Fredrickson, 2003: 66), för att kunna legitimera den rasordning som rådde.

Att upplysningens jämlikhetsideal bidrog till att rasismen förstärktes syns tydligt i hur rasmaktsordningen i USA utvecklades, uttrycktes och legitimerades fram till inbördeskrigets utbrott, trots självständighetsförklaringen och den anspråksfulla konstitutionen. Egenskapen “vit” utvecklades i dialektik med att egenskapen “svart” gradvis förknippades med att vara slav under 1600- och 1700-talen (Roediger, 2008: 2-4). Samtidigt rasifierades arbetskraften och solidaritet mellan afrikaner och européer gjordes olagligt på slutet av 1600-talet, vilket tillsammans grundlade en rasbaserad splittring av arbetarklassen (Roediger, 2008: 5-6). 

Trots detta utbröt ett interrasialt uppror i Virginia 1675-1676, med målet att uppnå frihet genom undanröjandet av ursprungsfolken, men eftersom denna interrasiala solidaritet utgjorde ett reellt hot mot den koloniala överklassen blev responsen en allt rigidare rasordning (Roediger, 2008: 19). 1691 användes för första gången ordet “vit” som en definierande term i en lag som förbjöd interrasialt samlag, vilket sedan förekom i fler lagar – exempelvis specificerades att “vita” kvinnor automatiskt födde fria barn, medan afrikanska slavars barn blev egendom (Roediger, 2008: 28-29). Slavägares våldtäkter mot slavkvinnor blev alltså en del av rasordningen eftersom de potentiellt kunde generera egendom (ibid).

Vitheten som identitet växte alltså fram i samband med tvångsförflyttningen av ursprungsbefolkningen som en förutsättning för frihet, och att svart hudfärg alltmer förknippades med slavstatus – det vill säga ofrihet (Roediger, 2008: 28). Eftersom vithet blev en förutsättning för frihet kunde afrikaner och ursprungsbefolkningen inte omfattas av upplysningsidealen (Roediger, 2008: 28) och slavuppror sågs som ett brott inte bara mot egendom utan mot revolutionärernas frihetskamp (Roediger, 2008: 42). Den skenheliga inställningen till upplysningsidealen blir tydlig i Frihetskrigets resultat: självständighetsförklaringen 1776 och den amerikanska  konstitutionen deklarerade allas frihet och jämlikhet – samtidigt som antalet svarta slavar ökade fyrfaldigt fram till inbördeskriget och fördrivningen av ursprungsbefolkningen antog nya dimensioner (Roediger, 2008: 33-34). 

Diskrepansen mellan konstitutionella anspråk å ena sidan, och rasordningen å den andra, föranledde framväxten av en abolitionistisk rörelse i början av 1800-talet (Fredrickson, 2003: 76). Rasismen framträdde nu som en ideologi om medfödd vit överhöghet och svart underlägsenhet eftersom kraven på emancipation krävde en starkare legitimering av rasordningen (ibid). Faktum är att vit överhöghet sågs som lösningen på dilemmat mellan upplysningsideal och social splittring eftersom fokus låg på att överbrygga klassklyftorna mellan vita (snarare än på att uppnå rasial jämlikhet) och då blev vitheten en klassöverskridande kraft (Roediger, 2008: 78).

Vissa försvarade slaveriet med att svarta var en degenererad ras vars olyckliga utveckling var irreversibel, andra dammade av Bibelhistorien om Ham (Fredrickson, 2003: 76). Oavsett hur man legitimerade slaveriet kunde man göra det på andra grunder än ras eftersom “slav” var en juridisk status. Därför uttrycktes den renaste formen av vit överhöghet i Nord- och gränsstaterna mot de svarta som “emanciperats” (Fredrickson, 2003: 77). I dessa områden tvingades svarta konkurrera med varandra när de nekades arbete på basis av hudfärg (Roediger, 2008: 97), samtidigt som rasordningen upprätthölls med segregation och våld (Fredrikson, 2003: 77). Detta visade att svarthet i sig var ett oöverstigligt hinder för medborgarskap ända fram till 1863 (ibid).

3. Vad är rasism och när uppstod rastänkandet?

Lundmarks (2007) definition av rasism innehåller tre fenomen som, länkade till varandra, tillsammans utgör rasism. Den första länken är rasteori (idén om att det finns ett antal “rena raser”), den andra är rasbiologi (att rasernas fysiska skillnader innebar skillnader i mer eller mindre eftersträvansvärda egenskaper), samt raspolitik (åtgärder för att bibehålla hierarkin genom systematisk diskriminering av och eventuellt våld mot icke önskvärda raser) (Lundmark, 2007: 34). Det är först när dessa tre fenomen är sammanlänkade som det är tal om rasism. Mittenlänken, rasbiologin, var dock tämligen svag eftersom det var nonsens – hur mycket man än mätte kunde man inte vetenskapligt bevisa att sociokulturellt betingade egenskaper var biologiskt medfödda (Lundmark, 2007: 34).  

Mittenlänkens svaghet användes som kritik både av motståndare till och sympatisörer för rastänkandet – bristande vetenskapliga belägg kunde ju inte adekvat legitimera rasdiskriminering (Lundmark, 2007: 34). Ändå utgjorde rasteorin en utgångspunkt för att rangordna folkgrupper på biologisk grund, och föra en politik för att upprätthålla rasordning, vilket definierar rasismen (Lundmark, 2007: 8). Utifrån denna definition, är det historiska sammanhang i vilket rasismen uppkom upplysningstiden, det vill säga senare delen av 1700-talet och början av 1800-talet, eftersom det var vid denna tid som utvecklingsteorier och biologisk rasism slog igenom och kunde legitimera den västerländska imperialismen (Lundmark, 2008: 8). 

Enligt Fredricksons (2003) definition av rasism krävs dels en essentialistisk idé om att kulturellt betingade skillnader mellan grupper är medfödda och oföränderliga (snarare än socialt konstruerade), och dels ett omsättande av dessa idéer i praktik, i syfte att upprätta eller stödja en hierarkisk rasordning “som anses spegla naturlagen eller Guds vilja” (Fredrickson, 2003: 19). Utifrån denna definition finns enligt Fredrickson (2003: 51) två huvudformer av rasism: den hudfärgsbaserade som antog sin mest extrema karaktär i USA mellan inbördeskriget och Första världskriget, samt den essentialistiska antisemitismen som kulminerade i Förintelsen.

Fredricksons (2003) definition är lik Lundmarks (2007) eftersom båda innehåller ingredienserna idé/rasteori och praktik/raspolitik. Det som skiljer författarna är att Fredrickson (2003: 28) förlägger det historiska sammanhang i vilket rasismen uppkom tidigare än Lundmark, nämligen tidigmodern tid för den essentialistiska antisemitismen, och senmedeltid för hudfärgsrasismen (Fredrickson, 2003: 28). Å andra sidan menar Fredrickson (2003), precis som Lundmark (2007), att rasismen blev en fullfjädrad ideologi först i upplysningstiden eftersom de nya jämlikhetsidealen krävde en mer utstuderad legitimering av rasordningen när man inte längre kunde skylla på  “Guds vilja”.

Wasniowskis (2017) definition av rasism är inte lika rigid som tidigare nämnda – Wasniowski skriver uttryckligen att rasism är “ett svårdefinierat begrepp” (s.41). Wasniowski (2017) redogör för men ansluter sig inte till någon av de tre grundteorierna om rastänkandets uppkomst: som en produkt av det storskaliga förslavandet av afrikaner; limpieza de sangre-doktrinen; eller den semitiska myten om Ham, utan framhåller istället att föreställningar om vad som är rasism förändras över tid. Icke desto mindre utkristalliserar Wasniowski (2017: 30) ett gemensamt drag i de tre förklaringarna: att rastänkandet – oavsett hur man förklarar dess uppkomst – fyller funktionen att upprätthålla en redan existerande social ojämlikhet genom att reproducera föreställningar som kan legitimera den (Wasniowski, 2017: 30). Här tillkännages alltså Wasniwoskis (2017) definition av rasism: att ojämlikheten kommer före rasföreställningarna, och inte tvärtom. På detta sätt kan Wasniowskis (2017) definition av rasism ses som socialkonstruktivistisk (det vill säga spatialt och tidsmässigt föränderlig), eftersom den sociala ordning som rasismen fyller funktionen att upprätthålla kan se olika ut beroende på kontext. 

Nackdelen i Wasniowskis definition är att relativiteten riskerar att urvattna begreppet “rasism”. Styrkan är att man kan blottlägga implicit rasism i fenomen som enligt andra mer fasta definitioner inte anses rasistiska – Wasniowski (2017) diskuterar exempelvis etnopluralismen som rasism, vilket inte skulle godkännas av Fredrickson (2003) eftersom företrädare för etnopluralismen “bara” förordar rasåtskillnad, utan att rangordna raserna eller vilja upprätthålla en rashierarki. Vidare skulle Wasniowskis (2017) definition kunna vara användbar för att analysera samtidens debatt om koranbränningar där en sida försvarar yttrandefriheten och rätten till religionskritik, medan andra menar att koranbränningarna utgör uttryck för rasism. Det faktum att koranbränning anses vara rasism öppnar upp för intressanta frågeställningar kring “vad det är som gör att olika fenomen identifieras som rasistiska” (Wasniowski, 2017: 42) – vilken social ordning fyller isåfall denna rasism (om det nu är rasism) funktionen att upprätthålla?  

Utifrån Wasniowskis (2017: 42) definition av rasism är det svårt att ge ett svar på frågan om i vilket historiskt sammanhang som rasismen skulle ha uppkommit, eftersom svaret beror hur man definierar “rasism” och “ras”, vilket är kontextuellt. Wasniowskis (2017: 42) poäng är att istället för att definiera rasism som “en särskild föreställning” (som Fredrickson och Lundmark gör), är det mer givande att studera rastänkandets historia för att exponera vilka mekanismer det är som gör att ett visst fenomen anses vara rasistiskt. Lika viktigt är det att förflytta analysen från idéplanet till den praktiska verkligheten och studera “vilken praktik som motiveras, förespråkas eller ger upphov till rasism” (Wasniowski, 2017: 42, min kursivering). 

Referenslista

Catomeris, C. (2017). Det ohyggliga arvet. Stockholm: Ordfront.

Fredrickson, G. M. (2003). Rasism. Lund: Historiska media

Kjellman, U. (2017). Fysionomi och fotografi – den rasbiologiska konstruktionen av den nordiska rasen som vit. I T. Hübinette: Ras och vithet – svenska rasrelationer igår och idag, s.47-70. Lund: Studentlitteratur.

Lundmark, L. (2007). Allt som kan mätas är inte vetenskap – en populärhistorisk skrift om Rasbiologiska institutet. (Skriftserie # 4:2007). Forum för levande historia. Tillgänglig: https://www.levandehistoria.se/sites/default/files/material_file/skriftserie-4-allt-som-kan-matas-ar-inte-vetenskap.pdf  

Roediger, D. R. (2008). How race survived U. S. history. London & New York: Verso.

Wasniowski, A. (2017). Rasismens former – om vetenskapligt och ideologiskt rastänkande. I T. Hübinette: Ras och vithet – svenska rasrelationer igår och idag, s.25-43. Lund: Studentlitteratur.


Om mig

En (snart) trettioårig person med (snart) tjugo års (!) bloggkarriär, som nuförtiden mest upprätthåller bloggandet för min egen nostalgis skull, men du är förstås välkommen att hänga på. Skriver mest om kultur jag konsumerar, men även om min vardag, politik och annat smått och gott. Borgerliga intressen – god mat och vin, vackra tavlor, klassisk litteratur och dyra sporter – med hjärtat på rätt ställe (d.v.s. vänster).

Kategorier

Arkiv

Year: 2023

  • Rasismens historia – hemtentamen del 1

    Jag har skrivit hemtenta i första delkursen i rasismens historia som jag läser via Mittuniversitetet denna sommar, och blev mycket nöjd med min text, så därför tänkte jag publicera den här. Håll till godo och bare with me.

    1. Samer, afrikaner och rasism i Sverige.

    Även om Carl von Linné inte rangordnade de grupper han indelade människan i på 1700-talet, framgår det i beskrivningen av afrikaner som “flegmatiska”, “lata” och “slappa” (att jämföra med européer som beskrevs som “muskulösa”, och “uppfinningsrika”) (citerat i Catomeris, 2017: 33) med all önskvärd tydlighet att afrikaner stod lägst i hierarkin (Fredrickson, 2003: 57). I skildringar av svarta slavar på den svenska kolonin St Barthélemy från sent 1700-tal framställs afrikanen som en underlägsen, ännu ej utvecklad människoras (Catomeris 2017: 40), vilket även syns i svenska missionärers och sjömäns skildringar från Kung Leopolds Kongo på 1800-talet (Catomeris, 2017: 44). På 1960-talet, parallellt med Afrikas avkolonisering, ersattes negativa stereotyper av afrikanen som en underlägsen, ociviliserad ras alltmer av en exotifierande (Catomeris, 2017: 70). Fortfarande präglades dock synen på afrikaner som en outvecklad grupp i behov av hjälp från ett mer utvecklat “vi” (ibid).

    De första svenska skildringarna av samerna härrör från de fogdar och präster som på 1500-talet skickades till Sápmi för att registera, beskatta och kristna samerna – berättelser som präglas av andrafiering och exotifiering (Catomeris, 2017: 280). En vanlig stereotyp var samer som trollgubbar, men på 1700-talet kom också bilden av samen som “ett passerat led i den biologiska utvecklingen” (Catomeris, 2017: 290). I och med den vetenskapliga rasismen på 1800-talet befästes bilden av samen som en lägre stående och mindre utvecklad ras (dock ej lika lågt stående som svarta) (Catomeris, 2017: 295). Samernas levnadssätt beskrevs essentialistiskt (Catomeris, 2017: 301), och man räknades bara som same om man var same på rätt sätt, det vill säga från början av 1900-talet endast om man var renägare (Catomeris, 2017: 309). I allmänhet infantiliserades samerna liksom afrikanerna, och sågs som inkapabla att fatta beslut  (Catomeris 2017: 312).

    Afrikanen skildrades till viss del som ett hot – till exempel hotade svarta jazzmusiker svensk moral (Catomeris, 2017: 56) – men samen har i större utsträckning framställts som ett hot. På 1600-talet sågs samernas religion som ett hot mot kristendomen, då samerna ansågs stå i förbund med djävulen, vilket manifesterades i 1600-talets häxprocesser (Catomeris, 2017: 283). På 1800- och 1900-talen dominerade bilden av samerna som ett hot mot den svenska rashygienen, vilket Herman Lundborg, chef för det svenska rasbiologiska institutet, pläderade (Catomeris, 2017: 296). 

    Det är framförallt synen på samer som ett hot mot rashygienen som har föranlett statliga åtgärder. Herman Lundborg menade att Sverige riskerade att förfalla om man tillät “undermåliga” anlag föras vidare, och därför var det essentiellt att identifiera sådana anlag för att hindra fortplantning (Lundmark, 2007: 17). För detta ändamål krävdes rasbiologisk forskning såsom minutiösa skallmätningar av bland andra samer, vilket bifölls av riksdagen (ibid). År 1922 fick institutet finansiellt stöd för att göra en omfattande “klassificering av det svenska folket utifrån rasordnade kategorier” (Kjellman, 2017: 48), mot bakgrund av att den nordiska rasen ansågs hotad. Staten sanktionerade alltså i början av 1900-talet rasbiologisk forskning med syfte att förhindra “hotet” om rasblandning.

    De yttersta mekanismer som triggade rasism mot samer och afrikaner är förmodligen en blandning av flera faktorer, varav Sveriges nationsbygge är en. Koloniseringen av Sápmi och St Barthélemy – projekt med starka ekonomiska och politiska incitament – hade förmodligen inte kunnat sanktioneras om man inte betraktade samer och afrikaner som outvecklade, infantila och i allmänhet lägre stående raser. Xenofobi (“en reflexmässig känsla av avoghet mot främlingen”, Fredrickson 2003: 19) utvecklades alltså, tror jag, till rasism mycket på grund av politiska och ekonomiska intressen. Ett utökat territorium ger större politisk och ekonomisk makt, så att kronans intresse för Sápmi och samernas handelsvaror ökade på 1500-talet (Catomeris, 2017: 279) är förmodligen ingen slump. Det trettioåriga krigets kostsamhet utgör ytterligare ett exempel på hur ekonomiska orsaker kan ligga bakom den bild av samer som ett förtappat, utdöende och outvecklat släkte (Catomeris, 2017: 298) som behövdes för att legitimera den första gruvbrytningen i Sápmi i början av 1600-talet (Catomeris, 2017: 282). 

    På samma sätt låg ekonomiska orsaker bakom den lukrativa slavhandeln både inom det Svenska Afrikakompaniet på 1600-talet och på den svenska kolonin St Barthélemy på 1700-talet, den senare i en tid då opinionen kring slavhandel höll på att svänga vilket kung Gustav III utnyttjade då priset på slavar antogs öka till följd av detta (Catomeris, 2017: 39). Svensk slavhandel, som genererade ekonomisk profit, kunde lättare legitimeras om handelsvarorna sågs just som handelsvaror snarare än fullvärdiga människor. 

    Tesen att rasism delvis beror på ekonomiska/politiska mekanismer nämns även i Fredrickson (2003). En likhet mellan rasismen mot judar i Tyskland och mot svarta i USA var nämligen att båda delvis berodde på att “medlemmar av majoriteten konkurrerade […] med medlemmar av utgruppen om arbetstillfällen eller på andra ekonomiska områden” (Fredrickson, 2003: 79). Det fanns alltså ekonomiska incitament för vita att åberopa rasmässiga skillnader och använda dem som grund för en politik som upprätthöll en rasordning, precis som Sveriges politik gentemot samer och afrikanska slavar.

    2. Hur förstärkte upplysningen rasismen?

    Upplysningsfilosofen Voltaire fördömde kristendomens godkännande av slaveriet, men kritiserade samtidigt skapelseberättelsen om Adam som stamfader – människor bestod enligt Voltaire av skilda arter med olika ursprung och medfödda egenskaper som utvecklats separat (Fredrickson, 2003: 62). Föremålet för Voltaires förakt var den kristna överhögheten snarare än slaveriet (ibid), och hans dubbelhet illustrerar det paradoxala i att upplysningens jämlikhetsideal utgjorde en förutsättning för rasismens framväxt.

    Enligt Fredrickson (2003: 51) finns två huvudformer av rasism: den hudfärgsbaserade som var framträdande i USA framförallt efter inbördeskriget, samt “den essentialistiska varianten av antisemitism” som kulminerade under Förintelsen. Hudfärgsrasismens uppkomst kan spåras till senmedeltiden, medan antisemitismen har rötter i tidigmodern tid, då judarna ansågs skyldiga till Jesu korsfästelse (Fredrickson, 2003: 28). 

    De rasistiska idéerna om medfödda och oföränderliga skillnader kom till uttryck bland annat i förföljelser av judar från 1000-talet, tankar om limpieza de sange (rent blod) under återerövringen av den Iberiska halvön på 1400-talet och den begynnande europeiska slavhandeln med svarta vid samma tid (Fredrickson, 2003). Rasismen kunde sanktioneras av kristendomen – det var ju trots allt judar som mördat Jesus och med god vilja kunde man finna stöd i Bibelberättelsen om Ham vars ättlingar förbannades till slaveri varpå deras hud mörknade för att svarta var födda till slavar (Fredrickson, 2003: 23). 

    Innan upplysningen hade det inte förekommit protester mot slaveriet eller de påtvingade ghettoboendena, men när upplysningsfilosoferna började kritisera religionen, kyrkan förlorade makt och maximen “alla människor är födda fria” skrevs in i den franska och amerikanska konstitutionen kunde man inte längre försvara förnekandet av fullvärdigt medborgarskap till svarta och judar med att det var “Guds vilja” – de nya “jämlikhetsnormerna krävde särskilda skäl om någon skulle utestängas” (Fredrickson, 2003: 66). Upplysningstidens universella ideal om frihet och jämlikhet skapade alltså ett behov av att definiera svarta, judar och andra lägre stående “raser” som bärare av en “extraordinär defekt som gör dem mindervärdiga som människor” (Fredrickson, 2003: 24) och därmed som “biologiskt olämplig[a] som medborgare” (Fredrickson, 2003: 66), för att kunna legitimera den rasordning som rådde.

    Att upplysningens jämlikhetsideal bidrog till att rasismen förstärktes syns tydligt i hur rasmaktsordningen i USA utvecklades, uttrycktes och legitimerades fram till inbördeskrigets utbrott, trots självständighetsförklaringen och den anspråksfulla konstitutionen. Egenskapen “vit” utvecklades i dialektik med att egenskapen “svart” gradvis förknippades med att vara slav under 1600- och 1700-talen (Roediger, 2008: 2-4). Samtidigt rasifierades arbetskraften och solidaritet mellan afrikaner och européer gjordes olagligt på slutet av 1600-talet, vilket tillsammans grundlade en rasbaserad splittring av arbetarklassen (Roediger, 2008: 5-6). 

    Trots detta utbröt ett interrasialt uppror i Virginia 1675-1676, med målet att uppnå frihet genom undanröjandet av ursprungsfolken, men eftersom denna interrasiala solidaritet utgjorde ett reellt hot mot den koloniala överklassen blev responsen en allt rigidare rasordning (Roediger, 2008: 19). 1691 användes för första gången ordet “vit” som en definierande term i en lag som förbjöd interrasialt samlag, vilket sedan förekom i fler lagar – exempelvis specificerades att “vita” kvinnor automatiskt födde fria barn, medan afrikanska slavars barn blev egendom (Roediger, 2008: 28-29). Slavägares våldtäkter mot slavkvinnor blev alltså en del av rasordningen eftersom de potentiellt kunde generera egendom (ibid).

    Vitheten som identitet växte alltså fram i samband med tvångsförflyttningen av ursprungsbefolkningen som en förutsättning för frihet, och att svart hudfärg alltmer förknippades med slavstatus – det vill säga ofrihet (Roediger, 2008: 28). Eftersom vithet blev en förutsättning för frihet kunde afrikaner och ursprungsbefolkningen inte omfattas av upplysningsidealen (Roediger, 2008: 28) och slavuppror sågs som ett brott inte bara mot egendom utan mot revolutionärernas frihetskamp (Roediger, 2008: 42). Den skenheliga inställningen till upplysningsidealen blir tydlig i Frihetskrigets resultat: självständighetsförklaringen 1776 och den amerikanska  konstitutionen deklarerade allas frihet och jämlikhet – samtidigt som antalet svarta slavar ökade fyrfaldigt fram till inbördeskriget och fördrivningen av ursprungsbefolkningen antog nya dimensioner (Roediger, 2008: 33-34). 

    Diskrepansen mellan konstitutionella anspråk å ena sidan, och rasordningen å den andra, föranledde framväxten av en abolitionistisk rörelse i början av 1800-talet (Fredrickson, 2003: 76). Rasismen framträdde nu som en ideologi om medfödd vit överhöghet och svart underlägsenhet eftersom kraven på emancipation krävde en starkare legitimering av rasordningen (ibid). Faktum är att vit överhöghet sågs som lösningen på dilemmat mellan upplysningsideal och social splittring eftersom fokus låg på att överbrygga klassklyftorna mellan vita (snarare än på att uppnå rasial jämlikhet) och då blev vitheten en klassöverskridande kraft (Roediger, 2008: 78).

    Vissa försvarade slaveriet med att svarta var en degenererad ras vars olyckliga utveckling var irreversibel, andra dammade av Bibelhistorien om Ham (Fredrickson, 2003: 76). Oavsett hur man legitimerade slaveriet kunde man göra det på andra grunder än ras eftersom “slav” var en juridisk status. Därför uttrycktes den renaste formen av vit överhöghet i Nord- och gränsstaterna mot de svarta som “emanciperats” (Fredrickson, 2003: 77). I dessa områden tvingades svarta konkurrera med varandra när de nekades arbete på basis av hudfärg (Roediger, 2008: 97), samtidigt som rasordningen upprätthölls med segregation och våld (Fredrikson, 2003: 77). Detta visade att svarthet i sig var ett oöverstigligt hinder för medborgarskap ända fram till 1863 (ibid).

    3. Vad är rasism och när uppstod rastänkandet?

    Lundmarks (2007) definition av rasism innehåller tre fenomen som, länkade till varandra, tillsammans utgör rasism. Den första länken är rasteori (idén om att det finns ett antal “rena raser”), den andra är rasbiologi (att rasernas fysiska skillnader innebar skillnader i mer eller mindre eftersträvansvärda egenskaper), samt raspolitik (åtgärder för att bibehålla hierarkin genom systematisk diskriminering av och eventuellt våld mot icke önskvärda raser) (Lundmark, 2007: 34). Det är först när dessa tre fenomen är sammanlänkade som det är tal om rasism. Mittenlänken, rasbiologin, var dock tämligen svag eftersom det var nonsens – hur mycket man än mätte kunde man inte vetenskapligt bevisa att sociokulturellt betingade egenskaper var biologiskt medfödda (Lundmark, 2007: 34).  

    Mittenlänkens svaghet användes som kritik både av motståndare till och sympatisörer för rastänkandet – bristande vetenskapliga belägg kunde ju inte adekvat legitimera rasdiskriminering (Lundmark, 2007: 34). Ändå utgjorde rasteorin en utgångspunkt för att rangordna folkgrupper på biologisk grund, och föra en politik för att upprätthålla rasordning, vilket definierar rasismen (Lundmark, 2007: 8). Utifrån denna definition, är det historiska sammanhang i vilket rasismen uppkom upplysningstiden, det vill säga senare delen av 1700-talet och början av 1800-talet, eftersom det var vid denna tid som utvecklingsteorier och biologisk rasism slog igenom och kunde legitimera den västerländska imperialismen (Lundmark, 2008: 8). 

    Enligt Fredricksons (2003) definition av rasism krävs dels en essentialistisk idé om att kulturellt betingade skillnader mellan grupper är medfödda och oföränderliga (snarare än socialt konstruerade), och dels ett omsättande av dessa idéer i praktik, i syfte att upprätta eller stödja en hierarkisk rasordning “som anses spegla naturlagen eller Guds vilja” (Fredrickson, 2003: 19). Utifrån denna definition finns enligt Fredrickson (2003: 51) två huvudformer av rasism: den hudfärgsbaserade som antog sin mest extrema karaktär i USA mellan inbördeskriget och Första världskriget, samt den essentialistiska antisemitismen som kulminerade i Förintelsen.

    Fredricksons (2003) definition är lik Lundmarks (2007) eftersom båda innehåller ingredienserna idé/rasteori och praktik/raspolitik. Det som skiljer författarna är att Fredrickson (2003: 28) förlägger det historiska sammanhang i vilket rasismen uppkom tidigare än Lundmark, nämligen tidigmodern tid för den essentialistiska antisemitismen, och senmedeltid för hudfärgsrasismen (Fredrickson, 2003: 28). Å andra sidan menar Fredrickson (2003), precis som Lundmark (2007), att rasismen blev en fullfjädrad ideologi först i upplysningstiden eftersom de nya jämlikhetsidealen krävde en mer utstuderad legitimering av rasordningen när man inte längre kunde skylla på  “Guds vilja”.

    Wasniowskis (2017) definition av rasism är inte lika rigid som tidigare nämnda – Wasniowski skriver uttryckligen att rasism är “ett svårdefinierat begrepp” (s.41). Wasniowski (2017) redogör för men ansluter sig inte till någon av de tre grundteorierna om rastänkandets uppkomst: som en produkt av det storskaliga förslavandet av afrikaner; limpieza de sangre-doktrinen; eller den semitiska myten om Ham, utan framhåller istället att föreställningar om vad som är rasism förändras över tid. Icke desto mindre utkristalliserar Wasniowski (2017: 30) ett gemensamt drag i de tre förklaringarna: att rastänkandet – oavsett hur man förklarar dess uppkomst – fyller funktionen att upprätthålla en redan existerande social ojämlikhet genom att reproducera föreställningar som kan legitimera den (Wasniowski, 2017: 30). Här tillkännages alltså Wasniwoskis (2017) definition av rasism: att ojämlikheten kommer före rasföreställningarna, och inte tvärtom. På detta sätt kan Wasniowskis (2017) definition av rasism ses som socialkonstruktivistisk (det vill säga spatialt och tidsmässigt föränderlig), eftersom den sociala ordning som rasismen fyller funktionen att upprätthålla kan se olika ut beroende på kontext. 

    Nackdelen i Wasniowskis definition är att relativiteten riskerar att urvattna begreppet “rasism”. Styrkan är att man kan blottlägga implicit rasism i fenomen som enligt andra mer fasta definitioner inte anses rasistiska – Wasniowski (2017) diskuterar exempelvis etnopluralismen som rasism, vilket inte skulle godkännas av Fredrickson (2003) eftersom företrädare för etnopluralismen “bara” förordar rasåtskillnad, utan att rangordna raserna eller vilja upprätthålla en rashierarki. Vidare skulle Wasniowskis (2017) definition kunna vara användbar för att analysera samtidens debatt om koranbränningar där en sida försvarar yttrandefriheten och rätten till religionskritik, medan andra menar att koranbränningarna utgör uttryck för rasism. Det faktum att koranbränning anses vara rasism öppnar upp för intressanta frågeställningar kring “vad det är som gör att olika fenomen identifieras som rasistiska” (Wasniowski, 2017: 42) – vilken social ordning fyller isåfall denna rasism (om det nu är rasism) funktionen att upprätthålla?  

    Utifrån Wasniowskis (2017: 42) definition av rasism är det svårt att ge ett svar på frågan om i vilket historiskt sammanhang som rasismen skulle ha uppkommit, eftersom svaret beror hur man definierar “rasism” och “ras”, vilket är kontextuellt. Wasniowskis (2017: 42) poäng är att istället för att definiera rasism som “en särskild föreställning” (som Fredrickson och Lundmark gör), är det mer givande att studera rastänkandets historia för att exponera vilka mekanismer det är som gör att ett visst fenomen anses vara rasistiskt. Lika viktigt är det att förflytta analysen från idéplanet till den praktiska verkligheten och studera “vilken praktik som motiveras, förespråkas eller ger upphov till rasism” (Wasniowski, 2017: 42, min kursivering). 

    Referenslista

    Catomeris, C. (2017). Det ohyggliga arvet. Stockholm: Ordfront.

    Fredrickson, G. M. (2003). Rasism. Lund: Historiska media

    Kjellman, U. (2017). Fysionomi och fotografi – den rasbiologiska konstruktionen av den nordiska rasen som vit. I T. Hübinette: Ras och vithet – svenska rasrelationer igår och idag, s.47-70. Lund: Studentlitteratur.

    Lundmark, L. (2007). Allt som kan mätas är inte vetenskap – en populärhistorisk skrift om Rasbiologiska institutet. (Skriftserie # 4:2007). Forum för levande historia. Tillgänglig: https://www.levandehistoria.se/sites/default/files/material_file/skriftserie-4-allt-som-kan-matas-ar-inte-vetenskap.pdf  

    Roediger, D. R. (2008). How race survived U. S. history. London & New York: Verso.

    Wasniowski, A. (2017). Rasismens former – om vetenskapligt och ideologiskt rastänkande. I T. Hübinette: Ras och vithet – svenska rasrelationer igår och idag, s.25-43. Lund: Studentlitteratur.


    Jag har skrivit hemtenta i första delkursen i rasismens historia som jag läser via Mittuniversitetet denna sommar, och blev mycket nöjd med min text, så därför tänkte jag publicera den här. Håll till godo och bare with me. 1. Samer, afrikaner och rasism i Sverige. Även om Carl von Linné inte rangordnade de grupper han…

  • Juni 2023

    Juni har varit lugn och till en början väldigt somrig. Månaden avslutades med lite sämre väder kanske, men åtminstone i början (medan man fortfarande jobbade) var det otroligt varmt. I juni gjorde jag min sista dag på Kunskapsskolan (för till hösten ska jag byta jobb, yaay!), jag fyllde år (ett år kvar tills trettio nu) och hann med en hel del natur, socialt, läsande, fina filmer och annat smått och gott. Här kommer en liten sammanfattning.

    Månadens sociala

    Den här månaden fyllde Falke två år, och vi var på tvåårskalas. Kolla sicken gullis.

    Falke och dens föräldrar Alex och Sofie <3

    Jag tog en tur till Daisy och Erik i Malmö. Jag var bara där över natten, men det var så fint att träffa dem båda igen. Jag sov hos Daisy som flyttat till ett underbart (men ännu inte helt färdigställt) kollektivhus och det var så mysigt att hänga där. <3

    Det var också midsommar, i år igen. Förra midsommaren var ju Daisy och Lise hos oss i Spekeröd och jag hade bjudit in dem i år igen. Tyvärr kunde inte Daisy ansluta denna gång, men Lise kom – och hennes föräldrar! De hade bilat från Frankrike och det var succé. Vi sa att det kändes lite som att vi var ihop och våra föräldrar för första gången skulle mötas, typ som på ett bröllop eller nåt, men Lises föräldrar matchade hur bra som helst in med oss. En toppen-midsommar.

    Veganska “ägghalvor” d.v.s. avocados med tångrom och vegansk majonnäs mmmm
    Bröd som Emil bakat
    Lise och hennes mamma får fördrink
    Lunch äts
    Margit var där också!
    Post-lunch-bad
    Sånt fotogénique! Det är Are som är fotografen
    Tänk att Lise hade såhär kort hår för två år sedan!?
    Post-bad-häng
    Det spelades kubb
    Sen var det frisörsalong à moi
    Även Lise fick sig en frissa
    Albus höll koll
    Såhär blev det på Lise, fint va?
    Mark, Lise och hennes mamma Nathalie. Hunden Jolene inte på bild 🙂
    Sen bestämde vi oss för att gå och plocka blommor för (mycket sen) midsommarkrans-verkstad. Här ser ni också både Olivias och Lises håruppsättningar!
    Det bands och fixades
    Det är Are som står för de vackra korten i motljus
    <3
    Såhär blev det!
    Lise gjorde en till mamma också!
    Are fick låna min vid middagen
    Gullisar
    Midsommarmiddag
    Gruppfoto dagen efter
    Ett till
    Och när Lise och hennes föräldrar hade åkt tog vi ännu ett par gruppfoton på kvällen

    En eminent midsommar!!

    Månadens natur

    Den 10e juni hade jag bokat “hemlig date” med Are sedan typ februari. Jag och Olivia gav ju pappa i födelsedagspresent paddling i Vättlefjäll med oss, och nu tänkte jag att jag skulle ge Are detsamma till hans födelsedag (som är den 13e juni). Sagt och gjort, paddling i Vättlefjäll blev det! Han blev jätteglad 🙂 Han fick också en annan födelsedagspresent på själva födelsedagen, nämligen kylskåpspoesi som blivit mycket omtyckt. Men åh, Vättlefjäll ändå <3 Så jävla fint!!

    Inne i kanalerna är det magiskt vackert
    Stilla vatten och stilla natur
    Vi såg en huggorm!!
    Lunch-paus på ö
    Ute på öppet vatten
    En snygging

    En mycket vacker lördag, dagen efter min och Ares paddling faktiskt, bestämde Andrews family sig för att mötas upp på Amundön. Jag och Olivia cyklade dit, en härlig 25 km cykeltur från mig i Kortedala. Amundön, också så himla fint. Två av Göteborgs pärlor, långt i nordost och långt i sydväst, på en helg.

    Ett av 2023 års kalenderkort måhända?
    På väg till andra sidan udden för ett bad…
    …eller kanske inte alls? För mycket maneter och tång för Olivias och mammans smak

    Ja, och så var ju jag och Are i Tiveden också nu i slutet av juni, som jag redan berättat om. Snabb-repetition:

    Huset vi bodde i
    Platsen jag badade på
    Vi som var där
    Berg vi stod emellan
    Sjö vi åt lunch vid
    Potatis jag skalade.

    Slut på bilder från Tiveden, man får titta i tidigare inlägg. 🙂

    Månadens födelsedag

    Ja, och så fyllde jag år då. Och även Are, men det har jag ju redan berättat om. Men min egen födelsedag måste få en egen kategori eftersom det var så trevligt. 🙂

    Vi började med att åka hem från Tiveden, vilket vi gjorde i etapper där vi besökte olika vattenfall. Tyvärr var alla uttorkade :)) Men det var fint i alla fall. Som den här utsikten:

    Som sagt, fin utsikt i alla fall!
    Vid detta andra stopp (som jag inte minns vad det heter) åt vi mat
    Tredje stoppet var på Vargön, där vi såg detta “vattenfall”

    Och sen kom vi fram till Spekeröd! Där fanns ett helt program planerat, så himla himla gulligt <3 Älskar min familj!! Först ut var mammas gren: ölprovning!

    Olivia och pappa mycket koncentrerade
    Jag och Emil var i samma lag (det var blindtest)
    Till slut fick vi reda på alla öl
    Arbogan var med som en joker

    Till slut fick vi reda på alla öler. Olivia och pappa satte alla, jag och Emil 6 av 8 och Are, den öl-nörden, 5 av 8! Men det var kul att jag och Are har lik ölsmak, åtminstone vad gäller IPA:or. Även om ingen av dem var hazy (som är min favorit) så var de två IPA:orna som var med både min och Ares favoriter. Arbogan hamnade sist på listan hos oss båda också, nästintill odrickbar. En 10 %-ig lager. Konstigt nog pappas favorit på blindtestet!?

    Den helt fantastiska maten

    Maten, sen. Det var så JÄVLA gott. Friterad zucchini, hemmagjorda dumplings och en fantastiskt god umamig soppa som puttrat i flera timmar.

    Kockarna och efterrätts-drinken i förgrunden

    Tack älskade älskade familj för den fina födelsedagen <3 <3 <3

    Månadens böcker

    Från Signe till Alberte – kärleksfullt och förtvivlat – Kerstin Thorvall (2013)

    Jag lyssnade klart sista delen av Kerstin Thorvalls autobiografiska romansvit i tre delar. Första delen, När man skjuter arbetare, handlar om Signes mamma, skogshuggardottern Hilma, som på 30-talet och mot bättre vetande gifter sig med en charmig men sinnessjuk man belagd med äktenskapsförbud. Andra delen, I skuggan av oron, handlar om resultatet av detta äktenskap som aldrig borde ingåtts: Signe, och om det potentiella Arvet, som Himla ständigt går och oroar sig för. I Från Signe till Alberte får vi istället följa Signe som ung vuxen och sedermera vuxen, och greppet i denna bok är lite annorlunda än de två tidigare. Här berättas det utifrån Signes perspektiv, och hon har fått en samtalspartner i Alberte, vars livsöde hon speglar sig i. Jag skrev om boken här.

    Mödrar och sönder – Per Anders Fogelström (1991)

    En fristående fortsättning på en av Per Anders Fogelströms Stockholms-skildringar, denna gång utspelar den sig kring förra sekelskiftet på Kungsholmen. Läsvärd, även om den inte var lika bra som Barn- och Stad-serierna. Skrev om här.

    Ras och vithet (2011)

    En mycket intressant, läsvärd och lärorik antologi om just ras och vithet och om svenska rasrelationer idag och igår, redigerad av Tobias Hübinette. Skrev om här.

    Vidare håller jag också på att lyssna på Din stund på jorden av Wilhelm Moberg, men den är jag inte klar med ännu, och så håller jag också på med diverse andra böcker på temat rasism, som jag förmodligen kommer läsa ut i juli istället. 🙂

    Månadens filmer

    High life (2018)

    En rymdfilm starring Robert Pattinson. Den hade potential, men var mycket märklig, så…. nä. 1,5/5.

    Interstellar (2014)

    Are blev chockad över att jag inte hade sett Interstellar, så vi såg den. En episk och smart film set in a future apocalypse, som självklart är värd sina höga betyg. 4 av 4.

    The father

    En psykologisk thriller, eller ett thriller-aktigt spykologiskt drama med Anthony Hopkins och Olivia Coleman i huvudrollerna, båda briljanta. Det är andra gången jag ser filmen som är mycket smart och intressant berättad ur en gammal dement mans perspektiv. Se den! 4 av 4.

    Aftersun (2022)

    En lågmäld men mångbottnad film om relationen mellan förälder och barn, och hur föräldraskapet inte är svartvitt. Man kan vara en fantastisk förälder och samtidigt inte så bra. Filmen utspelar sig under en charterresa till Turkiet, ditt pappan Calum tar med sin 11-åriga dotter Sophie. Man förstår ganska snabbt att Calum och Sophies mamma sedan länge är separerade men att relationen ändå är bra. Far och dotter carpar järnet ur resan, solar, badar, spelar biljard och äter gott, men efter att solen gått ner lurar mörkret. Calum försöker hålla ihop det och Sophie är kanske ibland den vuxna. Hjärtat brister. En mycket bra film med a lot of trust in the viewer (d.v.s. det skrivs absolut inte på näsan hör utan det är subtilt och lågmält som sagt) och det tycker jag om. Hjärtskärande draman är verkligen en av mina favoritgenrer och skådespelarna här är briljanta. Rekommenderar! 4 av 5!

    Jesus Christ superstar (1973)

    Are ville verkligen verkligen att vi skulle se denna gamla dänga så så blev det. Sevärd och intressant, speciellt med alla anakronismer (ett ord jag nyss lärt mig som betyder kronologiskt felaktig rekvisita, kostym, ord mm som är placerade med intention) och för att det är kul att se film från 70-talet. Men det räcker att se den en gång. 3 av 5!

    Kommentera här


    Juni har varit lugn och till en början väldigt somrig. Månaden avslutades med lite sämre väder kanske, men åtminstone i början (medan man fortfarande jobbade) var det otroligt varmt. I juni gjorde jag min sista dag på Kunskapsskolan (för till hösten ska jag byta jobb, yaay!), jag fyllde år (ett år kvar tills trettio nu)…

  • Mödrar och söner & Ras och vithet

    I juni läste jag ut två till böcker! Mödrar och söner av Per Anders Fogelström (1991) samt antologin Ras och vithet redigerad av Tobias Hübinette (2011).

    Mödrar och söner – Per Anders Fogelström (1991)

    Jag köpte Mödrar och söner second hand för ett tag sedan, eftersom jag hade börjat lyssna på Barn-serien och tyckte om den jättemycket. När jag hade lyssnat klart på Vävarnas barn, Krigens barn och Vita bergens barn (som jag skrivit om här) läste jag fortsättningen Mina drömmars stad (som jag skrev om här) utan att veta att det var en fortsättning på barn-serien. I brist på fortsättningen i den serien köpte jag alltså en annan Fogelström-bok, nämligen denna, Mödrar och söner från 1991. Den utspelar sig också i Stockholm i en svunnen tid, närmare bestämt kring förra sekelskiftet och den omvälvande tiden det nya seklet innebar, såväl för Stockholms invånare som för stadens utseende och arkitektur. Jag läste nu att boken är en fristående fortsättning på tidigare böcker, men det var inga problem att hoppa rätt in i denna. Tyvärr tyckte jag inte riktigt den höll samma mått som Barn- och Stad-serien hittills gjort, den känns liksom lite mer… hoppig? Ofärdig? Jag vet inte, men jag kommer inte lika nära karaktärerna. Icke desto mindre läsvärd och det är en mysig bok att försvinna i till morgonkaffet.

    Ras och vithet – Tobias Hübinette (2011)

    För en historiekurs jag läser nu i sommar har jag bl.a. läst den här antologin, Ras och vithet redigerad av Tobias Hübinette men med bidrag även från andra forskare och skribenter som på olika sätt närmar sig bokens tema, nämligen svenska rasrelationer igår och idag. Den första delen av boken har en historisk ansats och består av ett gäng essäer som på olika sätt analyserar Sveriges historiska relation till ras och vithet. Bl.a. analyseras Rasbiologiska institutets fotografier av olika människor och dess konstruktion av vithet med hjälp av rekvisita, ljussättning mm – ty eftersom vitheten inte kunde bevisas med hjälp av fotografier fick man ta till andra hjälpmedel, i synnerhet när de som ansågs vara andra raser (t.ex. finnar) också var ljusa och blåögda. En annan essä analyserar en svensk-amerikansk nybyggartidning från 1800-talet och hur vita svenskar inte alltid betraktades just som vita, vilket ytterligare tydliggör att “vithet” är en flytande kategori som beror av kontext. Detta är egentligen det alla författare har gemensamt, nämligen synen på vithet som en konstruktion som varierar beroende på tid och rum. Bara för att man är ljus i hudfärgen betraktas man inte nödvändigtvis som vit, och vice versa.

    Andra delen av antologin består av essäer som snarare analyserar ras och vithet utifrån samtiden. Detta tycker jag är den mest intressanta delen, speciellt Hübinettes eget bidrag som diskuterar den specifikt svenska “färgblinda antirasismen” d.v.s. den ängslighet som finns i Sverige som gör att vi gärna pratar om rasism, men inte om raser, utifrån någon slags, för att citera Hübinette, “den som sa’t han va’t”-logik – pratar man om raser är man rasist. Men Hübinettes poäng är att bara för att man inte pratar om det försvinner det inte. Ras är visserligen inte ett biologiskt faktum på så sätt att man kan prata om olika djurraser – vi alla tillhör rasen homo sapiens sapiens. Icke desto mindre har idén om att raser finns en mycket stor påverkan på människor och på samhället än idag, i allra högsta grad. Arbetarklassen i Sverige är i allt högre grad rasifierad, ditt liv kommer att begränsas om du inte anses tillhöra den vita “rasen”. Ras är fortfarande en mycket materiellt (och även psykologiskt) betydelsefull kategori som präglar hela vårt samhälle, och därför måste vi prata om det och benämna det vid dess rätta namn. Som Per Wirtén sammanfattar den debatt om Mångkulturellt centrums satsning på rasfrågan 2012-2014 (som är den som Hübinette i sin essä analyserar): “Det finns vägande argument för rasbegreppet. Det är till exempel motsägelsefullt att diskutera rasdiskriminering, strukturell rasism och det koloniala arvet, men samtidigt upprätthålla ett starkt tabu mot ordet ras. Rasdiskriminering utan raser blir som ett klassamhället utan klaser, eller ett patriarkat utan kön; det blir subjektslöst” (citerat av Hübinette, 2011, s.246).

    Detta är en mycket läsvärd, intressant och lärorik bok som alla – i synnerhet vita – bör läsa. Allmänbildande och tankeväckande.

    Kommentera här


    One response to “Mödrar och söner & Ras och vithet”

    1. […] En fristående fortsättning på en av Per Anders Fogelströms Stockholms-skildringar, denna gång utspelar den sig kring förra sekelskiftet på Kungsholmen. Läsvärd, även om den inte var lika bra som Barn- och Stad-serierna. Skrev om här. […]

    I juni läste jag ut två till böcker! Mödrar och söner av Per Anders Fogelström (1991) samt antologin Ras och vithet redigerad av Tobias Hübinette (2011). Mödrar och söner – Per Anders Fogelström (1991) Jag köpte Mödrar och söner second hand för ett tag sedan, eftersom jag hade börjat lyssna på Barn-serien och tyckte om…

  • Tiveden dag 3

    Igår hade vi en lugn morgon och åt frukost på altanen i solen, vi fick till och med rulla ut markisen ner för värmen från solen.

    Are fixade med kaffe

    Denna vår tredje dag i Tiveden hade vi bestämt oss för att gå den blåa rundan med utgångspunkt från huvudentrén (den röda markeringen). Leden var 6,7 km lång men eftersom Ares tå stadigt blivit bättre och numera intagit en mer rosa snarare än blå nyans gick det bra.

    Efter ungefär tre fjärdedelar av slingan stannade vi för att fixa lunch vid Trollkyrkesjön som var väldigt vacker.

    Jag passade på att doppa mig och sen lagade jag lunchen på stormköket. Nudlar med bönor och tomatsås typ, inte mycket för världen en vanlig dag men i skogen blir allt jättegott.

    Jag tog ett dopp till innan vi var redo att gå, men först skulle vi ta ett par selfies och innan dess tog jag ett kort på denna gulliga kille:

    Och denna ensamma lilla gräsandsunge som simmade förbi helt själv? Så GULLIG men varför var den ensam??

    Facet när man ser en gullig liten gräsandsunge

    Tyvärr fick han varken se tjäder eller tretåig hackspett 🙁

    På väg hem tog vi vägen via Karlsborg, en lite större ort i närheten, för att proviantera inför födelsedagsfrukost + köpa med oss lite öl. Väl hemma satt vi på altanen och läste och drack öl och sen började vi med maten. Jag skrubbade potatis.

    Det var alles från denna fantastiska sommardag


    One response to “Tiveden dag 3”

    1. Mami Avatar
      Mami

      Sådan idyll

    Igår hade vi en lugn morgon och åt frukost på altanen i solen, vi fick till och med rulla ut markisen ner för värmen från solen. Are fixade med kaffe Denna vår tredje dag i Tiveden hade vi bestämt oss för att gå den blåa rundan med utgångspunkt från huvudentrén (den röda markeringen). Leden var…

  • Tiveden dag 2

    Hej! Nu är det eftermiddag och jag och Are sitter i vår lilla stuga i soffan och pustar ut efter en inte särskilt jobbig dag men ändock är man trött efter en dag i naturen. Vi väntade ut morgonens regn och sen tog vi bilen till en av nationalparkens tre ingångar, denna gång Vitsand (igår var vi vid huvudentrén). Vi hade bestämt oss för att gå den lilla orangea rundan för att den var kort (så Are kunde känna hur det gick med tån) och för att se Vitsandsgrottorna, som egentligen är en massa stora lösa stenblock från istiden som hamnat huller om buller så det blivit grottor. Det gick dock bra att gå för Are så vi fortsatte på den svarta och sedan vita leden via Junker Jägares sten (den största lösa stenen i Tiveden som är 15 meter hög).

    På en höjd efter en liten stigning, fortfarande på den orangea leden.

    Jag bad Are ta kameran så jag kunde gå ner mellan två block så han kunde ta kort på mig där :))

    Tog kort på honom också:

    Sen gick vi vidare och leden gick mycket spännande under stenblock

    När vi kom tillbaka till sjön Stora Trehörningens “kust” via den vita stigen tog jag ett dopp från sandstranden. Vi var typ ensamma där, och generellt är det ganska folktomt i nationalparken. Kanske beror på att folk ännu inte fått semester? Hur som helst väldigt skönt.

    Nu sitter vi som sagt i soffan, jag dricker en sen kaffe för jag kände mig så trött och Are läser sin Witcher-serie (fastän jag tjatar på honom att han borde läsa Harry Potter a.k.a. en av världens bästa böcker). Snart ska vi väl ta och laga middag? 🙂

    Uppdatering från dagen efter:

    Efter att jag skrivit klart det här inlägget ovan hände lite fler saker. Jag gick t.ex. ner och tog ett kvällsdopp, och träffade på ett litet rådjur på vägen ned till bryggan:

    Samt tre tranor men de syns inte på bild. Här badade jag:

    Och så åt vi middag också:

    Slut på uppdatering!

    Kommentera här


    Hej! Nu är det eftermiddag och jag och Are sitter i vår lilla stuga i soffan och pustar ut efter en inte särskilt jobbig dag men ändock är man trött efter en dag i naturen. Vi väntade ut morgonens regn och sen tog vi bilen till en av nationalparkens tre ingångar, denna gång Vitsand (igår…

  • Tiveden

    Jag och Are är på semester i Tiveden! Vi tog vårt pick och pack imorse och körde från Göteborg vid 8.30-tiden. Are körde hela vägen på ett helt exemplariskt sätt. Jag hade absolut noll att anmärka på, tycker han kan köra upp nu på studs.

    Hur som helst. Tiveden var målet! Vi har hyrt en Airbnb-stuga ca tjugo minuters bilfärd från nationalparken, men eftersom idag skulle vara en helt fantastisk sommardag (till skillnad från imorgon, tyvärr) satsade vi på att vara i Tiveden vid lunch så att vi kunde ta en eftermiddags-tur. Sagt och gjort, vi kom fram till huvudentrén vid ca 12.30 och började med att göra i ordning nudel-lunch på stormköket innan vi traskade iväg. Tyvärr slog Are i sin tå igår när vi spelade volleyboll hos i Spekeröd, och den är kanske bruten. Åtminstone är den blålila (även om det ser bättre ut idag) så Are parkerade sig efter ett par hundra meter medan jag gick vidare på den lila/gula leden längs med sjön, och fortsatte sedan tills jag avvek på den gråa och gick mellan de berömda Vringeli-rövarna (där en sjö, märk väl, heter “Röven”). Alice (Ares kompis) berättade att när hon och hennes föräldrar var där var de tvungna att vänta på Alice mamma jättelänge för att hon tvunget skulle klättra ner till sjön Röven för att kunna säga att hon “doppat foten i Röven”. Jag funderade på om jag skulle göra det as a tribute to Are som satt kvar vid sjön med bruten tå (för han ville också göra det) men jag bestämde mig för nej, det lämnar jag därhän, och gick vidare. Kom sedan tillbaka längs med den grå/blåa sträckan till huvudentrén där jag mötte Are igen, som tydligen behövt flytta på sig p.g.a. myr-attack.

    Innan jag gik iväg på min lilla solo-tur tog vi dessa bilder:

    Sen lämnade jag kameran med Are så nästa bild är inte förrän vi är i stugan, som är jättefin!!! Kolla bara:

    Efter att ha inspekterat den och installerat oss gick vi ner till sjön Unden. Mycket idyllisk grusväg.

    Där tog jag ett kvällsdopp här:

    Tycker ändå dessa bilder nedan blev ganska bra? Jag bad honom hålla kameran nära vattenytan haha

    Ja, och juste ja, för den ca 0,000001 (?) procent-andelen som läser min blogg som inte är min familj eller Are (vilka jag tvångsmässigt länkar nya inlägg till) så har jag snaggat mig. Har tänkt på det ett tag och ville testa nu inför sommaren.

    He went a lil’ crazy with the inzoomning

    Sen några bilder på oss också! Because we’re cute!

    Efter dopp och fotosession traskade vi hemåt och dåsade på en träbänk i kvällssolen en stund innan vi lagade middag inhandlad på Undenäs lanthandel. Vi fick ihop till tacos!

    Det var nog alles. Kul med Tiveden! Imorgon ska det regna ganska mycket så vi ska ta en lugn morgon och sedan åka till nationalparken igen på eftermiddagen och gå en tur (eller jag då, vad Are ska hitta på med sin tå får vi se). Puss & kram

    Kommentera här


    2 responses to “Tiveden”

    1. Olivia Avatar
      Olivia

      Fina bilder 🙂

    2. Mami Avatar
      Mami

      Tiveden verkar verkligen vara värt ett besök.
      Fantastiskt fina bilder också.

    Jag och Are är på semester i Tiveden! Vi tog vårt pick och pack imorse och körde från Göteborg vid 8.30-tiden. Are körde hela vägen på ett helt exemplariskt sätt. Jag hade absolut noll att anmärka på, tycker han kan köra upp nu på studs. Hur som helst. Tiveden var målet! Vi har hyrt en…

  • Från Signe till Alberte – Kerstin Thorvall (2013)

    Jag lyssnade klart sista delen av Kerstin Thorvalls autobiografiska romansvit i tre delar. Första delen, När man skjuter arbetare, handlar om Signes mamma, skogshuggardottern Hilma, som på 30-talet och mot bättre vetande gifter sig med en charmig men sinnessjuk man belagd med äktenskapsförbud. Andra delen, I skuggan av oron, handlar om resultatet av detta äktenskap som aldrig borde ingåtts: Signe, och om det potentiella Arvet, som Himla ständigt går och oroar sig för. Detta är en mor-och-dotter-skildring. I Från Signe till Alberte får vi istället följa Signe som ung vuxen och sedermera vuxen, och greppet i denna bok är lite annorlunda än de två tidigare. Här berättas det utifrån Signes perspektiv, och hon har fått en samtalspartner i Alberte, vars livsöde hon speglar sig i. Hela boken är skriven som ett långt brev till Alberte, där Signe berättar om den ständiga ångesten, den oförklarliga oron, den som pickar i bröstet och gör det helt omöjligt att leva ett normalt liv. Jobbet som modetecknerska går som på räls – Signe nådde sin dröm trots att alla var emot det – men livet som mor och maka går åt helvete.

    I början hade jag lite svårt att hänga med i det förändrade berättarsättet men man kommer snabbt in, och liksom de två tidigare böckerna är detta en jättebra bok och en naturlig fortsättning på de tidigare två. Jag tycker mycket om Kerstin Thorvalls sätt att skriva, och jag är ju en sucker för historiska romaner (nu är vi inne på 50-tal). Rekommenderar hela denna romansvit!

    Kommentera här


    One response to “Från Signe till Alberte – Kerstin Thorvall (2013)”

    1. […] Jag lyssnade klart sista delen av Kerstin Thorvalls autobiografiska romansvit i tre delar. Första delen, När man skjuter arbetare, handlar om Signes mamma, skogshuggardottern Hilma, som på 30-talet och mot bättre vetande gifter sig med en charmig men sinnessjuk man belagd med äktenskapsförbud. Andra delen, I skuggan av oron, handlar om resultatet av detta äktenskap som aldrig borde ingåtts: Signe, och om det potentiella Arvet, som Himla ständigt går och oroar sig för. I Från Signe till Alberte får vi istället följa Signe som ung vuxen och sedermera vuxen, och greppet i denna bok är lite annorlunda än de två tidigare. Här berättas det utifrån Signes perspektiv, och hon har fått en samtalspartner i Alberte, vars livsöde hon speglar sig i. Jag skrev om boken här. […]

    Jag lyssnade klart sista delen av Kerstin Thorvalls autobiografiska romansvit i tre delar. Första delen, När man skjuter arbetare, handlar om Signes mamma, skogshuggardottern Hilma, som på 30-talet och mot bättre vetande gifter sig med en charmig men sinnessjuk man belagd med äktenskapsförbud. Andra delen, I skuggan av oron, handlar om resultatet av detta äktenskap…

  • Maj 2023

    Ännu en månad har gått, som började extremt kall. Direkt efter att jag och Are anlänt till Göteborg efter Stockholmsvistelsen så gick jag till Bältesspännarparken för att fira Första maj med syndikalisterna. Trots regnet och rusket var det UNDERBART.

    Månadens sociala häng

    Jag åkte till Floda en fredagseftermiddag och hände med Lina:

    Jag och Olivia bestämde spontant en fin dag i början av maj att vi skulle ses vid Delsjön på picknick och bad. Därefter rullade vi ner till Matilda och Milla på middag och häng, och så avlöste Are och Olivia. En härlig spontan lördag!

    Jag och Are blev bjudna över till Alex, Sofie och Falke på söndagsgrillning i solen på deras innergård. Vilken lyx.

    Månadens natur

    Lärjeån är fantastiskt fin på försommaren. Jag och Are gick ner en ljus kväll och insöp naturen.

    Jag och Olivia bjöd också pappa på kanotande i Vättlefjäll! Detta var vår födelsedagspresent till pappa planerad sedan februari och det blev en riktig kanondag. Det är SÅ lyxigt att vi har Vättlefjäll så lättillgängligt här i Gbg.

    Månadens scenframträdande

    Mamma bjöd mig och Olivia på cirkus i form av Cirque du Soleil på Scandinavium vilket förstås var otroligt imponerande. Vilken kroppskontroll och vilken flexibilitet. Och sedan, icke att förglömma, Skogsfesten! Massor av bra band som jag inte minns namnet på men Boo boo bama orchestra var en höjdpunkt (otrolig scennärvaro, så queert och glittrigt och sexigt allt på samma gång), liksom Slowgold och Girafe.

    Månadens filmer

    Jag har inte sett så mycket film i maj, men jag tror jag sett åtminstone en mer än Murina? Men det är den jag har skrivit ner, och så här skrev jag om den:

    Murina (2021)

    I beskrivningen på Drakenfilm står det att detta är en “sunshine” noir, och det förstår man när man ser den. En till synes paradisisk ö i Adriatiska havet är Julijas hem, en brådmogen flicka i övre tonåren som, trots idyllen, inget annat vill än att lämna ön, eftersom hennes pappa där styr med järnhand. När en förmögen familjevän kommer på besök för att diskutera affärer ser hon sin chans. En suggestiv film som trots sitt solskimmer ständigt har nåt mörkt lurande i hörnen. Bra! 4 av 5.

    Månadens böcker

    I maj har jag läst ut I skuggan av oron av Kerstin Thorvall (2013), som jag skrev om här, Den rödaste rosen slår ut av Liv Strömquist , som jag skrev om här, och Kapital, rationalitet och sammanhållning – introduktion till samhällsteori av Boglind, Eliaeson & Månson (2005), som jag inte har skrivit om men använt som kurslitteratur i min senaste tenta i sociologi A. En mycket användbar bok om man vill förstå sig på de sociologiska klassiker-gubbarna Marx, Weber och Durkheim bättre!


    Ännu en månad har gått, som började extremt kall. Direkt efter att jag och Are anlänt till Göteborg efter Stockholmsvistelsen så gick jag till Bältesspännarparken för att fira Första maj med syndikalisterna. Trots regnet och rusket var det UNDERBART. Månadens sociala häng Jag åkte till Floda en fredagseftermiddag och hände med Lina: Jag och Olivia…

  • Skogsfesten 2023

    Jag var på festival förra helgen! Med Erik och Lisa. Det var mycket trevligt och såg t.ex. ut såhär, tror detta var när Slowgold spelade på fredagkvällen:

    På Slowgold

    Men innan dess hände förstås massa saker! Först och främst körde vi dit från Göteborg på fredagseftermiddagen. Det var spännande ända in i det sista kring vilken bil det skulle bli men den gamle nästan-veteranbilen hann bli klar på verkstan så Erik hämtade den och sen Lisa och sen mig lagom till jag slutade. Väl på plats på festivalområdet fixade vi våra sängplatser (jag sov bekvämt i bilen med tre lager liggunderlag, och de lite mindre bekvämt i tält) och sen var det dags att festivala!

    PiprökarN

    Vi rökte till exempel pipa! En ny upplevelse för min del. Arv från Eriks farfar!

    En mycket tinder-vänlig bild right?
    En inte lika tinder-vänlig bild?
    En helt otrolig spaghetti med “kött”färssås som serverades på fredagskvällen

    Och nu tror jag Slowgold snart är på G att spela där nere på scenen! I förgrunden syns gamla bekanta i form av Claes, Annelie och Wendela!

    Slowgold var toppen! Och här på bilden nedan syns också den orange-klädde sångaren i Boo boo bama orchestra som vi såg dagen efter

    Lite senare på kvällen

    Ja och vad hände sen efter att Slowgold hade spelat? En massa andra band spelade som jag inte minns namnet på men som var jättebra. Vi drack vin och dansade på och trots att det var mycket kyligt hade jag det mycket trevligt. Här är klockan mitt i natten när vi tar en paus i en hängmatta.

    Ny dag! Jag började dagen med morgondopp och frukost vid bryggan.

    Vi spenderade ganska lång tid vid sjön innan vi gick tillbaka upp till festivalområdet för att kolla på dagens band, som inleddes med en jazztrio som hette något med “Knarrby” om jag minns rätt. Mycket trevligt!

    Ja, på dagen var det varmt!

    Sen hade det blivit lite kallare framåt eftermiddagen, och tyvärr lite mulnare (?). Mer kläder på!

    Min bäste festkompanjon och ja. Ja, alltså han är ju inte bara en bra festkompanjon utan en mycket kär vän också som tyvärr ska flytta till Stockholm nu :(((((

    Ja men det var väl typ det tror jag? Tack Skogsfesten för denna gång! Favorit i repris från 2019, då jag senast var på Skogsfesten:


    Jag var på festival förra helgen! Med Erik och Lisa. Det var mycket trevligt och såg t.ex. ut såhär, tror detta var när Slowgold spelade på fredagkvällen: Men innan dess hände förstås massa saker! Först och främst körde vi dit från Göteborg på fredagseftermiddagen. Det var spännande ända in i det sista kring vilken bil…

  • Två böcker jag läst på sistens

    I skuggan av oron – Kerstin Thorvall (2013)

    Jag har lyssnat ut andra delen av Kerstin Thorvalls semibiografiska trilogi! I skuggan av oron, som så passande beskriver den känsla som Signe Thornvalls mamma Hilma ständigt befinner sig i – oron över att det där som Sigfrid sa innan han gick bort, att “det blir lagom på Signe”, inte stämmer, utan att även Signe ärvt hans sinnesjukdom, den som gör honom manisk i perioder.

    I denna del får i följa Hilma och Signe och hur de framlever sitt liv utan fadern och maken Sigfrid under 1930- och 1940-talen. Många beklagar sig över stackars Hilma som blivit ensam med tonårsdottern, men själv tycker Hilma bara att det känns skönt, för nu slipper hon oroas över Sigfrids tendens att skämma bort och hetsa upp flickan. Istället har oron över maken ersatts av en ständig oro för dottern Signe, Kerstin Thorvalls alter ego. Visserligen går det bra för Signe i skolan, men hon är en känslig flicka och relationen till modern är komplicerad, precis som Kerstins egna relation med sin mamma.

    Jag tyckte boken var jättebra och en naturlig fortsättning på föregående När man skjuter arbetare. Om den förra kretsade kring relationen mellan Hilma och Sigfrid, kretsar denna kring relationen mellan Hilma och Signe. Kommer nästa och sista del kanske kretsa kring relationen mellan Signe och någon annan…? Hur som helst rekommenderar jag denna bok, som skildrar en svunnen tid utifrån relationerna, på ett fängslande sätt i all sin vardaglighet, precis som en modern klassiker skall göra.

    Den rödaste rosen slår ut – Liv Strömquist (2019)

    I Den rödaste rosen slår ut från 2019 tar Liv Strömquist itu med Leonardo DiCaprios många och flyktiga kärleksrelationer, och ställer sig frågan: varför lyckas inte Leonardo få en kärleksrelation att hålla? Varför går han hela tiden från blond, snygg baddräktsmodell till en annan, utan att lyckas bli kär? Varför är det överhuvud taget så svårt att bli kär i dagens senkapitalistiska samhälle…? Detta försöker Liv svara på med hjälp av sociologiska teorier från bl.a. husgurun Eva Illouz, som Liv ofta nämnt i både En varg söker sin podd och Stormens utveckling som båda är två av mina favoritpoddar just för att Liv Strömquist a.k.a. min husguru medverkar.

    De sociologiska teorier som Liv använder för att “kanske, kanske” (som hon ofta skriver som någon sorts brasklapp) förklara samtidens brist på äkta kärlek och commitment är komplicerade, och trots att det är ett seriealbum liknar det snarare en populärvetenskaplig skrift med illustrationer, men hon kan sin grej av att ta akademin till folket och på ett enkelt sätt tillgängliggöra teorier för att förstå samtiden. Jag tycker fortfarande att Liv Strömquists bästa bok är Kunskapens frukt från 2013, men den här är absolut också mycket läsvärd och jag har köpt hem Eva Illouz’ bok Därför tar kärleken slut för att läsa originaltexten som Liv så mycket utgår från i denna bok.

    Liv är så smart! Älskar hennes hjärna! Läs denna bok!


    One response to “Två böcker jag läst på sistens”

    1. […] maj har jag läst ut I skuggan av oron av Kerstin Thorvall (2013), som jag skrev om här, Den rödaste rosen slår ut av Liv Strömquist , som jag skrev om här, och […]

    I skuggan av oron – Kerstin Thorvall (2013) Jag har lyssnat ut andra delen av Kerstin Thorvalls semibiografiska trilogi! I skuggan av oron, som så passande beskriver den känsla som Signe Thornvalls mamma Hilma ständigt befinner sig i – oron över att det där som Sigfrid sa innan han gick bort, att “det blir lagom…