Imorgon är min sista jobbdag på Fenestra centrum. Trots åttornas idoga kampanjande för att få mig fastanställd (så jävla gulligt – några i 8B startade till och med en namninsamling haha <3) så har jag inte fått förlängt – men det förstår jag iförsig då de behöver någon på 80 % (och helst med legitimation såklart) och så mycket kan jag inte jobba om jag ska bli klar med min lärarutbildning någon gång. Jag har bestämt mig för att köra på med KPU:n (= kompletterande pedagogisk utbildning) på heltid kommande läsår, så får jag min legitimation vid den här tiden om ett år för att undervisa i samhällskunskap på gymnasiet. Min tredje akademiska utbildning kommer det bli då… haha. Parallellt tänkte jag läsa historia eller sociologi på 50 % (beroende på vad som är mest strategiskt…. d.v.s. vilket av dessa två ämnen som jag snabbast skulle kunna få ytterligare behörighet i….) så då har jag ju ändå inte tid för så mycket jobb. Men jag hoppas på att få komma in och vicka ibland för tbh har den här terminen på Fenestra varit SÅ fantastisk för mig. Och det var ju det det här inlägget skulle handla om. En hyllning till de elever jag haft – och kollegorna jag fått jobba med. 🙂

Den här terminen (och en bit av förra) har på samma gång varit något av det absolut svåraste (eller okej, delad förstaplats med när jag med noll budget arrade en antikapitalistisk pridefestival) och roligaste jag gjort. Jag var skitnervös när jag började, utan lärarlegitimation och riktig lärarerfarenhet, och skulle ta över två nior som haft samma lärare sen sexan. Hur skulle de ta emot en ny vikarie precis i slutspurten, när betygen är så viktiga inför gymnasievalet, och när de haft samma omtyckta lärare de senaste 3,5 åren? Och hur skulle jag tackla uppgiften att ensam lotsa klasser på 25 ungar (mitt i brinnande pandemi…) genom hållbar utveckling, abrahamitiska religioner, samhällsekonomi och demografi…?

Well, såhär med facit i hand så gick det ju ändå bra. Jag hoppas och tror att de lärde sig något, och även om det var en hel del stök (speciellt i en av åttorna….), många övertimmar när jag läste niornas religionstexter, stress över bedömning och myndighetsutövande (literally…. det sätt på vilket jag bedömde niornas religionstexter och ekonomiprov kunde påverka deras möjligheter till att komma in på gymnasiet! Och därmed hela deras framtid! HJÄLP), upprörda vårdnadshavare, besvikna elever och andra utmaningar i stil med “hur agera när elever säger rasistiska/homofoba saker?”, “hur få med ALLA, även de med språk- eller koncentrationssvårigheter?”, “hur vara personlig men inte privat?” och så vidare…. så har det varit så HIMLA roligt.

Alltså det har varit ett sant PRIVILEGIUM att få vara med på ett litet hörn i dessa fjorton-, femton- och sextonåringars liv, och lotsa dem genom några av SO-ämnena efter bästa förmåga (som, såklart, ibland har brustit). Men lyckan när en stökig elev som vanligtvis får F faktiskt fattar slår allt. Eller när en elev med utomeuropeisk bakgrund kan relatera till och använda kunskap om sitt hemland för att förstå det aktuella ämnet. Eller när klassrumsdiskussioner om ekonomi, etik, moral, klass, hbtq+, rasism, politik eller vad det nu än må vara går varm, och elever vågar uttrycka sina ståndpunkter och argumentera för sin sak. Eller när man får ta del av elevernas tankar och resonemang i skrivna uppgifter. Det är visserligen ett jävla megajobb att rätta 50 elevers religionstexter (niorna) eller demografitexter (åttorna), och som sagt, det blev en del övertimmar, men också – så roligt det var att få läsa. Få se att saker som sagts under lektionstiden gått in, och hur eleverna sedan själva relaterar tillbaka och använder kunskapen.

Och för att inte tala om allt runt omkring själva undervisningen. Det tar ju såklart ett tag innan man som ny vikarie är accepterad, och för mig tog det ju ett tag innan jag lärde mig alla 100 nya namn, men så småningom börjar man bygga relationer, och det är så jävla fint att få höra om deras liv och tankar och aktiviteter utanför skolan. Minns också så himla mycket tillbaka till min högstadietid och att gå i åttan/nian. Kan se mig själv i många av eleverna, och kan se vilka jag som 14/15-åring hade fruktat/hatat/varit avundsjuk på/tyckt var söt o.s.v. Kan se hur många av tjejerna är sådana hardworking duktiga flickor med höga krav på sig själva, vilket jag känner igen mig i. Kan se hur det har hänt saker på feminismfronten på ett decennium – de har (åtminstone teoretisk) koll på samtycke vilket gör mig så jävla glad. De är så woke och politiskt medvetna på ett sätt – men fortfarande oroliga tonåringar mitt i den värsta tiden av kroppar som förändras, känslor som sprudlar och man vill vara så nära nära som det bara går, och några är fysiskt vuxna och andra inte och det är skitjobbigt, och man är stressad över skolan och gymnasiet och vill ha bra betyg men samtidigt vara cool och man vill bara passa in men samtidigt vara unik och man är mellan barn och vuxen och är så himla stor men samtidigt så liten. Ja herregud man vill ju inte tillbaka till högstadiet direkt, men jag minns samtidigt tiden med värme när jag nu varit tillbaka i högstadiets korridorer.

På många sätt är åttorna och niorna jag haft så vuxna och mogna, som det här med medvetenheten kring samtycke eller acceptansen för hbtq+ och att bryta de traditionella könsrollerna. Samtidigt är de ju så unga vilket man lätt glömmer bort. Men jag tycker mig se att man kanske blir vuxnare lite snabbare i stan? Eller så var det bara jag. Men om jag ser tillbaka till mig själv på högstadiet kändes jag så mycket mer som ett barn än vad jag betraktar dessa elever? Men som sagt, det kanske bara är så man känner, eller så är det annorlunda mellan stad och landsbygd, eller så är det en kombination eller har faktiskt förändrats.

Hur som helst, jag har lärt mig en massa om mig själv både privat och som yrkesverksam lärare vilket jag förhoppningsvis lär bli om allt går enligt planerna, och det är framför allt tack vare eleverna (och fantastiska kollegor, t.ex. Ulla som varit min stabila klippa och kunskapskälla genom hela vikarietiden). Så från en tidigare högstadieelev till en annan, tack så himla mycket. Jag ser fram emot att fortsätta vara lärare för att tack vare er fick jag en sån bra första experience. Tänk att jag när jag slutade nian tänkte att jag “aldrig ska bli lärare” (eftersom pappa var rätt bitter på läraryrket på slutet) och nu elva år senare sitter jag här med lite mer än en termin av undervisning i ryggen och viljan att fortsätta med det. Life, ändå.

P.S. Bonusbild på mig, Anna och Mikael från i torsdags när vi klättrade höghöjdsbana i Partille. Perks of being a lärare – det är jävligt tufft under läsåret men sen får man belöning i form av långa sommarlov och en massa lekdagar i slutet på terminen.