Jag har skrivit hemtenta i första delkursen i rasismens historia som jag läser via Mittuniversitetet denna sommar, och blev mycket nöjd med min text, så därför tänkte jag publicera den här. Håll till godo och bare with me.

1. Samer, afrikaner och rasism i Sverige.

Även om Carl von Linné inte rangordnade de grupper han indelade människan i på 1700-talet, framgår det i beskrivningen av afrikaner som “flegmatiska”, “lata” och “slappa” (att jämföra med européer som beskrevs som “muskulösa”, och “uppfinningsrika”) (citerat i Catomeris, 2017: 33) med all önskvärd tydlighet att afrikaner stod lägst i hierarkin (Fredrickson, 2003: 57). I skildringar av svarta slavar på den svenska kolonin St Barthélemy från sent 1700-tal framställs afrikanen som en underlägsen, ännu ej utvecklad människoras (Catomeris 2017: 40), vilket även syns i svenska missionärers och sjömäns skildringar från Kung Leopolds Kongo på 1800-talet (Catomeris, 2017: 44). På 1960-talet, parallellt med Afrikas avkolonisering, ersattes negativa stereotyper av afrikanen som en underlägsen, ociviliserad ras alltmer av en exotifierande (Catomeris, 2017: 70). Fortfarande präglades dock synen på afrikaner som en outvecklad grupp i behov av hjälp från ett mer utvecklat “vi” (ibid).

De första svenska skildringarna av samerna härrör från de fogdar och präster som på 1500-talet skickades till Sápmi för att registera, beskatta och kristna samerna – berättelser som präglas av andrafiering och exotifiering (Catomeris, 2017: 280). En vanlig stereotyp var samer som trollgubbar, men på 1700-talet kom också bilden av samen som “ett passerat led i den biologiska utvecklingen” (Catomeris, 2017: 290). I och med den vetenskapliga rasismen på 1800-talet befästes bilden av samen som en lägre stående och mindre utvecklad ras (dock ej lika lågt stående som svarta) (Catomeris, 2017: 295). Samernas levnadssätt beskrevs essentialistiskt (Catomeris, 2017: 301), och man räknades bara som same om man var same på rätt sätt, det vill säga från början av 1900-talet endast om man var renägare (Catomeris, 2017: 309). I allmänhet infantiliserades samerna liksom afrikanerna, och sågs som inkapabla att fatta beslut (Catomeris 2017: 312).

Afrikanen skildrades till viss del som ett hot – till exempel hotade svarta jazzmusiker svensk moral (Catomeris, 2017: 56) – men samen har i större utsträckning framställts som ett hot. På 1600-talet sågs samernas religion som ett hot mot kristendomen, då samerna ansågs stå i förbund med djävulen, vilket manifesterades i 1600-talets häxprocesser (Catomeris, 2017: 283). På 1800- och 1900-talen dominerade bilden av samerna som ett hot mot den svenska rashygienen, vilket Herman Lundborg, chef för det svenska rasbiologiska institutet, pläderade (Catomeris, 2017: 296).

Det är framförallt synen på samer som ett hot mot rashygienen som har föranlett statliga åtgärder. Herman Lundborg menade att Sverige riskerade att förfalla om man tillät “undermåliga” anlag föras vidare, och därför var det essentiellt att identifiera sådana anlag för att hindra fortplantning (Lundmark, 2007: 17). För detta ändamål krävdes rasbiologisk forskning såsom minutiösa skallmätningar av bland andra samer, vilket bifölls av riksdagen (ibid). År 1922 fick institutet finansiellt stöd för att göra en omfattande “klassificering av det svenska folket utifrån rasordnade kategorier” (Kjellman, 2017: 48), mot bakgrund av att den nordiska rasen ansågs hotad. Staten sanktionerade alltså i början av 1900-talet rasbiologisk forskning med syfte att förhindra “hotet” om rasblandning.

De yttersta mekanismer som triggade rasism mot samer och afrikaner är förmodligen en blandning av flera faktorer, varav Sveriges nationsbygge är en. Koloniseringen av Sápmi och St Barthélemy – projekt med starka ekonomiska och politiska incitament – hade förmodligen inte kunnat sanktioneras om man inte betraktade samer och afrikaner som outvecklade, infantila och i allmänhet lägre stående raser. Xenofobi (“en reflexmässig känsla av avoghet mot främlingen”, Fredrickson 2003: 19) utvecklades alltså, tror jag, till rasism mycket på grund av politiska och ekonomiska intressen. Ett utökat territorium ger större politisk och ekonomisk makt, så att kronans intresse för Sápmi och samernas handelsvaror ökade på 1500-talet (Catomeris, 2017: 279) är förmodligen ingen slump. Det trettioåriga krigets kostsamhet utgör ytterligare ett exempel på hur ekonomiska orsaker kan ligga bakom den bild av samer som ett förtappat, utdöende och outvecklat släkte (Catomeris, 2017: 298) som behövdes för att legitimera den första gruvbrytningen i Sápmi i början av 1600-talet (Catomeris, 2017: 282).

På samma sätt låg ekonomiska orsaker bakom den lukrativa slavhandeln både inom det Svenska Afrikakompaniet på 1600-talet och på den svenska kolonin St Barthélemy på 1700-talet, den senare i en tid då opinionen kring slavhandel höll på att svänga vilket kung Gustav III utnyttjade då priset på slavar antogs öka till följd av detta (Catomeris, 2017: 39). Svensk slavhandel, som genererade ekonomisk profit, kunde lättare legitimeras om handelsvarorna sågs just som handelsvaror snarare än fullvärdiga människor.

Tesen att rasism delvis beror på ekonomiska/politiska mekanismer nämns även i Fredrickson (2003). En likhet mellan rasismen mot judar i Tyskland och mot svarta i USA var nämligen att båda delvis berodde på att “medlemmar av majoriteten konkurrerade […] med medlemmar av utgruppen om arbetstillfällen eller på andra ekonomiska områden” (Fredrickson, 2003: 79). Det fanns alltså ekonomiska incitament för vita att åberopa rasmässiga skillnader och använda dem som grund för en politik som upprätthöll en rasordning, precis som Sveriges politik gentemot samer och afrikanska slavar.

2. Hur förstärkte upplysningen rasismen?

Upplysningsfilosofen Voltaire fördömde kristendomens godkännande av slaveriet, men kritiserade samtidigt skapelseberättelsen om Adam som stamfader – människor bestod enligt Voltaire av skilda arter med olika ursprung och medfödda egenskaper som utvecklats separat (Fredrickson, 2003: 62). Föremålet för Voltaires förakt var den kristna överhögheten snarare än slaveriet (ibid), och hans dubbelhet illustrerar det paradoxala i att upplysningens jämlikhetsideal utgjorde en förutsättning för rasismens framväxt.

Enligt Fredrickson (2003: 51) finns två huvudformer av rasism: den hudfärgsbaserade som var framträdande i USA framförallt efter inbördeskriget, samt “den essentialistiska varianten av antisemitism” som kulminerade under Förintelsen. Hudfärgsrasismens uppkomst kan spåras till senmedeltiden, medan antisemitismen har rötter i tidigmodern tid, då judarna ansågs skyldiga till Jesu korsfästelse (Fredrickson, 2003: 28).

De rasistiska idéerna om medfödda och oföränderliga skillnader kom till uttryck bland annat i förföljelser av judar från 1000-talet, tankar om limpieza de sange (rent blod) under återerövringen av den Iberiska halvön på 1400-talet och den begynnande europeiska slavhandeln med svarta vid samma tid (Fredrickson, 2003). Rasismen kunde sanktioneras av kristendomen – det var ju trots allt judar som mördat Jesus och med god vilja kunde man finna stöd i Bibelberättelsen om Ham vars ättlingar förbannades till slaveri varpå deras hud mörknade för att svarta var födda till slavar (Fredrickson, 2003: 23).

Innan upplysningen hade det inte förekommit protester mot slaveriet eller de påtvingade ghettoboendena, men när upplysningsfilosoferna började kritisera religionen, kyrkan förlorade makt och maximen “alla människor är födda fria” skrevs in i den franska och amerikanska konstitutionen kunde man inte längre försvara förnekandet av fullvärdigt medborgarskap till svarta och judar med att det var “Guds vilja” – de nya “jämlikhetsnormerna krävde särskilda skäl om någon skulle utestängas” (Fredrickson, 2003: 66). Upplysningstidens universella ideal om frihet och jämlikhet skapade alltså ett behov av att definiera svarta, judar och andra lägre stående “raser” som bärare av en “extraordinär defekt som gör dem mindervärdiga som människor” (Fredrickson, 2003: 24) och därmed som “biologiskt olämplig[a] som medborgare” (Fredrickson, 2003: 66), för att kunna legitimera den rasordning som rådde.

Att upplysningens jämlikhetsideal bidrog till att rasismen förstärktes syns tydligt i hur rasmaktsordningen i USA utvecklades, uttrycktes och legitimerades fram till inbördeskrigets utbrott, trots självständighetsförklaringen och den anspråksfulla konstitutionen. Egenskapen “vit” utvecklades i dialektik med att egenskapen “svart” gradvis förknippades med att vara slav under 1600- och 1700-talen (Roediger, 2008: 2-4). Samtidigt rasifierades arbetskraften och solidaritet mellan afrikaner och européer gjordes olagligt på slutet av 1600-talet, vilket tillsammans grundlade en rasbaserad splittring av arbetarklassen (Roediger, 2008: 5-6).

Trots detta utbröt ett interrasialt uppror i Virginia 1675-1676, med målet att uppnå frihet genom undanröjandet av ursprungsfolken, men eftersom denna interrasiala solidaritet utgjorde ett reellt hot mot den koloniala överklassen blev responsen en allt rigidare rasordning (Roediger, 2008: 19). 1691 användes för första gången ordet “vit” som en definierande term i en lag som förbjöd interrasialt samlag, vilket sedan förekom i fler lagar – exempelvis specificerades att “vita” kvinnor automatiskt födde fria barn, medan afrikanska slavars barn blev egendom (Roediger, 2008: 28-29). Slavägares våldtäkter mot slavkvinnor blev alltså en del av rasordningen eftersom de potentiellt kunde generera egendom (ibid).

Vitheten som identitet växte alltså fram i samband med tvångsförflyttningen av ursprungsbefolkningen som en förutsättning för frihet, och att svart hudfärg alltmer förknippades med slavstatus – det vill säga ofrihet (Roediger, 2008: 28). Eftersom vithet blev en förutsättning för frihet kunde afrikaner och ursprungsbefolkningen inte omfattas av upplysningsidealen (Roediger, 2008: 28) och slavuppror sågs som ett brott inte bara mot egendom utan mot revolutionärernas frihetskamp (Roediger, 2008: 42). Den skenheliga inställningen till upplysningsidealen blir tydlig i Frihetskrigets resultat: självständighetsförklaringen 1776 och den amerikanska konstitutionen deklarerade allas frihet och jämlikhet – samtidigt som antalet svarta slavar ökade fyrfaldigt fram till inbördeskriget och fördrivningen av ursprungsbefolkningen antog nya dimensioner (Roediger, 2008: 33-34).

Diskrepansen mellan konstitutionella anspråk å ena sidan, och rasordningen å den andra, föranledde framväxten av en abolitionistisk rörelse i början av 1800-talet (Fredrickson, 2003: 76). Rasismen framträdde nu som en ideologi om medfödd vit överhöghet och svart underlägsenhet eftersom kraven på emancipation krävde en starkare legitimering av rasordningen (ibid). Faktum är att vit överhöghet sågs som lösningen på dilemmat mellan upplysningsideal och social splittring eftersom fokus låg på att överbrygga klassklyftorna mellan vita (snarare än på att uppnå rasial jämlikhet) och då blev vitheten en klassöverskridande kraft (Roediger, 2008: 78).

Vissa försvarade slaveriet med att svarta var en degenererad ras vars olyckliga utveckling var irreversibel, andra dammade av Bibelhistorien om Ham (Fredrickson, 2003: 76). Oavsett hur man legitimerade slaveriet kunde man göra det på andra grunder än ras eftersom “slav” var en juridisk status. Därför uttrycktes den renaste formen av vit överhöghet i Nord- och gränsstaterna mot de svarta som “emanciperats” (Fredrickson, 2003: 77). I dessa områden tvingades svarta konkurrera med varandra när de nekades arbete på basis av hudfärg (Roediger, 2008: 97), samtidigt som rasordningen upprätthölls med segregation och våld (Fredrikson, 2003: 77). Detta visade att svarthet i sig var ett oöverstigligt hinder för medborgarskap ända fram till 1863 (ibid).

3. Vad är rasism och när uppstod rastänkandet?

Lundmarks (2007) definition av rasism innehåller tre fenomen som, länkade till varandra, tillsammans utgör rasism. Den första länken är rasteori (idén om att det finns ett antal “rena raser”), den andra är rasbiologi (att rasernas fysiska skillnader innebar skillnader i mer eller mindre eftersträvansvärda egenskaper), samt raspolitik (åtgärder för att bibehålla hierarkin genom systematisk diskriminering av och eventuellt våld mot icke önskvärda raser) (Lundmark, 2007: 34). Det är först när dessa tre fenomen är sammanlänkade som det är tal om rasism. Mittenlänken, rasbiologin, var dock tämligen svag eftersom det var nonsens – hur mycket man än mätte kunde man inte vetenskapligt bevisa att sociokulturellt betingade egenskaper var biologiskt medfödda (Lundmark, 2007: 34).

Mittenlänkens svaghet användes som kritik både av motståndare till och sympatisörer för rastänkandet – bristande vetenskapliga belägg kunde ju inte adekvat legitimera rasdiskriminering (Lundmark, 2007: 34). Ändå utgjorde rasteorin en utgångspunkt för att rangordna folkgrupper på biologisk grund, och föra en politik för att upprätthålla rasordning, vilket definierar rasismen (Lundmark, 2007: 8). Utifrån denna definition, är det historiska sammanhang i vilket rasismen uppkom upplysningstiden, det vill säga senare delen av 1700-talet och början av 1800-talet, eftersom det var vid denna tid som utvecklingsteorier och biologisk rasism slog igenom och kunde legitimera den västerländska imperialismen (Lundmark, 2008: 8).

Enligt Fredricksons (2003) definition av rasism krävs dels en essentialistisk idé om att kulturellt betingade skillnader mellan grupper är medfödda och oföränderliga (snarare än socialt konstruerade), och dels ett omsättande av dessa idéer i praktik, i syfte att upprätta eller stödja en hierarkisk rasordning “som anses spegla naturlagen eller Guds vilja” (Fredrickson, 2003: 19). Utifrån denna definition finns enligt Fredrickson (2003: 51) två huvudformer av rasism: den hudfärgsbaserade som antog sin mest extrema karaktär i USA mellan inbördeskriget och Första världskriget, samt den essentialistiska antisemitismen som kulminerade i Förintelsen.

Fredricksons (2003) definition är lik Lundmarks (2007) eftersom båda innehåller ingredienserna idé/rasteori och praktik/raspolitik. Det som skiljer författarna är att Fredrickson (2003: 28) förlägger det historiska sammanhang i vilket rasismen uppkom tidigare än Lundmark, nämligen tidigmodern tid för den essentialistiska antisemitismen, och senmedeltid för hudfärgsrasismen (Fredrickson, 2003: 28). Å andra sidan menar Fredrickson (2003), precis som Lundmark (2007), att rasismen blev en fullfjädrad ideologi först i upplysningstiden eftersom de nya jämlikhetsidealen krävde en mer utstuderad legitimering av rasordningen när man inte längre kunde skylla på “Guds vilja”.

Wasniowskis (2017) definition av rasism är inte lika rigid som tidigare nämnda – Wasniowski skriver uttryckligen att rasism är “ett svårdefinierat begrepp” (s.41). Wasniowski (2017) redogör för men ansluter sig inte till någon av de tre grundteorierna om rastänkandets uppkomst: som en produkt av det storskaliga förslavandet av afrikaner; limpieza de sangre-doktrinen; eller den semitiska myten om Ham, utan framhåller istället att föreställningar om vad som är rasism förändras över tid. Icke desto mindre utkristalliserar Wasniowski (2017: 30) ett gemensamt drag i de tre förklaringarna: att rastänkandet – oavsett hur man förklarar dess uppkomst – fyller funktionen att upprätthålla en redan existerande social ojämlikhet genom att reproducera föreställningar som kan legitimera den (Wasniowski, 2017: 30). Här tillkännages alltså Wasniwoskis (2017) definition av rasism: att ojämlikheten kommer före rasföreställningarna, och inte tvärtom. På detta sätt kan Wasniowskis (2017) definition av rasism ses som socialkonstruktivistisk (det vill säga spatialt och tidsmässigt föränderlig), eftersom den sociala ordning som rasismen fyller funktionen att upprätthålla kan se olika ut beroende på kontext.

Nackdelen i Wasniowskis definition är att relativiteten riskerar att urvattna begreppet “rasism”. Styrkan är att man kan blottlägga implicit rasism i fenomen som enligt andra mer fasta definitioner inte anses rasistiska – Wasniowski (2017) diskuterar exempelvis etnopluralismen som rasism, vilket inte skulle godkännas av Fredrickson (2003) eftersom företrädare för etnopluralismen “bara” förordar rasåtskillnad, utan att rangordna raserna eller vilja upprätthålla en rashierarki. Vidare skulle Wasniowskis (2017) definition kunna vara användbar för att analysera samtidens debatt om koranbränningar där en sida försvarar yttrandefriheten och rätten till religionskritik, medan andra menar att koranbränningarna utgör uttryck för rasism. Det faktum att koranbränning anses vara rasism öppnar upp för intressanta frågeställningar kring “vad det är som gör att olika fenomen identifieras som rasistiska” (Wasniowski, 2017: 42) – vilken social ordning fyller isåfall denna rasism (om det nu är rasism) funktionen att upprätthålla?

Utifrån Wasniowskis (2017: 42) definition av rasism är det svårt att ge ett svar på frågan om i vilket historiskt sammanhang som rasismen skulle ha uppkommit, eftersom svaret beror hur man definierar “rasism” och “ras”, vilket är kontextuellt. Wasniowskis (2017: 42) poäng är att istället för att definiera rasism som “en särskild föreställning” (som Fredrickson och Lundmark gör), är det mer givande att studera rastänkandets historia för att exponera vilka mekanismer det är som gör att ett visst fenomen anses vara rasistiskt. Lika viktigt är det att förflytta analysen från idéplanet till den praktiska verkligheten och studera “vilken praktik som motiveras, förespråkas eller ger upphov till rasism” (Wasniowski, 2017: 42, min kursivering).

Referenslista

Catomeris, C. (2017). Det ohyggliga arvet. Stockholm: Ordfront.

Fredrickson, G. M. (2003). Rasism. Lund: Historiska media

Kjellman, U. (2017). Fysionomi och fotografi – den rasbiologiska konstruktionen av den nordiska rasen som vit. I T. Hübinette: Ras och vithet – svenska rasrelationer igår och idag, s.47-70. Lund: Studentlitteratur.

Lundmark, L. (2007). Allt som kan mätas är inte vetenskap – en populärhistorisk skrift om Rasbiologiska institutet. (Skriftserie # 4:2007). Forum för levande historia. Tillgänglig: https://www.levandehistoria.se/sites/default/files/material_file/skriftserie-4-allt-som-kan-matas-ar-inte-vetenskap.pdf

Roediger, D. R. (2008). How race survived U. S. history. London & New York: Verso.

Wasniowski, A. (2017). Rasismens former – om vetenskapligt och ideologiskt rastänkande. I T. Hübinette: Ras och vithet – svenska rasrelationer igår och idag, s.25-43. Lund: Studentlitteratur.

Tag: rasism

Borta med vinden del 2 och Här ruvar havet

Mar 14, 2025

—

by

Alice Andrews

in 2. Kultur, Litteratur

Har läst ut två till böcker i mars: Borta med vinden del 2 av Margaret Mitchell (1936) och Här ruvar havet av Flora Wiström (2023). Vi börjar med Borta med vinden, vars första del jag skrev om här. Om första delen (som egentligen inte ens är en första del – det är bara att just den utgåvan jag läst, dvs från 60-talet, är uppdelad på två böcker eftersom boken är så himla lång, drygt 1000 sidor) handlade om upptrappningen till kriget och själva kriget, så utspelar sig denna andra del framförallt efter kriget, under Rekonstruktions-tiden. Denna period i USA:s historia var jobbigt för Södern – de hade förlorat kriget, spenderat sina Konfederationspengar, slavar blev frigivna, svarta män fick rösträtt och Nordstaterna ockuperade Sydstaterna och satte republikaner (för på den tiden var Demokrater och Republikaner förvirrande nog tvärtom jämfört med hur det är idag – det var Demokraterna som var de slavägande Sydstatarna och Republikanerna som var Nordstaterna) att regera. Utfattiga före detta slav- och plantageägare är bittra över situationen, men vägrar samtidigt låta fattigdomen definiera dem: de drömmer om svunna tider och upprätthåller sina överklassvanor, vägrar befatta sig med “scalawags” (vita sydstatsbor som stått på Republikanernas sida och alltså ansågs ha svikit Sydstaternas ideologi om vit överhöghet) och “carpetbaggers” (folk som kommit norrifrån till sydstaterna för att pröva lyckan och därmed ansågs utnyttja Sydstaternas ruiner, och/eller stöttade Republikanernas politik). Alla utom Scarlett, dvs.

Scarlett, handelskraftig och med tveksam moral, struntar i vad folk tycker. Hon vägrar att nånsin uppleva fattigdom, svält och krigets umbäranden igen, och därför gör hon vad hon kan för att säkra situationen, vad det än må kosta. Gifter sig med sin systers trolovade Frank Kennedy, exempelvis, och tar över hans plan att köpa ett sågverk med hjälp av ett lån från den i Atlanta djupt ogillade Rhett Butler. Trots maken Franks protester, och alla de fina (men fattiga) familjernas tydliga ogillande, driver Scarlett sin såg med järnhand, exempelvis genom att anställa fångar vilket anses skandalöst. Dessutom är hon kvinna! Bestörtningen över hennes beteende vet inga gränser. Samtidigt drar hon faktiskt in pengar och står på egna ben.

Sedan handlar boken om de umbäranden som Scarlett och de runt omkring henne får ta itu med under Rekonstruktionstiden. Mycket kretsar just kring hur impopulär Scarlett är, eftersom hon inte beter sig som kvinnor “ska”, men också om hennes (för mig obegripliga) kärlek till Ashley, som hon aldrig kan få, eftersom han är gift med den milda Melanie. Och trots att Scarlett och Ashley ibland (enligt 1800-talets mått mätt) korsar gränser som inte får korsas, står Melanie alltid troget vid Scarletts sida, för lojal för att förstå att Scarlett egentligen trånar efter hennes make.

Jag tycker att Borta med vinden absolut är läsvärd, inte minst hur historisk synpunkt eftersom man verkligen får en insikt i hur Sydstatarna resonerade då (när boken utspelar sig), på 1930-talet (då boken skrevs) och även idag, som ju är en produkt av dåtiden. Exempelvis förekommer Ku Klux Klan i boken helt okommenterat, och beskrivs som någon slags hemlig herrklubb för Sydstaternas forna överklass, som inte har särskilt mycket att göra varken med lynchningar eller vit makt, trots att det var/är det KKK handlar om. Det är historieförvrängning. Faktum är att boken är otroligt rasistisk, i allt från de ord som används (n-ordet förekommer hela tiden) till hur svarta beskrivs till hur hela det historiska skeendet framställs. Icke desto mindre är jag ändå glad att jag läst denna klassiker. Den är läsvärd, men absolut inte fantastisk. Jag fattar inte tjusningen som vissa verkar ha för boken, t.ex. Underbara Clara som nyligen skrev om boken och fick en massa kommentarer med folk som också älskar den. Fattar inte grejen? Och fattar framförallt inte varför man tycker den är så bra för kärlekshistorian. Vilken kärlekshistoria undrar jag? Den mellan Scarlett och Ashley? Den fattar man ju från sida 1 att den är dömd att misslyckas eftersom Scarlett bara projicerar något på Ashley som egentligen inte finns. Andra älskar boken för det starka kvinnoporträttet av Scarlett, men hon är en tämligen avskyvärd karaktär tycker jag, som inte vinner mycket av min sympati. Nej, som sagt, boken är läsvärd som ett historiskt verk, tycker jag, som kan ge inblick i hur Sydstaterna fungerade då och nu.

Här ruvar havet av Flora Wiström då. En ganska så tunn bok som jag löste ut på två dagar (stor kontrast till tegelstenen Borta med vinden). Den utspelar sig någonstans i Bohuslän under ett par sommarveckor, där bokens huvudkaraktär, en tjej i 25-årsåldern, hälsar på sin pappa. Mellan dem finns så mycket som inte sägs – om pappans relation med styvmamman som blev som en riktig mamma som plötsligt tog slut, och om den relation som just tagit slut mellan huvudkaraktären (som jag inte minns namnet på) och hennes pojkvän sen flera år tillbaka. De pratar om allt utom der svåra, till fonden av bohuslänska klippor. Boken är ganska bra och man vill absolut läsa vidare, men det är tråkigt att den är så kort och ibland tycker jag Wiström (även i sin blogg) skriver lite… Äckligt? Både i bloggen och i boken. Alltså som att allt det äckliga med oss människor (typ att spy på fyllan eller göra något sjukt gränslöst) skrivs fram så rakt på, kanske som ett författargrepp för att göra det mer realistiskt, men för mig funkar inte det riktigt. Jag blir lite off put. Icke desto mindre som sagt en läsvärd bok.

Amerikanska inbördeskriget, Borta med vinden, Flora Wiström, klassiker, Klassikerprojektet, Margaret Mitchell, rasism, sydstaterna

Leave a Reply
Your email address will not be published. Required fields are marked *
Comment *
Name *

Email *

Website

Δ

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

Har läst ut två till böcker i mars: Borta med vinden del 2 av Margaret Mitchell (1936) och Här ruvar havet av Flora Wiström (2023). Vi börjar med Borta med vinden, vars första del jag skrev om här. Om första delen (som egentligen inte ens är en första del – det är bara att just…
Yellowface – Rebecca F. Kuang (2024)
Feb 11, 2025

—

by

Alice Andrews

in 2. Kultur, Litteratur

Jag har läst ut en ny bok! Yellowface av Rebecca Kuang, som har samma titel både på svenska och engelska, men jag läste på originalspråk (alltså engelska). Boken är en riktig bladvändare som man fastnar i direkt, för plotten är catchy: Athena Liu är en framgångsrik, sanslöst vacker ung Chinese American som just landat en deal med Netflix för sin senaste roman. June Hayward är hennes mediokra kompis vars debutroman ingen läst, och som är extremt avundsjuk på Athena. Under en sen kväll hemma hos Athena choke:ar Athena plötsligt på en för stor bit mat, och June bevittnar hur hennes kompis långsamt kvävs till döds. Kvar finns June med Athenas opublicerade manus, och frestelsen blir alltför stor. Hon publicerar manuset – efter en ganska omfattande bearbetning – i det tvetydiga namnet “Juniper Song” och boken blir en succé. Men boken skildrar kinesiska arbetares insatser under första världskriget, och June själv är vit, utan någon som helst koppling till Kina utöver sin döda vän. Snart gror misstankarna om att June stulit manuset, och anklagelser om plagiat och kulturell appropriering börjar hagla på Twitter.

Ja ni hör ju, ganska catchy! Men även om boken är en väldigt spännande bladvändare tycker jag kanske den tappar lite farten. Eller inte tappar farten, men det är som att jag vill läsa för att få klart den nån gång. Lite som en serie med konstanta cliffhangers så att man bara måste vidare fastän man kanske inte tycker serien är toppen. Dessutom utspelar sig boken i en väldigt amerikansk kontext och språket är väldigt informellt, ungt och internet:igt. Det här är en bok som boomers hade haft svårt att läsa tror jag. Icke desto mindre läsvärd, och jag tyckte ändå att det var en bra bok som gav många intressanta tankar, exempelvis: vem får skriva vad? Var går gränsen mellan inspiration och stöld?

rasism, Yellowface
One response to “Yellowface – Rebecca F. Kuang (2024)”
1. Mami
  
  17 February 2025
  
  Den verkar ändå spännande att läsa
Jag har läst ut en ny bok! Yellowface av Rebecca Kuang, som har samma titel både på svenska och engelska, men jag läste på originalspråk (alltså engelska). Boken är en riktig bladvändare som man fastnar i direkt, för plotten är catchy: Athena Liu är en framgångsrik, sanslöst vacker ung Chinese American som just landat en…
Stöld – Anna-Helén Laestadius (2021)
Feb 5, 2025

—

by

Alice Andrews

in 2. Kultur, Litteratur

Jag har nyss läst ut boken Stöld av Anna-Helén Laestadius från 2021. Detta då svenskdidaktikerna på mitt jobb har en bokklubb där de köper in en uppsättning böcker att diskutera varje månad, så personalrummet har ett gediget litet bibliotek med både klassiker och nyutkommet. Och Stöld har jag tidigare varit sugen på att läsa men nu dök den alltså upp i min väg så då läste jag. Och jag vet inte riktigt hur jag skall beskriva bokens genre, kanske deckare…? Eller en spännings-roman kanske? För det är så mycket mer än en blaskig deckare. Det är en bok som utspelar sig någonstans i svenska delen av Sápmi, där nioåriga Elsa under en skidtur på gärdet bevittnar hur hennes egen ren Nástegallu blir dödad. Mannen som gjort det märker att hon sett, och hotar henne. Elsa håller därför tyst, vågar inte berätta för någon, och hemligheten följer henne genom livet som tonåring och sedan ung kvinna.

Under Elsas uppväxt i en renskötarfamilj, får man ta del av tillvarons upp- och nedgångar, men kanske framförallt nedgångar, då samebyn plågas av återkommande plågeri mot och dödande av renarna. De anmäler såklart, men utredningarna läggs ständigt ner, och brotten rubriceras ändå bara som stöld trots att hitta sina renar plågade till döds knappast kan beskrivas som en “stöld”. Man får som läsare också lära känna andra karaktärer än Elsa, även om hon är huvudpersonen och hjältinnan. Och långsamt vävs ett nät av en samtida samisk tillvaro, så som man (som icke-same) kanske aldrig tidigare läst eller sett. Små nyanser blottläggs, den fruktansvärda rasismen mot samer likaså, kärleken till naturen och till renarna blir tydlig, men också det patriarkat som Elsa försöker bryta. Det är nyanserat och spännande.

Jag läste denna roman med stor behållning, speciellt andra halvan som jag läste nästan i ett streck. Det är kanske inget språkligt mästerverk direkt, men det är spännande och lättillgängligt, och inte minst viktigt att läsa denna roman. Rekommenderar!

Anna-Helén Laestadius, rasism, samer, samerna, Sápmi, Stöld
One response to “Stöld – Anna-Helén Laestadius (2021)”
1. Februari 2025 – Alice Andrews
  
  02 March 2025
  
  […] Profylaxboken och Revolution i BB-fabriken som jag skrev om här. Läste också Stöld (skrev om här) och Yellowface (skrev om här) och kämpar på med Borta med vinden del 2 […]
Jag har nyss läst ut boken Stöld av Anna-Helén Laestadius från 2021. Detta då svenskdidaktikerna på mitt jobb har en bokklubb där de köper in en uppsättning böcker att diskutera varje månad, så personalrummet har ett gediget litet bibliotek med både klassiker och nyutkommet. Och Stöld har jag tidigare varit sugen på att läsa men…
Islamofobi – Mattias Gardell (2011)
Aug 7, 2023

—

by

Alice Andrews

in 2. Kultur, 3. Politik, Litteratur, Rasism

Jag har just läst ut boken Islamofobi av Mattias Gardell (2011).

Boken gör på ett lättillgängligt och matter of fact:igt sätt upp med islamofobi, d.v.s. negativa fördomar/rasistiska föreställningar gentemot muslimer endast baserat på det faktum att de är (eller antas vara) just muslimer. Några vanliga sådana fördomar/föreställningar är att slöjbärande kvinnor på något sätt är offer som tvingats till att bära slöja och blir kuvad av sin man, att islam skulle vara en ovanligt våldsam religion som bär ansvaret för de flesta krig som förts i religionens namn, att islam skulle vara oförenligt med demokrati, att alla muslimer vill införa sharialagar, o.s.v. o.s.v. Gardell punkterar alla dessa föreställningar på ett systematiskt sätt som både är lättläst, intressant, tankeväckande och väl underbyggt utan att för den sakens skull bli onyanserad. Gardell medger att det klart att det finns muslimer som vill införa sharialagar – precis som att det finns kristna som skulle vilja att lagen byggde mer på kristendomen – och det klart att det finns vissa muslimska kvinnor som mer eller mindre påtvingats slöjan – precis som det finns kristna/buddhistiska/judar/ateister/whatever som också påtvingats olika religiösa eller ickereligiösa värderingar och attribut – men detta gäller långt ifrån alla muslimer och att dra generaliserande slutsatser om folk endast baserat på att de är muslimer är rasistiskt.

Ett exempel på en myt som Gardell punkterar är att islam skulle vara en påfallande våldsam religion som för krig/terrorism i Guds namn. Detta stämmer inte. Av de 1677 väpnade konflikter som pågått i världen från slutet av Andra världskriget till 2001, handlade en överväldigande majoritet (91 %), primärt om andra saker än religion. Och av de konflikter som på något sätt hade med religion att göra så var det faktiskt buddhister som var värst, tätt följt av kristna och först därefter muslimer. Buddhister var involverade i fler väpnade konflikter, mer våld och dödande än nominella anhängare av andra religioner – de utgjorde under undersökningspreioden fem, sex procent av världsbefolkningen men var inblandade i 17 procent av världens väpnade konflikter, d.v.s. en överrepresentation om 209 procent. Ändå har vi i västvärlden en naiv bild av buddhism som en fredlig religion, vilket alltså är helt missvisande, medan islam allt som oftast framställs i media i relation till krig, våld, terror och död. På grund av denna islamofobiska “kunskapsregim” som Gardell kallar det – d.v.s. att bara viss, väldigt stereotyp information om islam kablas ut till allmänheten genom filmer, media, TV, tidningar etc – formas också vår bild av islam till att just vara associerad med krig, våld, kvinnoförtryck och terror.

En mycket läsvärd och, för att vara facklitteratur, lättillgänglig/lättläst bok som kommer att avslöja även den mest toleranta och antirasistiskt upplysta personen med vissa dolda försanthållna antaganden om muslimer/islam som faktiskt inte stämmer. Rekommenderar!

Kommentera här

antirasism, islam, islamofobi, Mattias Gardell, rasism
One response to “Islamofobi – Mattias Gardell (2011)”
1. Augusti 2023 – Alice Andrews
  
  02 September 2023
  
  […] En bok om islamofobi som på ett lättillgängligt sätt gör upp med islamofobi, d.v.s. negativa fördomar/rasistiska föreställningar gentemot islam/muslimer endast baserat på det faktum att de är (eller antas vara) just muslimer. Gardell punkterar föreställningar som t.ex. att islam skulle vara en våldsam religion eller att muslimska kvinnor är kuvade och förtryckta på ett systematiskt sätt som både är lättläst, intressant, tankeväckande och väl underbyggt utan att för den sakens skull bli onyanserat. Bra bok! Skrev om här. […]
Jag har just läst ut boken Islamofobi av Mattias Gardell (2011). Boken gör på ett lättillgängligt och matter of fact:igt sätt upp med islamofobi, d.v.s. negativa fördomar/rasistiska föreställningar gentemot muslimer endast baserat på det faktum att de är (eller antas vara) just muslimer. Några vanliga sådana fördomar/föreställningar är att slöjbärande kvinnor på något sätt är…
Juli 2023

Aug 2, 2023

—

by

Alice Andrews

in 1. Vardag

Månadens känsla

Lite besviken över att vädret varit piss, men glad över att jag ändå gjort så otroligt mycket under juli månad!!

Månadens mat

Definitivt Sofies goda frallor som jag bakat massor av gånger sedan jag åt dem i Köpenhamn när jag var på besök hos Alex, Sofie och Falke. Minimal arbetsinsats (man behöver inte ens knåda) och fantastiskt resultat.

Månadens soundtrack

Har såklart lyssnat på massa olika låtar och artister men en återkommande är Baltimore med Nina Simone så det får vara Månadens soundtrack. Är besatt.

Månadens firanden

Mammas födelsedag den 9 juli firades i Spekeröd med pompa och ståt. Eller ja, med mys i alla fall. Mamma hade gjort otrolig hemmagjort blåbärsglass och saffransglass bland annat. Omnomnom.

Månadens resor

Jag var i Köpenhamn 10-12 juli, och hälsade på Alex, Sofie och Falke. Det var mycket mysigt.

Malmö 12/7

På väg hem från Köpenhamn stannade jag till ett slag i Malmö 12-13 juli och hälsade på Daisy. Vi åt ramen på Möllan och hade det mysigt.

Sen nästa vecka bar det vidare till Bornholm med Mim 17-21 juli, vilket jag skrivit om här. Vi hike:ade, lagade och åt god mat, snackade om allt möjligt (men mest relationer och politik, förstås), badade och tittade på Bornholms vackra vyer. Samt var liiite nerviga över huruvida vår bil skulle klara av färjan tillbaka till Sverige, men det gick ju bra trots allt 🙂

Den sista resan för månaden var Dalsland med Daisy och Lise 25-29 juli. Det var den resan som blev planerad sist, eller ja, vi hade bestämt datum sedan länge men vad vi skulle fylla dessa datum med var oklart ganska länge. Till slut blev det alltså Dalsland, närmare bestämt en liten röd gullig stuga fem minuter från en liten sjö, där vi spenderade tre dagar med att läsa böcker, äta god mat, promenera och prata. Det var så mysigt och vilsamt!! Vi konstaterade efteråt att det är inte ofta som man hänger med folk konstant i fyra dagar (de sov en natt hos mig och Are innan) och inte känner sig socialt trött efteråt, men så var det. Tror det är en kombo av att vi är ganska synkade i vad vi ville göra (lägga oss tidigt, sitta och läsa, gå i skogen) och att det bara helt enkelt är ganska avslappnat häng? Tycker mycket om dem. <3

Månadens böcker

Det hann bli många utlästa böcker i juli! Sju stycken närmare bestämt.

Din stund på jorden – Wilhelm Moberg (1963)

“Vad jag sorglöst förslösade, blev det bäst tillvaratagna”. Dessa vackra och vemodiga ord skrev jag ner när jag hörde dem läsas upp i denna lilla pärla från 1963, tio år innan Wilhelm Moberg begick suicid. Och kanske är detta ett slags avskedsbrev, för det är en hyllning till livet och det som varit, men också en sorgeyttring över det som aldrig blev. En klassiker som är minst lika läsvärd som Utvandrarna och Invandrarna. Läs den! Skrev om här.

How race survived US history – David Roediger (2011)

En bok jag löste för kursen om rasismens historia jag läser nu över sommaren, som i sex kapitel plus prolog och epilog förklarar hur ras kunde överleva det amerikanska frigörelsekriget från England på 1700-talet, självständighetsförklaringen 1776 och konstitutionen med dess storartade anspråk om att “all men are born equal”, inbördeskriget och det slutgiltiga avskaffandet av slaveriet 1863, Jim Crow och medborgarrättsrörelsen 100 år senare, ända fram till Obama. Rasismen peakade under Jim Crow, mellan inbördeskriget och första världskriget och den segregering och det monstruösa våld som riktades mot svarta men även andra icke önskvärda grupper som kineser och ursprungsbefolkningen under denna tid, men is still alive and kicking, även under Obama. Boken behandlar ju USA och ibland kan de amerikanska referenserna vara något svårbegripliga, speciellt som det är en komplicerad fackbok, men ändå läsvärd och lärorik!

Boy swallows universe – Trent Dalton (2018)

En fantastisk ungdomsbok om 13-åriga Eli Bell och hans stumme bror August, och deras ibland ganska mörka liv bland droger och kriminalitet, i resan mot frågorna till svaren. Boken har mycket gemensamt med I’ll give you the sun av Jandy Nelson men det är mycket mörkare här. Det älskvärda med boken är barnets/tonåringens naiva men också roliga perspektiv på det hela. Läs!! Skrev om här.

Harry Potter and the philosopher’s stone (1997) och Harry Potter and the chamber of secrets (1998) – J.K. Rowling.

‘Nough said. Ibland är det bara så skönt att läsa trygg och familjär litteratur som man vet till 100 % är asbra, som man direkt kommer in i och som är lättläst. ÄLSKAR Harry Potter-böckerna och nu äger jag hela sviten på engelska. Tog således upp dem för lite enkel litteratur nu i juli och hann läsa ettan och tvåan och halva trean på ett kick. Vilsamt.

Det ohyggliga arvet – Christian Catomeris (2017)

Det ohyggliga arvet av Christian Catomeris är en fackbok som på ett systematiskt sätt går igenom svensk rasism från medeltiden till modern tid, utifrån ett antal rasstereotyper: afrikanen, asiaten, orientalen, samen, juden, finnen, “tattare” (resande) och romer. Varje kapitel belyser alltså Sveriges bild av dessa grupper under historiens gång, med nedslag både i populärkultur som filmer och böcker och i konkret politik. Mycket viktig och allmänbildande bok som alla borde läsa. Skrev om här.

Racism – a short history – George M. Fredrickson (2003)

Det här är en ca 120 sidor lång exposé över rasismens historia, exklusive en läsvärd bilaga om termen “rasism”. Fredrickson definierar här rasism som dels en idé om att det finns raser (det gör det inte rent biologiskt – alla människor tillhör rasen homo sapiens sapiens) och att dessa raser besitter medfödda (och därmed oföränderliga) egenskaper, och dels att samhället, genom statlig sanktion, organiseras utifrån den här idén d.v.s. med aktivt isärhållande av de olika “raserna” och i extremfall utrotning av den underordnade gruppen (som var fallet i Nazityskland). Boken ägnas sedan åt att, utifrån denna definition, gå igenom rasismens historia och dess kulmen (Nazityskland, Apartheid-Sydafrika och Jim Crow-USA). Mycket läsvärd! Skrev om här.

Månadens filmer

Clara Sola (2021)

Vi såg Clara Sola på Draken film, en lågmäld, vacker, magisk film. Draken film beskriver filmen som “Magisk realism, religiös mysticism och omhuldade ondska när en helgonförklarad, kuvad 40-årig oskuld gör sexuell revolt i Nathalie Álvarez Meséns Guldbaggebelönade debut” och det tycker jag sammanfattar filmen ganska väl. Här får vi möta Clara, boendes i en liten by på den costarikanska landsbygden, som otvunget kommunicerar med djur och har ett speciellt, nästan magiskt, band till naturen. Samtidigt ses hon av sin mor och av befolkningen i byn som ett helgon, som har mött Maria, Nuestra Madre. Clara ombeds bota sjukdomar och välsigna byborna, men själv lever hon ett väldigt begränsat liv under moderns ständigt vakande ögon. Men någonting väcks i Clara när Santiago kommer till byn, ett frö till en frigörelse.

Filmen vad mångbottnad och vacker, en hyllning till naturen och en känga till kristendomen. Mycket sevärd! 4 av 5.

Blackberry (2023)

Såg denna på Hagabion med Mim och blev starkt påmind om The Hummingbird project från 2018 som har typ samma tema. D.v.s. några tech-killar som kommer på nåt (i Blackberry den första smartphone, i Hummingbird nån slags kabel) som revolutionerar tekniken och gör dem asrika/framgångsrika/cocky men som sedan också blir deras fall. Filmen är helt okej och lite rolig på sina ställen och jag ger den 2,5 av 5.

The royal affair (2012)

Såg om denna rulle med Alicia Wikander och Mads Mikkelsen om triangeldramat mellan den danske kungen Christian VII, som var psykiskt sjuk, hans drottning Caroline Mathilde som han behandlade tämligen kallt, och kungens livläkare Johann Struensee, som å ena sidan hjälper kungen genom hans nycker men också är en upplysningarna som blir förälskad i drottningen. Egentligen är det kanske inte kärleksdramat som är det intressanta utan den lysande gestaltningen av denna tid, då Upplysningen står för dörren med krav på emancipation, samtidigt som adeln klamrar sig fast vid sin makt. 4 av 5

Sjätte sinnet (1999)

Are och jag bjöd spontant över Olivia och Emil för att kolla på denna gamla skräckrulle, eftersom den fanns på SvtPlay. Tydligen visste alla utom jag om plot-twisten trots att ingen av oss hade sett den, men trots att jag visste att det skulle vara en plot-twist var den ändå ganska twist:ig (fast antagligen inte så twist:ig som den hade varit om jag inte vetat om att det skulle vara en plot-twist – nu räknade jag ut vad det skulle vara relativt snabbt, före Are till och med vilket jag är mycket stolt över). Hur som helst en sevärd film, det är inte för intet det är en hyllad skräck/thriller, men tyvärr märks det att den är föråldrad. Den har ändå åldrats med viss värdighet, men som sagt, det märks att den gjordes för nästan 25 år sen. Hur som helst sevärd, jag ger den 3,5 av 5. Och vad den handlade om…? Ja, men en liten pojke med ett sjätte sinne 🙂

Rurangi (2020)

Som en del av SVT:s “Pridesommar”-satsning (yaay) visades denna fina lilla film om transaktivisten Caz som efter tio år och en transition senare återvänder till sitt barndomshem Rurangi på den Nya zeeländska landsbygden. Hemkomsten blir dock svår eftersom det också innebär att komma ut. En fin liten film som (utan att avslöja för mycket) tack och lov inte är totaldeppig utan lyckas väva samman transkamp, ursprungsbefolkningen maoris rättigheter och till och med miljökamp. Så lite, lite krystat och skriv-på-näsan blir det på slutet men allt är förlåtet. En queer film, vad mer kan man begära? 3,5 av 5.

Kommentera här

Alex S, Bornholm, Daisy C, Emil, Falke, Köpenhamn, Lise, Malmö, månadssammanfattning 2023, Mim WJ, Nina Simone, Olivia A, rasism, Wilhelm Moberg

Månadens känsla Lite besviken över att vädret varit piss, men glad över att jag ändå gjort så otroligt mycket under juli månad!! Månadens mat Definitivt Sofies goda frallor som jag bakat massor av gånger sedan jag åt dem i Köpenhamn när jag var på besök hos Alex, Sofie och Falke. Minimal arbetsinsats (man behöver inte…
Racism – a short history – George M. Fredrickson (2003)

Jul 30, 2023

—

by

Alice Andrews

in 2. Kultur, Litteratur, Rasism

Det här är en ca 120 sidor lång exposé över rasismens historia, exklusive en läsvärd bilaga om termen “rasism”. Fredrickson definierar här rasism som dels en idé om att det finns raser (det gör det inte rent biologiskt – alla människor tillhör rasen homo sapiens sapiens) och att dessa raser besitter medfödda (och därmed oföränderliga) egenskaper, och dels att samhället, genom statlig sanktion, organiseras utifrån den här idén d.v.s. med aktivt isärhållande av de olika “raserna” och i extremfall utrotning av den underordnade gruppen (som var fallet i Nazityskland).

Enligt Fredrickson kan rasismens rötter spåras tillbaka till 1300-talet och de kristnas korståg, men eftersom det teoretiskt sett alltid finns en möjlighet att konvertera till kristendom och därmed undvika förföljelse sågs de underordnade gruppernas egenskaper inte som medfödda, medan en “ren” rasistisk ideologi är essentialistisk – en grupp för följd för vad den (antas) vara, inte för vad den exempelvis tror på. Därför räknas (enligt Fredricksons definition) exempelvis inte tvångskristnandet av afrikaner under kolonialismen som ren rasism, ty trots att afrikanerna behandlades våldsamt fanns det som sagt ändå en tanke om att de kunde omvändas till kristendom, och därför var deras “underlägsenhet” inte medfödd. En rasistisk ideologi ser istället specifika egenskaper som medfödda och därmed oföränderliga. Under reconquista av iberiska halvön på 1500-talet blev “blodsrenhet” exempelvis viktigt – trots att det handlade om religion (i teorin något man väljer och inte föds till) var “blodsrenhet” (limpieza sangre) ett kriterium för att räknas som kristen, och trots att man varit kristen i generationer var ens blod alltså inte “rent” om man hade judendom eller islam längre bak i släkten, och därmed var man föremål för förföljelse/diskriminering. Här är det alltså mer tal om rasism, eftersom detta är ett essentialistiskt synsätt.

Icke desto mindre var det först på slutet av 1800-talet och under 1900-talet som rasismen antog sin mest rena form, då historiens hittills enda (och förhoppningsvis sista) “öppet rasistiska regimer” utvecklades: Nazityskland under Hitler, USA under Jim Crow (efter inbördeskriget och fram till första världskriget) samt Sydafrika under apartheid (från andra världskriget till 1990-talet). Enligt Fredrickson (2003) är dessa tre länder de enda som hittills uppfyllt de kriterier som krävs för att det skall vara tal om öppet rasistiska regimer – att det finns en officiell rasistisk ideologi företrädd av staten, och att denna ideologi upprätthålls genom lagar (specifikt förbud mot äktenskap över rasgränserna, isärhållande av olika grupper genom statlig segregation, förbud för den dominerade gruppen att inneha statliga ämbeten och rösta och avsaknaden av möjligheter, eller till och med förbud mot, att ta sig ur fattigdom för den underordnade gruppen). Både USA under Jim Crow, Nazityskland och Sydafrika under apartheid uppfyller alla dessa kriterier och var alltså “öppet rasistiska regimer”.

Icke desto mindre finns det förstås andra samhällen som uppfyller/uppfyllt delar eller några av kriterierna. I Sverige är arbetslösheten och fattigdomen exempelvis mycket högre bland utrikes födda, vilket kan bero på att dessa diskrimineras på arbetsmarknaden – här är det alltså tal om en strukturell rasism. Vi har dock inte någon statligt sanktionerad rasism och därmed är det alltså inte tal om “ren” rasism, åtminstone inte enligt Fredricksons (2003) definition (men det finns såklart de som inte instämmer).

Hur som helst, mycket intressant och insiktsfull läsning, en mycket bra introduktion om man är intresserad av rasism och dess historia.

Kommentera här

apartheid, Jim Crow, Nazityskland, racism, rasism

Det här är en ca 120 sidor lång exposé över rasismens historia, exklusive en läsvärd bilaga om termen “rasism”. Fredrickson definierar här rasism som dels en idé om att det finns raser (det gör det inte rent biologiskt – alla människor tillhör rasen homo sapiens sapiens) och att dessa raser besitter medfödda (och därmed oföränderliga)…
Det ohyggliga arvet – Christian Catomeris (2017)
Jul 24, 2023

—

by

Alice Andrews

in 2. Kultur, Litteratur, Rasism

Jag har just läst klart den populärvetenskapliga boken Det ohyggliga arvet av Christian Catomeris, som på ett systematiskt sätt går igenom svensk rasism från medeltiden till modern tid, utifrån ett antal rasstereotyper: afrikanen, asiaten, orientalen, samen, juden, finnen, “tattare” (resande) och romer. Varje kapitel belyser alltså Sveriges bild av dessa grupper under historiens gång, med nedslag både i populärkultur som filmer och böcker och i faktisk politik. I Afrikanen-kapitlet får man exempelvis läsa om hur kung Gustav den III (“teaterkungen”, han som blev skjuten på en maskeradbal) såg en riktig profitmöjlighet i slavhandel då den allmänna europeiska opinionen hade börjat svaja, vilket gjorde att priset på slavar ökade – KA-CHING tänkte han då, och hjälpte till att underlätta slavhandeln via den svenska kolonin St Barthélémy som tillhörde Sverige 1784-1878. När resten av Europa började fundera på om det verkligen var så soft att handla med slavar såg Sverige alltså till att göra lite extra profit. Fresh. I kapitlet om samer lärde jag mig att ordet “fattiglapp” kommer från stereotypen av samer (vilka nedvärderande kallades för “lappar”) som fattiga, och att Liseberg så sent som år 1932 huserade en exotifierande utställning med levande samer och renar i en uppbyggd “autentisk lappmiljö”, för betraktarna att beskåda som på ett zoo.

Det sista kapitlet handlade om “zigenare”, eller romer som gruppen kallar sig själv och därför är det ord man skall använda när man pratar om gruppen, och det är beklämmande läsning (liksom hela boken). Här får vi bland annat läsa om den systematiska diskriminering som romer fått utstå i princip sedan de fanns närvarande i Sverige (de första historiska källorna vittnar om 1200- och 1300-talen) och som bland annat manifesterats i vägran att ta emot romska överlevare från Förintelsen, trots att romer, liksom judar, också hamnade i förintelseläger på grund av sin “ras” (om detta skriver Maj-Gull Axelsson i den fantastiska romanen Jag heter inte Miriam).

Från statligt förmynderi, apartheid (på St Barthélémy då det var en svensk koloni), rasbiologi, rashygien, tvångssteriliseringar och skallmätningar till dagens fortsatta rasism i form av exempelvis attacker mot romska läger, olagliga polisregister och en allmän främlingsfientlig stämning mot nyare invandrargrupper från bland annat Mellanöstern – Sverige har långt ifrån ett rent samvete vad gäller rasism. Detta är en bok som alla borde läsa, både för allmänbildningens skull (det är viktigt att förstå Sveriges roll i rasismen både då och nu) men också för att kunna vara en aktiv antirasist. Rekommenderar starkt.

ras, rasbiologi, Rasbiologiska institutet, rasism
One response to “Det ohyggliga arvet – Christian Catomeris (2017)”
1. Mami
  
  27 July 2023
  
  Jag ska läsa den.
Jag har just läst klart den populärvetenskapliga boken Det ohyggliga arvet av Christian Catomeris, som på ett systematiskt sätt går igenom svensk rasism från medeltiden till modern tid, utifrån ett antal rasstereotyper: afrikanen, asiaten, orientalen, samen, juden, finnen, “tattare” (resande) och romer. Varje kapitel belyser alltså Sveriges bild av dessa grupper under historiens gång, med…
Rasismens historia – hemtentamen del 1

Jul 7, 2023

—

by

Alice Andrews

in 3. Politik, Rasism, Sociologi

Jag har skrivit hemtenta i första delkursen i rasismens historia som jag läser via Mittuniversitetet denna sommar, och blev mycket nöjd med min text, så därför tänkte jag publicera den här. Håll till godo och bare with me.

1. Samer, afrikaner och rasism i Sverige.

Även om Carl von Linné inte rangordnade de grupper han indelade människan i på 1700-talet, framgår det i beskrivningen av afrikaner som “flegmatiska”, “lata” och “slappa” (att jämföra med européer som beskrevs som “muskulösa”, och “uppfinningsrika”) (citerat i Catomeris, 2017: 33) med all önskvärd tydlighet att afrikaner stod lägst i hierarkin (Fredrickson, 2003: 57). I skildringar av svarta slavar på den svenska kolonin St Barthélemy från sent 1700-tal framställs afrikanen som en underlägsen, ännu ej utvecklad människoras (Catomeris 2017: 40), vilket även syns i svenska missionärers och sjömäns skildringar från Kung Leopolds Kongo på 1800-talet (Catomeris, 2017: 44). På 1960-talet, parallellt med Afrikas avkolonisering, ersattes negativa stereotyper av afrikanen som en underlägsen, ociviliserad ras alltmer av en exotifierande (Catomeris, 2017: 70). Fortfarande präglades dock synen på afrikaner som en outvecklad grupp i behov av hjälp från ett mer utvecklat “vi” (ibid).

De första svenska skildringarna av samerna härrör från de fogdar och präster som på 1500-talet skickades till Sápmi för att registera, beskatta och kristna samerna – berättelser som präglas av andrafiering och exotifiering (Catomeris, 2017: 280). En vanlig stereotyp var samer som trollgubbar, men på 1700-talet kom också bilden av samen som “ett passerat led i den biologiska utvecklingen” (Catomeris, 2017: 290). I och med den vetenskapliga rasismen på 1800-talet befästes bilden av samen som en lägre stående och mindre utvecklad ras (dock ej lika lågt stående som svarta) (Catomeris, 2017: 295). Samernas levnadssätt beskrevs essentialistiskt (Catomeris, 2017: 301), och man räknades bara som same om man var same på rätt sätt, det vill säga från början av 1900-talet endast om man var renägare (Catomeris, 2017: 309). I allmänhet infantiliserades samerna liksom afrikanerna, och sågs som inkapabla att fatta beslut (Catomeris 2017: 312).

Afrikanen skildrades till viss del som ett hot – till exempel hotade svarta jazzmusiker svensk moral (Catomeris, 2017: 56) – men samen har i större utsträckning framställts som ett hot. På 1600-talet sågs samernas religion som ett hot mot kristendomen, då samerna ansågs stå i förbund med djävulen, vilket manifesterades i 1600-talets häxprocesser (Catomeris, 2017: 283). På 1800- och 1900-talen dominerade bilden av samerna som ett hot mot den svenska rashygienen, vilket Herman Lundborg, chef för det svenska rasbiologiska institutet, pläderade (Catomeris, 2017: 296).

Det är framförallt synen på samer som ett hot mot rashygienen som har föranlett statliga åtgärder. Herman Lundborg menade att Sverige riskerade att förfalla om man tillät “undermåliga” anlag föras vidare, och därför var det essentiellt att identifiera sådana anlag för att hindra fortplantning (Lundmark, 2007: 17). För detta ändamål krävdes rasbiologisk forskning såsom minutiösa skallmätningar av bland andra samer, vilket bifölls av riksdagen (ibid). År 1922 fick institutet finansiellt stöd för att göra en omfattande “klassificering av det svenska folket utifrån rasordnade kategorier” (Kjellman, 2017: 48), mot bakgrund av att den nordiska rasen ansågs hotad. Staten sanktionerade alltså i början av 1900-talet rasbiologisk forskning med syfte att förhindra “hotet” om rasblandning.

De yttersta mekanismer som triggade rasism mot samer och afrikaner är förmodligen en blandning av flera faktorer, varav Sveriges nationsbygge är en. Koloniseringen av Sápmi och St Barthélemy – projekt med starka ekonomiska och politiska incitament – hade förmodligen inte kunnat sanktioneras om man inte betraktade samer och afrikaner som outvecklade, infantila och i allmänhet lägre stående raser. Xenofobi (“en reflexmässig känsla av avoghet mot främlingen”, Fredrickson 2003: 19) utvecklades alltså, tror jag, till rasism mycket på grund av politiska och ekonomiska intressen. Ett utökat territorium ger större politisk och ekonomisk makt, så att kronans intresse för Sápmi och samernas handelsvaror ökade på 1500-talet (Catomeris, 2017: 279) är förmodligen ingen slump. Det trettioåriga krigets kostsamhet utgör ytterligare ett exempel på hur ekonomiska orsaker kan ligga bakom den bild av samer som ett förtappat, utdöende och outvecklat släkte (Catomeris, 2017: 298) som behövdes för att legitimera den första gruvbrytningen i Sápmi i början av 1600-talet (Catomeris, 2017: 282).

På samma sätt låg ekonomiska orsaker bakom den lukrativa slavhandeln både inom det Svenska Afrikakompaniet på 1600-talet och på den svenska kolonin St Barthélemy på 1700-talet, den senare i en tid då opinionen kring slavhandel höll på att svänga vilket kung Gustav III utnyttjade då priset på slavar antogs öka till följd av detta (Catomeris, 2017: 39). Svensk slavhandel, som genererade ekonomisk profit, kunde lättare legitimeras om handelsvarorna sågs just som handelsvaror snarare än fullvärdiga människor.

Tesen att rasism delvis beror på ekonomiska/politiska mekanismer nämns även i Fredrickson (2003). En likhet mellan rasismen mot judar i Tyskland och mot svarta i USA var nämligen att båda delvis berodde på att “medlemmar av majoriteten konkurrerade […] med medlemmar av utgruppen om arbetstillfällen eller på andra ekonomiska områden” (Fredrickson, 2003: 79). Det fanns alltså ekonomiska incitament för vita att åberopa rasmässiga skillnader och använda dem som grund för en politik som upprätthöll en rasordning, precis som Sveriges politik gentemot samer och afrikanska slavar.

2. Hur förstärkte upplysningen rasismen?

Upplysningsfilosofen Voltaire fördömde kristendomens godkännande av slaveriet, men kritiserade samtidigt skapelseberättelsen om Adam som stamfader – människor bestod enligt Voltaire av skilda arter med olika ursprung och medfödda egenskaper som utvecklats separat (Fredrickson, 2003: 62). Föremålet för Voltaires förakt var den kristna överhögheten snarare än slaveriet (ibid), och hans dubbelhet illustrerar det paradoxala i att upplysningens jämlikhetsideal utgjorde en förutsättning för rasismens framväxt.

Enligt Fredrickson (2003: 51) finns två huvudformer av rasism: den hudfärgsbaserade som var framträdande i USA framförallt efter inbördeskriget, samt “den essentialistiska varianten av antisemitism” som kulminerade under Förintelsen. Hudfärgsrasismens uppkomst kan spåras till senmedeltiden, medan antisemitismen har rötter i tidigmodern tid, då judarna ansågs skyldiga till Jesu korsfästelse (Fredrickson, 2003: 28).

De rasistiska idéerna om medfödda och oföränderliga skillnader kom till uttryck bland annat i förföljelser av judar från 1000-talet, tankar om limpieza de sange (rent blod) under återerövringen av den Iberiska halvön på 1400-talet och den begynnande europeiska slavhandeln med svarta vid samma tid (Fredrickson, 2003). Rasismen kunde sanktioneras av kristendomen – det var ju trots allt judar som mördat Jesus och med god vilja kunde man finna stöd i Bibelberättelsen om Ham vars ättlingar förbannades till slaveri varpå deras hud mörknade för att svarta var födda till slavar (Fredrickson, 2003: 23).

Innan upplysningen hade det inte förekommit protester mot slaveriet eller de påtvingade ghettoboendena, men när upplysningsfilosoferna började kritisera religionen, kyrkan förlorade makt och maximen “alla människor är födda fria” skrevs in i den franska och amerikanska konstitutionen kunde man inte längre försvara förnekandet av fullvärdigt medborgarskap till svarta och judar med att det var “Guds vilja” – de nya “jämlikhetsnormerna krävde särskilda skäl om någon skulle utestängas” (Fredrickson, 2003: 66). Upplysningstidens universella ideal om frihet och jämlikhet skapade alltså ett behov av att definiera svarta, judar och andra lägre stående “raser” som bärare av en “extraordinär defekt som gör dem mindervärdiga som människor” (Fredrickson, 2003: 24) och därmed som “biologiskt olämplig[a] som medborgare” (Fredrickson, 2003: 66), för att kunna legitimera den rasordning som rådde.

Att upplysningens jämlikhetsideal bidrog till att rasismen förstärktes syns tydligt i hur rasmaktsordningen i USA utvecklades, uttrycktes och legitimerades fram till inbördeskrigets utbrott, trots självständighetsförklaringen och den anspråksfulla konstitutionen. Egenskapen “vit” utvecklades i dialektik med att egenskapen “svart” gradvis förknippades med att vara slav under 1600- och 1700-talen (Roediger, 2008: 2-4). Samtidigt rasifierades arbetskraften och solidaritet mellan afrikaner och européer gjordes olagligt på slutet av 1600-talet, vilket tillsammans grundlade en rasbaserad splittring av arbetarklassen (Roediger, 2008: 5-6).

Trots detta utbröt ett interrasialt uppror i Virginia 1675-1676, med målet att uppnå frihet genom undanröjandet av ursprungsfolken, men eftersom denna interrasiala solidaritet utgjorde ett reellt hot mot den koloniala överklassen blev responsen en allt rigidare rasordning (Roediger, 2008: 19). 1691 användes för första gången ordet “vit” som en definierande term i en lag som förbjöd interrasialt samlag, vilket sedan förekom i fler lagar – exempelvis specificerades att “vita” kvinnor automatiskt födde fria barn, medan afrikanska slavars barn blev egendom (Roediger, 2008: 28-29). Slavägares våldtäkter mot slavkvinnor blev alltså en del av rasordningen eftersom de potentiellt kunde generera egendom (ibid).

Vitheten som identitet växte alltså fram i samband med tvångsförflyttningen av ursprungsbefolkningen som en förutsättning för frihet, och att svart hudfärg alltmer förknippades med slavstatus – det vill säga ofrihet (Roediger, 2008: 28). Eftersom vithet blev en förutsättning för frihet kunde afrikaner och ursprungsbefolkningen inte omfattas av upplysningsidealen (Roediger, 2008: 28) och slavuppror sågs som ett brott inte bara mot egendom utan mot revolutionärernas frihetskamp (Roediger, 2008: 42). Den skenheliga inställningen till upplysningsidealen blir tydlig i Frihetskrigets resultat: självständighetsförklaringen 1776 och den amerikanska konstitutionen deklarerade allas frihet och jämlikhet – samtidigt som antalet svarta slavar ökade fyrfaldigt fram till inbördeskriget och fördrivningen av ursprungsbefolkningen antog nya dimensioner (Roediger, 2008: 33-34).

Diskrepansen mellan konstitutionella anspråk å ena sidan, och rasordningen å den andra, föranledde framväxten av en abolitionistisk rörelse i början av 1800-talet (Fredrickson, 2003: 76). Rasismen framträdde nu som en ideologi om medfödd vit överhöghet och svart underlägsenhet eftersom kraven på emancipation krävde en starkare legitimering av rasordningen (ibid). Faktum är att vit överhöghet sågs som lösningen på dilemmat mellan upplysningsideal och social splittring eftersom fokus låg på att överbrygga klassklyftorna mellan vita (snarare än på att uppnå rasial jämlikhet) och då blev vitheten en klassöverskridande kraft (Roediger, 2008: 78).

Vissa försvarade slaveriet med att svarta var en degenererad ras vars olyckliga utveckling var irreversibel, andra dammade av Bibelhistorien om Ham (Fredrickson, 2003: 76). Oavsett hur man legitimerade slaveriet kunde man göra det på andra grunder än ras eftersom “slav” var en juridisk status. Därför uttrycktes den renaste formen av vit överhöghet i Nord- och gränsstaterna mot de svarta som “emanciperats” (Fredrickson, 2003: 77). I dessa områden tvingades svarta konkurrera med varandra när de nekades arbete på basis av hudfärg (Roediger, 2008: 97), samtidigt som rasordningen upprätthölls med segregation och våld (Fredrikson, 2003: 77). Detta visade att svarthet i sig var ett oöverstigligt hinder för medborgarskap ända fram till 1863 (ibid).

3. Vad är rasism och när uppstod rastänkandet?

Lundmarks (2007) definition av rasism innehåller tre fenomen som, länkade till varandra, tillsammans utgör rasism. Den första länken är rasteori (idén om att det finns ett antal “rena raser”), den andra är rasbiologi (att rasernas fysiska skillnader innebar skillnader i mer eller mindre eftersträvansvärda egenskaper), samt raspolitik (åtgärder för att bibehålla hierarkin genom systematisk diskriminering av och eventuellt våld mot icke önskvärda raser) (Lundmark, 2007: 34). Det är först när dessa tre fenomen är sammanlänkade som det är tal om rasism. Mittenlänken, rasbiologin, var dock tämligen svag eftersom det var nonsens – hur mycket man än mätte kunde man inte vetenskapligt bevisa att sociokulturellt betingade egenskaper var biologiskt medfödda (Lundmark, 2007: 34).

Mittenlänkens svaghet användes som kritik både av motståndare till och sympatisörer för rastänkandet – bristande vetenskapliga belägg kunde ju inte adekvat legitimera rasdiskriminering (Lundmark, 2007: 34). Ändå utgjorde rasteorin en utgångspunkt för att rangordna folkgrupper på biologisk grund, och föra en politik för att upprätthålla rasordning, vilket definierar rasismen (Lundmark, 2007: 8). Utifrån denna definition, är det historiska sammanhang i vilket rasismen uppkom upplysningstiden, det vill säga senare delen av 1700-talet och början av 1800-talet, eftersom det var vid denna tid som utvecklingsteorier och biologisk rasism slog igenom och kunde legitimera den västerländska imperialismen (Lundmark, 2008: 8).

Enligt Fredricksons (2003) definition av rasism krävs dels en essentialistisk idé om att kulturellt betingade skillnader mellan grupper är medfödda och oföränderliga (snarare än socialt konstruerade), och dels ett omsättande av dessa idéer i praktik, i syfte att upprätta eller stödja en hierarkisk rasordning “som anses spegla naturlagen eller Guds vilja” (Fredrickson, 2003: 19). Utifrån denna definition finns enligt Fredrickson (2003: 51) två huvudformer av rasism: den hudfärgsbaserade som antog sin mest extrema karaktär i USA mellan inbördeskriget och Första världskriget, samt den essentialistiska antisemitismen som kulminerade i Förintelsen.

Fredricksons (2003) definition är lik Lundmarks (2007) eftersom båda innehåller ingredienserna idé/rasteori och praktik/raspolitik. Det som skiljer författarna är att Fredrickson (2003: 28) förlägger det historiska sammanhang i vilket rasismen uppkom tidigare än Lundmark, nämligen tidigmodern tid för den essentialistiska antisemitismen, och senmedeltid för hudfärgsrasismen (Fredrickson, 2003: 28). Å andra sidan menar Fredrickson (2003), precis som Lundmark (2007), att rasismen blev en fullfjädrad ideologi först i upplysningstiden eftersom de nya jämlikhetsidealen krävde en mer utstuderad legitimering av rasordningen när man inte längre kunde skylla på “Guds vilja”.

Wasniowskis (2017) definition av rasism är inte lika rigid som tidigare nämnda – Wasniowski skriver uttryckligen att rasism är “ett svårdefinierat begrepp” (s.41). Wasniowski (2017) redogör för men ansluter sig inte till någon av de tre grundteorierna om rastänkandets uppkomst: som en produkt av det storskaliga förslavandet av afrikaner; limpieza de sangre-doktrinen; eller den semitiska myten om Ham, utan framhåller istället att föreställningar om vad som är rasism förändras över tid. Icke desto mindre utkristalliserar Wasniowski (2017: 30) ett gemensamt drag i de tre förklaringarna: att rastänkandet – oavsett hur man förklarar dess uppkomst – fyller funktionen att upprätthålla en redan existerande social ojämlikhet genom att reproducera föreställningar som kan legitimera den (Wasniowski, 2017: 30). Här tillkännages alltså Wasniwoskis (2017) definition av rasism: att ojämlikheten kommer före rasföreställningarna, och inte tvärtom. På detta sätt kan Wasniowskis (2017) definition av rasism ses som socialkonstruktivistisk (det vill säga spatialt och tidsmässigt föränderlig), eftersom den sociala ordning som rasismen fyller funktionen att upprätthålla kan se olika ut beroende på kontext.

Nackdelen i Wasniowskis definition är att relativiteten riskerar att urvattna begreppet “rasism”. Styrkan är att man kan blottlägga implicit rasism i fenomen som enligt andra mer fasta definitioner inte anses rasistiska – Wasniowski (2017) diskuterar exempelvis etnopluralismen som rasism, vilket inte skulle godkännas av Fredrickson (2003) eftersom företrädare för etnopluralismen “bara” förordar rasåtskillnad, utan att rangordna raserna eller vilja upprätthålla en rashierarki. Vidare skulle Wasniowskis (2017) definition kunna vara användbar för att analysera samtidens debatt om koranbränningar där en sida försvarar yttrandefriheten och rätten till religionskritik, medan andra menar att koranbränningarna utgör uttryck för rasism. Det faktum att koranbränning anses vara rasism öppnar upp för intressanta frågeställningar kring “vad det är som gör att olika fenomen identifieras som rasistiska” (Wasniowski, 2017: 42) – vilken social ordning fyller isåfall denna rasism (om det nu är rasism) funktionen att upprätthålla?

Utifrån Wasniowskis (2017: 42) definition av rasism är det svårt att ge ett svar på frågan om i vilket historiskt sammanhang som rasismen skulle ha uppkommit, eftersom svaret beror hur man definierar “rasism” och “ras”, vilket är kontextuellt. Wasniowskis (2017: 42) poäng är att istället för att definiera rasism som “en särskild föreställning” (som Fredrickson och Lundmark gör), är det mer givande att studera rastänkandets historia för att exponera vilka mekanismer det är som gör att ett visst fenomen anses vara rasistiskt. Lika viktigt är det att förflytta analysen från idéplanet till den praktiska verkligheten och studera “vilken praktik som motiveras, förespråkas eller ger upphov till rasism” (Wasniowski, 2017: 42, min kursivering).

Referenslista

Catomeris, C. (2017). Det ohyggliga arvet. Stockholm: Ordfront.

Fredrickson, G. M. (2003). Rasism. Lund: Historiska media

Kjellman, U. (2017). Fysionomi och fotografi – den rasbiologiska konstruktionen av den nordiska rasen som vit. I T. Hübinette: Ras och vithet – svenska rasrelationer igår och idag, s.47-70. Lund: Studentlitteratur.

Lundmark, L. (2007). Allt som kan mätas är inte vetenskap – en populärhistorisk skrift om Rasbiologiska institutet. (Skriftserie # 4:2007). Forum för levande historia. Tillgänglig: https://www.levandehistoria.se/sites/default/files/material_file/skriftserie-4-allt-som-kan-matas-ar-inte-vetenskap.pdf

Roediger, D. R. (2008). How race survived U. S. history. London & New York: Verso.

Wasniowski, A. (2017). Rasismens former – om vetenskapligt och ideologiskt rastänkande. I T. Hübinette: Ras och vithet – svenska rasrelationer igår och idag, s.25-43. Lund: Studentlitteratur.

historia, limpieza de sangre, race, racism, rasbiologi, Rasbiologiska institutet, rasism, rasismens historia, raspolitik, USA

Jag har skrivit hemtenta i första delkursen i rasismens historia som jag läser via Mittuniversitetet denna sommar, och blev mycket nöjd med min text, så därför tänkte jag publicera den här. Håll till godo och bare with me. 1. Samer, afrikaner och rasism i Sverige. Även om Carl von Linné inte rangordnade de grupper han…
Mödrar och söner & Ras och vithet
Jul 2, 2023

—

by

Alice Andrews

in 2. Kultur, 3. Politik, Litteratur, Sociologi

I juni läste jag ut två till böcker! Mödrar och söner av Per Anders Fogelström (1991) samt antologin Ras och vithet redigerad av Tobias Hübinette (2011).

Mödrar och söner – Per Anders Fogelström (1991)

Jag köpte Mödrar och söner second hand för ett tag sedan, eftersom jag hade börjat lyssna på Barn-serien och tyckte om den jättemycket. När jag hade lyssnat klart på Vävarnas barn, Krigens barn och Vita bergens barn (som jag skrivit om här) läste jag fortsättningen Mina drömmars stad (som jag skrev om här) utan att veta att det var en fortsättning på barn-serien. I brist på fortsättningen i den serien köpte jag alltså en annan Fogelström-bok, nämligen denna, Mödrar och söner från 1991. Den utspelar sig också i Stockholm i en svunnen tid, närmare bestämt kring förra sekelskiftet och den omvälvande tiden det nya seklet innebar, såväl för Stockholms invånare som för stadens utseende och arkitektur. Jag läste nu att boken är en fristående fortsättning på tidigare böcker, men det var inga problem att hoppa rätt in i denna. Tyvärr tyckte jag inte riktigt den höll samma mått som Barn- och Stad-serien hittills gjort, den känns liksom lite mer… hoppig? Ofärdig? Jag vet inte, men jag kommer inte lika nära karaktärerna. Icke desto mindre läsvärd och det är en mysig bok att försvinna i till morgonkaffet.

Ras och vithet – Tobias Hübinette (2011)

För en historiekurs jag läser nu i sommar har jag bl.a. läst den här antologin, Ras och vithet redigerad av Tobias Hübinette men med bidrag även från andra forskare och skribenter som på olika sätt närmar sig bokens tema, nämligen svenska rasrelationer igår och idag. Den första delen av boken har en historisk ansats och består av ett gäng essäer som på olika sätt analyserar Sveriges historiska relation till ras och vithet. Bl.a. analyseras Rasbiologiska institutets fotografier av olika människor och dess konstruktion av vithet med hjälp av rekvisita, ljussättning mm – ty eftersom vitheten inte kunde bevisas med hjälp av fotografier fick man ta till andra hjälpmedel, i synnerhet när de som ansågs vara andra raser (t.ex. finnar) också var ljusa och blåögda. En annan essä analyserar en svensk-amerikansk nybyggartidning från 1800-talet och hur vita svenskar inte alltid betraktades just som vita, vilket ytterligare tydliggör att “vithet” är en flytande kategori som beror av kontext. Detta är egentligen det alla författare har gemensamt, nämligen synen på vithet som en konstruktion som varierar beroende på tid och rum. Bara för att man är ljus i hudfärgen betraktas man inte nödvändigtvis som vit, och vice versa.

Andra delen av antologin består av essäer som snarare analyserar ras och vithet utifrån samtiden. Detta tycker jag är den mest intressanta delen, speciellt Hübinettes eget bidrag som diskuterar den specifikt svenska “färgblinda antirasismen” d.v.s. den ängslighet som finns i Sverige som gör att vi gärna pratar om rasism, men inte om raser, utifrån någon slags, för att citera Hübinette, “den som sa’t han va’t”-logik – pratar man om raser är man rasist. Men Hübinettes poäng är att bara för att man inte pratar om det försvinner det inte. Ras är visserligen inte ett biologiskt faktum på så sätt att man kan prata om olika djurraser – vi alla tillhör rasen homo sapiens sapiens. Icke desto mindre har idén om att raser finns en mycket stor påverkan på människor och på samhället än idag, i allra högsta grad. Arbetarklassen i Sverige är i allt högre grad rasifierad, ditt liv kommer att begränsas om du inte anses tillhöra den vita “rasen”. Ras är fortfarande en mycket materiellt (och även psykologiskt) betydelsefull kategori som präglar hela vårt samhälle, och därför måste vi prata om det och benämna det vid dess rätta namn. Som Per Wirtén sammanfattar den debatt om Mångkulturellt centrums satsning på rasfrågan 2012-2014 (som är den som Hübinette i sin essä analyserar): “Det finns vägande argument för rasbegreppet. Det är till exempel motsägelsefullt att diskutera rasdiskriminering, strukturell rasism och det koloniala arvet, men samtidigt upprätthålla ett starkt tabu mot ordet ras. Rasdiskriminering utan raser blir som ett klassamhället utan klaser, eller ett patriarkat utan kön; det blir subjektslöst” (citerat av Hübinette, 2011, s.246).

Detta är en mycket läsvärd, intressant och lärorik bok som alla – i synnerhet vita – bör läsa. Allmänbildande och tankeväckande.

Kommentera här

Mödrar och söner, Per Anders Fogelström, ras, Ras och vithet, Rasbiologiska institutet, rasfrågan, rasism, rasismens historia, Tobias Hübinette, vithet
One response to “Mödrar och söner & Ras och vithet”
1. Juni 2023 – Alice Andrews
  
  04 July 2023
  
  […] En fristående fortsättning på en av Per Anders Fogelströms Stockholms-skildringar, denna gång utspelar den sig kring förra sekelskiftet på Kungsholmen. Läsvärd, även om den inte var lika bra som Barn- och Stad-serierna. Skrev om här. […]
I juni läste jag ut två till böcker! Mödrar och söner av Per Anders Fogelström (1991) samt antologin Ras och vithet redigerad av Tobias Hübinette (2011). Mödrar och söner – Per Anders Fogelström (1991) Jag köpte Mödrar och söner second hand för ett tag sedan, eftersom jag hade börjat lyssna på Barn-serien och tyckte om…
Göteborgs filmfestival 2023 so far
Feb 3, 2023

—

by

Alice Andrews

in 1. Vardag, 2. Kultur, Film

Göteborgs filmfestival är igång! Här är filmerna vi sett hittills, i någon form av från bäst till mindre bra ordning, although de fem första alla ligger väldigt högt i topp för mig och det inte riktigt går att rangordna dem tbh, för de hade alla olika känsla och var olika genrer. Icke desto mindre, here we go:

De fem djävlarna (regi: Léa Mysius, 2022)

En surrealistisk thriller med utgångspunkt i den lilla flickan Vickys mycket känsliga luktsinne, med vilket hon kan precisera dofter och känna lukten av någon från flera meters avstånd. Hon och hennes mamma (briljanta Léa Exarchopoulos från Blå är den varmaste färgen) och pappa bor i en liten trångsynt by i det franska Alperna, och en dag kommer pappans syster och hälsar på. Vicky verkar besitta övernaturliga krafter, för med hjälp av lukter kan hon resa i tiden och återuppleva andras minnen. Snart sätter hon igång en serie av oåterkalleliga händelser, som får det förflutna att krypa inpå skinnet. Filmen var mycket intressant, eggande och oförutsägbar, med fantastiska skådespelarinsatser från alla inblandade. Rekommenderar starkt.

Hélène och Mathieu (regi: Emily Atef, 2022)

En lågmäld film om hur man som par hanterar att en skall dö, och den andra leva kvar. Den franska/engelska titeln är Plus que jamais/More than ever och det passar nog bättre, även om det handlar just om paret Hélène och Mathieu. Hélène har en obotlig cancer och för att komma bort från den kvävande omgivningen i Bordeaux, där vännerna inte vet hur de ska behandla henne, reser hon till Norges landsbygd och hälsar på en canceröverlevare hon lärt känna på internet. I den friska vinden och med närheten till fjorden får hon nya insikter och känner sig äntligen lättare, men snart kommer hennes man Mathieu efter för att övertala henne om att göra den kompicerade lungtransplantationen hon erbjudits. Ett mycket starkt drama om kärlek, livet och döden, och gråtfesten var ett faktum på slutet. Jag och Are satt och hulkgrät i varandras famnar. Mycket sevärd film med utmärkt skådespeleri av Vicky Krieps (Hélène) och Gaspard Ulliel (Mathieu), rekommenderar starkt.

Exodus (regi: Abbe Hassan, 2023)

Flickan Amal stapplar ut ur en container i en hamn någonstans i Turkiet, och solen bländar obarmhärtigt efter mörkret i containern. Det är 2015 och hon har flytt från Syrien, men på vägen har hon tappat bort sin familj. Hon tar ett snabbt beslut att hänga efter flyktingsmugglaren Sam, som tar henne under sina vingar. Tillsammans tar de sig mot Sverige. En stark film med en kavat flicka i huvudrollen, om flykt, men också om hopp. Scenen där de sitter i gummibåten över Medelhavet är gastkramande, man riktigt känner den starka ångesten genom rutan.

Brother (regi: Clement Virgo, 2022)

Vi får följa bröderna Michael och Francis under olika tidshopp mellan barndom, 90-tal och tidigt 2000-tal, och förstår snabbt att de två kommer att skiljas, att den äldre Francis kommer att försvinna. Bröderna växer upp i Scarborough som andra generationens invandrare med allt vad det innebär, och medan deras mamma arbetar hårt för att försörja dem försöker Francis lära Michael att stå upp för sig själv, inte ta någon skit. Men de hårda maskulinitetsnormerna är svåra att leva upp till, och när spänningarna mellan polisen och den svarta befolkningen ökar är det svårt att navigera. “Den vackraste skildringen av unga svarta män sedan Moonlight” var beskrivningen och jag kan bara hålla med. En lågmäld och vacker film om maskulinitet, rasism och coming of age. Rekommenderar!

L’immensità (regi: Emanuele Crialese, 2022)

Med 1970-talets Rom som fond utspelar sig den här filmen i en dysfunktionell familj där tonåriga Adriana vill vara Andrew, pappan är otrogen och där mamman (Penelope Cruz) försöker hålla ihop familjen med okonventionella metoder. En färgglad film kryddad med märkliga musikal-nummer som den tbh hade kunnat vara utan, men ändå underhållande.

Världens lyckligaste man (regi: Teona Strugar Mitevska, 2022)

En film som utspelar sig under ett slags blind date-event på ett hotell, där två personer med ett gemensamt förflutet i 90-talets krig i forna Jugoslavien möts, den ena förövaren, den andra offret. I den bisarra date:ing-situationen framgår det snart att båda på något sätt ändå är offer på olika sätt, och att kriget är långt ifrån glömt. En ganska märklig film jag inte direkt rekommenderar, men helt okej var den ändå.

Kommentera inlägget

Abbe Hassan, Amily Atef, Brother, Clement Virgo, De fem djävlarna, Exodus, film, flykt, Gff 2023, Göteborgs filmfestival 2023, Hélène och Mathieu, L'immensità, Léa Exarchopoulos, Moonlight, Penelope Cruz, polisbrutalitet, polisvåld, rasism, Syrien, trans, Vicky Krieps
One response to “Göteborgs filmfestival 2023 so far”
1. Mami
  
  04 February 2023
  
  Jag har också sett dessa filmerna och i en skala 1 till 5
  De 5 djävlarna 3+
  Hélène och Mathieu 5-
  Exodus 4
  Brother 4+
  L’immésità 3
  Världens lyckligaste man 3
  Suro 3
  Sonne 3+
  Subtraction 4
  Burning dags 4
  Korsett 3+
  Dogborn 4
Göteborgs filmfestival är igång! Här är filmerna vi sett hittills, i någon form av från bäst till mindre bra ordning, although de fem första alla ligger väldigt högt i topp för mig och det inte riktigt går att rangordna dem tbh, för de hade alla olika känsla och var olika genrer. Icke desto mindre, here…

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

One response to “Stöld – Anna-Helén Laestadius (2021)”

Februari 2025 – Alice Andrews

02 March 2025

[…] Profylaxboken och Revolution i BB-fabriken som jag skrev om här. Läste också Stöld (skrev om här) och Yellowface (skrev om här) och kämpar på med Borta med vinden del 2 […]

One response to “Islamofobi – Mattias Gardell (2011)”

Augusti 2023 – Alice Andrews

02 September 2023

[…] En bok om islamofobi som på ett lättillgängligt sätt gör upp med islamofobi, d.v.s. negativa fördomar/rasistiska föreställningar gentemot islam/muslimer endast baserat på det faktum att de är (eller antas vara) just muslimer. Gardell punkterar föreställningar som t.ex. att islam skulle vara en våldsam religion eller att muslimska kvinnor är kuvade och förtryckta på ett systematiskt sätt som både är lättläst, intressant, tankeväckande och väl underbyggt utan att för den sakens skull bli onyanserat. Bra bok! Skrev om här. […]

One response to “Mödrar och söner & Ras och vithet”

Juni 2023 – Alice Andrews

04 July 2023

[…] En fristående fortsättning på en av Per Anders Fogelströms Stockholms-skildringar, denna gång utspelar den sig kring förra sekelskiftet på Kungsholmen. Läsvärd, även om den inte var lika bra som Barn- och Stad-serierna. Skrev om här. […]

One response to “Göteborgs filmfestival 2023 so far”

Mami

04 February 2023

Jag har också sett dessa filmerna och i en skala 1 till 5
De 5 djävlarna 3+
Hélène och Mathieu 5-
Exodus 4
Brother 4+
L’immésità 3
Världens lyckligaste man 3
Suro 3
Sonne 3+
Subtraction 4
Burning dags 4
Korsett 3+
Dogborn 4

Alice Andrews

Tag: rasism

Leave a Reply

Tag: rasism

One response to “Yellowface – Rebecca F. Kuang (2024)”

Tag: rasism

One response to “Stöld – Anna-Helén Laestadius (2021)”

Tag: rasism

One response to “Islamofobi – Mattias Gardell (2011)”

Tag: rasism

Månadens känsla

Månadens mat

Månadens soundtrack

Månadens firanden

Månadens resor

Månadens böcker

Månadens filmer

Tag: rasism

Tag: rasism

One response to “Det ohyggliga arvet – Christian Catomeris (2017)”

Tag: rasism

1. Samer, afrikaner och rasism i Sverige.

2. Hur förstärkte upplysningen rasismen?

3. Vad är rasism och när uppstod rastänkandet?

Referenslista

Tag: rasism

One response to “Mödrar och söner & Ras och vithet”

Tag: rasism

One response to “Göteborgs filmfestival 2023 so far”

Om mig

Kategorier

Arkiv

Borta med vinden del 2 och Här ruvar havet

Leave a Reply

Om mig

Kategorier

Arkiv

Tag: rasism

Leave a Reply

One response to “Yellowface – Rebecca F. Kuang (2024)”

One response to “Stöld – Anna-Helén Laestadius (2021)”

One response to “Islamofobi – Mattias Gardell (2011)”

Månadens känsla

Månadens mat

Månadens soundtrack

Månadens firanden

Månadens resor

Månadens böcker

Månadens filmer

One response to “Det ohyggliga arvet – Christian Catomeris (2017)”

1. Samer, afrikaner och rasism i Sverige.

2. Hur förstärkte upplysningen rasismen?

3. Vad är rasism och när uppstod rastänkandet?

Referenslista

One response to “Mödrar och söner & Ras och vithet”

One response to “Göteborgs filmfestival 2023 so far”