I december läste jag också ut Liv Strömquists nyaste seriealbum Pythian Pratar, som på ett ambitiöst sätt tar sig an samtidens fixering vid självhjälpskultur, trauma och mental hälsa.

I Pythian pratar ger Liv Strömquist sju livsråd (varav ett är “följ inte råd”) som vart och ett motsvarar ett kapitel, som tar sig an de olika teman. Som DN skrev i recensionen – Liv Strömquists album är inte lika humoristiska som de var förr (vilket inte gör dem mindre läsvärda!), kanske för att hennes album bygger på ganska så komplicerade sociologiska teorier på ett sätt som de inte gjorde i de tidigare albumen? De komplicerade teorierna och tankarna – allt från samtida sociologer som Eva Illouz och Ian Craib till de gamla grekerna – lyckas hon förklara på ett lättillgängligt sätt med hjälp av fyndiga illustrationer och exempel, som tillsammans väver en ganska dyster bild över framtiden, och svarar på frågor som varför har jag ångest? Varför är jag inte lycklig? O.s.v. En tydlig känga mot självhjälpskulturen finns också, liksom hela den enorma marknad som kretsar därom. Rekommenderar!