I september har jag, utöver flera romaner, också läst två fackböcker. Den ena en kort idébok av den politiska teoretikern Chantal Mouffe, och den andra en översiktsbok om olika epistemologiska och ontologiska perspektiv av Ted Benton och Ian Craib.

Om det politiska – Chantal Mouffe (2005)

I Om det politiska skiljer den franska politiska teoretikern Chantal Mouffe på begreppet “politik” och “det politiska”. Det politiska är den för mänskligheten konstituerande sfär där politisk kamp ständigt sker. Politik är de institutioner som ofta utgör ramarna för sådan kamp, t.ex. parlamentarismen. I boken driver Mouffe tesen att för att demokratin skall fungera behöver den politiska kampen ske öppet, inte mellan vän och fiende utan mellan meningsmotståndare, som är oense om politiska frågor. För Mouffe är det alltså oproblematiskt – ja till och med vitalt! – att konflikter sker, men dessa konflikter är politiska och skillnaden mellan “vi” och “dom” har ingenting att göra med essentiella eller kulturella egenskaper som hudfärg eller religion, utan skiljelinjen är politisk. “Vi” som tycker X för en politisk kamp mot “dom” som tycker Y. Och för Mouffe är det essentiellt att denna kamp – konflikten mellan olika politiska intressen – sker öppet, det är själva stommen för en fungerande demokrati och vad hon kallar för agonistisk pluralism.

Agonistisk pluralism kännetecknas alltså av att skiljelinjer mellan grupper är politiska (snarare än kulturella/essentiella) och att dessa grupper för en öppen politisk kamp mellan meningsmotståndare (snarare än fiender) som följer grundläggande demokratiska regler (t.ex., mänskliga rättigheter). Om politiska skiljelinjer och konflikter istället sker i det fördolda, eller om konflikter döljs, hamnar vi istället i ett postpolitiskt tillstånd. Ett sådant kännetecknas av en seemingly konfliktfri värld, där kontrasterande värden och meningsmotstånd dolts. Mouffe pratar om samtida politik för att illustrera detta tillstånd, där alla partier tycker ungefär samma saker (ingen utmanar exempelvis kapitalismen som system). Ett annat praktexempel är “hållbar utveckling” som magiskt skall garantera oss både ekonomisk tillväxt och en hållbar planet samtidigt – något som hittills varit omöjligt att uppnå och alltså i själva verket är ett oerhört konfliktfyllt koncept med flera konkurrerande värden som framställs som kompatibla med varandra.

Mouffe varnar för att detta postpolitiska tillstånd kan leda till antagonism (till skillnad från agonism), som kännetecknas av att olika grupper börjar betrakta varandra som essentiella/kulturella fiender (snarare än politiska meningsmotståndare) och sluta följa grundläggande demokratiska regler, d.v.s. använda våld. Detta är vi ju idag i tex religiös fundamentalism och extrem högernationalism.

Denna bok var på vår läslista redan när jag läste Globala studier, men jag var inte i en tillräckligt flitig student då. Nu skall jag nog använda mig av denna teori i min avhandling och tycker därför boken är läsvärd – men det är den även om man inte doktorerar utan “bara” är intresserad av politisk teori i allmänhet.

Philosophy of social science – Ted Benton & Ian Craib (2010)

Även denna bok har jag tidigare kommit i kontakt med och faktiskt läst, fast under LUMES. Nu var det kurslitteratur i vetenskapsteori-kursen jag läser som en del av min doktorandutbildning. Så jag läste den igen pärm till pärm och även om den är ganska så komplicerad så är det intressant att fräscha upp de olika vetenskapsteoretiska positionerna, från rigid empiricism/positivism till kunskapsrelativism, och däremellan t.ex. kritisk realism, standpoint theory, hermeneutik och poststrukturalism. Framförallt har nog dock föreläsningarna/seminarierna vi haft på de olika positionerna varit givande. Jag kommer att ha en poststrukturalistisk ingång i min avhandling!