Den senaste veckan eller så har jag konsumerat grejer som fått mig att tänka ungefär samma tanke, som jag också pratade om med Anna igår. Nämligen avsaknaden av en strukturell analys vid prat om två stora samhällsproblem, nämligen den havererande skolan samt de alltmer ökande sjuktalen p.g.a. stresssyndrom. Jag ska förklara.
Artikeln i DN var ett reportage om lärare som går en kurs i kognitionsvetenskap, och som hade rubriken “Äntligen får vi lärare något som funkar i klassrummet” (DN 7 januari 2025). I artikeln intervjuas alltså lärare som går den här kursen och som får lära sig något som de uppenbarligen tycker är väldigt användbart, och som är vetenskapligt beprövat o.v.s. Artikelns aktualitet har att göra med Peter Honeths nya utredning om skolan, som bl.a. föreslår att kognitionsvetenskapen får större plats på lärarprogrammet. Och visst – kognitionsvetenskap har en hel del grejer som är väldigt bra och rimliga, så som exempelvis att avlasta arbetsminnet genom att lära sig grejer utantill, att mycket repetition är bra, att lugn och ro i klassrummet är bra, o.s.v. Men mycket av detta är helt självklara saker som de flesta lärare vet och det är här avsaknaden av strukturell analys kommer in. Jag upplevde att hela artikeln framställde lärare och lärarutbildningen som okunniga, och som att kognitionsvetenskapen var något wow som man inte hade någon aning om förut, och att allt man gjort innan är strunt. Men man måste komma ihåg att skolan ständigt är utsatt för en massa experiment som i bästa fall är vetenskapligt underbyggda men så är det sannerligen inte alltid. Min poäng är att det inte alltid nödvändigtvis är lärarna som kommer med sätt att arbeta som inte funkar. Och framförallt är min huvudpoäng denna: det spelar ingen roll hur mycket lärare lär sig om kognitionsvetenskap om inte förutsättningarna i skolan finns där!!!
Såhär: många basic grejer som har en kognitionsvetenskaplig grund, eller alltså som kan motiveras utifrån kognitionsvetenskapen, vet de flesta lärarna redan om, speciellt erfarna och skickliga lärare som har koll på vad som funkar och inte. Typ:
- Samla in mobilerna
- Lugnt och tyst i klassrummet
- Mindre klasser
- Mycket repetition
Men alltså, hur bra är förutsättningarna för att kunna implementera detta, som man såväl vet? Alla fattar att hjärnan funkar mycket bättre i ett lugnt klassrum än i ett stökigt, men hur skall man uppnå arbetsro om man har 30 elever där hälften har svårt att sitta still och lugn p.g.a. olika diagnoser och koncentrationsproblem? Nej, det går inte. För att kunna bedriva undervisning med kognitionsvetenskaplig grund (och annan bra undervisning rent generellt) så behöver lärare helt enkelt bättre förutsättningar. Mer planeringstid, mindre klasser, en mer blandad klassammansättning med elever från olika bakgrund, mindre kring-uppgifter, fokus på kärnuppdraget (d.v.s. undervisning). Med bättre förutsättningar finns också möjlighet att bedriva bättre undervisning, exempelvis med kognitionsvetenskaplig grund, men utan bättre förutsättningar – som ju är ett politiskt beslut som sker på strukturell nivå – är det en omöjlighet på bred front. Som 27 lärarstudenter på GU skrev för ett par veckor sedan i GP:
“Men det går inte att bortse från att hur skicklig läraren än är – så kan hen inte trolla med knäna. Vi behöver tala om det verkliga problemet: att Sveriges barngrupper slits isär då elever från studievana och mindre studievana hem alltmer sällan möts. Vi behöver tala om vilka konsekvenser det får och hur vi kan få bukt med problemet.”
Den andra grejen som fick mig att tänka på ungefär samma sak var ett program på Svt om stress, nämligen “Kampen mot stressen” i Vetenskapens värld. Detta program var rent ut sagt ganska kasst, för att nästan hela programmet lade över ansvaret på att komma ur stressen, och inte bli stressad in the first place, på individen. Det pratades om meditation, att få bättre återhämtning, motion, byta arbete, se till att vila, etc etc. Det var endast på slutet, när det var ungefär tio minuter kvar av det 60 minuter långa programmet som programledaren sa något i stil med “Men är det verkligen rimligt att det här ansvaret skall ligga på individen? Har samhället något ansvar?”. Finally.
Alltså, återigen. Precis som det inte spelar någon roll hur välutbildade lärare är i att undervisa, om inte politikerna tar sitt ansvar och lagstiftar om en skola som ger förutsättningar för lärare att bedriva god undervisning, så spelar det ingen roll vad individen gör, om inte arbetslivet – i synnerhet de yrken där stressrelaterade sjukskrivningar är vanliga – anpassas, och även det är ett politiskt beslut. Vilka är det som blir sjukskrivna för stress, generellt? Jo, det är undersköterskor, förskollelärarare, lärare, sjuksköterskor och annan vård- och omsorgspersonal i välfärden, som ju är dominerat av kvinnliga arbetare. Kvinnor som ofta drar det större lasset hemma, och som har lite eller ingen möjlighet att ha något inflytande på sin arbetssituation. Man kan inte jobba hemifrån, man är låst i ett schema, och framförallt jobbar man med människor i ett sjukt system som skapar en enorm samvetsstress. Inget av detta kan individen råda någon bot på. Det spelar ingen roll hur bra man är på återhämtning, säga nej och motionera om ens arbetssituation är ohållbar, vilket den tyvärr är för väldigt många som jobbar inom välfärden.
Att programmet sedan dessutom hade en ung hundinfluencer på typ 23 bast som någon slags representant för utbrändhet var ju också lite av ett skämt. Absolut, det är ett faktum att fler och fler unga blir utbrända, men hennes arbetssituation som ingenjör på ett fancy kontor i kombination med influencer på hund-tiktok kan knappast jämföras med en sjuksköterskas eller förskollelärares arbetssituation. Hon hade ju faktiskt kunnat välja att sluta med influerandet, och säkert hade hon en ganska go lön och därmed möjlighet att gå ner lite i arbetstid. Kanske hade hon också möjlighet till flexibla arbetstider. Jag menar inte nödvändigtvis att säga “skyll dig själv” till henne, men kom igen Svt, ni kunde väl ha haft en lite mer representativ person när det gäller utbrändhet/utmattning?
Nu när jag skriver detta kom jag att tänka på ytterligare en artikel som jag läste i DN som också handlade om stress, med titeln “Forskare: Vila inte alltid bästa medicinen mot utmattningssyndrom” (DN 9/1-2025). Huvudpoängen i denna artikel var ungefär att utmattning sällan beror på faktiskt utmattning, utan t.ex. otydliga mål, bristande ledarskap, diffust definierade arbetsuppgifter, otydliga roller, lågt socialt stöd men framförallt: brist på meningsfullhet i arbetet. Forskaren ifråga har därför skrivit en avhandling på detta tema, med fokus på att se utmattning som en existentiell kris “skapad av bristande upplevelse av meningsfullhet”. Och sure, det finns säkert en hel del som faktiskt blir utmattade p.g.a. sådana orsaker.
Men återigen, tittar vi på de grupper där utmattningssyndrom är som vanligast, så är det i kvinnodominerade yrken i välfärdssektorn. Yrken där diskrepansen mellan krav och resurser är alltför stor, där man jobbar med människor och där man har lite eller ingen möjlighet att påverka sin arbetssituation t.ex. genom att flexa, jobba hemma, själv styra sina arbetsuppgifter, etc. Samtidigt är det också yrken som människor valt just för att de känner meningsfullhet med yrket. Varför skulle man annars välja att bli just lärare eller sjuksköterska? Jo, för att man vill hjälpa människor! Undervisning eller att hjälpa sjuka är väl något av de mest meningsskapande yrken som finns, och jag har svårt att tro att det är det som är problemet till utmattningen. Nej, det handlar om strukturella orsaker, d.v.s. en arbetsmiljö som är kass, och då har individen helt enkelt lite eller ingen makt att påverka huruvida de blir utmattade eller inte, förutom att byta jobb då, men det är inte alltid det är möjligt heller.
Leave a Reply