Efter tips från min kollega och vän Anna har jag läst The Song of Achilles av Madeleine Miller (2011). Det är helt enkelt sagan om Achilles, men från en annan point of view än den vanliga, nämligen Patroclus, eller Achilles potentielle älskare, beroende på hur man tolkar Odysséen. Hur som helst börjar i alla fall berättelsen hos Patroclus, som efter ett bråk med en jämnårig som av misstag slutar i dråp blir landsförvisad, något som hans far knappast verkar vara så missnöjd över eftersom Patroclus inte lever upp till faderns förväntningar över hur en man borde vara. Under sin exil möter Patroclus den jämnåriga, karismatiska halvguden Achilles, som är son till den man som tagit emot Patroclus och andra landsförvisade unga pojkar. Achilles mor är havsnymfen och gudinnan Thetis, och med hennes gudaglans i sitt blod är Achilles både vacker och skicklig i krigskonst. Patroclus är fascinerad, och det verkar som att intresset inte är enkelriktat – av någon anledning som Patroclus inte riktigt förstår väljer Achilles Patroclus som sin följeslagare, till många av de andra unga pojkarnas förtret. Under den lyckliga tid som följer blir Patroclus och Achilles väldigt nära, något som Thetis ogillar starkt. I ett försök att splittra de unga tu – som kanske börjar hysa känslor för varandra som är mer än bara vänskapliga – skickas Achilles på utbildning hos kentauren Chiron, men Patroclus rymmer efter och under utbildningen hos Chiron uppe i bergen är de utom synhåll för Thetis, liksom för de händelser som sker i resterande Grekland. Hos Chiron får de vara sig själva, och som läsare blir man så sugen på att få vara där med dem, för allt är så vackert beskrivet, från grottan med den porlande bäcken, till floden där de badar, till ängen och träden, den första snön om hösten och de första knopparna på våren.

En dag förstörs dock idyllen av ett besök med ett meddelande: prinsessan Helen har blivit kidnappad till Troja, och nu är Grekland i uppror över denna skymf, och rustar för krig. Eftersom Achilles är en av de skickligaste krigarna i världen, vill Agamemnon och de andra kungarna ha honom med sig på sin sida. Dessutom har Patroclus en ed att uppfylla. Ska de tvingas lämna berget och Chiron och gå ut i krig, eller kan Achilles på något sätt slippa undan sitt öde?

Jag tyckte boken var fängslande, lättläst och rolig, med ett vackert och målande språk. Störst behållning hade jag dock av den del som utspelade sig hos Chiron, för allt var så idylliskt och mysigt och vackert att vara i. Alla krigsåren vid Troja blir något utdragna måste jag säga. Icke desto mindre var det en välskriven bok som jag tyckte om att läsa, och det var ett väldigt bra slut.