I augusti läste jag ut Sinnenas tid av Annie Ernaux. Om Ernaux, saxat direkt från Wikipedia:

Annie Ernaux har publicerat ett tjugotal romaner på franska varav sju finns i svensk översättning. Flera romaner har dramatiserats i Frankrike och en roman har filmatiserats. Kritiken av hennes verk var blandad under de första årens författarskap men efter utgivningen av Les années (Åren) 2008 har den varit mera odelat positiv och renderat författaren ett flertal priser. Hon har med sitt författarskap utgjort förebild för yngre franska författare såsom Didier Eribon och Édouard Louis med liknande klassbakgrund.^[3]

Ernaux har uppmärksammats med ett flertal litterära priser och utmärkelser för sina verk. Den 6 oktober 2022 meddelade Svenska Akademien att Ernaux fått nobelpriset i litteratur “för det mod och den kliniska skärpa varmed hon avtäcker det personliga minnets rötter, främlingskap och kollektiva ramar.”

Att jag klickade hem denna roman var lite av en slump, jag behövde fylla ut för det var “fyra för tre” eller något, och Ernaux klingade bekant. Vilket är rimligt eftersom hon alltså är nobelpristagare. Men om det är något som märks i denna roman vet jag inte. Kanske är det för övrigt snarare en novell, eftersom boken spänner över blott 68 sidor, och då är bokstäverna ganska stora. Boken handlar om en relation till en man, och sidorna är febriga av längtan, väntan, åtrå och besatthet. Det är helt okej, men imponerar inte särskilt mycket.