Alice Andrews

Borgerliga intressen men hjärtat till vänster. Välkommen till min högst osporadiska blogg.



  • Tag: klasskamp


    Tre verk jag konsumerat

    Jag har konsumerat tre nya verk! Eller vad man nu ska säga. Två böcker och en film. Egentligen har jag sett flera filmer den här månaden, men här är tre verk jag vill lyfta fram.

    Morgonstjärnan av Karl-Ove Knausgård (2020).

    Jag har lyssnat på den omskrivne författaren Karl Ove Knausgårds första del i romansviten vars tredje och sista del nyss utkommit. Liv Strömqvist och Caroline Ringskog Ferrada Noli kallade Knausgård “en av Sveriges största författare i modern tid, och så är han inte ens svensk” i ett av de senaste avsnitten av En varg söker sin podd, dock framförallt syftandes på hans omskrivna Min kamp-svit. Jag var lite för ung och politiskt omedveten när den kom så jag missade allt rabalder kring den. Hur som helst var det som jag förstår det i alla fall någon form av biografi, medan detta är fiktion. Boken utspelar sig i olika delar av Norge, i olika människors liv. Små nedslag, ett kapitel i taget. Vi får t.ex. träffa prästen Katrine (om jag minns rätt?) som tvivlar på Gud och universitetsprodessorn som kämpar med sin frus psykoser. I början trodde jag aldrig att de nya karaktärerna skulle ta slut, att boken kanske bara bestod i att presentera nya karaktärer? Men sedan återkommer äntligen någon, som t.ex. den lätt alkoholiserade småbarnspappan och universitetsprofessorn, eller prästen som inte längre är kär i sin man, och man får lite röd tråd, men det är ganska många sidor in.

    Jag noterar att Knausgård ofta skriver väldigt många beskrivande meningar om de väldigt vardagliga handlingarna, av typen “Han vecklade ut kaffefiltret, måttade upp kaffe, och fyllde filtret med tre skopor. Tog kaffekannan och fyllde med vatten, som han hällde i bryggaren. Satte på ‘on’ och hörde bryggarens hemtrevliga puttrande komma igång”. Nu hittade jag bara på den meningen, men det är lite så, att något som i en annan bok hade kunnat skrivas “Han gjorde kaffe” blir i Knausgårds böcker en beskrivning av alla handlingar som ingår i att “göra kaffe”.

    Detta är också någonting de noterar i ett av de senaste avsnitten i Filosofiska rummet om AI, när de pratar om att AI kanske visserligen skulle kunna producera s.k. chicklit eller typ deckare, eller någon annan generisk genre som ofta följer samma dramaturgiska kurva, men att skriva något “Knausgårdskt” skulle nog vara svårt, menade dom. Jag vet inte jag, för som DN:s recensent skriver: “Stundtals undrar jag ändå – är Knausgård banal nu? Vad skiljer alla dessa beskrivna vardagshändelser från till exempel beskrivningen av en kommissarie som äter frukost i en kriminalroman utan större litterär glans? Ibland är skillnaden inte alls uppenbar. Pålägg som plockas fram ur kylen är på något sätt bara det”. Men kanske är det något speciellt med Knausgårds språk…? Hur som helst är jag bara måttligt imponerad av boken, kanske p.g.a. alla dessa karaktärer som jag stundtals har lite svårt att hålla i sär. Jag fattar inte riktigt hype:n. Å andra sidan vill jag ändå lyssna klart på dessa typ tolv timmars ljudbok – det är en tegelsten det här – för lite spännande är det ju ändå, den här påsmygande apokalypsen som den nya stjärnan verkar vara ett tecken på.

    För boken handlar alltså om dessa olika människor och hur de lever till synes ganska vanliga liv, men där något liksom övernaturligt, eller oförklarligt, plötsligt inträffar här och där i personernas liv. Hundratals havskrabbor långt uppe i skogen, en skepnad som springer över en äng, en dödförklarad man som plötsligt börjar leva igen, o.s.v. Allt under den nya stjärnans ljus. Jag kanske kommer läsa/lyssna på nästkommande delar, för det är ju ändå en triologi och man vill ju veta vad som händer… men vi får se. Helt OK skulle mitt omdöme bli.

    Människans frigörelse: Karl Marx ungdomsskrifter i urval och översättning av Sven-Eric Liedman (1995)

    Detta är alltså några av Marx s.k. “ungdomsskrifter” i urval av Sven-Erik Liedman, filosofiprofessorn som också (bland mycket annat) skrivit Från Platon till demokratins kris som jag läste och skrev om här. Här finns bl.a. de ekonomisk-filosofiska manuskripten från 1844, där Marx presenterar sin alienationsteori, d.v.s. hur människor under lönearbetet alieneras eller förfrämligas både från frukten av sitt arbete, från varandra (då kapitalismen skapar konkurrens) och från essensen av att vara människa. Alienationen från frukten av sitt arbete sker eftersom ju mer arbetaren producerar, desto mer värde tillfaller kapitalet d.v.s. det som fjättrar arbetaren vid hans bojor. Arbetaren får alltså inte njuta  av frukten av sitt arbete genom att t.ex. använda det, och p.g.a. det mervärde arbetaren tillför kapitalisten genom sitt arbete blir kapitalisterna bara rikare ju mer “frukt” arbetaren producerar. Vidare förfrämligas arbetaren också från mänskligheten, eftersom det under lönearbete blir så att det som vanligen skiljer människor från djur, dvs kreativt och produktivt skapande, blir det vi gör för att kunna göra det djuriska (dvs äta sova ha sex). Det djuriska blir det mänskliga, och tvärtom.

    Här återfinns också Marx teser om Feuerbach där han bla skriver de bevingade orden: “Filosoferna har bara tolkat världen på en rad olika sätt, men det gäller att förändra den” (mycket bra quote), samt det Kommunistiska manifestet som slutar med de kanske ännu mer bevingade orden “Proletärer i alla länder, förena er”.

    Vissa av texterna var tbh svärförståeliga, andra mindre så. Att läsa Kapital, rationalitet och social sammanhållning av Borglind mfl, sekundärliteratur där de bla behandlar dessa skrifter, var definitivt hjälpsamt.

    Persona (1966)

    Persona har legat i min watchlist sedan förra året då jag under filmfestivalen såg Fördom och stolthet, en dokumentär om svensk queer filmhistoria med start 1912 och Vingarne. Och självklart är Ingmar Bergman med! Inte bara med den androgyna Fanny och Alexander-karaktären utan också med just Persona. Filmen, som spelades in 1965, handlar (åtminstone till synes) om skådespelerskan Elisabeth Vogel, spelad av underbara Liv Ullman, som plötsligt en dag blir stum, mitt under en föreställning, och slutar prata. Hon blir apatisk och okontaktbar och hamnar på sjukhus där sjuksköterskan Alma, spelad av Bibi Andersson, har som uppdrag att ta hand om henne. Överläkaren (spelad av Margareta Krook) tycker dock inte det är någon idé att Elisabet stannar på lasarettet eftersom de inte kan hitta varken något psykiskt eller fysiskt fel på henne, utan erbjuder skådespelerskan och hennes sköterska att låna hennes sommarhus för att tillfriskna i en annan miljö. I huset vid havet släpper apatin och Elisabet tar promenader och skriver brev, dock fortsatt under tystnad – men tystnaden fylls av Alma som pratar på och öppnar upp sig allt mer. Under en sen kväll avslöjar hon en intim sexuell upplevelse.

    Så långt allting gott, men när Alma i smyg läser sin egen berättelse återgiven i ett av Elisabets brev blir hon sårad och elak mot Elisabet, som alltjämt förblir tyst. Deras relation, som utvecklats till något intimt, stormar.

    Filmen är speciell. Trippig, vacker, konstig och mångbottnad. De gåtfulla och närmast slumpartade inledningsscenerna är närmast groteska, men scenerna med Liv Ullman och Bibi Andersson, närbilderna av deras ansikten och scenerna från stranden, är utsökta. Ett tag in i filmen börjar jag tänka att Elisabet kanske är galen, att hon bara inbillar sig Alma, stranden och huset vid havet, eller att de är en och samma. Många tolkningar har gjorts av denna film och den tåls att ses igen så der får jag väl göra för den håller ändå än, såhär nästan 60 år senare.


    2 responses to “Tre verk jag konsumerat”

    1. Mami Avatar
      Mami

      Chat GPT svarar på frågan hur Knut skulle skrivit om att sätta på kaffe.

      “Jag skulle vilja påstå att det finns få saker i livet som är så enkla och samtidigt så tillfredsställande som att sätta på kaffe. Det är som om man på något sätt tar kontroll över sin dag, genom att hantera denna lilla ritual med precision och omsorg. För mig är det en konstform i sig, en dans mellan kropp och själ.

      Först, att mala kaffebönorna. Jag älskar ljudet av bönorna som krossas och de aromatiska dofterna som fyller rummet. Jag är särskilt noga med att hitta rätt inställning på min kvarn, för att få rätt balans mellan smak och styrka.

      Sedan, att fylla vattenbehållaren med kallt vatten. Det får aldrig vara för mycket eller för lite, för att få den perfekta koppen. Jag tar alltid ett djupt andetag innan jag trycker på knappen, som om jag på något sätt förbereder mig för den kommande njutningen.

      Och när kaffet börjar droppa ner i kannan, kan jag inte låta bli att le. Det är som om jag är en del av en större kraft, en som har funnits i århundraden och som fortfarande ger människor över hela världen en avkopplande stund varje dag.

      Ja, att sätta på kaffe är enkelt. Men det är också så mycket mer än så. Det är en stund av lugn och stillhet, en chans att sakta ner och uppskatta de små sakerna i livet. Och för mig, är det en ritual som jag inte skulle vilja vara utan.”

    2. […] Marx ungdomsskrifter i urval och översättning av Sven-Eric Liedman (1995), jag skrev om båda här. Jag har också lyssnat på När man skjuter arbetare av Kerstin Thorvall (1993) som jag skrev om […]


  • Tag: klasskamp


    Två böcker

    Har läst två böcker på sistone. Evin Ahmads En dag ska jag bygga ett slott av pengar och Chimanda Ngozi Adichies Lila hibiskus. Båda var fantastiskt bra så därför måste jag beordra er att läsa dem pronto!

    Image result for lila hibiskus

    Lila Hibiskus haffade jag på en loppis i Skåne för tio spänn när vi var där med Book Club Gäris. Har fått den rekommenderad och har ju också läst Chimanda Ngozi Adichies Americanah sen tidigare, som jag ju tyckte var superbra. Lila Hibiskus vågar jag nog säga är ännu bättre än Americanah. Lila Hibiskus behandlar ämnen som rasism, vithetsnormer, tro, sexism, korruption, kärlek och sorg. Den handlar om en nigeriansk familj (Nigeria är Chimanda Ngozi Adichies hemland) som på utsidan ser ut att vara perfekt; två barn som är exemplariska i skolan och alltid levererar toppresultat, en älskvärd mamma som ser till att alla magar som går tomma i hembyn får mat i sig, och en mycket omtyckt far som betalar andra barns skolgångar, donerar stora summor pengar till kyrkan och lär sina barn kristendomens dygder. Men innanför hemmets väggar misshandlar pappan sin fru och kontrollerar sina barn in i minsta ledig sekund. Jag rekommenderar verkligen denna bok starkt, så bra.

    Image result for en dag ska jag bygga ett slott av pengar

    En dag ska jag bygga ett slott av pengar är Evin Ahmads debutroman, och jag köpte den för 50 pix på Adlibris eftersom det är vår bokklubbs-bok just nu. Läste ut den på ett par timmar för att den är så lättläst men framför allt så otroligt bra. Alla borde verkligen läsa den här boken. Den fick mig att skratta högt flera gånger, och den fick mig att skämmas. En dag ska jag bygga ett slott av pengar är en rapp bok med fantastiskt språk, precis så som jag gillar. Ett språk som talar för sig självt. Boken behandlar ämnen som rasism, klass, och clashen mellan orten och kultureliten och att slitas mellan dem. Anar ganska mycket självupplevda händelser, då boken handlar om att växa upp som ung blatte-tjej i Akalla längst ut på blåa linjen, och sen komma in bland de blonda villabarnen på scenskolan på Östermalm (också Evin Ahmads erfarenhet).

    Språket är som sagt fantastiskt. Och smärtsamt träffande, som ett knytnävsslag.

    Jag hatar att jag ibland inte säger mitt efternamn för att jag vet att det kan uppstå något konstigt. Jag hatar att jag ibland skäms och jag hatar att jag aldrig skulle våga säga det här öppet.

    Det var något med att vistas i den miljön. Alla var så självklara. Min rygg blev bara mindre och mindre rak. Det var inte en svartskallegrej. Jag visste ju att fler hade gått där innan mig, vissa medan jag gick. Men även dom var självklara på sina sätt, kanske hade föräldrar som var akademiker eller en mamma eller pappa som var vit. Jag vet inte. Allt jag visste var att vi var samma men vi var inte samma.

    Städarna på skolan fick förhållningsregler om att dom inte skulle prata med oss som gick på skolan. Städare kunde komma och gå, men ingen sa hej. Ingen la märke till dom. Sen satt vi där och skulle diskutera klass och rasism.

    Det var också något som förvånade mig. Att folk gick runt och skröt om att dom var fattiga. Sånt sa man ju inte? Har man ont om pengar så får man aldrig låta det synas. Dom som vet, dom vet.

    När vi gav varandra presenterna såg vi till att vi var på ett café med en massa folk. Helst på Söder. Och helst där folk vi kände satt. Vi beställde varsin vegansallad (glutenfri) och latte gjord på sojamjölk. Det var också en grej vi höll på med. Olika dieter som skulle få oss att bli vit medelklass lugna.

    Så många meningar som träffade mig så hårt. Hon beskriver mig på pricken. Vit medelklassbrud med fjällrävenväska som snackar antirasism, feminism och klasskamp, fast egentligen är noll erfarenhet av förtryck och är fett privilegierad.


    One response to “Två böcker”

    1. Mami Avatar
      Mami

      Tack för tips


  • Tag: klasskamp


    Book Club Gäris har läst Egalias Döttrar – Gerd Brantenberg (1977)

    Vi läste ju faktiskt en till bok efter jul, som jag glömt att skriva om. Egalias Döttrar av Gerd Brantenberg, som vi hade samtal om i slutet på januari så det var ju ett tag sedan. Jag tror jag läste Egalias döttrar första gången för ca 4 år sedan, och senare skrev jag såhär om den när jag såg en teateruppsättning 2015:

    Image result for Egalias döttrar

    Egalias döttrar är alltså en bok från 70-talet skriven av Gerd Brantenberg. Den är genialisk, för alla rådande samhällsnormer och könsroller blir så fruktansvärt, smärtsamt tydliga när en vänder på dem. Och det är just det som händer i denna lilla historia; Egalia är ett land inte så olikt Sverige, men istället för ett patriarkat är det ett matriarkat, där kvinnorna arbetar på kontor och kommer hem sent och blir serverade kaffe och tidning på morgonen, och männen är hemma och tar hand om barnen. Männen måste bära pehå för att skyla den mest svaga kroppsdelar av alla; penis; och skampåsen, för bär de inte pehå, oj vad de är lösaktiga som låter det hänga fritt. I all reklam sexualiseras och objektifieras männen, och läraren i skolan heter herken istället för fröken, det heter kvinniskor och kvinnsligheten istället för människor och mänskligheten, lucia istället för jävlar, donna istället för gud, “vill dam vara fin får dam lida pin”, och så vidare. Allt har bytt plats. Kvinnan är det starka könet, ty hon är ju den som ger liv. På Födslopalatset föder hon barn, som sedan direkt efter födseln ges till mannen som han får ta hand om, medan hon får ta semester ett par dagar och njuta, innan hon går tillbaka till arbetet. Ingen klagar på att hon är en dålig mamma, pappan är ju hemma och tar hand om barnet och springer med barnet till mammans jobb för amning flera gånger om dagen. Ingen pratar om att unga killar kan få utlösning, och det är skamligt att de inte kan få mens eller höfter och bröst. När unga tjejer får mens däremot, firas det och presenter delas ut. Männen måste äta p-piller som ger dem illamående, huvudvärk, humörsvängningar och minskad sexlust, fastän det faktiskt finns piller framforskade även för kvinnor. Men det är ju inte kvinnornas ansvar, de skall bara bära barnet som den livsgivare hon är och sedan går ansvaret över till mannen när barnet väl är ute, och hon kan återgå till arbetet. På skolans årliga svenbal dansar de unga männen sexigt och förförande för kvinnorna, men om de inte “släpper till” är de tråkiga, och gör de det är de lösaktiga. Men mitt i allt detta, finns en grupp unga killar som börjar se de ojämlika strukturerna och startar Mansligan, en maskulinistisk grupp som gör uppror mot matriarkatet. Trams tycker många, det är ju redan jämställt. Och varför kalla sig maskulinist, det är ju jämställdhet vi vill ha så vi är alla jämställdister?”

    Tycker den sammanfattningen summerade Egalias Döttrar ganska bra, men det jag missade när jag läste boken för sissådär fyra år sedan, då jag mest “bara” var feministiskt medveten, var ju klasskampen som också är närvarande i boken. Jag missade helt att Matraxia var starkt närvarande, och att det i Egalia finns en massa arbetarkvinnor som tycker Matraxia är genialisk, och att manskampen och maskulinisterna gör bra saker, men att det ändå är den matraxistiska klasskampen som är det allra viktigaste. Och dessa kvinnor, dessa arbetarklasskvinnor, som klagar på hur borgerligheten parasiterar och profiterar på arbetarklassens slit, dessa förtryckare, är helt blinda för hur de själva, i egenskap av kvinnor, förtrycker männen i samhället. Varför la jag inte märke till detta sist jag läste? För jag vet helt enkelt inte särskilt medveten om klasskamp då, eller om Marx, vilket jag är nu.

    Hur som helst, en underhållande, lättläst och finurlig liten bok som trots sina över 40 år på nacken ändå är en aktuell diagnos över patriarkatet (och klasskampen). En modern feministisk klassiker. Läs!


Om mig

En (snart) trettioårig person med (snart) tjugo års (!) bloggkarriär, som nuförtiden mest upprätthåller bloggandet för min egen nostalgis skull, men du är förstås välkommen att hänga på. Skriver mest om kultur jag konsumerar, men även om min vardag, politik och annat smått och gott. Borgerliga intressen – god mat och vin, vackra tavlor, klassisk litteratur och dyra sporter – med hjärtat på rätt ställe (d.v.s. vänster).

Kategorier

Arkiv

Tre verk jag konsumerat

Jag har konsumerat tre nya verk! Eller vad man nu ska säga. Två böcker och en film. Egentligen har jag sett flera filmer den här månaden, men här är tre verk jag vill lyfta fram.

Morgonstjärnan av Karl-Ove Knausgård (2020).

Jag har lyssnat på den omskrivne författaren Karl Ove Knausgårds första del i romansviten vars tredje och sista del nyss utkommit. Liv Strömqvist och Caroline Ringskog Ferrada Noli kallade Knausgård “en av Sveriges största författare i modern tid, och så är han inte ens svensk” i ett av de senaste avsnitten av En varg söker sin podd, dock framförallt syftandes på hans omskrivna Min kamp-svit. Jag var lite för ung och politiskt omedveten när den kom så jag missade allt rabalder kring den. Hur som helst var det som jag förstår det i alla fall någon form av biografi, medan detta är fiktion. Boken utspelar sig i olika delar av Norge, i olika människors liv. Små nedslag, ett kapitel i taget. Vi får t.ex. träffa prästen Katrine (om jag minns rätt?) som tvivlar på Gud och universitetsprodessorn som kämpar med sin frus psykoser. I början trodde jag aldrig att de nya karaktärerna skulle ta slut, att boken kanske bara bestod i att presentera nya karaktärer? Men sedan återkommer äntligen någon, som t.ex. den lätt alkoholiserade småbarnspappan och universitetsprofessorn, eller prästen som inte längre är kär i sin man, och man får lite röd tråd, men det är ganska många sidor in.

Jag noterar att Knausgård ofta skriver väldigt många beskrivande meningar om de väldigt vardagliga handlingarna, av typen “Han vecklade ut kaffefiltret, måttade upp kaffe, och fyllde filtret med tre skopor. Tog kaffekannan och fyllde med vatten, som han hällde i bryggaren. Satte på ‘on’ och hörde bryggarens hemtrevliga puttrande komma igång”. Nu hittade jag bara på den meningen, men det är lite så, att något som i en annan bok hade kunnat skrivas “Han gjorde kaffe” blir i Knausgårds böcker en beskrivning av alla handlingar som ingår i att “göra kaffe”.

Detta är också någonting de noterar i ett av de senaste avsnitten i Filosofiska rummet om AI, när de pratar om att AI kanske visserligen skulle kunna producera s.k. chicklit eller typ deckare, eller någon annan generisk genre som ofta följer samma dramaturgiska kurva, men att skriva något “Knausgårdskt” skulle nog vara svårt, menade dom. Jag vet inte jag, för som DN:s recensent skriver: “Stundtals undrar jag ändå – är Knausgård banal nu? Vad skiljer alla dessa beskrivna vardagshändelser från till exempel beskrivningen av en kommissarie som äter frukost i en kriminalroman utan större litterär glans? Ibland är skillnaden inte alls uppenbar. Pålägg som plockas fram ur kylen är på något sätt bara det”. Men kanske är det något speciellt med Knausgårds språk…? Hur som helst är jag bara måttligt imponerad av boken, kanske p.g.a. alla dessa karaktärer som jag stundtals har lite svårt att hålla i sär. Jag fattar inte riktigt hype:n. Å andra sidan vill jag ändå lyssna klart på dessa typ tolv timmars ljudbok – det är en tegelsten det här – för lite spännande är det ju ändå, den här påsmygande apokalypsen som den nya stjärnan verkar vara ett tecken på.

För boken handlar alltså om dessa olika människor och hur de lever till synes ganska vanliga liv, men där något liksom övernaturligt, eller oförklarligt, plötsligt inträffar här och där i personernas liv. Hundratals havskrabbor långt uppe i skogen, en skepnad som springer över en äng, en dödförklarad man som plötsligt börjar leva igen, o.s.v. Allt under den nya stjärnans ljus. Jag kanske kommer läsa/lyssna på nästkommande delar, för det är ju ändå en triologi och man vill ju veta vad som händer… men vi får se. Helt OK skulle mitt omdöme bli.

Människans frigörelse: Karl Marx ungdomsskrifter i urval och översättning av Sven-Eric Liedman (1995)

Detta är alltså några av Marx s.k. “ungdomsskrifter” i urval av Sven-Erik Liedman, filosofiprofessorn som också (bland mycket annat) skrivit Från Platon till demokratins kris som jag läste och skrev om här. Här finns bl.a. de ekonomisk-filosofiska manuskripten från 1844, där Marx presenterar sin alienationsteori, d.v.s. hur människor under lönearbetet alieneras eller förfrämligas både från frukten av sitt arbete, från varandra (då kapitalismen skapar konkurrens) och från essensen av att vara människa. Alienationen från frukten av sitt arbete sker eftersom ju mer arbetaren producerar, desto mer värde tillfaller kapitalet d.v.s. det som fjättrar arbetaren vid hans bojor. Arbetaren får alltså inte njuta  av frukten av sitt arbete genom att t.ex. använda det, och p.g.a. det mervärde arbetaren tillför kapitalisten genom sitt arbete blir kapitalisterna bara rikare ju mer “frukt” arbetaren producerar. Vidare förfrämligas arbetaren också från mänskligheten, eftersom det under lönearbete blir så att det som vanligen skiljer människor från djur, dvs kreativt och produktivt skapande, blir det vi gör för att kunna göra det djuriska (dvs äta sova ha sex). Det djuriska blir det mänskliga, och tvärtom.

Här återfinns också Marx teser om Feuerbach där han bla skriver de bevingade orden: “Filosoferna har bara tolkat världen på en rad olika sätt, men det gäller att förändra den” (mycket bra quote), samt det Kommunistiska manifestet som slutar med de kanske ännu mer bevingade orden “Proletärer i alla länder, förena er”.

Vissa av texterna var tbh svärförståeliga, andra mindre så. Att läsa Kapital, rationalitet och social sammanhållning av Borglind mfl, sekundärliteratur där de bla behandlar dessa skrifter, var definitivt hjälpsamt.

Persona (1966)

Persona har legat i min watchlist sedan förra året då jag under filmfestivalen såg Fördom och stolthet, en dokumentär om svensk queer filmhistoria med start 1912 och Vingarne. Och självklart är Ingmar Bergman med! Inte bara med den androgyna Fanny och Alexander-karaktären utan också med just Persona. Filmen, som spelades in 1965, handlar (åtminstone till synes) om skådespelerskan Elisabeth Vogel, spelad av underbara Liv Ullman, som plötsligt en dag blir stum, mitt under en föreställning, och slutar prata. Hon blir apatisk och okontaktbar och hamnar på sjukhus där sjuksköterskan Alma, spelad av Bibi Andersson, har som uppdrag att ta hand om henne. Överläkaren (spelad av Margareta Krook) tycker dock inte det är någon idé att Elisabet stannar på lasarettet eftersom de inte kan hitta varken något psykiskt eller fysiskt fel på henne, utan erbjuder skådespelerskan och hennes sköterska att låna hennes sommarhus för att tillfriskna i en annan miljö. I huset vid havet släpper apatin och Elisabet tar promenader och skriver brev, dock fortsatt under tystnad – men tystnaden fylls av Alma som pratar på och öppnar upp sig allt mer. Under en sen kväll avslöjar hon en intim sexuell upplevelse.

Så långt allting gott, men när Alma i smyg läser sin egen berättelse återgiven i ett av Elisabets brev blir hon sårad och elak mot Elisabet, som alltjämt förblir tyst. Deras relation, som utvecklats till något intimt, stormar.

Filmen är speciell. Trippig, vacker, konstig och mångbottnad. De gåtfulla och närmast slumpartade inledningsscenerna är närmast groteska, men scenerna med Liv Ullman och Bibi Andersson, närbilderna av deras ansikten och scenerna från stranden, är utsökta. Ett tag in i filmen börjar jag tänka att Elisabet kanske är galen, att hon bara inbillar sig Alma, stranden och huset vid havet, eller att de är en och samma. Många tolkningar har gjorts av denna film och den tåls att ses igen så der får jag väl göra för den håller ändå än, såhär nästan 60 år senare.


2 responses to “Tre verk jag konsumerat”

  1. Mami Avatar
    Mami

    Chat GPT svarar på frågan hur Knut skulle skrivit om att sätta på kaffe.

    “Jag skulle vilja påstå att det finns få saker i livet som är så enkla och samtidigt så tillfredsställande som att sätta på kaffe. Det är som om man på något sätt tar kontroll över sin dag, genom att hantera denna lilla ritual med precision och omsorg. För mig är det en konstform i sig, en dans mellan kropp och själ.

    Först, att mala kaffebönorna. Jag älskar ljudet av bönorna som krossas och de aromatiska dofterna som fyller rummet. Jag är särskilt noga med att hitta rätt inställning på min kvarn, för att få rätt balans mellan smak och styrka.

    Sedan, att fylla vattenbehållaren med kallt vatten. Det får aldrig vara för mycket eller för lite, för att få den perfekta koppen. Jag tar alltid ett djupt andetag innan jag trycker på knappen, som om jag på något sätt förbereder mig för den kommande njutningen.

    Och när kaffet börjar droppa ner i kannan, kan jag inte låta bli att le. Det är som om jag är en del av en större kraft, en som har funnits i århundraden och som fortfarande ger människor över hela världen en avkopplande stund varje dag.

    Ja, att sätta på kaffe är enkelt. Men det är också så mycket mer än så. Det är en stund av lugn och stillhet, en chans att sakta ner och uppskatta de små sakerna i livet. Och för mig, är det en ritual som jag inte skulle vilja vara utan.”

  2. […] Marx ungdomsskrifter i urval och översättning av Sven-Eric Liedman (1995), jag skrev om båda här. Jag har också lyssnat på När man skjuter arbetare av Kerstin Thorvall (1993) som jag skrev om […]

Om mig

En (snart) trettioårig person med (snart) tjugo års (!) bloggkarriär, som nuförtiden mest upprätthåller bloggandet för min egen nostalgis skull, men du är förstås välkommen att hänga på. Skriver mest om kultur jag konsumerar, men även om min vardag, politik och annat smått och gott. Borgerliga intressen – god mat och vin, vackra tavlor, klassisk litteratur och dyra sporter – med hjärtat på rätt ställe (d.v.s. vänster).

Kategorier

Arkiv

Tag: klasskamp

  • Tre verk jag konsumerat

    Jag har konsumerat tre nya verk! Eller vad man nu ska säga. Två böcker och en film. Egentligen har jag sett flera filmer den här månaden, men här är tre verk jag vill lyfta fram.

    Morgonstjärnan av Karl-Ove Knausgård (2020).

    Jag har lyssnat på den omskrivne författaren Karl Ove Knausgårds första del i romansviten vars tredje och sista del nyss utkommit. Liv Strömqvist och Caroline Ringskog Ferrada Noli kallade Knausgård “en av Sveriges största författare i modern tid, och så är han inte ens svensk” i ett av de senaste avsnitten av En varg söker sin podd, dock framförallt syftandes på hans omskrivna Min kamp-svit. Jag var lite för ung och politiskt omedveten när den kom så jag missade allt rabalder kring den. Hur som helst var det som jag förstår det i alla fall någon form av biografi, medan detta är fiktion. Boken utspelar sig i olika delar av Norge, i olika människors liv. Små nedslag, ett kapitel i taget. Vi får t.ex. träffa prästen Katrine (om jag minns rätt?) som tvivlar på Gud och universitetsprodessorn som kämpar med sin frus psykoser. I början trodde jag aldrig att de nya karaktärerna skulle ta slut, att boken kanske bara bestod i att presentera nya karaktärer? Men sedan återkommer äntligen någon, som t.ex. den lätt alkoholiserade småbarnspappan och universitetsprofessorn, eller prästen som inte längre är kär i sin man, och man får lite röd tråd, men det är ganska många sidor in.

    Jag noterar att Knausgård ofta skriver väldigt många beskrivande meningar om de väldigt vardagliga handlingarna, av typen “Han vecklade ut kaffefiltret, måttade upp kaffe, och fyllde filtret med tre skopor. Tog kaffekannan och fyllde med vatten, som han hällde i bryggaren. Satte på ‘on’ och hörde bryggarens hemtrevliga puttrande komma igång”. Nu hittade jag bara på den meningen, men det är lite så, att något som i en annan bok hade kunnat skrivas “Han gjorde kaffe” blir i Knausgårds böcker en beskrivning av alla handlingar som ingår i att “göra kaffe”.

    Detta är också någonting de noterar i ett av de senaste avsnitten i Filosofiska rummet om AI, när de pratar om att AI kanske visserligen skulle kunna producera s.k. chicklit eller typ deckare, eller någon annan generisk genre som ofta följer samma dramaturgiska kurva, men att skriva något “Knausgårdskt” skulle nog vara svårt, menade dom. Jag vet inte jag, för som DN:s recensent skriver: “Stundtals undrar jag ändå – är Knausgård banal nu? Vad skiljer alla dessa beskrivna vardagshändelser från till exempel beskrivningen av en kommissarie som äter frukost i en kriminalroman utan större litterär glans? Ibland är skillnaden inte alls uppenbar. Pålägg som plockas fram ur kylen är på något sätt bara det”. Men kanske är det något speciellt med Knausgårds språk…? Hur som helst är jag bara måttligt imponerad av boken, kanske p.g.a. alla dessa karaktärer som jag stundtals har lite svårt att hålla i sär. Jag fattar inte riktigt hype:n. Å andra sidan vill jag ändå lyssna klart på dessa typ tolv timmars ljudbok – det är en tegelsten det här – för lite spännande är det ju ändå, den här påsmygande apokalypsen som den nya stjärnan verkar vara ett tecken på.

    För boken handlar alltså om dessa olika människor och hur de lever till synes ganska vanliga liv, men där något liksom övernaturligt, eller oförklarligt, plötsligt inträffar här och där i personernas liv. Hundratals havskrabbor långt uppe i skogen, en skepnad som springer över en äng, en dödförklarad man som plötsligt börjar leva igen, o.s.v. Allt under den nya stjärnans ljus. Jag kanske kommer läsa/lyssna på nästkommande delar, för det är ju ändå en triologi och man vill ju veta vad som händer… men vi får se. Helt OK skulle mitt omdöme bli.

    Människans frigörelse: Karl Marx ungdomsskrifter i urval och översättning av Sven-Eric Liedman (1995)

    Detta är alltså några av Marx s.k. “ungdomsskrifter” i urval av Sven-Erik Liedman, filosofiprofessorn som också (bland mycket annat) skrivit Från Platon till demokratins kris som jag läste och skrev om här. Här finns bl.a. de ekonomisk-filosofiska manuskripten från 1844, där Marx presenterar sin alienationsteori, d.v.s. hur människor under lönearbetet alieneras eller förfrämligas både från frukten av sitt arbete, från varandra (då kapitalismen skapar konkurrens) och från essensen av att vara människa. Alienationen från frukten av sitt arbete sker eftersom ju mer arbetaren producerar, desto mer värde tillfaller kapitalet d.v.s. det som fjättrar arbetaren vid hans bojor. Arbetaren får alltså inte njuta  av frukten av sitt arbete genom att t.ex. använda det, och p.g.a. det mervärde arbetaren tillför kapitalisten genom sitt arbete blir kapitalisterna bara rikare ju mer “frukt” arbetaren producerar. Vidare förfrämligas arbetaren också från mänskligheten, eftersom det under lönearbete blir så att det som vanligen skiljer människor från djur, dvs kreativt och produktivt skapande, blir det vi gör för att kunna göra det djuriska (dvs äta sova ha sex). Det djuriska blir det mänskliga, och tvärtom.

    Här återfinns också Marx teser om Feuerbach där han bla skriver de bevingade orden: “Filosoferna har bara tolkat världen på en rad olika sätt, men det gäller att förändra den” (mycket bra quote), samt det Kommunistiska manifestet som slutar med de kanske ännu mer bevingade orden “Proletärer i alla länder, förena er”.

    Vissa av texterna var tbh svärförståeliga, andra mindre så. Att läsa Kapital, rationalitet och social sammanhållning av Borglind mfl, sekundärliteratur där de bla behandlar dessa skrifter, var definitivt hjälpsamt.

    Persona (1966)

    Persona har legat i min watchlist sedan förra året då jag under filmfestivalen såg Fördom och stolthet, en dokumentär om svensk queer filmhistoria med start 1912 och Vingarne. Och självklart är Ingmar Bergman med! Inte bara med den androgyna Fanny och Alexander-karaktären utan också med just Persona. Filmen, som spelades in 1965, handlar (åtminstone till synes) om skådespelerskan Elisabeth Vogel, spelad av underbara Liv Ullman, som plötsligt en dag blir stum, mitt under en föreställning, och slutar prata. Hon blir apatisk och okontaktbar och hamnar på sjukhus där sjuksköterskan Alma, spelad av Bibi Andersson, har som uppdrag att ta hand om henne. Överläkaren (spelad av Margareta Krook) tycker dock inte det är någon idé att Elisabet stannar på lasarettet eftersom de inte kan hitta varken något psykiskt eller fysiskt fel på henne, utan erbjuder skådespelerskan och hennes sköterska att låna hennes sommarhus för att tillfriskna i en annan miljö. I huset vid havet släpper apatin och Elisabet tar promenader och skriver brev, dock fortsatt under tystnad – men tystnaden fylls av Alma som pratar på och öppnar upp sig allt mer. Under en sen kväll avslöjar hon en intim sexuell upplevelse.

    Så långt allting gott, men när Alma i smyg läser sin egen berättelse återgiven i ett av Elisabets brev blir hon sårad och elak mot Elisabet, som alltjämt förblir tyst. Deras relation, som utvecklats till något intimt, stormar.

    Filmen är speciell. Trippig, vacker, konstig och mångbottnad. De gåtfulla och närmast slumpartade inledningsscenerna är närmast groteska, men scenerna med Liv Ullman och Bibi Andersson, närbilderna av deras ansikten och scenerna från stranden, är utsökta. Ett tag in i filmen börjar jag tänka att Elisabet kanske är galen, att hon bara inbillar sig Alma, stranden och huset vid havet, eller att de är en och samma. Många tolkningar har gjorts av denna film och den tåls att ses igen så der får jag väl göra för den håller ändå än, såhär nästan 60 år senare.


    2 responses to “Tre verk jag konsumerat”

    1. Mami Avatar
      Mami

      Chat GPT svarar på frågan hur Knut skulle skrivit om att sätta på kaffe.

      “Jag skulle vilja påstå att det finns få saker i livet som är så enkla och samtidigt så tillfredsställande som att sätta på kaffe. Det är som om man på något sätt tar kontroll över sin dag, genom att hantera denna lilla ritual med precision och omsorg. För mig är det en konstform i sig, en dans mellan kropp och själ.

      Först, att mala kaffebönorna. Jag älskar ljudet av bönorna som krossas och de aromatiska dofterna som fyller rummet. Jag är särskilt noga med att hitta rätt inställning på min kvarn, för att få rätt balans mellan smak och styrka.

      Sedan, att fylla vattenbehållaren med kallt vatten. Det får aldrig vara för mycket eller för lite, för att få den perfekta koppen. Jag tar alltid ett djupt andetag innan jag trycker på knappen, som om jag på något sätt förbereder mig för den kommande njutningen.

      Och när kaffet börjar droppa ner i kannan, kan jag inte låta bli att le. Det är som om jag är en del av en större kraft, en som har funnits i århundraden och som fortfarande ger människor över hela världen en avkopplande stund varje dag.

      Ja, att sätta på kaffe är enkelt. Men det är också så mycket mer än så. Det är en stund av lugn och stillhet, en chans att sakta ner och uppskatta de små sakerna i livet. Och för mig, är det en ritual som jag inte skulle vilja vara utan.”

    2. […] Marx ungdomsskrifter i urval och översättning av Sven-Eric Liedman (1995), jag skrev om båda här. Jag har också lyssnat på När man skjuter arbetare av Kerstin Thorvall (1993) som jag skrev om […]

    Jag har konsumerat tre nya verk! Eller vad man nu ska säga. Två böcker och en film. Egentligen har jag sett flera filmer den här månaden, men här är tre verk jag vill lyfta fram. Morgonstjärnan av Karl-Ove Knausgård (2020). Jag har lyssnat på den omskrivne författaren Karl Ove Knausgårds första del i romansviten vars…

  • Två böcker

    Har läst två böcker på sistone. Evin Ahmads En dag ska jag bygga ett slott av pengar och Chimanda Ngozi Adichies Lila hibiskus. Båda var fantastiskt bra så därför måste jag beordra er att läsa dem pronto!

    Image result for lila hibiskus

    Lila Hibiskus haffade jag på en loppis i Skåne för tio spänn när vi var där med Book Club Gäris. Har fått den rekommenderad och har ju också läst Chimanda Ngozi Adichies Americanah sen tidigare, som jag ju tyckte var superbra. Lila Hibiskus vågar jag nog säga är ännu bättre än Americanah. Lila Hibiskus behandlar ämnen som rasism, vithetsnormer, tro, sexism, korruption, kärlek och sorg. Den handlar om en nigeriansk familj (Nigeria är Chimanda Ngozi Adichies hemland) som på utsidan ser ut att vara perfekt; två barn som är exemplariska i skolan och alltid levererar toppresultat, en älskvärd mamma som ser till att alla magar som går tomma i hembyn får mat i sig, och en mycket omtyckt far som betalar andra barns skolgångar, donerar stora summor pengar till kyrkan och lär sina barn kristendomens dygder. Men innanför hemmets väggar misshandlar pappan sin fru och kontrollerar sina barn in i minsta ledig sekund. Jag rekommenderar verkligen denna bok starkt, så bra.

    Image result for en dag ska jag bygga ett slott av pengar

    En dag ska jag bygga ett slott av pengar är Evin Ahmads debutroman, och jag köpte den för 50 pix på Adlibris eftersom det är vår bokklubbs-bok just nu. Läste ut den på ett par timmar för att den är så lättläst men framför allt så otroligt bra. Alla borde verkligen läsa den här boken. Den fick mig att skratta högt flera gånger, och den fick mig att skämmas. En dag ska jag bygga ett slott av pengar är en rapp bok med fantastiskt språk, precis så som jag gillar. Ett språk som talar för sig självt. Boken behandlar ämnen som rasism, klass, och clashen mellan orten och kultureliten och att slitas mellan dem. Anar ganska mycket självupplevda händelser, då boken handlar om att växa upp som ung blatte-tjej i Akalla längst ut på blåa linjen, och sen komma in bland de blonda villabarnen på scenskolan på Östermalm (också Evin Ahmads erfarenhet).

    Språket är som sagt fantastiskt. Och smärtsamt träffande, som ett knytnävsslag.

    Jag hatar att jag ibland inte säger mitt efternamn för att jag vet att det kan uppstå något konstigt. Jag hatar att jag ibland skäms och jag hatar att jag aldrig skulle våga säga det här öppet.

    Det var något med att vistas i den miljön. Alla var så självklara. Min rygg blev bara mindre och mindre rak. Det var inte en svartskallegrej. Jag visste ju att fler hade gått där innan mig, vissa medan jag gick. Men även dom var självklara på sina sätt, kanske hade föräldrar som var akademiker eller en mamma eller pappa som var vit. Jag vet inte. Allt jag visste var att vi var samma men vi var inte samma.

    Städarna på skolan fick förhållningsregler om att dom inte skulle prata med oss som gick på skolan. Städare kunde komma och gå, men ingen sa hej. Ingen la märke till dom. Sen satt vi där och skulle diskutera klass och rasism.

    Det var också något som förvånade mig. Att folk gick runt och skröt om att dom var fattiga. Sånt sa man ju inte? Har man ont om pengar så får man aldrig låta det synas. Dom som vet, dom vet.

    När vi gav varandra presenterna såg vi till att vi var på ett café med en massa folk. Helst på Söder. Och helst där folk vi kände satt. Vi beställde varsin vegansallad (glutenfri) och latte gjord på sojamjölk. Det var också en grej vi höll på med. Olika dieter som skulle få oss att bli vit medelklass lugna.

    Så många meningar som träffade mig så hårt. Hon beskriver mig på pricken. Vit medelklassbrud med fjällrävenväska som snackar antirasism, feminism och klasskamp, fast egentligen är noll erfarenhet av förtryck och är fett privilegierad.


    One response to “Två böcker”

    1. Mami Avatar
      Mami

      Tack för tips

    Har läst två böcker på sistone. Evin Ahmads En dag ska jag bygga ett slott av pengar och Chimanda Ngozi Adichies Lila hibiskus. Båda var fantastiskt bra så därför måste jag beordra er att läsa dem pronto! Lila Hibiskus haffade jag på en loppis i Skåne för tio spänn när vi var där med Book Club Gäris.…

  • Book Club Gäris har läst Egalias Döttrar – Gerd Brantenberg (1977)

    Vi läste ju faktiskt en till bok efter jul, som jag glömt att skriva om. Egalias Döttrar av Gerd Brantenberg, som vi hade samtal om i slutet på januari så det var ju ett tag sedan. Jag tror jag läste Egalias döttrar första gången för ca 4 år sedan, och senare skrev jag såhär om den när jag såg en teateruppsättning 2015:

    Image result for Egalias döttrar

    Egalias döttrar är alltså en bok från 70-talet skriven av Gerd Brantenberg. Den är genialisk, för alla rådande samhällsnormer och könsroller blir så fruktansvärt, smärtsamt tydliga när en vänder på dem. Och det är just det som händer i denna lilla historia; Egalia är ett land inte så olikt Sverige, men istället för ett patriarkat är det ett matriarkat, där kvinnorna arbetar på kontor och kommer hem sent och blir serverade kaffe och tidning på morgonen, och männen är hemma och tar hand om barnen. Männen måste bära pehå för att skyla den mest svaga kroppsdelar av alla; penis; och skampåsen, för bär de inte pehå, oj vad de är lösaktiga som låter det hänga fritt. I all reklam sexualiseras och objektifieras männen, och läraren i skolan heter herken istället för fröken, det heter kvinniskor och kvinnsligheten istället för människor och mänskligheten, lucia istället för jävlar, donna istället för gud, “vill dam vara fin får dam lida pin”, och så vidare. Allt har bytt plats. Kvinnan är det starka könet, ty hon är ju den som ger liv. På Födslopalatset föder hon barn, som sedan direkt efter födseln ges till mannen som han får ta hand om, medan hon får ta semester ett par dagar och njuta, innan hon går tillbaka till arbetet. Ingen klagar på att hon är en dålig mamma, pappan är ju hemma och tar hand om barnet och springer med barnet till mammans jobb för amning flera gånger om dagen. Ingen pratar om att unga killar kan få utlösning, och det är skamligt att de inte kan få mens eller höfter och bröst. När unga tjejer får mens däremot, firas det och presenter delas ut. Männen måste äta p-piller som ger dem illamående, huvudvärk, humörsvängningar och minskad sexlust, fastän det faktiskt finns piller framforskade även för kvinnor. Men det är ju inte kvinnornas ansvar, de skall bara bära barnet som den livsgivare hon är och sedan går ansvaret över till mannen när barnet väl är ute, och hon kan återgå till arbetet. På skolans årliga svenbal dansar de unga männen sexigt och förförande för kvinnorna, men om de inte “släpper till” är de tråkiga, och gör de det är de lösaktiga. Men mitt i allt detta, finns en grupp unga killar som börjar se de ojämlika strukturerna och startar Mansligan, en maskulinistisk grupp som gör uppror mot matriarkatet. Trams tycker många, det är ju redan jämställt. Och varför kalla sig maskulinist, det är ju jämställdhet vi vill ha så vi är alla jämställdister?”

    Tycker den sammanfattningen summerade Egalias Döttrar ganska bra, men det jag missade när jag läste boken för sissådär fyra år sedan, då jag mest “bara” var feministiskt medveten, var ju klasskampen som också är närvarande i boken. Jag missade helt att Matraxia var starkt närvarande, och att det i Egalia finns en massa arbetarkvinnor som tycker Matraxia är genialisk, och att manskampen och maskulinisterna gör bra saker, men att det ändå är den matraxistiska klasskampen som är det allra viktigaste. Och dessa kvinnor, dessa arbetarklasskvinnor, som klagar på hur borgerligheten parasiterar och profiterar på arbetarklassens slit, dessa förtryckare, är helt blinda för hur de själva, i egenskap av kvinnor, förtrycker männen i samhället. Varför la jag inte märke till detta sist jag läste? För jag vet helt enkelt inte särskilt medveten om klasskamp då, eller om Marx, vilket jag är nu.

    Hur som helst, en underhållande, lättläst och finurlig liten bok som trots sina över 40 år på nacken ändå är en aktuell diagnos över patriarkatet (och klasskampen). En modern feministisk klassiker. Läs!


    Vi läste ju faktiskt en till bok efter jul, som jag glömt att skriva om. Egalias Döttrar av Gerd Brantenberg, som vi hade samtal om i slutet på januari så det var ju ett tag sedan. Jag tror jag läste Egalias döttrar första gången för ca 4 år sedan, och senare skrev jag såhär om den när jag såg…