I början av september läste jag ut den sista delen i Per Anders Fogelströms Stad-serie, nämligen Stad i världen från 1968. När den skrevs var den tämligen samtida, eftersom den utspelar sig mellan 1945 och just 1968 (året då boken kom ut). I denna bok är Emilie en gammal människa, och det är mer hennes yngre nära och kära man mest får följa – Henning (den yngre), Allan och hans familj, men också Maj och Elisabeth (Jennys döttrar). Det är roligt och intressant att läsa om ett Stockholm i förändring under efterkrigstiden, och det är fint att få återse favoritkaraktärerna. Det här är ännu en bok som är ömsint skriven av Fogelström, men jag tycker inte riktigt den håller samma kvalité som övriga. Kanske för att det är lite för nära…? Eller kanske helt enkelt för att karaktärerna får det förhållandevis bra, så till den grad att man inte ömmar lika mycket? Jag vet inte riktigt vad det är. Samtidigt är det en mycket läsvärd bok, och ett fint avslut på serien. Det finns också en hel del fina och tänkvärda citat. Det här sparade jag exempelvis:
Den gången fanns ju många och starka anledningar till oro. Nöd, gulascheri, stora motsättningar. Sådant som var borta nu, eller åtminstone inte lika påtagliga längre. På den tiden måste det ha varit lätt att protestera, ja nödvändigt. Då visste ma klart vad man ville och vad som måste ändras. Om man inte kunde formulera sina krav med hjärnan så kunde man känna dem med magen. Ett ögonblick kunde Henning nästan avundas dem som haft så lätt, som utan att tveka kunnat ge sin oro namn och etikett. Vackra etiketter med honnörsord: radikalism, rättvisekrav, klassmedvetande. Där fanns frihet jämlikhet och broderskap och upp till kamp emot kvalen. De hade haft fanor, paroller och sånger, planer och framtidsdrömmar. Och nu? Nu hade man ingenting, bara det vilsna skränet, och den odefinierbara oron. Etiketterna fick andra sätta: busmentalitet, ligistfasoner.
Jag har läst fjärde delen i Stad-serien av Fogelström! Läser i rasande fart för att de är så bra.
Som synes är utgåvan lite nyare denna gång, från 1985 (mina andra utgåvor är från 60-talet) men trots detta har boken ändå 40 år på nacken – och själva historien nästa 60! – vilket syns på de gulnande sidorna och vissa uttryck som jag inte tror skulle ha skrivits ut i en version tryckt idag (jag tänker specifikt på området “N-ordetbyn” som skildras). Hisnande i vilket fall, att läsa klassiker, med tanke på hur många som läst dessa ord före mig!
Hur som helst, trots det hårda arbetet och arbetarklassens utslitna kroppar går det ändå framåt, mot ljusare tider, speciellt när socialdemokratin vinner makten. Samtidigt skuggas tillvaron av arbetslöshet under mellankrigstiden, och det stundande storkriget. I denna bok är Emelie nu en gammal kvinna, och även om hon utgör navet förflyttas fokus också till de yngre generationerna, hennes nära och kära – Tyra, Erik, Maj, Gunnar, Allan, Elisabeth, Henning den yngre – och deras umbäranden under åren 1925-1945. Och som alltid skriver Fogelström med värme, engagemang och stor människokännedom. Alla karaktärer – deras lycka och sorg, bekymmer och glädjeämnen – levandegörs med ömsinthet och med stor skicklighet till en fond av ett mellankrigstidens Stockholm i ständig expansion. Läs denna bok!
[…] har jag läst tredje och fjärde delen av Per Anders Fogelströms Minns du den stad (1964), och I en förvandlad stad (1966). Påbörjade även sista delen men pga att jobbet började hann jag inte lösa ut den i […]
Jag har läst den tredje delen i Stad-serien av Per Anders Fogelström, nämligen Minns du den stad från 1964. Denna köpte jag från Bokbörsen och råkade få en utgåva från 1965 som visserligen saknade sitt skyddsomslag, men det är så mysigt med gamla böcker tycker jag. Tänk hur många som läst denna fantastiska historia i just denna bok innan mig?
Minns du den stad börjar när förra seklet fortfarande är ungt, år 1900. Vi får nu följa den vuxna Emelie (barnet Emilie följde man i förra delen), dotter till Henning som är huvudkaraktären i första boken Mina drömmars stad. Emilie är fortfarande lika plikttrogen, men kanske också lite vilsen när staden och människorna runt omkring henne förändras. Vi återser också Tummen igen, nu en gammal gubbe, liksom andra i Emilies närhet – hennes bortadopterade bror tillika numera byggmästare August som gjort en klassresa uppåt, den levnadsglada Jenny och hennes dotter Maj, Emilies ordentlige brorson Gunnar, och den struliga Bärta. I sorg och i glädje lär man känna karaktärerna, och som jag tidigare sagt ömmar man så mycket för dem. Samtidigt utspelas det relationella till en fond av Stockholm och den ständiga förändring som åren 1900-1925 innebar för staden, liksom stora händelser som upplevs genom karaktärernas ögon – såsom storstrejken 1909 som Emilie våndas över, splittringen inom vänstern, hungern och nöden, kriget, men också tekniska under och ett hopp om framtiden.
[…] augusti har jag läst tredje och fjärde delen av Per Anders Fogelströms Minns du den stad (1964), och I en förvandlad stad (1966). Påbörjade även sista delen men pga att jobbet började […]
I juli läste jag ut andra delen i Per Anders Fogelströms Stad-serie, nämligen Barn av sin stad från 1962. Första delen (Mina drömmars stad) läste jag förra året och skrev då att det var med sorg jag läste ut boken, eftersom den var så bra och jag inte hade fortsättningen. Jag var fast besluten om att köpa böckerna second hand eftersom de är från 60-talet och således borde lie around lite överallt, och det stämmer med första delen men de andra delarna är inte helt lätta att få tag i. I brist på annat hittade jag en annan Fogelström-bok på nån second hand-runda, nämligen Mödrar och söner från 1991, men den var inte lika bra, den kändes inte lika mycket på nåt sätt. Men i augusti förra året var jag i Stockholm, och där hittade jag andra delen inne på en Röda korset-affär. Köpte hem den och sedan har den blivit liggande. Tills häromveckan! Då var min kollega Anna på besök, och hon berättade att hon klickat hem hela serien på fem böcker. Det inspirerade mig att börja läsa den andra delen, som jag ju hade hemma. Och det tog inte lång tid innan den var utläst, för den var, liksom första delen, otroligt bra.
Barn av sin stad tar vid där Mina drömmars stad slutar, det vill säga från år 1880 och fram till sekelskiftet. Den här gången är det inte Henning man följer – eftersom han [SPOILER ALERT] dog i slutet av första boken, utan hans barn, och speciellt den plikttrogna Emelie, som redan som barn börjar arbeta på tvålfabriken där hon sköter sig väl och är omtyckt av gamle fabrikör Melinder. Vi får också följa August Bodin, Emelies äldre bror som inte lägre är en del av familjen, eftersom han blivit bortadopterad och därmed gjort en klassresa. Fortfarande kommer han hem till sina biologiska föräldrar på Söder ibland, men han känner sig inte riktigt hemma någonstans, slits mellan sina rötter och sitt nya liv. Sprickan i familjen illustrerar också den större sprickan i samhället, den mellan arbetarklassen och den ägande klassen. Är det nu revolutionen kommer?
Barn av sin stad är, liksom sin föregångare och liksom Utvandrarna/Invandrarna-serien som kom ut ungefär samtidigt, en roman som känns. Man bryr sig om och ömmar för alla karaktärer, och man får, genom Fogelströms skickliga och sömlösa perspektivbyten, förståelse för alla deras val, tankar och känslor. Här finns inte nödvändigtvis någon tydlig protagonist och antagonist (liksom i Game of Thrones, för övrigt) eftersom de alla är människor som levandegörs genom Fogelströms skrivkonst. Var superdeppig när jag läst ut boken, eftersom den var så bra och jag ännu inte ägde resterande tre. I stället för att leta på second hand-butiker klickade jag därför hem dem från Bokbörsen.se så att jag kunde fortsätta leva i Stockholm kring sekelskiftet. Rekommenderar starkt denna bok!
Jag har läst ut ännu en klassiker! Nämligen Michel Foucaults Övervakning och straff (originaltitel Surveiller et punir) från 1975. OBS, jag gjorde inte detta bara för kul, så pretentiös är jag inte, utan det var för en sociologikurs jag läser just nu. Så därför tänkte jag ta och sammanfatta boken. 🙂
Övervakning och straff är en genealogisk analys av makt från 1700-talet och framåt, med utgångspunkt i sättet att bestraffa lagöverträdare. I och med upplysningstiden ersattes kvalfulla avrättningar och smärtsamma kroppsstraff i allt högre grad av fängelsestraff och straffarbete, något som ofta kallas en human utveckling av bestraffningen vilket brukar tillskrivas upplysningsmän som Cesare Beccaria och andra reformatorer (Foucault, 1975: 107). Foucault (1975: 74) menar dock att den här förändringen i “straffväsendets ekonomi” – vilken han illustrerar genom att först närgånget beskriva en utdragen avrättning av Robert-François Damiens för hans mordförsök på kung Ludvig XV år 1757 (vilket jag nästan blev lite illamående av att läsa tbh), för att sedan beskriva hur ett ungdomsfängelse från början av 1800-talet styrdes vilket manifesterar en helt annat typ av straff – inte alls innebär att makten över folket lättat eller att straffväsendet blivit mer humant. Nej, fängelset är bara det yttersta exemplet på en ny maktteknologi som ersatt en gammal – upplysningstidens straffrättsreformer bör alltså betraktas “som en strategi för omdisponering av makten att bestraffa” (Foucault, 1975: 113, min kursivering) snarare än som en förmildring av makten.
Foucaults (1975: 123) huvudtes är alltså att den utveckling av bestraffningar från 1700-talet och framåt som vid första anblick kan se ut som “en mildring av straffen, en klarare kodifiering, en ansenlig minskning av godtycket” i själva verket bara är en skiftning av sättet att utöva makt. Från en medeltidens maktteknologi med fokus på straffet som ett skådespel i syfte att uppvisa och bekräfta överhöghetens makt, hämnas lagöverträdaren och avskräcka pöbeln, till en modern maktteknologi “avsedd att betvinga individen” genom kontroll av dess kropp, och därmed av samhällskroppen i stort (Foucault, 1975: 169-170).
Hur görs då detta, rent praktiskt? Genom det Foucault (1975) kallar disciplin, vars idealtyp stavas panoptikon – en fängelsedesign signerad Jeremy Bentham vars arkitektur möjliggör för en enda person att övervaka tusentals fångar samtidigt – men som övervakningssystem Foucault påvisar även återfinns i skolor, militären, sjukvården och andra samhällsinstitutioner. I ett panoptiskt fängelse kan fångarna aldrig veta om de är övervakade vid en viss tidpunkt, eftersom övervakaren tack vare arkitekturens utformning är dold – “detta gör det möjligt för den disciplinära makten att vara absolut indiskret, eftersom den befinner sig överallt” (Foucault, 1975: 226). Möjligheten att ständigt bli övervakad – både som övervakare och som övervakad – är alltid närvarande i den disciplinära makttenologin (Foucault, 1975: 254), varför disciplinen kan fortsätta upprätthålla sig själv trots avsaknaden både av en synlig härskare och av fysiskt våld. Makten blir på så sätt “så fullkomlig att den inte behöver utövas, den arkitektoniska anordningen blir en maskin som skapar och underhåller ett maktförhållande som är oberoende av den som utövar den, kort sagt, fångarna är inneslutna i en maktsituation som de själva uppbär” (Foucault, 1975: 254). På detta sätt tjänar panopticon till att illustrera hur makt (enligt Foucault) inte är någonting som en person äger eller som kan överföras från en person till en annan, utan snarare är som ett maskineri – det är “apparaten i sin helhet som alstrar ‘makt’” (Foucault, 1975: 226).
Enligt Foucault (1975: 260) kommer alltså maktutövningen varken utifrån eller uppifrån, utan är istället subtil och ständigt närvarande mitt ibland och mellan oss. Disciplinen kontrollerar kroppar inte genom en furstes maktuppvisning eller genom kvalfulla avrättningar utan genom den ständiga möjligheten att vara övervakad – på detta sätt reduceras kroppen “i sin egenskap av ‘politisk’ kraft och drivs till ett maximum i egenskap av nyttig kraft” (Foucault, 1975: 278).
Ett samtida exempel skulle kunna vara skönhetsideal för kvinnor – att man skall vara hälsosamt fit utan att vara för muskulös men inte heller för spinkig, fri från hår (förutom på huvudet) och gärna med en naturlig look även om eventuella blemmor, rodnader och andra ojämnheter i huden gärna får tonas över. Detta är skönhetsnormer som varken står inskrivna i någon lag eller utgör något brott med tillhörande rättslig påföljd om man bryter mot dem – ändå går de allra flesta runt och följer och därmed cementerar dessa skönhetsideal, trots att man kanske egentligen inte, om man hade levt i ett vakuum helt fritt från normer, skulle välja att lägga en massa pengar och tid på att trimma, fixa och trixa med kroppen. Tid investeras i att tukta och kontrollera kroppen, och hela discipliner av vetande kring hudvårdsrutiner, träning och diet skapas. Kroppen blir ett fält för vetande och kontroll.
Med detta kommer vi också till en annan huvudtes hos Foucault – nämligen den att disciplinen inte bara utgör en repressiv makt för att straffa brottslingar eller förhindra deserteringar, utan också på många sätt är produktiv genom att utgöra ett medel för att förhindra våld, åtnjuta respekt för myndigheter, samt öka skickligheten och effektiviteten och därmed profiten i produktionen (Foucault, 1975: 264). Dessutom är makten också intimt förknippad med det Foucault kallar “vetande” – disciplinen möjliggör nya vetenskapliga fält och produktion av exempelvis kunskap i skolorna, medicinskt vetande i sjukhusen och kriminologiskt vetande i fängelserna (Foucault, 1975: 275). I sin egenskap av dömd, blir lagöverträdaren “ett objekt för möjligt vetande” (Foucault, 1975: 312), i likhet med patienten på sjukhuset eller militären i armén – det finns inget vetande “som inte samtidigt förutsätter och utbildar ett maktförhållande” och tvärtom – “makt och vetande (…) förutsätter varandra” (Foucault, 1975: 57).
Källhänvisning
Foucault, M. (1975). Övervakning och straff. Lund: Arkiv förlag
[…] Har bara läst en massa klassiska sociologiböcker i oktober. Övervakning och straff av Michel Foucault (1975), en komplicerad genealogisk analys av utvecklingen av straff från 1700-talet till idag, med grundtesen att det som ter sig som en förmildring av straffen (med fängelser istället för tortyr, kroppsarbete och andra kroppsstraff) i själva verket bara är en ny maktteknologi. Den nya maktteknologin är mer insidiös och allomfattande än den förra, likt Benthams Panopticon övervakar vi ständigt varandra. Typ så. Skrev om här. […]
Jag har läst ut boken Boy swallows universe av Trent Dalton (2018). Det är en ungdomsroman som jag fick låna av Daisy när jag hälsade på henne i början av juni, och som jag nyss läste de rafflande sista sidorna ur. Det tog några sidor innan jag kom in i storyn, och då och då är det svårt för mig att helt fatta de australienska referenserna, men annars är detta en fantastisk bok! Precis som I’ll give you the sun från 2014 av Jandy Nelson (en annan underbar ungdomsbok jag gav till Daisy och tvingat alla jag känner att läsa p.g.a. så bra, vilket jag bl.a. skrivit om här) är detta en roman med ett fantastiskt, finurligt, färgstarkt, roligt och levande språk, skriven ur ett barn/ungdomsperspektiv. Den här boken är dock mycket mörkare än Jandy Nelsons men det är lite samma feeling. Teenage love and agony, en nästan-magisk verklighet (eller?), hjärtevärmande karaktärer, spänning blandat med kul och underfundighet, drama och komedi och thriller i ett, och fina perspektiv på teman som klass, relationer, brottslighet och vad det är att vara en god människa.
Om jag ska berätta lite om storyn så handlar det om 13-åriga Eli Bell som efter en liten övningskörningstur med sin babysitter Slim, notorious ex-criminal, ser sin bror August, som är selektivt stum, skriva random meningar i luften (något han brukar göra för att kommunicera). “Your dead is a dead blue wren”, och “Caitlyn Spies”. Om och om igen. Men vad betyder det? Ingen vet, förutom att det är svaren. Svaren på frågorna. Och därifrån får vi följa med huvudkaraktären Eli (så fint namn för övrigt) och hans bror August/Gus i deras ibland ganska mörka liv bland droger och kriminalitet, i resan mot svaren på frågorna.
Jag älskade denna bok, precis som jag älskade I’ll give you the sun! Så skönt att läsa opretentiösa ungdomsböcker som är spännande, vackra och roliga (jag både skrek och skrattade högt flera gånger) som omväxling mot alla olika fackböcker jag läser.
Din stund på jorden – Wilhelm Moberg (1963)
Jag har också lyssnat ut Din stund på jorden av Wilhelm Moberg (1963) som jag blev sugen på efter att ha läst om Sandra Beijers läsupplevelse. Moberg är förmodligen mest känd för sin Utvandrarna/Invandrarna-svit (som är fantastiska) men man borde verkligen inte missa denna lilla pärla, som är en hyllning till livet. Jag önskar nästan jag hade läst denna istället för lyssnat, för den var fylld av vackra citat, men ett som jag skrev ned som fastnade i mig var:
“Vad jag sorglöst förslösade, blev det bäst tillvaratagna”
Den som uttalar dessa ord är bokens huvudkaraktär, utvandrade Albert Carlson. På ålderns höst, vilken han spenderar på ett hotellrum i Kalifornien, ser han ut över Stilla Havet och hör dess vågor, medan han minns tillbaka på sin ungdom i Småland med nostalgi men också ett starkt vemod. Det han sorglöst förslösade under sin ungdom, blev de dagar som han bäst tog tillvara – kanske just för att han “förslösade” dem genom att leva för dagen.
Genom romanen väver Moberg skickligt ihop Alberts simpla vardag under hans sista månader i livet och i Kalifornien, och hans barn- och ungdom i Småland och Sverige. Framför allt återkallar Albert tillbaka minnet av sin storebror Sigfrid, som dog alltför ung vid nitton års ålder. Varför fick han inte leva, som Albert fick? Och vad har han egentligen gjort med sitt liv, sin stund på jorden?
Boken är en hyllning till livets skörhet och till att leva det fullt ut, ty det är efemärt och det är det som är det vackra med det, men också det bräckliga. Jag tyckte mycket om boken och rekommenderar alla att läsa den. Jag avslutar med samma vackra citat som Sandra Beijer gör:
Du ska alltid tänka: Jag är här på jorden denna enda gång! Jag kan aldrig komma hit igen! Och detsamma sa Sigfrid till sig själv: Tag vara på ditt liv! Akta det väl! Slarva inte bort det! För nu är det din stund på jorden!
[…] “Vad jag sorglöst förslösade, blev det bäst tillvaratagna”. Dessa vackra och vemodiga ord skrev jag ner när jag hörde dem läsas upp i denna lilla pärla från 1963, tio år innan Wilhelm Moberg begick suicid. Och kanske är detta ett slags avskedsbrev, för det är en hyllning till livet och det som varit, men också en sorgeyttring över det som aldrig blev. En klassiker som är minst lika läsvärd som Utvandrarna och Invandrarna. Läs den! Skrev om här. […]
Jag har lyssnat ut en ny bok! När man skjuter arbetare av Kerstin Thorvall (1993). En modern klassiker! Som jag egentligen lyssnade ut i april, det här inlägget har bara legat i utkast jättelänge.
När man skjuter arbetare är första delen i en självbiografisk trilogi, där Kerstin egentligen berättar sina föräldrars historia: om mamman Hilma (i verkligheten Tora), en arbetarflicka uppvuxen i ett kristet skogshuggarhem i Norrland, och läroverksadjunkt Sigfrid Thornvall (i verkligheten Åke Thorvall, utan N), som möts en sommar i början av 1900-talet och blir blixtrande kära. Eller åtminstone Sigfrid, som med sitt allra charmigaste jag uppvaktar Hilma, som smickrad faller för den stilige, lärde och på alla sätt fantastiske adjunkten. Kutym är att förlovning varar åtminstone ett år för att folk inte skall tro att man oansvarigt blivit “på det viset”, men för Sigfrid och framförallt hans familj är det bråttom med bröllopet. Hilma anar kanske oråd, men oerfaren och ung ser hon inte det andra ser – att Sigfrids blickar och svårigheter att hindra lidelsen att helt ta över inte är en vanlig förälskelse, utan ett maniskt skov i en sjukdom som egentligen ger upphov till äktenskapsförbud. Något som Sigfrids familj vet om, och som är anledningen till brådskan. Bröllopsnatten urartar till en traumatiserande våldtäkt som resulterar i en liten dotter – Signe (eller i verkligheten Kerstin) – vars eventuella arv av faderns sinnessjukdom skall oroa Hilma för resten av livet.
“Bokserien är delvis självbiografisk och börjar med att den blyga småskollärarinnan och skogshuggardottern Hilma möter sitt öde i den charmige, skönsjungande läroverksadjunkten Sigfrid. På bröllopsnatten våldtar han henne brutalt och det visar sig att Sigfrid är sinnessjuk. Något som hans fina familj är väl medvetna om men valt att hålla hemligt. Han lider av en sjukdom belagd med äktenskapsförbud, men istället för att slå upp äktenskapet finner sig den fromma Hilma i sitt öde. Samtidigt som de får dottern Signe slår en livslång oro klorna i Hilma. Har fadersarvet – själva sjukdomen – gått vidare till dottern?
Vi får följa Kerstins alter ego Signe under uppväxten och vuxenlivet. Under hennes äktenskap, otrohetsaffärer, karriären som modetecknerska och så småningom omstridd författare. Med det sköra psyket som en efterhängsen skugga. Det är stundtals mörkt och ofta frustrerande. Men det är också riktigt bra litteratur.
Mycket väl formulerat tycker jag, och jag håller helt med! Därför håller jag just nu på med andra delen. Medan jag lyssnade på första tänkte jag flera gånger att det är Moa Martinson-vibes på detta – samma raka, liksom unapologetic, stil och samma klassikerkvalitet. Sedan läste jag på Wikipedia att Kerstin Thorvall faktiskt vunnit just Moa Martinson-priset för denna bok, och det ante mig. Ännu ett stycke must-read arbetarlitteratur, om en svunnen tid som känns långt borta men ändå så nära, för man kan känna igen sig i känslorna. Oron, förälskelsen, ångesten, glädjen och sorgen. Rekommenderar varmt!
[…] Jag har också lyssnat på När man skjuter arbetare av Kerstin Thorvall (1993) som jag skrev om här. Speciellt den sista var väldigt bra! Stor litteratur som jag verkligen […]
Jag har konsumerat tre nya verk! Eller vad man nu ska säga. Två böcker och en film. Egentligen har jag sett flera filmer den här månaden, men här är tre verk jag vill lyfta fram.
Morgonstjärnan av Karl-Ove Knausgård (2020).
Jag har lyssnat på den omskrivne författaren Karl Ove Knausgårds första del i romansviten vars tredje och sista del nyss utkommit. Liv Strömqvist och Caroline Ringskog Ferrada Noli kallade Knausgård “en av Sveriges största författare i modern tid, och så är han inte ens svensk” i ett av de senaste avsnitten av En varg söker sin podd, dock framförallt syftandes på hans omskrivna Min kamp-svit. Jag var lite för ung och politiskt omedveten när den kom så jag missade allt rabalder kring den. Hur som helst var det som jag förstår det i alla fall någon form av biografi, medan detta är fiktion. Boken utspelar sig i olika delar av Norge, i olika människors liv. Små nedslag, ett kapitel i taget. Vi får t.ex. träffa prästen Katrine (om jag minns rätt?) som tvivlar på Gud och universitetsprodessorn som kämpar med sin frus psykoser. I början trodde jag aldrig att de nya karaktärerna skulle ta slut, att boken kanske bara bestod i att presentera nya karaktärer? Men sedan återkommer äntligen någon, som t.ex. den lätt alkoholiserade småbarnspappan och universitetsprofessorn, eller prästen som inte längre är kär i sin man, och man får lite röd tråd, men det är ganska många sidor in.
Jag noterar att Knausgård ofta skriver väldigt många beskrivande meningar om de väldigt vardagliga handlingarna, av typen “Han vecklade ut kaffefiltret, måttade upp kaffe, och fyllde filtret med tre skopor. Tog kaffekannan och fyllde med vatten, som han hällde i bryggaren. Satte på ‘on’ och hörde bryggarens hemtrevliga puttrande komma igång”. Nu hittade jag bara på den meningen, men det är lite så, att något som i en annan bok hade kunnat skrivas “Han gjorde kaffe” blir i Knausgårds böcker en beskrivning av alla handlingar som ingår i att “göra kaffe”.
Detta är också någonting de noterar i ett av de senaste avsnitten i Filosofiska rummet om AI, när de pratar om att AI kanske visserligen skulle kunna producera s.k. chicklit eller typ deckare, eller någon annan generisk genre som ofta följer samma dramaturgiska kurva, men att skriva något “Knausgårdskt” skulle nog vara svårt, menade dom. Jag vet inte jag, för som DN:s recensent skriver: “Stundtals undrar jag ändå – är Knausgård banal nu? Vad skiljer alla dessa beskrivna vardagshändelser från till exempel beskrivningen av en kommissarie som äter frukost i en kriminalroman utan större litterär glans? Ibland är skillnaden inte alls uppenbar. Pålägg som plockas fram ur kylen är på något sätt bara det”. Men kanske är det något speciellt med Knausgårds språk…? Hur som helst är jag bara måttligt imponerad av boken, kanske p.g.a. alla dessa karaktärer som jag stundtals har lite svårt att hålla i sär. Jag fattar inte riktigt hype:n. Å andra sidan vill jag ändå lyssna klart på dessa typ tolv timmars ljudbok – det är en tegelsten det här – för lite spännande är det ju ändå, den här påsmygande apokalypsen som den nya stjärnan verkar vara ett tecken på.
För boken handlar alltså om dessa olika människor och hur de lever till synes ganska vanliga liv, men där något liksom övernaturligt, eller oförklarligt, plötsligt inträffar här och där i personernas liv. Hundratals havskrabbor långt uppe i skogen, en skepnad som springer över en äng, en dödförklarad man som plötsligt börjar leva igen, o.s.v. Allt under den nya stjärnans ljus. Jag kanske kommer läsa/lyssna på nästkommande delar, för det är ju ändå en triologi och man vill ju veta vad som händer… men vi får se. Helt OK skulle mitt omdöme bli.
Människans frigörelse: Karl Marx ungdomsskrifter i urval och översättning av Sven-Eric Liedman (1995)
Detta är alltså några av Marx s.k. “ungdomsskrifter” i urval av Sven-Erik Liedman, filosofiprofessorn som också (bland mycket annat) skrivit Från Platon till demokratins kris som jag läste och skrev om här. Här finns bl.a. de ekonomisk-filosofiska manuskripten från 1844, där Marx presenterar sin alienationsteori, d.v.s. hur människor under lönearbetet alieneras eller förfrämligas både från frukten av sitt arbete, från varandra (då kapitalismen skapar konkurrens) och från essensen av att vara människa. Alienationen från frukten av sitt arbete sker eftersom ju mer arbetaren producerar, desto mer värde tillfaller kapitalet d.v.s. det som fjättrar arbetaren vid hans bojor. Arbetaren får alltså inte njuta av frukten av sitt arbete genom att t.ex. använda det, och p.g.a. det mervärde arbetaren tillför kapitalisten genom sitt arbete blir kapitalisterna bara rikare ju mer “frukt” arbetaren producerar. Vidare förfrämligas arbetaren också från mänskligheten, eftersom det under lönearbete blir så att det som vanligen skiljer människor från djur, dvs kreativt och produktivt skapande, blir det vi gör för att kunna göra det djuriska (dvs äta sova ha sex). Det djuriska blir det mänskliga, och tvärtom.
Här återfinns också Marx teser om Feuerbach där han bla skriver de bevingade orden: “Filosoferna har bara tolkat världen på en rad olika sätt, men det gäller att förändra den” (mycket bra quote), samt det Kommunistiska manifestet som slutar med de kanske ännu mer bevingade orden “Proletärer i alla länder, förena er”.
Vissa av texterna var tbh svärförståeliga, andra mindre så. Att läsa Kapital, rationalitet och social sammanhållning av Borglind mfl, sekundärliteratur där de bla behandlar dessa skrifter, var definitivt hjälpsamt.
Persona (1966)
Persona har legat i min watchlist sedan förra året då jag under filmfestivalen såg Fördom och stolthet, en dokumentär om svensk queer filmhistoria med start 1912 och Vingarne. Och självklart är Ingmar Bergman med! Inte bara med den androgyna Fanny och Alexander-karaktärenutan också med just Persona. Filmen, som spelades in 1965, handlar (åtminstone till synes) om skådespelerskan Elisabeth Vogel, spelad av underbara Liv Ullman, som plötsligt en dag blir stum, mitt under en föreställning, och slutar prata. Hon blir apatisk och okontaktbar och hamnar på sjukhus där sjuksköterskan Alma, spelad av Bibi Andersson, har som uppdrag att ta hand om henne. Överläkaren (spelad av Margareta Krook) tycker dock inte det är någon idé att Elisabet stannar på lasarettet eftersom de inte kan hitta varken något psykiskt eller fysiskt fel på henne, utan erbjuder skådespelerskan och hennes sköterska att låna hennes sommarhus för att tillfriskna i en annan miljö. I huset vid havet släpper apatin och Elisabet tar promenader och skriver brev, dock fortsatt under tystnad – men tystnaden fylls av Alma som pratar på och öppnar upp sig allt mer. Under en sen kväll avslöjar hon en intim sexuell upplevelse.
Så långt allting gott, men när Alma i smyg läser sin egen berättelse återgiven i ett av Elisabets brev blir hon sårad och elak mot Elisabet, som alltjämt förblir tyst. Deras relation, som utvecklats till något intimt, stormar.
Filmen är speciell. Trippig, vacker, konstig och mångbottnad. De gåtfulla och närmast slumpartade inledningsscenerna är närmast groteska, men scenerna med Liv Ullman och Bibi Andersson, närbilderna av deras ansikten och scenerna från stranden, är utsökta. Ett tag in i filmen börjar jag tänka att Elisabet kanske är galen, att hon bara inbillar sig Alma, stranden och huset vid havet, eller att de är en och samma. Många tolkningar har gjorts av denna film och den tåls att ses igen så der får jag väl göra för den håller ändå än, såhär nästan 60 år senare.
Chat GPT svarar på frågan hur Knut skulle skrivit om att sätta på kaffe.
“Jag skulle vilja påstå att det finns få saker i livet som är så enkla och samtidigt så tillfredsställande som att sätta på kaffe. Det är som om man på något sätt tar kontroll över sin dag, genom att hantera denna lilla ritual med precision och omsorg. För mig är det en konstform i sig, en dans mellan kropp och själ.
Först, att mala kaffebönorna. Jag älskar ljudet av bönorna som krossas och de aromatiska dofterna som fyller rummet. Jag är särskilt noga med att hitta rätt inställning på min kvarn, för att få rätt balans mellan smak och styrka.
Sedan, att fylla vattenbehållaren med kallt vatten. Det får aldrig vara för mycket eller för lite, för att få den perfekta koppen. Jag tar alltid ett djupt andetag innan jag trycker på knappen, som om jag på något sätt förbereder mig för den kommande njutningen.
Och när kaffet börjar droppa ner i kannan, kan jag inte låta bli att le. Det är som om jag är en del av en större kraft, en som har funnits i århundraden och som fortfarande ger människor över hela världen en avkopplande stund varje dag.
Ja, att sätta på kaffe är enkelt. Men det är också så mycket mer än så. Det är en stund av lugn och stillhet, en chans att sakta ner och uppskatta de små sakerna i livet. Och för mig, är det en ritual som jag inte skulle vilja vara utan.”
[…] Marx ungdomsskrifter i urval och översättning av Sven-Eric Liedman (1995), jag skrev om båda här. Jag har också lyssnat på När man skjuter arbetare av Kerstin Thorvall (1993) som jag skrev om […]
Det var med sorg jag läste ut Per-Anders Fogelströms Mina drömmars stad från 1960, eftersom den var så bra och så mysig (det var min morgon-bok). Boken är – trots att den är skriven innan Barn-serien som jag läste förra året – en fortsättning på Stockholms-eposet som alltså börjar med Vävarnas barn, Krigets barn och Vita bergens barn, alla skrivna på 1980-talet. Dessa tre böcker spänner över ca 100 år från 1700-talet till mitten av 1800-talet, och i Mina drömmars stad får vi möta Tummen igen, fast nu som en bikaraktär till huvudkaraktären Henning.
Henning kommer från landsbygden och i sin ungdom tar han sig till Staden, hans drömmars stad där allting skall bli bra, fastän han är fattig som en kyrkråtta. Återigen (eller ja, för första gången då eftersom barn-serien som sagt skrevs senare trots att den utspelar sig innan stad-serien) får man bekanta sig med Stockholms allra lägsta skikt – fabriksarbetarna. Genom skildringarna kan man nästan se Stockholms smuts framför ögonen, känna fattigdomens stank, nöden och mödan, de tunga lassen och de krökta ryggarna, kropparna som åldras i förtid, trettioåringar som är som gummor med sönderspräckta händer, för att hela livet bestått av hårt arbete. Och någonstans långt borta, men ändå så nära, hägrar en helt annan klass, fabrikörerna, ägarna av produktionsmedlen, som man kanske, kanske kan få klättra till, om man har tur och är beredd att ge upp därifrån man kommer, sin familj och sitt liv.
Mina drömmars stad är enligt mig (och många andra med mig, antar jag? Det är ju inte för intet Fogelström är en av Sveriges mest älskade författare) en modern klassiker som alla borde läsa, inte bara för att den är medryckande och en utmärkt roman men också för att den är allmänbildande, om en tid långt bort från vår, men ändå så nära. Det är bara 150 år sedan Sverige var otroligt fattigt, och folk sökte sig härifrån för att överleva. Rekommenderar starkt! Nu måste jag hitta nästa bok i serien i närmsta second hand.
Klassikerprojektet fortsätter. Jag har nu läst en fackboksklassiker från 1934 av Max Weber, som räknas till en av sociologins stora tänkare. Denna nätta bok på ca 80 sidor (med lika många sidor tillhörande noter) var ändå förvånadsvärt lättläst för att vara en nästan hundra år gammal fackbok om ett ändå rätt så avancerat ämne som just protestantismens etik och kapitalismens anda.
Här har vi honom, Weber.
Webers grundtes är denna: att ett av de grundläggande elementen i den moderna kapitalistiska andan, nämligen den rationella livsföringen, är sprungen ur den protestantiska asketismen som den såg ut i bl.a. kalvinismen och puritanismen. Det kapitalistiska handlandet är visserligen ingen ny företeelse – människans jakt på vinst har alltid funnits – men det som enligt Weber är unikt i “Västerlandet” är att det här utvecklats en annan art av kapitalism – nämligen den kapitalistiska organisationen av (formellt sett) fritt arbete, vilket är ett resultat av en unik typ av rationalism, som alltså enligt Webers tes härstammar från protestantismen. Sedan ägnar han dessa åttio sidor åt att påvisa denna tes, och han gör det förbluffande övertygande. Jag menar, vid första anblick har man svårt att förstå hur protestantisk asketism hänger ihop med kapitalismen, men efter att ha läst denna bok är jag beredd att hålla med.
Weber visar hur i synnerhet kalvinismen förkastar allt behovsuppfyllande, eftersom det sågs som att ge efter för det kroppsliga och det sinnliga. Nej, för att nå Guds nåd och frälsning är det den asketiska livsföringen som gäller, d.v.s. att man förkastar behovsuppfyllelse. Hårt arbete blir ett medel för asketism, ja ett kall, men eftersom man inte får använda de pengar man ackumulerar (ty det vore att ge efter för köttets lustar om man t.ex. gick på konsert eller åt en god bit mat för njutningens skull) blir det oundvikliga resultatet att dessa protestantiska asketer ackumulerar rikedom. Och rikedom i sig är visserligen också något förkastligt, men om det är ett resultat av arbete i Guds nåd är det också just ett uttryck för Guds nåd. Så småningom försvann enligt Weber de religiösa förtecknen för denna protestantismens etik, och kvar blev bara den rationella livsföringen, den som gick ut på hårt arbete och flit, och förkastandet av behovsuppfyllelse. D.v.s. det som utgör det kapitalistiska tänkandet, och som också Marx ringar in som skillnaden mellan arbetare och kapitalister: arbetare har som mål att tjäna tillräckligt med pengar för att byta dessa mot det som kan uppfylla deras behov av mat, kläder och tak över huvudet, medan kapitalisten inte har behovstillfredsställelse som mål, utan vinstackumulation. Och denna vinstackumulation som mål härstammar alltså, enligt Weber, från den protestantiska etiken. Mycket intressant tes! Rekommenderar denna bok för alla andra sociologinördar 🙂
En (snart) trettioårig person med (snart) tjugo års (!) bloggkarriär, som nuförtiden mest upprätthåller bloggandet för min egen nostalgis skull, men du är förstås välkommen att hänga på. Skriver mest om kultur jag konsumerar, men även om min vardag, politik och annat smått och gott. Borgerliga intressen – god mat och vin, vackra tavlor, klassisk litteratur och dyra sporter – med hjärtat på rätt ställe (d.v.s. vänster).
I början av september läste jag ut den sista delen i Per Anders Fogelströms Stad-serie, nämligen Stad i världen från 1968. När den skrevs var den tämligen samtida, eftersom den utspelar sig mellan 1945 och just 1968 (året då boken kom ut). I denna bok är Emilie en gammal människa, och det är mer hennes yngre nära och kära man mest får följa – Henning (den yngre), Allan och hans familj, men också Maj och Elisabeth (Jennys döttrar). Det är roligt och intressant att läsa om ett Stockholm i förändring under efterkrigstiden, och det är fint att få återse favoritkaraktärerna. Det här är ännu en bok som är ömsint skriven av Fogelström, men jag tycker inte riktigt den håller samma kvalité som övriga. Kanske för att det är lite för nära…? Eller kanske helt enkelt för att karaktärerna får det förhållandevis bra, så till den grad att man inte ömmar lika mycket? Jag vet inte riktigt vad det är. Samtidigt är det en mycket läsvärd bok, och ett fint avslut på serien. Det finns också en hel del fina och tänkvärda citat. Det här sparade jag exempelvis:
Den gången fanns ju många och starka anledningar till oro. Nöd, gulascheri, stora motsättningar. Sådant som var borta nu, eller åtminstone inte lika påtagliga längre. På den tiden måste det ha varit lätt att protestera, ja nödvändigt. Då visste ma klart vad man ville och vad som måste ändras. Om man inte kunde formulera sina krav med hjärnan så kunde man känna dem med magen. Ett ögonblick kunde Henning nästan avundas dem som haft så lätt, som utan att tveka kunnat ge sin oro namn och etikett. Vackra etiketter med honnörsord: radikalism, rättvisekrav, klassmedvetande. Där fanns frihet jämlikhet och broderskap och upp till kamp emot kvalen. De hade haft fanor, paroller och sånger, planer och framtidsdrömmar. Och nu? Nu hade man ingenting, bara det vilsna skränet, och den odefinierbara oron. Etiketterna fick andra sätta: busmentalitet, ligistfasoner.
En (snart) trettioårig person med (snart) tjugo års (!) bloggkarriär, som nuförtiden mest upprätthåller bloggandet för min egen nostalgis skull, men du är förstås välkommen att hänga på. Skriver mest om kultur jag konsumerar, men även om min vardag, politik och annat smått och gott. Borgerliga intressen – god mat och vin, vackra tavlor, klassisk litteratur och dyra sporter – med hjärtat på rätt ställe (d.v.s. vänster).
I början av september läste jag ut den sista delen i Per Anders Fogelströms Stad-serie, nämligen Stad i världen från 1968. När den skrevs var den tämligen samtida, eftersom den utspelar sig mellan 1945 och just 1968 (året då boken kom ut). I denna bok är Emilie en gammal människa, och det är mer hennes yngre nära och kära man mest får följa – Henning (den yngre), Allan och hans familj, men också Maj och Elisabeth (Jennys döttrar). Det är roligt och intressant att läsa om ett Stockholm i förändring under efterkrigstiden, och det är fint att få återse favoritkaraktärerna. Det här är ännu en bok som är ömsint skriven av Fogelström, men jag tycker inte riktigt den håller samma kvalité som övriga. Kanske för att det är lite för nära…? Eller kanske helt enkelt för att karaktärerna får det förhållandevis bra, så till den grad att man inte ömmar lika mycket? Jag vet inte riktigt vad det är. Samtidigt är det en mycket läsvärd bok, och ett fint avslut på serien. Det finns också en hel del fina och tänkvärda citat. Det här sparade jag exempelvis:
Den gången fanns ju många och starka anledningar till oro. Nöd, gulascheri, stora motsättningar. Sådant som var borta nu, eller åtminstone inte lika påtagliga längre. På den tiden måste det ha varit lätt att protestera, ja nödvändigt. Då visste ma klart vad man ville och vad som måste ändras. Om man inte kunde formulera sina krav med hjärnan så kunde man känna dem med magen. Ett ögonblick kunde Henning nästan avundas dem som haft så lätt, som utan att tveka kunnat ge sin oro namn och etikett. Vackra etiketter med honnörsord: radikalism, rättvisekrav, klassmedvetande. Där fanns frihet jämlikhet och broderskap och upp till kamp emot kvalen. De hade haft fanor, paroller och sånger, planer och framtidsdrömmar. Och nu? Nu hade man ingenting, bara det vilsna skränet, och den odefinierbara oron. Etiketterna fick andra sätta: busmentalitet, ligistfasoner.
I början av september läste jag ut den sista delen i Per Anders Fogelströms Stad-serie, nämligen Stad i världen från 1968. När den skrevs var den tämligen samtida, eftersom den utspelar sig mellan 1945 och just 1968 (året då boken kom ut). I denna bok är Emilie en gammal människa, och det är mer hennes…
Jag har läst fjärde delen i Stad-serien av Fogelström! Läser i rasande fart för att de är så bra.
Som synes är utgåvan lite nyare denna gång, från 1985 (mina andra utgåvor är från 60-talet) men trots detta har boken ändå 40 år på nacken – och själva historien nästa 60! – vilket syns på de gulnande sidorna och vissa uttryck som jag inte tror skulle ha skrivits ut i en version tryckt idag (jag tänker specifikt på området “N-ordetbyn” som skildras). Hisnande i vilket fall, att läsa klassiker, med tanke på hur många som läst dessa ord före mig!
Hur som helst, trots det hårda arbetet och arbetarklassens utslitna kroppar går det ändå framåt, mot ljusare tider, speciellt när socialdemokratin vinner makten. Samtidigt skuggas tillvaron av arbetslöshet under mellankrigstiden, och det stundande storkriget. I denna bok är Emelie nu en gammal kvinna, och även om hon utgör navet förflyttas fokus också till de yngre generationerna, hennes nära och kära – Tyra, Erik, Maj, Gunnar, Allan, Elisabeth, Henning den yngre – och deras umbäranden under åren 1925-1945. Och som alltid skriver Fogelström med värme, engagemang och stor människokännedom. Alla karaktärer – deras lycka och sorg, bekymmer och glädjeämnen – levandegörs med ömsinthet och med stor skicklighet till en fond av ett mellankrigstidens Stockholm i ständig expansion. Läs denna bok!
[…] har jag läst tredje och fjärde delen av Per Anders Fogelströms Minns du den stad (1964), och I en förvandlad stad (1966). Påbörjade även sista delen men pga att jobbet började hann jag inte lösa ut den i […]
Jag har läst fjärde delen i Stad-serien av Fogelström! Läser i rasande fart för att de är så bra. Som synes är utgåvan lite nyare denna gång, från 1985 (mina andra utgåvor är från 60-talet) men trots detta har boken ändå 40 år på nacken – och själva historien nästa 60! – vilket syns på…
Jag har läst den tredje delen i Stad-serien av Per Anders Fogelström, nämligen Minns du den stad från 1964. Denna köpte jag från Bokbörsen och råkade få en utgåva från 1965 som visserligen saknade sitt skyddsomslag, men det är så mysigt med gamla böcker tycker jag. Tänk hur många som läst denna fantastiska historia i just denna bok innan mig?
Minns du den stad börjar när förra seklet fortfarande är ungt, år 1900. Vi får nu följa den vuxna Emelie (barnet Emilie följde man i förra delen), dotter till Henning som är huvudkaraktären i första boken Mina drömmars stad. Emilie är fortfarande lika plikttrogen, men kanske också lite vilsen när staden och människorna runt omkring henne förändras. Vi återser också Tummen igen, nu en gammal gubbe, liksom andra i Emilies närhet – hennes bortadopterade bror tillika numera byggmästare August som gjort en klassresa uppåt, den levnadsglada Jenny och hennes dotter Maj, Emilies ordentlige brorson Gunnar, och den struliga Bärta. I sorg och i glädje lär man känna karaktärerna, och som jag tidigare sagt ömmar man så mycket för dem. Samtidigt utspelas det relationella till en fond av Stockholm och den ständiga förändring som åren 1900-1925 innebar för staden, liksom stora händelser som upplevs genom karaktärernas ögon – såsom storstrejken 1909 som Emilie våndas över, splittringen inom vänstern, hungern och nöden, kriget, men också tekniska under och ett hopp om framtiden.
[…] augusti har jag läst tredje och fjärde delen av Per Anders Fogelströms Minns du den stad (1964), och I en förvandlad stad (1966). Påbörjade även sista delen men pga att jobbet började […]
Jag har läst den tredje delen i Stad-serien av Per Anders Fogelström, nämligen Minns du den stad från 1964. Denna köpte jag från Bokbörsen och råkade få en utgåva från 1965 som visserligen saknade sitt skyddsomslag, men det är så mysigt med gamla böcker tycker jag. Tänk hur många som läst denna fantastiska historia i…
I juli läste jag ut andra delen i Per Anders Fogelströms Stad-serie, nämligen Barn av sin stad från 1962. Första delen (Mina drömmars stad) läste jag förra året och skrev då att det var med sorg jag läste ut boken, eftersom den var så bra och jag inte hade fortsättningen. Jag var fast besluten om att köpa böckerna second hand eftersom de är från 60-talet och således borde lie around lite överallt, och det stämmer med första delen men de andra delarna är inte helt lätta att få tag i. I brist på annat hittade jag en annan Fogelström-bok på nån second hand-runda, nämligen Mödrar och söner från 1991, men den var inte lika bra, den kändes inte lika mycket på nåt sätt. Men i augusti förra året var jag i Stockholm, och där hittade jag andra delen inne på en Röda korset-affär. Köpte hem den och sedan har den blivit liggande. Tills häromveckan! Då var min kollega Anna på besök, och hon berättade att hon klickat hem hela serien på fem böcker. Det inspirerade mig att börja läsa den andra delen, som jag ju hade hemma. Och det tog inte lång tid innan den var utläst, för den var, liksom första delen, otroligt bra.
Barn av sin stad tar vid där Mina drömmars stad slutar, det vill säga från år 1880 och fram till sekelskiftet. Den här gången är det inte Henning man följer – eftersom han [SPOILER ALERT] dog i slutet av första boken, utan hans barn, och speciellt den plikttrogna Emelie, som redan som barn börjar arbeta på tvålfabriken där hon sköter sig väl och är omtyckt av gamle fabrikör Melinder. Vi får också följa August Bodin, Emelies äldre bror som inte lägre är en del av familjen, eftersom han blivit bortadopterad och därmed gjort en klassresa. Fortfarande kommer han hem till sina biologiska föräldrar på Söder ibland, men han känner sig inte riktigt hemma någonstans, slits mellan sina rötter och sitt nya liv. Sprickan i familjen illustrerar också den större sprickan i samhället, den mellan arbetarklassen och den ägande klassen. Är det nu revolutionen kommer?
Barn av sin stad är, liksom sin föregångare och liksom Utvandrarna/Invandrarna-serien som kom ut ungefär samtidigt, en roman som känns. Man bryr sig om och ömmar för alla karaktärer, och man får, genom Fogelströms skickliga och sömlösa perspektivbyten, förståelse för alla deras val, tankar och känslor. Här finns inte nödvändigtvis någon tydlig protagonist och antagonist (liksom i Game of Thrones, för övrigt) eftersom de alla är människor som levandegörs genom Fogelströms skrivkonst. Var superdeppig när jag läst ut boken, eftersom den var så bra och jag ännu inte ägde resterande tre. I stället för att leta på second hand-butiker klickade jag därför hem dem från Bokbörsen.se så att jag kunde fortsätta leva i Stockholm kring sekelskiftet. Rekommenderar starkt denna bok!
One response to “Barn av sin stad – Per Anders Fogelström (1962)”
Lennart Andrews
Jag lånar gärna de här böckerna av dig. Pappie
I juli läste jag ut andra delen i Per Anders Fogelströms Stad-serie, nämligen Barn av sin stad från 1962. Första delen (Mina drömmars stad) läste jag förra året och skrev då att det var med sorg jag läste ut boken, eftersom den var så bra och jag inte hade fortsättningen. Jag var fast besluten om…
Jag har läst ut ännu en klassiker! Nämligen Michel Foucaults Övervakning och straff (originaltitel Surveiller et punir) från 1975. OBS, jag gjorde inte detta bara för kul, så pretentiös är jag inte, utan det var för en sociologikurs jag läser just nu. Så därför tänkte jag ta och sammanfatta boken. 🙂
Övervakning och straff är en genealogisk analys av makt från 1700-talet och framåt, med utgångspunkt i sättet att bestraffa lagöverträdare. I och med upplysningstiden ersattes kvalfulla avrättningar och smärtsamma kroppsstraff i allt högre grad av fängelsestraff och straffarbete, något som ofta kallas en human utveckling av bestraffningen vilket brukar tillskrivas upplysningsmän som Cesare Beccaria och andra reformatorer (Foucault, 1975: 107). Foucault (1975: 74) menar dock att den här förändringen i “straffväsendets ekonomi” – vilken han illustrerar genom att först närgånget beskriva en utdragen avrättning av Robert-François Damiens för hans mordförsök på kung Ludvig XV år 1757 (vilket jag nästan blev lite illamående av att läsa tbh), för att sedan beskriva hur ett ungdomsfängelse från början av 1800-talet styrdes vilket manifesterar en helt annat typ av straff – inte alls innebär att makten över folket lättat eller att straffväsendet blivit mer humant. Nej, fängelset är bara det yttersta exemplet på en ny maktteknologi som ersatt en gammal – upplysningstidens straffrättsreformer bör alltså betraktas “som en strategi för omdisponering av makten att bestraffa” (Foucault, 1975: 113, min kursivering) snarare än som en förmildring av makten.
Foucaults (1975: 123) huvudtes är alltså att den utveckling av bestraffningar från 1700-talet och framåt som vid första anblick kan se ut som “en mildring av straffen, en klarare kodifiering, en ansenlig minskning av godtycket” i själva verket bara är en skiftning av sättet att utöva makt. Från en medeltidens maktteknologi med fokus på straffet som ett skådespel i syfte att uppvisa och bekräfta överhöghetens makt, hämnas lagöverträdaren och avskräcka pöbeln, till en modern maktteknologi “avsedd att betvinga individen” genom kontroll av dess kropp, och därmed av samhällskroppen i stort (Foucault, 1975: 169-170).
Hur görs då detta, rent praktiskt? Genom det Foucault (1975) kallar disciplin, vars idealtyp stavas panoptikon – en fängelsedesign signerad Jeremy Bentham vars arkitektur möjliggör för en enda person att övervaka tusentals fångar samtidigt – men som övervakningssystem Foucault påvisar även återfinns i skolor, militären, sjukvården och andra samhällsinstitutioner. I ett panoptiskt fängelse kan fångarna aldrig veta om de är övervakade vid en viss tidpunkt, eftersom övervakaren tack vare arkitekturens utformning är dold – “detta gör det möjligt för den disciplinära makten att vara absolut indiskret, eftersom den befinner sig överallt” (Foucault, 1975: 226). Möjligheten att ständigt bli övervakad – både som övervakare och som övervakad – är alltid närvarande i den disciplinära makttenologin (Foucault, 1975: 254), varför disciplinen kan fortsätta upprätthålla sig själv trots avsaknaden både av en synlig härskare och av fysiskt våld. Makten blir på så sätt “så fullkomlig att den inte behöver utövas, den arkitektoniska anordningen blir en maskin som skapar och underhåller ett maktförhållande som är oberoende av den som utövar den, kort sagt, fångarna är inneslutna i en maktsituation som de själva uppbär” (Foucault, 1975: 254). På detta sätt tjänar panopticon till att illustrera hur makt (enligt Foucault) inte är någonting som en person äger eller som kan överföras från en person till en annan, utan snarare är som ett maskineri – det är “apparaten i sin helhet som alstrar ‘makt’” (Foucault, 1975: 226).
Enligt Foucault (1975: 260) kommer alltså maktutövningen varken utifrån eller uppifrån, utan är istället subtil och ständigt närvarande mitt ibland och mellan oss. Disciplinen kontrollerar kroppar inte genom en furstes maktuppvisning eller genom kvalfulla avrättningar utan genom den ständiga möjligheten att vara övervakad – på detta sätt reduceras kroppen “i sin egenskap av ‘politisk’ kraft och drivs till ett maximum i egenskap av nyttig kraft” (Foucault, 1975: 278).
Ett samtida exempel skulle kunna vara skönhetsideal för kvinnor – att man skall vara hälsosamt fit utan att vara för muskulös men inte heller för spinkig, fri från hår (förutom på huvudet) och gärna med en naturlig look även om eventuella blemmor, rodnader och andra ojämnheter i huden gärna får tonas över. Detta är skönhetsnormer som varken står inskrivna i någon lag eller utgör något brott med tillhörande rättslig påföljd om man bryter mot dem – ändå går de allra flesta runt och följer och därmed cementerar dessa skönhetsideal, trots att man kanske egentligen inte, om man hade levt i ett vakuum helt fritt från normer, skulle välja att lägga en massa pengar och tid på att trimma, fixa och trixa med kroppen. Tid investeras i att tukta och kontrollera kroppen, och hela discipliner av vetande kring hudvårdsrutiner, träning och diet skapas. Kroppen blir ett fält för vetande och kontroll.
Med detta kommer vi också till en annan huvudtes hos Foucault – nämligen den att disciplinen inte bara utgör en repressiv makt för att straffa brottslingar eller förhindra deserteringar, utan också på många sätt är produktiv genom att utgöra ett medel för att förhindra våld, åtnjuta respekt för myndigheter, samt öka skickligheten och effektiviteten och därmed profiten i produktionen (Foucault, 1975: 264). Dessutom är makten också intimt förknippad med det Foucault kallar “vetande” – disciplinen möjliggör nya vetenskapliga fält och produktion av exempelvis kunskap i skolorna, medicinskt vetande i sjukhusen och kriminologiskt vetande i fängelserna (Foucault, 1975: 275). I sin egenskap av dömd, blir lagöverträdaren “ett objekt för möjligt vetande” (Foucault, 1975: 312), i likhet med patienten på sjukhuset eller militären i armén – det finns inget vetande “som inte samtidigt förutsätter och utbildar ett maktförhållande” och tvärtom – “makt och vetande (…) förutsätter varandra” (Foucault, 1975: 57).
Källhänvisning
Foucault, M. (1975). Övervakning och straff. Lund: Arkiv förlag
[…] Har bara läst en massa klassiska sociologiböcker i oktober. Övervakning och straff av Michel Foucault (1975), en komplicerad genealogisk analys av utvecklingen av straff från 1700-talet till idag, med grundtesen att det som ter sig som en förmildring av straffen (med fängelser istället för tortyr, kroppsarbete och andra kroppsstraff) i själva verket bara är en ny maktteknologi. Den nya maktteknologin är mer insidiös och allomfattande än den förra, likt Benthams Panopticon övervakar vi ständigt varandra. Typ så. Skrev om här. […]
Jag har läst ut ännu en klassiker! Nämligen Michel Foucaults Övervakning och straff (originaltitel Surveiller et punir) från 1975. OBS, jag gjorde inte detta bara för kul, så pretentiös är jag inte, utan det var för en sociologikurs jag läser just nu. Så därför tänkte jag ta och sammanfatta boken. 🙂 Övervakning och straff är…
Jag har läst ut boken Boy swallows universe av Trent Dalton (2018). Det är en ungdomsroman som jag fick låna av Daisy när jag hälsade på henne i början av juni, och som jag nyss läste de rafflande sista sidorna ur. Det tog några sidor innan jag kom in i storyn, och då och då är det svårt för mig att helt fatta de australienska referenserna, men annars är detta en fantastisk bok! Precis som I’ll give you the sun från 2014 av Jandy Nelson (en annan underbar ungdomsbok jag gav till Daisy och tvingat alla jag känner att läsa p.g.a. så bra, vilket jag bl.a. skrivit om här) är detta en roman med ett fantastiskt, finurligt, färgstarkt, roligt och levande språk, skriven ur ett barn/ungdomsperspektiv. Den här boken är dock mycket mörkare än Jandy Nelsons men det är lite samma feeling. Teenage love and agony, en nästan-magisk verklighet (eller?), hjärtevärmande karaktärer, spänning blandat med kul och underfundighet, drama och komedi och thriller i ett, och fina perspektiv på teman som klass, relationer, brottslighet och vad det är att vara en god människa.
Om jag ska berätta lite om storyn så handlar det om 13-åriga Eli Bell som efter en liten övningskörningstur med sin babysitter Slim, notorious ex-criminal, ser sin bror August, som är selektivt stum, skriva random meningar i luften (något han brukar göra för att kommunicera). “Your dead is a dead blue wren”, och “Caitlyn Spies”. Om och om igen. Men vad betyder det? Ingen vet, förutom att det är svaren. Svaren på frågorna. Och därifrån får vi följa med huvudkaraktären Eli (så fint namn för övrigt) och hans bror August/Gus i deras ibland ganska mörka liv bland droger och kriminalitet, i resan mot svaren på frågorna.
Jag älskade denna bok, precis som jag älskade I’ll give you the sun! Så skönt att läsa opretentiösa ungdomsböcker som är spännande, vackra och roliga (jag både skrek och skrattade högt flera gånger) som omväxling mot alla olika fackböcker jag läser.
Din stund på jorden – Wilhelm Moberg (1963)
Jag har också lyssnat ut Din stund på jorden av Wilhelm Moberg (1963) som jag blev sugen på efter att ha läst om Sandra Beijers läsupplevelse. Moberg är förmodligen mest känd för sin Utvandrarna/Invandrarna-svit (som är fantastiska) men man borde verkligen inte missa denna lilla pärla, som är en hyllning till livet. Jag önskar nästan jag hade läst denna istället för lyssnat, för den var fylld av vackra citat, men ett som jag skrev ned som fastnade i mig var:
“Vad jag sorglöst förslösade, blev det bäst tillvaratagna”
Den som uttalar dessa ord är bokens huvudkaraktär, utvandrade Albert Carlson. På ålderns höst, vilken han spenderar på ett hotellrum i Kalifornien, ser han ut över Stilla Havet och hör dess vågor, medan han minns tillbaka på sin ungdom i Småland med nostalgi men också ett starkt vemod. Det han sorglöst förslösade under sin ungdom, blev de dagar som han bäst tog tillvara – kanske just för att han “förslösade” dem genom att leva för dagen.
Genom romanen väver Moberg skickligt ihop Alberts simpla vardag under hans sista månader i livet och i Kalifornien, och hans barn- och ungdom i Småland och Sverige. Framför allt återkallar Albert tillbaka minnet av sin storebror Sigfrid, som dog alltför ung vid nitton års ålder. Varför fick han inte leva, som Albert fick? Och vad har han egentligen gjort med sitt liv, sin stund på jorden?
Boken är en hyllning till livets skörhet och till att leva det fullt ut, ty det är efemärt och det är det som är det vackra med det, men också det bräckliga. Jag tyckte mycket om boken och rekommenderar alla att läsa den. Jag avslutar med samma vackra citat som Sandra Beijer gör:
Du ska alltid tänka: Jag är här på jorden denna enda gång! Jag kan aldrig komma hit igen! Och detsamma sa Sigfrid till sig själv: Tag vara på ditt liv! Akta det väl! Slarva inte bort det! För nu är det din stund på jorden!
[…] “Vad jag sorglöst förslösade, blev det bäst tillvaratagna”. Dessa vackra och vemodiga ord skrev jag ner när jag hörde dem läsas upp i denna lilla pärla från 1963, tio år innan Wilhelm Moberg begick suicid. Och kanske är detta ett slags avskedsbrev, för det är en hyllning till livet och det som varit, men också en sorgeyttring över det som aldrig blev. En klassiker som är minst lika läsvärd som Utvandrarna och Invandrarna. Läs den! Skrev om här. […]
Boy swallows universe – Trent Dalton (2018) Jag har läst ut boken Boy swallows universe av Trent Dalton (2018). Det är en ungdomsroman som jag fick låna av Daisy när jag hälsade på henne i början av juni, och som jag nyss läste de rafflande sista sidorna ur. Det tog några sidor innan jag kom…
Jag har lyssnat ut en ny bok! När man skjuter arbetare av Kerstin Thorvall (1993). En modern klassiker! Som jag egentligen lyssnade ut i april, det här inlägget har bara legat i utkast jättelänge.
När man skjuter arbetare är första delen i en självbiografisk trilogi, där Kerstin egentligen berättar sina föräldrars historia: om mamman Hilma (i verkligheten Tora), en arbetarflicka uppvuxen i ett kristet skogshuggarhem i Norrland, och läroverksadjunkt Sigfrid Thornvall (i verkligheten Åke Thorvall, utan N), som möts en sommar i början av 1900-talet och blir blixtrande kära. Eller åtminstone Sigfrid, som med sitt allra charmigaste jag uppvaktar Hilma, som smickrad faller för den stilige, lärde och på alla sätt fantastiske adjunkten. Kutym är att förlovning varar åtminstone ett år för att folk inte skall tro att man oansvarigt blivit “på det viset”, men för Sigfrid och framförallt hans familj är det bråttom med bröllopet. Hilma anar kanske oråd, men oerfaren och ung ser hon inte det andra ser – att Sigfrids blickar och svårigheter att hindra lidelsen att helt ta över inte är en vanlig förälskelse, utan ett maniskt skov i en sjukdom som egentligen ger upphov till äktenskapsförbud. Något som Sigfrids familj vet om, och som är anledningen till brådskan. Bröllopsnatten urartar till en traumatiserande våldtäkt som resulterar i en liten dotter – Signe (eller i verkligheten Kerstin) – vars eventuella arv av faderns sinnessjukdom skall oroa Hilma för resten av livet.
“Bokserien är delvis självbiografisk och börjar med att den blyga småskollärarinnan och skogshuggardottern Hilma möter sitt öde i den charmige, skönsjungande läroverksadjunkten Sigfrid. På bröllopsnatten våldtar han henne brutalt och det visar sig att Sigfrid är sinnessjuk. Något som hans fina familj är väl medvetna om men valt att hålla hemligt. Han lider av en sjukdom belagd med äktenskapsförbud, men istället för att slå upp äktenskapet finner sig den fromma Hilma i sitt öde. Samtidigt som de får dottern Signe slår en livslång oro klorna i Hilma. Har fadersarvet – själva sjukdomen – gått vidare till dottern?
Vi får följa Kerstins alter ego Signe under uppväxten och vuxenlivet. Under hennes äktenskap, otrohetsaffärer, karriären som modetecknerska och så småningom omstridd författare. Med det sköra psyket som en efterhängsen skugga. Det är stundtals mörkt och ofta frustrerande. Men det är också riktigt bra litteratur.
Mycket väl formulerat tycker jag, och jag håller helt med! Därför håller jag just nu på med andra delen. Medan jag lyssnade på första tänkte jag flera gånger att det är Moa Martinson-vibes på detta – samma raka, liksom unapologetic, stil och samma klassikerkvalitet. Sedan läste jag på Wikipedia att Kerstin Thorvall faktiskt vunnit just Moa Martinson-priset för denna bok, och det ante mig. Ännu ett stycke must-read arbetarlitteratur, om en svunnen tid som känns långt borta men ändå så nära, för man kan känna igen sig i känslorna. Oron, förälskelsen, ångesten, glädjen och sorgen. Rekommenderar varmt!
[…] Jag har också lyssnat på När man skjuter arbetare av Kerstin Thorvall (1993) som jag skrev om här. Speciellt den sista var väldigt bra! Stor litteratur som jag verkligen […]
Jag har lyssnat ut en ny bok! När man skjuter arbetare av Kerstin Thorvall (1993). En modern klassiker! Som jag egentligen lyssnade ut i april, det här inlägget har bara legat i utkast jättelänge. När man skjuter arbetare är första delen i en självbiografisk trilogi, där Kerstin egentligen berättar sina föräldrars historia: om mamman Hilma…
Jag har konsumerat tre nya verk! Eller vad man nu ska säga. Två böcker och en film. Egentligen har jag sett flera filmer den här månaden, men här är tre verk jag vill lyfta fram.
Morgonstjärnan av Karl-Ove Knausgård (2020).
Jag har lyssnat på den omskrivne författaren Karl Ove Knausgårds första del i romansviten vars tredje och sista del nyss utkommit. Liv Strömqvist och Caroline Ringskog Ferrada Noli kallade Knausgård “en av Sveriges största författare i modern tid, och så är han inte ens svensk” i ett av de senaste avsnitten av En varg söker sin podd, dock framförallt syftandes på hans omskrivna Min kamp-svit. Jag var lite för ung och politiskt omedveten när den kom så jag missade allt rabalder kring den. Hur som helst var det som jag förstår det i alla fall någon form av biografi, medan detta är fiktion. Boken utspelar sig i olika delar av Norge, i olika människors liv. Små nedslag, ett kapitel i taget. Vi får t.ex. träffa prästen Katrine (om jag minns rätt?) som tvivlar på Gud och universitetsprodessorn som kämpar med sin frus psykoser. I början trodde jag aldrig att de nya karaktärerna skulle ta slut, att boken kanske bara bestod i att presentera nya karaktärer? Men sedan återkommer äntligen någon, som t.ex. den lätt alkoholiserade småbarnspappan och universitetsprofessorn, eller prästen som inte längre är kär i sin man, och man får lite röd tråd, men det är ganska många sidor in.
Jag noterar att Knausgård ofta skriver väldigt många beskrivande meningar om de väldigt vardagliga handlingarna, av typen “Han vecklade ut kaffefiltret, måttade upp kaffe, och fyllde filtret med tre skopor. Tog kaffekannan och fyllde med vatten, som han hällde i bryggaren. Satte på ‘on’ och hörde bryggarens hemtrevliga puttrande komma igång”. Nu hittade jag bara på den meningen, men det är lite så, att något som i en annan bok hade kunnat skrivas “Han gjorde kaffe” blir i Knausgårds böcker en beskrivning av alla handlingar som ingår i att “göra kaffe”.
Detta är också någonting de noterar i ett av de senaste avsnitten i Filosofiska rummet om AI, när de pratar om att AI kanske visserligen skulle kunna producera s.k. chicklit eller typ deckare, eller någon annan generisk genre som ofta följer samma dramaturgiska kurva, men att skriva något “Knausgårdskt” skulle nog vara svårt, menade dom. Jag vet inte jag, för som DN:s recensent skriver: “Stundtals undrar jag ändå – är Knausgård banal nu? Vad skiljer alla dessa beskrivna vardagshändelser från till exempel beskrivningen av en kommissarie som äter frukost i en kriminalroman utan större litterär glans? Ibland är skillnaden inte alls uppenbar. Pålägg som plockas fram ur kylen är på något sätt bara det”. Men kanske är det något speciellt med Knausgårds språk…? Hur som helst är jag bara måttligt imponerad av boken, kanske p.g.a. alla dessa karaktärer som jag stundtals har lite svårt att hålla i sär. Jag fattar inte riktigt hype:n. Å andra sidan vill jag ändå lyssna klart på dessa typ tolv timmars ljudbok – det är en tegelsten det här – för lite spännande är det ju ändå, den här påsmygande apokalypsen som den nya stjärnan verkar vara ett tecken på.
För boken handlar alltså om dessa olika människor och hur de lever till synes ganska vanliga liv, men där något liksom övernaturligt, eller oförklarligt, plötsligt inträffar här och där i personernas liv. Hundratals havskrabbor långt uppe i skogen, en skepnad som springer över en äng, en dödförklarad man som plötsligt börjar leva igen, o.s.v. Allt under den nya stjärnans ljus. Jag kanske kommer läsa/lyssna på nästkommande delar, för det är ju ändå en triologi och man vill ju veta vad som händer… men vi får se. Helt OK skulle mitt omdöme bli.
Människans frigörelse: Karl Marx ungdomsskrifter i urval och översättning av Sven-Eric Liedman (1995)
Detta är alltså några av Marx s.k. “ungdomsskrifter” i urval av Sven-Erik Liedman, filosofiprofessorn som också (bland mycket annat) skrivit Från Platon till demokratins kris som jag läste och skrev om här. Här finns bl.a. de ekonomisk-filosofiska manuskripten från 1844, där Marx presenterar sin alienationsteori, d.v.s. hur människor under lönearbetet alieneras eller förfrämligas både från frukten av sitt arbete, från varandra (då kapitalismen skapar konkurrens) och från essensen av att vara människa. Alienationen från frukten av sitt arbete sker eftersom ju mer arbetaren producerar, desto mer värde tillfaller kapitalet d.v.s. det som fjättrar arbetaren vid hans bojor. Arbetaren får alltså inte njuta av frukten av sitt arbete genom att t.ex. använda det, och p.g.a. det mervärde arbetaren tillför kapitalisten genom sitt arbete blir kapitalisterna bara rikare ju mer “frukt” arbetaren producerar. Vidare förfrämligas arbetaren också från mänskligheten, eftersom det under lönearbete blir så att det som vanligen skiljer människor från djur, dvs kreativt och produktivt skapande, blir det vi gör för att kunna göra det djuriska (dvs äta sova ha sex). Det djuriska blir det mänskliga, och tvärtom.
Här återfinns också Marx teser om Feuerbach där han bla skriver de bevingade orden: “Filosoferna har bara tolkat världen på en rad olika sätt, men det gäller att förändra den” (mycket bra quote), samt det Kommunistiska manifestet som slutar med de kanske ännu mer bevingade orden “Proletärer i alla länder, förena er”.
Vissa av texterna var tbh svärförståeliga, andra mindre så. Att läsa Kapital, rationalitet och social sammanhållning av Borglind mfl, sekundärliteratur där de bla behandlar dessa skrifter, var definitivt hjälpsamt.
Persona (1966)
Persona har legat i min watchlist sedan förra året då jag under filmfestivalen såg Fördom och stolthet, en dokumentär om svensk queer filmhistoria med start 1912 och Vingarne. Och självklart är Ingmar Bergman med! Inte bara med den androgyna Fanny och Alexander-karaktärenutan också med just Persona. Filmen, som spelades in 1965, handlar (åtminstone till synes) om skådespelerskan Elisabeth Vogel, spelad av underbara Liv Ullman, som plötsligt en dag blir stum, mitt under en föreställning, och slutar prata. Hon blir apatisk och okontaktbar och hamnar på sjukhus där sjuksköterskan Alma, spelad av Bibi Andersson, har som uppdrag att ta hand om henne. Överläkaren (spelad av Margareta Krook) tycker dock inte det är någon idé att Elisabet stannar på lasarettet eftersom de inte kan hitta varken något psykiskt eller fysiskt fel på henne, utan erbjuder skådespelerskan och hennes sköterska att låna hennes sommarhus för att tillfriskna i en annan miljö. I huset vid havet släpper apatin och Elisabet tar promenader och skriver brev, dock fortsatt under tystnad – men tystnaden fylls av Alma som pratar på och öppnar upp sig allt mer. Under en sen kväll avslöjar hon en intim sexuell upplevelse.
Så långt allting gott, men när Alma i smyg läser sin egen berättelse återgiven i ett av Elisabets brev blir hon sårad och elak mot Elisabet, som alltjämt förblir tyst. Deras relation, som utvecklats till något intimt, stormar.
Filmen är speciell. Trippig, vacker, konstig och mångbottnad. De gåtfulla och närmast slumpartade inledningsscenerna är närmast groteska, men scenerna med Liv Ullman och Bibi Andersson, närbilderna av deras ansikten och scenerna från stranden, är utsökta. Ett tag in i filmen börjar jag tänka att Elisabet kanske är galen, att hon bara inbillar sig Alma, stranden och huset vid havet, eller att de är en och samma. Många tolkningar har gjorts av denna film och den tåls att ses igen så der får jag väl göra för den håller ändå än, såhär nästan 60 år senare.
Chat GPT svarar på frågan hur Knut skulle skrivit om att sätta på kaffe.
“Jag skulle vilja påstå att det finns få saker i livet som är så enkla och samtidigt så tillfredsställande som att sätta på kaffe. Det är som om man på något sätt tar kontroll över sin dag, genom att hantera denna lilla ritual med precision och omsorg. För mig är det en konstform i sig, en dans mellan kropp och själ.
Först, att mala kaffebönorna. Jag älskar ljudet av bönorna som krossas och de aromatiska dofterna som fyller rummet. Jag är särskilt noga med att hitta rätt inställning på min kvarn, för att få rätt balans mellan smak och styrka.
Sedan, att fylla vattenbehållaren med kallt vatten. Det får aldrig vara för mycket eller för lite, för att få den perfekta koppen. Jag tar alltid ett djupt andetag innan jag trycker på knappen, som om jag på något sätt förbereder mig för den kommande njutningen.
Och när kaffet börjar droppa ner i kannan, kan jag inte låta bli att le. Det är som om jag är en del av en större kraft, en som har funnits i århundraden och som fortfarande ger människor över hela världen en avkopplande stund varje dag.
Ja, att sätta på kaffe är enkelt. Men det är också så mycket mer än så. Det är en stund av lugn och stillhet, en chans att sakta ner och uppskatta de små sakerna i livet. Och för mig, är det en ritual som jag inte skulle vilja vara utan.”
[…] Marx ungdomsskrifter i urval och översättning av Sven-Eric Liedman (1995), jag skrev om båda här. Jag har också lyssnat på När man skjuter arbetare av Kerstin Thorvall (1993) som jag skrev om […]
Jag har konsumerat tre nya verk! Eller vad man nu ska säga. Två böcker och en film. Egentligen har jag sett flera filmer den här månaden, men här är tre verk jag vill lyfta fram. Morgonstjärnan av Karl-Ove Knausgård (2020). Jag har lyssnat på den omskrivne författaren Karl Ove Knausgårds första del i romansviten vars…
Det var med sorg jag läste ut Per-Anders Fogelströms Mina drömmars stad från 1960, eftersom den var så bra och så mysig (det var min morgon-bok). Boken är – trots att den är skriven innan Barn-serien som jag läste förra året – en fortsättning på Stockholms-eposet som alltså börjar med Vävarnas barn, Krigets barn och Vita bergens barn, alla skrivna på 1980-talet. Dessa tre böcker spänner över ca 100 år från 1700-talet till mitten av 1800-talet, och i Mina drömmars stad får vi möta Tummen igen, fast nu som en bikaraktär till huvudkaraktären Henning.
Henning kommer från landsbygden och i sin ungdom tar han sig till Staden, hans drömmars stad där allting skall bli bra, fastän han är fattig som en kyrkråtta. Återigen (eller ja, för första gången då eftersom barn-serien som sagt skrevs senare trots att den utspelar sig innan stad-serien) får man bekanta sig med Stockholms allra lägsta skikt – fabriksarbetarna. Genom skildringarna kan man nästan se Stockholms smuts framför ögonen, känna fattigdomens stank, nöden och mödan, de tunga lassen och de krökta ryggarna, kropparna som åldras i förtid, trettioåringar som är som gummor med sönderspräckta händer, för att hela livet bestått av hårt arbete. Och någonstans långt borta, men ändå så nära, hägrar en helt annan klass, fabrikörerna, ägarna av produktionsmedlen, som man kanske, kanske kan få klättra till, om man har tur och är beredd att ge upp därifrån man kommer, sin familj och sitt liv.
Mina drömmars stad är enligt mig (och många andra med mig, antar jag? Det är ju inte för intet Fogelström är en av Sveriges mest älskade författare) en modern klassiker som alla borde läsa, inte bara för att den är medryckande och en utmärkt roman men också för att den är allmänbildande, om en tid långt bort från vår, men ändå så nära. Det är bara 150 år sedan Sverige var otroligt fattigt, och folk sökte sig härifrån för att överleva. Rekommenderar starkt! Nu måste jag hitta nästa bok i serien i närmsta second hand.
Det var med sorg jag läste ut Per-Anders Fogelströms Mina drömmars stad från 1960, eftersom den var så bra och så mysig (det var min morgon-bok). Boken är – trots att den är skriven innan Barn-serien som jag läste förra året – en fortsättning på Stockholms-eposet som alltså börjar med Vävarnas barn, Krigets barn och…
Klassikerprojektet fortsätter. Jag har nu läst en fackboksklassiker från 1934 av Max Weber, som räknas till en av sociologins stora tänkare. Denna nätta bok på ca 80 sidor (med lika många sidor tillhörande noter) var ändå förvånadsvärt lättläst för att vara en nästan hundra år gammal fackbok om ett ändå rätt så avancerat ämne som just protestantismens etik och kapitalismens anda.
Här har vi honom, Weber.
Webers grundtes är denna: att ett av de grundläggande elementen i den moderna kapitalistiska andan, nämligen den rationella livsföringen, är sprungen ur den protestantiska asketismen som den såg ut i bl.a. kalvinismen och puritanismen. Det kapitalistiska handlandet är visserligen ingen ny företeelse – människans jakt på vinst har alltid funnits – men det som enligt Weber är unikt i “Västerlandet” är att det här utvecklats en annan art av kapitalism – nämligen den kapitalistiska organisationen av (formellt sett) fritt arbete, vilket är ett resultat av en unik typ av rationalism, som alltså enligt Webers tes härstammar från protestantismen. Sedan ägnar han dessa åttio sidor åt att påvisa denna tes, och han gör det förbluffande övertygande. Jag menar, vid första anblick har man svårt att förstå hur protestantisk asketism hänger ihop med kapitalismen, men efter att ha läst denna bok är jag beredd att hålla med.
Weber visar hur i synnerhet kalvinismen förkastar allt behovsuppfyllande, eftersom det sågs som att ge efter för det kroppsliga och det sinnliga. Nej, för att nå Guds nåd och frälsning är det den asketiska livsföringen som gäller, d.v.s. att man förkastar behovsuppfyllelse. Hårt arbete blir ett medel för asketism, ja ett kall, men eftersom man inte får använda de pengar man ackumulerar (ty det vore att ge efter för köttets lustar om man t.ex. gick på konsert eller åt en god bit mat för njutningens skull) blir det oundvikliga resultatet att dessa protestantiska asketer ackumulerar rikedom. Och rikedom i sig är visserligen också något förkastligt, men om det är ett resultat av arbete i Guds nåd är det också just ett uttryck för Guds nåd. Så småningom försvann enligt Weber de religiösa förtecknen för denna protestantismens etik, och kvar blev bara den rationella livsföringen, den som gick ut på hårt arbete och flit, och förkastandet av behovsuppfyllelse. D.v.s. det som utgör det kapitalistiska tänkandet, och som också Marx ringar in som skillnaden mellan arbetare och kapitalister: arbetare har som mål att tjäna tillräckligt med pengar för att byta dessa mot det som kan uppfylla deras behov av mat, kläder och tak över huvudet, medan kapitalisten inte har behovstillfredsställelse som mål, utan vinstackumulation. Och denna vinstackumulation som mål härstammar alltså, enligt Weber, från den protestantiska etiken. Mycket intressant tes! Rekommenderar denna bok för alla andra sociologinördar 🙂
Klassikerprojektet fortsätter. Jag har nu läst en fackboksklassiker från 1934 av Max Weber, som räknas till en av sociologins stora tänkare. Denna nätta bok på ca 80 sidor (med lika många sidor tillhörande noter) var ändå förvånadsvärt lättläst för att vara en nästan hundra år gammal fackbok om ett ändå rätt så avancerat ämne som…
One response to “I en förvandlad stad – Per Anders Fogelström (1966)”
[…] har jag läst tredje och fjärde delen av Per Anders Fogelströms Minns du den stad (1964), och I en förvandlad stad (1966). Påbörjade även sista delen men pga att jobbet började hann jag inte lösa ut den i […]