I april läste jag två böcker: fackboken Därför tar kärleken slut (2018) av den israeliska sociologen Eva Illouz (aka husgurun Liv Strömquists inspiration för seriealbumet Den rödaste rosen slår ut) samt To Paradise av Hanya Yanagihara (2022). Jag börjar med att berätta om den första, för det relaterar nämligen till den andra.

Därför tar kärleken slut – Eva Illouz (2018)

Ok, så Därför tar kärlek slut är alltså en sociologisk studie över kärlek, sexualitet och relationer i (sen)moderniteten, utifrån ett antal intervjuer som Eva Illouz genomfört, där hon frågat om kärlek, sex, relationer och relationsskapande. Bokens huvudtes är ungefär att kärlek, sexualitet och relationer i dagens kapitalistiska samhälle har, som en följd av den sexuella revolutionen, omformats på mer eller mindre omvälvande sätt, som gjort att kärleksrelationer idag är mycket mer instabila och oklara än före det moderna samhällets intågande, vilket obönhörligen leder just till att, som titeln antyder, kärleken tar slut. De fyra sätt på vilket sexualitet har omformats som en följd av den sexuella revolutionen är enligt Illouz följande:

1. Kroppen och dess biologiska drifter har frånkopplats själen – kroppen har blivit ett kött

Innan den sexuella revolutionen var kroppen förknippad med kulturen eller med sinnet – kropp och själ var ett. Detta kan t.ex. illustreras av den kristna föreställningen om att ett par genom könsakten efter ett giftermål blir till “ett kött”. Det fysiska (kroppen) förenades med det sinnliga (själen). Men i och med den sexuella revolutionen så bröts den sexuella kroppen lös från denna förening, och blev en egen immanent referenspunkt. Kroppen hade egna naturliga drifter, frånkopplat själen/sinnet, som styrdes av rent fysiologiska/biologiska faktorer som nervändar och hormoner. Som Illouz (2018, s.83) skriver: “följden av att utsättas för vetenskapens rationella blick blev densamma som för naturen: den tömdes på all mening som förband det att vara en person mer mer vittfamnande kosmologiska eller moraliska föreställningar om jaget”. Kroppen blev helt enkelt ett kött, med vissa egna rent biologiska drifter, eller som Illouz (2018, s.84) formulerar det: den sexuella kroppen har blivit immanent, “en självrefererande punkt, åtskild från andra kroppar och personer”.

2. Man har fler sexpartners under livet – sex har blivit ett område inom vilket man samlar på sig erfarenhet

Det har helt enkelt blivit mer accepterat att ha sex före äktenskapet, och att ha många sexpartners. Sex uppfattas alltmer som ett område inom vilket man skaffar sig erfarenhet, och man kan därmed också uppnå en viss sexuell kompetens eller status (till skillnad från för bara ett par decennier sedan då det faktum att man inte haft sex var lika med högt socialt anseende, åtminstone för kvinnor).

3. Kärleksrelationer har styckats upp i tre delar – äktenskap, känslor och sex – som är frånkopplade varandra, vilket gjort att relationer kännetecknas av ett stort mått av ovisshet.

Enligt Illouz så är en tredje följd av den sexuella revolutionen att den äktenskapliga, den emotionella och den sexuella dimensionen av kärleksrelationer frånkopplats varandra, och existerar på olika sociala nivåer med olika regler och normer. Dessa tre nivåer har blivit autonoma, så till den grad att den sexuella dimensionen av relationer är oberoende av ett känslomässigt utbyte (den emotionella dimensionen) eller ett gemensamt familjeliv (den äktenskapliga dimensionen). Detta, menar Illouz, har lett till att relationer rent generellt blivit väldigt osäkra och ovissa, eftersom det kan vara oklart exakt i vilken dimension man befinner sig i och dessutom har de olika dimensionerna olika regler och normer. I den sexuella känner man exempelvis inte nödvändigtvis något moraliskt ansvar gentemot den andra, medan man gör det i den emotionella. Heterosexuella kontakter har alltså delats upp i tre olika banor som inte nödvändigtvis är kopplade till varandra.

4. Sexualmoralen har omdefinierats till en “procedurmässig samtyckesetik”

Som Illouz skriver så är frågor om renhet och synd inte längre aktuella referenspunkter i sexualmoralen, utan samtycke. Samtycke har alltså blivit den främsta etiska diskursen när det gäller sex – och Illouz menar inte att detta är dåligt på något sätt – men det har haft en omvälvande påverkan på relationer.

Illouz menar att dessa fyra förändringar är en ny grund på vilken heterosexuella relationer ingås, som tillsammans både gjort sexualiteten “extremt mottaglig för marknadens värden” (Illouz 2018, s.87) men också utplånat det rituella i relationer, som idag istället präglas av ovisshet och vad Illouz kallar “negativ socialitet” (alltså att man avslutar relationer). lllouz illustrerar upplösandet av det rituella kring relationer (något Durkheim skulle kalla anomi, alltså upplösning av normer) med hur de normer som tidigare hört uppvaktningen (courtship) till har försvunnit. Före det moderna industrisamhällets ankomst så BÖRJADE kärleksrelationer med att mannen tydligt uttryckte sina känslor och sin intention – efter att ha setts kanske en eller två gånger kunde en man deklarera att “jag älskar dig, låt mig uppvakta dig”. Det var alltså väldigt tydligt redan från start vad mannens intentioner var (att gifta sig) och vad hans känslor var (kärlek). Detta, menar Illouz, gör att det fanns en stabil grund att stå på. Detta arrangemang gav också kvinnan den enda makten som hon hade: att säga nej till giftermålet efter uppvaktningens slut. Men hon behövde aldrig fundera på vad mannen egentligen menade, eller tolka hans tvetydiga signaler – han hade bestämt sig för att gifta sig med henne och det var (oftast) upp till henne att säga ja eller nej till detta erbjudande.

I dagens samhälle, menar Illouz, är det mer eller mindre tvärtom. Det är idag ofta, vilket flera av intervjupersonerna vittnar om, väldigt oklart vad intentionen hos de inblandade är, och vilken relation man över huvud taget har. Vad vill han? Vad menar han? Är vi ihop nu eller inte? Grunden är oklar, intentionen är oklar, relationen är oklar, vilket alltså beror på de här fyra fundamentala förändringarna som skett på relationernas område, vilket Illouz inte värderar på något sätt, men analyserar. Allt detta skapar enligt Illouz en osäkerhet som förhindrar de inblandade från att ha någon grund att bygga något på, för dörren mot något annat står hela tiden öppen.

I seriealbumet Den rödaste rosen slår ut av Liv Strömquist (2019) undersöker hon just varför kärleken tar slut, eller snarare varför den kanske aldrig ens börjar. Boken börjar med Leonardo DiCaprio, som tydligen haft jättemånga relationer (med flickvänner som alla ser typ likadana ut) som aldrig håller.

I boken använder Strömquist Illouz som källa, och förklarar hennes tes på ett som vanligt väldigt pedagogiskt sätt.

Till vänster har vi 1800-talsmänniskor som säger såhär: “Det viktigaste är att respektera sexuell heder!”; “Och monogamins normer!”; “Självklart ligger vi inte med främlingar vi träffat på fyllan”; “Eller skiljer oss för att vi ‘slutat vara kära’”. Denna sexualmoral har alltså helt förändrats i och med att sexualiteten släppts fri under 1900-talet, och till höger har vi en bild som visar dagens sexualmoral, med moderna människor som säger såhär: “Det viktigaste är att bekräfta den ömsesidiga fryheten, symmetrin och autonomin”; “SJÄLVKLART slutar man vara ihop om det känns fel!”; “Självklart väntar man inte tills äktenskapet och har bara sex med en person hela livet! Det vore livsförnekande!”. Pedagogiskt!

Parallellt med när jag läste boken Därför tar kärleken slut tittade jag också på Netflix-serien Queen Charlotte som är en spinoff på Bridgerton. Serien är helt okej, men något jag tänkte på var hur TYDLIGT relationer gjordes annorlunda på den tiden, jämfört med idag, och hur TYDLIGT sexualmoralen var helt annorlunda då jämfört med nu. Känslorna är så stora i serien, och de uttrycks väldigt tidigt i relationen, och väldigt tydligt, det är “jag älskar dig” och “låt mig gifta mig med dig” nästan från att knappt känna varandra. Precis i linje med det Illouz skriver, och i stark kontrast till idag, där folk har svårt att commit:a. Det blir extra tydligt i en scen där Charlottes son uttrycker rädsla och oro inför ett stundande äktenskap med en kvinna han knappt känner, han säger: “tänk om jag inte älskar henne?”. Och Queen Charlotte svarar: “men älskade vän, äktenskap handlar inte om känslor, det handlar om att VÄLJA din maka, varje dag, och fortsätta välja henne”. Detta är ju i princip motsatsen till dagens relationsbyggande, som är starkt känslobetonat, “om du inte är kär längre, dumpa honom” och “om du inte känner nåt efter två date:r är det dags att gå vidare”, ungefär så. Relationer bygger i princip enbart på känslor idag och då var det tvärtom (även om vissa äktenskap förstås var kärleksäktenskap). Men de flesta äktenskap i i alla fall överklassen var ändå strategiska, och oavsett om man från början älskade varandra eller inte så var det bara att gilla läget, och LÄRA sig älska den andra, genom att ständigt fortsätta välja den, varje dag.

Illouz argumenterar förstås inte för att vi ska återinföra arrangerade äktenskap, och hon är inte heller emot känslostyrda relationer på något sätt (vilket hon betonar i inledningen) men detta nya sätt att bygga relationer på, är ändå en förklaring till varför relationer så ofta tar slut idag, jämfört med för 200 år sedan.

To Paradise – Hanya Yanagihara (2022)

To Paradise är en tegelsten på över 700 sidor, uppdelad i tre delar: den första som utspelar sig i ett fiktivt Nordamerika på slutet av 1800-talet, där gayäktenskap är tillåtna i The Free States och där gränserna är något annorlunda än idag; i New York och Hawai’i på slutet av 1900-talet; och i en dystopisk framtid på 2040-talet fram till 2090-talet, då pandemierna och klimatförändringarna gett upphov till en alltmer auktoritär stat.

Eftersom man redan från början vet att boken består av tre delar, blir man först väldigt nyfiken på hur alla delar egentligen skall vävas ihop. Men sedan dras man in så mycket i historian att man glömmer bort att det finns två ytterligare delar av boken. Den första delen kretsar kring överklassonen David Bingham och hans rastlösa liv i The Free States med uppvaktning, besök på herrklubbar och volontärarbete på skolan som drivs i familjen Binghams namn. Det var i och med den skildrade uppvaktningen à la 1800-tal som jag tänkte på Eva Illouz Därför tar kärleken slut, för åter igen är det så tydligt vilken annorlunda sexualmoral det var då (även om boken som sagt skildrar ett parallellt förflutet där gayäktenskap är tillåtna, även om de i The Free States oftast är arrangerade). Hur som helst bryts huvudpersonen Davids tristess en dag då han träffar Edward, en man som visserligen kommer från en helt annan samhällsklass, men som får Davids hjärta att fladdra på ett sätt som det aldrig tidigare gjort. Samtidigt blir han ju också uppvaktad av en hederlig gentleman, som från dag nummer ett varit väldigt tydlig med sin intention – han vill gifta sig. Och precis när det är som mest spännande lämnas David åt sitt öde, och vi som läsare dyker istället ned i 1990-talets New York där AIDS-pandemin skördar offer. Även denna del drar med en direkt, och även denna del lämnar en med fler frågor än svar, men det är inte på ett irriterande sätt, det finns nämligen fortfarande en, om än mycket subtil, koppling mellan de olika historierna. Sista delen är som mest spännande – den utspelar sig ömsom på 2040-talet och framåt, ömsom på 2090-talet, och långsamt vecklar en dystopisk värld post-pandemi ut sig.

Jag tyckte verkligen mycket om denna bok. Den är så smart, så lång (men inte för lång), och så medryckande. Helt annorlunda än den tidigare Ett litet liv, men samtidigt går vissa teman igen – som manliga relationer, queerhet, och förstås, skådeplatsen för hela dramat – New York. Rekommenderar denna bok å det starkaste!!

Tag: Hanya Yanagihara

Därför tar kärleken slut (2018) och To Paradise (2022)

Jun 7, 2024

—

by

Alice Andrews

in 1. Vardag, 2. Kultur, Litteratur

I april läste jag två böcker: fackboken Därför tar kärleken slut (2018) av den israeliska sociologen Eva Illouz (aka husgurun Liv Strömquists inspiration för seriealbumet Den rödaste rosen slår ut) samt To Paradise av Hanya Yanagihara (2022). Jag börjar med att berätta om den första, för det relaterar nämligen till den andra.

Därför tar kärleken slut – Eva Illouz (2018)

Ok, så Därför tar kärlek slut är alltså en sociologisk studie över kärlek, sexualitet och relationer i (sen)moderniteten, utifrån ett antal intervjuer som Eva Illouz genomfört, där hon frågat om kärlek, sex, relationer och relationsskapande. Bokens huvudtes är ungefär att kärlek, sexualitet och relationer i dagens kapitalistiska samhälle har, som en följd av den sexuella revolutionen, omformats på mer eller mindre omvälvande sätt, som gjort att kärleksrelationer idag är mycket mer instabila och oklara än före det moderna samhällets intågande, vilket obönhörligen leder just till att, som titeln antyder, kärleken tar slut. De fyra sätt på vilket sexualitet har omformats som en följd av den sexuella revolutionen är enligt Illouz följande:

1. Kroppen och dess biologiska drifter har frånkopplats själen – kroppen har blivit ett kött

Innan den sexuella revolutionen var kroppen förknippad med kulturen eller med sinnet – kropp och själ var ett. Detta kan t.ex. illustreras av den kristna föreställningen om att ett par genom könsakten efter ett giftermål blir till “ett kött”. Det fysiska (kroppen) förenades med det sinnliga (själen). Men i och med den sexuella revolutionen så bröts den sexuella kroppen lös från denna förening, och blev en egen immanent referenspunkt. Kroppen hade egna naturliga drifter, frånkopplat själen/sinnet, som styrdes av rent fysiologiska/biologiska faktorer som nervändar och hormoner. Som Illouz (2018, s.83) skriver: “följden av att utsättas för vetenskapens rationella blick blev densamma som för naturen: den tömdes på all mening som förband det att vara en person mer mer vittfamnande kosmologiska eller moraliska föreställningar om jaget”. Kroppen blev helt enkelt ett kött, med vissa egna rent biologiska drifter, eller som Illouz (2018, s.84) formulerar det: den sexuella kroppen har blivit immanent, “en självrefererande punkt, åtskild från andra kroppar och personer”.

2. Man har fler sexpartners under livet – sex har blivit ett område inom vilket man samlar på sig erfarenhet

Det har helt enkelt blivit mer accepterat att ha sex före äktenskapet, och att ha många sexpartners. Sex uppfattas alltmer som ett område inom vilket man skaffar sig erfarenhet, och man kan därmed också uppnå en viss sexuell kompetens eller status (till skillnad från för bara ett par decennier sedan då det faktum att man inte haft sex var lika med högt socialt anseende, åtminstone för kvinnor).

3. Kärleksrelationer har styckats upp i tre delar – äktenskap, känslor och sex – som är frånkopplade varandra, vilket gjort att relationer kännetecknas av ett stort mått av ovisshet.

Enligt Illouz så är en tredje följd av den sexuella revolutionen att den äktenskapliga, den emotionella och den sexuella dimensionen av kärleksrelationer frånkopplats varandra, och existerar på olika sociala nivåer med olika regler och normer. Dessa tre nivåer har blivit autonoma, så till den grad att den sexuella dimensionen av relationer är oberoende av ett känslomässigt utbyte (den emotionella dimensionen) eller ett gemensamt familjeliv (den äktenskapliga dimensionen). Detta, menar Illouz, har lett till att relationer rent generellt blivit väldigt osäkra och ovissa, eftersom det kan vara oklart exakt i vilken dimension man befinner sig i och dessutom har de olika dimensionerna olika regler och normer. I den sexuella känner man exempelvis inte nödvändigtvis något moraliskt ansvar gentemot den andra, medan man gör det i den emotionella. Heterosexuella kontakter har alltså delats upp i tre olika banor som inte nödvändigtvis är kopplade till varandra.

4. Sexualmoralen har omdefinierats till en “procedurmässig samtyckesetik”

Som Illouz skriver så är frågor om renhet och synd inte längre aktuella referenspunkter i sexualmoralen, utan samtycke. Samtycke har alltså blivit den främsta etiska diskursen när det gäller sex – och Illouz menar inte att detta är dåligt på något sätt – men det har haft en omvälvande påverkan på relationer.

Illouz menar att dessa fyra förändringar är en ny grund på vilken heterosexuella relationer ingås, som tillsammans både gjort sexualiteten “extremt mottaglig för marknadens värden” (Illouz 2018, s.87) men också utplånat det rituella i relationer, som idag istället präglas av ovisshet och vad Illouz kallar “negativ socialitet” (alltså att man avslutar relationer). lllouz illustrerar upplösandet av det rituella kring relationer (något Durkheim skulle kalla anomi, alltså upplösning av normer) med hur de normer som tidigare hört uppvaktningen (courtship) till har försvunnit. Före det moderna industrisamhällets ankomst så BÖRJADE kärleksrelationer med att mannen tydligt uttryckte sina känslor och sin intention – efter att ha setts kanske en eller två gånger kunde en man deklarera att “jag älskar dig, låt mig uppvakta dig”. Det var alltså väldigt tydligt redan från start vad mannens intentioner var (att gifta sig) och vad hans känslor var (kärlek). Detta, menar Illouz, gör att det fanns en stabil grund att stå på. Detta arrangemang gav också kvinnan den enda makten som hon hade: att säga nej till giftermålet efter uppvaktningens slut. Men hon behövde aldrig fundera på vad mannen egentligen menade, eller tolka hans tvetydiga signaler – han hade bestämt sig för att gifta sig med henne och det var (oftast) upp till henne att säga ja eller nej till detta erbjudande.

I dagens samhälle, menar Illouz, är det mer eller mindre tvärtom. Det är idag ofta, vilket flera av intervjupersonerna vittnar om, väldigt oklart vad intentionen hos de inblandade är, och vilken relation man över huvud taget har. Vad vill han? Vad menar han? Är vi ihop nu eller inte? Grunden är oklar, intentionen är oklar, relationen är oklar, vilket alltså beror på de här fyra fundamentala förändringarna som skett på relationernas område, vilket Illouz inte värderar på något sätt, men analyserar. Allt detta skapar enligt Illouz en osäkerhet som förhindrar de inblandade från att ha någon grund att bygga något på, för dörren mot något annat står hela tiden öppen.

I seriealbumet Den rödaste rosen slår ut av Liv Strömquist (2019) undersöker hon just varför kärleken tar slut, eller snarare varför den kanske aldrig ens börjar. Boken börjar med Leonardo DiCaprio, som tydligen haft jättemånga relationer (med flickvänner som alla ser typ likadana ut) som aldrig håller.

I boken använder Strömquist Illouz som källa, och förklarar hennes tes på ett som vanligt väldigt pedagogiskt sätt.

Till vänster har vi 1800-talsmänniskor som säger såhär: “Det viktigaste är att respektera sexuell heder!”; “Och monogamins normer!”; “Självklart ligger vi inte med främlingar vi träffat på fyllan”; “Eller skiljer oss för att vi ‘slutat vara kära’”. Denna sexualmoral har alltså helt förändrats i och med att sexualiteten släppts fri under 1900-talet, och till höger har vi en bild som visar dagens sexualmoral, med moderna människor som säger såhär: “Det viktigaste är att bekräfta den ömsesidiga fryheten, symmetrin och autonomin”; “SJÄLVKLART slutar man vara ihop om det känns fel!”; “Självklart väntar man inte tills äktenskapet och har bara sex med en person hela livet! Det vore livsförnekande!”. Pedagogiskt!

Parallellt med när jag läste boken Därför tar kärleken slut tittade jag också på Netflix-serien Queen Charlotte som är en spinoff på Bridgerton. Serien är helt okej, men något jag tänkte på var hur TYDLIGT relationer gjordes annorlunda på den tiden, jämfört med idag, och hur TYDLIGT sexualmoralen var helt annorlunda då jämfört med nu. Känslorna är så stora i serien, och de uttrycks väldigt tidigt i relationen, och väldigt tydligt, det är “jag älskar dig” och “låt mig gifta mig med dig” nästan från att knappt känna varandra. Precis i linje med det Illouz skriver, och i stark kontrast till idag, där folk har svårt att commit:a. Det blir extra tydligt i en scen där Charlottes son uttrycker rädsla och oro inför ett stundande äktenskap med en kvinna han knappt känner, han säger: “tänk om jag inte älskar henne?”. Och Queen Charlotte svarar: “men älskade vän, äktenskap handlar inte om känslor, det handlar om att VÄLJA din maka, varje dag, och fortsätta välja henne”. Detta är ju i princip motsatsen till dagens relationsbyggande, som är starkt känslobetonat, “om du inte är kär längre, dumpa honom” och “om du inte känner nåt efter två date:r är det dags att gå vidare”, ungefär så. Relationer bygger i princip enbart på känslor idag och då var det tvärtom (även om vissa äktenskap förstås var kärleksäktenskap). Men de flesta äktenskap i i alla fall överklassen var ändå strategiska, och oavsett om man från början älskade varandra eller inte så var det bara att gilla läget, och LÄRA sig älska den andra, genom att ständigt fortsätta välja den, varje dag.

Illouz argumenterar förstås inte för att vi ska återinföra arrangerade äktenskap, och hon är inte heller emot känslostyrda relationer på något sätt (vilket hon betonar i inledningen) men detta nya sätt att bygga relationer på, är ändå en förklaring till varför relationer så ofta tar slut idag, jämfört med för 200 år sedan.

To Paradise – Hanya Yanagihara (2022)

To Paradise är en tegelsten på över 700 sidor, uppdelad i tre delar: den första som utspelar sig i ett fiktivt Nordamerika på slutet av 1800-talet, där gayäktenskap är tillåtna i The Free States och där gränserna är något annorlunda än idag; i New York och Hawai’i på slutet av 1900-talet; och i en dystopisk framtid på 2040-talet fram till 2090-talet, då pandemierna och klimatförändringarna gett upphov till en alltmer auktoritär stat.

Eftersom man redan från början vet att boken består av tre delar, blir man först väldigt nyfiken på hur alla delar egentligen skall vävas ihop. Men sedan dras man in så mycket i historian att man glömmer bort att det finns två ytterligare delar av boken. Den första delen kretsar kring överklassonen David Bingham och hans rastlösa liv i The Free States med uppvaktning, besök på herrklubbar och volontärarbete på skolan som drivs i familjen Binghams namn. Det var i och med den skildrade uppvaktningen à la 1800-tal som jag tänkte på Eva Illouz Därför tar kärleken slut, för åter igen är det så tydligt vilken annorlunda sexualmoral det var då (även om boken som sagt skildrar ett parallellt förflutet där gayäktenskap är tillåtna, även om de i The Free States oftast är arrangerade). Hur som helst bryts huvudpersonen Davids tristess en dag då han träffar Edward, en man som visserligen kommer från en helt annan samhällsklass, men som får Davids hjärta att fladdra på ett sätt som det aldrig tidigare gjort. Samtidigt blir han ju också uppvaktad av en hederlig gentleman, som från dag nummer ett varit väldigt tydlig med sin intention – han vill gifta sig. Och precis när det är som mest spännande lämnas David åt sitt öde, och vi som läsare dyker istället ned i 1990-talets New York där AIDS-pandemin skördar offer. Även denna del drar med en direkt, och även denna del lämnar en med fler frågor än svar, men det är inte på ett irriterande sätt, det finns nämligen fortfarande en, om än mycket subtil, koppling mellan de olika historierna. Sista delen är som mest spännande – den utspelar sig ömsom på 2040-talet och framåt, ömsom på 2090-talet, och långsamt vecklar en dystopisk värld post-pandemi ut sig.

Jag tyckte verkligen mycket om denna bok. Den är så smart, så lång (men inte för lång), och så medryckande. Helt annorlunda än den tidigare Ett litet liv, men samtidigt går vissa teman igen – som manliga relationer, queerhet, och förstås, skådeplatsen för hela dramat – New York. Rekommenderar denna bok å det starkaste!!

bladvändare, Därför tar kärleken slut, Den rödaste rosen slår ut, Ett litet liv, Eva Illouz, Hanya Yanagihara, Liv Strömquist, New York, Queen Charlotte, sociologi, tegelsten, To Paradise

I april läste jag två böcker: fackboken Därför tar kärleken slut (2018) av den israeliska sociologen Eva Illouz (aka husgurun Liv Strömquists inspiration för seriealbumet Den rödaste rosen slår ut) samt To Paradise av Hanya Yanagihara (2022). Jag börjar med att berätta om den första, för det relaterar nämligen till den andra. Därför tar kärleken…
Jul 2020

Dec 26, 2020

—

by

Alice Andrews

in 1. Vardag, 5. Mat, Litteratur

2020 har varit ett speciellt år, men utöver karantänen innan jul så var den på ett ungefär som den brukar vara, och antagligen som den skulle ha varit ändå. Bara mamma, pappa, Olivia och jag – och Emil samt katterna (a.k.a. center of attention). Ett vanligt, pandemi-fritt år, kanske jag hade åkt tillbaka till Göteborg såhär på annandagen eller kanske imorgon, för att landa hemma och sedan spendera nyår med kompisar och sedan kanske gå ut på svartklubb. Men i år är inget vanligt år och sjukhusen är överfulla och corona-fallen fler än någonsin så just i detta ögonblick lutar det åt att jag firar nyår med mamma och pappa (och Olivia och Emil och katterna) här i Spekeröd, som jag inte gjort på jag-vet-inte-hur-länge!? Men vi får se.

Julen har i alla fall varit jättemysig. Vi åt fantastiskt god julmat i form av en delikat smörgåstårta à Olivia, brunkål som puttrat på spisen med sirap och grönsaksfond i en timme, grönkålssallad med vego-bacon, dadlar och vego-parmesan, jul”kött”bullar kryddade med massvis av färskmalen kryddpeppar och serverad med en kryddpeppar-doftande gräddsås, “sill”, ugnsbakade rotfrukter och saffranskladdkaka med lingongrädde till efterrätt. Oj, så gott det var.

Och vi fick ju också turen att det blev sol och någon minusgrad lagom till julafton och juldagen, så på julafton tog vi en låååång promenad på nästan en mil, ända bort till Gårevattensbacken och genom skogen tillbaka. Riktigt härligt och en bra dags-aktivitet.

Väl hemma bastade jag och Olivia, vi såg på Kalle (i alla fall lite grand) och lagade klart julmaten som vi i förtärde vid 18-tiden. Blev både en och två påtårar för oj så gott det var, speciellt mammas sallad med bacon och dadlar och parmesan och Olivias smörgåstårta tyckte jag. Allt veganskt såklart 🙂 Förutom pappas korvar och köttbullar.

Jag fick en massa fina grejer. En rejäl cykellampa och cykelhandskar med reflex från mami (precis som jag önskat mig), den sedvanliga kalendern och tillhörande skiva från papi (men också en gullig mugg med en bild på mig och Olivia haha) samt två böcker som väl egentligen var lika mycket present till honom själv som till mig/Olivia eftersom det var böcker han själv ville läsa 😉 Av Olivia fick jag posca-pennor, precis som jag fick av Mim förra julen, men nu har samlingen utökats till fler färger och fler storlekar på spets – de jag fick var mindre! Mycket pepp på att testa dem ordentligt 🙂 Jag fick även den här bloggen i bokversion från 05 till 09 (!) vilket var väldigt roligt – som en fysisk backup som det är väldigt kul att gå tillbaka och läsa i haha. Själv gav jag bort skönlitterära upplevelser till hela familjen – Jag ger dig solen av Jandy Nelson till Olivia (typ bästa boken jag läst!), Ett litet liv av Hanya Yanagihara till mami (hon blev förskräckt av alla sidor, men jag lovar det är värt det!) samt Sapiens av Yuval Noah Harari till papi. Den sistnämnda har jag inte själv läst men jag har den och den står på min läslista! Jag gav även hela sällskapet en upplevelse i form av spelet Codenames som har spelats flitigt, ett riktigt bra spel 🙂

Igår på juldagen var det också sol så även då var vi ute och promenixade. Samt hann till och med med att “sola” oss lite och dricka varm glögg i ungefär en kvart innan solen försvann. 🙂

Allt som allt en riktigt bra jul 🙂 God fortsättning gott folk!

2020, Codenames, corona, Ett litet liv, familjen, Hanya Yanagihara, Jag ger dig solen, Jandy Nelson, Jul, Julafton, Sapiens, Yuval Noah Harari

2020 har varit ett speciellt år, men utöver karantänen innan jul så var den på ett ungefär som den brukar vara, och antagligen som den skulle ha varit ändå. Bara mamma, pappa, Olivia och jag – och Emil samt katterna (a.k.a. center of attention). Ett vanligt, pandemi-fritt år, kanske jag hade åkt tillbaka till Göteborg…
Två tegelstenar från i somras

Oct 12, 2018

—

by

Alice Andrews

in 1. Vardag, Litteratur

I somras läste jag mycket böcker, och jag fortsätter att göra det. Jag är så glad att litteratur (som ej har med skolan att göra) har tagit sån stor plats i mitt liv igen! Tror det är mycket tack vare Book Club Gäris <3

Hur som helst så glömmer jag bort att skriva om all min lektyr, men vill gärna att allt skall finnas dokumenterat här på bloggen för att kunna gå tillbaka och titta. Mvh nostalgi-nörd som älskar att dokumentera saker (och att gå tillbaka och titta i efterhand!). Så – här kommer två tegelstenar jag läste i somras som jag glömt skriva om!

Ett litet liv – Hanya Yanagihara

Ett litet liv stod i min bokhylla väldigt länge innan jag tog tag i den – beställde den från Adlibris för att två av mina bok-gurus Sandra Beijer och Flora Wiström båda hade läst den och rekommenderade den fast med tillhörande starka varningar om att den med någon form av självskadebeteende eller sköra känslor inte skulle läsa den. För det här är en tung bok, både fysiskt och psykiskt.

Boken handlar om de fyra vännerna Jude, JB, Malcolm och Willem som är studiekamrater i New York och går på hippa fester, studerar till coola yrken, befinner sig bland den svåra kulturella eliten, äter ute på restaurang, får brustna hjärtan och så vidare. De har en otroligt stark vänskap som är så otroligt fin att läsa om – tror aldrig jag läst om manlig vänskap på det här sättet. Skört, mjukt, varmt, omhändertagande, ömsint. En vill liksom vara med i deras kompisgäng för det verkar så mysigt. Hela första 200-300 sidorna är generellt väldigt mysig, en får göra nedslag i alla de fyra vännernas liv och deras små lyckor och sorger och vardagsbestyr medans de blir äldre och tar sig an världen. Men sen skiftar fokuset mer på Jude. Jude som är annorlunda än de andra tre, som döljer en hemlighet som han vägrar tala om. Som gör allt för att hans förflutna inte skall märkas, men hans vänner märker ändå, och gör allt för att Jude inte skall märka att de märker. Snart blir det riktigt sorgligt och brutalt, såpass att jag var tvungen att lägga ner boken och pausa. 150 sidor nånting av boken är nästan outhärdliga, jag ville knappt läsa vidare. Samtidigt ville jag veta vad som hände. Få ett avslut. Så jag läste vidare. Jag kan inte säga så mycket mer än så här utan att spoila, men det är en riktigt gripande och välskriven bok om starka vänskapsband, om familjer som en väljer, om sorg och smärta. Som sagt, triggerwarning självskadebeteende och våld. Läs inte denna om du är för skör. Men läs om du vill ha en stark och smärtsam bok-upplevelse som ändå har vackra glimtar. Otroligt bra.

En halv gul sol – Chimamanda Ngozi Adichie

I våras, efter att jag läst klart Lila Hibiskus var jag hos Milla och Matilda. Där såg jag att En halv gul sol stod i bokhyllan, och eftersom jag precis läst ut Lila Hibiskus och Milla inte läst någon av dem ännu så frågade jag om vi kunde byta och det kunde vi. Fick således med mig En halv gul sol hem medan Milla behöll Lila Hibiskus. Kul!

En halv gul sol tar nog ungefär 200 sidor innan en kommer in i den ordentligt. Den är liksom halvdan de första tvåhundra sidorna, så så en drar sig lite för att läsa. Men sen! Sen tar det fart och blir riktigt spännande och gripande, så så en knappt vill lägga ner den över huvud taget. En halv gul sol utspelar sig under 60-talets Nigeria, då det politiska klimatet blir allt hårdare i och med att de gränser som dragits efter att Nigeria blev fritt från britterna 1960 inte följde de olika stammarnas regioner. Igbo-folket blev avdelat av nationsgränser och var underrepresenterade i beslutsfattande i Nigeria, och även diskriminerade och utsatta för våld. Därför ville stora delar av igbo-folket bli självständiga och staten Biafra utropades 1967 (vilket nigerianska regeringen motsatte sig). En halv gul sol handlar om de två tvillingsystrarna Olanna och Kainene som både är igbo, men som är väldigt olika. De slår in på olika stigar i livet och lever båda två ganska priviligierat, men i och med inbördeskriget blir det svårt även för de som har det ganska bra med fruktansvärda händelser som splittrar familjeband. Titeln syftar på Biafras flagga, som är röd, svart och grön i tre vågräta ränder, med en halv gul sol i mitten.

Jag rekommenderar starkt den här boken! Förutom att den är väldigt spännande, gripande och medryckande, så lär en sig också mycket om kolonialismens verkningar och Nigerias historia som påverkar än idag.

Chimamanda Ngozi Adichie, En halv gul sol, Ett litet liv, Hanya Yanagihara

I somras läste jag mycket böcker, och jag fortsätter att göra det. Jag är så glad att litteratur (som ej har med skolan att göra) har tagit sån stor plats i mitt liv igen! Tror det är mycket tack vare Book Club Gäris <3 Hur som helst så glömmer jag bort att skriva om all min lektyr,…

Alice Andrews

Tag: Hanya Yanagihara

Därför tar kärleken slut (2018) och To Paradise (2022)

Därför tar kärleken slut – Eva Illouz (2018)

1. Kroppen och dess biologiska drifter har frånkopplats själen – kroppen har blivit ett kött

2. Man har fler sexpartners under livet – sex har blivit ett område inom vilket man samlar på sig erfarenhet

3. Kärleksrelationer har styckats upp i tre delar – äktenskap, känslor och sex – som är frånkopplade varandra, vilket gjort att relationer kännetecknas av ett stort mått av ovisshet.

4. Sexualmoralen har omdefinierats till en “procedurmässig samtyckesetik”

To Paradise – Hanya Yanagihara (2022)

Tag: Hanya Yanagihara

Jul 2020

Tag: Hanya Yanagihara

Två tegelstenar från i somras

Om mig

Kategorier

Arkiv

Därför tar kärleken slut (2018) och To Paradise (2022)

Därför tar kärleken slut – Eva Illouz (2018)

1. Kroppen och dess biologiska drifter har frånkopplats själen – kroppen har blivit ett kött

2. Man har fler sexpartners under livet – sex har blivit ett område inom vilket man samlar på sig erfarenhet

3. Kärleksrelationer har styckats upp i tre delar – äktenskap, känslor och sex – som är frånkopplade varandra, vilket gjort att relationer kännetecknas av ett stort mått av ovisshet.

4. Sexualmoralen har omdefinierats till en “procedurmässig samtyckesetik”

To Paradise – Hanya Yanagihara (2022)

Om mig

Kategorier

Arkiv

Tag: Hanya Yanagihara

Därför tar kärleken slut (2018) och To Paradise (2022)

Därför tar kärleken slut – Eva Illouz (2018)

1. Kroppen och dess biologiska drifter har frånkopplats själen – kroppen har blivit ett kött

2. Man har fler sexpartners under livet – sex har blivit ett område inom vilket man samlar på sig erfarenhet

3. Kärleksrelationer har styckats upp i tre delar – äktenskap, känslor och sex – som är frånkopplade varandra, vilket gjort att relationer kännetecknas av ett stort mått av ovisshet.

4. Sexualmoralen har omdefinierats till en “procedurmässig samtyckesetik”

To Paradise – Hanya Yanagihara (2022)

Jul 2020

Två tegelstenar från i somras