Jag plöjer på med graviditetsrelaterad litteratur, denna gång har jag läst Reclaiming birth as a rite of passage av Rachel Reed (2021) och Orgasmic birth av Elizabeth Davis och Debra Pascali-Bonaro (2010). Samtliga av dessa författare är barnmorskor, Rachel Reed disputerad sådan. Hennes bok, Reclaiming birth as a rite of passage, gav mig kanske inte direkt någonting nytt, utan det var bara ett annat sätt att skriva om fysiologisk förlossning (dvs utan medicinska interventioner) såsom jag läst i tidigare böcker. Här väver dock Reed in det fysiologiska och kunskapen om vad som främjar det samt varför det är bra både för den födande och barnet, med “ancient wisdom” och “herstory”. Greppet är inte helt olikt det Yuval Noah Harari gör i Sapiens, åtminstone första delen som sagt utgör den historiska”warp” som den moderna kunskapen “vävs” omkring. Även om det inte var någon direkt ny kunskap var det ändå intressant läsning. Orgasmic birth läste jag dock väldigt slarvigt för det var inte heller någon ny kunskap alls, utan handlade framförallt om fysiologisk förlossning det också, och vad som främjar det. Det “orgasmiska” tar ganska liten plats i boken, men basically är take:n att med en fysiologisk födsel finns det möjlighet att uppleva förlossningen som väldigt sexuell, och t.o.m. orgasmisk. Det här med att födseln kan vara sexuell har jag stött på förut när jag läste en DN-intervju med rockstjärne-barnmorskan Gudrun Abascal, som menar att man bör på förlossningsrum som just sexrum. Och det makes so much sense!! Dämpat ljus, ostördhet, lugn, kanske lite skön musik, frihet att röra sig som man vill/kroppen känns, det gynnar oxytocinet och det fysiologiska födandet, liksom samma komponenter gynnar sex. Om någon däremot mitt under ett knull skulle storma in, tända lamporna och säga åt en att lägga sig i en viss position eller att man måste göra en vaginal undersökning mitt i, då kommer man helt tappa lusten. Samma mekanismer gäller vid födande. Hur som helst Orgasmic birth kanske kan vara värd att läsa om man inte är insatt i det fysiologiska men den gav inte mig så mycket. Den är också väldigt USA-centrerad.
Tag: graviditet
-
Två graviditetsrelaterade böcker
Jag plöjer på med graviditetsrelaterad litteratur, denna gång har jag läst Reclaiming birth as a rite of passage av Rachel Reed (2021) och Orgasmic birth av Elizabeth Davis och Debra Pascali-Bonaro (2010). Samtliga av dessa författare är barnmorskor, Rachel Reed disputerad sådan. Hennes bok, Reclaiming birth as a rite of passage, gav mig kanske inte direkt någonting nytt, utan det var bara ett annat sätt att skriva om fysiologisk förlossning (dvs utan medicinska interventioner) såsom jag läst i tidigare böcker. Här väver dock Reed in det fysiologiska och kunskapen om vad som främjar det samt varför det är bra både för den födande och barnet, med “ancient wisdom” och “herstory”. Greppet är inte helt olikt det Yuval Noah Harari gör i Sapiens, åtminstone första delen som sagt utgör den historiska”warp” som den moderna kunskapen “vävs” omkring. Även om det inte var någon direkt ny kunskap var det ändå intressant läsning. Orgasmic birth läste jag dock väldigt slarvigt för det var inte heller någon ny kunskap alls, utan handlade framförallt om fysiologisk förlossning det också, och vad som främjar det. Det “orgasmiska” tar ganska liten plats i boken, men basically är take:n att med en fysiologisk födsel finns det möjlighet att uppleva förlossningen som väldigt sexuell, och t.o.m. orgasmisk. Det här med att födseln kan vara sexuell har jag stött på förut när jag läste en DN-intervju med rockstjärne-barnmorskan Gudrun Abascal, som menar att man bör på förlossningsrum som just sexrum. Och det makes so much sense!! Dämpat ljus, ostördhet, lugn, kanske lite skön musik, frihet att röra sig som man vill/kroppen känns, det gynnar oxytocinet och det fysiologiska födandet, liksom samma komponenter gynnar sex. Om någon däremot mitt under ett knull skulle storma in, tända lamporna och säga åt en att lägga sig i en viss position eller att man måste göra en vaginal undersökning mitt i, då kommer man helt tappa lusten. Samma mekanismer gäller vid födande. Hur som helst Orgasmic birth kanske kan vara värd att läsa om man inte är insatt i det fysiologiska men den gav inte mig så mycket. Den är också väldigt USA-centrerad.
Leave a Reply
Jag plöjer på med graviditetsrelaterad litteratur, denna gång har jag läst Reclaiming birth as a rite of passage av Rachel Reed (2021) och Orgasmic birth av Elizabeth Davis och Debra Pascali-Bonaro (2010). Samtliga av dessa författare är barnmorskor, Rachel Reed disputerad sådan. Hennes bok, Reclaiming birth as a rite of passage, gav mig kanske inte…
-
Kläda blodig skjorta – Maja Larsson (2022)
Jag har just läst ut Kläda blodig skjorta av Maja Larsson, som vann Augustpriset för årets fackbok år 2022. Och det är den sannerligen värd! Boken handlar om födandets historia de senaste 150 åren, det vill säga med start i slutet av 1800-talet. Den absolut största källan för boken är tidsskriften Jordemodern som gavs ut som en facktidning för barnmorskor och obstetriker sedan 1800-talet. Utifrån de skildringar av förlossningar och debattartiklar som finns i tidningen, målar Maja Larsson finkänsligt upp förlossningsvården från 1870-talet idag: från hemförlossningar via rationalisering och medikalisering, till att förlossningar sänds live av influencers på 2020-talet. Det är otroligt intressant! Jag lär mig en massa, och både skräms och inspireras av hur man hanterade födslar historiskt. Man kan säga att på 1800-talet födde man med livet som insats, och då handlade förlossningsvården i mångt och mycket om att i första hand få kvinnan att överleva. Döden var så närvarande då, så även om man såklart försökte få barnet att överleva också, så var det sekundärt. Måste barnet ut så måste det, och då är det viktigaste att rädda mamman: till sin hjälp hade barnmorskor då exempelvis tänger och borrar för att kunna stycka barnet inuti kroppen, om det av någon anledning fastnar och mammans liv står på spel. Nästa fas, när mödradödligheten går ner tack vare mer modern förlossningsvård, kan man istället börja fokusera på barnet. Med bättre teknik på 1900-talet ökar också övervakning och diagnostisering vilket förstås räddar många liv, samtidigt som mammornas upplevelse av förlossningen är helt ovidkommande. Snabbt blir sjukhusförlossningar standard, och i och med industrialisering tillämpas nästan en löpande band-filosofi med flera födande i samma rum, amning på fasta tider och inget pjåskande. Och sen ännu senare, med 1970-talets gröna vågen, får hemförlossningar och “naturliga” födslar en renässans och man börjar faktiskt bry sig om och inse att mammans upplevelse av det hela också är viktig.
För alla som är intresserade av historia, i synnerhet kvinnohistoria så som den aldrig berättats förut, rekommenderar jag denna bok å det starkaste. Mycket bra och intressant! Sträckläste på tre dagar, det är bra betyg för en fackbok.
One response to “Kläda blodig skjorta – Maja Larsson (2022)”
-
[…] i mars! Mycket förlossningsrelaterat (Reclaiming birth as a rite of passage, Orgasmic Birth, Kläda blodig skjorta) men också lite romaner (Borta med vinden del 2, Här ruvar havet samt Song of Achilles som jag […]
Leave a Reply
Jag har just läst ut Kläda blodig skjorta av Maja Larsson, som vann Augustpriset för årets fackbok år 2022. Och det är den sannerligen värd! Boken handlar om födandets historia de senaste 150 åren, det vill säga med start i slutet av 1800-talet. Den absolut största källan för boken är tidsskriften Jordemodern som gavs ut…
-
-
Två graviditetsrelatetade böcker
I februari har jag bland annat läst två graviditetsrelaterade böcker: Profylaxboken: vägen till en trygg förlossning tillsammans av Susanna Heli (2024) och Revolution i BB-fabriken: Hur du tar tillbaka makten över din kropp och föder friskt i ett sjukt system av Maria Bengtsson och Kristina Turner (2023).
Den förstnämnda läste jag faktiskt i sin första version, dvs klassikern Föda utan rädsla, men jag hann inte läsa klart innan jag behövde lämna tillbaka på bibblan så då lånade jag den nya versionen från i fjol, som i princip är en uppdaterad version. Boken är förlossningsförberedande och kretsar kring fyra verktyg man kan ta till under en förlossning: andning, avslappning, visualisering och rösten. Med hjälp av lugn, mjuk och djup andning (snarare än snabb och hyperventilerande) under öppningsskedet och så länge man kan under utdrivningsfasen, hjälper man till att syresätta både sig själv och barnet, samt livmodern (som ju är en muskel som behöver syre), och på detta sätt går förlossningen lättare. Samtidigt är lugn andning i sig en antidote mot negativa känslor som ofta förvärras av stressig andning. Lugn andning får ned en i kroppen, gör en tung. Avslappning är ett annat verktyg för att hjälpa förlossningen framåt och minska smärtan: om man är avslappnad gör det mindre ont, eftersom vävnaden blir mer blodfylld och man följer med istället för att spjärna emot. Om man tvärtom spänner sig gör det ondare och man blir rädd och då spänner man sig mer och så gör det mer ont och så blir det en ond spiral. Visualisering är ett sorts mentalt verktyg man kan använda för att exempelvis föreställa sig rent mentalt att man är tung, att barnet skall komma nedåt, att man är stark, att man tar emot smärtan, osv osv. Man kan t.ex. använda sig av affirmationer eller inre bilder för att visualisera. Och rösten är ett sätt att kanalisera smärtan, men också att hjälpa kroppen vara tung och avslappnad, genom att ljuda låga toner. Allt detta är alltså icke-medicinska verktyg som boken går igenom för att ha bättre förutsättningar att föda utan rädsla. Det var inget som var direkt nytt (har redan lärt mig en hel del på ämnet via Hypnokurs.se som jag går, och en massa annat jag läser på ämnet) men det är absolut en bra förlossningsförberedande bok att läsa 🙂
Revolution i BB-fabriken kan kanske bäst beskrivas som ett långt manifest för en förändrad förlossningsvård som sker på den födandes villkor, vilket tyvärr sällan är fallet idag. Ökad medikalisering och centralisering av förlossningsvården bidrar ofta till interventionskaskader och främjar sällan det friska, fysiologiska födandet. Boken menar till och med att förlossningsvården i sig skapar förlossningar med komplikationer, för att man ofta lägger sig i allt för mycket, och för att systemet är sjukt. Exempelvis kan en förflyttning mitt i ett aktivt förlossningsarbete (alltså när man skall ta sig till sjukhuset) göra att värkarna avstannar, eftersom kroppen känner av att nu är det inte tryggt och säkert att föda. För att få igång en förlossning krävs lugn och ro, mörker, trygghet, värme och mjukhet – något som inte alltid erbjuds när man kommer in till förlossningen. Istället kan det exempelvis hända att man får vända hem igen då det är fullt eller för att man enligt en slags standardmall inte är tillräckligt öppen. Eller så får man bli inskriven, och blir föremål för ett gäng standard-interventioner som i bästa fall föregås av ett informerat samtycke men ofta görs på rutin, som exempelvis vaginal undersökning, infart och CTG, och sker i en steril sjukhusmiljö med pipande apparater och flera olika vårdpersonal som kanske är stressade. Alla dessa interventioner kan lätt bidra till att man som födande känner sig otrygg, även om det är på en latent nivå, och det i sin tur blockerar oxytocinet, som ju är så viktigt för förlossningen.
Nu går kanske tiden och har förlossningen inte fortskridit enligt standardmallen – något som knappast hjälps av ständiga vaginala undersökningar och barnmorskor som uttrycker att man “bara” öppnat sig X cm vilket kanske får en att känna sig dålig – sätts ofta påskyndande interventioner in, såsom oxytocyndropp för att få igång värkarna. Det leder ofta till mycket mer smärtsamma värkar eftersom oxytocinet inte är kroppseget och kommer intravenöst snarare än via hjärnan, vilket leder till en mycket starkare smärtupplevelse som kanske gör att man spänner sig och därmed får ännu ondare och kanske blir rädd. Trots att man kanske inte ville ha epidural går man med på det ändå, vilket i sig ökar risken för en massa saker, såsom att värkarbetet stannar av. Det i sin tur kan leda till risk för syrebrist hos barnet – något som övervakas noggrant via CTG – och snart tas kanske beslut om att barnet måste ut NU. Man tar till klipp och sugklocka vilket leder till rupturer i mellangården och ett medtaget barn som måste läggas upp på barnbordet direkt efter födseln för vård, vilket hämmar anknytningen mellan mor och barn. Detta i sin tur gör kanske att amningen får en dålig start. Men alla överlevde ju! Och som mamma är man tacksam över att man får med sig ett levande barn hem, och att vården räddade en från alla dessa potentiella faror. Men what if det sätt som vården är organiserad på framkallade eller åtminstone bidrog till dessa faror? What if de inte hade uppstått från första början, om förlossningsvården var organiserad på ett annat sätt? Där det fysiologiska, friska födandet med värm, vila, lugn, mörker och en kontinuerlig närvaro och stöd främjar det kroppsegna oxytocinet så att värkarbetet får fortgå ostört?
Men faktum är att det är svårt att uppnå en fysiologisk födsel i dagens system. Barnmorskorna – som är utbildade för det friska födandet – måste följa rutiner och PM och det är läkarna – som med sin medicinska blick är utbildade för när födandet inte är friskt – har sista ordet. Ofta måste de springa mellan flera födande samtidigt, och till och med den ekonomiska ersättningen bygger på att ju mer intervention, desto mer pengar. Det är ju iförsig bra att man får ersättning för nödvändiga och livsviktiga interventioner som exempelvis kejsarsnitt – annars kanske man hade nekat födande vars förlossningar blir komplicerade rätt vård – men det blir också skevt när den komplikationsfria, friska förlossningen som sker fysiologiskt – alltså utan interventioner – är den som får minst ersättning ekonomiskt. Det ger incitament till att göra fler medicinska interventioner, som i bästa fall är onödiga och i värsta fall skadliga. Det är inte för intet som antalet kejsarsnitt och antalet personer som tar epidural ökar i Sverige!
Även om boken verkligen hade mått bra av lite hårdare redaktörsarbete (den är lite upprepande) ger den en krass – och realistisk – insyn i dagens förlossningsvård – och skriver fram hur man som födande kan optimera sina förutsättningar för att inte bli en bricka i spelet utan någon kontroll över sin egen förlossning. Ett tydligt förlossningsbrev, att vara väl påläst på alla rutiner och interventioner och deras för- och nackdelar, kunskap om vad som främjar respektive hämmar det kroppsegna oxytocinet, ett bra stöd från partnern och eventuella andra, och, rekommenderar de, doula. En viktig bok att läsa för blivande föderskor!
Leave a Reply
I februari har jag bland annat läst två graviditetsrelaterade böcker: Profylaxboken: vägen till en trygg förlossning tillsammans av Susanna Heli (2024) och Revolution i BB-fabriken: Hur du tar tillbaka makten över din kropp och föder friskt i ett sjukt system av Maria Bengtsson och Kristina Turner (2023). Den förstnämnda läste jag faktiskt i sin första…
-
Tankar om graviditet och träning + eldrummet work in progress
Jag har precis gjort ett yogapass med denna utsikt:
Dvs den nyuppsatta lampetten jag köpte second hand i Malmö tidigare i höstas. Obs, jättebrandfarlig osv – kommer vara jätteförsiktig – men visst blev det fint?? 🙂
Apropå yoga. Är i v.26 nu (25+2) vilket borde motsvara slutet på månad 5 (?), och än så länge har jag ingen foglossning (peppar peppar) och känner mig relativt rörlig. Är så tacksam för det!! Det märks såklart på flåset – jag blir andfådd så mycket snabbare – och på att magen ibland är lite ivägen (jag kan t.ex. inte längre göra pistol squats) men i övrigt kan jag göra ett yogapass (med små modifieringar) och det är jag så tacksam för. Så länge min kropp funkar att röra på även under graviditeten ska jag försöka fortsätta med det. Känner mig under omständigheterna stark ☺️
Idag har vi gjort den sista touchen (som är möjlig just nu) i eldrummet – dvs fyllt bokhyllan med böcker (projekt tömma hyllan i matsalen/vardagsrummet/där badrummet ska vara har alltså börjat så smått), lagt in en matta under pianot, satt upp lampetten, satt tillbaka sakerna i fönsterkarmen. Nu börjar det bli såååå fint!!!! Det som saknas är en pianopall, en större (gärna ljus) matta under soffan, nya plafondlampor då de två nuvarande inte matchar (vi beställde två idag) samt ett vedställ som vi också beställt idag. Snart där alltså! Ska visa hur processen sett ut so far. Här är bilderna från bostadsannonsen, tagen av professionell fotograf någon gång i typ september, så ljuset ser ju väldigt bra ut 🙂 Båda dessa möbler fick vi på köpet, och här ser man också att lamporna är olika.
Här ser man den öppna spisen utan kasetten som vi satte in som något av det första vi gjorde.
Här är samma vy (tagen av oprofessionell fotograf aka moi med mobilkamera) där man ser vår nya soffa samt kasetten i användning!! 🙂
Har tyvärr inte bilder från precis innan vi började renovera (om man nu kan kalla det det??) utan en bit in, när vi redan, efter några färgprover, hade börjat måla. Såhär såg det ut då:
Jag lanserade idén att måla listerna vita och det gick Are med på (dock inte träpanelen på väggen vid kaminen, det kanske blir i framtiden när han kommit around). Såhär blev det med vita lister. Snyggt!!!
På denna vägg satt vi ju sedan upp en tavelvägg. Första versionen:
…som jag tyckte blev något plottrig (och, insåg jag, kanske lite väl långt ner utifrån att vi snart kommer ha ett kid som rusar runt?!). Således flyttade jag upp tavlorna något, bytte plats på nån (kan ni se vilka?) samt tog bort de minsta. Voilà! Bättre.
Motsatta väggen tog lite längre tid, för där behövde vi ta bort lite av tapeten runt fönstret (den satt lite löst där) och spackla över skarvarna (vi målade direkt på tapeten på övriga väggar). Dessutom fanns en förlängd fönsterbräda som satt med väldigt grova skruvar in i väggen som behövde spacklas igen, samt en krok ovanför fönstret som vi ärligt inte fick bort hahaha. (Nör jag kollar på bilderna från annonsen tror jag den var till för att hänga en ampel på. Men han hade inte behövt ha en så enorm stålpinne så långt inborrad i väggen?! Ahja, vi målade över den och nu syns den knappt).
Vi var tvungna att köpa nytt spackel mellan varven, samt nåt slags skum (lite som vispad grädde i konsistensen!) för att fylla igen hål som dessa (efter fönsterbrädet):
Så länge målade vi listerna även på denna sidan, från träfärgat till vitt:
Men sen var det spacklat och slipat och vi kunde börja måla!
Jag har generellt målat med pensel längs lister, golv, kanter etc, och Are har kört med rollern.
Igår blev målningen helt klar, och idag har vi som sagt satt tillbaka allt ordentligt. Nu ser det ut så här (Are tog dessa bilder idag):
Fint va?! Är så nöjd 🙂 Har fått blodad tand och nu vill jag göra om i lilla gästrummet till ett barnrum (där vill jag ta ner innerväggarna till förrådet så rummet blir större, måla om och inreda barnvänligt), och i vårt sovrum (där behövs ny garderob, ommålning, bokhylla för resterande böcker som inte fick plats i hyllan i eldrummet, nya matchande nattygsbord som skall vara vägghängda samt ny gardinstång som täcker hela väggen och sitter nästan i taket så det blir hotellkänsla). Har uppenbarligen stora planer! 🙂 fortsättning följer.
Jag har precis gjort ett yogapass med denna utsikt: Dvs den nyuppsatta lampetten jag köpte second hand i Malmö tidigare i höstas. Obs, jättebrandfarlig osv – kommer vara jätteförsiktig – men visst blev det fint?? 🙂 Apropå yoga. Är i v.26 nu (25+2) vilket borde motsvara slutet på månad 5 (?), och än så länge…
-
Sista beach-träningen
Jag sitter just nu på tåget hem från Gbg, efter min sista beachträning för terminen. Jag har egentligen tre gånger kvar, men sist kände jag att nu börjar det bli lite tufft flås-mässigt, plus att jag kände lite oro för att landa på magen (även om det egentligen inte är så farligt under första halvan av graviditeten) så då bestämde jag mig för att nästa gång får bli den sista. Och det var idag! Idag gick det lite bättre konditionsmässigt, men jag kände också att nu är det dags att sluta. Träningsbyxorna börjar bli väl tighta (man ser ändå en liten liten gravidmage när jag har tighta kläder, som man inte ser annars) och som sagt flåset är inte som vanligt. Plus att det är svårt att “ta det lugnt” med något som är så kul ☺️ Vill som sagt inte riskera att slänga mig och landa på mage och sedan oroa mig för att det är jag som orsakat ett missfall.
Annars då, hur går graviditeten? Jodå tackar som frågar. Är i vecka 15 nu, och förra veckan hade vi tidigt ultraljud på NÄL. Allt såg normalt och bra ut, men det känns också helt sjukt att man ska behöva vänta nu i fem veckor tills nästa ultraljud?! Alltså, tänk om fostret dör i magen (risken är liten men kan ju ändå hända) och så går man där och märker ingenting och så är det inga hjärtslag på ultraljudet och så tvingas man göra abort i tjugonde veckan… Inte roligt. Så det oroar jag mig för just nu :))))
Jag sitter just nu på tåget hem från Gbg, efter min sista beachträning för terminen. Jag har egentligen tre gånger kvar, men sist kände jag att nu börjar det bli lite tufft flås-mässigt, plus att jag kände lite oro för att landa på magen (även om det egentligen inte är så farligt under första halvan…
Leave a Reply