I februari har jag bland annat läst två graviditetsrelaterade böcker: Profylaxboken: vägen till en trygg förlossning tillsammans av Susanna Heli (2024) och Revolution i BB-fabriken: Hur du tar tillbaka makten över din kropp och föder friskt i ett sjukt system av Maria Bengtsson och Kristina Turner (2023).

Den förstnämnda läste jag faktiskt i sin första version, dvs klassikern Föda utan rädsla, men jag hann inte läsa klart innan jag behövde lämna tillbaka på bibblan så då lånade jag den nya versionen från i fjol, som i princip är en uppdaterad version. Boken är förlossningsförberedande och kretsar kring fyra verktyg man kan ta till under en förlossning: andning, avslappning, visualisering och rösten. Med hjälp av lugn, mjuk och djup andning (snarare än snabb och hyperventilerande) under öppningsskedet och så länge man kan under utdrivningsfasen, hjälper man till att syresätta både sig själv och barnet, samt livmodern (som ju är en muskel som behöver syre), och på detta sätt går förlossningen lättare. Samtidigt är lugn andning i sig en antidote mot negativa känslor som ofta förvärras av stressig andning. Lugn andning får ned en i kroppen, gör en tung. Avslappning är ett annat verktyg för att hjälpa förlossningen framåt och minska smärtan: om man är avslappnad gör det mindre ont, eftersom vävnaden blir mer blodfylld och man följer med istället för att spjärna emot. Om man tvärtom spänner sig gör det ondare och man blir rädd och då spänner man sig mer och så gör det mer ont och så blir det en ond spiral. Visualisering är ett sorts mentalt verktyg man kan använda för att exempelvis föreställa sig rent mentalt att man är tung, att barnet skall komma nedåt, att man är stark, att man tar emot smärtan, osv osv. Man kan t.ex. använda sig av affirmationer eller inre bilder för att visualisera. Och rösten är ett sätt att kanalisera smärtan, men också att hjälpa kroppen vara tung och avslappnad, genom att ljuda låga toner. Allt detta är alltså icke-medicinska verktyg som boken går igenom för att ha bättre förutsättningar att föda utan rädsla. Det var inget som var direkt nytt (har redan lärt mig en hel del på ämnet via Hypnokurs.se som jag går, och en massa annat jag läser på ämnet) men det är absolut en bra förlossningsförberedande bok att läsa 🙂

Revolution i BB-fabriken kan kanske bäst beskrivas som ett långt manifest för en förändrad förlossningsvård som sker på den födandes villkor, vilket tyvärr sällan är fallet idag. Ökad medikalisering och centralisering av förlossningsvården bidrar ofta till interventionskaskader och främjar sällan det friska, fysiologiska födandet. Boken menar till och med att förlossningsvården i sig skapar förlossningar med komplikationer, för att man ofta lägger sig i allt för mycket, och för att systemet är sjukt. Exempelvis kan en förflyttning mitt i ett aktivt förlossningsarbete (alltså när man skall ta sig till sjukhuset) göra att värkarna avstannar, eftersom kroppen känner av att nu är det inte tryggt och säkert att föda. För att få igång en förlossning krävs lugn och ro, mörker, trygghet, värme och mjukhet – något som inte alltid erbjuds när man kommer in till förlossningen. Istället kan det exempelvis hända att man får vända hem igen då det är fullt eller för att man enligt en slags standardmall inte är tillräckligt öppen. Eller så får man bli inskriven, och blir föremål för ett gäng standard-interventioner som i bästa fall föregås av ett informerat samtycke men ofta görs på rutin, som exempelvis vaginal undersökning, infart och CTG, och sker i en steril sjukhusmiljö med pipande apparater och flera olika vårdpersonal som kanske är stressade. Alla dessa interventioner kan lätt bidra till att man som födande känner sig otrygg, även om det är på en latent nivå, och det i sin tur blockerar oxytocinet, som ju är så viktigt för förlossningen.

Nu går kanske tiden och har förlossningen inte fortskridit enligt standardmallen – något som knappast hjälps av ständiga vaginala undersökningar och barnmorskor som uttrycker att man “bara” öppnat sig X cm vilket kanske får en att känna sig dålig – sätts ofta påskyndande interventioner in, såsom oxytocyndropp för att få igång värkarna. Det leder ofta till mycket mer smärtsamma värkar eftersom oxytocinet inte är kroppseget och kommer intravenöst snarare än via hjärnan, vilket leder till en mycket starkare smärtupplevelse som kanske gör att man spänner sig och därmed får ännu ondare och kanske blir rädd. Trots att man kanske inte ville ha epidural går man med på det ändå, vilket i sig ökar risken för en massa saker, såsom att värkarbetet stannar av. Det i sin tur kan leda till risk för syrebrist hos barnet – något som övervakas noggrant via CTG – och snart tas kanske beslut om att barnet måste ut NU. Man tar till klipp och sugklocka vilket leder till rupturer i mellangården och ett medtaget barn som måste läggas upp på barnbordet direkt efter födseln för vård, vilket hämmar anknytningen mellan mor och barn. Detta i sin tur gör kanske att amningen får en dålig start. Men alla överlevde ju! Och som mamma är man tacksam över att man får med sig ett levande barn hem, och att vården räddade en från alla dessa potentiella faror. Men what if det sätt som vården är organiserad på framkallade eller åtminstone bidrog till dessa faror? What if de inte hade uppstått från första början, om förlossningsvården var organiserad på ett annat sätt? Där det fysiologiska, friska födandet med värm, vila, lugn, mörker och en kontinuerlig närvaro och stöd främjar det kroppsegna oxytocinet så att värkarbetet får fortgå ostört?

Men faktum är att det är svårt att uppnå en fysiologisk födsel i dagens system. Barnmorskorna – som är utbildade för det friska födandet – måste följa rutiner och PM och det är läkarna – som med sin medicinska blick är utbildade för när födandet inte är friskt – har sista ordet. Ofta måste de springa mellan flera födande samtidigt, och till och med den ekonomiska ersättningen bygger på att ju mer intervention, desto mer pengar. Det är ju iförsig bra att man får ersättning för nödvändiga och livsviktiga interventioner som exempelvis kejsarsnitt – annars kanske man hade nekat födande vars förlossningar blir komplicerade rätt vård – men det blir också skevt när den komplikationsfria, friska förlossningen som sker fysiologiskt – alltså utan interventioner – är den som får minst ersättning ekonomiskt. Det ger incitament till att göra fler medicinska interventioner, som i bästa fall är onödiga och i värsta fall skadliga. Det är inte för intet som antalet kejsarsnitt och antalet personer som tar epidural ökar i Sverige!

Även om boken verkligen hade mått bra av lite hårdare redaktörsarbete (den är lite upprepande) ger den en krass – och realistisk – insyn i dagens förlossningsvård – och skriver fram hur man som födande kan optimera sina förutsättningar för att inte bli en bricka i spelet utan någon kontroll över sin egen förlossning. Ett tydligt förlossningsbrev, att vara väl påläst på alla rutiner och interventioner och deras för- och nackdelar, kunskap om vad som främjar respektive hämmar det kroppsegna oxytocinet, ett bra stöd från partnern och eventuella andra, och, rekommenderar de, doula. En viktig bok att läsa för blivande föderskor!