Alice Andrews

Borgerliga intressen men hjärtat till vänster. Välkommen till min högst osporadiska blogg.



  • Tag: Där kräftorna sjunger


    Böcker 2022

    Det är december och dags för alla summerings-inlägg som jag är så förtjust i p.g.a. nostalgiker. Och under året har jag dokumenterat böckerna jag läst! Jag har typ 200 sidor kvar på Simone de Beuavoirs tegelsten Det andra könet från 1949, så vi får väl se om jag hinner klart med den, isåfall får jag lägga till den i slutet på den här listan också 🙂 Men so far kommer här årets lästa/lyssnade böcker, i kronologisk ordning:

    Klubben – Matilda Voss Gustavsson (2019)

    Klubben

    Popp hade lånat mig Klubben för länge sedan, och den har legat på mitt nattygsbord i väntan på att bli läst. Men som alltid har jag hundra andra böcker jag håller på med samtidigt (eller åtminstone fyra andra) så den har fått vara liggande. Men när jag reste till Amsterdam tänkte jag att jag behöver en lätt bok (alltså rent viktmässigt) då alla de andra jag läser är så tjocka, och en bok som är lättläst (alltså som man vill fortsätta läsa) för att döda tid på långa tåg- och bussresor. Tog således med mig Klubben, en reportagebok av DN-journalisten Matilda Voss Gustavsson från 2019, som handlar om Svenska Akademiens mörkanden av Jean-Claude “Kulturprofilen” Aurnaults sexuella trakasserier och våldtänker. Boken är väldigt meta, för den handlar liksom om hur Voss Gustavsson skriver fram reportaget som så småningom publicerades i DN och blev hennes breakthrough. Om hur hon intervjuar olika kvinnor som utsatts för Arnault, om känslorna alla berättelser framkallar hos henne, om nervositeten inför publiceringen. Det reportage som publicerades anonymiserade Arnault, men här är han fullt synlig, och det finns också en del bakgrundsfakta om honom i boken.

    Boken var absolut läsvärd, och lättläst, men den är också ett tydligt tidsdokument som jag redan tycker är lite föråldrad? Alltså inte språket eller hur den är skriven, men bara själva berättelsen. Det var ju redan två år sen nu, och metoo var ännu längre sen. Det känns liksom inte lika aktuellt längre. Vilket är synd, då det ju är en bra bok. Som sagt, absolut läsvärd, men frågan är hur väl den kommer åldras…?

    A feast for crows – George R.R. Martin (2005)

    A Feast for Crows: A Song of Ice and Fire (Game of Thrones): Martin, George  R. R.: 9780553582024: Amazon.com: Books

    A feast for crows är den fjärde delen i den mastodontiska Game of thrones serien, fast det är den femte boken eftersom den föregående (A storm of swords) är uppdelad i två delar. Liksom sina föregångare är detta en fantastisk fantasy-bok som på ett unikt sätt skriver fram en historia genom sina olika karaktärer. I just A feast of crows får man “bara” följa karaktärerna i och omkring Kings Landing och Dorne, så man får inte veta något om t.ex. Daenerys, John Snow eller Tyrion. Däremot får man följa Cersei i Kings Landing och hennes kamp om att regera och skydda sin son, Jaimie som försöker deala med sin avhuggna hand och kärlek till Cersei, Samwell som är på väg söderut till The Citadel med Grandmaster Aemon, Alayne a.k.a. Sansa Stark som lever undercover uppe i The Vale, o.s.v. Jag tycker en recension tryckt i början av boken summerar Game of thrones superbt:

    Most fantasty writers follow the battle-of-good-and-evil model of their great predecessor, J.R.R. Tolkien. Not Martin. He draws his protagonists from several warring families and shows what’s happening through their eyes, switching with each chapter and telling their stories so compellingly that we root for them all to win – even though if any of them does, it will be a disaster for the others…”

    Precis så. Till skillnad från många andra fantasy-serier finns här inga tydliga antagonister: alla karaktärer har både ont och gott i sig och det är det jag gillar. Det är därför det är så intressant att fråga vem som är någons favoritkaraktär, för det skulle kunna vara vem som helst. I serien får man ju aldrig läsa from the point of view of Joffrey Lannister eller Ramsay Bolton, två fruktansvärda karaktärer som bara har ont i sig, så därför gäller detta för böckerna, d.v.s. att man älskar och hatar dom alla.

    Googlade för övrigt precis på huruvida näst-nästa bok (jag har nu börjat på den femte, A dance with dragons, som är uppdelad i två böcker och den första täcker över 1000 sidor…..) som heter A winds of winter över huvud taget kommer komma någon gång, men det är still in process. Hoppas den kommer lagom till att jag läst ut A dance with dragons del 1 & 2 haha.

    I en annan klass – Emma Leijnse (2022)

    I en annan klass - Natur & Kultur

    En lättläst reportagebok om svensk skola och specifikt ojämlikheten i svensk skola. Det är ju ingen rocket science och egentligen inget nytt, men Leijnse gör det smärtsamt tydligt hur Sverige inte lyckas ge alla barn och unga samma möjligheter i skolan, därför att ojämlikheten är närmast grotesk. Systemet är riggat från början, eftersom de som har sämst förutsättningar att klara skolan också har mindre tillgång till skolböcker, färre legitimerade lärare, mer personalruljans och sämre arbetsmiljö – bara för att nämna några saker.

    DN skrev om boken“Kärnan i ‘I en annan klass’ sammanfattas redan i titeln – utbildning har åter blivit en klassfråga, där barn från välbärgade områden får den skolgång de enligt skollagen har rätt till, och barn från socioekonomiskt svaga områden inte får det. Lägg till att i den förstnämnda kategorin finns nästan inga barn med invandrarbakgrund och i den sistnämnda kategorin finns inga eller nästan inga barn med etniskt svensk bakgrund och bilden av den segregerade osköna nya värld vi har skapat är komplett.“ Jag bloggade om den här.

    Jane Eyre – Charlotte Brontë (1847)

    Jane Eyre - Charlotte Bronte | Science Fiction Bokhandeln

    Jane Eyre av Charlotte Brontë handlar om just Jane Eyre, en föräldralös flicka som man får följa under hennes tid hos sin elaka styvmoder, på en internatskola där hon sedermera blir lärare, och sedan governess på Thornfield Hall där hon utvecklar en romans med Mr Rochester, hennes master. Boken var en av de första böckerna som skrivits som fokuserade på protagonistens moral och känsloliv d.v.s. Jane Eyre: innan hade man inte haft ett sånt här intimt förstapersons-perspektiv där man liksom får komma in i huvudpersonens huvud: varför boken blev så populär under det viktorianska England och idag fortfarande räknas till en av Storbritanniens viktigaste och mest inflytelserika böcker. Trots sin klassiker-status gick boken dock ganska långsamt att läsa och jag fick kämpa en del för att komma igenom. Stundom var den varit fängslande, men oftare seg, och ibland var det också lite svårt att förstå dramaturgin. Icke desto mindre var det intressant att läsa 1800-talslitteratur och språket är helt fantastiskt, det är nästan som varenda sida är ett stycke poesi. Därför kan jag försiktigt rekommendera denna bok, även om den inte direkt blew my mind. Skrev mer utförligt om boken här.

    Från Platon till demokratins kris – Sven-Erik Liedman (2020)

    En bok om idéhistoria från just Platon och de gamla grekerna fram till idag. Riktigt intressant blir det dock enligt mig först kring upplysningstiden för då blir kopplingen till idag mer uppenbar, och det blir tydligt att idéer och skeenden på 1700-talet fortfarande har stor påverkan i modern tid, och det är väl det jag tycker är som mest intressant. Så början av boken tyckte jag var mindre intressant men icke desto mindre läsvärd. Efter de gamla grekerna fortsätter boken framåt i tiden och går igenom de ledande/mest inflytelserika västerländska politiska idéerna om människa och samhälle, och jag har haft stor hjälp av denna bok inte bara i mina egna historiastudier utan också som samhällskunskapslärare och bara generellt för att det är väldigt intressant med ideologi- och idéhistoria. Så jag rekommenderar för den som liksom jag också är intresserad av det! Skrev om här.

    Gift – Tove Ditlevsen (1971)

    Titeln Gift är mångtydig, och syftar både på Toves fyra äktenskap, och på det gift som ska komma att styra hennes liv. Boken är nämligen självbiografisk, eller ska man kalla det autofiktion? En kort men intensiv bok om kärlek, skrivande och missbruk, som är så hänsynslöst men samtidigt vackert skriven i all sin enkelhet. Läs för sjutton!!! Skrev om här.

    Där kräftorna sjunger – Delia Owens (2020)

    En riktig bladvändare som jag läste ut på ett par dagar. Den börjar som en roman och övergår sedan i något som skulle kunna likna en kriminalare, speciellt i slutet med (SPOILER ALERT!) rättegångsscenerna. Boken är också skickligt uppbyggd med två parallella tidslinjer som vävs ihop och så småningom möts. Dock är det något som skaver, som jag inte riktigt kan sätta fingret på vad det är: kanske är det att Kya blir så (SPOILER ALERT!) otroligt smart och bildad som känns lite overkligt, eller kanske är det att karaktärerna inte riktigt berör hjärteroten, eller kanske att boken känns lite pretentiös i sina översvallande beskrivningar av våtmarken. Icke desto mindre som sagt läsvärd och lättläst bok som man snabbt kommer in i och har svårt att lägga ifrån sig. Lättsmält, spännande, okomplicerat, vackert – mer behöver man ju egentligen inte som sommarlektyr på stranden. Skrev om här.

    Introduktion till kriminologi 1 – Brottslighetens omfattning, karaktär och orsaker – Jerzy Sarnecki & Christoffer Carlsson (2020)

    En fackbok där den delen jag läste behandlade kriminologiska idéer och teorier från 1700-talet (då synen på brott och straff började förändras i.o.m. upplysningen) fram till idag. En mycket bra bok som jag tyckte mycket om! Jag läste även sammanfattningarna i de andra kapitlen som inte tillhörde de ca 200 sidor som utgjorde del 2 som jag läste, och hade jag haft mer tid hade jag nog läst hela så jag rekommenderar den här till de som är intresserade av kriminologi. Utöver att boken på ett mycket systematiskt och lättförståeligt sätt redogör för de viktigaste kriminologiska idéerna och teorierna gör den det också på ett väldigt pedagogiskt sätt. Skrev om här.

    Göra sig kvitt Eddy Bellegeule – Édouard Louis (2014)

    Göra sig kvitt Eddy Bellegueule är Édouard Louis debutroman, och den är självbiografisk. Den utspelar sig i en av norra Frankrikes gudsförgätna hålor där männens ryggar värker av arbetet på fabrikerna, alkoholism är normen och pengarna ständigt sinar. Här försöker Eddy navigera mellan våldet i vardagen, fattigdomen och sin egen identitet, som inte passar in i det macho-ideal som råder. Édouard Louis skriver om klass på ett lättillgängligt, rått och samtidigt vackert sätt. Ett läsvärt stycke modern arbetarlitteratur! Skrev om här.

    Doktor Glas – Hjalmar Söderberg (1905)

    En bok skriven i dagboksform där jag:et är Doktor Glas själv, en läkare som ställs inför ett moraliskt val och måste ta ett beslut som kommer att gäcka honom livet ut. Boken utspelar sig under en varm sommar i Stockholm, och det är fint att läsa om Stockholmsmiljöerna och vad de bemedlade sekelskiftsmänniskorna sysslade med (typ, ha hushållerska, äta en god bit mat på Hasselbacken och bestämma träff under skenet av fladdrande gatulyktor). Det är fint att läsa något som skrevs för över hundra år sedan, som med alla gamla klassiker: det är hisnande att tänka på hur många som hunnit läsa samma historia som jag läser nu. Det är absolut en läsvärd bok, och lätt dessutom, eftersom den är såpass kort och skriven på ett tillgängligt sätt, men jag blev inte direkt golvad. Helt okej med andra ord!

    1795 – Niklas Natt och Dag (2021)

    När vårt tåg från fjällen blev inställt i somras fick vi spendera en hel dag på olika tåg/bussar istället för nattåg, och jag behövde således lättläst lektyr som kunde få timmarna att gå. Jag hade typ fem minuter från det att Pressbyrån öppnade till att bussen skulle gå, så jag högg tag i första bästa roman som såg lättläst och spännande ut (inte den genren jag kanske vanligtvis väljer…) och då blev det 1795 av Niklas Natt och Dag. Insåg först senare på bussen att det var tredje och sista delen i en trilogi, men det gick ändå hyfsat att komma in i storyn även om namnen var lite förvirrande i början. Och tja, det är väl en läsvärd bok, men jag föredrar nog andra typer av historiska romaner. Kan inte riktigt sätta fingret på vad jag inte gillade med denna, men något är det. Men som sagt, läste den gjorde jag ju så den fyllde sitt syfte.

    Kvinnor och Äppelträd – Moa Martinson (1933)

    En bok som gav kvinnor en röst i proletärlitteraturen, och väckte stor uppmärksamhet för sin frispråkighet. En del av mitt Klassikerprojekt, där jag gärna vill läsa mer klassisk arbetarlitteratur. Denna lyssnade jag dock på, och tyckte var jättebra. Skrev om här. Boken inleds någon gång under mitten av 1800-talet med att skildra mor Sofi, som fött femtan barn varav en oäkting, och hur hon tillsammans med sin väninna åtar sig den märkliga vanan att bada sig en gång i veckan. En dag befinns hon dock drunknad och till begravningen kommer även hennes oäkting. Därefter hoppar boken tre generationer framåt, till mor Sofies oäkta barns barnbarn (d.v.s. mor Sofies barnbarnsbarn) Ellen som växer upp i Norrköpings fattigkvarter i början av 1900-talet. Hon förlorar tidigt sin mamma och utackorderas till lägst bjudande, och växer upp ovetandes om Sally som också är släkt med mor Sofie i nedstigande led. Som vuxna möts de då Ellen blir nyfiken på den märkliga Sally på Mårbo och gör sig ett ärende dit, och ramlar mitt in i en våldsam scen. De båda kvinnorna blir vänner och delar med- och motgångar och livets hårda slit som fattig.

    Vävarnas barn, Krigets barn och Vita bergens barn – Per-Anders Fogelström (1981, 1985 och 1987).

    Per-Anders Fogelströms trilogi om Stockholms lägsta skikt – de fattiga vävarna, soldaterna, tukthusens fångar, prostituerade och andra trashankar – som utspelar sig under andra halvan av 1700-talet lyssnade jag på i ett streck och tyckte mycket om. En (flera) historisk(a) roman(er) som faller mig mycket mer i smaken än 1795, kanske för att genren är mer roman än deckare, eller kanske för att den har mer levande karaktärer, precis som i Mobergs Invandrarna/Utvandrarna-serie.

    Vävarnas barn från 1981 utspelar sig mellan 1749-1779 och handlar om det som titeln avslöjar – vävarnas barn, eller samhällets minst privilegierade som hankade sig fram på klädesfabriken Barnängen. Man får följa de uppdiktade karaktärerna Johannes Krohn, Sofia Krohn och deras familjer i deras hårda arbete på klädfabriken, där man som fattighjon saknas rättigheter ens till sin egen kropp. Många av händelserna och personerna som beskrivs i böckerna är dock historiskt riktiga och Fogelström har gjort ett minutiöst arbete med att skildra berättelsen enligt dessa verkliga händelser. I Krigens barn (1985) får man sedan följa hur krigen som fördes mellan 1788 och 1814 upplevdes av stockholmarna och andra svenskar, genom en menlös soldats perspektiv, och hans vänner och familj. Inte heller soldaterna ägde några rättigheter, och utnyttjades brutalt i krigen som fördes av maktens män. I Vita bergens barn (1987) får man slutligen följa med in på 1800-talet, fram till 1860, och får fortsätta följa de karaktärer man mött i de tidigare romanerna.

    Jag tyckte mycket om alla tre romaner, och Helge Skoog som uppläsare var perfekt för rollen. Är sugen på fler av Fogelströms romaner nu.

    A dance with dragons – George R.R. Martin (2011)

    Och så lyckades jag också läsa ut denna över 1000 sidor långa femte och sista (utkomna) delen av A song of ice and fire, eller Game of thrones som serien heter. Har ju redan läst alla en gång, men jag fastnade igen efter att ha hittat dem på second hand förra året. Episka böcker verkligen, älskar att (nästan) alla karaktärer har både ont och gott i sig till skillnad från de flesta andra fantasy-böcker – det finns inga tydliga antagonister och protagonister, utan man kan ha sina egna favoritkaraktärer av olika anledningar. Liksom i tidigare böcker får man här följa en karaktär i taget, och till en början går denna bok parallell med den innan, som jag läste ut tidigare i år, men går at some point över till nytt stoff, sånt som händer efter A feast for crows. Men när kommer nästa bok är ju frågan!? Det slutar i en sån cliffhanger.

    Och så kort om några inte särskilt bra kursböcker, som inte gav lika stort intryck som de ovan, men som jag trots allt också läste (ut) under 2022:

    Nordens historiaen europeisk region under 1200 år – Harald Gustafsson (2017)

    Den här boken tog jag mig more or less igenom i min historia A-kurs under höstterminen 2021 och vårterminen 2022. Vissa delar läste jag inte men majoriteten av den, och det ändå en upplysande bok om just Nordens historia, som alltså berör både Sverige, Norge, Finland, Danmark och Island och deras till stora delar gemensamma historia.

    Ekonomisk historia: Europa, Amerika och Kina under tusen år – Mats Bladh (2012)

    En kursbok som jag läst under läsåret i min historiakurs på 30 hp. Dock läste jag inte riktigt hela – de första fem kapitlen (ca 120 sidor) ingick inte i kurslitteraturen, men resten av boken (som totalt är drygt 450 sidor) har jag ändå läst så jag tänkte att den kunde få vara med här. Kul med ekonomisk historia och ett ekonomiskt perspektiv på historian – rekommenderar för den som är nördig som jag hehe.

    Kompetens för samspelande skolor: om skolorganisationer och skolförbättring – Ulf Blossing (2008)

    Ännu en kursbok om det osexiga ämnet “skolorganisationer och skolförbättring”. Läste i min sista kurs i KPU på samma ämne i april 2022. Ja ni hör ju. Rätt så oinspirerande.

    Handledande samtal – Hans Birnik (2011)

    Handledande samtal - Hans Birnik - häftad (9789144055725) | Adlibris  Bokhandel

    En kursbok jag läste i min kurs om kommunikation och handling, som jag inte tyckte var särskilt intressant och som uppenbarligen inte gjorde några avtryck. Var också hela tiden förvirrad över i vilket syfte jag läste boken: var det i egenskap av framtida handledare för lärarstudenter och elever, eller i egenskap av att jag blir handledd som lärarstudent ute på praktik…? Oklart. Handledning verkar för övrigt som ett väldigt tråkigt ämne tbh.

    Lärandets ordning och reda – Marcus Samuelsson (2017)

    Lärandets ordning och reda : ledarskap i klassrummet - Marcus Samuelsson -  danskt band (9789127818323) | Adlibris Bokhandel

    Ännu en inte särskilt givande kursbok. Som ni märker tyckte jag inte den här kursen var så kul. Det har varit för mikro för mig – jag gillar samhällsteorier på makronivå, som förklarar och analyserar samhällsprocesser och skeenden. Kommunikation blir för mikro, och det är heller inte så politiskt. Och denna bok berättade inte direkt nåt nytt som jag inte redan visste. Relationer är A och O, straff är dåligt, ett auktoritativt ledarskap (d.v.s. att vara en tydlig ledare men samtidigt visa emotionell värme) är det bästa ledarskapet, osv osv.

    Kriminologins grunder – Fredrik Andersson (2021)

    Ännu en kursbok som jag tyckte var rätt sämst eftersom den var så grundläggande, icketeoretisk och tbh ganska barnsligt skriven. Kan bero på att den var riktad mot gymnasiet. Konstigt att det skulle vara en kursbok på universitetsnivå…? Skummade igenom hela ganska snabbt i alla fall, den går igenom väldigt grundläggande saker för samhällskunskap och just kriminologi men jag saknade som sagt det teoretiska perspektivet.

    Kommunikation i klassrummet – Mikael Jensen (2012)

    Kommunikation i klassrummet - Mikael Jensen - häftad (9789144077284) |  Adlibris Bokhandel

    En annan kursbok jag läste i samma kurs, som inte heller lämnade några större avtryck och inte heller lärde mig något direkt nytt. Eller allting var ju ganska självklart. Allt blir bättre om du planerar väl, det är viktigt att kommunicera tydligt, man skall inte ha för långa genomgångar, osv osv. Okej tack. 🙂

    Båten i parken – Per Månson (2014)

    En drygt 100-sidig kursbok för Sociologi A som jag plöjde mig i genom ganska snabbt. Faktiskt ganska bra om än upprepande i vissa delar för en som läst många års samhällsstudier, men också nya saker eller åtminstone nya perspektiv. Utmärkt introduktionsbok till sociologi.


    2 responses to “Böcker 2022”

    1. […] så mysig (det var min morgon-bok). Boken är – trots att den är skriven innan Barn-serien som jag läste förra året – en fortsättning på Stockholms-eposet som alltså börjar med Vävarnas barn, Krigets barn […]

    2. […] jag hade lyssnat klart på Vävarnas barn, Krigens barn och Vita bergens barn (som jag skrivit om här) läste jag fortsättningen Mina drömmars stad (som jag skrev om här) utan att veta att det var […]


  • Tag: Där kräftorna sjunger


    Filmer 2022

    Det är slutet av året, och det är dags för summeringar. Först ut: filmer sedda 2022! Nu är visserligen inte året slut ännu, och jag kanske hinner se nån mer innan det blir januari, men då får jag lägga till det i efterhand. Håll till godo, för nu kommer en hel drös med filmer:

    JANUARI

    Quo vadis, Aida? (2020)
    Årets första film var en riktig feel bad-film, jag grät och grät. Aida är tolk åt FN:s soldater i kriget mellan Serbien och Bosnien på 90-talet, och gör allt som står i hennes makt för att rädda sin man och två söner undan serberna, vid folkmordet i Srebrenica 1995 då över 8000 bosniska män och pojkar mördades. Filmen blev bl.a. nominerad för bästa internationella långfilm på Oscars-galan. Regisserad av Jasmila Žbanić. 5 av 5.

    Review: Quo Vadis, Aida? - Cineuropa

    Grave of the fireflies (1988)
    Jag har ju ett litet projekt inom stor-projektet att se mer bra film generellt, och det är att se alla Studio Ghibli-filmerna. Och nu var det dags för Grave of the fireflies, som nog är den sorgligaste filmen av Studio Ghibli. Till skillnad från de flesta finns de inga övernaturliga eller sagolika inslag, utan denna film utspelar sig 1945, då Japan håller på att förlora kriget, och Seita och Setsuku blir föräldralösa och försöker klara sig själva. Animationerna är fantastiska, speciellt de ansiktsuttryck som de lyckas animera så otroligt verkligt. Vilket också gör det nästan outhärdligt att kolla på, p.g.a. så sorgligt. 4 av 5

    Seven Things I Learned While Writing A Book On Studio Ghibli's 'Grave Of  The Fireflies'

    Elizabeth (1998)
    Denna film valde jag att se eftersom jag läser om renässansen i min historia just nu, och har tenta den 14e januari. Då tänkte jag att om jag ändå ska se en film kan jag se en film om epoken jag pluggar, så det blev filmen om Elizabeth I och den “gyllene tidsålder” som rådde under hennes regenttid – som varade i över 40 år (!). Hon var, liksom Sveriges drottning Kristina, en av dåtidens fåtal kvinnor som faktiskt hade någon makt, men detta var ett undantag i ett annars extremt patriarkalt samhälle. Hur som helst, Elizabeth spelas briljant av Cate Blanchett och det finns även andra brittiska skådespelare man känner igen, som Geoffrey Roy Rush (som man sett som Captain Barbossa i Pirates of the Caribbean) och Joseph Phiennes som Elizabeth’s älskare (honom har jag sett i Shakespeare in love). Filmen var spännande och välgjord, och Blanchett är som sagt briljant som Elizabeth. Sevärd! 4 av 5

    Elizabeth (1998) | MUBI

    The Father (2020)
    En vacker, men ack så sorglig, film om åldrande. Om ett minne som långsamt sviker en, som ständigt spelar en spratt, som gör en förvirrad. Om nära och kära som man inte längre känner igen, men som man inte vill låtsas om, för man förstår att dom andra förstår att något är fel. Förvirringen. Det är en genreöverskridande dramafilm jag stundtals tycker snuddar vid thriller, med Athony Hopkins och underbara Olivia Colman i huvudrollerna. Filmen påminde mig lite om Still Alice med Julianne Moore, men The Father är filmad ur Anthony, faderns, perspektiv, och man får en inblick i det skräckinjagande i att det en nyss upplevt inte längre stämmer, att den man nyss pratade med inte längre är där, att tavlan som hängt där på väggen i alla år aldrig ens har hängt där, att den lägenheten man bott i så länge man kan minnas inte ens är ens egen… och så vidare. En mycket sevärd, och smart, film. Rekommenderar starkt! 4,5 av 5

    How to Watch 'The Father' - Streaming 'The Father'

    Den stora friheten (2021)
    En oteroooooolig film som jag såg under filmfestivalen. Kreativt filmad med så smart och vackert foto – t.ex. hoppen i tid med hjälp av huvudpersonens vistelser i isoleringscell – och framförallt en gripande historia som berör ända in i hjärteroten. Filmen handlar om Hans, en homosexuell man som suttit i tyskarnas koncentrationsläger under andra världskriget, vilket siffrorna på hans arm vittnar om. När kriget tar slut är han dock långt ifrån fri, eftersom “onaturligt sex” är olagligt enligt paragraf 175. Man får följa Hans under post war-perioden, med nedslag i 1969, 1957 och 1945, och hans återkommande vistelser i fängelset under ett liv kantat av begär, gränslös passion och systematisk ofrihet – den krassa verkligheten som väntade många homosexuella män efter att ha undsluppit Auschwitz. I fängelset möter Hans den till en början mycket homofobiske Viktor, en dömd mördare som blir hans enda stabila relation i livet. Det som börjar som aversion växer långsamt till något som skulle kunna kallas kärlek – eller stor frihet. Som sagt, en fantastisk film. Och en bonus är att Franz Rogowski (som också är med i den tyska filmen Victoria som också är otroligt bra!) är mästerlig som Hans – och dessutom otroligt snygg hehe. Skrev om filmen här. 5 av 5

    Große Freiheit | halloherne - lokal, aktuell, online.

    Lämna inga spår (2021)
    Ännu ett historiskt drama som jag såg under Göteborgs filmfestival, men som denna gång utspelar sig i Polen på 80-talet (detta är Polens Oscar-bidrag). Det är en minutiöst skildrad sann historia om gynasisten Grzegorz Przemyk som blev mördad av polisen i ett häkte i Warsawa 1983, efter att ha vägrat visa sitt ID. På hans begravningen samlades tiotusentals polacker vilket gjorde att världen uppmärksammades på den kommunistiska regimens förtryck och brutalitet. Regimen gör allt för att mörklägga sanningen, och att inte lämna några spår av det som faktiskt skedde. Berörande film, och fantastiskt skådespeleri, men oj så lång den var – nästan tre timmar. Jag uppskattar dock historiska filmen som man lär sig något och som avtäcker berättelser man inte annars bekantat sig med! 3,5 av 5 – ett halvt poäng försvinner mest för att den var lite för lång.

    Streama Lämna inga spår | Göteborg Film Festival - Draken Film

    Magisterlekarna (2022)
    En surrealistisk film där det queera är det straighta, och inga kvinnor verkar existera på internatskolan St Sebastian där maktlekar, begär, sex och hämnd utspelar sig i en paralell verklighet. Här är normerna uppochner och en homoerotisk utopi råder – men gör det den automatiskt fri från hierarkier och maktspel…? Nej, såklart inte. Intressant, och som sagt, smått galen film som påminner som fick mig att tänka på Gerd Brantenbergs Egalias döttrar, men också den gamla Svt-serien Äkta människor. Ändå sevärd, men som sagt, ganska knäpp? Såg på Göteborgs filmfestival. 3,5 av 5

    Bonus, ett fint citat ur filmen på frågan “Vad är en vän?” från karaktären Paul (andra från vänster i bilden nedan):

    “Man måste våga prata om närhet, och lojalitet, och förvänta sig det och vilja det. Men det innebär ju förstås en massa risker för man gör ju sig sårbar när man utelämnar sig själv till en annan människa sådär. Och det gör alltid ont. Även om man hänger med värsta snälla personen liksom. Alla kommer såra en. Om dom betyder tillräckligt mycket för dig så kommer dom vid nåt tillfälle såra dig. Vid en tidpunkt kanske man är ur synk med varann, och det kan leda till både stora och små katastrofer. Och en vän är helt enkelt en som det är värt att bli sårad av. Att lida för.”

    Statistkupp mot queerdrama – scen & film

    Brighton 4th (2021)
    Ännu en film jag såg på Göteborgs filmfestival. Det är något så ovanligt som en georgisk film som utspelar sig i New York, närmare bestämt Brighton, ett område i Brooklyn dit många från forna Sovjet-stater söker sig. Filmen handlar om de forne brottmästaren Kakhi som åker till New York för att hälsa på sin son och hjälpa till att reda upp hans skulder. Kakhi gör det som måste göras. Levan Tediashvili gör rollen som Kakhi och var själv sovjetisk olympisk brottare på 70-talet, och amatör (d.v.s. han har aldrig skådespelat förut). Regissören berättade innan filmen att han var tvungen att muta Levan med sushi för att han skulle få göra fler än tre tagningar haha, gulligt. Hur som helst – en vacker socialrealistisk film och ett stycke nutidshistoria med inblick i något man aldrig annars ser, d.v.s. f.d. sovjetiska migranter som försöker överleva och leva i en globaliserad värld. Sevärd, men jag jämför allt med Den stora friheten nu och ingen av de andra filmerna på festivalen har hittills berört mig så mycket som den, så 3,5 av 5.

    Brighton 4th

    FEBRUARI

    De oskyldiga (2021)
    Ojojojoj det här var nog den mest obehagliga film jag sett sen typ… alltid? En psykologisk thriller som var betydligt värre än vad jag trodde den skulle vara. Den utspelar sig i en norsk, skogsnära förort mitt i högsommaren, då asfaltsgårdarna är tomma för att alla är på semester. Men två barn är kvar, och nyinflyttade Ida och hennes autistiska syster Anna börjar hänga med dem. Tillsammans utforskar de fyra gården och det närliggande skogspartiet långt bort från föräldrarnas vakande ögon, och leker med det som verkar vara övernaturliga krafter. Till en början är det just lek, men snart börjar mycket obehagliga saker att hända. Filmens känsla är likadan. Till en början är den visserligen obehaglig, mycket tack vare den stämningsfulla musiken (som alltid i skräckfilmer) och bara det faktum att det handlar om just barn, men allt som filmen går blir den mer och mer jobbig att kolla på. Jag såg den med Erik och han kunde inte kolla klart, och själv var jag tvungen att fast forward:a flera gånger och stänga av ljudet. Men OJ så bra den var. Om den bara hade varit lite mindre läskig hade den varit en F A N T A S T I S K film, nu var den liiiite för läskig för min smak hehe. Men otroligt välgjort, helt fantastiska rollprestationer av dessa fyra barn i blott nioårsåldern, och en gastkramande stämning från första scenen. Trots att det nästan hela tiden är sol och högsommar är obehaget hela tiden runt hörnet, och man undrar som tittare vad det är för mörk kraft som lurar i skuggorna. Filmen fick mig att tänka på den svenska filmen Gräns, som delvis rör sig inom thriller-genren och också innehåller teman som nordisk mystik, övernaturlighet, småkryp och skog. Se den här om du gillar psykologiska thrillers – du kommer älska! Se istället Gräns om du är lite faint-hearted men ändå vill ha lite mörker och mystik i en nordisk setting 😉 4 av 5 (ett poäng försvinner för att den var FÖR läskig för mig!)

    TriArtPlay ‣ De oskyldiga

    Prejudice and Pride: Sweden’s Queer Film History (2021)
    En odyssé genom svensk queer film historia, med början i Vingarne från 1916 som anses vara världens första queera film!? Eller åtminstone med queera inslag. Ty på den tiden var det ju fortfarande olagligt att vara gay (det slutade det vara 1944, och sjukdomsstämpeln togs bort 1979), så eventuella queera inslag i filmer måste vara subtila. De som fattade, de fattade. Via Ingmar Bergman (t.ex. Ismael i Fanny och Alexander är en väldigt queer karaktär!) och Mai Zetterling och klassikern Fucking Åmål från 1998 (finns ingen som den!!) till And then we danced som är svenskproducerad. Lärde mig massor, t.ex. att Greta Garbo var lesbisk hehe. Fin dokumentär om svensk film ur ett queer perspektiv! 4 av 5

    Boiling point (2021)
    En psykologisk dramathriller i en enda lång tagning, där man kommer riktigt nära personerna som jobbar på en stressig restaurang, där ytan är polerad men där ilska bubblar och stressen sönderdelar bakom kulisserna, bortom restauranggästernas insyn. Stressigt värre när huvudkaraktären kämpar med att hålla ihop det, både i det privata och under själva restaurangkvällen. Gillade att filmen uppmärksammade subtil vardagsrasism utan att det var det filmen handlade om, det fanns bara där i kulissen precis som det gör i verkligheten. Bra film! 4 av 5

    Boiling Point review – Stephen Graham bubbles in one-shot restaurant drama  | Movies | The Guardian

    Fanny & Alexander (1982)
    Såg Fanny och Alexander från 1982, och det är faktiskt den första Bergman-filmen jag sett. “Men har du inte sett den!?” utbrast pappa – men när skulle jag ha sett den egentligen? Det är inte som att man har för vana att se gamla klassiska filmer om man inte anstränger sig. Hur som helst såg jag “kort”versionen (d.v.s. den som är tre timmar istället för fem hehe) för det var den som fanns tillgänglig på Drakenfilm, men nu såhär i efterhand ångrar jag det lite, eftersom jag uppenbarligen missade flera scener. T.ex. är scenerna med Ismael, som jag efter att ha sett Fördom och stolthet-dokumentären tyckte var en extra intressant karaktär, nedklippta rejält. När jag har chansen ska jag ta mig an att se hela versionen, för det är det nog värt tycker jag. I alla fall, det som börjar som ett idylliskt julaftonsfirande anno 1907 utvecklar sig snart till ett nästan thrillerliknande psykologiskt drama där det är svårt att skilja på vad som är barnens fantasier, vad som är magi och vad som faktiskt händer på riktigt. Och kanske är det det som är meningen? Jag googlade på tolkningar och recensioner av filmen efteråt och det finns spaltmeter av sådana. Säkert är att jag behöver se den här filmen igen, och då den långa versionen, för att ge den rättvisa och se fler saker jag inte såg första gången. Det var hur som helst roligt att se skådespelare som Pernilla August (som jag senast såg som drottning Kristina i Young Royals!), Stina Ekblad, Börje Ahlstedt (som jag ju mest känner som Ronjas pappa Mattis hehe) och Allan Edvall som unga (nåja – Allan Edvall var väl inte direkt ung hehe), med vetskapen att åtminstone Pernilla August fick sitt genombrott med denna film. Av mig får filmen 4 av 5, kanske för att jag som sagt jämfört allt med Den stora friheten nu och den berörde mig djupare, men också med brasklappen att jag ju inte såg hela – och att jag måste göra det!

    Avsnitt 3: Fanny och Alexander (12) | Fanny och Alexander | TV | Arenan |  svenska.yle.fi

    MARS

    Den långa flykten (1978)
    Den långa flykten, eller Watership down som originaltiteln är, hade legat på min watch-list sen ett tag tillbaka p.g.a. klassiker, och jag har som projekt att se och läsa klassiker. Så jag tog tillfället i akt när jag såg att Are hade boken i sin bokhylla (visste inte ens att det var en bok från början?), vi började prata om filmen och bestämde oss för att se den (han hade redan sett den). Den långa flykten handlar om en kaninkoloni som flyr, eller åtminstone delar av den, eftersom en av dem är synsk och har sett hur deras koloni kommer att förstöras, och att de därför måste lämna. Filmen handlar sedan om deras flykt mot en tryggare plats, och deras strapatser för att nå dit. Introt till filmen är helt fantastiskt: det är en trippig sekvens målad i en annan stil än resten av filmen om tidernas begynnelse: världen skapades av guden Frith och alla djur var växtätare som levde i harmoni. Kaninerna blev fler och fler, liksom deras aptit, vilket ledde till att maten inte räckte. Frith beordrar därför kanin-prinsen El-Ahrairah att kontrollera sitt folk, utan resultat. Frith ger därför speciella egenskaper till alla djuren: han skapar rävar, grävlingar och andra rovdjur som kan jaga kaninerna. El-Ahrairah har lärt sig en läxa, men kaninerna får ändå också en gåva: list och snabbhet:

    “El-ahrairah, your people cannot rule the world, for I will not have it so. All the world will be your enemy, Prince with a Thousand Enemies, and whenever they catch you, they will kill you. But first they must catch you, digger, listener, runner, prince with the swift warning. Be cunning and full of tricks and your people shall never be destroyed.”

    Jag visste att filmen var ganska hemsk och indeed, även om det är en barnfilm är det en hel del mörka scener. Men det är också en fin film – dock en produkt av sin tid (finns t.ex. knappt någon kvinnlig karaktär). Den är också ganska snabb? Alltså mycket händer snabbt, och filmen hade nog varit bättre om den hade fått ta det lite lugnt. 3 av 5!

    Watership Down: Bigwig in a snare - YouTube

    The handmaiden (2016)

    En psykologisk thriller med många oväntade twists and turns. Den utspelar sig under Japans ockupation av Korea under första halvan av 1900-talet, där den yrkeskriminelle Fujiwara planerar att förföra den japanska arvtagerskan Lady Hideko, gifta sig med henne och stjäla hennes arv. För att åstadkomma detta anställer han ficktjuven Sook-hee för att, under täckmanteln som Hidekos kammarjungfru, få Hideko att gifta sig med Fujiwara. Filmen var inte lika magisk som första gången jag såg den, men ändå otroligt sevärd – inte bara för spänningen utan också för the steaminess mellan Hideko och Sook-hee. En riktigt het film. 4 av 5.

    APRIL

    Tillsammans (2000)

    Såg äntligen Lukas Moodysons dramakomedi Tillsammans som jag hört mycket gott om. Filmen utspelar sig i ett alternativt vänsterkollektiv i mitten av 1970-talet, och innehåller alla fördomar man har om sådana. Barn döpta till Tet, flersamhet, en gul folkabuss, rödvin, orakade armhålor och såklart mycket drama. Mycket underhållande och sevärd. 4 av 5.

    MAJ

    Pride (2014)

    En av mina favorit-filmer är Pride, som jag också skrivit om här. Pride utspelar sig på 80-talet, och berättar historian om hur gruvarbetarna i Dulais i södra Wales under sin strejk 1984-1985 (den längsta i brittisk historia) fick ekonomiskt stöd av en grupp modiga, modiga hbtq-aktivister, Lesbian and Gays Support the Minors (LGSM). LGSM samlade ihop och donerade mer till gruvarbetarna än någon annan stödgrupp. För de förstod och visste hur det kändes att bli smutskastade i tidningarna, få  sina rättigheter ignorerade eller bli slagna och misshandlade av poliser. Och de delade sitt hat mot Thatcher och polisen med gruvarbetarna. I sin kamp förenades de. 5 av 5.

    Annihilation (2018)

    En Sci-fi-film som Are ville att jag skulle se som han tyckte var bra, men jag var inte helt övertygad. Den handlar om en mystisk gas eller växtlighet, “The shimmer”, som börjar ta över världen, och som en kvinnlig biolog ger sig ut för att undersöka tillsammans med några kollegor. Tillsammans upptäcker de långsamt sanningen om det mystiska skimret. Spännande, men också ganska weird film tbh, men jag gav den i alla fall 2,5 av 5.

    JUNI

    The invisible man (2020)

    En film som började som en riktig rysar-skräckis, men sedan at some point slutar vara läskig (så som det blir när man ser för mycket av monstret) och sedan “bara” blir en action-film. Icke desto mindre mycket sevärd, och det är absolut ett par scary moments med – jag hade inte velat se den själv (Are var med hehe). Handlar om en kvinna (spelad av Elizabeth Moss) som lyckas fly från sin våldsamme make, som strax därefter dör, men som ändå inte tycks lämna henne ifred. Hon är övertygad om att han på något sätt fortfarande lever eftersom han fortfarande plågar henne med sin närvaro, men ingen tror henne. Ni hör ju, spännande! 3,75 av 5. Ja jag har nu tydligen infört fjärdedelar också.

    Call me by your name (2017)

    Såg om denna steamy och vackra rulle från 2017. Den utspelar sig under en het (i flera bemärkelser) sommar i Italien på 80-talet, och handlar om tonårskillen Elio (spelad av Timothée Chalamet) som blir helt besatt av den äldre doktoranden Oliver som över sommaren arbetar för Elios pappa och skriver på sin avhandling. Mer än så behöver jag kanske inte säga, but there is hotness, vackra vyer, och ett hus på den italienska landsbygden som man bara vill flytta in i. 4 av 5.

    JULI

    Masjävlar (2004)

    Fin film om relationer som trots sina år på nacken ändå åldrats ganska väl. Med Sofia Helin i huvudrollen som Stockholmstjejen som kommer tillbaka till hembygden i Dalarna för pappas födelsedag, men ändå aldrig tycks vara bra nog. Sevärd ändå! 3,5 av 5.

    Pom poko (1994)

    Pom Poko ingick i projektet Se alla Studio Ghibli-filmer men det här var en riktigt konstig film med en stark obsession with balls som man bara inte kan ignorera p.g.a….. well, de syns hela tiden. I bilden här nedan flyger de t.ex. med hjälp av sina pungkulor?? Naej, denna film rekommederar jag inte. 1,5 av 5.

    Moulin rouge (2001)

    Har bland annat skrivit om här, då det är en film jag älskar sedan minst tio år tillbaka. Filmen, i galen regi av Baz Luhrmann, börjar som en komedi men slutar tbh sad af. 2013 skrev jag detta om filmen: “Den handlar om Christian (Ewan McGregor), en ung författare som reser till Paris för att skriva om “freedom, beauty, truth and love”. Som av en händelse blir han indragen i en bohemisk pjäs som sätts upp på nattklubben Moulin Rouge. För att övertyga överhuvudet Harold Zidler om att satsa på pjäsen arrangeras ett privat möte med Moulin Rouges stjärna Satine (Nicole Kidman). Problemet är att hertigen och Moulin Rouges investerare också lovas ett privat möte med Satine under samma kväll; som gjort för förväxlingar.”. 4 av 5!

    AUGUSTI

    Nightcrawler (2014)

    En obehaglig, spännande thriller med Jake Gyllenhall i en riktigt otrevlig och osympatisk roll som nyhetsfotograf, där det gäller att vara först på plats, oavsett pris. Mycket spännande! 4 av 5.

    Harriett (2019)

    En mycket gripande och sevärd film om Harriett Tubman, konduktör på den underjordiska järnvägen, som räddade hundratals slavar från slaveriet under 1800-talet. Sån jävla power-kvinna, och dessutom med en gudomlig röst. Har blivit besatt av låten “Stand up” insjungen av skådespelaren Cynthia Erivo sedan jag såg filmen. Rekommenderar! 4,5 av 5.

    SEPTEMBER

    The cat returns (2002)

    Ännu en film i Studio Ghibli-projektet (som alltså går ut på att se alla Studio Ghibli-filmer). Denna hade varken jag eller Are sett så vi gjorde slag i saken. Som vanligt är det en ung tjej i huvudrollen, och i denna film är det när hon räddar en katt från att bli ihjälkörd som konstiga saker börjar hända. “The kingdom of cats” vill hylla henne för hennes insats, men kanske inte på ett sätt hon uppskattar, och som visar sig vara farligare än vad hon kunnat drömma om. En ändå helt okej underhållande film, det finns bättre Studio Ghibli-filmer – men det finns också betydligt sämre (som konstiga Pom Poko). Teckningarna är vackra och minutiöst detaljerade, och det gör så mycket oavsett hur bra själva dramaturgin är. 3 av 5!

    Världens värsta människa (2021)

    Den här filmen har ju varit i etern och när den kom ut på Svt play bestämde jag mig för att se den. En dramakomedi som oväntat blir väldigt sorglig på slutet, jag hulk-grät. Filmen består av tolv kapitel plus prolog och epilog, och kretsar kring Julie och hennes trettio-nånting. Julie är ett barn av sin tid som pluggat olika saker utan att riktigt fastna för något, inte riktigt vet om hon vill ha barn och som har svårt att binda sig. Samtidigt har hon också svårt att vara ensam och slänger sig in i relationer. Hon lever lyckligt med den ganska mycket äldre Aksel, men en dag träffar hon en annan kille av en slump, och de får en djup connection. De är aldrig otrogna, men det väcker något i henne. Vidare vidare.

    Jag tyckte verkligen att filmen lyckades fånga en skandinavisk 25-30-åring på 2020-talet på ett väldigt träffsäkert sätt. Kringfladdrandet och att aldrig riktigt commit:a till något för det finns tusen andra val. Alla dessa val. Se den! Mycket underhållande och sevärd. 4 av 5.

    OKTOBER

    Triangle of sadness (2022)

    Jag såg Ruben Östlunds Triangle of Sadness från 2022 tillsammans med Mim på Bio i Kalmar i oktober. Hype:ad som få är detta en underhållande, och stundtals mycket äcklig, komisk satir och kommentar av det samtida klassamhället. Något orealistisk, men som Liv Strömqvist säger i En varg söker sin podd gör det kanske inget eftersom det är fiktion. Mycket sevärd! 4 av 5.

    Där kräftorna sjunger (2022)

    Såg ännu en biofilm med pappa, denna gång Där kräftorna sjunger. Eftersom jag läst boken och tyckte den var överhypead, bra var den inte, hade jag ganska låga förväntningar – förstärkta p.g.a. ljumma recensioner – men blev positivt överraskad. Tycker att filmatiseringen av boken var välgjord, och det var dessutom mycket gripande, grät flera gånger. Sevärd! 4 av 5.

    NOVEMBER

    About time (2013)

    Såg en random film på väg hem från Berlin p.g.a. det råkade vara utbudet på Flixbus eget lilla filmbibliotek. Oväntat bra ändå, jag var underhållen även om skådespeleriet från huvudrollsinnehavaren stundtals var sissådär. Men mysigt ändå, den handlar om en kille som kan resa i tiden för att fixa till misstag, men moral of the story är typ att det är vardagarna som är livet, och att det är dem man skall leva som om det vore den sista, and make the best out of. Cheesy, men som sagt, ändå sevärt. 3,5 av 5.

    Diktatorn (1940)

    Jag sa lite på skoj till Are att “Ska vi se Diktatorn från 1940?”, men den visade sig vara otroligt bra och ingen av oss ville stänga av förrän vi sett slutet. Detta måste vara en av Chaplins bästa filmer, och han är briljant både som den judiske barberaren och som Hitler (eller Henkel, som han heter i filmen). Eftersom den släpptes 1940 hade vidden av Förintelsen ännu inte nått omvärlden, och Charlie Chaplin skall i efterhand ha sagt att om han visste om fasorna skulle han kanske inte skämtat så lättvindigt om Förintelselägren, som i filmen flimrar förbi inte som en avrättningsmaskin utan mer som ett slags arbetskollo som man kan rymma ifrån. Icke desto mindre är det en kritisk kommentar mot Europas fascistiska vindar som blåste starka då (och tyvärr också nu). Balett-scenen där Henkel dansar med en jordglob är fantastisk. Mycket sevärd! 4 av 5

    Chaplins pojke (1921)

    Vi blev inspirerade och såg ytterligare en Chaplin-film, eftersom det fanns flera ute på Svtplay-vid den här tiden. Den här filmen är dock gjord tjugo år tidigare då ljudfilmen ännu inte slagit igenom, så detta är en stumfilm. Det är något speciellt med att ta del av verk som är över hundra år gamla – speciellt när man tänker sig hur många andra människor som tagit del av verket före en själv – och trots sina hundra år på nacken är det absolut en sevärd film, men inte alls i samma klass som Diktatorn. Handlingen är liksom lite… off? Och jag läste någonstans att tidiga filmer ofta inte hade så starka handlingar, utan det var mer en samling sketcher, och det är en ganska bra beskrivning även om det finns en liten röd tråd. 3 av 5.

    En runda till (2020)

    En riktigt dansk film med Mads Mikkelsen i en deppig huvudroll som gymnasielärare som tappat stinget, och som tillsammans med några vänner genomför ett experiment utifrån en filosofs tes om att vi fötts med en halv promille för lite. De skall alltså testa att hela tiden ligga kring en halv promille och se om livet blir bättre. Experimentet spårar förstås ur. Intressant att jag och Are hade helt olika tolkningar av slutet (min tolkning var mycket deppigare). Oavsett mycket sevärd! 4 av 5.

    Boy from heaven (2022)

    Jag och Olivia gick på bio och såg Boy from heaven som handlar om fiskarsonen Adam som genom ett stipendium får chans att studera islam på det prestigefulla Al-Azhar-universitetet i Kairo. Strax efter att han ankommit dör den överste imamen, och en maktkamp mellan den religiösa makten och landets president tar vid, där Adam blir indragen. En mycket sevärd film där man får en unik inblick i en värld man aldrig tidigare fått del av, och som ingen kan lämnas oberörd av. 4 av 5.

    DECEMBER

    Dirty dancing (1987)

    En klassiker jag sett massor av gånger, som trots sina år på nacken ändå håller. Visste ni att det var väldigt nära att Dirty Dancing inte alls skulle få släppas (och bli den enorma hit den ändå blev!) p.g.a. den mycket liberalt skildrade abortscenen…? Hur som helst, alltid sevärd film som får mig att vilja dansa. Om den naiva tonårstjejen “Baby” som under en sommarsemester med familjen någon gång under 60-talet drömmer om att rädda världen, men möter verklighetens klassamhälle i dansaren Johnny “Nobody puts Baby in a corner” Castle. Och resten är ju historia. 3,5 av 5!

    The boy who harnessed the wind (2019)

    Jag såg denna film även förra året och då skrev jag följande: “Filmen utspelar sig i Malawi på tidigt 2000-tal, där svår torka och hunger råder. Människorna lever på gränsen, och fastän utbildning är högt skattat har alla inte råd. William är en ung briljant pojke som försöker fundera ut hur han kan hjälpa sin familj och sin by under den svåra torkan: hur kan han tämja vinden? Filmen är based on a true story om en pojke som faktiskt gjorde just detta, d.v.s. tämjde vinden, och den drabbade mig så mycket. Otroligt bra film som jag starkt rekommenderar!” Då gav jag den 5 av 5, men kanske blir sådana filmer som man blir golvad av första gången man ser dom lite sämre andra gången man ser dom, så nu får den “bara” 4 av 5.

    Netflix film tells tale of Malawian eco boy genius

    Persepolis (2007)
    En humoristisk skildring om allvaret i 80-talets Iran, med den iranska revolutionen 1979 och den efterföljande islamiseringen. Vackert animerad med fantastiska ansiktsuttryck hos huvudkaraktären Marji. Se den! 4,5 av 5

    Roya's review of Persepolis: The Story of a Childhood

    Harry Potter 1, 2 och 3 (2001, 2002, 2004)

    Kommentar överflödig. De är sevärda och bra, och jag har sett dem hundra gånger haha. (3,5/5)


    One response to “Filmer 2022”

    1. […] på filmfestivalen, har jag och Are också sett Magisterlekarna (från förra årets filmfestival, som jag skrev om här!) och Pleasure (från förrförra årets filmfestival som jag och Olivia såg på bio). Båda är […]


  • Tag: Där kräftorna sjunger


    Där kräftorna sjunger – Delia Owens (2020) & Introduktion till kriminologi 1 – Jerzy Sarnecki & Christoffer Carlsson (2020)

    Har läst ut en hel bok och en halv bok sen sist. En roman och en fackbok. Jag börjar med romanen, d.v.s. Där kräftorna sjunger av Delia Owens (i svensk översättning) från 2020. Att det blev den svenska översättningen är för att m&p råkade ha den hemma men egentligen vill jag läsa på originalspråk om det är engelska, för det blir ofta lite… konstlat? Med översättningar från engelska? Hur som helst. En riktig bladvändare! Har tänkt läsa den ett tag eftersom jag sett den i etern, men nu kom jag mig för på uppmaning av pappa som älskade boken. Och visst är den bra! Och jag återkommer till det! Men det är ändå något som skaver, och jag kan inte riktigt sätta fingret på vad.

    Kanske är det (SPOILER ALERT) det faktum att Kya blir så otroligt smart och bildad, fastän hon inte ens gått i skolan, utan lärt sig helt på egen hand. Så till den grad att hon blir en välrenommerad författare. Det känns bara lite… overkligt? Eller kanske är det att karaktärerna inte riktigt berör hjärteroten, såsom Karl-Oskar och Kristina i Utvandrarna eller Jude i Ett litet liv gör. Eller kanske är det att boken känns lite pretentiös i sina översvallande och nästan skriva-på-näsan-beskrivningar av våtmarken. Ja, jag vet inte riktigt vad det är, men den får inte full pott från mig för den där obestämda känslan av att något inte når ända fram. Icke desto mindre är det en mycket bra och läsvärd bok, som sagt en riktig bladvändare som jag läste ut på ett par dagar. Det är fascinerande hur den börjar som en roman och sedan övergår i något som skulle kunna likna en kriminalare, speciellt i slutet med (SPOILER ALERT!) rättegångsscenerna. Boken är också skickligt uppbyggd med två parallella tidslinjer som vävs ihop och så småningom möts. Så – trots det där som skaver rekommenderar jag ändå denna bok för den som vill ha något lättläst man snabbt kommer in i och har svårt att lägga ifrån sig. Lättsmält, spännande, okomplicerat, vackert – mer behöver man ju egentligen inte som sommarlektyr på stranden.

    Sen i min kriminologikurs har jag även läst del 2 i Introduktion till kriminologibrottslighetens omfattning, karaktär och orsaker (volym 1) av Jerzy Sarnecki och Christoffer Carlsson, också från 2020. En fackbok alltså, och den del jag läste behandlade kriminologiska idéer och teorier från 1700-talet (då synen på brott och straff började förändras i.o.m. upplysningen) fram till idag. Och detta är en mycket bra bok som jag tyckte mycket om! Jag läste även sammanfattningarna i de andra kapitlen som inte tillhörde de ca 200 sidor som utgjorde del 2 som jag läste, och hade jag haft mer tid hade jag nog läst hela så jag rekommenderar den här till de som är intresserade av kriminologi. Utöver att boken på ett mycket systematiskt och lättförståeligt sätt redogör för de viktigaste kriminologiska idéerna och teorierna gör den det också på ett väldigt pedagogiskt sätt. Jag har ju läst på universitetet i snart ett decennium nu, och tankegods som socialkonstruktivism har jag stött på X antal gånger. Men sällan har jag läst det så väl och pedagogiskt förklarat som här! Utan att för den sakens skull känna att författaren har låg tilltro till sin läsare (som jag kände när jag i samma kurs läste boken Kriminologins grunder som jag tyckte var alldeles för grund, med ett alldeles för pratigt språk och avsaknad av teori, som ju är det jag är intresserad av).

    Boken går som sagt igenom relevanta teorier och idéer om brott och straff, från att genom upplysningens lämna synen på brott som ett resultat av demoner, djävulen eller andra religiösa orsaker, via filosofen Beccarias omdanande skrifter om att straff bör bli mer humant, 1800-talets (ras)biologiska förklaringar till brottslighet (att man kan se på någon att den är en brottsling, och att han är född sådan), till sociologins intåg under tidigt 1900-tal och framåt där man snarare sökte brottslighetens orsaker i samhället och sedan mer kritiska kriminologiska teorier influerade av t.ex. marxism, postmodernism, kritisk rasteori och feminism under 1960- och 1970-tal och så tillbaka till biologiska eller snarare neurologiska förklaringar/teorier. Som sagt, en mycket välskriven bok som jag kommer ha stor behållning av och som jag stark rekommenderar för kriminologi-intresserade.


    One response to “Där kräftorna sjunger – Delia Owens (2020) & Introduktion till kriminologi 1 – Jerzy Sarnecki & Christoffer Carlsson (2020)”

    1. Mami Avatar
      Mami

      Jag tycker inte det skaver om där Kräftorna sjunger.

Om mig

En (snart) trettioårig person med (snart) tjugo års (!) bloggkarriär, som nuförtiden mest upprätthåller bloggandet för min egen nostalgis skull, men du är förstås välkommen att hänga på. Skriver mest om kultur jag konsumerar, men även om min vardag, politik och annat smått och gott. Borgerliga intressen – god mat och vin, vackra tavlor, klassisk litteratur och dyra sporter – med hjärtat på rätt ställe (d.v.s. vänster).

Kategorier

Arkiv

Böcker 2022

Det är december och dags för alla summerings-inlägg som jag är så förtjust i p.g.a. nostalgiker. Och under året har jag dokumenterat böckerna jag läst! Jag har typ 200 sidor kvar på Simone de Beuavoirs tegelsten Det andra könet från 1949, så vi får väl se om jag hinner klart med den, isåfall får jag lägga till den i slutet på den här listan också 🙂 Men so far kommer här årets lästa/lyssnade böcker, i kronologisk ordning:

Klubben – Matilda Voss Gustavsson (2019)

Klubben

Popp hade lånat mig Klubben för länge sedan, och den har legat på mitt nattygsbord i väntan på att bli läst. Men som alltid har jag hundra andra böcker jag håller på med samtidigt (eller åtminstone fyra andra) så den har fått vara liggande. Men när jag reste till Amsterdam tänkte jag att jag behöver en lätt bok (alltså rent viktmässigt) då alla de andra jag läser är så tjocka, och en bok som är lättläst (alltså som man vill fortsätta läsa) för att döda tid på långa tåg- och bussresor. Tog således med mig Klubben, en reportagebok av DN-journalisten Matilda Voss Gustavsson från 2019, som handlar om Svenska Akademiens mörkanden av Jean-Claude “Kulturprofilen” Aurnaults sexuella trakasserier och våldtänker. Boken är väldigt meta, för den handlar liksom om hur Voss Gustavsson skriver fram reportaget som så småningom publicerades i DN och blev hennes breakthrough. Om hur hon intervjuar olika kvinnor som utsatts för Arnault, om känslorna alla berättelser framkallar hos henne, om nervositeten inför publiceringen. Det reportage som publicerades anonymiserade Arnault, men här är han fullt synlig, och det finns också en del bakgrundsfakta om honom i boken.

Boken var absolut läsvärd, och lättläst, men den är också ett tydligt tidsdokument som jag redan tycker är lite föråldrad? Alltså inte språket eller hur den är skriven, men bara själva berättelsen. Det var ju redan två år sen nu, och metoo var ännu längre sen. Det känns liksom inte lika aktuellt längre. Vilket är synd, då det ju är en bra bok. Som sagt, absolut läsvärd, men frågan är hur väl den kommer åldras…?

A feast for crows – George R.R. Martin (2005)

A Feast for Crows: A Song of Ice and Fire (Game of Thrones): Martin, George  R. R.: 9780553582024: Amazon.com: Books

A feast for crows är den fjärde delen i den mastodontiska Game of thrones serien, fast det är den femte boken eftersom den föregående (A storm of swords) är uppdelad i två delar. Liksom sina föregångare är detta en fantastisk fantasy-bok som på ett unikt sätt skriver fram en historia genom sina olika karaktärer. I just A feast of crows får man “bara” följa karaktärerna i och omkring Kings Landing och Dorne, så man får inte veta något om t.ex. Daenerys, John Snow eller Tyrion. Däremot får man följa Cersei i Kings Landing och hennes kamp om att regera och skydda sin son, Jaimie som försöker deala med sin avhuggna hand och kärlek till Cersei, Samwell som är på väg söderut till The Citadel med Grandmaster Aemon, Alayne a.k.a. Sansa Stark som lever undercover uppe i The Vale, o.s.v. Jag tycker en recension tryckt i början av boken summerar Game of thrones superbt:

Most fantasty writers follow the battle-of-good-and-evil model of their great predecessor, J.R.R. Tolkien. Not Martin. He draws his protagonists from several warring families and shows what’s happening through their eyes, switching with each chapter and telling their stories so compellingly that we root for them all to win – even though if any of them does, it will be a disaster for the others…”

Precis så. Till skillnad från många andra fantasy-serier finns här inga tydliga antagonister: alla karaktärer har både ont och gott i sig och det är det jag gillar. Det är därför det är så intressant att fråga vem som är någons favoritkaraktär, för det skulle kunna vara vem som helst. I serien får man ju aldrig läsa from the point of view of Joffrey Lannister eller Ramsay Bolton, två fruktansvärda karaktärer som bara har ont i sig, så därför gäller detta för böckerna, d.v.s. att man älskar och hatar dom alla.

Googlade för övrigt precis på huruvida näst-nästa bok (jag har nu börjat på den femte, A dance with dragons, som är uppdelad i två böcker och den första täcker över 1000 sidor…..) som heter A winds of winter över huvud taget kommer komma någon gång, men det är still in process. Hoppas den kommer lagom till att jag läst ut A dance with dragons del 1 & 2 haha.

I en annan klass – Emma Leijnse (2022)

I en annan klass - Natur & Kultur

En lättläst reportagebok om svensk skola och specifikt ojämlikheten i svensk skola. Det är ju ingen rocket science och egentligen inget nytt, men Leijnse gör det smärtsamt tydligt hur Sverige inte lyckas ge alla barn och unga samma möjligheter i skolan, därför att ojämlikheten är närmast grotesk. Systemet är riggat från början, eftersom de som har sämst förutsättningar att klara skolan också har mindre tillgång till skolböcker, färre legitimerade lärare, mer personalruljans och sämre arbetsmiljö – bara för att nämna några saker.

DN skrev om boken“Kärnan i ‘I en annan klass’ sammanfattas redan i titeln – utbildning har åter blivit en klassfråga, där barn från välbärgade områden får den skolgång de enligt skollagen har rätt till, och barn från socioekonomiskt svaga områden inte får det. Lägg till att i den förstnämnda kategorin finns nästan inga barn med invandrarbakgrund och i den sistnämnda kategorin finns inga eller nästan inga barn med etniskt svensk bakgrund och bilden av den segregerade osköna nya värld vi har skapat är komplett.“ Jag bloggade om den här.

Jane Eyre – Charlotte Brontë (1847)

Jane Eyre - Charlotte Bronte | Science Fiction Bokhandeln

Jane Eyre av Charlotte Brontë handlar om just Jane Eyre, en föräldralös flicka som man får följa under hennes tid hos sin elaka styvmoder, på en internatskola där hon sedermera blir lärare, och sedan governess på Thornfield Hall där hon utvecklar en romans med Mr Rochester, hennes master. Boken var en av de första böckerna som skrivits som fokuserade på protagonistens moral och känsloliv d.v.s. Jane Eyre: innan hade man inte haft ett sånt här intimt förstapersons-perspektiv där man liksom får komma in i huvudpersonens huvud: varför boken blev så populär under det viktorianska England och idag fortfarande räknas till en av Storbritanniens viktigaste och mest inflytelserika böcker. Trots sin klassiker-status gick boken dock ganska långsamt att läsa och jag fick kämpa en del för att komma igenom. Stundom var den varit fängslande, men oftare seg, och ibland var det också lite svårt att förstå dramaturgin. Icke desto mindre var det intressant att läsa 1800-talslitteratur och språket är helt fantastiskt, det är nästan som varenda sida är ett stycke poesi. Därför kan jag försiktigt rekommendera denna bok, även om den inte direkt blew my mind. Skrev mer utförligt om boken här.

Från Platon till demokratins kris – Sven-Erik Liedman (2020)

En bok om idéhistoria från just Platon och de gamla grekerna fram till idag. Riktigt intressant blir det dock enligt mig först kring upplysningstiden för då blir kopplingen till idag mer uppenbar, och det blir tydligt att idéer och skeenden på 1700-talet fortfarande har stor påverkan i modern tid, och det är väl det jag tycker är som mest intressant. Så början av boken tyckte jag var mindre intressant men icke desto mindre läsvärd. Efter de gamla grekerna fortsätter boken framåt i tiden och går igenom de ledande/mest inflytelserika västerländska politiska idéerna om människa och samhälle, och jag har haft stor hjälp av denna bok inte bara i mina egna historiastudier utan också som samhällskunskapslärare och bara generellt för att det är väldigt intressant med ideologi- och idéhistoria. Så jag rekommenderar för den som liksom jag också är intresserad av det! Skrev om här.

Gift – Tove Ditlevsen (1971)

Titeln Gift är mångtydig, och syftar både på Toves fyra äktenskap, och på det gift som ska komma att styra hennes liv. Boken är nämligen självbiografisk, eller ska man kalla det autofiktion? En kort men intensiv bok om kärlek, skrivande och missbruk, som är så hänsynslöst men samtidigt vackert skriven i all sin enkelhet. Läs för sjutton!!! Skrev om här.

Där kräftorna sjunger – Delia Owens (2020)

En riktig bladvändare som jag läste ut på ett par dagar. Den börjar som en roman och övergår sedan i något som skulle kunna likna en kriminalare, speciellt i slutet med (SPOILER ALERT!) rättegångsscenerna. Boken är också skickligt uppbyggd med två parallella tidslinjer som vävs ihop och så småningom möts. Dock är det något som skaver, som jag inte riktigt kan sätta fingret på vad det är: kanske är det att Kya blir så (SPOILER ALERT!) otroligt smart och bildad som känns lite overkligt, eller kanske är det att karaktärerna inte riktigt berör hjärteroten, eller kanske att boken känns lite pretentiös i sina översvallande beskrivningar av våtmarken. Icke desto mindre som sagt läsvärd och lättläst bok som man snabbt kommer in i och har svårt att lägga ifrån sig. Lättsmält, spännande, okomplicerat, vackert – mer behöver man ju egentligen inte som sommarlektyr på stranden. Skrev om här.

Introduktion till kriminologi 1 – Brottslighetens omfattning, karaktär och orsaker – Jerzy Sarnecki & Christoffer Carlsson (2020)

En fackbok där den delen jag läste behandlade kriminologiska idéer och teorier från 1700-talet (då synen på brott och straff började förändras i.o.m. upplysningen) fram till idag. En mycket bra bok som jag tyckte mycket om! Jag läste även sammanfattningarna i de andra kapitlen som inte tillhörde de ca 200 sidor som utgjorde del 2 som jag läste, och hade jag haft mer tid hade jag nog läst hela så jag rekommenderar den här till de som är intresserade av kriminologi. Utöver att boken på ett mycket systematiskt och lättförståeligt sätt redogör för de viktigaste kriminologiska idéerna och teorierna gör den det också på ett väldigt pedagogiskt sätt. Skrev om här.

Göra sig kvitt Eddy Bellegeule – Édouard Louis (2014)

Göra sig kvitt Eddy Bellegueule är Édouard Louis debutroman, och den är självbiografisk. Den utspelar sig i en av norra Frankrikes gudsförgätna hålor där männens ryggar värker av arbetet på fabrikerna, alkoholism är normen och pengarna ständigt sinar. Här försöker Eddy navigera mellan våldet i vardagen, fattigdomen och sin egen identitet, som inte passar in i det macho-ideal som råder. Édouard Louis skriver om klass på ett lättillgängligt, rått och samtidigt vackert sätt. Ett läsvärt stycke modern arbetarlitteratur! Skrev om här.

Doktor Glas – Hjalmar Söderberg (1905)

En bok skriven i dagboksform där jag:et är Doktor Glas själv, en läkare som ställs inför ett moraliskt val och måste ta ett beslut som kommer att gäcka honom livet ut. Boken utspelar sig under en varm sommar i Stockholm, och det är fint att läsa om Stockholmsmiljöerna och vad de bemedlade sekelskiftsmänniskorna sysslade med (typ, ha hushållerska, äta en god bit mat på Hasselbacken och bestämma träff under skenet av fladdrande gatulyktor). Det är fint att läsa något som skrevs för över hundra år sedan, som med alla gamla klassiker: det är hisnande att tänka på hur många som hunnit läsa samma historia som jag läser nu. Det är absolut en läsvärd bok, och lätt dessutom, eftersom den är såpass kort och skriven på ett tillgängligt sätt, men jag blev inte direkt golvad. Helt okej med andra ord!

1795 – Niklas Natt och Dag (2021)

När vårt tåg från fjällen blev inställt i somras fick vi spendera en hel dag på olika tåg/bussar istället för nattåg, och jag behövde således lättläst lektyr som kunde få timmarna att gå. Jag hade typ fem minuter från det att Pressbyrån öppnade till att bussen skulle gå, så jag högg tag i första bästa roman som såg lättläst och spännande ut (inte den genren jag kanske vanligtvis väljer…) och då blev det 1795 av Niklas Natt och Dag. Insåg först senare på bussen att det var tredje och sista delen i en trilogi, men det gick ändå hyfsat att komma in i storyn även om namnen var lite förvirrande i början. Och tja, det är väl en läsvärd bok, men jag föredrar nog andra typer av historiska romaner. Kan inte riktigt sätta fingret på vad jag inte gillade med denna, men något är det. Men som sagt, läste den gjorde jag ju så den fyllde sitt syfte.

Kvinnor och Äppelträd – Moa Martinson (1933)

En bok som gav kvinnor en röst i proletärlitteraturen, och väckte stor uppmärksamhet för sin frispråkighet. En del av mitt Klassikerprojekt, där jag gärna vill läsa mer klassisk arbetarlitteratur. Denna lyssnade jag dock på, och tyckte var jättebra. Skrev om här. Boken inleds någon gång under mitten av 1800-talet med att skildra mor Sofi, som fött femtan barn varav en oäkting, och hur hon tillsammans med sin väninna åtar sig den märkliga vanan att bada sig en gång i veckan. En dag befinns hon dock drunknad och till begravningen kommer även hennes oäkting. Därefter hoppar boken tre generationer framåt, till mor Sofies oäkta barns barnbarn (d.v.s. mor Sofies barnbarnsbarn) Ellen som växer upp i Norrköpings fattigkvarter i början av 1900-talet. Hon förlorar tidigt sin mamma och utackorderas till lägst bjudande, och växer upp ovetandes om Sally som också är släkt med mor Sofie i nedstigande led. Som vuxna möts de då Ellen blir nyfiken på den märkliga Sally på Mårbo och gör sig ett ärende dit, och ramlar mitt in i en våldsam scen. De båda kvinnorna blir vänner och delar med- och motgångar och livets hårda slit som fattig.

Vävarnas barn, Krigets barn och Vita bergens barn – Per-Anders Fogelström (1981, 1985 och 1987).

Per-Anders Fogelströms trilogi om Stockholms lägsta skikt – de fattiga vävarna, soldaterna, tukthusens fångar, prostituerade och andra trashankar – som utspelar sig under andra halvan av 1700-talet lyssnade jag på i ett streck och tyckte mycket om. En (flera) historisk(a) roman(er) som faller mig mycket mer i smaken än 1795, kanske för att genren är mer roman än deckare, eller kanske för att den har mer levande karaktärer, precis som i Mobergs Invandrarna/Utvandrarna-serie.

Vävarnas barn från 1981 utspelar sig mellan 1749-1779 och handlar om det som titeln avslöjar – vävarnas barn, eller samhällets minst privilegierade som hankade sig fram på klädesfabriken Barnängen. Man får följa de uppdiktade karaktärerna Johannes Krohn, Sofia Krohn och deras familjer i deras hårda arbete på klädfabriken, där man som fattighjon saknas rättigheter ens till sin egen kropp. Många av händelserna och personerna som beskrivs i böckerna är dock historiskt riktiga och Fogelström har gjort ett minutiöst arbete med att skildra berättelsen enligt dessa verkliga händelser. I Krigens barn (1985) får man sedan följa hur krigen som fördes mellan 1788 och 1814 upplevdes av stockholmarna och andra svenskar, genom en menlös soldats perspektiv, och hans vänner och familj. Inte heller soldaterna ägde några rättigheter, och utnyttjades brutalt i krigen som fördes av maktens män. I Vita bergens barn (1987) får man slutligen följa med in på 1800-talet, fram till 1860, och får fortsätta följa de karaktärer man mött i de tidigare romanerna.

Jag tyckte mycket om alla tre romaner, och Helge Skoog som uppläsare var perfekt för rollen. Är sugen på fler av Fogelströms romaner nu.

A dance with dragons – George R.R. Martin (2011)

Och så lyckades jag också läsa ut denna över 1000 sidor långa femte och sista (utkomna) delen av A song of ice and fire, eller Game of thrones som serien heter. Har ju redan läst alla en gång, men jag fastnade igen efter att ha hittat dem på second hand förra året. Episka böcker verkligen, älskar att (nästan) alla karaktärer har både ont och gott i sig till skillnad från de flesta andra fantasy-böcker – det finns inga tydliga antagonister och protagonister, utan man kan ha sina egna favoritkaraktärer av olika anledningar. Liksom i tidigare böcker får man här följa en karaktär i taget, och till en början går denna bok parallell med den innan, som jag läste ut tidigare i år, men går at some point över till nytt stoff, sånt som händer efter A feast for crows. Men när kommer nästa bok är ju frågan!? Det slutar i en sån cliffhanger.

Och så kort om några inte särskilt bra kursböcker, som inte gav lika stort intryck som de ovan, men som jag trots allt också läste (ut) under 2022:

Nordens historiaen europeisk region under 1200 år – Harald Gustafsson (2017)

Den här boken tog jag mig more or less igenom i min historia A-kurs under höstterminen 2021 och vårterminen 2022. Vissa delar läste jag inte men majoriteten av den, och det ändå en upplysande bok om just Nordens historia, som alltså berör både Sverige, Norge, Finland, Danmark och Island och deras till stora delar gemensamma historia.

Ekonomisk historia: Europa, Amerika och Kina under tusen år – Mats Bladh (2012)

En kursbok som jag läst under läsåret i min historiakurs på 30 hp. Dock läste jag inte riktigt hela – de första fem kapitlen (ca 120 sidor) ingick inte i kurslitteraturen, men resten av boken (som totalt är drygt 450 sidor) har jag ändå läst så jag tänkte att den kunde få vara med här. Kul med ekonomisk historia och ett ekonomiskt perspektiv på historian – rekommenderar för den som är nördig som jag hehe.

Kompetens för samspelande skolor: om skolorganisationer och skolförbättring – Ulf Blossing (2008)

Ännu en kursbok om det osexiga ämnet “skolorganisationer och skolförbättring”. Läste i min sista kurs i KPU på samma ämne i april 2022. Ja ni hör ju. Rätt så oinspirerande.

Handledande samtal – Hans Birnik (2011)

Handledande samtal - Hans Birnik - häftad (9789144055725) | Adlibris  Bokhandel

En kursbok jag läste i min kurs om kommunikation och handling, som jag inte tyckte var särskilt intressant och som uppenbarligen inte gjorde några avtryck. Var också hela tiden förvirrad över i vilket syfte jag läste boken: var det i egenskap av framtida handledare för lärarstudenter och elever, eller i egenskap av att jag blir handledd som lärarstudent ute på praktik…? Oklart. Handledning verkar för övrigt som ett väldigt tråkigt ämne tbh.

Lärandets ordning och reda – Marcus Samuelsson (2017)

Lärandets ordning och reda : ledarskap i klassrummet - Marcus Samuelsson -  danskt band (9789127818323) | Adlibris Bokhandel

Ännu en inte särskilt givande kursbok. Som ni märker tyckte jag inte den här kursen var så kul. Det har varit för mikro för mig – jag gillar samhällsteorier på makronivå, som förklarar och analyserar samhällsprocesser och skeenden. Kommunikation blir för mikro, och det är heller inte så politiskt. Och denna bok berättade inte direkt nåt nytt som jag inte redan visste. Relationer är A och O, straff är dåligt, ett auktoritativt ledarskap (d.v.s. att vara en tydlig ledare men samtidigt visa emotionell värme) är det bästa ledarskapet, osv osv.

Kriminologins grunder – Fredrik Andersson (2021)

Ännu en kursbok som jag tyckte var rätt sämst eftersom den var så grundläggande, icketeoretisk och tbh ganska barnsligt skriven. Kan bero på att den var riktad mot gymnasiet. Konstigt att det skulle vara en kursbok på universitetsnivå…? Skummade igenom hela ganska snabbt i alla fall, den går igenom väldigt grundläggande saker för samhällskunskap och just kriminologi men jag saknade som sagt det teoretiska perspektivet.

Kommunikation i klassrummet – Mikael Jensen (2012)

Kommunikation i klassrummet - Mikael Jensen - häftad (9789144077284) |  Adlibris Bokhandel

En annan kursbok jag läste i samma kurs, som inte heller lämnade några större avtryck och inte heller lärde mig något direkt nytt. Eller allting var ju ganska självklart. Allt blir bättre om du planerar väl, det är viktigt att kommunicera tydligt, man skall inte ha för långa genomgångar, osv osv. Okej tack. 🙂

Båten i parken – Per Månson (2014)

En drygt 100-sidig kursbok för Sociologi A som jag plöjde mig i genom ganska snabbt. Faktiskt ganska bra om än upprepande i vissa delar för en som läst många års samhällsstudier, men också nya saker eller åtminstone nya perspektiv. Utmärkt introduktionsbok till sociologi.


2 responses to “Böcker 2022”

  1. […] så mysig (det var min morgon-bok). Boken är – trots att den är skriven innan Barn-serien som jag läste förra året – en fortsättning på Stockholms-eposet som alltså börjar med Vävarnas barn, Krigets barn […]

  2. […] jag hade lyssnat klart på Vävarnas barn, Krigens barn och Vita bergens barn (som jag skrivit om här) läste jag fortsättningen Mina drömmars stad (som jag skrev om här) utan att veta att det var […]

Om mig

En (snart) trettioårig person med (snart) tjugo års (!) bloggkarriär, som nuförtiden mest upprätthåller bloggandet för min egen nostalgis skull, men du är förstås välkommen att hänga på. Skriver mest om kultur jag konsumerar, men även om min vardag, politik och annat smått och gott. Borgerliga intressen – god mat och vin, vackra tavlor, klassisk litteratur och dyra sporter – med hjärtat på rätt ställe (d.v.s. vänster).

Kategorier

Arkiv

Tag: Där kräftorna sjunger

  • Böcker 2022

    Det är december och dags för alla summerings-inlägg som jag är så förtjust i p.g.a. nostalgiker. Och under året har jag dokumenterat böckerna jag läst! Jag har typ 200 sidor kvar på Simone de Beuavoirs tegelsten Det andra könet från 1949, så vi får väl se om jag hinner klart med den, isåfall får jag lägga till den i slutet på den här listan också 🙂 Men so far kommer här årets lästa/lyssnade böcker, i kronologisk ordning:

    Klubben – Matilda Voss Gustavsson (2019)

    Klubben

    Popp hade lånat mig Klubben för länge sedan, och den har legat på mitt nattygsbord i väntan på att bli läst. Men som alltid har jag hundra andra böcker jag håller på med samtidigt (eller åtminstone fyra andra) så den har fått vara liggande. Men när jag reste till Amsterdam tänkte jag att jag behöver en lätt bok (alltså rent viktmässigt) då alla de andra jag läser är så tjocka, och en bok som är lättläst (alltså som man vill fortsätta läsa) för att döda tid på långa tåg- och bussresor. Tog således med mig Klubben, en reportagebok av DN-journalisten Matilda Voss Gustavsson från 2019, som handlar om Svenska Akademiens mörkanden av Jean-Claude “Kulturprofilen” Aurnaults sexuella trakasserier och våldtänker. Boken är väldigt meta, för den handlar liksom om hur Voss Gustavsson skriver fram reportaget som så småningom publicerades i DN och blev hennes breakthrough. Om hur hon intervjuar olika kvinnor som utsatts för Arnault, om känslorna alla berättelser framkallar hos henne, om nervositeten inför publiceringen. Det reportage som publicerades anonymiserade Arnault, men här är han fullt synlig, och det finns också en del bakgrundsfakta om honom i boken.

    Boken var absolut läsvärd, och lättläst, men den är också ett tydligt tidsdokument som jag redan tycker är lite föråldrad? Alltså inte språket eller hur den är skriven, men bara själva berättelsen. Det var ju redan två år sen nu, och metoo var ännu längre sen. Det känns liksom inte lika aktuellt längre. Vilket är synd, då det ju är en bra bok. Som sagt, absolut läsvärd, men frågan är hur väl den kommer åldras…?

    A feast for crows – George R.R. Martin (2005)

    A Feast for Crows: A Song of Ice and Fire (Game of Thrones): Martin, George  R. R.: 9780553582024: Amazon.com: Books

    A feast for crows är den fjärde delen i den mastodontiska Game of thrones serien, fast det är den femte boken eftersom den föregående (A storm of swords) är uppdelad i två delar. Liksom sina föregångare är detta en fantastisk fantasy-bok som på ett unikt sätt skriver fram en historia genom sina olika karaktärer. I just A feast of crows får man “bara” följa karaktärerna i och omkring Kings Landing och Dorne, så man får inte veta något om t.ex. Daenerys, John Snow eller Tyrion. Däremot får man följa Cersei i Kings Landing och hennes kamp om att regera och skydda sin son, Jaimie som försöker deala med sin avhuggna hand och kärlek till Cersei, Samwell som är på väg söderut till The Citadel med Grandmaster Aemon, Alayne a.k.a. Sansa Stark som lever undercover uppe i The Vale, o.s.v. Jag tycker en recension tryckt i början av boken summerar Game of thrones superbt:

    Most fantasty writers follow the battle-of-good-and-evil model of their great predecessor, J.R.R. Tolkien. Not Martin. He draws his protagonists from several warring families and shows what’s happening through their eyes, switching with each chapter and telling their stories so compellingly that we root for them all to win – even though if any of them does, it will be a disaster for the others…”

    Precis så. Till skillnad från många andra fantasy-serier finns här inga tydliga antagonister: alla karaktärer har både ont och gott i sig och det är det jag gillar. Det är därför det är så intressant att fråga vem som är någons favoritkaraktär, för det skulle kunna vara vem som helst. I serien får man ju aldrig läsa from the point of view of Joffrey Lannister eller Ramsay Bolton, två fruktansvärda karaktärer som bara har ont i sig, så därför gäller detta för böckerna, d.v.s. att man älskar och hatar dom alla.

    Googlade för övrigt precis på huruvida näst-nästa bok (jag har nu börjat på den femte, A dance with dragons, som är uppdelad i två böcker och den första täcker över 1000 sidor…..) som heter A winds of winter över huvud taget kommer komma någon gång, men det är still in process. Hoppas den kommer lagom till att jag läst ut A dance with dragons del 1 & 2 haha.

    I en annan klass – Emma Leijnse (2022)

    I en annan klass - Natur & Kultur

    En lättläst reportagebok om svensk skola och specifikt ojämlikheten i svensk skola. Det är ju ingen rocket science och egentligen inget nytt, men Leijnse gör det smärtsamt tydligt hur Sverige inte lyckas ge alla barn och unga samma möjligheter i skolan, därför att ojämlikheten är närmast grotesk. Systemet är riggat från början, eftersom de som har sämst förutsättningar att klara skolan också har mindre tillgång till skolböcker, färre legitimerade lärare, mer personalruljans och sämre arbetsmiljö – bara för att nämna några saker.

    DN skrev om boken“Kärnan i ‘I en annan klass’ sammanfattas redan i titeln – utbildning har åter blivit en klassfråga, där barn från välbärgade områden får den skolgång de enligt skollagen har rätt till, och barn från socioekonomiskt svaga områden inte får det. Lägg till att i den förstnämnda kategorin finns nästan inga barn med invandrarbakgrund och i den sistnämnda kategorin finns inga eller nästan inga barn med etniskt svensk bakgrund och bilden av den segregerade osköna nya värld vi har skapat är komplett.“ Jag bloggade om den här.

    Jane Eyre – Charlotte Brontë (1847)

    Jane Eyre - Charlotte Bronte | Science Fiction Bokhandeln

    Jane Eyre av Charlotte Brontë handlar om just Jane Eyre, en föräldralös flicka som man får följa under hennes tid hos sin elaka styvmoder, på en internatskola där hon sedermera blir lärare, och sedan governess på Thornfield Hall där hon utvecklar en romans med Mr Rochester, hennes master. Boken var en av de första böckerna som skrivits som fokuserade på protagonistens moral och känsloliv d.v.s. Jane Eyre: innan hade man inte haft ett sånt här intimt förstapersons-perspektiv där man liksom får komma in i huvudpersonens huvud: varför boken blev så populär under det viktorianska England och idag fortfarande räknas till en av Storbritanniens viktigaste och mest inflytelserika böcker. Trots sin klassiker-status gick boken dock ganska långsamt att läsa och jag fick kämpa en del för att komma igenom. Stundom var den varit fängslande, men oftare seg, och ibland var det också lite svårt att förstå dramaturgin. Icke desto mindre var det intressant att läsa 1800-talslitteratur och språket är helt fantastiskt, det är nästan som varenda sida är ett stycke poesi. Därför kan jag försiktigt rekommendera denna bok, även om den inte direkt blew my mind. Skrev mer utförligt om boken här.

    Från Platon till demokratins kris – Sven-Erik Liedman (2020)

    En bok om idéhistoria från just Platon och de gamla grekerna fram till idag. Riktigt intressant blir det dock enligt mig först kring upplysningstiden för då blir kopplingen till idag mer uppenbar, och det blir tydligt att idéer och skeenden på 1700-talet fortfarande har stor påverkan i modern tid, och det är väl det jag tycker är som mest intressant. Så början av boken tyckte jag var mindre intressant men icke desto mindre läsvärd. Efter de gamla grekerna fortsätter boken framåt i tiden och går igenom de ledande/mest inflytelserika västerländska politiska idéerna om människa och samhälle, och jag har haft stor hjälp av denna bok inte bara i mina egna historiastudier utan också som samhällskunskapslärare och bara generellt för att det är väldigt intressant med ideologi- och idéhistoria. Så jag rekommenderar för den som liksom jag också är intresserad av det! Skrev om här.

    Gift – Tove Ditlevsen (1971)

    Titeln Gift är mångtydig, och syftar både på Toves fyra äktenskap, och på det gift som ska komma att styra hennes liv. Boken är nämligen självbiografisk, eller ska man kalla det autofiktion? En kort men intensiv bok om kärlek, skrivande och missbruk, som är så hänsynslöst men samtidigt vackert skriven i all sin enkelhet. Läs för sjutton!!! Skrev om här.

    Där kräftorna sjunger – Delia Owens (2020)

    En riktig bladvändare som jag läste ut på ett par dagar. Den börjar som en roman och övergår sedan i något som skulle kunna likna en kriminalare, speciellt i slutet med (SPOILER ALERT!) rättegångsscenerna. Boken är också skickligt uppbyggd med två parallella tidslinjer som vävs ihop och så småningom möts. Dock är det något som skaver, som jag inte riktigt kan sätta fingret på vad det är: kanske är det att Kya blir så (SPOILER ALERT!) otroligt smart och bildad som känns lite overkligt, eller kanske är det att karaktärerna inte riktigt berör hjärteroten, eller kanske att boken känns lite pretentiös i sina översvallande beskrivningar av våtmarken. Icke desto mindre som sagt läsvärd och lättläst bok som man snabbt kommer in i och har svårt att lägga ifrån sig. Lättsmält, spännande, okomplicerat, vackert – mer behöver man ju egentligen inte som sommarlektyr på stranden. Skrev om här.

    Introduktion till kriminologi 1 – Brottslighetens omfattning, karaktär och orsaker – Jerzy Sarnecki & Christoffer Carlsson (2020)

    En fackbok där den delen jag läste behandlade kriminologiska idéer och teorier från 1700-talet (då synen på brott och straff började förändras i.o.m. upplysningen) fram till idag. En mycket bra bok som jag tyckte mycket om! Jag läste även sammanfattningarna i de andra kapitlen som inte tillhörde de ca 200 sidor som utgjorde del 2 som jag läste, och hade jag haft mer tid hade jag nog läst hela så jag rekommenderar den här till de som är intresserade av kriminologi. Utöver att boken på ett mycket systematiskt och lättförståeligt sätt redogör för de viktigaste kriminologiska idéerna och teorierna gör den det också på ett väldigt pedagogiskt sätt. Skrev om här.

    Göra sig kvitt Eddy Bellegeule – Édouard Louis (2014)

    Göra sig kvitt Eddy Bellegueule är Édouard Louis debutroman, och den är självbiografisk. Den utspelar sig i en av norra Frankrikes gudsförgätna hålor där männens ryggar värker av arbetet på fabrikerna, alkoholism är normen och pengarna ständigt sinar. Här försöker Eddy navigera mellan våldet i vardagen, fattigdomen och sin egen identitet, som inte passar in i det macho-ideal som råder. Édouard Louis skriver om klass på ett lättillgängligt, rått och samtidigt vackert sätt. Ett läsvärt stycke modern arbetarlitteratur! Skrev om här.

    Doktor Glas – Hjalmar Söderberg (1905)

    En bok skriven i dagboksform där jag:et är Doktor Glas själv, en läkare som ställs inför ett moraliskt val och måste ta ett beslut som kommer att gäcka honom livet ut. Boken utspelar sig under en varm sommar i Stockholm, och det är fint att läsa om Stockholmsmiljöerna och vad de bemedlade sekelskiftsmänniskorna sysslade med (typ, ha hushållerska, äta en god bit mat på Hasselbacken och bestämma träff under skenet av fladdrande gatulyktor). Det är fint att läsa något som skrevs för över hundra år sedan, som med alla gamla klassiker: det är hisnande att tänka på hur många som hunnit läsa samma historia som jag läser nu. Det är absolut en läsvärd bok, och lätt dessutom, eftersom den är såpass kort och skriven på ett tillgängligt sätt, men jag blev inte direkt golvad. Helt okej med andra ord!

    1795 – Niklas Natt och Dag (2021)

    När vårt tåg från fjällen blev inställt i somras fick vi spendera en hel dag på olika tåg/bussar istället för nattåg, och jag behövde således lättläst lektyr som kunde få timmarna att gå. Jag hade typ fem minuter från det att Pressbyrån öppnade till att bussen skulle gå, så jag högg tag i första bästa roman som såg lättläst och spännande ut (inte den genren jag kanske vanligtvis väljer…) och då blev det 1795 av Niklas Natt och Dag. Insåg först senare på bussen att det var tredje och sista delen i en trilogi, men det gick ändå hyfsat att komma in i storyn även om namnen var lite förvirrande i början. Och tja, det är väl en läsvärd bok, men jag föredrar nog andra typer av historiska romaner. Kan inte riktigt sätta fingret på vad jag inte gillade med denna, men något är det. Men som sagt, läste den gjorde jag ju så den fyllde sitt syfte.

    Kvinnor och Äppelträd – Moa Martinson (1933)

    En bok som gav kvinnor en röst i proletärlitteraturen, och väckte stor uppmärksamhet för sin frispråkighet. En del av mitt Klassikerprojekt, där jag gärna vill läsa mer klassisk arbetarlitteratur. Denna lyssnade jag dock på, och tyckte var jättebra. Skrev om här. Boken inleds någon gång under mitten av 1800-talet med att skildra mor Sofi, som fött femtan barn varav en oäkting, och hur hon tillsammans med sin väninna åtar sig den märkliga vanan att bada sig en gång i veckan. En dag befinns hon dock drunknad och till begravningen kommer även hennes oäkting. Därefter hoppar boken tre generationer framåt, till mor Sofies oäkta barns barnbarn (d.v.s. mor Sofies barnbarnsbarn) Ellen som växer upp i Norrköpings fattigkvarter i början av 1900-talet. Hon förlorar tidigt sin mamma och utackorderas till lägst bjudande, och växer upp ovetandes om Sally som också är släkt med mor Sofie i nedstigande led. Som vuxna möts de då Ellen blir nyfiken på den märkliga Sally på Mårbo och gör sig ett ärende dit, och ramlar mitt in i en våldsam scen. De båda kvinnorna blir vänner och delar med- och motgångar och livets hårda slit som fattig.

    Vävarnas barn, Krigets barn och Vita bergens barn – Per-Anders Fogelström (1981, 1985 och 1987).

    Per-Anders Fogelströms trilogi om Stockholms lägsta skikt – de fattiga vävarna, soldaterna, tukthusens fångar, prostituerade och andra trashankar – som utspelar sig under andra halvan av 1700-talet lyssnade jag på i ett streck och tyckte mycket om. En (flera) historisk(a) roman(er) som faller mig mycket mer i smaken än 1795, kanske för att genren är mer roman än deckare, eller kanske för att den har mer levande karaktärer, precis som i Mobergs Invandrarna/Utvandrarna-serie.

    Vävarnas barn från 1981 utspelar sig mellan 1749-1779 och handlar om det som titeln avslöjar – vävarnas barn, eller samhällets minst privilegierade som hankade sig fram på klädesfabriken Barnängen. Man får följa de uppdiktade karaktärerna Johannes Krohn, Sofia Krohn och deras familjer i deras hårda arbete på klädfabriken, där man som fattighjon saknas rättigheter ens till sin egen kropp. Många av händelserna och personerna som beskrivs i böckerna är dock historiskt riktiga och Fogelström har gjort ett minutiöst arbete med att skildra berättelsen enligt dessa verkliga händelser. I Krigens barn (1985) får man sedan följa hur krigen som fördes mellan 1788 och 1814 upplevdes av stockholmarna och andra svenskar, genom en menlös soldats perspektiv, och hans vänner och familj. Inte heller soldaterna ägde några rättigheter, och utnyttjades brutalt i krigen som fördes av maktens män. I Vita bergens barn (1987) får man slutligen följa med in på 1800-talet, fram till 1860, och får fortsätta följa de karaktärer man mött i de tidigare romanerna.

    Jag tyckte mycket om alla tre romaner, och Helge Skoog som uppläsare var perfekt för rollen. Är sugen på fler av Fogelströms romaner nu.

    A dance with dragons – George R.R. Martin (2011)

    Och så lyckades jag också läsa ut denna över 1000 sidor långa femte och sista (utkomna) delen av A song of ice and fire, eller Game of thrones som serien heter. Har ju redan läst alla en gång, men jag fastnade igen efter att ha hittat dem på second hand förra året. Episka böcker verkligen, älskar att (nästan) alla karaktärer har både ont och gott i sig till skillnad från de flesta andra fantasy-böcker – det finns inga tydliga antagonister och protagonister, utan man kan ha sina egna favoritkaraktärer av olika anledningar. Liksom i tidigare böcker får man här följa en karaktär i taget, och till en början går denna bok parallell med den innan, som jag läste ut tidigare i år, men går at some point över till nytt stoff, sånt som händer efter A feast for crows. Men när kommer nästa bok är ju frågan!? Det slutar i en sån cliffhanger.

    Och så kort om några inte särskilt bra kursböcker, som inte gav lika stort intryck som de ovan, men som jag trots allt också läste (ut) under 2022:

    Nordens historiaen europeisk region under 1200 år – Harald Gustafsson (2017)

    Den här boken tog jag mig more or less igenom i min historia A-kurs under höstterminen 2021 och vårterminen 2022. Vissa delar läste jag inte men majoriteten av den, och det ändå en upplysande bok om just Nordens historia, som alltså berör både Sverige, Norge, Finland, Danmark och Island och deras till stora delar gemensamma historia.

    Ekonomisk historia: Europa, Amerika och Kina under tusen år – Mats Bladh (2012)

    En kursbok som jag läst under läsåret i min historiakurs på 30 hp. Dock läste jag inte riktigt hela – de första fem kapitlen (ca 120 sidor) ingick inte i kurslitteraturen, men resten av boken (som totalt är drygt 450 sidor) har jag ändå läst så jag tänkte att den kunde få vara med här. Kul med ekonomisk historia och ett ekonomiskt perspektiv på historian – rekommenderar för den som är nördig som jag hehe.

    Kompetens för samspelande skolor: om skolorganisationer och skolförbättring – Ulf Blossing (2008)

    Ännu en kursbok om det osexiga ämnet “skolorganisationer och skolförbättring”. Läste i min sista kurs i KPU på samma ämne i april 2022. Ja ni hör ju. Rätt så oinspirerande.

    Handledande samtal – Hans Birnik (2011)

    Handledande samtal - Hans Birnik - häftad (9789144055725) | Adlibris  Bokhandel

    En kursbok jag läste i min kurs om kommunikation och handling, som jag inte tyckte var särskilt intressant och som uppenbarligen inte gjorde några avtryck. Var också hela tiden förvirrad över i vilket syfte jag läste boken: var det i egenskap av framtida handledare för lärarstudenter och elever, eller i egenskap av att jag blir handledd som lärarstudent ute på praktik…? Oklart. Handledning verkar för övrigt som ett väldigt tråkigt ämne tbh.

    Lärandets ordning och reda – Marcus Samuelsson (2017)

    Lärandets ordning och reda : ledarskap i klassrummet - Marcus Samuelsson -  danskt band (9789127818323) | Adlibris Bokhandel

    Ännu en inte särskilt givande kursbok. Som ni märker tyckte jag inte den här kursen var så kul. Det har varit för mikro för mig – jag gillar samhällsteorier på makronivå, som förklarar och analyserar samhällsprocesser och skeenden. Kommunikation blir för mikro, och det är heller inte så politiskt. Och denna bok berättade inte direkt nåt nytt som jag inte redan visste. Relationer är A och O, straff är dåligt, ett auktoritativt ledarskap (d.v.s. att vara en tydlig ledare men samtidigt visa emotionell värme) är det bästa ledarskapet, osv osv.

    Kriminologins grunder – Fredrik Andersson (2021)

    Ännu en kursbok som jag tyckte var rätt sämst eftersom den var så grundläggande, icketeoretisk och tbh ganska barnsligt skriven. Kan bero på att den var riktad mot gymnasiet. Konstigt att det skulle vara en kursbok på universitetsnivå…? Skummade igenom hela ganska snabbt i alla fall, den går igenom väldigt grundläggande saker för samhällskunskap och just kriminologi men jag saknade som sagt det teoretiska perspektivet.

    Kommunikation i klassrummet – Mikael Jensen (2012)

    Kommunikation i klassrummet - Mikael Jensen - häftad (9789144077284) |  Adlibris Bokhandel

    En annan kursbok jag läste i samma kurs, som inte heller lämnade några större avtryck och inte heller lärde mig något direkt nytt. Eller allting var ju ganska självklart. Allt blir bättre om du planerar väl, det är viktigt att kommunicera tydligt, man skall inte ha för långa genomgångar, osv osv. Okej tack. 🙂

    Båten i parken – Per Månson (2014)

    En drygt 100-sidig kursbok för Sociologi A som jag plöjde mig i genom ganska snabbt. Faktiskt ganska bra om än upprepande i vissa delar för en som läst många års samhällsstudier, men också nya saker eller åtminstone nya perspektiv. Utmärkt introduktionsbok till sociologi.


    2 responses to “Böcker 2022”

    1. […] så mysig (det var min morgon-bok). Boken är – trots att den är skriven innan Barn-serien som jag läste förra året – en fortsättning på Stockholms-eposet som alltså börjar med Vävarnas barn, Krigets barn […]

    2. […] jag hade lyssnat klart på Vävarnas barn, Krigens barn och Vita bergens barn (som jag skrivit om här) läste jag fortsättningen Mina drömmars stad (som jag skrev om här) utan att veta att det var […]

    Det är december och dags för alla summerings-inlägg som jag är så förtjust i p.g.a. nostalgiker. Och under året har jag dokumenterat böckerna jag läst! Jag har typ 200 sidor kvar på Simone de Beuavoirs tegelsten Det andra könet från 1949, så vi får väl se om jag hinner klart med den, isåfall får jag…

  • Filmer 2022

    Det är slutet av året, och det är dags för summeringar. Först ut: filmer sedda 2022! Nu är visserligen inte året slut ännu, och jag kanske hinner se nån mer innan det blir januari, men då får jag lägga till det i efterhand. Håll till godo, för nu kommer en hel drös med filmer:

    JANUARI

    Quo vadis, Aida? (2020)
    Årets första film var en riktig feel bad-film, jag grät och grät. Aida är tolk åt FN:s soldater i kriget mellan Serbien och Bosnien på 90-talet, och gör allt som står i hennes makt för att rädda sin man och två söner undan serberna, vid folkmordet i Srebrenica 1995 då över 8000 bosniska män och pojkar mördades. Filmen blev bl.a. nominerad för bästa internationella långfilm på Oscars-galan. Regisserad av Jasmila Žbanić. 5 av 5.

    Review: Quo Vadis, Aida? - Cineuropa

    Grave of the fireflies (1988)
    Jag har ju ett litet projekt inom stor-projektet att se mer bra film generellt, och det är att se alla Studio Ghibli-filmerna. Och nu var det dags för Grave of the fireflies, som nog är den sorgligaste filmen av Studio Ghibli. Till skillnad från de flesta finns de inga övernaturliga eller sagolika inslag, utan denna film utspelar sig 1945, då Japan håller på att förlora kriget, och Seita och Setsuku blir föräldralösa och försöker klara sig själva. Animationerna är fantastiska, speciellt de ansiktsuttryck som de lyckas animera så otroligt verkligt. Vilket också gör det nästan outhärdligt att kolla på, p.g.a. så sorgligt. 4 av 5

    Seven Things I Learned While Writing A Book On Studio Ghibli's 'Grave Of  The Fireflies'

    Elizabeth (1998)
    Denna film valde jag att se eftersom jag läser om renässansen i min historia just nu, och har tenta den 14e januari. Då tänkte jag att om jag ändå ska se en film kan jag se en film om epoken jag pluggar, så det blev filmen om Elizabeth I och den “gyllene tidsålder” som rådde under hennes regenttid – som varade i över 40 år (!). Hon var, liksom Sveriges drottning Kristina, en av dåtidens fåtal kvinnor som faktiskt hade någon makt, men detta var ett undantag i ett annars extremt patriarkalt samhälle. Hur som helst, Elizabeth spelas briljant av Cate Blanchett och det finns även andra brittiska skådespelare man känner igen, som Geoffrey Roy Rush (som man sett som Captain Barbossa i Pirates of the Caribbean) och Joseph Phiennes som Elizabeth’s älskare (honom har jag sett i Shakespeare in love). Filmen var spännande och välgjord, och Blanchett är som sagt briljant som Elizabeth. Sevärd! 4 av 5

    Elizabeth (1998) | MUBI

    The Father (2020)
    En vacker, men ack så sorglig, film om åldrande. Om ett minne som långsamt sviker en, som ständigt spelar en spratt, som gör en förvirrad. Om nära och kära som man inte längre känner igen, men som man inte vill låtsas om, för man förstår att dom andra förstår att något är fel. Förvirringen. Det är en genreöverskridande dramafilm jag stundtals tycker snuddar vid thriller, med Athony Hopkins och underbara Olivia Colman i huvudrollerna. Filmen påminde mig lite om Still Alice med Julianne Moore, men The Father är filmad ur Anthony, faderns, perspektiv, och man får en inblick i det skräckinjagande i att det en nyss upplevt inte längre stämmer, att den man nyss pratade med inte längre är där, att tavlan som hängt där på väggen i alla år aldrig ens har hängt där, att den lägenheten man bott i så länge man kan minnas inte ens är ens egen… och så vidare. En mycket sevärd, och smart, film. Rekommenderar starkt! 4,5 av 5

    How to Watch 'The Father' - Streaming 'The Father'

    Den stora friheten (2021)
    En oteroooooolig film som jag såg under filmfestivalen. Kreativt filmad med så smart och vackert foto – t.ex. hoppen i tid med hjälp av huvudpersonens vistelser i isoleringscell – och framförallt en gripande historia som berör ända in i hjärteroten. Filmen handlar om Hans, en homosexuell man som suttit i tyskarnas koncentrationsläger under andra världskriget, vilket siffrorna på hans arm vittnar om. När kriget tar slut är han dock långt ifrån fri, eftersom “onaturligt sex” är olagligt enligt paragraf 175. Man får följa Hans under post war-perioden, med nedslag i 1969, 1957 och 1945, och hans återkommande vistelser i fängelset under ett liv kantat av begär, gränslös passion och systematisk ofrihet – den krassa verkligheten som väntade många homosexuella män efter att ha undsluppit Auschwitz. I fängelset möter Hans den till en början mycket homofobiske Viktor, en dömd mördare som blir hans enda stabila relation i livet. Det som börjar som aversion växer långsamt till något som skulle kunna kallas kärlek – eller stor frihet. Som sagt, en fantastisk film. Och en bonus är att Franz Rogowski (som också är med i den tyska filmen Victoria som också är otroligt bra!) är mästerlig som Hans – och dessutom otroligt snygg hehe. Skrev om filmen här. 5 av 5

    Große Freiheit | halloherne - lokal, aktuell, online.

    Lämna inga spår (2021)
    Ännu ett historiskt drama som jag såg under Göteborgs filmfestival, men som denna gång utspelar sig i Polen på 80-talet (detta är Polens Oscar-bidrag). Det är en minutiöst skildrad sann historia om gynasisten Grzegorz Przemyk som blev mördad av polisen i ett häkte i Warsawa 1983, efter att ha vägrat visa sitt ID. På hans begravningen samlades tiotusentals polacker vilket gjorde att världen uppmärksammades på den kommunistiska regimens förtryck och brutalitet. Regimen gör allt för att mörklägga sanningen, och att inte lämna några spår av det som faktiskt skedde. Berörande film, och fantastiskt skådespeleri, men oj så lång den var – nästan tre timmar. Jag uppskattar dock historiska filmen som man lär sig något och som avtäcker berättelser man inte annars bekantat sig med! 3,5 av 5 – ett halvt poäng försvinner mest för att den var lite för lång.

    Streama Lämna inga spår | Göteborg Film Festival - Draken Film

    Magisterlekarna (2022)
    En surrealistisk film där det queera är det straighta, och inga kvinnor verkar existera på internatskolan St Sebastian där maktlekar, begär, sex och hämnd utspelar sig i en paralell verklighet. Här är normerna uppochner och en homoerotisk utopi råder – men gör det den automatiskt fri från hierarkier och maktspel…? Nej, såklart inte. Intressant, och som sagt, smått galen film som påminner som fick mig att tänka på Gerd Brantenbergs Egalias döttrar, men också den gamla Svt-serien Äkta människor. Ändå sevärd, men som sagt, ganska knäpp? Såg på Göteborgs filmfestival. 3,5 av 5

    Bonus, ett fint citat ur filmen på frågan “Vad är en vän?” från karaktären Paul (andra från vänster i bilden nedan):

    “Man måste våga prata om närhet, och lojalitet, och förvänta sig det och vilja det. Men det innebär ju förstås en massa risker för man gör ju sig sårbar när man utelämnar sig själv till en annan människa sådär. Och det gör alltid ont. Även om man hänger med värsta snälla personen liksom. Alla kommer såra en. Om dom betyder tillräckligt mycket för dig så kommer dom vid nåt tillfälle såra dig. Vid en tidpunkt kanske man är ur synk med varann, och det kan leda till både stora och små katastrofer. Och en vän är helt enkelt en som det är värt att bli sårad av. Att lida för.”

    Statistkupp mot queerdrama – scen & film

    Brighton 4th (2021)
    Ännu en film jag såg på Göteborgs filmfestival. Det är något så ovanligt som en georgisk film som utspelar sig i New York, närmare bestämt Brighton, ett område i Brooklyn dit många från forna Sovjet-stater söker sig. Filmen handlar om de forne brottmästaren Kakhi som åker till New York för att hälsa på sin son och hjälpa till att reda upp hans skulder. Kakhi gör det som måste göras. Levan Tediashvili gör rollen som Kakhi och var själv sovjetisk olympisk brottare på 70-talet, och amatör (d.v.s. han har aldrig skådespelat förut). Regissören berättade innan filmen att han var tvungen att muta Levan med sushi för att han skulle få göra fler än tre tagningar haha, gulligt. Hur som helst – en vacker socialrealistisk film och ett stycke nutidshistoria med inblick i något man aldrig annars ser, d.v.s. f.d. sovjetiska migranter som försöker överleva och leva i en globaliserad värld. Sevärd, men jag jämför allt med Den stora friheten nu och ingen av de andra filmerna på festivalen har hittills berört mig så mycket som den, så 3,5 av 5.

    Brighton 4th

    FEBRUARI

    De oskyldiga (2021)
    Ojojojoj det här var nog den mest obehagliga film jag sett sen typ… alltid? En psykologisk thriller som var betydligt värre än vad jag trodde den skulle vara. Den utspelar sig i en norsk, skogsnära förort mitt i högsommaren, då asfaltsgårdarna är tomma för att alla är på semester. Men två barn är kvar, och nyinflyttade Ida och hennes autistiska syster Anna börjar hänga med dem. Tillsammans utforskar de fyra gården och det närliggande skogspartiet långt bort från föräldrarnas vakande ögon, och leker med det som verkar vara övernaturliga krafter. Till en början är det just lek, men snart börjar mycket obehagliga saker att hända. Filmens känsla är likadan. Till en början är den visserligen obehaglig, mycket tack vare den stämningsfulla musiken (som alltid i skräckfilmer) och bara det faktum att det handlar om just barn, men allt som filmen går blir den mer och mer jobbig att kolla på. Jag såg den med Erik och han kunde inte kolla klart, och själv var jag tvungen att fast forward:a flera gånger och stänga av ljudet. Men OJ så bra den var. Om den bara hade varit lite mindre läskig hade den varit en F A N T A S T I S K film, nu var den liiiite för läskig för min smak hehe. Men otroligt välgjort, helt fantastiska rollprestationer av dessa fyra barn i blott nioårsåldern, och en gastkramande stämning från första scenen. Trots att det nästan hela tiden är sol och högsommar är obehaget hela tiden runt hörnet, och man undrar som tittare vad det är för mörk kraft som lurar i skuggorna. Filmen fick mig att tänka på den svenska filmen Gräns, som delvis rör sig inom thriller-genren och också innehåller teman som nordisk mystik, övernaturlighet, småkryp och skog. Se den här om du gillar psykologiska thrillers – du kommer älska! Se istället Gräns om du är lite faint-hearted men ändå vill ha lite mörker och mystik i en nordisk setting 😉 4 av 5 (ett poäng försvinner för att den var FÖR läskig för mig!)

    TriArtPlay ‣ De oskyldiga

    Prejudice and Pride: Sweden’s Queer Film History (2021)
    En odyssé genom svensk queer film historia, med början i Vingarne från 1916 som anses vara världens första queera film!? Eller åtminstone med queera inslag. Ty på den tiden var det ju fortfarande olagligt att vara gay (det slutade det vara 1944, och sjukdomsstämpeln togs bort 1979), så eventuella queera inslag i filmer måste vara subtila. De som fattade, de fattade. Via Ingmar Bergman (t.ex. Ismael i Fanny och Alexander är en väldigt queer karaktär!) och Mai Zetterling och klassikern Fucking Åmål från 1998 (finns ingen som den!!) till And then we danced som är svenskproducerad. Lärde mig massor, t.ex. att Greta Garbo var lesbisk hehe. Fin dokumentär om svensk film ur ett queer perspektiv! 4 av 5

    Boiling point (2021)
    En psykologisk dramathriller i en enda lång tagning, där man kommer riktigt nära personerna som jobbar på en stressig restaurang, där ytan är polerad men där ilska bubblar och stressen sönderdelar bakom kulisserna, bortom restauranggästernas insyn. Stressigt värre när huvudkaraktären kämpar med att hålla ihop det, både i det privata och under själva restaurangkvällen. Gillade att filmen uppmärksammade subtil vardagsrasism utan att det var det filmen handlade om, det fanns bara där i kulissen precis som det gör i verkligheten. Bra film! 4 av 5

    Boiling Point review – Stephen Graham bubbles in one-shot restaurant drama  | Movies | The Guardian

    Fanny & Alexander (1982)
    Såg Fanny och Alexander från 1982, och det är faktiskt den första Bergman-filmen jag sett. “Men har du inte sett den!?” utbrast pappa – men när skulle jag ha sett den egentligen? Det är inte som att man har för vana att se gamla klassiska filmer om man inte anstränger sig. Hur som helst såg jag “kort”versionen (d.v.s. den som är tre timmar istället för fem hehe) för det var den som fanns tillgänglig på Drakenfilm, men nu såhär i efterhand ångrar jag det lite, eftersom jag uppenbarligen missade flera scener. T.ex. är scenerna med Ismael, som jag efter att ha sett Fördom och stolthet-dokumentären tyckte var en extra intressant karaktär, nedklippta rejält. När jag har chansen ska jag ta mig an att se hela versionen, för det är det nog värt tycker jag. I alla fall, det som börjar som ett idylliskt julaftonsfirande anno 1907 utvecklar sig snart till ett nästan thrillerliknande psykologiskt drama där det är svårt att skilja på vad som är barnens fantasier, vad som är magi och vad som faktiskt händer på riktigt. Och kanske är det det som är meningen? Jag googlade på tolkningar och recensioner av filmen efteråt och det finns spaltmeter av sådana. Säkert är att jag behöver se den här filmen igen, och då den långa versionen, för att ge den rättvisa och se fler saker jag inte såg första gången. Det var hur som helst roligt att se skådespelare som Pernilla August (som jag senast såg som drottning Kristina i Young Royals!), Stina Ekblad, Börje Ahlstedt (som jag ju mest känner som Ronjas pappa Mattis hehe) och Allan Edvall som unga (nåja – Allan Edvall var väl inte direkt ung hehe), med vetskapen att åtminstone Pernilla August fick sitt genombrott med denna film. Av mig får filmen 4 av 5, kanske för att jag som sagt jämfört allt med Den stora friheten nu och den berörde mig djupare, men också med brasklappen att jag ju inte såg hela – och att jag måste göra det!

    Avsnitt 3: Fanny och Alexander (12) | Fanny och Alexander | TV | Arenan |  svenska.yle.fi

    MARS

    Den långa flykten (1978)
    Den långa flykten, eller Watership down som originaltiteln är, hade legat på min watch-list sen ett tag tillbaka p.g.a. klassiker, och jag har som projekt att se och läsa klassiker. Så jag tog tillfället i akt när jag såg att Are hade boken i sin bokhylla (visste inte ens att det var en bok från början?), vi började prata om filmen och bestämde oss för att se den (han hade redan sett den). Den långa flykten handlar om en kaninkoloni som flyr, eller åtminstone delar av den, eftersom en av dem är synsk och har sett hur deras koloni kommer att förstöras, och att de därför måste lämna. Filmen handlar sedan om deras flykt mot en tryggare plats, och deras strapatser för att nå dit. Introt till filmen är helt fantastiskt: det är en trippig sekvens målad i en annan stil än resten av filmen om tidernas begynnelse: världen skapades av guden Frith och alla djur var växtätare som levde i harmoni. Kaninerna blev fler och fler, liksom deras aptit, vilket ledde till att maten inte räckte. Frith beordrar därför kanin-prinsen El-Ahrairah att kontrollera sitt folk, utan resultat. Frith ger därför speciella egenskaper till alla djuren: han skapar rävar, grävlingar och andra rovdjur som kan jaga kaninerna. El-Ahrairah har lärt sig en läxa, men kaninerna får ändå också en gåva: list och snabbhet:

    “El-ahrairah, your people cannot rule the world, for I will not have it so. All the world will be your enemy, Prince with a Thousand Enemies, and whenever they catch you, they will kill you. But first they must catch you, digger, listener, runner, prince with the swift warning. Be cunning and full of tricks and your people shall never be destroyed.”

    Jag visste att filmen var ganska hemsk och indeed, även om det är en barnfilm är det en hel del mörka scener. Men det är också en fin film – dock en produkt av sin tid (finns t.ex. knappt någon kvinnlig karaktär). Den är också ganska snabb? Alltså mycket händer snabbt, och filmen hade nog varit bättre om den hade fått ta det lite lugnt. 3 av 5!

    Watership Down: Bigwig in a snare - YouTube

    The handmaiden (2016)

    En psykologisk thriller med många oväntade twists and turns. Den utspelar sig under Japans ockupation av Korea under första halvan av 1900-talet, där den yrkeskriminelle Fujiwara planerar att förföra den japanska arvtagerskan Lady Hideko, gifta sig med henne och stjäla hennes arv. För att åstadkomma detta anställer han ficktjuven Sook-hee för att, under täckmanteln som Hidekos kammarjungfru, få Hideko att gifta sig med Fujiwara. Filmen var inte lika magisk som första gången jag såg den, men ändå otroligt sevärd – inte bara för spänningen utan också för the steaminess mellan Hideko och Sook-hee. En riktigt het film. 4 av 5.

    APRIL

    Tillsammans (2000)

    Såg äntligen Lukas Moodysons dramakomedi Tillsammans som jag hört mycket gott om. Filmen utspelar sig i ett alternativt vänsterkollektiv i mitten av 1970-talet, och innehåller alla fördomar man har om sådana. Barn döpta till Tet, flersamhet, en gul folkabuss, rödvin, orakade armhålor och såklart mycket drama. Mycket underhållande och sevärd. 4 av 5.

    MAJ

    Pride (2014)

    En av mina favorit-filmer är Pride, som jag också skrivit om här. Pride utspelar sig på 80-talet, och berättar historian om hur gruvarbetarna i Dulais i södra Wales under sin strejk 1984-1985 (den längsta i brittisk historia) fick ekonomiskt stöd av en grupp modiga, modiga hbtq-aktivister, Lesbian and Gays Support the Minors (LGSM). LGSM samlade ihop och donerade mer till gruvarbetarna än någon annan stödgrupp. För de förstod och visste hur det kändes att bli smutskastade i tidningarna, få  sina rättigheter ignorerade eller bli slagna och misshandlade av poliser. Och de delade sitt hat mot Thatcher och polisen med gruvarbetarna. I sin kamp förenades de. 5 av 5.

    Annihilation (2018)

    En Sci-fi-film som Are ville att jag skulle se som han tyckte var bra, men jag var inte helt övertygad. Den handlar om en mystisk gas eller växtlighet, “The shimmer”, som börjar ta över världen, och som en kvinnlig biolog ger sig ut för att undersöka tillsammans med några kollegor. Tillsammans upptäcker de långsamt sanningen om det mystiska skimret. Spännande, men också ganska weird film tbh, men jag gav den i alla fall 2,5 av 5.

    JUNI

    The invisible man (2020)

    En film som började som en riktig rysar-skräckis, men sedan at some point slutar vara läskig (så som det blir när man ser för mycket av monstret) och sedan “bara” blir en action-film. Icke desto mindre mycket sevärd, och det är absolut ett par scary moments med – jag hade inte velat se den själv (Are var med hehe). Handlar om en kvinna (spelad av Elizabeth Moss) som lyckas fly från sin våldsamme make, som strax därefter dör, men som ändå inte tycks lämna henne ifred. Hon är övertygad om att han på något sätt fortfarande lever eftersom han fortfarande plågar henne med sin närvaro, men ingen tror henne. Ni hör ju, spännande! 3,75 av 5. Ja jag har nu tydligen infört fjärdedelar också.

    Call me by your name (2017)

    Såg om denna steamy och vackra rulle från 2017. Den utspelar sig under en het (i flera bemärkelser) sommar i Italien på 80-talet, och handlar om tonårskillen Elio (spelad av Timothée Chalamet) som blir helt besatt av den äldre doktoranden Oliver som över sommaren arbetar för Elios pappa och skriver på sin avhandling. Mer än så behöver jag kanske inte säga, but there is hotness, vackra vyer, och ett hus på den italienska landsbygden som man bara vill flytta in i. 4 av 5.

    JULI

    Masjävlar (2004)

    Fin film om relationer som trots sina år på nacken ändå åldrats ganska väl. Med Sofia Helin i huvudrollen som Stockholmstjejen som kommer tillbaka till hembygden i Dalarna för pappas födelsedag, men ändå aldrig tycks vara bra nog. Sevärd ändå! 3,5 av 5.

    Pom poko (1994)

    Pom Poko ingick i projektet Se alla Studio Ghibli-filmer men det här var en riktigt konstig film med en stark obsession with balls som man bara inte kan ignorera p.g.a….. well, de syns hela tiden. I bilden här nedan flyger de t.ex. med hjälp av sina pungkulor?? Naej, denna film rekommederar jag inte. 1,5 av 5.

    Moulin rouge (2001)

    Har bland annat skrivit om här, då det är en film jag älskar sedan minst tio år tillbaka. Filmen, i galen regi av Baz Luhrmann, börjar som en komedi men slutar tbh sad af. 2013 skrev jag detta om filmen: “Den handlar om Christian (Ewan McGregor), en ung författare som reser till Paris för att skriva om “freedom, beauty, truth and love”. Som av en händelse blir han indragen i en bohemisk pjäs som sätts upp på nattklubben Moulin Rouge. För att övertyga överhuvudet Harold Zidler om att satsa på pjäsen arrangeras ett privat möte med Moulin Rouges stjärna Satine (Nicole Kidman). Problemet är att hertigen och Moulin Rouges investerare också lovas ett privat möte med Satine under samma kväll; som gjort för förväxlingar.”. 4 av 5!

    AUGUSTI

    Nightcrawler (2014)

    En obehaglig, spännande thriller med Jake Gyllenhall i en riktigt otrevlig och osympatisk roll som nyhetsfotograf, där det gäller att vara först på plats, oavsett pris. Mycket spännande! 4 av 5.

    Harriett (2019)

    En mycket gripande och sevärd film om Harriett Tubman, konduktör på den underjordiska järnvägen, som räddade hundratals slavar från slaveriet under 1800-talet. Sån jävla power-kvinna, och dessutom med en gudomlig röst. Har blivit besatt av låten “Stand up” insjungen av skådespelaren Cynthia Erivo sedan jag såg filmen. Rekommenderar! 4,5 av 5.

    SEPTEMBER

    The cat returns (2002)

    Ännu en film i Studio Ghibli-projektet (som alltså går ut på att se alla Studio Ghibli-filmer). Denna hade varken jag eller Are sett så vi gjorde slag i saken. Som vanligt är det en ung tjej i huvudrollen, och i denna film är det när hon räddar en katt från att bli ihjälkörd som konstiga saker börjar hända. “The kingdom of cats” vill hylla henne för hennes insats, men kanske inte på ett sätt hon uppskattar, och som visar sig vara farligare än vad hon kunnat drömma om. En ändå helt okej underhållande film, det finns bättre Studio Ghibli-filmer – men det finns också betydligt sämre (som konstiga Pom Poko). Teckningarna är vackra och minutiöst detaljerade, och det gör så mycket oavsett hur bra själva dramaturgin är. 3 av 5!

    Världens värsta människa (2021)

    Den här filmen har ju varit i etern och när den kom ut på Svt play bestämde jag mig för att se den. En dramakomedi som oväntat blir väldigt sorglig på slutet, jag hulk-grät. Filmen består av tolv kapitel plus prolog och epilog, och kretsar kring Julie och hennes trettio-nånting. Julie är ett barn av sin tid som pluggat olika saker utan att riktigt fastna för något, inte riktigt vet om hon vill ha barn och som har svårt att binda sig. Samtidigt har hon också svårt att vara ensam och slänger sig in i relationer. Hon lever lyckligt med den ganska mycket äldre Aksel, men en dag träffar hon en annan kille av en slump, och de får en djup connection. De är aldrig otrogna, men det väcker något i henne. Vidare vidare.

    Jag tyckte verkligen att filmen lyckades fånga en skandinavisk 25-30-åring på 2020-talet på ett väldigt träffsäkert sätt. Kringfladdrandet och att aldrig riktigt commit:a till något för det finns tusen andra val. Alla dessa val. Se den! Mycket underhållande och sevärd. 4 av 5.

    OKTOBER

    Triangle of sadness (2022)

    Jag såg Ruben Östlunds Triangle of Sadness från 2022 tillsammans med Mim på Bio i Kalmar i oktober. Hype:ad som få är detta en underhållande, och stundtals mycket äcklig, komisk satir och kommentar av det samtida klassamhället. Något orealistisk, men som Liv Strömqvist säger i En varg söker sin podd gör det kanske inget eftersom det är fiktion. Mycket sevärd! 4 av 5.

    Där kräftorna sjunger (2022)

    Såg ännu en biofilm med pappa, denna gång Där kräftorna sjunger. Eftersom jag läst boken och tyckte den var överhypead, bra var den inte, hade jag ganska låga förväntningar – förstärkta p.g.a. ljumma recensioner – men blev positivt överraskad. Tycker att filmatiseringen av boken var välgjord, och det var dessutom mycket gripande, grät flera gånger. Sevärd! 4 av 5.

    NOVEMBER

    About time (2013)

    Såg en random film på väg hem från Berlin p.g.a. det råkade vara utbudet på Flixbus eget lilla filmbibliotek. Oväntat bra ändå, jag var underhållen även om skådespeleriet från huvudrollsinnehavaren stundtals var sissådär. Men mysigt ändå, den handlar om en kille som kan resa i tiden för att fixa till misstag, men moral of the story är typ att det är vardagarna som är livet, och att det är dem man skall leva som om det vore den sista, and make the best out of. Cheesy, men som sagt, ändå sevärt. 3,5 av 5.

    Diktatorn (1940)

    Jag sa lite på skoj till Are att “Ska vi se Diktatorn från 1940?”, men den visade sig vara otroligt bra och ingen av oss ville stänga av förrän vi sett slutet. Detta måste vara en av Chaplins bästa filmer, och han är briljant både som den judiske barberaren och som Hitler (eller Henkel, som han heter i filmen). Eftersom den släpptes 1940 hade vidden av Förintelsen ännu inte nått omvärlden, och Charlie Chaplin skall i efterhand ha sagt att om han visste om fasorna skulle han kanske inte skämtat så lättvindigt om Förintelselägren, som i filmen flimrar förbi inte som en avrättningsmaskin utan mer som ett slags arbetskollo som man kan rymma ifrån. Icke desto mindre är det en kritisk kommentar mot Europas fascistiska vindar som blåste starka då (och tyvärr också nu). Balett-scenen där Henkel dansar med en jordglob är fantastisk. Mycket sevärd! 4 av 5

    Chaplins pojke (1921)

    Vi blev inspirerade och såg ytterligare en Chaplin-film, eftersom det fanns flera ute på Svtplay-vid den här tiden. Den här filmen är dock gjord tjugo år tidigare då ljudfilmen ännu inte slagit igenom, så detta är en stumfilm. Det är något speciellt med att ta del av verk som är över hundra år gamla – speciellt när man tänker sig hur många andra människor som tagit del av verket före en själv – och trots sina hundra år på nacken är det absolut en sevärd film, men inte alls i samma klass som Diktatorn. Handlingen är liksom lite… off? Och jag läste någonstans att tidiga filmer ofta inte hade så starka handlingar, utan det var mer en samling sketcher, och det är en ganska bra beskrivning även om det finns en liten röd tråd. 3 av 5.

    En runda till (2020)

    En riktigt dansk film med Mads Mikkelsen i en deppig huvudroll som gymnasielärare som tappat stinget, och som tillsammans med några vänner genomför ett experiment utifrån en filosofs tes om att vi fötts med en halv promille för lite. De skall alltså testa att hela tiden ligga kring en halv promille och se om livet blir bättre. Experimentet spårar förstås ur. Intressant att jag och Are hade helt olika tolkningar av slutet (min tolkning var mycket deppigare). Oavsett mycket sevärd! 4 av 5.

    Boy from heaven (2022)

    Jag och Olivia gick på bio och såg Boy from heaven som handlar om fiskarsonen Adam som genom ett stipendium får chans att studera islam på det prestigefulla Al-Azhar-universitetet i Kairo. Strax efter att han ankommit dör den överste imamen, och en maktkamp mellan den religiösa makten och landets president tar vid, där Adam blir indragen. En mycket sevärd film där man får en unik inblick i en värld man aldrig tidigare fått del av, och som ingen kan lämnas oberörd av. 4 av 5.

    DECEMBER

    Dirty dancing (1987)

    En klassiker jag sett massor av gånger, som trots sina år på nacken ändå håller. Visste ni att det var väldigt nära att Dirty Dancing inte alls skulle få släppas (och bli den enorma hit den ändå blev!) p.g.a. den mycket liberalt skildrade abortscenen…? Hur som helst, alltid sevärd film som får mig att vilja dansa. Om den naiva tonårstjejen “Baby” som under en sommarsemester med familjen någon gång under 60-talet drömmer om att rädda världen, men möter verklighetens klassamhälle i dansaren Johnny “Nobody puts Baby in a corner” Castle. Och resten är ju historia. 3,5 av 5!

    The boy who harnessed the wind (2019)

    Jag såg denna film även förra året och då skrev jag följande: “Filmen utspelar sig i Malawi på tidigt 2000-tal, där svår torka och hunger råder. Människorna lever på gränsen, och fastän utbildning är högt skattat har alla inte råd. William är en ung briljant pojke som försöker fundera ut hur han kan hjälpa sin familj och sin by under den svåra torkan: hur kan han tämja vinden? Filmen är based on a true story om en pojke som faktiskt gjorde just detta, d.v.s. tämjde vinden, och den drabbade mig så mycket. Otroligt bra film som jag starkt rekommenderar!” Då gav jag den 5 av 5, men kanske blir sådana filmer som man blir golvad av första gången man ser dom lite sämre andra gången man ser dom, så nu får den “bara” 4 av 5.

    Netflix film tells tale of Malawian eco boy genius

    Persepolis (2007)
    En humoristisk skildring om allvaret i 80-talets Iran, med den iranska revolutionen 1979 och den efterföljande islamiseringen. Vackert animerad med fantastiska ansiktsuttryck hos huvudkaraktären Marji. Se den! 4,5 av 5

    Roya's review of Persepolis: The Story of a Childhood

    Harry Potter 1, 2 och 3 (2001, 2002, 2004)

    Kommentar överflödig. De är sevärda och bra, och jag har sett dem hundra gånger haha. (3,5/5)


    One response to “Filmer 2022”

    1. […] på filmfestivalen, har jag och Are också sett Magisterlekarna (från förra årets filmfestival, som jag skrev om här!) och Pleasure (från förrförra årets filmfestival som jag och Olivia såg på bio). Båda är […]

    Det är slutet av året, och det är dags för summeringar. Först ut: filmer sedda 2022! Nu är visserligen inte året slut ännu, och jag kanske hinner se nån mer innan det blir januari, men då får jag lägga till det i efterhand. Håll till godo, för nu kommer en hel drös med filmer: JANUARI…

  • Där kräftorna sjunger – Delia Owens (2020) & Introduktion till kriminologi 1 – Jerzy Sarnecki & Christoffer Carlsson (2020)

    Har läst ut en hel bok och en halv bok sen sist. En roman och en fackbok. Jag börjar med romanen, d.v.s. Där kräftorna sjunger av Delia Owens (i svensk översättning) från 2020. Att det blev den svenska översättningen är för att m&p råkade ha den hemma men egentligen vill jag läsa på originalspråk om det är engelska, för det blir ofta lite… konstlat? Med översättningar från engelska? Hur som helst. En riktig bladvändare! Har tänkt läsa den ett tag eftersom jag sett den i etern, men nu kom jag mig för på uppmaning av pappa som älskade boken. Och visst är den bra! Och jag återkommer till det! Men det är ändå något som skaver, och jag kan inte riktigt sätta fingret på vad.

    Kanske är det (SPOILER ALERT) det faktum att Kya blir så otroligt smart och bildad, fastän hon inte ens gått i skolan, utan lärt sig helt på egen hand. Så till den grad att hon blir en välrenommerad författare. Det känns bara lite… overkligt? Eller kanske är det att karaktärerna inte riktigt berör hjärteroten, såsom Karl-Oskar och Kristina i Utvandrarna eller Jude i Ett litet liv gör. Eller kanske är det att boken känns lite pretentiös i sina översvallande och nästan skriva-på-näsan-beskrivningar av våtmarken. Ja, jag vet inte riktigt vad det är, men den får inte full pott från mig för den där obestämda känslan av att något inte når ända fram. Icke desto mindre är det en mycket bra och läsvärd bok, som sagt en riktig bladvändare som jag läste ut på ett par dagar. Det är fascinerande hur den börjar som en roman och sedan övergår i något som skulle kunna likna en kriminalare, speciellt i slutet med (SPOILER ALERT!) rättegångsscenerna. Boken är också skickligt uppbyggd med två parallella tidslinjer som vävs ihop och så småningom möts. Så – trots det där som skaver rekommenderar jag ändå denna bok för den som vill ha något lättläst man snabbt kommer in i och har svårt att lägga ifrån sig. Lättsmält, spännande, okomplicerat, vackert – mer behöver man ju egentligen inte som sommarlektyr på stranden.

    Sen i min kriminologikurs har jag även läst del 2 i Introduktion till kriminologibrottslighetens omfattning, karaktär och orsaker (volym 1) av Jerzy Sarnecki och Christoffer Carlsson, också från 2020. En fackbok alltså, och den del jag läste behandlade kriminologiska idéer och teorier från 1700-talet (då synen på brott och straff började förändras i.o.m. upplysningen) fram till idag. Och detta är en mycket bra bok som jag tyckte mycket om! Jag läste även sammanfattningarna i de andra kapitlen som inte tillhörde de ca 200 sidor som utgjorde del 2 som jag läste, och hade jag haft mer tid hade jag nog läst hela så jag rekommenderar den här till de som är intresserade av kriminologi. Utöver att boken på ett mycket systematiskt och lättförståeligt sätt redogör för de viktigaste kriminologiska idéerna och teorierna gör den det också på ett väldigt pedagogiskt sätt. Jag har ju läst på universitetet i snart ett decennium nu, och tankegods som socialkonstruktivism har jag stött på X antal gånger. Men sällan har jag läst det så väl och pedagogiskt förklarat som här! Utan att för den sakens skull känna att författaren har låg tilltro till sin läsare (som jag kände när jag i samma kurs läste boken Kriminologins grunder som jag tyckte var alldeles för grund, med ett alldeles för pratigt språk och avsaknad av teori, som ju är det jag är intresserad av).

    Boken går som sagt igenom relevanta teorier och idéer om brott och straff, från att genom upplysningens lämna synen på brott som ett resultat av demoner, djävulen eller andra religiösa orsaker, via filosofen Beccarias omdanande skrifter om att straff bör bli mer humant, 1800-talets (ras)biologiska förklaringar till brottslighet (att man kan se på någon att den är en brottsling, och att han är född sådan), till sociologins intåg under tidigt 1900-tal och framåt där man snarare sökte brottslighetens orsaker i samhället och sedan mer kritiska kriminologiska teorier influerade av t.ex. marxism, postmodernism, kritisk rasteori och feminism under 1960- och 1970-tal och så tillbaka till biologiska eller snarare neurologiska förklaringar/teorier. Som sagt, en mycket välskriven bok som jag kommer ha stor behållning av och som jag stark rekommenderar för kriminologi-intresserade.


    One response to “Där kräftorna sjunger – Delia Owens (2020) & Introduktion till kriminologi 1 – Jerzy Sarnecki & Christoffer Carlsson (2020)”

    1. Mami Avatar
      Mami

      Jag tycker inte det skaver om där Kräftorna sjunger.

    Har läst ut en hel bok och en halv bok sen sist. En roman och en fackbok. Jag börjar med romanen, d.v.s. Där kräftorna sjunger av Delia Owens (i svensk översättning) från 2020. Att det blev den svenska översättningen är för att m&p råkade ha den hemma men egentligen vill jag läsa på originalspråk om…