I september läste jag bland annat ut tre romaner: Kometen kommer av Tove Jansson (1969/1946), Spådomen av Agneta Pleijel (2015) och Bränn alla mina brev av Alex Schulman (2018).
Kometen kommer – Tove Jansson (1969/1946)
Kometen kommer är Tove Janssons första Mumintrollen-bok, då de fortfarande (mot Toves vilja) kallades för “småtrollen” i den allra första boken (som jag fick av Are med ett jättegulligt meddelande i och som jag sen glömde på ett hotell i Varberg 😭).
Kometen kommer hette först “kometjakten” när den gavs ut första gången 1946, men i något bearbetad version gavs den ut igen 1969 under namnet Kometen kommer. Som titeln avslöjar kretsar denna bok kring en stor och röd komet som gör allt kusligt och konstigt i Mumindalen. Mumintrollet, det lilla djuret Sniff och Snusmumriken ger sig ut på en färd för att ta reda på mer om kometen, och under sin vandring stöter de på Muminkaraktärer som sedan blir stående inslag i resterande böcker, som Snorkfröken, Snorken och Hemulen. Det är en mysig liten bok!
Bränn alla mina brev – Alex Schulman (2018)
Denna bok har stått i min hylla ett tag och nu valde jag ut den för jag tänkte den skulle vara ganska så lättsam och lätt att komma in i. Och det var den – man fångas från början i denna historia som parallellt berättas ur Alex eget perspektiv i nutid – då han inser att han bär på en ilska inom sig, liksom resten av hans släkt, och allt verkar peka mot en enda rot till denna ilska: patriarken Sven Stolpe, hans morfar – på 80-talet, i scener då Alex i sin barndom hälsar på sin mormor och morfar, och på 30-talet då ett triangeldrama mellan Sven Stolpe, Olof Lagercrantz och Alex mormor Karin Stolpe långsamt vecklar ut sig. Boken är som sagt spännande till en början, och den är förstås ganska spännande genom hela boken, men jag tycker den tappar lite fart och jag blir inte heller klok på vad det är för en typ av bok. En deckare? En självbiografi? Ett författarporträtt av Sven Stolpe? Det kanske iförsig inte spelar så stor roll, men ändå något jag störde mig lite på. Boken är helt klart läsvärd, men inte ett litterärt mästerverk direkt.
Spådomen – Agneta Pleijel (2015)
Denna haffade jag från Pedagogens bibliotek när jag skulle låna nåt för avhandlingen. Jag har ju läst sista delen, Sniglar och snö, som jag tyckte mycket om, och nu såg jag första delen på en hylla och lånade den. Om Sniglar och snö handlade om Agnetas år från kanske 30 och framåt, handlar denna om Agnetas ganska kärlekslösa barndom, där en ganska brokig familj med två föräldrar som inte verkar älskar varandra sätter tonen för de tre döttrarnas tillvaro. Agneta flyr till litteraturen, till teatern, till konsten, och språket är lika vackert här som i den sista delen. Ett sådant språk man vill vila i. Sniglar och snö var nog snäppet vassare men denna var helt klart läsvärd också!
