Alice Andrews

Borgerliga intressen men hjärtat till vänster. Välkommen till min högst osporadiska blogg.



  • Tag: Agneta Pleijel


    Tre romaner i september

    I september läste jag bland annat ut tre romaner: Kometen kommer av Tove Jansson (1969/1946), Spådomen av Agneta Pleijel (2015) och Bränn alla mina brev av Alex Schulman (2018).

    Kometen kommer – Tove Jansson (1969/1946)

    Kometen kommer är Tove Janssons första  Mumintrollen-bok, då de fortfarande (mot Toves vilja) kallades för “småtrollen” i den allra första boken (som jag fick av Are med ett jättegulligt meddelande i och som jag sen glömde på ett hotell i Varberg 😭). 

    Kometen kommer hette först “kometjakten” när den gavs ut första gången 1946, men i något bearbetad version gavs den ut igen 1969 under namnet Kometen kommer. Som titeln avslöjar kretsar denna bok kring en stor och röd komet som gör allt kusligt och konstigt i Mumindalen. Mumintrollet, det lilla djuret Sniff och Snusmumriken ger sig ut på en färd för att ta reda på mer om kometen, och under sin vandring stöter de på Muminkaraktärer som sedan blir stående inslag i resterande böcker, som Snorkfröken, Snorken och Hemulen. Det är en mysig liten bok!

    Bränn alla mina brev – Alex Schulman (2018)

    Denna bok har stått i min hylla ett tag och nu valde jag ut den för jag tänkte den skulle vara ganska så lättsam och lätt att komma in i. Och det var den – man fångas från början i denna historia som parallellt berättas ur Alex eget perspektiv i nutid – då han inser att han bär på en ilska inom sig, liksom resten av hans släkt, och allt verkar peka mot en enda rot till denna ilska: patriarken Sven Stolpe, hans morfar – på 80-talet, i scener då Alex i sin barndom hälsar på sin mormor och morfar, och på 30-talet då ett triangeldrama mellan Sven Stolpe, Olof Lagercrantz och Alex mormor Karin Stolpe långsamt vecklar ut sig. Boken är som sagt spännande till en början, och den är förstås ganska spännande genom hela boken, men jag tycker den tappar lite fart och jag blir inte heller klok på vad det är för en typ av bok. En deckare? En självbiografi? Ett författarporträtt av Sven Stolpe? Det kanske iförsig inte spelar så stor roll, men ändå något jag störde mig lite på. Boken är helt klart läsvärd, men inte ett litterärt mästerverk direkt.

    Spådomen – Agneta Pleijel (2015)

    Denna haffade jag från Pedagogens bibliotek när jag skulle låna nåt för avhandlingen. Jag har ju läst sista delen, Sniglar och snö, som jag tyckte mycket om, och nu såg jag första delen på en hylla och lånade den. Om Sniglar och snö handlade om Agnetas år från kanske 30 och framåt, handlar denna om Agnetas ganska kärlekslösa barndom, där en ganska brokig familj med två föräldrar som inte verkar älskar varandra sätter tonen för de tre döttrarnas tillvaro. Agneta flyr till litteraturen, till teatern, till konsten, och språket är lika vackert här som i den sista delen. Ett sådant språk man vill vila i. Sniglar och snö var nog snäppet vassare men denna var helt klart läsvärd också!



  • Tag: Agneta Pleijel


    Sniglar och snö – Agneta Pleijel (2023)

    Agneta Pleijel är författare, kulturskribent och litteraturhistoriker, har givit ut massor med böcker inklusive både poesi och dramer, och har också varit en del av Aftonbladets kulturredaktion – och till och med kulturchef – i olika perioder. Jag hade dock enfaldigt nog inte riktigt hört talas om Pleijel, utom möjligtvis mycket flyktigt, förrän denna senaste boken (och de två föregående) blev så hype:ade. Och jag begick synden att läsa denna sista del i den självbiografiska trilogin om något slags alter ego till Agneta, eller en yngre Agneta: “Jag skriver om hon som inte är jag men som jag delar minnen med.” De föregående innan Sniglar och snö är Doften av en man (2017) och Spådomen 2015).

    Sniglar och snö är en vackert skriven, och lite svårplacerad bok rent genremässigt (är det poesi? Dagbok? Fackbok? Kulturhistoria? Roman?). Men jag gillar det, och i synnerhet Pleijels språkliga grepp. Hon kan sina ord, hon. Boken är dock som sagt självbiografisk, eller åtminstone i stora drag baserad på Pleijels eget liv, men självklart tar hon sig konstnärliga friheter, vilket kanske, som Sandra Beijer nyligen konstaterade i ett blogginlägg, gör allt till helt fiktivt. Hur som helst börjar boken med Pleijels tid som kulturskribent och sedermera kulturchef på Aftonbladet, och fortsätter sedan i en vindlande historia som i mångt och mycket kretsar kring relationer: till dottern, till de olika männen. “M” är någon som dyker upp för att stanna och som – trots affärerna – Agneta fortfarande lever ihop med, enligt min kollega i alla fall.

    Sniglar och snö är en mycket allmänbildande bok om livet i det lilla och det stora, om kärlek, skrivande, konst, förluster, och litteratur. Om 60- och 70-talen i Stockholm, en inblik i kultureliten men också en resa till flera av jordens hörn. Nu är jag mycket sugen på att läsa de två föregående böckerna, och kanske fler av hennes romaner?


    One response to “Sniglar och snö – Agneta Pleijel (2023)”

    1. […] sedan totalt i Agneta Pleijels Sniglar och snö (2023) som var jättebra – har skrivit om här. Slutligen läste jag också Per-Anders Fogelströms Barn av sin stad (1962), den andra delen i […]

Om mig

En (snart) trettioårig person med (snart) tjugo års (!) bloggkarriär, som nuförtiden mest upprätthåller bloggandet för min egen nostalgis skull, men du är förstås välkommen att hänga på. Skriver mest om kultur jag konsumerar, men även om min vardag, politik och annat smått och gott. Borgerliga intressen – god mat och vin, vackra tavlor, klassisk litteratur och dyra sporter – med hjärtat på rätt ställe (d.v.s. vänster).

Kategorier

Arkiv

Tre romaner i september

I september läste jag bland annat ut tre romaner: Kometen kommer av Tove Jansson (1969/1946), Spådomen av Agneta Pleijel (2015) och Bränn alla mina brev av Alex Schulman (2018).

Kometen kommer – Tove Jansson (1969/1946)

Kometen kommer är Tove Janssons första  Mumintrollen-bok, då de fortfarande (mot Toves vilja) kallades för “småtrollen” i den allra första boken (som jag fick av Are med ett jättegulligt meddelande i och som jag sen glömde på ett hotell i Varberg 😭). 

Kometen kommer hette först “kometjakten” när den gavs ut första gången 1946, men i något bearbetad version gavs den ut igen 1969 under namnet Kometen kommer. Som titeln avslöjar kretsar denna bok kring en stor och röd komet som gör allt kusligt och konstigt i Mumindalen. Mumintrollet, det lilla djuret Sniff och Snusmumriken ger sig ut på en färd för att ta reda på mer om kometen, och under sin vandring stöter de på Muminkaraktärer som sedan blir stående inslag i resterande böcker, som Snorkfröken, Snorken och Hemulen. Det är en mysig liten bok!

Bränn alla mina brev – Alex Schulman (2018)

Denna bok har stått i min hylla ett tag och nu valde jag ut den för jag tänkte den skulle vara ganska så lättsam och lätt att komma in i. Och det var den – man fångas från början i denna historia som parallellt berättas ur Alex eget perspektiv i nutid – då han inser att han bär på en ilska inom sig, liksom resten av hans släkt, och allt verkar peka mot en enda rot till denna ilska: patriarken Sven Stolpe, hans morfar – på 80-talet, i scener då Alex i sin barndom hälsar på sin mormor och morfar, och på 30-talet då ett triangeldrama mellan Sven Stolpe, Olof Lagercrantz och Alex mormor Karin Stolpe långsamt vecklar ut sig. Boken är som sagt spännande till en början, och den är förstås ganska spännande genom hela boken, men jag tycker den tappar lite fart och jag blir inte heller klok på vad det är för en typ av bok. En deckare? En självbiografi? Ett författarporträtt av Sven Stolpe? Det kanske iförsig inte spelar så stor roll, men ändå något jag störde mig lite på. Boken är helt klart läsvärd, men inte ett litterärt mästerverk direkt.

Spådomen – Agneta Pleijel (2015)

Denna haffade jag från Pedagogens bibliotek när jag skulle låna nåt för avhandlingen. Jag har ju läst sista delen, Sniglar och snö, som jag tyckte mycket om, och nu såg jag första delen på en hylla och lånade den. Om Sniglar och snö handlade om Agnetas år från kanske 30 och framåt, handlar denna om Agnetas ganska kärlekslösa barndom, där en ganska brokig familj med två föräldrar som inte verkar älskar varandra sätter tonen för de tre döttrarnas tillvaro. Agneta flyr till litteraturen, till teatern, till konsten, och språket är lika vackert här som i den sista delen. Ett sådant språk man vill vila i. Sniglar och snö var nog snäppet vassare men denna var helt klart läsvärd också!


Om mig

En (snart) trettioårig person med (snart) tjugo års (!) bloggkarriär, som nuförtiden mest upprätthåller bloggandet för min egen nostalgis skull, men du är förstås välkommen att hänga på. Skriver mest om kultur jag konsumerar, men även om min vardag, politik och annat smått och gott. Borgerliga intressen – god mat och vin, vackra tavlor, klassisk litteratur och dyra sporter – med hjärtat på rätt ställe (d.v.s. vänster).

Kategorier

Arkiv

Tag: Agneta Pleijel

  • Tre romaner i september

    I september läste jag bland annat ut tre romaner: Kometen kommer av Tove Jansson (1969/1946), Spådomen av Agneta Pleijel (2015) och Bränn alla mina brev av Alex Schulman (2018).

    Kometen kommer – Tove Jansson (1969/1946)

    Kometen kommer är Tove Janssons första  Mumintrollen-bok, då de fortfarande (mot Toves vilja) kallades för “småtrollen” i den allra första boken (som jag fick av Are med ett jättegulligt meddelande i och som jag sen glömde på ett hotell i Varberg 😭). 

    Kometen kommer hette först “kometjakten” när den gavs ut första gången 1946, men i något bearbetad version gavs den ut igen 1969 under namnet Kometen kommer. Som titeln avslöjar kretsar denna bok kring en stor och röd komet som gör allt kusligt och konstigt i Mumindalen. Mumintrollet, det lilla djuret Sniff och Snusmumriken ger sig ut på en färd för att ta reda på mer om kometen, och under sin vandring stöter de på Muminkaraktärer som sedan blir stående inslag i resterande böcker, som Snorkfröken, Snorken och Hemulen. Det är en mysig liten bok!

    Bränn alla mina brev – Alex Schulman (2018)

    Denna bok har stått i min hylla ett tag och nu valde jag ut den för jag tänkte den skulle vara ganska så lättsam och lätt att komma in i. Och det var den – man fångas från början i denna historia som parallellt berättas ur Alex eget perspektiv i nutid – då han inser att han bär på en ilska inom sig, liksom resten av hans släkt, och allt verkar peka mot en enda rot till denna ilska: patriarken Sven Stolpe, hans morfar – på 80-talet, i scener då Alex i sin barndom hälsar på sin mormor och morfar, och på 30-talet då ett triangeldrama mellan Sven Stolpe, Olof Lagercrantz och Alex mormor Karin Stolpe långsamt vecklar ut sig. Boken är som sagt spännande till en början, och den är förstås ganska spännande genom hela boken, men jag tycker den tappar lite fart och jag blir inte heller klok på vad det är för en typ av bok. En deckare? En självbiografi? Ett författarporträtt av Sven Stolpe? Det kanske iförsig inte spelar så stor roll, men ändå något jag störde mig lite på. Boken är helt klart läsvärd, men inte ett litterärt mästerverk direkt.

    Spådomen – Agneta Pleijel (2015)

    Denna haffade jag från Pedagogens bibliotek när jag skulle låna nåt för avhandlingen. Jag har ju läst sista delen, Sniglar och snö, som jag tyckte mycket om, och nu såg jag första delen på en hylla och lånade den. Om Sniglar och snö handlade om Agnetas år från kanske 30 och framåt, handlar denna om Agnetas ganska kärlekslösa barndom, där en ganska brokig familj med två föräldrar som inte verkar älskar varandra sätter tonen för de tre döttrarnas tillvaro. Agneta flyr till litteraturen, till teatern, till konsten, och språket är lika vackert här som i den sista delen. Ett sådant språk man vill vila i. Sniglar och snö var nog snäppet vassare men denna var helt klart läsvärd också!


    I september läste jag bland annat ut tre romaner: Kometen kommer av Tove Jansson (1969/1946), Spådomen av Agneta Pleijel (2015) och Bränn alla mina brev av Alex Schulman (2018). Kometen kommer – Tove Jansson (1969/1946) Kometen kommer är Tove Janssons första  Mumintrollen-bok, då de fortfarande (mot Toves vilja) kallades för “småtrollen” i den allra första…

  • Sniglar och snö – Agneta Pleijel (2023)

    Agneta Pleijel är författare, kulturskribent och litteraturhistoriker, har givit ut massor med böcker inklusive både poesi och dramer, och har också varit en del av Aftonbladets kulturredaktion – och till och med kulturchef – i olika perioder. Jag hade dock enfaldigt nog inte riktigt hört talas om Pleijel, utom möjligtvis mycket flyktigt, förrän denna senaste boken (och de två föregående) blev så hype:ade. Och jag begick synden att läsa denna sista del i den självbiografiska trilogin om något slags alter ego till Agneta, eller en yngre Agneta: “Jag skriver om hon som inte är jag men som jag delar minnen med.” De föregående innan Sniglar och snö är Doften av en man (2017) och Spådomen 2015).

    Sniglar och snö är en vackert skriven, och lite svårplacerad bok rent genremässigt (är det poesi? Dagbok? Fackbok? Kulturhistoria? Roman?). Men jag gillar det, och i synnerhet Pleijels språkliga grepp. Hon kan sina ord, hon. Boken är dock som sagt självbiografisk, eller åtminstone i stora drag baserad på Pleijels eget liv, men självklart tar hon sig konstnärliga friheter, vilket kanske, som Sandra Beijer nyligen konstaterade i ett blogginlägg, gör allt till helt fiktivt. Hur som helst börjar boken med Pleijels tid som kulturskribent och sedermera kulturchef på Aftonbladet, och fortsätter sedan i en vindlande historia som i mångt och mycket kretsar kring relationer: till dottern, till de olika männen. “M” är någon som dyker upp för att stanna och som – trots affärerna – Agneta fortfarande lever ihop med, enligt min kollega i alla fall.

    Sniglar och snö är en mycket allmänbildande bok om livet i det lilla och det stora, om kärlek, skrivande, konst, förluster, och litteratur. Om 60- och 70-talen i Stockholm, en inblik i kultureliten men också en resa till flera av jordens hörn. Nu är jag mycket sugen på att läsa de två föregående böckerna, och kanske fler av hennes romaner?


    One response to “Sniglar och snö – Agneta Pleijel (2023)”

    1. […] sedan totalt i Agneta Pleijels Sniglar och snö (2023) som var jättebra – har skrivit om här. Slutligen läste jag också Per-Anders Fogelströms Barn av sin stad (1962), den andra delen i […]

    Agneta Pleijel är författare, kulturskribent och litteraturhistoriker, har givit ut massor med böcker inklusive både poesi och dramer, och har också varit en del av Aftonbladets kulturredaktion – och till och med kulturchef – i olika perioder. Jag hade dock enfaldigt nog inte riktigt hört talas om Pleijel, utom möjligtvis mycket flyktigt, förrän denna senaste…