I början av september läste jag ut den sista delen i Per Anders Fogelströms Stad-serie, nämligen Stad i världen från 1968. När den skrevs var den tämligen samtida, eftersom den utspelar sig mellan 1945 och just 1968 (året då boken kom ut). I denna bok är Emilie en gammal människa, och det är mer hennes yngre nära och kära man mest får följa – Henning (den yngre), Allan och hans familj, men också Maj och Elisabeth (Jennys döttrar). Det är roligt och intressant att läsa om ett Stockholm i förändring under efterkrigstiden, och det är fint att få återse favoritkaraktärerna. Det här är ännu en bok som är ömsint skriven av Fogelström, men jag tycker inte riktigt den håller samma kvalité som övriga. Kanske för att det är lite för nära…? Eller kanske helt enkelt för att karaktärerna får det förhållandevis bra, så till den grad att man inte ömmar lika mycket? Jag vet inte riktigt vad det är. Samtidigt är det en mycket läsvärd bok, och ett fint avslut på serien. Det finns också en hel del fina och tänkvärda citat. Det här sparade jag exempelvis:

Den gången fanns ju många och starka anledningar till oro. Nöd, gulascheri, stora motsättningar. Sådant som var borta nu, eller åtminstone inte lika påtagliga längre. På den tiden måste det ha varit lätt att protestera, ja nödvändigt. Då visste ma klart vad man ville och vad som måste ändras. Om man inte kunde formulera sina krav med hjärnan så kunde man känna dem med magen. Ett ögonblick kunde Henning nästan avundas dem som haft så lätt, som utan att tveka kunnat ge sin oro namn och etikett. Vackra etiketter med honnörsord: radikalism, rättvisekrav, klassmedvetande. Där fanns frihet jämlikhet och broderskap och upp till kamp emot kvalen. De hade haft fanor, paroller och sånger, planer och framtidsdrömmar. Och nu? Nu hade man ingenting, bara det vilsna skränet, och den odefinierbara oron. Etiketterna fick andra sätta: busmentalitet, ligistfasoner.