Agneta Pleijel är författare, kulturskribent och litteraturhistoriker, har givit ut massor med böcker inklusive både poesi och dramer, och har också varit en del av Aftonbladets kulturredaktion – och till och med kulturchef – i olika perioder. Jag hade dock enfaldigt nog inte riktigt hört talas om Pleijel, utom möjligtvis mycket flyktigt, förrän denna senaste boken (och de två föregående) blev så hype:ade. Och jag begick synden att läsa denna sista del i den självbiografiska trilogin om något slags alter ego till Agneta, eller en yngre Agneta: “Jag skriver om hon som inte är jag men som jag delar minnen med.” De föregående innan Sniglar och snö är Doften av en man (2017) och Spådomen 2015).

Sniglar och snö är en vackert skriven, och lite svårplacerad bok rent genremässigt (är det poesi? Dagbok? Fackbok? Kulturhistoria? Roman?). Men jag gillar det, och i synnerhet Pleijels språkliga grepp. Hon kan sina ord, hon. Boken är dock som sagt självbiografisk, eller åtminstone i stora drag baserad på Pleijels eget liv, men självklart tar hon sig konstnärliga friheter, vilket kanske, som Sandra Beijer nyligen konstaterade i ett blogginlägg, gör allt till helt fiktivt. Hur som helst börjar boken med Pleijels tid som kulturskribent och sedermera kulturchef på Aftonbladet, och fortsätter sedan i en vindlande historia som i mångt och mycket kretsar kring relationer: till dottern, till de olika männen. “M” är någon som dyker upp för att stanna och som – trots affärerna – Agneta fortfarande lever ihop med, enligt min kollega i alla fall.

Sniglar och snö är en mycket allmänbildande bok om livet i det lilla och det stora, om kärlek, skrivande, konst, förluster, och litteratur. Om 60- och 70-talen i Stockholm, en inblik i kultureliten men också en resa till flera av jordens hörn. Nu är jag mycket sugen på att läsa de två föregående böckerna, och kanske fler av hennes romaner?