Jag har läst fjärde delen i Stad-serien av Fogelström! Läser i rasande fart för att de är så bra.
Som synes är utgåvan lite nyare denna gång, från 1985 (mina andra utgåvor är från 60-talet) men trots detta har boken ändå 40 år på nacken – och själva historien nästa 60! – vilket syns på de gulnande sidorna och vissa uttryck som jag inte tror skulle ha skrivits ut i en version tryckt idag (jag tänker specifikt på området “N-ordetbyn” som skildras). Hisnande i vilket fall, att läsa klassiker, med tanke på hur många som läst dessa ord före mig!
Hur som helst, trots det hårda arbetet och arbetarklassens utslitna kroppar går det ändå framåt, mot ljusare tider, speciellt när socialdemokratin vinner makten. Samtidigt skuggas tillvaron av arbetslöshet under mellankrigstiden, och det stundande storkriget. I denna bok är Emelie nu en gammal kvinna, och även om hon utgör navet förflyttas fokus också till de yngre generationerna, hennes nära och kära – Tyra, Erik, Maj, Gunnar, Allan, Elisabeth, Henning den yngre – och deras umbäranden under åren 1925-1945. Och som alltid skriver Fogelström med värme, engagemang och stor människokännedom. Alla karaktärer – deras lycka och sorg, bekymmer och glädjeämnen – levandegörs med ömsinthet och med stor skicklighet till en fond av ett mellankrigstidens Stockholm i ständig expansion. Läs denna bok!
[…] har jag läst tredje och fjärde delen av Per Anders Fogelströms Minns du den stad (1964), och I en förvandlad stad (1966). Påbörjade även sista delen men pga att jobbet började hann jag inte lösa ut den i […]
I augusti läste jag ut Sinnenas tid av Annie Ernaux. Om Ernaux, saxat direkt från Wikipedia:
Annie Ernaux har publicerat ett tjugotal romaner på franska varav sju finns i svensk översättning. Flera romaner har dramatiserats i Frankrike och en roman har filmatiserats. Kritiken av hennes verk var blandad under de första årens författarskap men efter utgivningen av Les années (Åren) 2008 har den varit mera odelat positiv och renderat författaren ett flertal priser. Hon har med sitt författarskap utgjort förebild för yngre franska författare såsom Didier Eribon och Édouard Louis med liknande klassbakgrund.[3]
Ernaux har uppmärksammats med ett flertal litterära priser och utmärkelser för sina verk. Den 6 oktober 2022 meddelade Svenska Akademien att Ernaux fått nobelpriset i litteratur “för det mod och den kliniska skärpa varmed hon avtäcker det personliga minnets rötter, främlingskap och kollektiva ramar.”
Att jag klickade hem denna roman var lite av en slump, jag behövde fylla ut för det var “fyra för tre” eller något, och Ernaux klingade bekant. Vilket är rimligt eftersom hon alltså är nobelpristagare. Men om det är något som märks i denna roman vet jag inte. Kanske är det för övrigt snarare en novell, eftersom boken spänner över blott 68 sidor, och då är bokstäverna ganska stora. Boken handlar om en relation till en man, och sidorna är febriga av längtan, väntan, åtrå och besatthet. Det är helt okej, men imponerar inte särskilt mycket.
Klockan är 19.56, och de sista solstrålarna lyser fortfarande in i trädgården ett par minuter till innan solen försvinner bortom träden. Jag hör syrsor som spelar, Are som pysslar i köket, fiskarna i dammen på ängen som kommer upp till ytan, huset som knäpper, fåglar som kvittrar då och då, och motorljud någonstans långt borta. I knät har jag fjärde delen av Per Anders Fogelströms Stad-serie som jag nu ska börja på.
Jag har läst den tredje delen i Stad-serien av Per Anders Fogelström, nämligen Minns du den stad från 1964. Denna köpte jag från Bokbörsen och råkade få en utgåva från 1965 som visserligen saknade sitt skyddsomslag, men det är så mysigt med gamla böcker tycker jag. Tänk hur många som läst denna fantastiska historia i just denna bok innan mig?
Minns du den stad börjar när förra seklet fortfarande är ungt, år 1900. Vi får nu följa den vuxna Emelie (barnet Emilie följde man i förra delen), dotter till Henning som är huvudkaraktären i första boken Mina drömmars stad. Emilie är fortfarande lika plikttrogen, men kanske också lite vilsen när staden och människorna runt omkring henne förändras. Vi återser också Tummen igen, nu en gammal gubbe, liksom andra i Emilies närhet – hennes bortadopterade bror tillika numera byggmästare August som gjort en klassresa uppåt, den levnadsglada Jenny och hennes dotter Maj, Emilies ordentlige brorson Gunnar, och den struliga Bärta. I sorg och i glädje lär man känna karaktärerna, och som jag tidigare sagt ömmar man så mycket för dem. Samtidigt utspelas det relationella till en fond av Stockholm och den ständiga förändring som åren 1900-1925 innebar för staden, liksom stora händelser som upplevs genom karaktärernas ögon – såsom storstrejken 1909 som Emilie våndas över, splittringen inom vänstern, hungern och nöden, kriget, men också tekniska under och ett hopp om framtiden.
[…] augusti har jag läst tredje och fjärde delen av Per Anders Fogelströms Minns du den stad (1964), och I en förvandlad stad (1966). Påbörjade även sista delen men pga att jobbet började […]
I juli läste jag ut andra delen i Per Anders Fogelströms Stad-serie, nämligen Barn av sin stad från 1962. Första delen (Mina drömmars stad) läste jag förra året och skrev då att det var med sorg jag läste ut boken, eftersom den var så bra och jag inte hade fortsättningen. Jag var fast besluten om att köpa böckerna second hand eftersom de är från 60-talet och således borde lie around lite överallt, och det stämmer med första delen men de andra delarna är inte helt lätta att få tag i. I brist på annat hittade jag en annan Fogelström-bok på nån second hand-runda, nämligen Mödrar och söner från 1991, men den var inte lika bra, den kändes inte lika mycket på nåt sätt. Men i augusti förra året var jag i Stockholm, och där hittade jag andra delen inne på en Röda korset-affär. Köpte hem den och sedan har den blivit liggande. Tills häromveckan! Då var min kollega Anna på besök, och hon berättade att hon klickat hem hela serien på fem böcker. Det inspirerade mig att börja läsa den andra delen, som jag ju hade hemma. Och det tog inte lång tid innan den var utläst, för den var, liksom första delen, otroligt bra.
Barn av sin stad tar vid där Mina drömmars stad slutar, det vill säga från år 1880 och fram till sekelskiftet. Den här gången är det inte Henning man följer – eftersom han [SPOILER ALERT] dog i slutet av första boken, utan hans barn, och speciellt den plikttrogna Emelie, som redan som barn börjar arbeta på tvålfabriken där hon sköter sig väl och är omtyckt av gamle fabrikör Melinder. Vi får också följa August Bodin, Emelies äldre bror som inte lägre är en del av familjen, eftersom han blivit bortadopterad och därmed gjort en klassresa. Fortfarande kommer han hem till sina biologiska föräldrar på Söder ibland, men han känner sig inte riktigt hemma någonstans, slits mellan sina rötter och sitt nya liv. Sprickan i familjen illustrerar också den större sprickan i samhället, den mellan arbetarklassen och den ägande klassen. Är det nu revolutionen kommer?
Barn av sin stad är, liksom sin föregångare och liksom Utvandrarna/Invandrarna-serien som kom ut ungefär samtidigt, en roman som känns. Man bryr sig om och ömmar för alla karaktärer, och man får, genom Fogelströms skickliga och sömlösa perspektivbyten, förståelse för alla deras val, tankar och känslor. Här finns inte nödvändigtvis någon tydlig protagonist och antagonist (liksom i Game of Thrones, för övrigt) eftersom de alla är människor som levandegörs genom Fogelströms skrivkonst. Var superdeppig när jag läst ut boken, eftersom den var så bra och jag ännu inte ägde resterande tre. I stället för att leta på second hand-butiker klickade jag därför hem dem från Bokbörsen.se så att jag kunde fortsätta leva i Stockholm kring sekelskiftet. Rekommenderar starkt denna bok!
Juli var ganska arbetsam, då jag grejat mycket med huset och med trädgården. Men jag har förstås också hunnit med en del annat. Så arbetsam är nog det ord som beskriver juli bäst ändå!
Plantering av buskar och träd…
Jag har t.ex. planterat björnbärsbusken jag fick av Sophie på min 30-årsfest, och svarta vinbärs-busken jag fick av min moster Louise, samt rabarberna jag också fick av henne.Ett äppelträd fick jag och Are som inflyttningspresent så det planterade jag i början av juli. Hoppas det ska trivas!
Mossrensning på taket…
Ett projekt jag har going on är att rensa mossa från taket. Detta stod i besiktningsprotokollet att det var mycket viktigt, eftersom mossbeläggning på tegelpannorna dels håller kvar fukt längre och därmed kan öka risken för läckage, och dels för att mossan också äter sig in i själva kakelplattorna och vittrar ner dem om man låter den sitta kvar. Det finns olika sätt att ta bort mossan, t.ex. genom gift som man vattnar pannorna med och sedan gör det jobbet långsamt, d.v.s. mossan försvinner inom 1-3 år, men då får man vara där och rensa stuprören ofta. Man kan också köra med högtryckstvätt. Jag har valt det manuella sättet – d.v.s. för hand med borste och skrapa (eller vilket verktyg man nu finner lämpligt). Dels för att jag ville ha det gjort direkt, och dels för att jag vill spara pengar. Men också för att det känns meckigt och läskigt med högtryckstvätt. Det kom visserligen en sådan med huset men jag har aldrig använt en sådan förut och det känns svårt att få upp den på taket, och också lite riskfyllt när man inte tidigare använt den. Således tar jag lite då och då, eftersom det är väldigt manual labour. En rad tar typ en timme så ni kan ju tänka er att det tar ett tag :))
Plattläggning…
En annan sak som stod i besiktningsprotokollet var att husfasaden bör rensas på växtlighet. Istället rekommenderades stenläggning. Så detta var ett litet tvådagarsprojekt. Jag har inte lagt plattorna särskilt noggrant utan mer eller mindre rätt på jorden (grävde bort det första lagret av gräs och försökte göra det någorlunda jämnt), men de kommer i alla fall fylla syftet att förhindra växtlighet som det enligt protokollet var viktigt att göra (lite oklart varför dock). Skönt i alla fall att kunna gå på plattor närmast huset! Så småningom, när vi har råd, är dock planen att göra altan på denna sidan, och innan dess behöver vi nog dränera, så det här är en provisorisk men praktisk och ändå rätt tjusig lösning!
Byte av vindskivor…
Vindskivorna var ytterligare ett projekt jag pysslat med, men det var lite mer svåröverkomligt. Som ni ser var de väldigt slitna, åtminstone de översta (de nedersta visade sig generellt vara i OK skick så dem behöll vi). Dividerade en stund över huruvida man bör köpa in tjänsten för 30-40 papp, eller göra det själv och “bara” köpa materialet (som kostade ca 7000, exklusive hyra av skylift/byggställning). Jag bestämde mig för det senare eftersom jag fick hjälp av min snälla pappa. <3 Efter första dagen kom vi såhär långt – tre av sex sidor bytta (denna sidan av huset har så många vinklar). Som ni kanske ser bytte vi bara översta vindskivorna på två av sidorna, då bräderna underst visade vara i gott skick och bara behövde en målning.Efter en liten incident på morgonen var det hjälmen på resten av dagenÄven för åskådarna!För att kunna fortsätta och nå uppe vid nocken, hyrde jag för andra dagen en ställning via Hygglo. Den fick precis plats i bilen!Så här blev det! Efter att vi blev klara sent på eftermiddagen gick jag över till vår snälla granne Rickard och bad om råd angående målning av de nedersta vindskivorna (de gamla). Han sa att han hade en burk färg liggandes, så han gav mig den. Så jag målade första lagret på de nedersta vindskivorna (och ett lager till på de översta) samma dag, och blev klar vid 21-tiden. Phiew!
Bygge av odlingslåda
Nöjd tjaj dagen efter, som använde de gamla vindskivorna för att bygga en odlingslåda!Odlingslådan på plats med växtmaterial för att bli jord!
Fönsterrenovering
Fönsterrenovering har också pågått under juli. Steg nummer ett var att göra rent fönstrena någorlunda. Det hade jag säkert kunna göra mer noggrant med nåt speciellt rengöringsmedel för ändamålet men vatten och såpa fick räcka. Det mest effektiva var nog faktiskt skrapandet med stålborste, som var en del av steg nummer två – som innebar att förbereda ytan som skulle måla -, varefter jag dammsög upp allt bös som blev över med dammsugaren. Sjukt jobbigt var detta förarbete, eftersom alla trädelar skulle ruggas upp med stålborsten och/eller sandpapper, all lös färg skulle skrapas, allt löst och gammalt kitt skulle skrapas bort, och alla gamla stift som höll fast den inre isoleringslisten skulle bändas upp. Detta gjorde jag på alla fem fönster och det var nog en hel arbetsdag och efterföljande träningsvärk i armen av allt skrapande. Resultat: ett fönster redo för målning.Anledningen till att jag inte började förrän i mitten av juli var för det jäkla vädret. Det har ju varit regnigt i princip varje dag! Det var först när över halva juli gått som några varma och soliga dagar kom och då passade jag på. Efter förberedelsearbetet (som alltså tog sin lilla tid) var det dags för inoljande (dvs impregnering) av alla trädelar. Egentligen skulle vi målat med linolja men det var slut, så vi Richard (vår snälla granne som väglett oss) köpte en annan oljebaserad alkydfärg som krävde ett förarbete med oljning. Efter oljningen, som skulle torka ett dygn, var det dags för första lagret med alkydfärgen. Sen skulle den torka ett dygn innan det var dags för kittning. Kittningen var supersvår att få till men efter andra fönstret kände jag att I’m getting the hang of this! Kittet skulle torka i 7-14 dagar beroende på temperaturen ute, men jag kunde måla fönsterkarmarna en andra och sista gång medan kittet torkade.Slutmålningen för att täcka kittet blir i augusti, återkommer med slutresultat då! 🙂
Månadens böcker
Jag har läst (ut) många böcker i juli – hela sex stycken plus två seriealbum. Trots att jag tyckte att 1959 – Ingrid och Georg, en kärlekshistoria av Helena Von Zweigbergk (2022) var sämst, lyckades jag äntligen läsa ut den i juli. O-rekommenderar den starkt. Läste även ut Sapiens – a brief history of humankind av Yuval Noah Harari (2014) (skrev om här). Läste också Farlig midsommar av Tove Jansson (1954), eftersom jag fick den (och alla Muminböckerna) av Are i trettioårspresent <3. Fastnade sedan totalt i Agneta Pleijels Sniglar och snö (2023) som var jättebra – har skrivit om här. Slutligen läste jag också Per-Anders Fogelströms Barn av sin stad (1962), den andra delen i Stad-serien. Har dessutom också läst ut både Liv Strömquist seriealbum Ja till liv! (2011) och Carolina Bångs seriealbum Cowgirls (2011) varje toabesök. 🙂
Månadens sociala
Jag var med Mim på hennes sommarställe igen. På dagen gjorde vi en dagsutflykt till Bohus Malmön och på kvällen bastade vi och badade i fjorden. Mysigt!!
På en av Malmöns två restauranger i väntan på färjan tillbaka. Jag ville varken dricka läsk eller alkohol men inte heller kaffe/te pga sent på eftermiddagen och det enda som då fanns var en flaska vatten för hutlösa 60 kronor!Kvällsutsikt från bastunBrygghäng efter bastunPromenad tillbaka till huset
Mim fyllde också år, vilket såklart skulle firas! Det blev en provençalsk afton på hennes innergård och vädret var för en gångs skulle just mycket sydfranskt med tropisk natt. Vi snicksnackade, lekte otroliga lekar och Mim var mycket lycklig vilket gjorde mig lycklig. Jag gjorde tidig kväll eftersom jag skulle tillbaka till Trollhättan så fastän jag bröt upp vid 22.15 var jag inte hemma förrän vid midnatt – tåget gick 22.50 och tar under sommaren fyrtio istället för trettio minuter pga fler stopp och sen är det en halvtimmes cykling hem från stationen. Men jag är ändå glad att det fullt görbart att ta sig mellan Gbg och vårt hus för egen maskin, även en lördag kväll!
En lycklig MimGulliga kompisar (Sara, Mim, Siri, Rosanna, Cecilia)Erik, Ellen, Matilda
I slutet av juli åkte jag till västkusten. Mamma, pappa och jag var på Bovallstrands badklippor (något blåsigt) och mamma och jag åkte till Bohus Malmön dagen efter, där vi också träffade Matilda en sväng. Mys!
Bovallstrand Bohus Malmön (
Månadens sorgligaste
En sorglig sak som hände – alltså förutom alla barn som dör i Palestina – var att vi gick på begravning, jag och Are. Det var hans farfar som gått bort. Tillfället var förstås sorgligt och jag grät en massor, inte för att jag sörjde farfadern för honom kände jag knappt, utan för alla som blir kvar. T.ex. Ares farmor Siv som nu blir ensam kvar. Jag satt och föreställde mig hur det skulle vara om Are skulle dö eller när mina föräldrar går bort, och drabbades också av livets förgänglighet. Trots det sorgesamma var jag efter begravningen tvungen att föreviga våra, eller framförallt Ares, outfit. Han såg ut som en annan person i sin kostym!! Kände knappt igen honom.
FinkläddaFinklädd
Månadens mat
De första kantarellerna har plockats i juli! Skogen är full av dem! Lagade bl.a. en ljuuuuvlig kantarellpasta som jag gjorde ungefär såhär: avvattnade kantareller (plus en blodsopp och en granblodriska som jag också hittade) och fräste sedan med hackad gul lök och vitlök. Hällde på lite sojafärs, kinesisk soja och timjan och kryddade med salt och peppar. Droppade på några droppar tryffelolja och en stor skvätt grädde och rörde ihop till en krämig sås. Serverade med pasta och tryffelolivolja som jag fått av min kollega Anna samma dag. Mmmmm.
En annan sommarmat: försynt färskpotatis från trädgården (även om skörden är dålig – måste googla på vad jag gjort för fel), knaperstekta kantareller, kall yoghurtsås på örter från landet (persilja, gräslök, citronmeliss) som jag mixade med olivolja, vitlök och sirap, och sedan blandade med crème fraiche mmm blev så gott, och svarta bön-bollar på recept från Den stora vego-kokboken.
Den uppmärksamma ser att jag har nya tallrikar. Dessa fick jag av Mim i 30-årspresent! “Det sista bruksgodset” hahaha <3En koncentrerad Are beräknar insulin.
Ytterligare somrig mat: bärpaj! Med deg från ovan nämnda kokbok, och bär från trädgården. Specifikt häggmispel-bär! Ett bär jag nyligen lärt mig är ätligt, och som vår trädgård är full av 🙂 Pajen bakade jag för att min kollega Lisa skulle komma på besök dagen efter, och bären plockade jag medan jag rastade grannens hönor som jag och Are passade under juli.
Nåt annat kul du vill berätta innan vi avslutar?
Jomen jag måste ju ändå också få med Fallets dagar som skedde helgen 19-20 juli. Ett stort happening i Trollhättan då de under hela helgen släpper på älven vid vissa bestämda klockslag, vilket är ett mäktigt (men också lite sorgligt) skådespel. Jag och Are tog cyklarna in till stan (så mysigt att cykla ihop!!!) och spanade in fallsläppet. Sen satte vi oss lite nedströms och delade på två goda öl. En mycket mysig sommarkväll!!
Agneta Pleijel är författare, kulturskribent och litteraturhistoriker, har givit ut massor med böcker inklusive både poesi och dramer, och har också varit en del av Aftonbladets kulturredaktion – och till och med kulturchef – i olika perioder. Jag hade dock enfaldigt nog inte riktigt hört talas om Pleijel, utom möjligtvis mycket flyktigt, förrän denna senaste boken (och de två föregående) blev så hype:ade. Och jag begick synden att läsa denna sista del i den självbiografiska trilogin om något slags alter ego till Agneta, eller en yngre Agneta: “Jag skriver om hon som inte är jag men som jag delar minnen med.” De föregående innan Sniglar och snö är Doften av en man (2017) och Spådomen 2015).
Sniglar och snö är en vackert skriven, och lite svårplacerad bok rent genremässigt (är det poesi? Dagbok? Fackbok? Kulturhistoria? Roman?). Men jag gillar det, och i synnerhet Pleijels språkliga grepp. Hon kan sina ord, hon. Boken är dock som sagt självbiografisk, eller åtminstone i stora drag baserad på Pleijels eget liv, men självklart tar hon sig konstnärliga friheter, vilket kanske, som Sandra Beijer nyligen konstaterade i ett blogginlägg, gör allt till helt fiktivt. Hur som helst börjar boken med Pleijels tid som kulturskribent och sedermera kulturchef på Aftonbladet, och fortsätter sedan i en vindlande historia som i mångt och mycket kretsar kring relationer: till dottern, till de olika männen. “M” är någon som dyker upp för att stanna och som – trots affärerna – Agneta fortfarande lever ihop med, enligt min kollega i alla fall.
Sniglar och snö är en mycket allmänbildande bok om livet i det lilla och det stora, om kärlek, skrivande, konst, förluster, och litteratur. Om 60- och 70-talen i Stockholm, en inblik i kultureliten men också en resa till flera av jordens hörn. Nu är jag mycket sugen på att läsa de två föregående böckerna, och kanske fler av hennes romaner?
[…] sedan totalt i Agneta Pleijels Sniglar och snö (2023) som var jättebra – har skrivit om här. Slutligen läste jag också Per-Anders Fogelströms Barn av sin stad (1962), den andra delen i […]
I juli har jag läst två stycken på sin höjd mediokra böcker: Sapiens: A Brief History of Humankind av Yuval Noah Harari (2014) och 1959: Ingrid och Georg – en kärlekshistoria av Helena Von Zweigbergk (2022).
Sapiens är en populärvetenskaplig historiebok om, som titeln kaxigt deklarerar, mänsklighetens historia. Den börjar alltså för cirkus 200 000 år sedan då homo sapiens förmodligen skiljde sig från homo erectus. Början av boken är riktigt bra, dvs de första ca 250 sidorna. Jag tycker exempelvis Hararis förklaring av begreppen historia, biologi, kemi och fysik, som kommer precis i början av boken, är riktigt fyndig:
About 13.5 billion years ago, matter, energy, time and space came into being in what is known as the Big Bang. The story of these fundamental features of our universe is called physics.
About 300,000 years after their appearance, matter and energy started to coalesce into complex structures, called atoms, which then combined into molecules. The story of atoms, molecules and their interactions is called chemistry.
About 3.8. billion years ago, on a planet called Earth, certain molecules combined to form particularly large and intricate structures called organisms. The story of organisms is called biology.
About 70,000 years ago, organisms belonging to the species Homo sapiens started to form even more elaborate structures called cultures. The subsequent development of these human cultures is called history.
Under de första ca 250 sidorna tar sig Harari an den så kallade förhistoriska tiden – stenåldern, bronsåldern och järnåldern. Detta är riktigt intressant. Exempelvis minns jag från sist jag läste denna bok – typ år 2016/2017 då jag av någon anledning som jag undrade över medan jag nu läste om boken slutade mitt i – sidorna om människornas intåg i Australien för ca 40 000 år sedan, vilket obönhörligen medförde utrotningen av Australiens megafauna. Detta är ett tydligt spår i sapiens historia: förstörelsen som följer i vår väg.
Jag minns också från sist jag läste, och blev lika fascinerad denna gång, Hararis tes om att det inte var människorna som domesticerade vetet – utan vetet som domesticerade oss. Jägare-samlare-människan levde visserligen under hotet av ilskna rovdjur på savannen, men de hade ändå ett förhållandevis gott liv, där de arbetade färre timmar om dygnet än vad vi gör idag, hade en rik och varierande diet (som därmed var motståndskraftig mot sjukdomar, klimatförändringar mm eftersom man inte förlitade sig på en en enda gröda) och där alla hade en hälsa och fysik i nivå med dagens elitidrottare eftersom dagarna bestod av varierad fysisk exercis i jakten på mat, i kombination med tid för återhämtning. När man emellertid blev bofast – vilket förstås var en förändring som skedde stegvis under flera generationer för omkring 12 000 år sedan – och började plantera vete förändrades långsamt livet för sapiens. När man hade en veteplantering man investerat i fanns det plötsligt behov att vakta den och alltså stanna på en och samma plats, och också investera backbreaking work i den. Monotont och hårt arbete, till skillnad från jägare-samlarens som hade varierade dagar. Kosten blev ensidig, kropparna mer utslitna och arbetstimmarna fler. Dessutom blev de bofasta platserna där människorna bodde tätt perfekta för epidemier och andra sjukdomar som frodades. Samtidigt fullkomligt blomstrade vetet – en enda gröda som människan blev väldigt beroende av, och därmed mycket mer utsatt för eventuella dåliga skördar. Människan hade hamnat i en lock-in – det gick inte att gå tillbaka till jägare-samlare-tiden nu, för befolkningen började också långsamt att öka i och med att man blev bofast, utan enda vägen var framåt. Som Harari skriver: ur ett evolutionärt perspektiv är vetet en av de mest framgångsrika arterna någonsin. Den har gått från att vara en oansenlig, vild gröda bland andra, till att bli en av världens mest vanliga grödor i dagens samhälle. Tack vare människan, som nu är helt beroende av denna gröda. Vem domesticerade egentligen vem…?
De här första ca 250 sidorna var alltså ungefär så långt jag läste sist, år 2016 eller 2017, och jag undrade som sagt länge varför jag egentligen slutade läsa när jag kommit så långt. Nu vet jag – det är ungefär efter denna del av boken som den slutar vara bra. Nu börjar han nämligen redogöra för den moderna historieskrivningen, och det blir lite väl många oemotsagda Sanningar som han skriver ut med självklarhet, som hade mått bra av lite nyansering. Jag började här tröttna på detta, på eurocentrismen (som inte tidigare hade märkts) och som sagt, Sanningssägandet. Detta till trots är Sapiens ändå en underhållande bok, som gör sig bäst under de första sidorna.
Den andra mediokra boken jag läste i juli var alltså 1959: Ingrid och Georg – en kärlekshistoria av Helena Von Zweigbergk (2022).
Denna bok fick jag rekommenderad av en vän som tyckte den var fantastisk, så jag var mycket pepp och visste inget om Zweigbergk sedan innan. Men när jag väl börjat läsa kände jag bara… Nä. Vad är det här!? Platt språk, platt storyline, alldeles för mycket information. Det enda som är bra är möjligtvis gestaltningen av just året 1959, det är många genomtänkta referenser till samtida mat, klädsel, musik mm, men jag stör mig så mycket när jag läser utan att riktigt kunna sätta fingret på vad. Det är inte nödvändigtvis att man stör sig på karaktärerna – det kan man ju göra även i en mycket bra bok, och karaktärerna behöver absolut inte vara älskvärda för att göra boken bra – utan det är något annat. När jag googlade på recensioner på boken dök DN:s av Nina Björk upp och jag kunde inte ha sagt det bättre själv:
Romanen är uppbyggd av två innehållsliga delar: exakta beskrivningar av yttre förlopp – vem sätter sig var? När kommer servitrisen i förhållande till när en viss replik fälls? – samt författarens upplysningar om hur personerna känner sig. Man skulle kunna säga att von Zweigbergk jobbar med både hängslen och livrem. Hon gestaltar karaktärernas känslor genom repliker och handlingar, och sen förklarar hon dessutom uttryckligen för läsaren hur de känner.
Exakt såhär är det hela tiden. Man får veta alldeles för mycket, i stil med “Karaktär X rynkade på ögonbrynen. Hen var bekymrad” och “Karaktär Y höjde rösten. Hen var arg”. Det blir helt avförtrollat och läsaren behövs knappt, som Nina Björk skriver, “allt är redan klart”:
Den behöver liksom ingen läsare för det öppnas inga rymder, det finns inget att häpnas över, inget som lockar en att känna och tänka ett steg utanför romanens pärmar. Allt är klart, det är en sluten helhet. När sista ordet är sagt är allt sagt. (…) Det är som om författaren har skrivit en roman som ska fylla en funktion. Funktionen står på förlagets baksidestext: 1959 ”levandegör en tid, en stad och två människors väg mot vuxenlivet”. Det är exakt vad den gör.
Jag sträckläste hela boken för att bli av med den, eftersom jag tyckte den var så dålig. Anti-rekommenderar verkligen denna.
One response to “Sapiens: A Brief History of Humankind – Yuval Noah Harari (2014) och 1959: Ingrid och Georg – en kärlekshistoria – Helena Von Zweigbergk (2022)”
[…] av Helena Von Zweigbergk (2022) var sämst, lyckades jag äntligen läsa ut den i juli. O-rekommenderar den starkt. Läste även ut Sapiens – a brief history of humankind av Yuval Noah Harari (2014) (skrev om […]
Juni var att kötta det sista på jobbet, inklusive diverse betygs-klag från elever (det värsta med jobbet som lärare….), fortsätta njuta av att bo i hus, semester, midsommar och trettioårsfirande. Juni var syrénen som blommade över och schersminen som slog ut, och en kyla som drog in lagom till juni började – på skolavslutningsdagen var det snö (!!) i väggrenen på väg till jobbet.
Vad gjorde du för socialt?
Ja, innan sommaren drog sin kos för att aldrig mer komma tillbaka (eller det var åtminstone så det kändes) så kom Erik och hälsade på mig den 31 maj till 1a juni. I försommarhettan satt vi och drack öl och tittade ut över ängen, och dagen efter (alltså första juni) kom Mim och så åkte vi alla tre till hennes sommarställe inne i fjorden nära Hunnebostrand. En mycket fin helg.
Jag och två gullisarChips intogsBad badadesHej!
På söndagen den andra juni var Mim och Erik bakis så jag tog en promme själv i hettan. Pausade och förevigade ögonblicket.
Cool_girl_94
Var stursk tills jag träffade på den här, som jag var helt säker på var en huggorm och höll mig därför på behörigt avstånd (fast ändå såpass nära att jag kunde fota). Sen när jag googlade hemma insåg jag att det kanske snarare var en hasselsnok. Skillnaden mellan hasselsnokar och huggormar är att huggormar dels är lite tjockare, och dels ser de typ elakare ut i ögonen – de har nämligen vertikala pupiller (typ som katter) medan hasselsnoken har runda pupiller. Lite som måsar och trutar, där den senare ser mycket elakare ut pga sina ögon (och också är större). Huggormen har också ett tydligt zickzackmönster medan hassensnoken nedan har ett mer prick-aktigt mönster (även om man lätt hade kunnat tro att det var ett zickzack-mönster, men inte om man googlar en bild på huggormen).
Hasselsnoken som jag först trodde var en huggorm
Det spännande orm-mötet ovan och de tillhörande googlingarna resulterade i att jag på sista arbetsdagen, som bestod av en enda lååång sittning där man lyssnade till olika arbetsgruppers s.k. utvecklingsarbete, ägnade jag mig åt att måla en huggorm i dotwork/prick-teknik. Då kunde jag hålla koncentrationen uppe någorlunda. Blev rätt så bra!
En actual huggorm i dotwork
Andra sociala grejer var att jag fick olika besök! T.ex. av Ronja och Lila i mitten på juni. De hade varit och seglat från Danmark upp till Göteborg med ett feministiskt kollektiv och passade på att hälsa på. Myz!
På promenad i de Trollhättska skogarna
Även Daisy och Lise kom och hälsade på, de anlände dagen innan mitt födelsedagskalas. Så kuuuuul! Hade saknat dom <3
På G ner till sjön för ett badGrannhunden Lexie ville gärna vara medCute family<3
Vad hände jobbmässigt?
Ja, jobbet tog ju slut! Jag bakade en vegansk sommartårta med sockerkaksbotten, grädde och jordgubbar som alla elever var imponerade av. Eller alla och alla. Det var bara hälften ungefär som faktiskt kom till skolavslutningen. (: Men de som kom var imponerade!
Tårtan som jag bakat till mina elever, exemplarisk lärare eller hur?Det starka gäng som faktiskt dök upp.
Hur firade du midsommar?
Ja juni innebär ju förstås också midsommar! Den firades i Spekeröd tillsammans med Olivia, Emil, mamma och pappa. Det vi gjorde var att laga mat och sedan äta den. Det var toppen!
*Familjefoto*
Hur firade du trettio?
Det ni alla undrar över, och det har jag skrivit ett inlägg om. Sammanlagt var det toppen! <3
Vad läste du för böcker?
Jag började med och läste ut Sapiens som var OK. På inrådan av en vän började jag också med 1959 – Ingrid och Georg, en kärlekshistoria, men tyckte inte alls den var bra så jag lyckades inte läsa ut den i juni (däremot kämpade jag mig till slutet i juli). Av Alex och Sofie fick jag tre seriealbum – bland annat All i want for Christmas is planekonomi av Sara Granér och Ja till liv! av Liv Strömquist – som jag läste ut också. Toppen båda två!
Vad åt du för mat?
I början av juni, när det fortfarande var varmt, intogs en del mat ute i trädgården. Bl.a. denna glasnudelsallad!
Midsommarmaten var ju också såååå god. Till lunch blev det ett lyxigt hopplock bara för att hålla hungern i schack till kvällen. Smörstekta kantareller, krutonger, en färskpotatis, pesto, en skiva polkabeta och lite färsk vårlök med en klick crème fraiche. Så gott i all sin enkelhet!
Och så själva midsommarmaten. Olivia hade gjort en mastig vegansk smörgåstårta, därtill serverades focaccia, diverse veganska och oveganska ostar, potatissallad, pesto mm mm. Har redan glömt vad jag lagade men allt var i alla fall otroligt gott.
Något annat du vill skryta med, som du åstadkommit i juni?
Ja, innan jag postar detta inlägg vill jag faktiskt också visa vedförrådet som jag byggde under juni.
Work in progressFärdigt!
Är faktiskt mycket stolt! Taket blev visserligen i lite för brant vinkel och lite för långt, men allt är återbrukat material och jag hade bara en viss mängd att jobba med (samt hur sågar man i ett plasttak!?). Nu har jag lagt ytterligare en presenning och böjt över den översta kanten för att minska vindfånget så förhoppningsvis ska det hålla åtminstone några år. Är mycket stolt!
Min legendariska 25-årsfest firades i mammas och pappas hus i Spekeröd, och då tänkte jag att “tänk om jag kan ha min 30-årsfest i mitt eget hus?”. Och så blev det!
På trettio år har jag alltså hunnit med att köpa hus, älska och bli älskad av flera fina människor, tagit X antal högskolepoäng, få heltidsjobb, betald semester, medgångar och motgångar. Men livet går ändå för det mesta uppåt och framåt tycker jag 🙂 Är i grunden en rätt så positiv människa.
Min fina sambo Are, som gav mig hela Tove Janssons samling av Mumintrollen-böckerna som jag önskat mig, och en parfym han valt ut, som jag också önskat mig. Han berättade att han suttit på tåget och känt en jättegod parfym på en person, och att han samlat mod i en kvart för att våga fråga vad det var för parfym haha. Hur cute. Är så glad för dig <3
Mim var på festen också, och hon stannade ända till måndag och hade bakis/ta det lugnt-dag med mig, Are och Erik hela söndagen, då vi såg på två Harry Potter-filmer och åt rester från festen. Är så glad så glad för dig. Mim gav mig sitt sista bruksgods haha, d.v.s. sex vackra tallrikar i en roströd nyans. Så jävla fina. Jag har flera tallrikar som Mim gjort sedan innan och älskar dem, äter på dem typ varje dag, så blev så glad för den utökade samlingen.
Här är en bild på oss som Erik tog på oss på söndagen, när han åkte hem. Två muppar <3
Sophie, en av mina äldsta vänner, var också på plats! Hon gav mig en liten björnbärsplanta som fått flytta in i trädgården. Hoppas den tar sig!
Ellen, Cecilia och Popp var också där. Så gullig bild på dem! Av Cecilia fick jag kortromanen Allegro Pastell som jag dock läst, men jag gav vidare den till Lise. Av Popp fick jag en svampkniv och ett spännande och ännu okänt (men förmodligen svamp-relaterat) event som skall inträffa nästa fredag!
Mamma, som tagit bilderna i inlägget, hade plockat en stor bukett med blomster från trädgården, som fortfarande står här på bordet bredvid mig. Hon hade förberett ett så otroligt fint tal i alliteration (ett ord jag nu lärt mig och ej kommer glömma) som hon framförde, samt en ihoppysslad luftballong. 🙂 Hon och pappa gav också mig och Are ett äppelträd i inflyttningspresent!
Såhär såg långbordet ut. Vi fick plats alla 20 att äta!
I bild: Ester, Popp, Matilda, Erik, Simmel, Ellen
Jag hade förberett lekar! Bland annat knyta råbandsknop. Emil, pappa, Sophie, Mim och Daisy var i samma lag. Av Emil fick jag sällskapsspelet Sing sing som är ett karaoke-spel som jag ser fram emot att testa! Daisy, tillsammans med Lise och Erik, gav mig en otrolig present – en weekend i tångens tecken på Hönö någon gång i vår, tillsammans med dem. Ser så fram emot detta!
Min kollega Samuel var där också! Så roligt, och modigt av honom att komma själv eftersom ingen av de andra kollegorna jag bjudit in kunde komma. Matilda var där också, av henne och Milla fick jag en drej-workshop. Ska bli så kul!!
Av Olivia fick jag en höst i kulturens tecken – teaterpaketet på Stora teatern. Ska bli sååå mysigt att få en massa kvalitetstid med henne i höst!!!
Här pågår växt-identifiering med Lisa, Simmel, Ester och Milla. En av grenarna i femkampen 🙂
Och här är jag och styr och ställer.
Festen blev sååå lyckad. Det blev dansgolv, otroligt god mat, gästerna var glada och nöjda, jag var glad och nöjd, huset var ett perfekt festhus. Är så tacksam. Nu börjar åren som trettio-nånting. KNÄPPT.
En 30+ årig person med 20+ årig (!) bloggkarriär, som nuförtiden mest upprätthåller bloggandet för min egen nostalgis skull, men du är förstås välkommen att hänga på. Skriver mest om kultur jag konsumerar, men även om min vardag, politik och annat smått och gott. Borgerliga intressen – god mat och vin, vackra tavlor, klassisk litteratur och dyra sporter – med hjärtat på rätt ställe (d.v.s. vänster).
One response to “I en förvandlad stad – Per Anders Fogelström (1966)”
[…] har jag läst tredje och fjärde delen av Per Anders Fogelströms Minns du den stad (1964), och I en förvandlad stad (1966). Påbörjade även sista delen men pga att jobbet började hann jag inte lösa ut den i […]