Alice Andrews

Borgerliga intressen men hjärtat till vänster. Välkommen till min högst osporadiska blogg.



  • #5inistagram dag 21: Feministiska segrar

    Dagens tema för #5inistagram är “feministiska segrar”. En av den feministiska historiens viktigaste serien var förstås den kvinnliga rösträtten som klubbades igenom 1919 men som tillämpades första gången 1921 (vi har alltså inte ens haft rösträtt i hundra år – alltså förstår ni?????????). Jag har dock nyss lärt mig via kursen jag läser nu (“Makt, kropp och sexualitet” 15 hp), att en annan väldigt för kvinnor viktig seger var den nya giftermålsbalken som också infördes år 1921. Det var en av 1900-talets viktigaste reformer för jämställdhetskampen, för fram till dess hade medborgerliga rättigheter och äktenskapet varit intimt sammanlänkade för kvinnan, eftersom hon omyndigförklarades när hon gifte sig (även de som efter 1858 blev myndiga vid 25 års ålder). Revisionen erkände nu den gifta kvinnan sin myndighet, likställda försörjningsskyldighet och andra juridiska rättigheter som hon tidigare nekats, och underlättade därmed hennes ekonomiska självständighet. (Rent praktiskt förväntades kvinnan emellertid att avveckla sitt förvärvsarbete när hon ingick äktenskap och fortsätta göra det hon enligt sed alltid gjort, det vill säga sköta om hus och hem, men hade nu åtminstone rätt till självbestämmande över hushållsarbete och juridisk rätt till hushållspengar). Kvinnor hade alltså innan år 1921 omyndigförklarats när de ingick äktenskap (från år 1858 blev de alltså myndiga vid 25, tidigare var kvinnor inte myndiga alls) och förlorat all ekonomisk och juridisk självständighet. Nu förblev de myndiga vid giftermål. En viktig feministisk seger!

    Sen som alltid så hänger ju patriarkatet och kapitalismen ihop. Många teoretiker anser att revisionen av giftermålsbalken och att kvinnor förblev myndiga vid giftermål inte alls hade emancipatoriska faktorer bakom sig. Det var snarare ekonomiska; dels frigjordes kapital från besuttna kvinnor när de nu förblev myndiga och därmed kunde göra något med sitt kapital (som omyndiga hade de ju inte kunnat det). Dessutom så lockade den nya äktenskapsbalken de kvinnor som skytt äktenskapet – det vill säga unga, välutbildade, självständiga kvinnor som inte ville bli av med sin myndighet och därför lät bli att gifta sig – tillbaka till altaret och därmed den minskade ekonomiska självständigheten. Men det är en annan historia. År 1921 är och förblir ett viktigt år för den feministiska kampen.



  • #5inistagram dag 20: Ett bra kvinnoporträtt

    Oj, dagens tema är “ett bra kvinnoporträtt” och jag vet inte vad jag skall skriva? Min första tanke var Frida Kahlo, om vi nu skall prata bildliga och inte litterära kvinnoporträtt. Kahlo målade mest självporträtt och är en feministisk ikon skulle jag vilja säga. En cool och stark kvinna som själv sätter agendan för hur hon avbildas tycker jag är ett bra kvinnoporträtt om något.

    Image result for frida kahlo self portrait


    One response to “#5inistagram dag 20: Ett bra kvinnoporträtt”

    1. Mami Avatar
      Mami

      Har du sett filmen?


  • #5inistagram dag 19: En bortglömd kvinna

    Dagens tema för #5inistagram-utmaningen är “en bortglömd kvinna”. Jag kommer osökt att tänka på citatet “behind every successful man, there is a woman”. Första gången jag kom i kontakt med detta citat tror jag var i ettan på globala då vi läste om Adam Smiths (född 1723) teorier om ekonomi; han lade grunden för teorin om den fria marknaden och den “ekonomiska människan” som utifrån rationellt egenintresse driver ekonomin och marknaden framåt. Men när han pratade om ekonomiska teorier och arbete, då räknade han inte in det obetalda arbete som hans mamma (som han bodde med hela sitt liv) utförde i hemmet. Hur hon varje dag serverade honom middag och skötte hushållet. För det arbetet var värdelöst ur ekonomisk synpunkt. Men om inte hans mamma hade servat honom med detta obetalda hemarbete, hade Smith aldrig kommit så långt. För, bakom varje framgångsrik man finns en osynlig kvinna. En som inte får någon cred för att hon tar hand om barnen när han satsar på karriären, lagar middag när han kommer hem sent från jobbet, sköter hushållet när han stänger in sig i sitt arbete. Alla dessa kvinnor, som finns bakom alla dessa framgångsrika män vi lär oss om i historian, är osynliga och bortglömda.



  • #5inistagram dag 17: Mamman, myten, legenden

    Gårdagens tema den 17e mars var “mamman, myten, legenden”. Okej såhär. Det finns så mycket högre förväntningar på mammor jämfört med pappor i samhället. Mamman skall vara perfekt. Öm, älskande, hålla koll, fixa. “Jaha, skall du vara barnvakt ikväll?” fick ingen mamma någonsin höra när pappan till barnen skulle vara borta en kväll. “Men hur funkar det att vara pappa när du satsar på karriären?” fick ingen pappa någonsin höra när de valde att satsa på karriären fastän de (ve och fasa!) hade barn. Det ställs helt enkelt högre krav på kvinnor som föräldrar.

    Sedan att det också finns de kvinnor som faktiskt inte vill ha barn är en annan femma. För det är som om samhället lite stannar upp om någon kvinna inte vill ha barn. “Va? Vill du inte ha barn? Men varför?”. Alla kvinnor vill helt enkelt inte ha barn. Punkt.  Men det är som om det finns förväntningar i samhället på att bli mamma är den högsta önskan varje kvinna ha. Om en man inte vill ha barn blir han inte alls ifrågasatt på samma sätt, det är liksom ingen big deal. Sen finns de också de som inte kan få barn heller. Så kan vi alla bara komma överens om att inte hålla på och fråga “jaha när skall du skaffa barn?” till kvinnor i barnafödaråldern. De kanske inte vill, de kanske inte kan, och det har inte du med att göra.

    För övrigt inte så konstigt om det nu är så att en kvinna inte vill skaffa barn. Må kroniskt dåligt i nio månader, gå igenom en fruktansvärt smärtsam förlossning med tillhörande kass förlossningsvård där alla tillstånd från inkontinens till kronisk smärta i underlivet flera månader efter förlossningen beskrivs som “normala”, hamna efter i löneutvecklingen eftersom en går hemma och sedan eftersom en tjänar sämre en partnern också tar de flesta vabbdagarna och då hamnar ännu mer efter, sköta projektledningen i familjen, osv osv osv. Det är ju inte så jävla happy att vara mamma ur den aspekten, liksom. Sen är ju kvinnor människor och alla är olika och det klart att många vill ha barn ändå, trots detta ojämställda sjuka samhälle vi lever i, som ställer orimliga krav på kvinnor.



  • #5inistagram dag 16: grejen med porr

    Temat för i förrgår den 16e mars var “grejen med porr”. Visste ni att debutåldern för porrtittande i Sverige numera går så lågt som till nio år? Nio år! Då börjar folk (killar generellt) kolla på porr! Och när killar (finns även en hel del tjejer som kollar på porr men det är ändå mycket vanligare att killar gör det) kollar på porr, och har det som enda referens när sexdebuterar, då skapas en hel del sjuka och skadliga förväntningar på sex och på sexpartnern. Jag började nyligen följa ett instagram-konto som heter @porrensverklighet, där tjejer skickar in berättelser om när de haft sexpartners som uppenbart varit porrskadade/haft konstiga idéer eller förväntingar på sexet relaterat till att de tittat på porr. Vi tar en titt.

     

    Alltså det finns så mycket som är problematiskt med porr. Dels att det i princip alltid är skapat av och gjort för män – det är den manliga blicken. Det gör att det är väldigt mycket fokus och objektifiering/sexualisering av kvinnan/kvinnorna och hur hon “njuter” av att bli knullad hårt bakifrån eller i munnen, ha två killar som sätter på henne samtidigt, få sperma i ansiktet, bli fastbunden, bli piskad och andra sjuka saker som de flesta inte skulle njuta av. Och det är direkt farligt att ungdomar tittar på sånt här och tror att det är  så sex går till, att det är det som är skönt. Att tjejer gillar att bli tagna med våld. Det är så mycket våld i porr, som nioåringar alltså kollar på. Förstår ni vilken världsfrånvänd bild de får av sex?

    Sedan är det också väldigt sjuka ideal som reproduceras. Alla är alltid renrakade, släta som barn. Vad gör det med ungdomar om de bara får se helt renrakade kön i porren? Då reproduceras idén om att hår är äckligt, och att en måste raka sig för att vara sexig, duga.

    Sen är det hela porrindustrin och vad som inte syns i kameran. För vi har absolut ingen aning om vad som händer bakom kameran. Om någon blivit tvingad till något den egentligen inte vill, om det egentligen är ren och skär våldtäkt som sker, om personerna i porrfilmen verkligen är med på det. Vi har ingen aning.

    Porr i sig tycker jag inte behöver vara dåligt. Det kan ju vara väldigt sexigt att kolla på, liksom. Men bristen på realistisk njutning och jämställt sex, sexualiseringen och objektifieringen av kvinnorna, normaliseringen av våldet, reproduceringen av sjuka ideal och det omöjliga i att veta om inspelningen gått “rätt” till, gör det otroligt svårt att rättfärdiga porr. En sida som jag dock tipsar om, om en ändå vill kolla på porr, är den feministiska sidan New Level Of Pornography med några korta filmer, fotografier och ljudkonstverk skapat av några svenska feminister. Ha det så trevligt :))))



  • #5inistagram dag 15: Normkroppar och idealkroppar

    Den 15e mars var temat “normkroppar och idealkroppar”. Hur ser idealkvinnokroppen ut? Smal, men ändå kurvig (fit is the new skinny), vit, inget hår (förutom på huvudet – där får det gärna vara långt), inga valkar, inga celluliter, smooth skin. Osv. Vad händer med oss när de här idealen ständigt reproduceras i TV, i reklam, i tidningar? Ordet “tjock” blir ett skällsord, fastän det i sig varken är positivt eller negativt. Vi känner oss onaturliga om vi går orakade, fastän det är det mest naturliga. Bruna/svarta barn vill bli ljusare i skinnet och leka med de vita dockorna. Acne blir ett så enormt komplex att om den är svår så vågar folk inte gå utan smink. Vi bantar fram och tillbaka för att nå idealvikten. Och anorexia blir ett reellt dödshot mot framför allt unga tjejer.

    Oavsett hur ens kropp ser ut, så är det dock många kvinnor som ändå inte slipper undan självhatet. Även om deras kropp skulle ses som normativt och idealt snygga. Det är liksom så det funkar. En duger aldrig, och det är alltid något som måste rättas till. Dra in magen. Raka benen. Raka armhålorna. Få fastare rumpa. Bli av med celluliterna. Rakare näsa. Större bröst. Mindre buskiga ögonbryn. Fylligare läppar. Osv osv osv.

    Jag personligen är oförskämt förskonad från sådana här tankar. Men även jag, i likhet med typ _alla_ tjejer, har haft ett problematiskt förhållande till mat. När jag gick i trean och fyran (alltså observera åldern – så jävla liten!!) så införde jag regler för mig själv. Jag fick bara äta sött tre gånger i veckan. Och med sött menade jag allt som på något sätt innehöll socker. Sylt. Sockriga flingor som start eller kalaspuffar. Läsk. Och för att inte tala om godis, bullar, kakor eller annat onyttigt. Kommer så väl ihåg tillfällen där jag sagt nej till sådant på grund av att jag redan ätit sött tre gånger den veckan (och då räknades en bulle som att den dagens söthet var uppnådd), eller då jag blivit erbjuden något sött, räknat i huvudet och insett att jag ju har en söt-dag kvar och lyckan i det. Exempelvis en jul hos min moster Louise som bjöd på lussekatter. Och hur mycket jag egentligen ville ha men tackade nej (trots trugande) på grund av att jag redan uppnått söthets-kvoten. Eller en gång när jag var hemma hos min barndomsvän Fanny och hennes föräldrar gjort pannkakor med sylt och grädde och jag var skitlycklig över att jag kunde äta eftersom jag inte uppfyllt söthets-kvoten den veckan.

    Minns också hur jag var hos skolsköterskan någon dag i fyran, och hur hon bekymmersamt frågade mig om jag bantade, eftersom min längdkurva gick stadigt uppåt och min viktkurva låg kvar på samma nivå. Och hur jag sa att nej, jag bantar inte (med vanlig mat alltså) men jag tänker på att inte äta för mycket socker (och det var ju okej). Och hur jag efteråt kände ett lyckorus i kroppen. Alltså förstår ni det sjuka i detta? Jag blev genuint glad, som fjärdeklassare (vad är en då – tio år?), över att min vikt låg kvar på samma nivå fastän jag blev längre. För det betydde smal = snygg = bra.

    Det är det här jag menar. Jag har alltid haft en väldigt normativ kropp utifrån skönhetsidealen. Smal, men ändå lite kurvig. Men även jag har haft de här ätstörda tankarna. Sån tur är gick det inte längre än det jag beskrev ovan; min viktkurva började så småningom följa med min längdkurva. Men jag hade ätstörda tankar skitlänge. Tänkte på att inte äta söta eller feta saker, eller att om jag gjorde det så måste jag kompensera med en promenad. Det var först när jag blev vegan för två år sedan som de här tankarna helt försvann. Jag är medveten om att veganism kan vara en trigger för många – en täckmantel för att äta mindre eller matregler som triggar igång ätstördhet. Men för mig var det tvärt om – veganismen hjälpte mig att äntligen helt bli av med det. Sen jag blev vegan äter jag glass flera dagar i veckan, färdigköpta kakor och bullar och använder massor av olja i maten – and I don’t give a fuck anymore. Tror det är för att “allt är ju ändå grönsaker” 🙂 Det är typ omöjligt att äta onyttigt som vegan, så då kan en lika gärna kötta på med en massa onyttigheter också. Allt är ändå, technically, grönsaker som sagt. Men det var alltså två år sedan som jag helt blev av med sådana här tankar. Och jag kan fortfarande få tillbaka-fall. Om nån kommenterar min kropp och säger att jag är smal så blir jag glad, till exempel. Eller om jag är mycket själv (som när jag var i Frankrike sommaren 2014) så kan jag lätt börja slarva med maten, hoppa över mål osv. Men det var iförsig innan jag blev vegan.

    Jag vill poängtera att mina ätstörda tankar aldrig lett till nån hälsofara. Så långt har det aldrig gått, tack och lov. Men i princip alla tjejer, och en del killar, har ätstörda tankar – och många gånger är de kvar hela livet. Och många gånger kan det också gå betydligt längre och till och med vara dödshotande. Anorexia är en reell sjukdom som lever på att vi lever i ett patriarkat där ideala kroppen skall vara smal, smal, smal och där en aldrig duger. Där kvinnokroppar ständigt kommenteras. Ständigt sexualiseras.

    Kan vi bara komma överens om att aldrig mer kommentera någon annans kropp? Varken i smala eller tjocka termer. Du har ingen aning om vad personen har för erfarenheter, och att säga att någon är smal kan trigga så jävla mycket. Tänk om en inte ätit något på en hel dag och får höra att en är smal och snygg – hur belönande det känns att höra det, eftersom det är det en strävar efter? Flytta bort fokus från kroppen. Prata aldrig om onyttig eller nyttig mat, eller om bantning och vikt, framför barn. De hör och de ser. Om du bantar – gör det inte framför dina barn. De kommer att ta efter. Prata heller inte om viktnedgång, dieter och nyttig mat framför eller med andra – det angår ingen annan än dig. Du har ingen aning om vem som lyssnar, eller om den du pratar har ätstörningsproblematik. Sånt triggar. Och som sagt – kommentera för guds skull inte folks utseende. Det finns så mycket mer som är så mycket finare att kommentera. Personligheten eller egenskaperna exempelvis. Prova det.



  • #5inistagram dag 14: Enligt statistiken

    Enligt statistiken så är det fler män än kvinnor som begår självmord i Sverige. Ungefär 70 % av alla självmord begås av män. Hur kan det vara såhär? Well, män är mindre benägna att söka hjälp när de mår psykisk dåligt. Därför är män också generellt mer utsatta för psykisk ohälsa vid större livsförändringar som skilsmässa, arbetslöshet mm. Dessutom har män generellt ett mindre och svagare socialt nätverk än vad kvinnor har, vilket också gör dem mer sårbara för psykisk ohälsa. Ok nu tar vi in lite genusanalys i detta :)))

    Varför är män mindre benägna att söka hjälp om de mår psykiskt dåligt? Kan det ha att göra med en destruktiv mansnorm toppad med macho-ism och maskulinitet? Att vi redan från början uppfostrar barn olika – det är mycket mer okej för flickor att gråta och bli ledsna och få tröst, medan pojkar redan från början uppmanas till att “det där var väl inte så farligt” och “torka tårarna nu, spring och lek igen”. Det är mer okej för flickor att söka hjälp och tröst och vara ledsen helt enkelt. Redan från barnsben sätts en standard. Sen fortsätter det i skolåren – om en kille blir ledsen får han absolut inte gråta för det är o-coolt. Han tvingas hålla inne sina känslor. Det är o-coolt att gråta för tjejer också, men mycket mer accepterat och okej (detta har att göra med att tjejer betraktas som svaga såklart). Män skall dessutom helst vara starka och beskyddande och trygga. Det är inget som explicit uttalas av någon förstås, men i samhällskonstruktionen finns ändå dessa subtila förväntningar på män. När vi säger “slå inte som en kärring” (= dåligt, män skall slå bra), när vi säger “grow some balls” (=var lite tuff nu då), när vi bekräftar pojkar med att säga “vad tuff och vad stor och stark du är!” hela tiden, när ömsinthet och närhet är lite tabu mellan män, osv osv. Så vad händer om män inte uppnår dessa destruktiva mansideal som upprätthåller patriarkatet? Well, de mår dåligt. Och sen, eftersom det är o-coolt att visa sig svag och sårbar, så vågar/orkar/vill de heller inte söka hjälp.

    Sen har män som sagt ofta ett svagare socialt nätverk än kvinnor. Det beror på att kvinnor generellt är de som sköter det emotionella arbetet, dvs att hålla igång relationen/rna. Det är därför män i högre utsträckning än kvinnor blir så ensamma vid en skilsmässa – det är kvinnorna som skött parets gemensamma sociala nätverk. Bjudit in till middagar, köpt blommor när de själva blivit bjudna på middag, hållt koll på födelsedagar osv.

    Allt det här beror på att vi lever i ett patriarkat där en destruktiv mansroll premieras. Det här är förstås något som män lider av också. Därför måste vi krossa patriarkatet och den destruktiva mansrollen med den.

    OBS, sen att en känner att en måste påpeka att män också tjänar på feminism för att de skall tycka att feminism är en bra grej är ju en annan historia. Liksom – räcker det inte att det ändå generellt är kvinnor som drabbas hårdast av patriarkatet? Måste du tjäna på feminismen för att tycka det är en bra grej?



  • #5inistagram dag 13: pengar, pengar, pengar

    Temat för den 13e mars (fan nu är jag efter igen, life ni vet….) är pengar, pengar, pengar. Tänker osökt på prekariatet. Prekariatet – den nya farliga samhällsklassen (av Guy Standing) är en bok vi läste under Globala, som handlar om den nya växande samhällsklassen prekariatet, som både jag och många av mina vänner känner igen sig i. Prekariatet består av de som under längre tid har befunnit sig utanför den etablerade arbetsmarknaden eller som har osäkra anställningsförhållanden; visstidsanställda, projektanställda, praktikanter, bemanningsanställda, anställda under slavliknande former eller arbetslösa. En saknar yrkesidentitet, anställningstrygghet och yrkesförmåner som sjukförsäkring, semester och betald pension vilket skapar osäkerhet inför framtiden. Minns hur Standing skrev i boken om det här med praktiker: att det är en sån sjuk konkurrens till praktikplatser, dit en kommer för att jobba gratis i ett halvår och sedan ändå inte får någon anställning eftersom de satt i system att ha praktikanter istället för att skapa en tjänst. Sjukt.

    Till skillnad från 1900-talets tal om proletariatet med industriarbetare, vilka saknade kapital och sålde sin arbetskraft, så är personer i prekariatet bara delvis involverade i arbete men måste utföra mycket oavlönade aktiviteter som en förutsättning för att få ha tillgång till arbete och få in pengar på något sätt. Brist på jobbsäkerhet helt enkelt, och den prekära situation det innebär. Standing relaterar uppkomsten av prekariatet till neoliberal kapitalism.

    Vet egentligen inte hur jag skall relatera det här med feminism mer än jag tycker att feminism utan socialism är som kärlek utan kyssar osv. Men nu vet ni i alla fall vad prekariatet är. (:

     

     


    One response to “#5inistagram dag 13: pengar, pengar, pengar”

    1. Mami Avatar
      Mami

      Japp, nu har jag lärt mig ett nytt ord.


  • #5inistagram dag 12: en annan av mina hjärtefrågor

    Igår var temat ännu en gång “en av mina hjärtefrågor”. Sist skrev jag om hbtq-personer. Jag skulle säga att en av mina hjärtefrågor kanske är det här med att krossa destruktiva maskulinitetsnormer. Jag tror att om vi skall förändra samhället i stort, måste vi börja redan med barnen, och med den osunda, trånga mansnorm vi pressar in alla som tolkas som killar i. Den som bidrar till att kvinnor gör det emotionella arbetet eftersom män inte fått verktygen till att hantera känslor, eftersom det är omanligt att vara känslosam och gråta, den som bidrar till att kvinnor är hemma 80 % av tiden med barnen eftersom män förväntas familjeförsörja och dra det ekonomiska lasset, den som bidrar till att nästan uteslutande allt våld utförs av män eftersom det är något sorts machoideal i våld. Osv osv. Vi måste jobba med unga killar och alla destruktiva normer de förväntas följa, annars kommer vi aldrig komma nånvart i jämställdhetsarbetet.



  • #5inistagram dag 10: en bra bok

    (Äntligen hunnit ikapp rätt datum, yay!). Men alltså oj vad svårt, finns ju så måååånga bra böcker i feministisk anda. Har också massor av böcker, både skönlitterära och fackliga, som står på min to read-list. Klassiker som Simone de Beauvoirs Det andra könet, en tegelsten som stått i min bokhylla i typ tre år eller Gender trouble av Judith Butler (står ej i min boklista – presenttips till mig hehe). Nyare böcker som Alla borde vara feminister eller Chantal Mouffe’s senaste. Skall läsa Foucault mer ordentligt (bara bläddrat igenom Sexualitetens historia snabbt) också, och Karin Boye, Det kallas kärlek av Carin Holmberg. Och så vidare. Många böcker på min to read-list som sagt. Men. Nu var det ju böcker som jag har läst. Och oj så svårt som sagt.

    Men en av mina favoritböcker av en av mina favoritpersoner all times LIV STRÖMQVIST, är ju Kunskapens frukt. Som faktiskt är ett seriealbum och inte nån akademisk fackbok som kan vara väldigt otillgänglig. Har läst om det där seriealbumet så många gånger, och aha-ar och blir förbannad och förundras varje gång. Hon är så spot on, och seriealbumet visar med raljant ton precis hur jävligt det har varit och är med “det som kallas det kvinnliga könsorganet”, som fram tills nyligen inte ens hade ett namn.

    Jag önskar att alla människor fick läsa den här boken. Skall ge den till mina framtida barn.


Om mig

En (snart) trettioårig person med (snart) tjugo års (!) bloggkarriär, som nuförtiden mest upprätthåller bloggandet för min egen nostalgis skull, men du är förstås välkommen att hänga på. Skriver mest om kultur jag konsumerar, men även om min vardag, politik och annat smått och gott. Borgerliga intressen – god mat och vin, vackra tavlor, klassisk litteratur och dyra sporter – med hjärtat på rätt ställe (d.v.s. vänster).

Kategorier

Arkiv