Filmen Pride är typ den finaste filmen jag vet. Om ni inte sett den så kommer det bli en del spoilers här, men ni måste se den. Det är en order. Den skildrar så himla fint hur två förtryckta och diskriminerade grupper kunde enas i solidaritet och stå upp för varandra, för trots fördomar så kunde de i solidaritet förstå varandras kamper, och förenas. Arbetarrörelsen och hbtq-rörelsen.

Pride utspelar sig på 80-talet, och berättar historian om hur gruvarbetarna i Dulais i södra Wales under sin strejk 1984-1985 (den längsta i brittisk historia) fick ekonomiskt stöd av en grupp modiga, modiga hbtq-aktivister, Lesbian and Gays Support the Minors (LGSM). LGSM samlade ihop och donerade mer till gruvarbetarna än någon annan stödgrupp. För de förstod och visste hur det kändes att bli smutskastade i tidningarna, få  sina rättigheter ignorerade eller bli slagna och misshandlade av poliser. Och de delade sitt hat mot Thatcher och polisen med gruvarbetarna. I sin kamp förenades de.

Allt detta startades av hbtq- och människorättsaktivisten Mark Ashton, som fanns på riktigt. Han var en av grundarna till LGSM, och blev (åtminstone i filmen) dess frontfigur: “One Community should give solidarity to Another. It is really illogical to say, ‘I’m gay and I’m ino defending the gay Community but I don’t care about anything else…’.” Han får sina vänner att starta LGSM. Och så börjar de samla pengar.

De får besök av Dai Donovan, en representant från Dulais, vars närvaro till en början visas mycket skepsis i hbtq-community:t, men som sedan, mottas med vänlighet när han ödmjukt förklarar hur mycket deras ekonomiska bidrag betyder, och hur tacksamma gruvarbetarna är över deras stöd. Och att det inte är så stor skillnad på en bar i Dulais och en gaybar i London ändå, kvinnorna är bara lite mer feminina här (blink till dragqueensen). Donovan fanns på riktigt och var en modig, öppensinnad walesisk gruvarbetare som inte brydde sig om att pengarna de fått samlats in av bögar och lesbiska.

Sedan åker LGSM för att besöka Dulais, utan att ha en aning om hur de ska mottas i ett litet, litet gruvsamhälle i ett 80-talets södra Wales.

Många har fördomar, många reser sig demonstrativt upp när LGSM kommer in i samlingssalen. Men det finns också solidaritet och empati, och en enorm tacksamhet för LGSM:s stöd. Så de fortsätter samla in pengar till stöd för gruvstrejken. I solidaritet.

Jag gråter så mycket till denna film. Men allra mest i slutet. För när 1985 års hbtq-parad skall hållas, så får LGSM gå allra först. För med sig har de tre busslaster fulla med gruvarbetare från den lilla byn Dulais i södra Wales, som i solidaritet går i paraden för hbtq-personers rättigheter. Börjar nästan gråta nu när jag skriver det, men det är så jävla fint. Och det hände också på riktigt.

Några av de verkliga personerna i LGSM.

Se filmen. Den är fantastisk.