Alice Andrews
Borgerliga intressen men hjärtat till vänster. Välkommen till min högst osporadiska blogg.
-
-
Älska Gbgay-sommar <3
Älskar sommaren!!!! Allt blir så lätt och fint när en bara behöver slänga på sig en skjorta när det blir kallt!!! När klockan är strax innan 23 och jag inte behöver cykellampor för det är sommarljust. När cykeln bär mig överallt – från Biskop över bron till Saltholmen tillbaka till Majorna sen genom stan till Härlanda via Danska vägen och Sigfridsvägen till Mölndal och tillbaka över den andra bron till Biskop men stanna på vägen och ta ett dopp i Pöl Harbour.
-
FUSION FESTIVAL
Att försöka visa hur Fusion festival var med bilder känns omöjligt, speciellt med tanke på att jag bara hade en gammal schleten iphone att fota med och dessutom bara hade den med sista dagen, men här kommer ett stort gäng bilder i alla fall. Men vi börjar med en liten film från en fet spelning vi såg sista kvällen.
Fusion-festivalen är på ett stort gammalt flygfält ca 1,5 h bilfärd norr om Berlin, Tyskland. Den gamla landningsbanan i mitten av flygfältet är en “huvudgata” på festivalen där en bland annat kunde hitta Konsum (mataffär). På vägarna inne på festivalområdet körde även “fusionmobiles” omkring som ni ser till vänster i bilden – gamla uttjänta bilar i full graffiti-skrud och nummerplåtarna ersatta med acab eller 1312.
Några i crew:et jag hängde med: Wendela (i jeansjacka + fjällräven), Annelie (lite till vänster framför Wendela), Per (i svart), John (i röd skjorta), Sebbelicious och Carro (i röd skjorta).
En selfie på mig och Sebbe som hänger runt. Det som en gjorde mest. Hängde runt och upptäckte nya saker hela tiden. Festivalområdet är så SJUKT stort och det fanns nya saker att se överallt.
Utsikt från en av de gamla hangarerna. På varje hangar/gräskulle stod en svart eller röd flagga för socialistisk anarkism. Fusion festival är en anarkistisk festival helt arrangerad på ideell basis sedan tjugo år tillbaka (fast i år var första året de faktiskt hade tre anställda), uttalat vänster och anti-rasistisk: “Nazis, chauvinists and racists of all likes are not welcome and should not gain access to the festival. To guarantee this, we ask you to stay alert. If you see anyone who clearly identifies themselves as having extreme right-wing or rascist views, please help us to immediately remove them from the festival. Inform the Fusion security crew immediately if you see any neo-Nazis or racists.”
Sebbelicious på dansgolvet 🙂
Tröttisar dricker varmt chaite.
Nu ger verkligen inte bilden detta någon rätta, men det fanns ljusinstallationer och annan konst överallt som var helt fantastiska.
Kolla på det här liksom! Det här var en liten skogsdunge med en discolampa som långsamt snurrade och lös upp hela gläntan, det var så vackert. Bilden togs förresten utan att vi visste om det – en person kom fram till oss och visade bilden den tagit på oss för att vi var fina :’)
På ett dansgolv igen
Ok, med den här bilden ville jag föreviga maneten ni ser till vänster. Det är nämligen 80 000 personer som besöker Fusion festivalen, och området är sjukt stort, så för att hitta varandra är folk extremt kreativa och väldigt många har just manet-installationer i form av paraplyer som de sätter på långa pinnar och klär i ljusslingor och tygbitar. SÅ fint att se ut över ett publikhav som lyses upp av en massa lysande maneter <3
Förutom musik fanns det som sagt en massa konstinstallationer i form av ljus, projektioner, graffiti, målningar, skulpturer etc. Här har de projicerat ljus på ett träd på ett trippigt sätt jag var tvungen att föreviga. Sånt här finns överallt på Fusion, små konstverk. Och många är också interaktiva!
Vad gjorde vi på Fusion? Vi gick mest omkring och hängde på olika platser en kunde hänga på. Och dansade såklart. Och så såg vi tre hela konserter, haha. Keny Arkana (arg, extremt politisk fransk-argentisnk rappare antagligen mest känd för låten “La Rage”. Arkana är en akronym för anarka 🙂 ), Chocolate Remix (en argentinsk reggaeton-artist som för ovanlighetens skull gör feministisk och lesbisk reggaeton!) och så det där synthiga bandet som filmen visade längst upp, vad det nu hette.
Fusion, du var sjukt cool. Kommer nog tillbaka.
-
tankar på väg hem från festivalen
“Var har ni varit nånstans?”“Tyskland”“Jaha, hur länge var ni där?”“Eeh… Fem dagar”“Och vart är ni på väg nu då?”“Vi är på väg hem till Göteborg”“Har ni något att deklarera till tullen?”“Nej”Detta samtal skedde mellan oss och gränspolisen i Malmö, efter att vi kört över bron. Ja, för vi har ju gränspoliser i Sverige, som slänger ett snabbt öga på alla svenska pass med blonda, ljushyade ägare, medan de examinerar utländska pass noggrant och ställer frågor – speciellt till de som ser ut att ha utomeuropeiska rötter. Passkontroller på båda sidor om bron (men i Sverige gick de i alla fall inte på bussen med pistol) och sedan det här maktuppvisandet där ytterligare poliser gick på efter passkontrollerna för att byta lite ord med några få utvalda, oss bland andra. Vad var syftet? Varför ställer de alla de frågorna och vad har de med det att göra? Såg just vi ut som att vi har med oss knark, och just några andra som att de möjligtvis var illegala invandrare? Oklart. Säkert är i alla fall att den första känsla som drabbar mig vid interaktion med poliser är: obehag. Vad är det med denna auktoritära, statliga institution som är till för att skydda samhället och dess medborgare (men bara rätt sorts medborgare såklart – inte de utan asyl exempelvis), som får en att känna obehag, skuld och rädsla utan anledning?Jag vet inte. Och jag måste erkänna att jag umgås mycket i kretsar där det finns en viss skepsis mot polisen (eller låt oss kalla det för vad det är: allas vårt statliga våldsmonopol), vilket kan ha gött den här obehagskänslan (en blir väl som en umgås). Några kanske slänger sig med ACAB för att vara coola, utan vidare reflektion, men andra, vissa som jag personligen känner, har faktiskt legitima anledningar till skepsis och obehag inför polisen till följd av verkligt traumatiserande händelser.Jag är lite osäker på vad jag själv känner och tycker, men jag vet att auktoriteter i uniform alltid gjort mig nervös och gett mig obehag – oavsett om jag varit “skyldig” till något eller inte. Jag tänker på Västtrafikkontrollanterna exempelvis – minns så väl en gång när de gick på bussen från Göteborg tillbaka hem till Stora Höga som jag och mina kompisar satt på, och hur de när de kollade våra biljetter (som vi betalat) gav mig obehag och skuld fastän jag inte gjort nåt fel. Västtrafikkontrollanter – liksom polisen – är till för samhällsmedborgarens trygghet och säkerhet: i första fallet tryggheten i att ha gjort rätt för sig som köpt biljett, i andra fallet tryggheten i att brottslingar kriminaliseras. Men vad händer när de som skall skydda en från brott, själva begår brott? Vad händer när den institution som borde ha samhällets medborgares säkerhet som prioritet, ägnar sig åt att skicka samma medborgare till krigsdrabbade länder UD avråder från att resa till? Vad händer när polisen som institution gång på gång skyddar nazistisk organisering? Varför får en obehagskänslor av polisen?Jo, för att dessa känslor på många sätt är legitima. Precis som det finns många olika människor inom vilken yrkesgrupp som helst, så finns det många olika poliser. Och jag menar på intet sätt att kritisera privatpersoner (även om jag verkligen inte kan fatta hur en kan vilja bli polis i detta gudsförgätna land där poliser jagar tonåringar som rökt lite weed med polishelikopter, tillåter nazister att organisera sig och skyddar dem på demos, gör rasprofilerade kontroller i förorterna och verkställer utvisningar av ensamkommande – asså WHY skulle en vilja jobba med detta??) utan jag vill diskutera polisen som institution. Dessa obehagskänslor jag känner är början till en kritik mot polisen som institution. För faktum är ändå, att det är långt ifrån alla som kan känna sig trygga när de ser en polis. Kanske en inte befinner sig på rätt sida om lagen just då, eller kanske gör en det men har fel hudfärg eller brytning eller klädsel eller frisyr. Och det säger ju något om polisen./några tankar på bussen hem från Fusion-festivalen – en ideellt organiserad anarkistisk festival med 80 000 besökare helt fri från ordningsvakter och poliser.
-
Midsommardagen
Nu är jag tillbaka i stan igen efter en långhelg på Tjörn, men bara en kortis för på tisdag åker jag och ett knippe kompisar söderut för att gå på Fusion festival utanför Berlin i dagarna fem. Det är så härligt att hänga länge tycker jag, jag älskar det! Det blir en helt annan sak liksom. När en äter frukost ihop, är morgontrötta ihop, gör olika saker, fixar middag. Åh, life asså. Igår hade vi en fin midsommardag också. Vi spelade exempelvis kubb:
Sebbe och Per blev utklassade två gånger av mig och Popp och Anti
Den här morgonrocken åkte runt på flera personer. Tydligen var det Addes han fått när han var typ tolv? Haha
Winning team
Vet inte hur den här bilden kom till eller vem som tog den men fin blev den!
Här lekte vi en märklig men KUL lek där en skall plocka upp en påse från marken med munnen, och påsen blir kortare för varje gång. Och så får en bara ha fötterna och inget annat i marken.
Anti hade en örn-teknik
Medan jag och Popp mer körde bredbent och sedan böja framåt
Sebbe vet jag inte vad det är för teknik?
Kolla nu är vi ända nere på knappt nån cm!!
Han klarade det!
Popp också! Och jag med men det fångades ej på bild…
Sen spelade bi Settlers också
Och på kvällen spanade vi på natthimlen som ju är så ljus vid den här tiden på året.
One response to “Midsommardagen”
-
Ni verkar ha haft det fint och roligt, bra att ni har kompisar som gillar att leka
-
-
Midsommarafton
Denna midsommarafton har jag spenderat hos Sebbes morfar på Tjörn, med ett knippe kompisar. Här har vi kranstillverkning.
Jag och min babe som blev officiellt ihop för exakt två år sen (midsommarafton 2016)!
Gösta (Sebbes morfar) vi varit hos och vi!
Poppilopp
Tycker om henne så mycket <3
Mina eminenta midsommarfirare Hilma, Anti, Popp och jag
På väg till midsommarstången
Sebbelicious och Popp
Anti och Hilma
Sebbe och Per dansade tappert runt midsommarstången
Vi hann också med att bada både på dagen…
Och på kvällen 🙂
One response to “Midsommarafton”
-
Min tröja ser jag 🙂
Fina kransar.
-
-
Sista natten i Zadar
Sista natten i Zadar tittade vi på den berömda solnedgången.
One response to “Sista natten i Zadar”
-
Varmt
-
-
Krka bby
Vi bytte ju stad för tre dagar sedan. Sista natten sov vi med denna utsikt, dvs vi tältade!
Det gick relativt smärtfritt att tälta och vi blev inte upptäckta (ingen allemansrätt i Kroatien ju), och efter frukost på en restaurang vid hamnen tog vi en 2,5 h lång båttur till nästa anhalt – Zadar. Där har jag ju varit förut och kände igen mig lite! Första kvällen orkade vi i princip ingenting pga lite dålig sömn i tältet. Dagen efter spenderade vi förmiddagen på att försöka ta oss till Krka vilket var en en utmaning vi icke lyckades med då det tydligen var helt omöjligt att köpa biljetter på plats (?!), det var en tvungen att göra på Internet annars fick en inte plats. Så vi spenderade dagen på stranden istället och så åkte vi till Krka dagen efter (dvs igår fredag), men i förväg köpta biljetter 🙂
Lika fint som jag mindes det! Vi var inte ensamma om att tycka det….
Här var vårt sällskap för dagen som vi mötte, Ali från Belgien/Iran och Jordan från Australien (och random tjej)
Det var supermånga som skulle ta båten så vi valde att promenera tillbaka till bussen för att slippa köerna. Dryga 45 min rask promenad med fantastiska vyer!
One response to “Krka bby”
-
Men ändå färre än de kan vara i Juli och AUgusti
-
-
De kommer att drunkna i sina mödrars tårar / Johannes Anyuru
Igår vid havet sträckläste jag De kommer drunkna i sina mödrars tårar av Johannes Anyuru. Och först och främst: så himla fin titel?! Och sen. Fantastisk bok. Verkligen så bra, varför jag inte kunde sluta läsa.
Boken är en unik mashup av svensk samtida skönlitteratur à la roman, och science fiction (!). Boken porträtterar nämligen en flicka, som begått ett terrordåd på en bokhandel i Göteborg tillsammans med två andra radikaliserade Daesh-sympatisörer, och som påstår sig vara en tidsresenär som sänts tillbaka i tiden från en rasistisk framtidsdystopi. Ja ni hör ju, vilken plot!
Boken har belönats med flertalet priser och det med rätta. Skickligt dramaturgiskt berättargrepp där parallella tider och historier och personer vävs samman och historien långsamt nystas upp samtidigt som det är spännande ända till de sista sidorna, kusligt likt ett samtida Sverige samtidigt som framtidsdystopin som beskrivs skulle kunna bli just ett framtida Sverige (eller?). Ett härligt språk att vara i och verklighetstrogen dialog. Och en alldeles alldeles unik historia – samtidigt som den skulle kunna vara sann.
Jag rekommenderar verkligen den här boken å det starkaste. Det är en fantastisk läsupplevelse. LÄS för sjutton.
-
För mycket lycka /Alice Munro
Har läst novellsamlingen För mycket lycka av Alice Munro här i Kroatien. Tio noveller som gör nedslag i olika människoliv. Det alla har gemensamt är att de porträtterar en lång tidsram, hela liv, vilket ändå är skickligt gjort på några få sidor. Alla har också gemensamt att de som sagt gör nedslag mitt i människors liv, och lämnar också dessa människor mitt i. Således undrade jag ofta; vad var egentligen poängen med den här novellen? Jag tyckte med andra ord boken var sådär. I slutet slarvläste jag mest för att boken skulle ta slut. Den sista novellen som hela boken är betitlad efter, om den ryska kvinnan som blev Sveriges första matematik-professor under tidigt 1900-tal, tyckte jag bäst om men annars tyckte jag boken var medioker på sin höjd. Funkar som tidsfördriv men skulle ej rekommendera.
Om mig
En 30+ årig person med 20+ årig (!) bloggkarriär, som nuförtiden mest upprätthåller bloggandet för min egen nostalgis skull, men du är förstås välkommen att hänga på. Skriver mest om kultur jag konsumerar, men även om min vardag, politik och annat smått och gott. Borgerliga intressen – god mat och vin, vackra tavlor, klassisk litteratur och dyra sporter – med hjärtat på rätt ställe (d.v.s. vänster).
One response to “FUSION FESTIVAL”
Så fint med så mycket konst.