Alice Andrews

Borgerliga intressen men hjärtat till vänster. Välkommen till min högst osporadiska blogg.



  • Next stop Berlin

    Jaha här sitter jag på bussen på väg till BERLIN! Yes ni läste rätt. Påbörjade igår min lilla treveckorstripp ner till Kroatien via Lund, Malmö och Berlin. Från Berlin ska jag lifta med Sebbe som kommer efter mig så det är lite oklart exakt hur vi åker till Kroatien men förhoppningsvis via Prag i alla fall, det är bara ett par timmar från Berlin. I Kroatien ska vi resa på kusten några dagar, kanske enda ner till Split och Vis, och sen åker Sebbe hem tidigare än jag antagligen med flyg, och jag tar mig upp till Wien med buss/tåg till den 18e juni då bil går hem till Gbg igen. 🙂 Woho! Blev mycket korta stopp i Lund och Malmö igår – någon timma i förstnämnda för kontraktskrivning där jag ska bo i höst (!!!) och så spenderade jag natten i Malmö hos Moa och Oskar, mitt rolemodel-par alltid, som ska gifta sig i sommar (!!!). Älskarom! Tidigt upp imorse då bussen gick 6.50 och nu, kl 9.57, är jag någonstans i Danmark. Framme i Berlin 15.30.



  • Två böcker

    Har läst två böcker på sistone. Evin Ahmads En dag ska jag bygga ett slott av pengar och Chimanda Ngozi Adichies Lila hibiskus. Båda var fantastiskt bra så därför måste jag beordra er att läsa dem pronto!

    Image result for lila hibiskus

    Lila Hibiskus haffade jag på en loppis i Skåne för tio spänn när vi var där med Book Club Gäris. Har fått den rekommenderad och har ju också läst Chimanda Ngozi Adichies Americanah sen tidigare, som jag ju tyckte var superbra. Lila Hibiskus vågar jag nog säga är ännu bättre än Americanah. Lila Hibiskus behandlar ämnen som rasism, vithetsnormer, tro, sexism, korruption, kärlek och sorg. Den handlar om en nigeriansk familj (Nigeria är Chimanda Ngozi Adichies hemland) som på utsidan ser ut att vara perfekt; två barn som är exemplariska i skolan och alltid levererar toppresultat, en älskvärd mamma som ser till att alla magar som går tomma i hembyn får mat i sig, och en mycket omtyckt far som betalar andra barns skolgångar, donerar stora summor pengar till kyrkan och lär sina barn kristendomens dygder. Men innanför hemmets väggar misshandlar pappan sin fru och kontrollerar sina barn in i minsta ledig sekund. Jag rekommenderar verkligen denna bok starkt, så bra.

    Image result for en dag ska jag bygga ett slott av pengar

    En dag ska jag bygga ett slott av pengar är Evin Ahmads debutroman, och jag köpte den för 50 pix på Adlibris eftersom det är vår bokklubbs-bok just nu. Läste ut den på ett par timmar för att den är så lättläst men framför allt så otroligt bra. Alla borde verkligen läsa den här boken. Den fick mig att skratta högt flera gånger, och den fick mig att skämmas. En dag ska jag bygga ett slott av pengar är en rapp bok med fantastiskt språk, precis så som jag gillar. Ett språk som talar för sig självt. Boken behandlar ämnen som rasism, klass, och clashen mellan orten och kultureliten och att slitas mellan dem. Anar ganska mycket självupplevda händelser, då boken handlar om att växa upp som ung blatte-tjej i Akalla längst ut på blåa linjen, och sen komma in bland de blonda villabarnen på scenskolan på Östermalm (också Evin Ahmads erfarenhet).

    Språket är som sagt fantastiskt. Och smärtsamt träffande, som ett knytnävsslag.

    Jag hatar att jag ibland inte säger mitt efternamn för att jag vet att det kan uppstå något konstigt. Jag hatar att jag ibland skäms och jag hatar att jag aldrig skulle våga säga det här öppet.

    Det var något med att vistas i den miljön. Alla var så självklara. Min rygg blev bara mindre och mindre rak. Det var inte en svartskallegrej. Jag visste ju att fler hade gått där innan mig, vissa medan jag gick. Men även dom var självklara på sina sätt, kanske hade föräldrar som var akademiker eller en mamma eller pappa som var vit. Jag vet inte. Allt jag visste var att vi var samma men vi var inte samma.

    Städarna på skolan fick förhållningsregler om att dom inte skulle prata med oss som gick på skolan. Städare kunde komma och gå, men ingen sa hej. Ingen la märke till dom. Sen satt vi där och skulle diskutera klass och rasism.

    Det var också något som förvånade mig. Att folk gick runt och skröt om att dom var fattiga. Sånt sa man ju inte? Har man ont om pengar så får man aldrig låta det synas. Dom som vet, dom vet.

    När vi gav varandra presenterna såg vi till att vi var på ett café med en massa folk. Helst på Söder. Och helst där folk vi kände satt. Vi beställde varsin vegansallad (glutenfri) och latte gjord på sojamjölk. Det var också en grej vi höll på med. Olika dieter som skulle få oss att bli vit medelklass lugna.

    Så många meningar som träffade mig så hårt. Hon beskriver mig på pricken. Vit medelklassbrud med fjällrävenväska som snackar antirasism, feminism och klasskamp, fast egentligen är noll erfarenhet av förtryck och är fett privilegierad.


    One response to “Två böcker”

    1. Mami Avatar
      Mami

      Tack för tips


  • LÖSENORD PÅ BLOGGEN

    Jag kommer sätta lösenord på bloggen snart, och lösenordet kommer vara alohomora, dvs trollformeln för att öppna låsta dörrar i Harry Potter 😉 Så skriv upp det, alohomora, så ni kommer in på bloggen nästa gång, låser den om ett tag. Puss!



  • Jag och såret

    Hej hej, här sitter jag och såret och luftar oss vid köksbordet i Sköna Bönors Kåk! I måndags för en vecka sedan var jag mitt smart ass och gymmade och övade handstående (börjar kunna stå nu flera sekunder utan väg waah!) men jag stod lite för nära en maskin så på (den avsiktliga) vägen ner rev jag upp benet rätt rejält på en skruv som en justerar med på en maskin som ja, jag som sagt uppenbarligen stod lite för nära. Ajajajaj. Eller ja, det gjorde faktiskt inte jätteont precis där och då, eller alltså det gjorde ju ont men det gjorde inte så ont som jag trodde att ett sånt här sår skulle göra att få. Först tvättade jag bara med nån första hjälpen-servett och satte på en massa plåster men när jag kom till jobbet trekvart senare insåg jag att det här funkar ju inte det blöder ju bara igenom så då spritade jag en massa och tvättade och plåstrade om och bandagerade igen med jobbets första hjälpen-låda. Dagen efter blödde det fortfarande igenom och jag kunde liksom lyfta på en hudflik stor som en femkrona (på skruven jag rivit på hittade jag också ett par cm hud inklusive hårstrån haha). Ringde min sjuksköterske-kompis och frågade om jag kanske ändå borde gå till vårdcentralen med detta lelle sår? Hon skickade dit mig ögonaböj så på onsdag morgonen gick jag dit och dom tvättade igen (och sa att det var jättebra att jag dränkt såret i alkogel samma dag jag fick det för att ta död på eventuella bakterier) och la om förbandet och beordrade mig på återbesök på fredagen. Så var där i fredags igen och plåstrade om, inga infektioner so far. Bra såklart men det lär ta ett tag innan detta läker… oops. Varning äckelmagade, kommer bild på sår längre ner efter denna bild!

    Såhär såg det ut samma dag jag rev mig…. Ser ändå inte så illa ut?

    Såhär ser det ut nu, mitt lilla sår. Ändå lite fascinerande men också äckligt (och ont).

    Slut på sår-uppdatering, hej hej


    2 responses to “Jag och såret”

    1. Mami Avatar
      Mami

      Fy

    2. Sara Avatar
      Sara

      Men Alice fy vad hemskt! Läser din blogginland, alltid kul att följa dig. Kram


  • Kollektiv

    Nu är jag inflyttad i mitt nya kollektiv Sköna Bönors Kåk! ? Detta är en helt ny boendeform för mig, och ett helt nytt ställe att bo på ganska långt bort från stan (Biskopsgården). Kommer bo här från nu till slutet av augusti. Det ska bli kul och spännande och utmanande haha. Men jag ser fram emot att bo i kollektiv och testa det! 🙂 Jag och Sebbe är alltså fortfarande tillsammans men bor isär ett tag nu för jag vill verkligen testa kollektivboende alltså, det är ju en helt annan sak! 🙂 här är min lilla hörna:


    One response to “Kollektiv”

    1. Mami Avatar
      Mami

      Fin hörna som jag får se på fredag.


  • HJÄRTAT

    Förra veckan var jag och såg filmen Hjärtat tillsammans med en del av bokklubben + Sebbe och Merlin. En fantastiskt bra film som jag verkligen vill rekommendera!

    Filmen handlar om något så opretentiöst som en Helt Vanlig Heterosexuell Relation och faktiskt ingenting mer än så – inga dramatiska dramaturgiska svängningar i form av typ oönskad graviditet, misshandlande pojkvän, drogberoende morsa eller whatevvs – utan bara ett extremt bra och intimt porträtt av en kärleksrelation och allt vad det innebär.

    Filmen börjar på en folkhögskola där Mika (som spelas av Fanni Metelius som även är regissör, klippare och manusförfattare) (!!) och Tesfay (som spelas av komikern Ahmed Berhan) träffas och inleder en relation. Jag läste någonstans att Fanni ville göra en film som liksom inte, som många andra filmer, handlar om två som vill ha varandrar och så händer saker hit och dit och så slutar det lyckligt (eller olyckligt) med att de får varandra eller inte får varandra, typ. Nu ville hon göra en film som utforskar vad som händer sedan, efter en blivit ihop. Hur blir det då?

    Och ja, det är ju såklart olika för alla par men jag tror väldigt, väldigt många kommer kunna känna igen sig i om inte allt så delar eller fragment ur den relation som Mika och Tesfay har. Nyförälskelsefasen, det mysiga i att flytta ihop, hur något som en gång var fint och pirrigt blir vardag, att en tar varandra för givet, känslan av att älska någon djupt men samtidigt vilja något annat. Att som tjej ofta sätta sina egna känslor åt sidan och prioritera sin pojkväns mående. Att alltid vara den som säger “vi måste prata”, för att en måste prata. Det passivt aggressiva i “fint att du har diskat!” när köket ser ut som ett bombnedslag. Och så vidare. En kommer väldigt nära inpå relationen rent känslomässigt, och alla små subtila svängningar i känslor, humör och kärlek mellan de tu är så verklighetstrogna.

    Filmen är väldigt normativ på många sätt i och med att den handlar om en Helt Vanlig Heterosexuell Relation, men den är också väldigt normbrytande på många andra sätt. Exempelvis behandlar den ett så ovanligt ämne (på filmduken alltså, ej IRL) som att som tjej bli sexuellt dissad av sin pojkvän. Att hon vill ligga men inte han. De har också gjort en bra casting och ansträngt sig för att inte göra filmen så vit – många svarta skådespelare figurerar vilket är så bra. Fotot är också normkritiskt – det märks att det är en kvinna som regisserat och klippt. Det är liksom inte den ur perspektivet från the Male Gaze, utan kvinnor har sex utan att sexualiseras (ja, det går). Som Liv Strömqvist och Caroline Ringskog Ferrada-Noli pratar om i senaste avsnittet av En varg söker sin pod (avsnittet heter En balle med gitarr och de pratar om Hjärtat från 45 min in i podden); det är många sexuella scener som filmat med den Manliga Blicken hade fått en helt annan sexualiserande klang än vad de har nu, när filmkameran är så nära att en ibland ser skådespelarnas porer, när bröst får porträtteras i en väldigt osmickrande vinkel och där celluliter och valkar subtilt får finnas. Dessutom har hela filmen en i övrig feministisk touch; exempelvis finns det ett tillfälle där Mika ligger med en kille som gör något som hon inte gillar – och hon säger ifrån (fast på ett odramatiskt sätt, liksom “sånt kan hända, var rimlig och säg förlåt så fortsätter vi) och ber honom säga förlåt som om han menade det innan det fortsätter (när har ens nåt sådant hänt på film att en tjej sagt ifrån utan att det blir en big deal?). Eller att tjejers håriga armhålor syns i förbifarten, att Mika har en Helt Normal Kropp (dvs ej anorektisk eller typ size zero), att tjejer tar plats sexuellt och att karaktärerna har tydliga socialistiska och feministiska värderingar.

    Suzanne Reuter spelar Mikas mamma och Liv Strömqvist tyckte i podden att hon representerar förnuftet i filmen. Vad menar hon? Tja, Mika ältar sitt förhållande med sin mamma, hur Tesfay inte verkar tycka om henne men ändå vill ha kvar henne, att de kanske borde gå i parterapi, att det är något som skaver. Och Mikas mamma undrar vad sjutton som är problemet? Bara lämna honom! “Herregud, du är ung, snygg, smart, varför går du inte bara?”. Och fattar inte att en inte “bara kan gå” när en älskar varandra djupt. Samtidigt håller jag med både Mikas mamma och Liv Strömqvist: när en är ung och typ inte har några barn ihop – visst ska en kämpa för sitt kärleksförhållande men till en viss rimlig gräns, och jag anser nog att den gränsen är betydligt lägre när en är just ung än när en är äldre och har barn ihop. För att fortsätta citera En varg söker sin pod nämnde de någon, apropå filmen, som hade sagt att innan en får barn, så fattar en inte hur lätt det är att lämna ett förhållande – att dörren stod vidöppen hela tiden haha. Men ja det förstår en väl kanske inte förrän en får barn.

    Anyhow, en mycket bra film, gå och se den!


    One response to “HJÄRTAT”

    1. Mami Avatar
      Mami

      …får väl vänta på att den visas på någon av mina streamingtjänster…


  • TA NATTEN TILLBAKA

    I fredags gick vi ett 100-tal quinns och queers från Götaplatsen till Masthuggstorget och tog natten tillbaka. Så sjukt peppigt. “VA SKA VI GÖRA? KROSSA SEXISMEN! VA SKA VI GÖRA? KROSSA SEXISMEN! NÄR? NU! NÄR? NU! NÄR NÄR NÄR? NU NU NU!” skrek vi. Och “Kampen fortsätter, sexismen ska krossas” och sen nån gång de lite mer radikala “ak4 ak5 borgarjävel hälsa hem” och “Inga pigor åt överklassen låt dom skura dom egna dassen” haha. Det var i alla fall så sjukt jäkla peppigt, fett att vi var så många och att vi fick gå ostört sånär som på en full snubbe på 2a lång som försökte skräna men han blev snabbt bortmotad.



  • Book Club Gäris har läst SCUM Manifest av Valerie Solanas (1967)

    Book Club Gäris har varit i farten igen! Vår senaste bok var SCUM Manifest av Valerie Solanas, en riktig klassiker. Mycket intressant att läsa. Först lite kuriosa om Valerie.

    Valerie Solanas (1936-1988) hade ett tufft liv. Hon kunde inte bo hos sina föräldrar av olika anledningar utan fick bo hos sina morföräldrar där morfadern var alkoholiserad och utnyttjade Valerie sexuellt. Hon rymde därför hemifrån och blev hemlös. Vid 17 års ålder födde hon en son som hon aldrig fick se igen då han togs i från henne. Valerie lyckades dock både ta high school examen och en degree i psykologi från University of Maryland, vilka hon finansierade genom att sälja sin kropp till män. Privat var hon dock öppet lesbisk. På 60-talet flyttade Valerie till New York där hon försörjde sig med fortsatt prostitution samtidigt som hon skrev. Bland annat skrev hon pjäsen Up Your Ass som handlade om en prostituerad kvinna. Hon träffade på Andy Warhol och frågade om han kunde producera hennes pjäs, han accepterade manuskriptet men uppgav sedan att han tappat bort det varpå Valerie krävde pengar för det förlorade manuskriptet med blev sedan istället erbjuden en liten roll i en av hans filmer som hon fick 25 dollar för. 1967 publicerades så SCUM Manifesto som vi strax skall återkomma till (Solanas publicerade och distribuerade för övrigt manifestet själv). I juni 1968 går Valerie till The Factory för att skjuta Andy Warhol (“Stor Konst”) och det blir så många minns henne – personen som sköt Andy Warhol. “It is not often I shoot somebody. I didn’t do it for nothing” säger Valerie.

    Image result for scum manifesto

    SCUM Manifesto dårå. Vi har läst den här svenska versionen, med förord av Sara Stridsberg (riktigt bra förord). Stridsberg skriver:

    SCUM är en text som är omöjlig att komma förbi när du väl hittat den. Den borde ha en hedersplats i varje kvinnas hjärta och bokhylla. Varje liten man och varje litet patriarkat har all anledning att frukta den. SCUM är den enda referens du behöver.

    SCUM Manifest är som en enda lång ursinnig spya över patriarkatet, signerat Valerie Solanas. Det finns ingen grund för några påståenden, inga källhänvisningar eller komplicerade akademiska resonemang, det är bara pang på, kompromisslöst. Och det är så jävla härligt tycker jag! Valerie Solanas bemödar sig inte med att ha en röd tråd, vara lättförståelig, ha vetenskapliga referenser, hon bara kör. Vad hon än pratar om; sexualitet, kärlek, auktoriteter – hittar hon ett sätt att förklara hur detta är mannens elaka påfund, och hur det enda män egentligen vill är att bli kvinnor. SCUM börjar såhär:

    Livet i det här samhället är – i bästa fall – skittråkigt, och ingen aspekt av det är överhuvudtaget relevant för kvinnor. För civiliserade, ansvarstagande, spänningssökande kvinnor återstår bara att störta regeringen, eliminera det ekonomiska systemet, införa total automatisering och förstöra det manliga könet.

    Valerie Solanas – en sann feminist, anarkist och manshatare (med all rätta med tanke på hur många sviniga män hon blev utsatt för i sitt liv).

    Valerie skriver: Då han [mannen] vill bli kvinna strävar han efter att ständigt vara i kvinnors närhet, vilket är det närmaste han kan komma att vara en. Därför har han skapat ett “samhälle” grundat på familjen – man-och-kvinna-par och deras barn (ursäkten för familjens existens) – som i praktiken lever på varandra i ett hänsynslöst kränkande av kvinnans rättigheter, privatliv och mentala hälsa. (s.43)

    Valeries uttalanden kan te sig absurda, något en kanske inte kan ta helt bokstavligt (eller?) men hon har en skarp och relevant samhällskritik tycker jag. Det är ju helt sant att kvinnor i den Heterosexuella Monogama Tvåsamheten™ generellt mår sämre än vad män gör, för att kvinnor är de som hela tiden ger och ger av sig själva. Det är också därför som kvinnor generellt mår bättre, känner sig fria, efter skilsmässor, medan män mår sämre efter skilsmässor.

    Valerie skriver: Då mannen saknar känsla för rätt och fel, saknar samvete (…) känner han ett behov av yttre vägledning och kontroll. Därför skapade han auktoriteter. (s.47) Hon skriver vidare, apropå auktoriteter: Då mannens förmåga att relatera till någon eller någonting utanför honom själv gör hans liv poänglöst och meningslöst (…) uppfann han filosofi och religion. Eftersom han är tom inuti letar han utanför sig själv, inte bara efter vägledning och kontroll, utan efter frälsning och livets mening. För honom är lyckan omöjlig på jorden, därför uppfann han himlen. (s.48). Sann anarkist som sagt. Hon är också en förespråkare för fri kärlek: Kärlek kan inte blomstra i ett samhälle som är grundat på pengar och meningslöst arbete; kärlek kräver fullständig ekonomisk och personlig frihet, fri tid och möjlighet att engagera sig i intensiva, fängslande och känslomässigt tillfredsställande aktiviteter som när de delas med människor du respekterar leder till djup vänskap. I vårt “samhälle” lämnas praktiskt taget inga möjligheter att engagera sig i sådana aktiviteter. (s.54)

    Jag tycker som sagt Valerie har väldigt många poänger, även om de är iklädda ett väldigt aggressivt och manshatande språk. Men hon skriver också sorgligt, som hennes tankar om sex: Sex är inte en del av en relation. Tvärtom är det en mycket ensam upplevelse, inte alls kreativ, och innebär en stor tidsförlust. Kvinnan kan enkelt -mycket enklare än hon tror – förhandla bort sin sexlust; detta gör henne fullständigt lugn och klar och fri att ägna sig åt sant värdefulla relationer och aktiviteter (s.57-58). Uppenbarligen har Solanas kanske inte haft så sunda erfarenheter av sex och sexualitet.

    Related image

    Ska SCUM Manifesto läsas bokstavligt? Sara Stridsberg skriver: Vi kan läsa det bokstavligt. Vi ska läsa det bokstavligt. SCUM är en helt allvarlig och bokstavlig affär. SCUM menar vad det säger. SCUM drar allting till sitt slut, det är helt logiskt, SCUM har ingen anledning att vara konstruktivt och rimligt. Patriarkatet är inte rimligt.

    Är du en Daddy’s Girl eller är du SCUM?

     



  • Book Club Gäris har läst Egalias Döttrar – Gerd Brantenberg (1977)

    Vi läste ju faktiskt en till bok efter jul, som jag glömt att skriva om. Egalias Döttrar av Gerd Brantenberg, som vi hade samtal om i slutet på januari så det var ju ett tag sedan. Jag tror jag läste Egalias döttrar första gången för ca 4 år sedan, och senare skrev jag såhär om den när jag såg en teateruppsättning 2015:

    Image result for Egalias döttrar

    Egalias döttrar är alltså en bok från 70-talet skriven av Gerd Brantenberg. Den är genialisk, för alla rådande samhällsnormer och könsroller blir så fruktansvärt, smärtsamt tydliga när en vänder på dem. Och det är just det som händer i denna lilla historia; Egalia är ett land inte så olikt Sverige, men istället för ett patriarkat är det ett matriarkat, där kvinnorna arbetar på kontor och kommer hem sent och blir serverade kaffe och tidning på morgonen, och männen är hemma och tar hand om barnen. Männen måste bära pehå för att skyla den mest svaga kroppsdelar av alla; penis; och skampåsen, för bär de inte pehå, oj vad de är lösaktiga som låter det hänga fritt. I all reklam sexualiseras och objektifieras männen, och läraren i skolan heter herken istället för fröken, det heter kvinniskor och kvinnsligheten istället för människor och mänskligheten, lucia istället för jävlar, donna istället för gud, “vill dam vara fin får dam lida pin”, och så vidare. Allt har bytt plats. Kvinnan är det starka könet, ty hon är ju den som ger liv. På Födslopalatset föder hon barn, som sedan direkt efter födseln ges till mannen som han får ta hand om, medan hon får ta semester ett par dagar och njuta, innan hon går tillbaka till arbetet. Ingen klagar på att hon är en dålig mamma, pappan är ju hemma och tar hand om barnet och springer med barnet till mammans jobb för amning flera gånger om dagen. Ingen pratar om att unga killar kan få utlösning, och det är skamligt att de inte kan få mens eller höfter och bröst. När unga tjejer får mens däremot, firas det och presenter delas ut. Männen måste äta p-piller som ger dem illamående, huvudvärk, humörsvängningar och minskad sexlust, fastän det faktiskt finns piller framforskade även för kvinnor. Men det är ju inte kvinnornas ansvar, de skall bara bära barnet som den livsgivare hon är och sedan går ansvaret över till mannen när barnet väl är ute, och hon kan återgå till arbetet. På skolans årliga svenbal dansar de unga männen sexigt och förförande för kvinnorna, men om de inte “släpper till” är de tråkiga, och gör de det är de lösaktiga. Men mitt i allt detta, finns en grupp unga killar som börjar se de ojämlika strukturerna och startar Mansligan, en maskulinistisk grupp som gör uppror mot matriarkatet. Trams tycker många, det är ju redan jämställt. Och varför kalla sig maskulinist, det är ju jämställdhet vi vill ha så vi är alla jämställdister?”

    Tycker den sammanfattningen summerade Egalias Döttrar ganska bra, men det jag missade när jag läste boken för sissådär fyra år sedan, då jag mest “bara” var feministiskt medveten, var ju klasskampen som också är närvarande i boken. Jag missade helt att Matraxia var starkt närvarande, och att det i Egalia finns en massa arbetarkvinnor som tycker Matraxia är genialisk, och att manskampen och maskulinisterna gör bra saker, men att det ändå är den matraxistiska klasskampen som är det allra viktigaste. Och dessa kvinnor, dessa arbetarklasskvinnor, som klagar på hur borgerligheten parasiterar och profiterar på arbetarklassens slit, dessa förtryckare, är helt blinda för hur de själva, i egenskap av kvinnor, förtrycker männen i samhället. Varför la jag inte märke till detta sist jag läste? För jag vet helt enkelt inte särskilt medveten om klasskamp då, eller om Marx, vilket jag är nu.

    Hur som helst, en underhållande, lättläst och finurlig liten bok som trots sina över 40 år på nacken ändå är en aktuell diagnos över patriarkatet (och klasskampen). En modern feministisk klassiker. Läs!


Om mig

En (snart) trettioårig person med (snart) tjugo års (!) bloggkarriär, som nuförtiden mest upprätthåller bloggandet för min egen nostalgis skull, men du är förstås välkommen att hänga på. Skriver mest om kultur jag konsumerar, men även om min vardag, politik och annat smått och gott. Borgerliga intressen – god mat och vin, vackra tavlor, klassisk litteratur och dyra sporter – med hjärtat på rätt ställe (d.v.s. vänster).

Kategorier

Arkiv