Jag har läst ännu en klassiker! Jane Eyre av Charlotte Brontë från 1847. Hon var en av de tre mycket produktiva och uppenbarligen litterärt begåvade systrarna Brontë: Emily Brontë har bl.a. skrivit Svindlande höjder (Wuthering heights) och Anne Brontë Agnes Grey. Jane Eyre handlar om just Jane Eyre, en föräldralös flicka uppvuxen hos en avlägsen släkting, Mrs Reed, där hon behandlas mycket styvmoderligt (bokstavligt talat). När hon får komma till en boarding school slipper hon äntligen ifrån sin miserabla situation, men livet på Lowood school är tämligen hårt. Flickorna får dåligt med mat och under ett tuberkulos-utbrott dör Janes bästa vän. Ickedestomindre får Jane sin utbildning på Lowood, där hon så småningom också blir lärare som ung vuxen. Detta är bokens första del, men i resten av boken får man följa Jane när hon prövar sina vingar. Hon ansöker till tjänsten som governess på Thornfield Hall, där hon utvecklar en romans med Mr Rochester, hennes master. Och det var först här som boken började bli riktigt intressant!
Jane Eyrevar en av de första böckerna som fokuserade på huvudpersonens moral, d.v.s. Jane Eyre, och hennes känslomässiga och spirituella utveckling genom boken. Tidigare hade böcker inte haft ett sånt här intimt förstapersons-perspektiv där man liksom får komma in i protagonistens huvud sådär, och Jane Eyre har ett i 1800-talsmått mätt rikt känsloliv och ett exquisite mind. Det är svårt att tänka sig idag, men detta var unikt på Charlotte Brontës tid, varför boken blev så populär under det viktorianska England och idag fortfarande räknas till en av Storbritanniens viktigaste och mest inflytelserika böcker.
Boken gick ganska långsamt att läsa. Jag tror jag började redan under våren 2021, och sedan la jag ner den, och så tog jag upp den igen i höstas, och har fått kämpa en del för att komma igenom. Stundom har den varit fängslande, men oftare seg. Ibland har det också varit lite svårt att förstå dramaturgin: å ena sidan går det väldigt långsamt, och sedan händer en annan grej orimligt snabbt? Icke desto mindre var det intressant att läsa 1800-talslitteratur, och dessutom parallellt med min historiakurs där jag nu på min senaste tenta (som jag för övrigt fick högsta betyg på fick jag veta igår woho!) hade just upplysningstiden, och jag tycker att fiktion kring en viss epok är ett så himla bra komplement till studier av samma epok, det ger liksom ytterligare en dimension för förståelse. Dessutom är språket helt fantastiskt, det är nästan som varenda sida är ett stycke poesi? Ett så otroligt rikt skrivet stycke litteratur med framförallt vackra adjektiv jag aldrig hört förut, men också bara generellt vackra stycken. Typ som det här:
A lover finds his mistress asleep on a mossy bank; he wishes to catch a glimpse of her fair face without waking her. He steals softly over the grass, careful to make no sound; he pauses – fancying she has stirred – he withdraws; not for worlds would he be seen. All is still – he again advances – he bends above her; a light veil rests on her features – he lifts it, bends lower; now his eyes anticipate the vision of beauty – warm and blooming and lovely in rest. How hurried was their first glance! But how they fix! How he starts! How he suddenly and vehemently clasps in both arms the form he dared not, a moment since, touch with his finger! How he calls aloud a name, and drops his burden, and gazes on it wildly! He thus grasps and cries, and gazes, because he no longer fears to waken by any sound he can utter – by any movement he can make. He thought his love slept sweetly: he finds she is stone-dead.
Kan ändå försiktigt rekommendera denna bok, även om den inte direkt blew my mind. Och man får vara beredd på att den är seg, så det är ett långsamt projekt som man kanske bör åta sig vid sidan om en annan mer catch:ig bok (typ jag läser ju GoT-böckerna parallellt med alla böcker jag läser hehe).
[…] Jane Eyre av Charlotte Brontë handlar om just Jane Eyre, en föräldralös flicka som man får följa under hennes tid hos sin elaka styvmoder, på en internatskola där hon sedermera blir lärare, och sedan governess på Thornfield Hall där hon utvecklar en romans med Mr Rochester, hennes master. Boken var en av de första böckerna som skrivits som fokuserade på protagonistens moral och känsloliv d.v.s. Jane Eyre: innan hade man inte haft ett sånt här intimt förstapersons-perspektiv där man liksom får komma in i huvudpersonens huvud: varför boken blev så populär under det viktorianska England och idag fortfarande räknas till en av Storbritanniens viktigaste och mest inflytelserika böcker. Trots sin klassiker-status gick boken dock ganska långsamt att läsa och jag fick kämpa en del för att komma igenom. Stundom var den varit fängslande, men oftare seg, och ibland var det också lite svårt att förstå dramaturgin. Icke desto mindre var det intressant att läsa 1800-talslitteratur och språket är helt fantastiskt, det är nästan som varenda sida är ett stycke poesi. Därför kan jag försiktigt rekommendera denna bok, även om den inte direkt blew my mind. Skrev mer utförligt om boken här. […]
JAG VAR PÅ ÖLAND FÖRRA HELGEN! Det var underbart!!! Tog en selfie på väg från bussen till Capellagården där Mim pluggar. Hej här är jag och nu är jag snart framme!!
Jag kom på torsdag morgon och dagen ägnades åt plugg för min del, och fotografera alster för Mims del. Jag i min tur fotograferade Mim haha. Så kul att se henne i sin (framtida) yrkesroll!! Och så är hon så duktig. Är så impad.
Efter ett gediget dagsverke packade vi ihop och lagade middag. Mim bjöd på ett jättegott riesling-vin som jag var tvungen att fota för att minnas. Det var torrt och fruktigt – precis så som jag gillar vitt vin (och öl för den delen). Ska köpa nästa gång jag är på systemet!! Smakade jättemycket äpple utan att vara sött – mmmmmmmmmmmmm.
Efter en utsökt middag som Mim svängt ihop (vilket tydligen var första gången hon lagade mat på mycket länge eftersom mat ingår i deras hyra så de får tre mål om dagen!! SÅ LYXIGT!) (dock semi-svälter alla på helgerna enligt Kara, då kökspersonalen har ledigt) gick vi ut på en kvällspromenad i solnedgången. Kallt men fint.
Vi svängde också förbi ugnen som precis blivit klar. Sanningens ögonblick!!! Vi tog dock beslutet att inte tömma ugnen förrän imorgon vilket var ett bra beslut med tanke på att man hade lite vin i kroppen – var tillräckligt nervös över att ta ut lampfoten som nykter dagen efter. Efter kvällspromme bastade vi i Capellagårdens bastu och sen var det bums i säng för det var en dag imorgon också.
Fredag!Plugg och keramik på varsitt håll. Jag lämnade in en tenta och Mim grejade med sin keramik. Jag fotade Mim när hon grejade med sin keramik 🙂 Haha. Så fina grejer!!!!! Vill köpa anemon-lampan.
På fredagskvällen var det fest! Jag hade lyckats pricka in technoklubb på en av Kalmars få klubbar, och en av två gånger som Mim & company hittills åkt över bron för att partaja. Kul!!! Kvällen levererade! Jättebra dans, jättebra sällskap, jättebra hångel, vad mer kan man begära? Har dock inga bilder, men däremot från dagen efter då vi var trötta men vid god vigör. Lapade sol vid en vägg:
….samt chillade lite inomhus haha. Man får inte anstränga sig för mycket efter en massa timmars dansande. Älskar denna fina människa, hon e så bra <3
Så på eftermiddagen åkte jag in till Kalmar och tog tåget tillbaka till Gbgay, hejdå Öland för den här gången. Kommer definitivt komma tillbaka.
Jag har läst I en annan klass av Emma Leijnse, från 2022. En lättläst reportagebok om svensk skola och specifikt ojämlikheten i svensk skola. Det är ju ingen rocket science och egentligen inget nytt, men Leijnse gör det smärtsamt tydligt hur Sverige inte lyckas ge alla barn och unga samma möjligheter i skolan, därför att ojämlikheten är närmast grotesk. Systemet är riggat från början, eftersom de som har sämst förutsättningar att klara skolan också har mindre tillgång till skolböcker, färre legitimerade lärare, mer personalruljans och sämre arbetsmiljö – bara för att nämna några saker.
DN skriver: “Kärnan i ‘I en annan klass’ sammanfattas redan i titeln – utbildning har åter blivit en klassfråga, där barn från välbärgade områden får den skolgång de enligt skollagen har rätt till, och barn från socioekonomiskt svaga områden inte får det. Lägg till att i den förstnämnda kategorin finns nästan inga barn med invandrarbakgrund och i den sistnämnda kategorin finns inga eller nästan inga barn med etniskt svensk bakgrund och bilden av den segregerade osköna nya värld vi har skapat är komplett.“
Leijnse har följt två mellanstadieklasser från två olika skolor: en skola i ett välmående område i Lund, och en i ett s.k. utsatt område i Malmö. Urvalet av de två klasserna är endast baserat på föräldrarnas utbildningsbakgrund – för eleverna i Lund är föräldrarna högutbildade, och för eleverna i Malmö är föräldrarna lågutbildade. Att Leijnse valt ut de två klasserna endast baserat på utbildningsnivå beror på att:
“föräldrarnas utbildningsnivå är fortfarande den enskilda faktorn som ger störst avtryck i elevernas skolresultat på gruppnivå. Och den väger allt tyngre. Elever med högutbildade föräldrar som gick i nionde klass 2019 och 2020 hade drygt 80 meritpoäng mer än elever med lågutbildade föräldrar. Av maximala 320 meritpoäng snittade de högutbildades barn på drygt 240 meritpoäng. De lågutbildades barn nåde knappt upp till 160, som motsvarar det lägsta godkända betyget E i alla ämnen. För tio år sen var skillnaden drygt 60 meritpoäng.”
Hur kan det bli såhär? Med föräldrarnas utbildningsbakgrund kommer förstås en rad andra saker. Barn till lågutbildade har exempelvis generellt sämre fysisk och psykisk hälsa, vilket förstås negativt påverkar skolarbetet. I Lunda-klassen måste barnen ha full koll på när och hur de gör sina läxor, eftersom nästan varje dag upptas av någon typ av träning eller annan fritidsaktivitet. I Malmö-klassen går man förbi flera ställen där personer har fallit offer för gängkriminaliteten när man går hem från skolan, och man går inte till någon fritidsaktivitet. Vi vet att träning är viktigt för att kunna lära sig, men de lågutbildades barn rör inte på sig i samma utsträckning, vilket i sin tur beror på en rad faktorer där bl.a. fattigdom spelar in. Lågutbildade är generellt också mer trångbodda, vilket gör att barnen kanske inte har någon plats med lugn och ro där de kan göra läxorna. Kanske delar de rum med föräldrar eller syskon, medan barnen i Lundaklassen har eget rum – eller kanske till och med två. Med stor sannolikhet har de lågutbildades barn heller ingen vuxen som kan hjälpa till med läxorna, medan föräldrarna till Lunda-barnen är läkare, lärare, psykologer, forskare, jurister och ingenjörer som alla har förmåga att hjälpa sina barn (och i större utsträckning också lägger sig i lärares yrkesutövning). De lågutbildades barn är mer utsatta för våld eftersom de bor i områden där det skjuts – kanske går de förbi platser där folk fallit offer för gängkriminaliteten på väg till skolan, vilket skapar en otrygghet. Barn till lågutbildade har i högre utsträckning ett annat modersmål än svenska, och ett sämre ordförråd än barn till högutbildade föräldrar, vilket negativt påverkar deras skolgång. Kanske måste de hjälpa sina föräldrar med att översätta myndighetsdokument, medan de högutbildade barnens föräldrar hjälper dem med läxorna. Lågutbildade är generellt fattigare eftersom arbetslösheten är högre och lönerna lägre. Och så vidare i all oändlighet. Sverige var som mest jämlikt på 80-talet, och sedan dess har det bara gått utför, så ock i skolan. Och som Leijsne skriver:
“Arbetslivet i Sverige kommer under lång tid framöver att präglas av sämre kunskaper och större spridning i läsförståelse, konstaterar en statlig utredning som handlar om konsekvenser av utbildning på lägre sikt. Det resulterar i större skillnader i lön och sysselsättning. Om de ekonomiska klyftorna i samhället inte ska öka på grund av detta, så behövs mer fördelningspolitik. Totalt sett förlorar hela samhället på att barn släpar efter i grundläggande färdigheter, som att läsa, skriva och räkna bra, slår utredningen fast”.
Det är ju sorgligt att man ska behöva påpeka att hela samhället drabbas av växande social och ekonomisk ojämlikhet, vilket spiller över på en alltmer ojämlik skola – är det inte värt att bry sig om detta även om det inte drabbar en själv? Med det sagt är det en oerhört viktig poäng att hela samhället drabbas negativt av ojämlikheten. Effekterna är dock långsiktiga, men om utvecklingen fortsätter på det här sättet kommer det att få konsekvenser på lång sikt, t.ex. i form av brist på kompetent arbetskraft vilket kommer generera minskade skatteintäkter och minskad tillväxt, samtidigt som behovet av bidrag kommer att öka. En annan effekt är ökad gängkriminalitet eftersom en gemensam erfarenhet gängkriminella unga män har är en misslyckad skolgång. Faktum är att det är unga män som drabbas värst av den ökande ojämlikheten. Leijnse skriver:
“Särskilt unga män blir sjuka av det växande gapet. En ökning av de sociala skillnaderna i dödlighet, kallar forskarna det. Alla andras hälsa blir bättre, medan unga män släpar efter. För tjugo år sen hade Sverige den lägsta dödligheten i Västeuropa bland unga vuxna i ålder 20-34 år . Idag hör Sverige istället till de länder i Västeuropa som har den högsta dödligheten bland unga vuxna. Män som precis blivit vuxna har tre gånger så hög dödlighet som kvinnor i samma ålder. Det är mer drogproblem, mer självförvållade skador och mer våld. Mest har dödligheten ökat hos män med låg utbildningsnivå. Risken att ha drogproblem är sex gånger högre hos killar med låga grundskolebetyg än hos andra elever. De har oftare värk i kroppen. De dör oftare i trafikolyckor. Och lågutbildade män löper mer än tre gånger så hög risk att skadas allvarligt på grund av mänskligt våld, jämfört med unga män med en gymnasieexamen. Killar i utsatta områden klarar sig extra dåligt i skolan – här är gapet mellan tjejers och killars betygsresultat extra stort.”
Ojämlikheten gynnar alltså absolut ingen, och i synnerhet inte unga män med låg utbildning. Ändå låter vi det fortgå. Systemet är riggat, redan från början. I förskolor i fattiga och invandrartäta områden har man svårt att rekrytera utbildade förskollärare, och detta fortsätter i de högre åldrarna: de mest utbildade och erfarna lärarna söker sig till skolor där de högpresterande eleverna går – d.v.s. de vars föräldrar är högutbildade. Detta gör att personalruljansen på skolor där de lågutbildades barn går är mycket högre än skolor där de högutbildades barn går, eftersom obehöriga lärare bara får anställas ett år i taget (och det är svårt att rekrytera behöriga lärare till dessa skolor). Men som Leijsne skriver:
“Det ironiska är att för Lundaskolans elever spelar det inte lika stor roll hur bra deras lärare är. Deras stöd hemifrån är så starkt att kvaliteten på lärarna och skolan inte påverkar dem så mycket. De elever som allra mest behöver kontinuitet och stadiga relationer med vuxna, får det alltså minst. De elever som mest behöver utbildade lärare, får minst tillgång till dem. Elever i störst behov av bra undervisning, får sämre undervisning än elever med bättre förutsättningar att lyckas. Detta kallas pedagogisk segregation. I Sverige är den tydligare än i nästan vilket annat OECD-land som helst. Vi tillhör de länder som lyckats sämst med att rekrytera välutbildade och erfarna lärare till skolor i utsatta områden”.
Det är ett jävla depp att läsa den här boken. För som sagt, det blir bara värre och värre. Men Leijnse avslutar ändå on a somewhat positive note: “Vi kan välja annorlunda”. I podden Lära från lärda (min favoritpod atm förresten) föreslår hon några saker man skulle kunna göra – men det krävs förstås politiskt engagemang och att vi röstar på politiker som tar det här på allvar:
Återförstatliga skolan så att hur mycket pengar man lägger på utbildning inte beror på var man bor – det cementerar ojämlikheten.
Reformera det s.k. “fria” skolvalet så att man måste ta in en viss kvot elever från vissa områden, så att det blir mer socioekonomiskt heterogent vilket alla gynnas av.
Minska skolpengen för friskolor, eftersom de inte har samma ansvar att ta emot alla elever som t.ex. nyanlända. Eftersom de inte har samma ansvar bör de inte heller ha samma ersättning.
Fördela pengar till skolan efter behov – de skolor som har fler elever med sämre förutsättningar (i form av t.ex. lågutbildade föräldrar vilket alltså är en avgörande faktor för elevers skolprestationer) bör också få mer pengar för att kunna kompensera för dessa sämre förutsättningar genom t.ex. mindre klasser, mer planeringstid och högre lärartäthet, vilket kostar pengar.
Rekommenderar denna bok å det starkaste – i synnerhet till de som jobbar/ska jobba i skolan, men i allmänhet till folk som är intresserad av samhälle och politik.
[…] DN skrev om boken: “Kärnan i ‘I en annan klass’ sammanfattas redan i titeln – utbildning har åter blivit en klassfråga, där barn från välbärgade områden får den skolgång de enligt skollagen har rätt till, och barn från socioekonomiskt svaga områden inte får det. Lägg till att i den förstnämnda kategorin finns nästan inga barn med invandrarbakgrund och i den sistnämnda kategorin finns inga eller nästan inga barn med etniskt svensk bakgrund och bilden av den segregerade osköna nya värld vi har skapat är komplett.“ Jag bloggade om den här. […]
Godmorgon från min säng – idag har jag något så ovanligt som en oplanerad lördag! Eller åtminstone under dagen för på kvällen kommer Popp och Klara hit på middag. Men det känns väldigt lyxigt att inte ha några direkta planer nu under dagen – och att jag igår avklarade inte mindre än två (2) tentor!!! Jag pluggar ju 150 % det här läsåret – utöver det sista året på kompletterande pedagogisk utbildning (KPU) så pluggar jag även en grundkurs i historia på 50 %, men en vag plan om att så småningom samla ihop 90 hp historia för att utöka min behörighet. Kommer ha 52,5 hp till sommaren så det är på rätt väg 🙂 Dock tar jag paus i historian i sommar och har sökt in på sociologi-kurser istället. Älskar att lära mig grejer! Älskar känslan av att hjärnan är som en svamp som bara suger åt sig kunskap. Har verkligen känt så det senaste året på ett helt annat sätt än när jag pluggade LUMES eller Globala. Kanske har det att göra med att jag är äldre och att mina studier inte ”kostar” mig något då jag inte tar några lån, det minskar liksom pressen. Eller så är jag mer intresserad? Eller bara helt enkelt mer kunskapstörstig.
Hur som helst. Skrev salstentamen i modern historia igår (dvs 1700-talet och framåt till Första världskrigets början ungefär) och nailade det, kunde allt. Kände mig kass kvällen innan för jag hade sovit dåligt och pluggade typ ingenting dagen innan men min pluggteknik funkar uppenbarligen för som sagt, tentan kändes skitbra. Ont i handen efteråt bara – skrev 20 sidor för hand, phiew.
Efter tentan cyklade jag i alla fall hem och tog itu med min andra tenta i den tråkigaste kursen jag hittills läst inom KPU, som handlar om handledning, kommunikation och ledarskap. Jag tycker på riktigt alla kurser varit jättebra, men denna…. Nä. Vet inte vad det är men jag tror tycker disciplinen ”kommunikation” är för… mikro? Opolitiskt? Man kan ju politisera allt och kommunikation är i allra högsta grad politiskt men att plugga olika kommunikationsteorier och -traditioner har inte direkt blown my mind om man säger så. Inte heller ”handledning” pga om möjligt ännu tråkigare. Har fortfarande heller inte fattat om jag läste två jättetråkiga böcker om handledning för att jag som lärarstudent blir handledd på min VFU, eller för att jag senare i mitt yrke kommer att handleda…? Oklart. Anyway, hade i alla fall förberett hemtentamen lite under kursens gång, typ lagt in användbara referenser medan jag läst kurslitteratur och gjort bullet points och sådär så igår gick jag in i execute mode och ba BAM BAM BAM – ferdig! (idk why men ”färdig” blev på norska). Lyckades skriva klart hela tentan och lämna in skiten WOHO. Så jävla grym. 15 hp avklarade bara igår – hemtentamen (eller snarare VFU-rapporten) för de resterande 7,5 lämnade jag in för länge sen (eller efter min praktik dvs för typ två veckor sen). Nu har jag bara ett seminarium i Linköping kvar på tisdag (uuuh…. Kommer behöva ta ett tåg klockan FEM (5!!!!!) på morgonen….. helt ohemult okristlig tid) och sen är den här terminens första 22,5 hp avklarade. WHAT
Det här blev tydligen ett skryt-inlägg om min utbildning varsågod. Egentligen skulle det handla om att jag som sagt sitter i min säng med en kopp kaffe och njuter av att inte ha något planerat förutom ikväll då som sagt. Men när jag ändå är inne på plugg kan jag ju lika gärna fortsätta denna redovisning och berätta om resterande termins planering för alla mina två läsare (dvs, jag själv och min mor). Jag ska göra min fjärde och sista VFU (dvs praktik) i april och en bit in på maj på Nösnäsgymnasiet (!) – alltså där jag själv gick i gymnasiet. Kommer bli spännande minst sagt. Ser fram emot att hänga med Anna-Lena som alltså hade mig i samhällskunskap, och få se hur Nösnäs ser ut idag ett decennium senare. Ser dock ej fram emot heltids”jobb” för kommer behöva försumma mina nära relationer lite grand under denna tid 🙁 Får försöka ta igen i slutet av maj sen när jag ”bara” kommer ha plugg igen, dvs den sista delen av historian (från WWI till idag) och den sista kursen i KPU:n som jag hoppas blir roligare än den jag hade nu.
En sista grej. Erik och jag var på ”Moderna tider” igår på Folkteatern och den var jättebra! Kanske nååågot lång, det var väl det enda minuset, men oj så roligt det är att gå på teater. Skådespelarna är så JÄVLA duktiga och dom är liksom där i rummet och skådespelar här och nu? Det är ett privilegium att få vara med om nåt sånt förgängligt – för även om de spelar samma sak igen är ju varje gång unik. Man kommer liksom så nära. Och pjäsen var också väldigt rolig, med flera fyndiga kommentarer om, just det, moderna tider. Rekommenderar!
Utöver alla tusentals sidor med kurslitteratur jag läser har jag även läst ut två böcker i år (och är på god väg med två andra – jag läser ju minst fem böcker parallellt hehe): Klubben och A feast for crows. Yes det är högt och lågt här (:
Klubben – MatildaVoss Gustavsson (2019)
Popp hade lånat mig Klubben för länge sedan, och den har legat på mitt nattygsbord i väntan på att bli läst. Men som alltid har jag hundra andra böcker jag håller på med samtidigt (eller åtminstone fyra andra) så den har fått vara liggande. Men när jag reste till Amsterdam tänkte jag att jag behöver en lätt bok (alltså rent viktmässigt) då alla de andra jag läser är så tjocka, och en bok som är lättläst (alltså som man vill fortsätta läsa) för att döda tid på långa tåg- och bussresor. Tog således med mig Klubben, en reportagebok av DN-journalisten Matilda Voss Gustavsson från 2019, som handlar om Svenska Akademiens mörkanden av Jean-Claude “Kulturprofilen” Aurnaults sexuella trakasserier och våldtänker. Boken är väldigt meta, för den handlar liksom om hur Voss Gustavsson skriver fram reportaget som så småningom publicerades i DN och blev hennes breakthrough. Om hur hon intervjuar olika kvinnor som utsatts för Arnault, om känslorna alla berättelser framkallar hos henne, om nervositeten inför publiceringen. Det reportage som publicerades anonymiserade Arnault, men här är han fullt synlig, och det finns också en del bakgrundsfakta om honom i boken.
Boken var absolut läsvärd, och lättläst, men den är också ett tydligt tidsdokument som jag redan tycker är lite föråldrad? Alltså inte språket eller hur den är skriven, men bara själva berättelsen. Det var ju redan två år sen nu, och metoo var ännu längre sen. Det känns liksom inte lika aktuellt längre. Vilket är synd, då det ju är en bra bok. Som sagt, absolut läsvärd, men frågan är hur väl den kommer åldras…?
A feast for crows – George R.R. Martin (2005)
A feast for crows är den fjärde delen i den mastodontiskaGame of thrones serien, fast det är den femte boken eftersom den föregående (A storm of swords) är uppdelad i två delar. Liksom sina föregångare är detta en fantastisk fantasy-bok som på ett unikt sätt skriver fram en historia genom sina olika karaktärer. I just A feast of crows får man “bara” följa karaktärerna i och omkring Kings Landing och Dorne, så man får inte veta något om t.ex. Daenerys, John Snow eller Tyrion. Däremot får man följa Cersei i Kings Landing och hennes kamp om att regera och skydda sin son, Jaimie som försöker deala med sin avhuggna hand och kärlek till Cersei, Samwell som är på väg söderut till The Citadel med Grandmaster Aemon, Alayne a.k.a. Sansa Stark som lever undercover uppe i The Vale, o.s.v. Jag tycker en recension tryckt i början av boken summerar Game of thrones superbt:
“Most fantasty writers follow the battle-of-good-and-evil model of their great predecessor, J.R.R. Tolkien. Not Martin. He draws his protagonists from several warring families and shows what’s happening through their eyes, switching with each chapter and telling their stories so compellingly that we root for them all to win – even though if any of them does, it will be a disaster for the others…”
Precis så. Till skillnad från många andra fantasy-serier finns här inga tydliga antagonister: alla karaktärer har både ont och gott i sig och det är det jag gillar. Det är därför det är så intressant att fråga vem som är någons favoritkaraktär, för det skulle kunna vara vem som helst. I serien får man ju aldrig läsa from the point of view of Joffrey Lannister eller Ramsay Bolton, två fruktansvärda karaktärer som bara har ont i sig, så därför gäller detta för böckerna, d.v.s. att man älskar och hatar dom alla.
Googlade för övrigt precis på huruvida näst-nästa bok (jag har nu börjat på den femte, A dance with dragons, som är uppdelad i två böcker och den första täcker över 1000 sidor…..) som heter A winds of winter över huvud taget kommer komma någon gång, men det är still in process sedan tio år tillbaka eller nåt sånt. Hoppas den kommer lagom till att jag läst ut A dance with dragons del 1 & 2 haha.
Saker som hänt de senaste dagarna och som jag uppenbarligen funnit intressant/kul/fint nog att föreviga:
Jag enmorgon när jag skulle cykla och såg ut som en ninja? Eller nåt?:
Fina vyer från Älvsnabben på väg någonstans från Polhemsgymnasiet i förra veckan tror jag?
Erik förevigade mig i kvällsljuset på Redbergsplatsen när vi sågs förra onsdagen och käkade middag. Cool va? (:
Premiärade balkongen förra torsdagen. Gbgay bjuder på så fint väder just nu va!!!!!!
Var på Storaholms säteri i fredags och promenixade med m&p samt käkade lunch i solen. De har världens bästa sol-läge där och fixade som alltid gott veganskt fastän de inte har det på menyn. Men om man bara ringer i förväg så är de alltid världens gulligaste. Så mysigt att träffa m&p också 🙂
Bad pappa fota oss. Bra att han fick med så mycket av bakgrunden osv!
Hängde med partyloppan Popp i söndags efter beachvolleyn. Hon bjöd mig på jättegod lunch igen (sicken grej!!) och så drack vi kaffe och läste kurslitteratur i eftermiddagssolen tills det blev för kallt.
Jobbade i måndags och hade en av skolans mest högljudda klasser. Jag efter lektionen: Gud giv mig styrka
Olivia och jag sågs på en kaffe igår <3
Och sist ut: Are som fågelskådar vid Välens naturreservat haha så gullig. Själv *skådade* jag…. ska vi se om jag kommer ihåg nu då…. tofsvipa, vitkindad gås (som jag trodde var kanadagås), grågås, gråtrut och havstrut (de är tydligen inte endast en simpel “mås”… WHO KNEW?). Och skillnade mellan de två sistnämnda: gråtruten = ljusgrå rygg, havstrut = mörkgrå rygg. Även: skata, kaja och kråka (skillnaden på kaja och kråka lärde jag mig också: kaja = lite mer enfärgad och isblå ögon medan kråkan är tvåfärgad med svarta ögon). SAMMMMT björktrast men de räknas typ inte för såg knappt hur den såg ut för den var så långt bort. Japp. Har tydligen blivit *skådare* efter 15 minuters skådning frågor på deeet?
Just nu sitter jag och *utbildar mig* inför högskoleprovet som jag EVENTUELLT ska jobba med på lördag. Är uppskriven som reserv och måste vara available 06-09 (: Men även om jag inte får jobb så får jag ändå 600 kr så det är ju ett bra arvode för två timmars utbildning nu ikväll. Dock är utbildningen O-TE-ROLIGT tråkig tbh. De läser innantill. Då kan man ju lika gärna läsa själv…? Ahja. Över och ut klart slut
Börjar dagen med att kolla nyheterna, som alltid. Scrollar DN en kvart innan jag går upp. Vad har hänt under natten? En flera kilometer lång rysk konvoj på väg mot Kiev. Kaos vid gränserna. “Endast kvinnor och barn”. En rysk soldat som sms:at sin mamma. Har så blandade känslor.
I torsdags när kriget (det känns så konstigt att ens säga “kriget”? Det är ju liksom Europa?) började och jag läste nyheten på morgonen kände jag bara “jaha”. Och sen tänkte jag inte så mycket mer på det. Det var väl ändå ganska väntat? Fortsatte min dag, pluggade. Men sen när jag cyklade till Matilda på kvällen satte jag på P1 och då kom nyheten i kapp mig. Okej, det är faktiskt krig i Europa. Tog in det.
Människor dör. Människor flyr. Det är för jävligt.
Samtidigt. Har så blandade känslor. Vi vet ju att närhetsprincipen gäller, att vi bryr oss mer om det är geografiskt och kulturellt närmare oss. Och nu är det innanför Europas gränser. Men krig pågår ju överallt, hela tiden. De människor vars hy är lite mörkare än vår dör ju också hela tiden, fast utanför Europas gränser. Och på vägen över Europas gränser, på flykt från fattigdom, förtryck, klimatkatastrofer. Polens varma mottagande av de ukrainska flyktingarna står i skarp kontrast till de flyktingar som i höstas kom från bl.a. Irak och Afghanistan, som via Belarus försökte ta sig in i EU. I november hittades exempelvis en ung syrisk man död i gränsområdet mellan Polen och Belarus. Han, liksom många andra, hade dött av köld. De migranterna fick inte komma in i Polen. De misshandlades vid gränserna, och många fick vända hem igen.
Klipp till idag, där polackerna visar en enorm solidaritet: väntar med sina bilar vid gränserna för att köra flyktingar dit de behöver komma; öppnar upp sina hem för främlingar; organiserar flyktingmottagande; kraftsamlar för att kunna ta emot alla som flyt Ukraina. Men det är uppenbarligen skillnad på folk och folk. Även i denna flyktingkris, då exempelvis afrikanska studenter (tydligen fanns bara från Nigeria 4000 studenter i Ukraina när kriget bröt ut) i många fall stoppas vid gränsen, och ofta saknar de kapital och kontakter för att kunna fly kriget. DN skriver att:
“Vid flera gränsövergångar har afrikanska studenter via sociala medier rapporterat om rasism. De har oftatvingats ställa sig sist i de långa köerna för att få korsa gränsen. Väl på andra sidan får passagerare med ukrainskt pass resa gratis på tågen genom Polen, men detta gäller inte de afrikanska studenterna.”
Rasismen är närvarande hela tiden, så ock i kriget i Ukraina. Det är för jävligt.
Saker som hänt på sistonde (blev förresten sjukt osäker på om det stavas “sistonde” eller “sistone” – var tvungen att googla och tydligen verkar båda vara okej??): hängde vid Härlanda tjärn en sväng igår med Popp i eftermiddagssolen och snackade skit. Hon var så jävla gullig och tog med lunch till mig eftersom jag kom direkt från beachvolley-match. Älskar henne!!!!!!!!!!<3<3<3<3<3<3<3<3 Var tvungen att föreviga detta våriga ögonblick. Det var på eftermiddagen så solen stod lågt – därav de ansträngda facen lol
Pappa har fyllt år (den 24 febuari) och detta firades med pompa och ståt i Spekeröd i lördags. Jag och mamma hängde hela fredagen och lagade mat och snackade och det var så mysigt <3 Jag gjorde bl.a. vegansk tiramisu som blev lyckad!! Efter Fridas Vegobaks recept (typ), men med lite alternations, jag la t.ex. till amaretto och konjak (p.g.a. amaretton tog slut haha) för vi hade inte bittermandel-arom. Hur som helst blev all mat fantastisk och jag tror pappa var nöjd med firandet också! 🙂
När jag sov över hos m&p i fredags låg den här gullisen i sängen när jag skulle gå och lägga mig. DÖR så gullig.
Klippte mig också i fredags! Välbehövligt. Blev det gamla vanliga. Av kommentarerna att döma på pappas fest är det ingen frisyr som är populär bland medelålders män lol. Jag är i alla fall nöjd!! 🙂
En kul meme jag hittade bara:
Jag redo att cykla hem från jobbet förra veckan. Underställ, dunjacka, etc etc. Det är inte helt lätt att klä sig för enmils-cykelturer mitt i vintern, för man blir ju varm medan man cyklar!
Och sist ut: var på Skaftö i Bohuslän förra helgen, eftersom Ellens (som jag känner via Popp) föräldrar har hus där ute. Sååå fint i vinterskrud. Längtar till våreeeeeen
15.40 Fredag: Etapp 1, Öresundståg till Köpenhamn. Lämnar ett soligt och krispigt Gbgay och åker söderut!
19.54: Har anlänt i Köpenhamn sedan ca 20 min tillbaka, tidspessimist som jag är. Hade egentligen kunnat ta ett en timme senare Öresundståg men man vet ju aldrig vad som kan hända på vägen! Således sysslolös på Köpenhamns tråkiga (och iskalla) centralstation. Dödar tid med dyr juice på Joe and the juice.
21.23: Etapp 2, bussen har börjat rulla mot Amsterdam tjoho! Ser inte fram emot denna natt, för man sover ju KASST men va ska man göra när man har ett klimatsamvete?? Ahja hej hej vi hörs imorgon på KONTINENTEN
8.13 lördag: natten har överlevts och nu är det bara en timme kvar till Amsterdam Sloterdijk. Inte en enda gång kollade dom mitt pass denna gång?
14.40: Årets första uteserverings-öl intas!!!! Det blev lite kallt på slutet tbh men e de semester så e de va. Innan dess hade vi förstås mötts på spårvagnshållplatsen vid 10, kramats länge, promenerat på Kinkerstraat till Paulinas kollektiv på nr 80, druckit en stark kaffe i köket, ätit en redig brunch på cafét precis utanför dörren (avocadomacka, smoothie och cappuccino mmmm) och promenerat runt planlöst (dvs – flanerat) på Amsterdams gator i solen, i den ordningen. Så jäkla fint att se henne <3 Hon är så bra på alla sätt och vis.
20.54: och nu är klockan strax 21 och jag är supertrött hehe. Vi har precis käkat middag lagat av Paulinas roomie och jag hade inte haft något emot att sova snart hehe. Har gått till hennes säng för att vila lite medan hon socialiserar efter middagen. Hälsningar från Amsterdam hej!
Jag hade digitalt pass på Göteborgs filmfestival i år, och jag hann se 8 filmer, d.v.s. i genomsnitt en per dag. Man hade ju kunnat utnyttja det mer, men de visas ju bara 24 h och man ska hinna leva sitt liv också! Hur som helst ett himla trevligt koncept som jag gärna gör om nästa år 🙂 Så tack mami för att du köpte pass åt mig! <3 Här kommer en liten recension av alla filmer jag såg, håll till godo:
Den stora friheten (2021) En oteroooooolig film som jag såg under filmfestivalen. Kreativt filmad med så smart och vackert foto – t.ex. hoppen i tid med hjälp av huvudpersonens vistelser i isoleringscell – och framförallt en gripande historia som berör ända in i hjärteroten. Filmen handlar om Hans, en homosexuell man som suttit i tyskarnas koncentrationsläger under andra världskriget, vilket siffrorna på hans arm vittnar om. När kriget tar slut är han dock långt ifrån fri, eftersom “onaturligt sex” är olagligt enligt paragraf 175. Man får följa Hans under post war-perioden, med nedslag i 1969, 1957 och 1945, och hans återkommande vistelser i fängelset under ett liv kantat av begär, gränslös passion och systematisk ofrihet – den krassa verkligheten som väntade många homosexuella män efter att ha undsluppit Auschwitz. I fängelset möter Hans den till en början mycket homofobiske Viktor, en dömd mördare som blir hans enda stabila relation i livet. Det som börjar som aversion växer långsamt till något som skulle kunna kallas kärlek – eller stor frihet. Som sagt, en fantastisk film. Och en bonus är att Franz Rogowski (som också är med i den tyska filmen Victoria som också är otroligt bra!) är mästerlig som Hans – och dessutom otroligt snygg hehe. Skrev om filmen här. 5 av 5
Lämna inga spår (2021) Ännu ett historiskt drama som jag såg under Göteborgs filmfestival, men som denna gång utspelar sig i Polen på 80-talet (detta är Polens Oscar-bidrag). Det är en minutiöst skildrad sann historia om gynasisten Grzegorz Przemyk som blev mördad av polisen i ett häkte i Warsawa 1983, efter att ha vägrat visa sitt ID. På hans begravning samlades tiotusentals polacker vilket gjorde att världen uppmärksammades på den kommunistiska regimens förtryck och brutalitet. Regimen gör allt för att mörklägga sanningen, och för att inte lämna några spår av det som faktiskt skedde. Berörande film, och fantastiskt skådespeleri, men oj så lång den var – nästan tre timmar. Jag uppskattar dock historiska filmen som man lär sig något och som avtäcker berättelser man inte annars bekantat sig med! En svag 4 av 5 – fyran är svag mest för att den var lite för lång för min smak.
Magisterlekarna (2022) En surrealistisk film där det queera är det straighta, och inga kvinnor verkar existera på internatskolan St Sebastian där maktlekar, begär, sex och hämnd utspelar sig i en paralell verklighet. Här är normerna uppochner och en homoerotisk utopi råder – men gör det den automatiskt fri från hierarkier och maktspel…? Nej, såklart inte. Intressant, och som sagt, smått galen film som påminner som fick mig att tänka på Gerd Brantenbergs Egalias döttrar, men också den gamla Svt-serien Äkta människor. Ändå sevärd, men som sagt, ganska knäpp? Såg på Göteborgs filmfestival. 3,5 av 5
Bonus, ett fint citat ur filmen på frågan “Vad är en vän?” från karaktären Paul (andra från vänster i bilden nedan):
“Man måste våga prata om närhet, och lojalitet, och förvänta sig det och vilja det. Men det innebär ju förstås en massa risker för man gör ju sig sårbar när man utelämnar sig själv till en annan människa sådär. Och det gör alltid ont. Även om man hänger med värsta snälla personen liksom. Alla kommer såra en. Om dom betyder tillräckligt mycket för dig så kommer dom vid nåt tillfälle såra dig. Vid en tidpunkt kanske man är ur synk med varann, och det kan leda till både stora och små katastrofer. Och en vän är helt enkelt en som det är värt att bli sårad av. Att lida för.”
Brighton 4th (2021) Ännu en film jag såg på Göteborgs filmfestival. Det är något så ovanligt som en georgisk film som utspelar sig i New York, närmare bestämt Brighton, ett område i Brooklyn dit många från forna Sovjet-stater söker sig. Filmen handlar om de forne brottmästaren Kakhi som åker till New York för att hälsa på sin son och hjälpa till att reda upp hans skulder. Kakhi gör det som måste göras. Levan Tediashvili gör rollen som Kakhi och var själv sovjetisk olympisk brottare på 70-talet, och amatör (d.v.s. han har aldrig skådespelat förut). Regissören berättade innan filmen att han var tvungen att muta Levan med sushi för att han skulle få göra fler än tre tagningar haha, gulligt. Hur som helst – en vacker socialrealistisk film och ett stycke nutidshistoria med inblick i något man aldrig annars ser, d.v.s. f.d. sovjetiska migranter som försöker överleva och leva i en globaliserad värld. Sevärd, men jag jämför allt med Den stora friheten nu och ingen av de andra filmerna på festivalen har hittills berört mig så mycket som den, så 3,5 av 5.
De oskyldiga (2021) Ojojojoj det här var nog den mest obehagliga film jag sett sen typ… alltid? En psykologisk thriller som var betydligt värre än vad jag trodde den skulle vara. Den utspelar sig i en norsk, skogsnära förort mitt i högsommaren, då asfaltsgårdarna är tomma för att alla är på semester. Men två barn är kvar, och nyinflyttade Ida och hennes autistiska syster Anna börjar hänga med dem. Tillsammans utforskar de fyra gården och det närliggande skogspartiet långt bort från föräldrarnas vakande ögon, och leker med det som verkar vara övernaturliga krafter. Till en början är det just lek, men snart börjar mycket obehagliga saker att hända. Filmens känsla är likadan. Till en början är den visserligen obehaglig, mycket tack vare den stämningsfulla musiken (som alltid i skräckfilmer) och bara det faktum att det handlar om just barn, men allt som filmen går blir den mer och mer jobbig att kolla på. Jag såg den med Erik och han kunde inte kolla klart, och själv var jag tvungen att fast forward:a flera gånger och stänga av ljudet. Men OJ så bra den var. Om den bara hade varit lite mindre läskig hade den varit en F A N T A S T I S K film, nu var den liiiite för läskig för min smak hehe. Men otroligt välgjort, helt fantastiska rollprestationer av dessa fyra barn i blott nioårsåldern, och en gastkramande stämning från första scenen. Trots att det nästan hela tiden är sol och högsommar är obehaget hela tiden runt hörnet, och man undrar som tittare vad det är för mörk kraft som lurar i skuggorna. Filmen fick mig att tänka på den svenska filmen Gräns, som delvis rör sig inom thriller-genren och också innehåller teman som nordisk mystik, övernaturlighet, småkryp och skog. Se den här om du gillar psykologiska thrillers – du kommer älska! Se istället Gräns om du är lite faint-hearted men ändå vill ha lite mörker och mystik i en nordisk setting 😉 4 av 5 (ett poäng försvinner för att den var FÖR läskig för mig!)
Prejudice and Pride: Sweden’s Queer Film History (2021) En odyssé genom svensk queer film historia, med början i Vingarne från 1916 som anses vara världens första queera film!? Eller åtminstone med queera inslag. Ty på den tiden var det ju fortfarande olagligt att vara gay (det slutade det vara 1944, och sjukdomsstämpeln togs bort 1979), så eventuella queera inslag i filmer måste vara subtila. De som fattade, de fattade. Via Ingmar Bergman (t.ex. Ismael i Fanny och Alexander är en väldigt queer karaktär!) och Mai Zetterling och klassikern Fucking Åmål från 1998 (finns ingen som den!!) till And then we danced som är svenskproducerad. Lärde mig massor, t.ex. att Greta Garbo var lesbisk hehe. Fin dokumentär om svensk film ur ett queer perspektiv! 4 av 5
Ur Vingarne från 1916 – arguably världens första queera film
Boiling point (2021) En psykologisk dramathriller i en enda lång tagning, där man kommer riktigt nära personerna som jobbar på en stressig restaurang, där ytan är polerad men där ilska bubblar och stressen sönderdelar bakom kulisserna, bortom restauranggästernas insyn. Stressigt värre när huvudkaraktären kämpar med att hålla ihop det, både i det privata och under själva restaurangkvällen. Gillade att filmen uppmärksammade subtil vardagsrasism utan att det var det filmen handlade om, det fanns bara där i kulissen precis som det gör i verkligheten. Bra film! 4 av 5
Fanny & Alexander (1982) Såg Fanny och Alexander från 1982, och det är faktiskt den första Bergman-filmen jag sett. “Men har du inte sett den!?” utbrast pappa – men när skulle jag ha sett den egentligen? Det är inte som att man har för vana att se gamla klassiska filmer om man inte anstränger sig. Hur som helst såg jag “kort”versionen (d.v.s. den som är tre timmar istället för fem hehe) för det var den som fanns tillgänglig på Drakenfilm, men nu såhär i efterhand ångrar jag det lite, eftersom jag uppenbarligen missade flera scener. T.ex. är scenerna med Ismael, som jag efter att ha sett Fördom och stolthet-dokumentären tyckte var en extra intressant karaktär, nedklippta rejält. När jag har chansen ska jag ta mig an att se hela versionen, för det är det nog värt tycker jag. I alla fall, det som börjar som ett idylliskt julaftonsfirande anno 1907 utvecklar sig snart till ett nästan thrillerliknande psykologiskt drama där det är svårt att skilja på vad som är barnens fantasier, vad som är magi och vad som faktiskt händer på riktigt. Och kanske är det det som är meningen? Jag googlade på tolkningar och recensioner av filmen efteråt och det finns spaltmeter av sådana. Säkert är att jag behöver se den här filmen igen, och då den långa versionen, för att ge den rättvisa och se fler saker jag inte såg första gången. Det var hur som helst roligt att se skådespelare som Pernilla August (som jag senast såg som drottning Kristina i Young Royals!), Stina Ekblad, Börje Ahlstedt (som jag ju mest känner som Ronjas pappa Mattis hehe) och Allan Edvall som unga (nåja – Allan Edvall var väl inte direkt ung hehe), med vetskapen att åtminstone Pernilla August fick sitt genombrott med denna film. Av mig får filmen 4 av 5, kanske för att jag som sagt jämfört allt med Den stora friheten nu och den berörde mig djupare, men också med brasklappen att jag ju inte såg hela – och att jag måste göra det!
En 30+ årig person med 20+ årig (!) bloggkarriär, som nuförtiden mest upprätthåller bloggandet för min egen nostalgis skull, men du är förstås välkommen att hänga på. Skriver mest om kultur jag konsumerar, men även om min vardag, politik och annat smått och gott. Borgerliga intressen – god mat och vin, vackra tavlor, klassisk litteratur och dyra sporter – med hjärtat på rätt ställe (d.v.s. vänster).
One response to “Jane Eyre – Charlotte Brontë (1847)”
[…] Jane Eyre av Charlotte Brontë handlar om just Jane Eyre, en föräldralös flicka som man får följa under hennes tid hos sin elaka styvmoder, på en internatskola där hon sedermera blir lärare, och sedan governess på Thornfield Hall där hon utvecklar en romans med Mr Rochester, hennes master. Boken var en av de första böckerna som skrivits som fokuserade på protagonistens moral och känsloliv d.v.s. Jane Eyre: innan hade man inte haft ett sånt här intimt förstapersons-perspektiv där man liksom får komma in i huvudpersonens huvud: varför boken blev så populär under det viktorianska England och idag fortfarande räknas till en av Storbritanniens viktigaste och mest inflytelserika böcker. Trots sin klassiker-status gick boken dock ganska långsamt att läsa och jag fick kämpa en del för att komma igenom. Stundom var den varit fängslande, men oftare seg, och ibland var det också lite svårt att förstå dramaturgin. Icke desto mindre var det intressant att läsa 1800-talslitteratur och språket är helt fantastiskt, det är nästan som varenda sida är ett stycke poesi. Därför kan jag försiktigt rekommendera denna bok, även om den inte direkt blew my mind. Skrev mer utförligt om boken här. […]