Jag har just läst klart den populärvetenskapliga boken Det ohyggliga arvet av Christian Catomeris, som på ett systematiskt sätt går igenom svensk rasism från medeltiden till modern tid, utifrån ett antal rasstereotyper: afrikanen, asiaten, orientalen, samen, juden, finnen, “tattare” (resande) och romer. Varje kapitel belyser alltså Sveriges bild av dessa grupper under historiens gång, med nedslag både i populärkultur som filmer och böcker och i faktisk politik. I Afrikanen-kapitlet får man exempelvis läsa om hur kung Gustav den III (“teaterkungen”, han som blev skjuten på en maskeradbal) såg en riktig profitmöjlighet i slavhandel då den allmänna europeiska opinionen hade börjat svaja, vilket gjorde att priset på slavar ökade – KA-CHING tänkte han då, och hjälpte till att underlätta slavhandeln via den svenska kolonin St Barthélémy som tillhörde Sverige 1784-1878. När resten av Europa började fundera på om det verkligen var så soft att handla med slavar såg Sverige alltså till att göra lite extra profit. Fresh. I kapitlet om samer lärde jag mig att ordet “fattiglapp” kommer från stereotypen av samer (vilka nedvärderande kallades för “lappar”) som fattiga, och att Liseberg så sent som år 1932 huserade en exotifierande utställning med levande samer och renar i en uppbyggd “autentisk lappmiljö”, för betraktarna att beskåda som på ett zoo.

Det sista kapitlet handlade om “zigenare”, eller romer som gruppen kallar sig själv och därför är det ord man skall använda när man pratar om gruppen, och det är beklämmande läsning (liksom hela boken). Här får vi bland annat läsa om den systematiska diskriminering som romer fått utstå i princip sedan de fanns närvarande i Sverige (de första historiska källorna vittnar om 1200- och 1300-talen) och som bland annat manifesterats i vägran att ta emot romska överlevare från Förintelsen, trots att romer, liksom judar, också hamnade i förintelseläger på grund av sin “ras” (om detta skriver Maj-Gull Axelsson i den fantastiska romanen Jag heter inte Miriam).

Från statligt förmynderi, apartheid (på St Barthélémy då det var en svensk koloni), rasbiologi, rashygien, tvångssteriliseringar och skallmätningar till dagens fortsatta rasism i form av exempelvis attacker mot romska läger, olagliga polisregister och en allmän främlingsfientlig stämning mot nyare invandrargrupper från bland annat Mellanöstern – Sverige har långt ifrån ett rent samvete vad gäller rasism. Detta är en bok som alla borde läsa, både för allmänbildningens skull (det är viktigt att förstå Sveriges roll i rasismen både då och nu) men också för att kunna vara en aktiv antirasist. Rekommenderar starkt.