Alice Andrews

Borgerliga intressen men hjärtat till vänster. Välkommen till min högst osporadiska blogg.

  • Category: 3. Politik

    Stalin’s genocides?

    —

    by

    Alice Andrews
    in , ,

    Imorse började jag morgonen såhär: frulle på balkongen. Älskar min balkong!!! Börjar dock bli kritiskt vad gäller parasoll: måste verkligen skaffa ett ASAP för i denna värmen med balkong i söderläge går det inte att vara där efter kl 10 typ, eller innan kl 18 (i-landsproblem). Jag har löst det med att ha ett litet paraply som jag fått låna av Popp, haha. Men parasoll är prio när jag kommer hem från Belgien.

    Har läst en ny bok för historiakursen! Stalin’s Genocides av Naimark. Naimarks case i boken är att alla de människor som dog under Stalins regim på 1930-talet bör räknas som ett folkmord (trots att det inte passar in i Folkmordskonventionen). Naimark utreder bland annat kollektiviseringen av mark samt dekulakiseringen ‒ handlingar motiverade som nödvändig finansiering av industrialiseringen (Naimark, 2010, s.53) ‒ som politiska åtgärder som orsakade massmord. De så kallade “kulakerna” ‒ bönder som ägde mark ‒ tvingades in i kollektivt jordbruk, en enligt Naimark (2010, s.54) essentiellt politisk åtgärd med syfte att bryta ner självständiga bönder. Inget motstånd tolererades och kulakerna skulle “elimineras som klass” (Naimark, 2010, s.58).

    Naimark (2010, s.23) anser att likheterna mellan Stalins och naziregimens mord är så pass många att de gör dem båda genocida i sin essens: båda hade en karismatisk ledare, diktatur, ideologiska motiveringar samt “prometeiska” transformativa strävanden, vilket ledde till massmord. Trots Naimarks (2010, s.125) försiktiga efterlysning av ett stopp på frågan om huruvida en grupp som mördas är nationell, etnisk, religiös, social, politisk eller ekonomisk (för vad spelar det egentligen för roll när det gäller människoliv…?) ser han också skillnader mellan stalinismen och nazismen. Den “apokalyptiska naturen” av nazismens ras-utopi, judarnas fullständiga hjälplöshet och det industriella sätt på vilket massmorden skedde utmärker enligt Naimark (2010, s.123) Förintelsen som det mest extrema fallet av folkmord.

    Icke desto mindre bör ändå Stalins politik betraktas som folkmord, enligt Naimark (2010). Först och främst inkluderade original-dokumentet för FN:s folkmordskonvention från 1948 politiska och sociala grupper, vilket under Sovjets påtryckningar sedermera togs bort till att “endast” inkludera religiösa, etniska och nationella grupper. Vidare finns skäl att klassificera både dekulakiseringen, den ukrainska hungersnöden 1932-33, attackerna mot vissa “fiende”-nationaliteter samt “Den stora terrorn” 1937-38 som folkmord enligt Naimark (2010). Argumentet att Sovjet behövde förbereda för krig exploaterades enligt Naimark (2010, s.137) för att legitimera våldet och sist men inte minst är Stalins skuld i det hela jämförbar med Hitlers i Förintelsen.

    Den juridiska definitionen av folkmord, ur FN:s Folkmordskonventionen från 1948, har stor betydelse i vad som skall och inte skall klassificeras som folkmord, speciellt, som Naimark (2010) påpekar, eftersom den inte inkluderar sociala, politiska eller ekonomiska grupper. Naimark (2010, s.78) exemplifierar med den ukrainska hungersnöden, Holodomor: om offren lämnades att svälta ihjäl för att de var ukrainare ‒ en nationell grupp ‒ var det enligt konventionen ett folkmord. Om de däremot tilläts dö för att de var bönder ‒ en sociopolitisk grupp ‒ kan det inte klassas som folkmord (Naimark, 2010, s.78).

    Enligt Kondrasjin (2007) är grunden för hungersnöden i Ukraina kollektiviseringen av jordbruket “i syfte att åstadkomma en forcerad industrialisering av landet och befästa den egna makten” (Kondrasjin, 2007, s.149), vilket resulterade i att jordbruksproduktionen drastiskt minskade och sedermera ledde till svält. Detta tjänade Stalins mål att eliminera potentiell opposition från “bönder som klass, oberoende av deras nationella tillhörighet” (Kondrasjin, 2007, s.161): svälten riktades alltså inte mot något specifikt nationellt folk enligt Kondrasjin. Även om svälten kan klassificeras som “en organiserad och av människan skapad svält” (Kondrasjin, 2007, s.171) är det dock inget folkmord, tycker Kondrasjin, då det saknas bevis för att Stalinregimen skulle haft för avsikt att förinta det ukrainska folket som sådant. I någon mån kan man kalla det för socialt folkmord av bondeklassen, men termen är överdriven enligt Kondrasjin (2007, s.172) då “Stalinregimen inte uppställde målet att fysiskt förinta de som utsattes för kampanjen”.

    Hungersnöden i Ukraina har politiserats av både historiker och politiker, exempelvis krävde på 90-talet antiryska krafter i Ukraina och Väst att Ryssland skulle ta på sig ansvaret för svälten och betala skadestånd till Ukraina (Kondrasjin (2007, s.142). Jag är dock personligen beredd att hålla med Naimark (2010) att Holodomor trots allt var ett folkmord mot bönder som sociopolitisk grupp, och att sociala, ekonomiska och politiska grupper bör ingå i definitionen av folkmord – precis som det gjorde från början.

    Källor

    Kondrasjin, V. (2007). Hungersnöden i Ryssland och Ukraina 1932-33. I Lennart Samuelsson (red.), Bönder och Bolsjeviker: Den ryska landsbygdens historia 1902-1939. Stockholm: Ekonomiska forskningsinstitutet vid Handelshögskolan i Stockholm.

    Naimark, M.N. (2010). Salin’s Genocides. Princeton: Princeton University Press.

    , , ,

  • Category: 3. Politik

    Ordinary men

    —

    by

    Alice Andrews
    in ,

    I historiakursen jag läser på halvtid nu under sommaren via Mittuniversitetet (mitt fjärde universitet btw! Först Göteborg, sedan Lund, Linköping – som jag ju fortfarande är enrolled in och kommer fortsätta på till hösten med min lärarutbildning – och nu Mittuniversitetet i Sundsvall) har jag läst boken Ordinary men av Christopher Browning (1992).

    Browning (1992) undersöker och analyserar i sin bok åtalshandlingarna mot polisbataljon 101, en bataljon inom Nazitysklands ordningspolis, och går igenom över tvåhundra förhör med medlemmarna i bataljonen. Browning framhåller att trots tjugo år av studier av dokument och domstolshandlingar om Förintelsen, så hade han aldrig tidigare stött på skildringar av nazisternas monstruösa handlingar i sådant tydligt ljus av de “vanliga människorna” bakom dessa handlingar (Browning, 1992, s.xvi). Därför valde han att undersöka just polisbataljon 101 bestående av ca 500 män, till största del arbetarklass från Hamburg.

    Amazon.com : Ordinary Men: Reserve Police Battalion 101 and The Final Solution in Poland : Office Products

    I kapitel fem beskriver Browning (1992, s.47-48) närmare på vilket sätt polisbataljon 101 utgjordes av just “vanliga män”: medelålders män som ansetts för gamla för att vara med i armén och därför rekryterats till ordningspolisen, majoriteten från typiska arbetaryrken såsom truckförare och hamnarbetare, och en minoritet av lägre medelklass som alla jobbat inom service. Försvinnande få var ekonomiskt oberoende, och ingen hade någon vidareutbildning efter folkskolan. Man kan inte säkert veta männens tidigare politiska sympatier, men Browning (1992, s.48) menar att många antagligen varit kommunister, socialister och/eller fackligt engagerade med tanke på deras socioekonomiska bakgrund. Med detta i åtanke, och att de flesta som sagt var från Hamburg – en av de minst nazifierade tyska städerna – så kan man tänka sig att denna grupp “vanliga män” inte kan ha varit en särskilt lovande grupp för att utföra massmord på judar (Browning, 1992, s.48). Ändå var det just det de gjorde.

    Vad som skulle kunna tala emot att de var just “vanliga män” är det faktum att de ‒ en grupp på 500 människor ‒ tillsammans mördade minst 83 000 judar (Browning, 1992, s.142). Kan “vanliga män” verkligen göra något sådant horribelt? Men det är just det som Browning (1992, s.189) argumenterar: “If the men of Reserve Police Battalion 101 could become killers under such circumstances, what group of men cannot?”. Brownings case är att nazister, till allra största del, var helt vanliga människor med kapacitet att döda. Som du och jag.

    I kapitel 18 diskuterar Browning (1992) vidare just varför den absoluta majoriteten av bataljonen deltog i massmordet. Flera förklaringar addresseras: brutalisering till följd av kriget, rasism, segmentering och rutinisering av uppgifter (d.v.s. att man kanske “bara” ledde judar från en plats till en annan och sedan skjöt en kompanjon, o.s.v.), specifikt urval av förövare, karriärism, att följa order och lyda auktoriteter, ideologisk indoktrinering, samt konformitet till gruppen. Browning (1992, s.159) menar att alla dessa faktorer spelade roll i varierande grad men är dock kritisk till Adorno et als (1950) idé om en “auktoritär personlighet” speciellt mottaglig för antidemokratisk propaganda, och att polisbataljon 101 skulle bestå av sådana personligheter. Nej, de valdes inte ut att mörda judar för att de var speciellt passande för uppgiften, utan snarare för att de råkade finnas tillgängliga just då (Browning, 1992, s.165).

    Flera andra teorier om varför människor blir massmördare diskuteras, exempelvis Milgrams (1974) ökända auktoritetsexperiment där försökpersonerna ombads av en auktoritet att ge elektriska stötar till en skådespelare (vilket de inte visste) och hur många som faktiskt gav dödliga doser om auktoriteten sa det. (Dock varierade resultaten mycket beroende på olika omständigheter – t.ex. om försökspersonen såg offret/skådespelaren var det färre som löd auktoriteten och tvärt om). Browning (1992) diskuterar även Zimbardos (1971) Standford prison- experiment där försökspersonerna inom en mycket kort tid ballade ur och man fick avbryta experimentet. Poängen med dessa experiment (som fått mycket kritik) är att vanliga människor, med “rätt” förutsättningar (d.v.s. grupptryck och auktoriteter), väldigt lätt kan utföra brutala, till och med dödande, handlingar.

    Detta gällde också den absoluta majoriteten av polisbataljon 101, men 10-20 % av gruppen gjorde motstånd i varierande grad exempelvis genom att mygla, skjuta snett med mening, eller helt enkelt vägra (Browning, 1992). Det som de flesta medlemmar i bataljonen dock visar på är en ökande grad av känslolöshet, brutalitet och avtrubbning: många var äcklade och förfärade över sitt uppdrag att mörda judar i början, men vande sig så småningom. Det fanns dock vissa “nonkonformister” som lyckades behålla “moralisk autonomi” genom att på olika sätt helt undvika att mörda (Browning, 1992, s.127).

    I polisbataljon 101 finns framförallt, ur ett offer-bystander-förövare-perspektiv, förövare. Men en minoritet kan ändå ses som bystanders då de på olika sätt undvek att (aktivt) delta i massmordet (Browning, 1992). I den ungerska Förintelsen, som studerats av Palosuo (2008), fokuserar hon framför allt på offren, men också på en fjärde kategori, nämligen räddarna: de som aktivt agerade för att motverka massmordet såsom Raoul Wallenberg som räddade tusentals judar genom “administrativt motstånd” (Palosuo, 2008). Brown (2018; 2020) jämför kvinnliga förövare i Förintelsen och folkmordet på Tutsier i Uganda, och argumenterar för att vi måste kunna se också kvinnor som just “vanliga människor” med kapacitet att mörda, precis som de manliga förövarna i Brownings (1992) Ordinary men. Detta får mig osökt att tänka på inte alla män-debatten. Nej, alla män har inte våldtagit, men alldeles för många. Och alldeles för många kvinnor har erfarenheter av sexuella övergrepp. Det är inte monster som utför sådana övergrepp, utan helt _vanliga_ killar och män. Precis som medlemmarna i polisbataljon 101.

    Källor

    Adorno, T., Frenkel-Brunswik, E., Levinson, D. & Sanford, N. (1950). The Authoritarian Personality. New York: Harper and Brothers.

    Brown, S.E. (2020). “They Forgot Their Role”: Women Perpetrators of the Holocaust and the Genocide Against the Tutsi in Rwanda. Journal of Perpetrator Research, 3(1), 156-185. doi: 10.21039/jpr.3.1.34

    Brown, S.E. (2018). Gender and the genocide in Uganda. New York: Routledge.

    Browning, C.R. (1992). Ordinary Men. Reserve Police Battalion 101 and the Final Solution in Poland. New York: HarperCollins Publishers, Inc.

    Milgram, S. (1974). Obedience to Authority. New York: Harper & Row.

    Palosuo, L. (2008). Yellow Stars and Trouser Inspections. Jewish Testimonies from Hungary, 1920-1945. (Doktorsavhandling, Uppsala University Holocaust and Genocide Studies Publications, ISSN 1654-8558; 1). Uppsala: Uppsala universitet. Hämtad från http://uu.diva-portal.org/smash/record.jsf?pid=diva2%3A171484&dswid=-3582. 

    Zimbardo, P. (1972). The Stanford Prison Experiment: A Simulation Study of the Psychology of Imprisonment.

    , , , , , , ,

  • Category: 3. Politik

    Chockdoktrinen

    —

    by

    Alice Andrews
    in ,

    För lite mer än ett år sedan hittade jag tegelstenen Chockdoktrinen på Erikshjälpen i Lund och började läsa den. Sedan kom massa saker emellan, men i år bestämde jag mig för att läsa ut den en gång för alla. Det är alltså geniet Naomi Klein som skrivit denna fackbok, vars tes är att de neoliberala marknadspolicies (à fria marknadsvurmaren a.k.a. Milton Friedman) som drivits igenom i många länder från 70-talet fram till idag – från Chile till Kina till Polen till Sydafrika – har gjorts så genom medvetna “chockterapi-strategier” som Klein kallar det, alltså att man har exploaterat och utnyttjat (och i vissa fall till och med provocerat fram) chocker och kriser för att införa kontroversiella ekonomiska policies.

    Naomi Klein ger hopp i en hopplös tid – Opulens
    Chockdoktrinen : katastrofkapitalismens genombrott | Ordfront förlag

    Boken börjar med att redogöra för vad chockterapi är, alltså the literal one som användes av bl.a. den kontroversiella psykiatrikern Ewan Cameron på 50- och 60-talen under mycket tveksamma omständigheter i de s.k. Montreal-experimenten vilket betalades av CIA. Syftet var att liksom sudda ut patienters tidigare negativa tankemönster genom intensiva elchocker och “sensory deprivation” alltså att alla ens sinnen stryps till ett minimum, för att få “ett blankt papper” där man kan “börja om”. Många patienter upplevde istället s.k. retrograde amnesia, alltså att man glömmer saker man lärt sig som barn som t.ex. att gå och prata.

    Boken kommer sen in på Milton Friedman och hans Chicago School of economics, en laissez faire-vurmande marknadsälskande skola med målet att skapa en totalt fri marknad utan någon statlig inblandning. Klein kopplar sen ihop den bokstavliga chockterapin, alltså den som användes för att chocka patienter så till den grad att man kunde omdesigna dem, introducera något nytt och friskt på ett “blankt papper”, med den bildliga chockterapin (eller ja den är väl bokstavlig i en annan aspekt i för sig), eller chockdoktrin, som enligt Klein användes för att omvända sydamerikanska ekonomier från vänster till höger på 1970-talet. Hon tar Chile som exempel, där Pinochets kupp 1973 mördade den tidigare socialistiske presidenten Salvador Allende och tog makten, med repression, våld och förföljelse av vänsteraktivister som följd. Marknadsekonomiska policys infördes, ledda av chilenska ekonomer som läst på Chicagos universitets ekonomiska fakultet (finansierat a CIA) och som blivit undervisade av självaste Milton Friedman. Klein kopplar ihop den fysiska tortyren mot vänsteraktivister med ekonomisk chockterapi – alltså att införa marknadsekonomi mitt i chocken efter militärkuppen. Klein argumenterar alltså för att neoliberalism är en inherent våldsam ideologi, vars ekonomiska system kapitalism kräver någon typ av chock eller våld för att införas. (Uppfriskande att läsa denna tes eftersom högerfolk är väldigt snabba med att anklaga kommunismen för att ha skördat miljontals liv – vilket för övrigt inte ens är sant om en syftar på det ekonomiska system som Marx skrev fram, vilket aldrig ens existerat, utan kidnappats och satts felaktigt till verket av diktatorer som Mao och Stalin – utan att syna sin egen ideologi).

    Många skulle kanske hävda att marknadsekonomi införts på många ställen utan våld eller ekonomisk chockterapi, men detta argument bemöter Klein genom att redogöra för hur även Thatcher använde en slags mild “chockterapi” genom Falklandskriget, och för hur fria marknads-reformer i Bolivia möjliggjordes av en redan existerande ekonomisk kris och den amerikanska ekonomens Jeffrey Sachs charm.

    I nästa del av boken går Klein igenom ett antal länder och redogör för hur marknadsekonomiska reformer införts genom olika former av mer eller mindre våldsamma chockterapier. Hon skriver om Polen som pressades av IMF att införa marknadsekonomi på 90-talet (dvs, sälja av statliga tillgångar till skämtpriser, privatisera gruvor, avreglera priser mm mm), om liberaliserandet av Kinas ekonomi och protesterna på Himmelska Fridens Torg, om hur kampen mot apartheid i Sydafrika visserligen avskaffade apartheid men på bekostnad av införandet av marknadsekonomiska principer, om hur Sovjets fall och Yeltsins maktövertag möjliggjorde dagens ryska oligarker, och om hur Tigernationerna (dvs Taiwan, Hong Kong, Sydkorea och Singapore) tvingades sälja av statliga tillgångar till utländska, privata företag.

    Klein fortsätter sedan att diskutera vad hon kallar “Disaster Capitalism Complex”, dvs hur privata företag profiterar på katastrofer. Hon kommer sedan in på USA:s invasion av Irak 2003 vilket Klein beskriver som den hittills största implementeringen av ekonomisk chockterapi, då stats-ägda företag massprivatiserades vilket resulterade i massarbetslöshet vilket Klein argumenterar vad en medverkande faktor till att många arbetslösa sedan gick med i islamistiska grupper. Hon diskuterar svängdörrarna mellan näringslivet och politiken och om hur säkerhets- och militärföretag literally tjänar på krig.

    Detta var en mycket bra och lärorik bok, om än tung eftersom det är just en fackbok. Men en spännande sådan! Men man behöver vara koncentrerad när man läser, och kanske ha lite koll på ekonomi och ideologi för att förstå. Den är sprängfull av dubbel- och trippelkollade källor och referenser, och är alltså en solid kritik mot marknadsekonomi. Rekommenderar starkt!

    Det gjordes en dokumentär baserat på boken som en kan se på här. Så får en 700 facklitterära sidor i ett bekvämt 1,5 timmars dokumentärformat istället 🙂

    , , , , ,

  • Category: 3. Politik

    Lärande för hållbar utveckling skapar miljömedvetna konsumenter snarare än kritiska medborgare

    —

    by

    Alice Andrews
    in ,

    Min senaste tenta i min KPU (kompletterande pedagogisk utbildning) har (i reviderad version) blivit publicerad på nättidningen Skola och samhälle! Sicken ära. Skriver kritiskt om lärande för hållbar utveckling och hur individfokuserat det är. Här är texten:

    Sedan statens offentliga utredning Lära för hållbar utveckling kom 2004, har hållbar utveckling varit en självklar del av skolans verksamhet. Idag finns dessutom en uppsjö av lektionsupplägg att tillgå för lärare som ska implementera kursplanerna där hållbar utveckling är centralt, såsom WWF:s catch:iga material “Gröna jeans — att påverka miljön när du handlar kläder” eller “Kalasmiddag — ditt val spelar roll!”. Dessa lektionsupplägg är i linje med skolans uppdrag att lära elever att ta ansvar för miljön, ge dem förståelse för hur den individuella livsstilen påverkar planeten och just lära för hållbar utveckling. Men vad är det för typ av lärande egentligen? Vilken roll är det elever konstrueras till att ta i lärande för hållbar utveckling?

    Under en geografilektion fick niorna jag vikarierar i SO för i uppdrag att räkna ut sitt ekologiska fotavtryck via WWF:s klimatkalkylator, och sedan resonera i smågrupper kring vad de kunde göra för att minska Sveriges och andra rika länders alldeles för stora klimat- och miljöpåverkan. När jag gick runt och lyssnade på diskussionerna slogs jag av hur fokuset uteslutande var på individen och dess ansvar. Eleverna uppgav att en borde flyga mindre, sopsortera mer, köpa mer ekologiskt och närproducerat, klimatkompensera och ge pengar till miljöorganisationer — åtgärder som kretsade kring att individen skulle ta ett större ansvar i sin konsumtion. Inte en enda elev tänkte utanför den boxen. Att en hade kunnat sätta press på politiker och företag för att förändra de strukturer och ekonomiska styrmedel som gör ohållbara aktiviteter möjliga från första början, exempelvis genom arrangerandet av demonstrationer, namnunderskrifter, aktioner eller strejker, fanns inte i deras värld. Jag försökte med frågor som “okej, men om en tänker utanför individen, hur kan en agera politiskt för att förändra?” vilket fick några att föreslå att en kunde rösta i valet, men utöver det handlade diskussionerna uteslutande om just, för att citera utredningen från 2004, “individens delaktighet och ansvar”.

    Enligt den socialkonstruktivistiska tänkaren Michel Foucault är kunskap och makt omöjliga att särskilja: i definitionen av vad kunskap är (och inte är), och vad som är värt att veta (och inte veta) utövas makt. Den här maktaspekten osynliggörs ofta i pedagogiska sammanhang, som om lärande skedde i något slags socialt vakuum. I själva verket bygger kursplaner och styrdokument på vissa (dominanta) föreställningar om vad kunskap och lärande är, och vilken kunskap som är värd att förmedla. För att återkomma till utredningen “Att lära för hållbar utveckling”, så instämmer den exempelvis okommenterat i Brundtlandrapportens definition av hållbar utveckling från 1987, nämligen sådan utveckling som kan tillfredsställa nutida generationers behov utan att riskera framtida generationers möjligheter att tillfredsställa sina. Att hållbar utveckling överhuvudtaget är möjligt tas för en oantastlig sanning, liksom i skolans övriga styrdokument och annat utbildningsmaterial (såsom WWF:s lektionsupplägg). Den nuvarande definitionen av hållbar utveckling döljer de ideologiska spänningarna och de inneboende motsättningarna som faktiskt finns mellan ekonomisk tillväxt och ekologisk hållbarhet. Att “lära för hållbar utveckling” — eller som i den beskrivna klassrumssituationen testa sitt ekologiska fotavtryck med WWFs klimatkalkylator — är alltså långt ifrån neutralt eller oproblematiskt och skulle med Foucauldianska termer kunna kallas för en typ av environmentality: ett subtilt och sofistikerat styrande (conducting) av skolelever i att agera (conduct) på ett visst sätt i förhållande till miljö och klimat.

    Det lärande för hållbar utveckling som ofta möjliggörs i den svenska skolan är det där eleverna, exempelvis utifrån ett ekologiskt fotavtryck-test, reflekterar över vad de skulle kunna göra för att minska detsamma. Men när de resultat eleverna får är riggade på förhand utifrån vissa (dominanta) idéer om hållbar utveckling är det svårt för eleverna att föreslå andra åtgärder för att minska sin påverkan än just de individcentrerade. De kategorier som WWF anger som möjliga att förbättra sitt ekologiska fotavtryck inom, utgår alla från individen och dess konsumtion: vilken transport en väljer, vad en äter, hur en bor, hur en sparar pengar och vad/hur en konsumerar. En skolstrejk för att genomdriva att skolan slutar servera nötkött skulle kanske göra lika stor skillnad som om alla elever minskade sin köttkonsumtion enskilt, men några sådana politiska handlingar som en strejk föreslås varken av WWF eller av eleverna.

    Lärande för hållbar utveckling är numera en självklar del i skolans verksamhet, men vilken slags lärande är det egentligen, och vilken roll i hållbar utveckling är det elever konstrueras till att ta? I flera olika studier av utbildning om, och material för, hållbar utveckling som används i svenska skolor (såsom just WWF:s lektionsmaterial) har det fastslagits att fokuset ligger just på individen och att den konstrueras till att vara en teknologiskt lösningsorienterad och medveten konsument som gör miljövänliga val. Klimatförändringar och andra miljöproblem skrivs fram som att de går att lösa med hjälp av teknologi och individuell konsumentmakt, vilka båda är grundstenar i det postpolitiska perspektiv som präglar (utbildning för) hållbar utveckling.

    Den politiska tänkaren Chantal Mouffe menar att detta postpolitiska förhållningssätt är symptomatiskt på en neoliberal ideologi som premierar individuella val framför kollektiva lösningar, vilket avpolitiserar hållbarhetsfrågor och döljer strukturella orättvisor.

    I kombination med kunskapens tilltagande instrumentalisering är det därför inte konstigt att eleverna i den beskrivna klassrumssituationen inte kunde tänka bortom individuella lösningar och konsumentmakt. När kunskap, eller specifikt kunskap för hållbar utveckling, i allt högre grad blir ett instrument för att upprätthålla marknadsekonomin under skydd av en grön täckmantel så kan vi fortsätta producera och konsumera — så länge vi gör det “hållbart”. Att vara en ifrågasättande, kritisk och politiskt aktiv elev som initierar strejker och aktioner bidrar ju inte till marknadsekonomin (kanske snarare utgör ett hot mot densamma), till skillnad från miljömedvetna konsumenter.

    Alice Andrews, vikarierande (soon-to-be) legitimerad SO-lärare intresserad av hållbarhet, hållbarhetsvetare med en masterexamen i environmental studies intresserad av pedagogik.

    , ,

    One response to “Lärande för hållbar utveckling skapar miljömedvetna konsumenter snarare än kritiska medborgare”

    1. Mami Avatar
      Mami

      Grattis. Artikeln har kommenterats också.

  • Category: 3. Politik

    lärar-Alice rapporterar från en bra jobbdag

    —

    by

    Alice Andrews
    in ,

    Åh, idag har jag haft en sån bra dag. Torsdagar är vanligtvis mina “värsta” dagar på jobbet för att jag har fyra lektioner varav den sista är en timme och tjugo minuter, fram till 15.30, och är med min tuffaste klass med många barn med olika behov och ganska mycket stök. Men min lektion med 9A (som var på plats i skolan) var jättetrevlig, de fortsatte jobba med sina enskilda uppgifter och jag hotade dem med att jag skulle ge dem fem minuters frånvaro för varje gång jag behövde säga till vilket resulterade i att de jobbade på tysta som möss (i tisdags hade det varit lite stökigt). Hann hjälpa alla som behövde hjälp, läsa igenom deras texter och ge konstruktiv feedback och dessutom snicksnacka om ditten och datten.

    Sen på mina lektioner med åttorna så hade jag genomgång om näringsgrenar: jordbrukssektorn, industrisektorn och service- och tjänstesektorn, med tillhörande quiz och diskussionsuppgift. En av frågorna i quiz:et var “Ge exempel på en tjänst som INTE produceras i Sverige” vilken många hade svårt för – alla tjänster produceras väl typ i Sverige!? Till en person vars hemland inte är Sverige (vilket den berättade förra veckan) – och som för övrigt har koncentrationssvårigheter och kan vara rätt stökig men som ändå ligger mig varmt om hjärtat – sa jag: “men fundera på om det finns personer som arbetar med nån service i ditt hemland, som inte finns här i Sverige?” och personen kunde på en sekund nämna “parkeringshjälpare”, eller personer som hjälpte till att parkera, och också personer som hjälpte till att tanka. Wow! Hen hade fattat grejen med vad tjänstesektorn är, och kunde dessutom koppla in sina personliga erfarenheter för att exemplifiera kunskapen. Och själv kunde jag i realtid applicera det jag läst kvällen innan i min kurslitteratur för KPU:n – läser nu en kurs i didaktik – om så kallad “interkulturell kompetens”, det vill säga att i sin undervisning uppvärdera och använda det faktum att Sveriges klassrum i ökande grad har så många barn med olika bakgrunder och kulturer och att empower:a de elever som kanske lätt kan uppfattas som dumma fastän de bara inte är helt med på språket för att deras modersmål är något annat – de kanske till och med är både två- och trespråkiga men blir ändå lätt dumförklarade. Här fick eleven istället chans att använda sina personliga erfarenheter och dessutom fattade den! Go känsla.

    Och sen innan min sista lektion snicksnackade jag med åttorna i korridoren, byggde relationer och snackade om annat än plugg och en av dem sa att hen inte lärt sig så här mycket som hen lärt sig hittills på terminen på hela förra terminen, och att jag var en bättre SO-lärare än den förra. Taskigt mot min kollega haha, men jag blev så glad! Positiv respons och beröm från ens elever tackar en ju och tar emot och smälter till en glad pöl när en får <3 Och själva lektionen, som jag annars lite fruktar för att det som sagt är en en timme och tjugominutare sista lektionen med en stökig klass på 25 ungar, gick också bra (vilket kan ha haft att göra med att ganska många var borta), men genomgången gick utmärkt och alla hängde med – till och med de cool längst bak – och trots att klockan var över tre en torsdag eftermiddag kunde de diskutera.

    En riktigt bra jobbdag med andra ord. Firade med nåt så radikalt som en öl på den lokala Tullen runt hörnet direkt efter att jag slutat. Hann till och med catch:a de sista solstrålarna. 🙂

    One response to “lärar-Alice rapporterar från en bra jobbdag”

    1. Carina Avatar
      Carina

      Kul att läsa vad du pysslar med och grattis till ditt lärarjobb. Du verkar kunna använda din utbildning på det bästa sättet; att lära andra och förmedla kunskap! Hejja dig Alice! Kram //Carina

  • Category: 3. Politik

    Wild Swans

    —

    by

    Alice Andrews
    in ,

    Jag har läst bok igen. Den här gången Wild Swans: Three daughters of China av Jung Chang.

    Wild Swans: Three Daughters of China: Amazon.co.uk: Books

    Om jag bara hade dömt boken efter omslaget, hade jag nog knappt ens öppnat den. In fact had jag redan gått igenom bokhyllan på gården i Uppsala, och inte ens fastnat en sekund för den här. Men sedan rekommenderade Daisy mig att läsa den (och jag rekommenderade henne att läsa Alex Hayley’s Roots som också fanns där), så då gjorde jag slag i saken. Och det är denna tegelsten värd!

    Boken är en familjekrönika, alltså inte en fiktiv historia, men den är skriven som om det vore en roman. Det handlar om Jung Chang själv, och hennes mamma och mormor. Den börjar med hennes mormor, Yu-fang, som föddes år 1909. Två år senare (1911) störtades Manchu-imperiet och warlords tar över. Vid den här tiden höll den fruktansvärda traditionen att binda flickors fötter på att försvinna men i nordöstra Kina, där Jung Changs mormor bodde, fanns traditionen emellertid kvar – och hon blev en av de sista vars fötter bands. För de som inte vet ansågs små fötter vara otroligt vackra, och de kunde till och med betyga en klassresa för fattigare flickor om de med hjälp av sina vackra små fötter kunde giftas bort till någon rikare man. Bundna fötter var dock så fruktansvärt och smärtsamt att en inte ens kan föreställa sig. När flickan var liten – och helst på vintern eftersom en då inte kände smärta lika mycket – bröts helt sonika både hennes fotrygg, för att kunna vika foten på mitten, och alla tår, för att kunna vika in dom under fotsulan, och sedan bands alltihopa i stora paket för att hålla de brutna lemmarna på plats. Detta resulterade såklart – utöver fruktansvärd smärta vid bindningen och sedan kronisk smärta resten av livet – i att kvinnorna varken kunde gå eller stå ordentligt. För Jung Changs mormor innebar det att hon ansågs vara en skönhet, men hon blev inte gift utan en s.k. concubine till en warlord, en slags officiell älskarinna som hade lägre status än hans fru. I praktiken blev hon fånge alldeles ensam i ett hus, utöver tjänstefolket, utan visiter från warlord:en på flera år. Men han gjorde henne med barn, och det är Jung Changs mamma.

    Nästa del i boken handlar alltså om Jung Changs mamma, som föddes 1931. Det är också detta år som Japan invaderar Manchuria, dvs nordöstra Kina (år 1927 hade Kuomintang, Kinas nationalistiska parti, lyckats ena nästan hela Kina). Jung Changs mamma, Bao Qin, växer upp i takt med att 4 maj-rörelsen 1919, som inspirerats av västerländska marxistiska och anarkistiska ideologier, mynnar ut i den kinesiska kommunistiska revolutionen 1946-1949. Vid femton års ålder, år 1946, börjar Bao Qin arbeta för revolutionen med det kommunistiska partiet och den Röda armén, och hennes liv präglas alltså av kommunismen som till en början är full av hopp och löften om rättvisa och socialism.

    Den sista delen handlar om Jung Chang själv, som föds 1952, då Kommunistiska Partiet enväldigt härskar över Kina (och gör än idag), med Mao i spetsen. Också Jung Chang är till en början uppslukad av kommunismen, och tack vare sina föräldrars idoga arbete för Partiet är hon också ganska högt uppsatt. Men i takt med att Maos kommunism blir allt mer hänsynslös och våldsam, börjar Jung Chang långsamt att ifrågasätta. Men det är farligt.

    Hörrni, det här är en så bra bok som jag lärde mig så väldigt mycket från. Jag har aldrig tidigare läst om Kinas historia, och det är ändå världens största land sett till befolkningsmängd. Och alltså världens största diktatur. Jag hade vag koll på allt som nämndes, men aldrig tidigare har Maos kommunism och dess fruktansvärda konsekvenser blivit så levande. Läs den här boken för 17!

    One response to “Wild Swans”

    1. Mami Avatar
      Mami

      Jag ska kolla om den finns som ljudbok

  • Category: 3. Politik

    Roots – Alex Haley (1976)

    —

    by

    Alice Andrews
    in , , ,

    Har läst Alex Haley’s Rötter.

    Rötter – Alex Haley (1976), originaltitel: Roots – The Saga of an American Family

    Rötter rekommenderade mamma för mig för länge sedan, och i dessa tider av Black lives matter tyckte jag det var passande att läsa den. Jag läste ut den på mindre än tre dagar för den var så bra. Den handlar om Kunta Kinte, en gambiansk man av mandinka-folket född på mitten av 1700-talet som blir tillfångatagen av slavjägare och skeppad till Amerika under fruktansvärda, inhumana förhållanden. Jag kan inte ens föreställa mig hur fruktansvärt det var, men Haley porträtterar det bra (läste att han gjort den resan med ett lastfartyg, tagit av sig naken och gått ner i lastutrymmet på båten och sovit alla tio nätter där för att riktigt känna hur det kändes – även om det under triangelhandeln var så trångt att människorna var tvungna att ligga som sillar, fastkedjade i sin egen avföring under flera veckor). När Kunta kommer till amerikanska södern försöker han först rymma flera gånger, men blir så småningom kuvad till lydnad. Han är den enda bland slavarna han bor med som är född i Afrika, så de tycker han är konstig, och han själv tycker det är sorgligt hur de Amerika-födda svarta inte känner till sin bakgrund, sin kultur och sina seder. Själv är han stolt över sitt ursprung, och det är viktigt för honom att föra det vidare. Vilket han också gör, så andra hälften av boken följer Kuntas barn, barnbarn och barnsbarnsbarn ända fram till Alex Haley själv. Genom generationerna får en ta del av hur fruktansvärt slavarna behandlas, hur rasismen som ännu idag finns kvar har sin rot i detta fruktansvärda, hur familjehistorien berättas från far till son och mor till dotter, hur släktkrönikan går i arv, liksom trauma.

    Det är en plikt att vi som inte har någon erfarenhet av rasism, vi som till skillnad från svarta som medvetandegörs om sin hudfärg sedan barnsben kanske inte ens reflekterat över vår hudfärg och hur den gett oss och kommer att ge oss privilegier, bildar oss själva om rasism. Vi måste var aktiva antirasister, och då krävs det att vi förstår och tar in det ohyggliga som skett och fortfarande sker. Det är estimerat att omkring 12 miljoner människor kidnappades från Afrika under de fyra sekel då slavhandeln ägde rum, men alla kom inte fram eftersom resan över var under så fruktansvärda förhållanden att 1-2 miljoner dog. Dessutom dog många även i slavräder och mord, och dagens rasism som är ett direkt resultat av slavhandeln bär också ansvaret för oräkneliga svarta och bruna människors liv. Den här boken är ett sätt att bilda sig, att försöka förstå, även om det är omöjligt. Läs!

    Andra böcker på ämnet rasism, som jag också läst och rekommenderar, är exempelvis:

    Vända hem – Yaa Gyasi. Också en generationsroman som börjar i Afrika på 1700-talet och slutar i USA i modern tid. Om två tvillingar varav den ena blir skeppad som slav till Nya världen, och den andra stannar i nuvarande Ghana, och om hur trauma går i arv, generation efter generation. Skrev om den 2019.

    Collective Amnesia – Koleka Putuma. En fantastisk poesisamling av en sydafrikansk ung, queer och svart kvinna. Om feminism, rasism, queerhet och trauma som går i arv. Blev mycket drabbad av den här boken. Jag tänker speciellt på en dikt som heter “Water”, som handlar om hur svarta ofta retas för att vara rädda för vatten eller inte kunna simma. Här är ett utdrag:

    Yet every time our skin goes under
    It’s as if the reeds remember that they were once chains
    And the water, restless, wishes it could spew all of the slaves and ships onto shore
    Whole as they had boarded, sailed and sunk
    Their tears are what have turned the ocean salty,
    This is why our irises burn every time we go under.

    Läs hela dikten här

    Assata: An autobiography – Assata Shakur. Assata Shakur är USA:s most wanted woman. Hon anklagades för att ha skjutit en polis och hamnade i fängelse. Innan dess var hon aktiv i Svarta pantrarna, och en sann aktivist för feminism, antirasism och socialism. Hon lyckades dock fly från fängelset och lever än idag i exil på Kuba. Hennes självbiografi är otroligt bra och jag strök under massor av grejer. Läs!

    En halv gul sol och Americanah – Chimamanda Ngozi Adichie. Den förstnämnda skildrar 60-talets Nigeria och det inbördeskrig som utbröt där när Biafra vill bli självständigt. Otroligt drabbande bok (även om det tar ca 150 sidor innan en kommer in) där en lär sig mycket om Nigerias historia. Den andra handlar om hur en svart nigeriansk kvinna kommer till USA för att studera och hennes upplevelse kring det. Också otroligt bra. Skrev om En halv gul sol 2018.

    Niceville – Katherine Stocket. 1960-talet i Mississippi, om en svart hemhjälp och en vit journalist. Om white saviour complex, rasism, ärvda trauman och vänskap. Obs, författaren är dock vit. Skrev om den 2013.

    En droppe midnatt – Jason Diakité. Jason “Timbuktu” Diakités typ självbiografi, även om den är skriven på ett roman:igt sätt. Om att vara brun, ha en svart pappa och en vit mamma, växa upp som brun i Lund på 80-talet, om rasism och trauma som går i arv. Skrev om den 2018.

    Böcker jag vill läsa:

    Why I’m No Longer Talking to White People About Race –
    Reni Eddo-Lodge.Om rasism och white privilege. Har beställt den från adlibris nu!

    Don’t call us dead – Danez Smith. En annan drabbande diktsamling på ämnet. Har beställt!

    Freedom is a constant struggle – Angela Davis. Legenden, akademikern, aktivisten och feministen Angela Davis reflektioner kring rasism.

    Black skin, white masks – Franz Fanon. En annan klassiker om svart identitet och rasism.

    Autobiography of Malcolm X som faktiskt skrevs av Alex Haley som alltså också skrev Roots.

    Your silence will not protect you – Audre Lorde. Audre var svart, queer och kvinna och hennes diktsamling är färgat av det. Vill läsa!

    , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

  • Category: 3. Politik

    8 mars: innan corona nådde Sverige

    —

    by

    Alice Andrews
    in , ,

    För några dagar sedan var det 8e mars och det firade vi med buller och bång. Ta natten tillbaka i Malmö på lördagen den 7e, och sedan demo (som dock polisen störde rätt mycket) i Lund den 8e. Här kommer bilder! 🙂

    TNT
    Hade sällskap av Paulina och Ronja!
    var underbart (:
    Fint med svarta flaggor och regnbågsflaggor. Kändes som majoriteten där var queer 🙂
    Ljudbilen!
    Jag och gullig person<3
    Dagen efter: marsch på 8e mars!
    Curtesy of Vanessa som var DJ 🙂
    Curtesy of Molly som råkade fånga denna på oss hehe
    Jag höll ett tal å min iranska väns vägnar, hon var kritisk mot regimen och ville vara anonym av säkerhetsskäl
    Så bar det av!
    Polisen var super-ettrig 🙁
    Vi slutade dock på topp – ljudbilen var tvungen att åka för vi fick inte ha kvar den (och jag åkte med för att stötta föraren) men vi samlades nära istället så slut-talen kunde höras ändå 🙂
    Min grymma gf framförde “Un violador en tu camino” med ett gäng <3

    Klart slut! Härliga tider det var innan corona-paniken drabbade Sverige <3

    , ,

    One response to “8 mars: innan corona nådde Sverige”

    1. Mami Avatar
      Mami

      Helt klart före Corona.
      Verkar ha varit väldigt roligt och en oerhörd gemenskap.

  • Category: 3. Politik

    STHLM

    —

    by

    Alice Andrews
    in , ,

    Så jag är i Stockholm!! På Marx-konferens. Temat är nämligen climate change, och en av mina idoler Andreas Malm är en av huvudtalarna. Han råkar även vara programansvarig för human ecology-mastern i Lund, vilken Paulina, George, Paco, Lise, Ronja m.fl. som jag känner går, så de är tjenis med honom vilket gör mig starstruck haha. Hur som, hans föreläsning imorse var SKITBRA. Så inspirerande. Han pratade om hans kommande bok “How to blow up a pipeline” och han frågar sig: hur länge ska klimatrörelsen vara snäll och trevlig och foglig, innan den radikaliseras? Han pratade om hur de ickevålds-rörelser mycket av miljörörelsen hela tiden referar till inte alls var särskilt fredliga: property destruction var t.ex. en av grundpelarna i suffragettrörelsen (efter att de provat alla ickevåldsamma medel) (obs, ingen människa blev någonsin skadad), och slaveriet hade aldrig kunnat avskaffas endast genom fredlig sittstrejk på åkrarna eller matvägran, det skulle bara lett till tidigare död för slavarna. Nej, båda dessa tongivande social movements använda faktiskt våld i viss mån. Men som sista utväg. Andreas tes var i princip att vi kommer inte komma någon vart genom att blockera vägar ha fredagsstrejker, för det hotar inte ExxonMobile, Shell, BP och de andra fossiljättarna. De måste frukta oss om vi ska komma någon vart. Fredliga klimatrörelser så som XR och FFF gör inte fel, de gör tvärtom sitt jobb väldigt bra, argumenterade Andreas, men de kan inte vara det mest radikala. Snarare ska de utgöra det som drar den stora massan som öppnar upp för den “radikala flanken”, dvs property destruction. De som blow up pipelines.

    Sen lyssnade jag på Sonia Guajajara som leder urfolkets kamp i Brasilien mot storkapitalet som hugger ner regnskogen. Också mycket inspirerande. Jag lyssnade sen på Costas Lapavistas som sa en del grejer jag höll med om (vänstern ägnar sig alldeles för mycket åt identitetspolitik och har tappat arbetarklassen) men också en hel del jag inte höll med om (att det är möjligt att decouple growth och CO2 emissions t.ex.) men det var uppfriskande och pragmatiskt att höra. Därefter var jag trött och gick hem. Egentligen ville jag se sista grejen, Kajsa Ekis Ekman intervjua Costas Lapavistas, men det var knökfullt så jag såg ingenting. Så nu har jag precis kommit “hem” till Gustavs lägenhet i Hökarängen. Blir riktigt sugen på att flytta till Stockholm när jag är här – det är ju en så fin stad och det finns mycket natur och mycket som händer. Synd bara att det är stört omöjligt att hitta en säker bostad. Står en i bostadskö (som jag gör sen ca 4 år tillbaka) hamnar en bara längre och längre bort från att faktiskt få en lägenhet, eftersom antalet köande ökar i takt med att hyresrätter minskar (för de görs om till bostadsrätter). Ahja, om tjugo år kanske jag har en chans till en etta nånstans och vem vet vad jag gör då i livet? 😉

    Jag kom hit till Stockholm redan torsdag kväll, och fixade middag till Gustav som tack för att han hostar mig. Vi pratade om poesi och litteratur hela kvällen (han har precis flyttat hit från Gbgay och börjat skrivarlinjen). På morgonen kom Paulina också hit, hon har blivit av med sitt pass och var tvungen att åka till ambassaden för att fixa nytt och passade på att göra det under Marx-konferensen, och vi hade en jättehärlig dag ihop. Promenad på söder för min del medan hon var på ambassaden (från Götgatsbacken till Horsntull, den promenaden kan jag vid det här laget), plugg på ett kaffe-place, sen en öl på Marx-konferensens inledning, och sedan middag och häng hemma då vi hade lägenheten för oss själva vilket kändes som att vara på semester/bo på hotell pga storstad, stor lägenhet utan roomies, 180-säng (Gustav sov hos sin partner) och fredag haha.

    , ,

    One response to “STHLM”

    1. September 2023 – Alice Andrews

      […] idoler. Hösten 2019 hörde jag henne framföra sin dikt “Europa” i en källarpub efter Marxkonferensen och var tagen, och nu var jag lika tagen (trots att lokalen absolut hade mer att […]

  • Category: 3. Politik

    BERLIN

    —

    by

    Alice Andrews
    in , , ,

    Förra veckan var jag i Berlin med Extinction Rebellion. Jag åkte på söndag kväll från Lund, tog nattbussen tillsammans med Lisa, och på måndag-morgonen var vi framme i denna underbara stad.

    Vi tog oss till Ronja, hon har figurerat här i bloggen innan, t.ex. när jag var på Skogsfesten, som bodde ungefär på andra sidan stan (nordöstra) från ZOB-stationen (västra) där alla Flixbussar stannar. Jag mindes var tunnelbanan låg i förhållande till stationen sedan tidigare vistelse i Berlin, kände mig mycket stolt! 🙂

    Innan vi kom hem till Ronja så stannade vi på Denns, en bio-supermarket som även finns i Österrike (en sådan låg utanför där mamma bodde) och köpte med oss massa frukostmat. Nadja, som hae anlänt redan kvällen innan, öppnade för oss och så avnjöt vi frulle tillsammans med henne. Var rätt trötta och slitna, men nu var det dags att ge sig ut på barrikaderna!

    Så det gjorde vi.

    Målet var Siegessäule (typ segermonumentet) som står i mitten av Großer Stern, en eeeenooooorm fem-vägs-rondell i Tiegarten-parken i centrala Berlin. Där hade nämligen XR blockerat sedan tiiiidig morgon på måndagen (tror fösta rebellerna var där vid 02/03 redan).

    Här har vi segermonumentet, omringat av fredliga XR-aktivister!

    Vi letade efter Robin, Erik och Anthony som hade anlänt redan på lördagen och varit med på aktionsträningar och citizens’ assemblies etc innan själva aktionsveckan inleddes på måndagen. Vi hittade till vårt camp! Fatta att där vi sitter på den här bilden brukar det annars vara 4-filig väg full av bilar på väg in eller ut ur denna enorma rondell.

    Här ovan syns Lisa (liggande), hon går i min klass och är från Tyskland. Och så Robin till vänster, som också går i LUMES fast började i år, han är från Tyskland/Frankrike. Och så Erik, från Göteboooorg. Han läser juridik. 🙂

    Just det, Paulina anlände ju även på måndag morgonen, precis som jag och Lisa. Hon fick agera min och Lisas huvudkudde. Viktigt att vara bekväm i blockad 🙂

    Jag och Erik och Paulina tog en promenad runt rondellen för att lyssna på tal. Det enda vi förstod var “blockad” haha (det var på tyska). Men här ser ni hur enorm rondellen är, med så många filer. Fatta att vi blockerade hela den fredligt i över 50 timmar!!! 😀

    När solen började gå ner blev det såklart kyligt. Då körde vi igång en omgång Ninja-leken, och det var så otroligt kul och beroendeframkallande och fint eftersom folk blev inspirerade och ville vara med hela tiden. Mycket bra sätt att hålla sig varm och positiv i blockad 🙂

    Framåt sju-tiden var våra krafter dock slut och vi började dra oss hemåt. Fast vi tog vägen förbi Potsdamer Platz, där en annan blockad ägde rum samtidigt. Samtidigt stannade folk vid Siegässeule över natten för att hålla blockaden. Mycket tappra rebeller!!!

    På Potsdamer platz var det riktigt bra stämning. Där kändes det på något sätt tydligare att vi blockerade något – för i rondellen så hade polisen spärrat av alla vägar in till rondellen någon kilometer bort, så det kom aldrig några bilar eftersom polisen styrde om all trafik. Så det kändes mest som att ha en enorm picknick med massa performance och dans och sång och sånt. Men på Potsdamer platz så var trafiken mycket närmare, så en kunde se och känna hur den allmänna ordningen blev disrupted på ett annat sätt. Dessutom var det lite feststämning där eftersom det nu var kväll och det var DJ:s där.

    Riktigt mäktigt. Potsdamer platz-blockaden hölls långt in på natten, fram till tidig morgon på tisdagen då polisen började avlägsna aktivister. De fick använda lyftkranar och gud vet allt, eftersom XR hade placerat små hus och sånt på vägen haha.

    Själva stupade vi i säng efter middagen som jag och Paulina hade fixat på måndagskvällen (tacos!), trötta efter bussresor och en hel dags blockerande. På tisdagen vaknade vi till ett gråare och regnigare väder tyvärr, men ut på barrikaderna igen skulle vi. Har dock tyvärr inte lika mycket bilder från tisdagen. Eftersom Potsdamer platz inte längre var blockerad återvände vi till Siegässeule, som flera rebeller hållit över natten (imponerande). Tydligen hade polisen vid flera tillfällen hotat om att avlägsna och bryta blockaden, men inget hade hänt. För att hålla humöret uppe i regnet blev det mycket dans till samba-trummor och DJ:s. Vi deltog även i en swarming-aktion, dvs att en grupp aktivister avlägsnar sig från main-blockaden och gör aktioner autonomt någon annanstans. Vi blockerade en väg i korta intervall (bara ett par minuter) en bit från parken, och sjöng sånger för bilisterna haha. Det var den här vi sjöng –>

    Mycket catchy! Sen när vi kom tillbaka till main-blockaden vid Siegässeule så hade polisen blivit lite mindre tålmodig. De hade börjat avlägsna folk från två av de fem vägarna in i rondellen för att öppna upp så att lite biltrafik kunde passera. Den nordiska falangen, som blockerade en egen väg, steppade alltså upp sitt blockad-game.

    På bilden här ovan ser en i bakgrunden alla polis-vansen och hur de börjat avlägsna folk från blockaden där borta. Nästa blockad, som alltså var den nordiska och som syns i förgrunden, började då sjunga tillsammans för att de-eskalera situationen. Det var väldigt fint att bevittna. Sedan satte sig folk på vägen för att visa att vi tänker inte flytta på oss. De flesta Lunda-rebeller var med i sitt-blockaden, men jag, Anthony, Nadja och Milena (som hade anlänt på morgonen) skippade detta av olika anledningar, så vi tog hand om folks telefoner ifall det skulle bli tal om arrestering. Anthony har inget europeiskt medborgarskap, och ville inte gamble:a med sin rätt att vara i EU och studera, och jag, ja jag är livrädd för poliser och närkontakt med dem haha, så därför valde jag att inte delta i sittblockaden. Jag är traumatiserad från en annan aktion jag deltog i för typ två år sedan, då några ungdomar skulle utvisas till Afghanistan och vi försökte stoppa bussen som skulle köra dem från förvaret till flygplatsen. Då satt vi i kedja, dvs armkrok, för att hindra bussen från att åka. Det var fredligt, men i lagens namn läknas att sitta i kedja som icke-fredligt. Det var det mest konfrontativa jag deltagit i hittills, och polisen var så sjukt brutala då. För att få en att flytta på sig så tog de ett extremt smärtsamt handgrepp som böjer på handleden så att det känns som den ska brytas, och ja, då är du tvungen att göra som polisen säger. Jag hade ont i flera dagar efteråt. Det var många som fick väldigt ont, och många som fick panikångest på plats, både av polisens repression men också av hela situationen, att se hur dessa tonåringar tvingades in i en buss på väg till sin död och inse hur maktlös en är. Så ja. Traumatiserad från den händelsen undviker jag helst närkontakt med polisen och satt alltså bredvid blockaden tillsammans med Anthony och dokumenterade istället 🙂

    Blockaden hölls hela resten av dagen, även om två av de fem vägarna öppnats upp, och vi stannade till sent och dansade och umgicks innan det var dags att gå hem och vila upp sig.

    På onsdagen, dagen för hemfärd, vaknade jag sjuk. Vår buss gick vid 13.45 men jag stannade hemma på morgonen och vilade. Hade lite feber. Och nu, väl hemma i Lund igen, har jag gått igenom följande faser av sjuk: ont i halsen, hosta, heshet, tappat rösten. Är fortfarande på dag tre av sista fasen. Tappade rösten i söndags (var väldigt hes i lördags) och kan inte mer än viska fortfarande. Har aldrig hänt förut. Väldigt märklig upplevelse att inte kunna prata. Hoppas verkligen jag får tillbaka rösten snart. Häller i mig te med honung känns det som.

    I Berlin fortsatte blockaderna hela resten av veckan, och vissa affinity-groups håller nog fortfarande på. Tusentals personer deltog, och sju stora, strategiska mål blockerades vid olika tillfällen under veckan. Dessutom genomfördes en mängd små blockader och andra aktioner autonomt.

    Det är fantastiskt att vara en del av detta.

    , , , , ,

Om mig

En (snart) trettioårig person med (snart) tjugo års (!) bloggkarriär, som nuförtiden mest upprätthåller bloggandet för min egen nostalgis skull, men du är förstås välkommen att hänga på. Skriver mest om kultur jag konsumerar, men även om min vardag, politik och annat smått och gott. Borgerliga intressen – god mat och vin, vackra tavlor, klassisk litteratur och dyra sporter – med hjärtat på rätt ställe (d.v.s. vänster).

Kategorier

Arkiv

Log in

Stalin’s genocides?

—

by

Alice Andrews
in , ,

Imorse började jag morgonen såhär: frulle på balkongen. Älskar min balkong!!! Börjar dock bli kritiskt vad gäller parasoll: måste verkligen skaffa ett ASAP för i denna värmen med balkong i söderläge går det inte att vara där efter kl 10 typ, eller innan kl 18 (i-landsproblem). Jag har löst det med att ha ett litet paraply som jag fått låna av Popp, haha. Men parasoll är prio när jag kommer hem från Belgien.

Har läst en ny bok för historiakursen! Stalin’s Genocides av Naimark. Naimarks case i boken är att alla de människor som dog under Stalins regim på 1930-talet bör räknas som ett folkmord (trots att det inte passar in i Folkmordskonventionen). Naimark utreder bland annat kollektiviseringen av mark samt dekulakiseringen ‒ handlingar motiverade som nödvändig finansiering av industrialiseringen (Naimark, 2010, s.53) ‒ som politiska åtgärder som orsakade massmord. De så kallade “kulakerna” ‒ bönder som ägde mark ‒ tvingades in i kollektivt jordbruk, en enligt Naimark (2010, s.54) essentiellt politisk åtgärd med syfte att bryta ner självständiga bönder. Inget motstånd tolererades och kulakerna skulle “elimineras som klass” (Naimark, 2010, s.58).

Naimark (2010, s.23) anser att likheterna mellan Stalins och naziregimens mord är så pass många att de gör dem båda genocida i sin essens: båda hade en karismatisk ledare, diktatur, ideologiska motiveringar samt “prometeiska” transformativa strävanden, vilket ledde till massmord. Trots Naimarks (2010, s.125) försiktiga efterlysning av ett stopp på frågan om huruvida en grupp som mördas är nationell, etnisk, religiös, social, politisk eller ekonomisk (för vad spelar det egentligen för roll när det gäller människoliv…?) ser han också skillnader mellan stalinismen och nazismen. Den “apokalyptiska naturen” av nazismens ras-utopi, judarnas fullständiga hjälplöshet och det industriella sätt på vilket massmorden skedde utmärker enligt Naimark (2010, s.123) Förintelsen som det mest extrema fallet av folkmord.

Icke desto mindre bör ändå Stalins politik betraktas som folkmord, enligt Naimark (2010). Först och främst inkluderade original-dokumentet för FN:s folkmordskonvention från 1948 politiska och sociala grupper, vilket under Sovjets påtryckningar sedermera togs bort till att “endast” inkludera religiösa, etniska och nationella grupper. Vidare finns skäl att klassificera både dekulakiseringen, den ukrainska hungersnöden 1932-33, attackerna mot vissa “fiende”-nationaliteter samt “Den stora terrorn” 1937-38 som folkmord enligt Naimark (2010). Argumentet att Sovjet behövde förbereda för krig exploaterades enligt Naimark (2010, s.137) för att legitimera våldet och sist men inte minst är Stalins skuld i det hela jämförbar med Hitlers i Förintelsen.

Den juridiska definitionen av folkmord, ur FN:s Folkmordskonventionen från 1948, har stor betydelse i vad som skall och inte skall klassificeras som folkmord, speciellt, som Naimark (2010) påpekar, eftersom den inte inkluderar sociala, politiska eller ekonomiska grupper. Naimark (2010, s.78) exemplifierar med den ukrainska hungersnöden, Holodomor: om offren lämnades att svälta ihjäl för att de var ukrainare ‒ en nationell grupp ‒ var det enligt konventionen ett folkmord. Om de däremot tilläts dö för att de var bönder ‒ en sociopolitisk grupp ‒ kan det inte klassas som folkmord (Naimark, 2010, s.78).

Enligt Kondrasjin (2007) är grunden för hungersnöden i Ukraina kollektiviseringen av jordbruket “i syfte att åstadkomma en forcerad industrialisering av landet och befästa den egna makten” (Kondrasjin, 2007, s.149), vilket resulterade i att jordbruksproduktionen drastiskt minskade och sedermera ledde till svält. Detta tjänade Stalins mål att eliminera potentiell opposition från “bönder som klass, oberoende av deras nationella tillhörighet” (Kondrasjin, 2007, s.161): svälten riktades alltså inte mot något specifikt nationellt folk enligt Kondrasjin. Även om svälten kan klassificeras som “en organiserad och av människan skapad svält” (Kondrasjin, 2007, s.171) är det dock inget folkmord, tycker Kondrasjin, då det saknas bevis för att Stalinregimen skulle haft för avsikt att förinta det ukrainska folket som sådant. I någon mån kan man kalla det för socialt folkmord av bondeklassen, men termen är överdriven enligt Kondrasjin (2007, s.172) då “Stalinregimen inte uppställde målet att fysiskt förinta de som utsattes för kampanjen”.

Hungersnöden i Ukraina har politiserats av både historiker och politiker, exempelvis krävde på 90-talet antiryska krafter i Ukraina och Väst att Ryssland skulle ta på sig ansvaret för svälten och betala skadestånd till Ukraina (Kondrasjin (2007, s.142). Jag är dock personligen beredd att hålla med Naimark (2010) att Holodomor trots allt var ett folkmord mot bönder som sociopolitisk grupp, och att sociala, ekonomiska och politiska grupper bör ingå i definitionen av folkmord – precis som det gjorde från början.

Källor

Kondrasjin, V. (2007). Hungersnöden i Ryssland och Ukraina 1932-33. I Lennart Samuelsson (red.), Bönder och Bolsjeviker: Den ryska landsbygdens historia 1902-1939. Stockholm: Ekonomiska forskningsinstitutet vid Handelshögskolan i Stockholm.

Naimark, M.N. (2010). Salin’s Genocides. Princeton: Princeton University Press.

, , ,

Om mig

En (snart) trettioårig person med (snart) tjugo års (!) bloggkarriär, som nuförtiden mest upprätthåller bloggandet för min egen nostalgis skull, men du är förstås välkommen att hänga på. Skriver mest om kultur jag konsumerar, men även om min vardag, politik och annat smått och gott. Borgerliga intressen – god mat och vin, vackra tavlor, klassisk litteratur och dyra sporter – med hjärtat på rätt ställe (d.v.s. vänster).

Kategorier

Arkiv

Log in

Category: 3. Politik

  • Stalin’s genocides?

    —

    by

    Alice Andrews
    in , ,

    Imorse började jag morgonen såhär: frulle på balkongen. Älskar min balkong!!! Börjar dock bli kritiskt vad gäller parasoll: måste verkligen skaffa ett ASAP för i denna värmen med balkong i söderläge går det inte att vara där efter kl 10 typ, eller innan kl 18 (i-landsproblem). Jag har löst det med att ha ett litet paraply som jag fått låna av Popp, haha. Men parasoll är prio när jag kommer hem från Belgien.

    Har läst en ny bok för historiakursen! Stalin’s Genocides av Naimark. Naimarks case i boken är att alla de människor som dog under Stalins regim på 1930-talet bör räknas som ett folkmord (trots att det inte passar in i Folkmordskonventionen). Naimark utreder bland annat kollektiviseringen av mark samt dekulakiseringen ‒ handlingar motiverade som nödvändig finansiering av industrialiseringen (Naimark, 2010, s.53) ‒ som politiska åtgärder som orsakade massmord. De så kallade “kulakerna” ‒ bönder som ägde mark ‒ tvingades in i kollektivt jordbruk, en enligt Naimark (2010, s.54) essentiellt politisk åtgärd med syfte att bryta ner självständiga bönder. Inget motstånd tolererades och kulakerna skulle “elimineras som klass” (Naimark, 2010, s.58).

    Naimark (2010, s.23) anser att likheterna mellan Stalins och naziregimens mord är så pass många att de gör dem båda genocida i sin essens: båda hade en karismatisk ledare, diktatur, ideologiska motiveringar samt “prometeiska” transformativa strävanden, vilket ledde till massmord. Trots Naimarks (2010, s.125) försiktiga efterlysning av ett stopp på frågan om huruvida en grupp som mördas är nationell, etnisk, religiös, social, politisk eller ekonomisk (för vad spelar det egentligen för roll när det gäller människoliv…?) ser han också skillnader mellan stalinismen och nazismen. Den “apokalyptiska naturen” av nazismens ras-utopi, judarnas fullständiga hjälplöshet och det industriella sätt på vilket massmorden skedde utmärker enligt Naimark (2010, s.123) Förintelsen som det mest extrema fallet av folkmord.

    Icke desto mindre bör ändå Stalins politik betraktas som folkmord, enligt Naimark (2010). Först och främst inkluderade original-dokumentet för FN:s folkmordskonvention från 1948 politiska och sociala grupper, vilket under Sovjets påtryckningar sedermera togs bort till att “endast” inkludera religiösa, etniska och nationella grupper. Vidare finns skäl att klassificera både dekulakiseringen, den ukrainska hungersnöden 1932-33, attackerna mot vissa “fiende”-nationaliteter samt “Den stora terrorn” 1937-38 som folkmord enligt Naimark (2010). Argumentet att Sovjet behövde förbereda för krig exploaterades enligt Naimark (2010, s.137) för att legitimera våldet och sist men inte minst är Stalins skuld i det hela jämförbar med Hitlers i Förintelsen.

    Den juridiska definitionen av folkmord, ur FN:s Folkmordskonventionen från 1948, har stor betydelse i vad som skall och inte skall klassificeras som folkmord, speciellt, som Naimark (2010) påpekar, eftersom den inte inkluderar sociala, politiska eller ekonomiska grupper. Naimark (2010, s.78) exemplifierar med den ukrainska hungersnöden, Holodomor: om offren lämnades att svälta ihjäl för att de var ukrainare ‒ en nationell grupp ‒ var det enligt konventionen ett folkmord. Om de däremot tilläts dö för att de var bönder ‒ en sociopolitisk grupp ‒ kan det inte klassas som folkmord (Naimark, 2010, s.78).

    Enligt Kondrasjin (2007) är grunden för hungersnöden i Ukraina kollektiviseringen av jordbruket “i syfte att åstadkomma en forcerad industrialisering av landet och befästa den egna makten” (Kondrasjin, 2007, s.149), vilket resulterade i att jordbruksproduktionen drastiskt minskade och sedermera ledde till svält. Detta tjänade Stalins mål att eliminera potentiell opposition från “bönder som klass, oberoende av deras nationella tillhörighet” (Kondrasjin, 2007, s.161): svälten riktades alltså inte mot något specifikt nationellt folk enligt Kondrasjin. Även om svälten kan klassificeras som “en organiserad och av människan skapad svält” (Kondrasjin, 2007, s.171) är det dock inget folkmord, tycker Kondrasjin, då det saknas bevis för att Stalinregimen skulle haft för avsikt att förinta det ukrainska folket som sådant. I någon mån kan man kalla det för socialt folkmord av bondeklassen, men termen är överdriven enligt Kondrasjin (2007, s.172) då “Stalinregimen inte uppställde målet att fysiskt förinta de som utsattes för kampanjen”.

    Hungersnöden i Ukraina har politiserats av både historiker och politiker, exempelvis krävde på 90-talet antiryska krafter i Ukraina och Väst att Ryssland skulle ta på sig ansvaret för svälten och betala skadestånd till Ukraina (Kondrasjin (2007, s.142). Jag är dock personligen beredd att hålla med Naimark (2010) att Holodomor trots allt var ett folkmord mot bönder som sociopolitisk grupp, och att sociala, ekonomiska och politiska grupper bör ingå i definitionen av folkmord – precis som det gjorde från början.

    Källor

    Kondrasjin, V. (2007). Hungersnöden i Ryssland och Ukraina 1932-33. I Lennart Samuelsson (red.), Bönder och Bolsjeviker: Den ryska landsbygdens historia 1902-1939. Stockholm: Ekonomiska forskningsinstitutet vid Handelshögskolan i Stockholm.

    Naimark, M.N. (2010). Salin’s Genocides. Princeton: Princeton University Press.

    , , ,

    Imorse började jag morgonen såhär: frulle på balkongen. Älskar min balkong!!! Börjar dock bli kritiskt vad gäller parasoll: måste verkligen skaffa ett ASAP för i denna värmen med balkong i söderläge går det inte att vara där efter kl 10 typ, eller innan kl 18 (i-landsproblem). Jag har löst det med att ha ett litet…

  • Ordinary men

    —

    by

    Alice Andrews
    in ,

    I historiakursen jag läser på halvtid nu under sommaren via Mittuniversitetet (mitt fjärde universitet btw! Först Göteborg, sedan Lund, Linköping – som jag ju fortfarande är enrolled in och kommer fortsätta på till hösten med min lärarutbildning – och nu Mittuniversitetet i Sundsvall) har jag läst boken Ordinary men av Christopher Browning (1992).

    Browning (1992) undersöker och analyserar i sin bok åtalshandlingarna mot polisbataljon 101, en bataljon inom Nazitysklands ordningspolis, och går igenom över tvåhundra förhör med medlemmarna i bataljonen. Browning framhåller att trots tjugo år av studier av dokument och domstolshandlingar om Förintelsen, så hade han aldrig tidigare stött på skildringar av nazisternas monstruösa handlingar i sådant tydligt ljus av de “vanliga människorna” bakom dessa handlingar (Browning, 1992, s.xvi). Därför valde han att undersöka just polisbataljon 101 bestående av ca 500 män, till största del arbetarklass från Hamburg.

    Amazon.com : Ordinary Men: Reserve Police Battalion 101 and The Final Solution in Poland : Office Products

    I kapitel fem beskriver Browning (1992, s.47-48) närmare på vilket sätt polisbataljon 101 utgjordes av just “vanliga män”: medelålders män som ansetts för gamla för att vara med i armén och därför rekryterats till ordningspolisen, majoriteten från typiska arbetaryrken såsom truckförare och hamnarbetare, och en minoritet av lägre medelklass som alla jobbat inom service. Försvinnande få var ekonomiskt oberoende, och ingen hade någon vidareutbildning efter folkskolan. Man kan inte säkert veta männens tidigare politiska sympatier, men Browning (1992, s.48) menar att många antagligen varit kommunister, socialister och/eller fackligt engagerade med tanke på deras socioekonomiska bakgrund. Med detta i åtanke, och att de flesta som sagt var från Hamburg – en av de minst nazifierade tyska städerna – så kan man tänka sig att denna grupp “vanliga män” inte kan ha varit en särskilt lovande grupp för att utföra massmord på judar (Browning, 1992, s.48). Ändå var det just det de gjorde.

    Vad som skulle kunna tala emot att de var just “vanliga män” är det faktum att de ‒ en grupp på 500 människor ‒ tillsammans mördade minst 83 000 judar (Browning, 1992, s.142). Kan “vanliga män” verkligen göra något sådant horribelt? Men det är just det som Browning (1992, s.189) argumenterar: “If the men of Reserve Police Battalion 101 could become killers under such circumstances, what group of men cannot?”. Brownings case är att nazister, till allra största del, var helt vanliga människor med kapacitet att döda. Som du och jag.

    I kapitel 18 diskuterar Browning (1992) vidare just varför den absoluta majoriteten av bataljonen deltog i massmordet. Flera förklaringar addresseras: brutalisering till följd av kriget, rasism, segmentering och rutinisering av uppgifter (d.v.s. att man kanske “bara” ledde judar från en plats till en annan och sedan skjöt en kompanjon, o.s.v.), specifikt urval av förövare, karriärism, att följa order och lyda auktoriteter, ideologisk indoktrinering, samt konformitet till gruppen. Browning (1992, s.159) menar att alla dessa faktorer spelade roll i varierande grad men är dock kritisk till Adorno et als (1950) idé om en “auktoritär personlighet” speciellt mottaglig för antidemokratisk propaganda, och att polisbataljon 101 skulle bestå av sådana personligheter. Nej, de valdes inte ut att mörda judar för att de var speciellt passande för uppgiften, utan snarare för att de råkade finnas tillgängliga just då (Browning, 1992, s.165).

    Flera andra teorier om varför människor blir massmördare diskuteras, exempelvis Milgrams (1974) ökända auktoritetsexperiment där försökpersonerna ombads av en auktoritet att ge elektriska stötar till en skådespelare (vilket de inte visste) och hur många som faktiskt gav dödliga doser om auktoriteten sa det. (Dock varierade resultaten mycket beroende på olika omständigheter – t.ex. om försökspersonen såg offret/skådespelaren var det färre som löd auktoriteten och tvärt om). Browning (1992) diskuterar även Zimbardos (1971) Standford prison- experiment där försökspersonerna inom en mycket kort tid ballade ur och man fick avbryta experimentet. Poängen med dessa experiment (som fått mycket kritik) är att vanliga människor, med “rätt” förutsättningar (d.v.s. grupptryck och auktoriteter), väldigt lätt kan utföra brutala, till och med dödande, handlingar.

    Detta gällde också den absoluta majoriteten av polisbataljon 101, men 10-20 % av gruppen gjorde motstånd i varierande grad exempelvis genom att mygla, skjuta snett med mening, eller helt enkelt vägra (Browning, 1992). Det som de flesta medlemmar i bataljonen dock visar på är en ökande grad av känslolöshet, brutalitet och avtrubbning: många var äcklade och förfärade över sitt uppdrag att mörda judar i början, men vande sig så småningom. Det fanns dock vissa “nonkonformister” som lyckades behålla “moralisk autonomi” genom att på olika sätt helt undvika att mörda (Browning, 1992, s.127).

    I polisbataljon 101 finns framförallt, ur ett offer-bystander-förövare-perspektiv, förövare. Men en minoritet kan ändå ses som bystanders då de på olika sätt undvek att (aktivt) delta i massmordet (Browning, 1992). I den ungerska Förintelsen, som studerats av Palosuo (2008), fokuserar hon framför allt på offren, men också på en fjärde kategori, nämligen räddarna: de som aktivt agerade för att motverka massmordet såsom Raoul Wallenberg som räddade tusentals judar genom “administrativt motstånd” (Palosuo, 2008). Brown (2018; 2020) jämför kvinnliga förövare i Förintelsen och folkmordet på Tutsier i Uganda, och argumenterar för att vi måste kunna se också kvinnor som just “vanliga människor” med kapacitet att mörda, precis som de manliga förövarna i Brownings (1992) Ordinary men. Detta får mig osökt att tänka på inte alla män-debatten. Nej, alla män har inte våldtagit, men alldeles för många. Och alldeles för många kvinnor har erfarenheter av sexuella övergrepp. Det är inte monster som utför sådana övergrepp, utan helt _vanliga_ killar och män. Precis som medlemmarna i polisbataljon 101.

    Källor

    Adorno, T., Frenkel-Brunswik, E., Levinson, D. & Sanford, N. (1950). The Authoritarian Personality. New York: Harper and Brothers.

    Brown, S.E. (2020). “They Forgot Their Role”: Women Perpetrators of the Holocaust and the Genocide Against the Tutsi in Rwanda. Journal of Perpetrator Research, 3(1), 156-185. doi: 10.21039/jpr.3.1.34

    Brown, S.E. (2018). Gender and the genocide in Uganda. New York: Routledge.

    Browning, C.R. (1992). Ordinary Men. Reserve Police Battalion 101 and the Final Solution in Poland. New York: HarperCollins Publishers, Inc.

    Milgram, S. (1974). Obedience to Authority. New York: Harper & Row.

    Palosuo, L. (2008). Yellow Stars and Trouser Inspections. Jewish Testimonies from Hungary, 1920-1945. (Doktorsavhandling, Uppsala University Holocaust and Genocide Studies Publications, ISSN 1654-8558; 1). Uppsala: Uppsala universitet. Hämtad från http://uu.diva-portal.org/smash/record.jsf?pid=diva2%3A171484&dswid=-3582. 

    Zimbardo, P. (1972). The Stanford Prison Experiment: A Simulation Study of the Psychology of Imprisonment.

    , , , , , , ,

    I historiakursen jag läser på halvtid nu under sommaren via Mittuniversitetet (mitt fjärde universitet btw! Först Göteborg, sedan Lund, Linköping – som jag ju fortfarande är enrolled in och kommer fortsätta på till hösten med min lärarutbildning – och nu Mittuniversitetet i Sundsvall) har jag läst boken Ordinary men av Christopher Browning (1992). Browning (1992)…

  • Chockdoktrinen

    —

    by

    Alice Andrews
    in ,

    För lite mer än ett år sedan hittade jag tegelstenen Chockdoktrinen på Erikshjälpen i Lund och började läsa den. Sedan kom massa saker emellan, men i år bestämde jag mig för att läsa ut den en gång för alla. Det är alltså geniet Naomi Klein som skrivit denna fackbok, vars tes är att de neoliberala marknadspolicies (à fria marknadsvurmaren a.k.a. Milton Friedman) som drivits igenom i många länder från 70-talet fram till idag – från Chile till Kina till Polen till Sydafrika – har gjorts så genom medvetna “chockterapi-strategier” som Klein kallar det, alltså att man har exploaterat och utnyttjat (och i vissa fall till och med provocerat fram) chocker och kriser för att införa kontroversiella ekonomiska policies.

    Naomi Klein ger hopp i en hopplös tid – Opulens
    Chockdoktrinen : katastrofkapitalismens genombrott | Ordfront förlag

    Boken börjar med att redogöra för vad chockterapi är, alltså the literal one som användes av bl.a. den kontroversiella psykiatrikern Ewan Cameron på 50- och 60-talen under mycket tveksamma omständigheter i de s.k. Montreal-experimenten vilket betalades av CIA. Syftet var att liksom sudda ut patienters tidigare negativa tankemönster genom intensiva elchocker och “sensory deprivation” alltså att alla ens sinnen stryps till ett minimum, för att få “ett blankt papper” där man kan “börja om”. Många patienter upplevde istället s.k. retrograde amnesia, alltså att man glömmer saker man lärt sig som barn som t.ex. att gå och prata.

    Boken kommer sen in på Milton Friedman och hans Chicago School of economics, en laissez faire-vurmande marknadsälskande skola med målet att skapa en totalt fri marknad utan någon statlig inblandning. Klein kopplar sen ihop den bokstavliga chockterapin, alltså den som användes för att chocka patienter så till den grad att man kunde omdesigna dem, introducera något nytt och friskt på ett “blankt papper”, med den bildliga chockterapin (eller ja den är väl bokstavlig i en annan aspekt i för sig), eller chockdoktrin, som enligt Klein användes för att omvända sydamerikanska ekonomier från vänster till höger på 1970-talet. Hon tar Chile som exempel, där Pinochets kupp 1973 mördade den tidigare socialistiske presidenten Salvador Allende och tog makten, med repression, våld och förföljelse av vänsteraktivister som följd. Marknadsekonomiska policys infördes, ledda av chilenska ekonomer som läst på Chicagos universitets ekonomiska fakultet (finansierat a CIA) och som blivit undervisade av självaste Milton Friedman. Klein kopplar ihop den fysiska tortyren mot vänsteraktivister med ekonomisk chockterapi – alltså att införa marknadsekonomi mitt i chocken efter militärkuppen. Klein argumenterar alltså för att neoliberalism är en inherent våldsam ideologi, vars ekonomiska system kapitalism kräver någon typ av chock eller våld för att införas. (Uppfriskande att läsa denna tes eftersom högerfolk är väldigt snabba med att anklaga kommunismen för att ha skördat miljontals liv – vilket för övrigt inte ens är sant om en syftar på det ekonomiska system som Marx skrev fram, vilket aldrig ens existerat, utan kidnappats och satts felaktigt till verket av diktatorer som Mao och Stalin – utan att syna sin egen ideologi).

    Många skulle kanske hävda att marknadsekonomi införts på många ställen utan våld eller ekonomisk chockterapi, men detta argument bemöter Klein genom att redogöra för hur även Thatcher använde en slags mild “chockterapi” genom Falklandskriget, och för hur fria marknads-reformer i Bolivia möjliggjordes av en redan existerande ekonomisk kris och den amerikanska ekonomens Jeffrey Sachs charm.

    I nästa del av boken går Klein igenom ett antal länder och redogör för hur marknadsekonomiska reformer införts genom olika former av mer eller mindre våldsamma chockterapier. Hon skriver om Polen som pressades av IMF att införa marknadsekonomi på 90-talet (dvs, sälja av statliga tillgångar till skämtpriser, privatisera gruvor, avreglera priser mm mm), om liberaliserandet av Kinas ekonomi och protesterna på Himmelska Fridens Torg, om hur kampen mot apartheid i Sydafrika visserligen avskaffade apartheid men på bekostnad av införandet av marknadsekonomiska principer, om hur Sovjets fall och Yeltsins maktövertag möjliggjorde dagens ryska oligarker, och om hur Tigernationerna (dvs Taiwan, Hong Kong, Sydkorea och Singapore) tvingades sälja av statliga tillgångar till utländska, privata företag.

    Klein fortsätter sedan att diskutera vad hon kallar “Disaster Capitalism Complex”, dvs hur privata företag profiterar på katastrofer. Hon kommer sedan in på USA:s invasion av Irak 2003 vilket Klein beskriver som den hittills största implementeringen av ekonomisk chockterapi, då stats-ägda företag massprivatiserades vilket resulterade i massarbetslöshet vilket Klein argumenterar vad en medverkande faktor till att många arbetslösa sedan gick med i islamistiska grupper. Hon diskuterar svängdörrarna mellan näringslivet och politiken och om hur säkerhets- och militärföretag literally tjänar på krig.

    Detta var en mycket bra och lärorik bok, om än tung eftersom det är just en fackbok. Men en spännande sådan! Men man behöver vara koncentrerad när man läser, och kanske ha lite koll på ekonomi och ideologi för att förstå. Den är sprängfull av dubbel- och trippelkollade källor och referenser, och är alltså en solid kritik mot marknadsekonomi. Rekommenderar starkt!

    Det gjordes en dokumentär baserat på boken som en kan se på här. Så får en 700 facklitterära sidor i ett bekvämt 1,5 timmars dokumentärformat istället 🙂

    , , , , ,

    För lite mer än ett år sedan hittade jag tegelstenen Chockdoktrinen på Erikshjälpen i Lund och började läsa den. Sedan kom massa saker emellan, men i år bestämde jag mig för att läsa ut den en gång för alla. Det är alltså geniet Naomi Klein som skrivit denna fackbok, vars tes är att de neoliberala…

  • Lärande för hållbar utveckling skapar miljömedvetna konsumenter snarare än kritiska medborgare

    —

    by

    Alice Andrews
    in ,

    Min senaste tenta i min KPU (kompletterande pedagogisk utbildning) har (i reviderad version) blivit publicerad på nättidningen Skola och samhälle! Sicken ära. Skriver kritiskt om lärande för hållbar utveckling och hur individfokuserat det är. Här är texten:

    Sedan statens offentliga utredning Lära för hållbar utveckling kom 2004, har hållbar utveckling varit en självklar del av skolans verksamhet. Idag finns dessutom en uppsjö av lektionsupplägg att tillgå för lärare som ska implementera kursplanerna där hållbar utveckling är centralt, såsom WWF:s catch:iga material “Gröna jeans — att påverka miljön när du handlar kläder” eller “Kalasmiddag — ditt val spelar roll!”. Dessa lektionsupplägg är i linje med skolans uppdrag att lära elever att ta ansvar för miljön, ge dem förståelse för hur den individuella livsstilen påverkar planeten och just lära för hållbar utveckling. Men vad är det för typ av lärande egentligen? Vilken roll är det elever konstrueras till att ta i lärande för hållbar utveckling?

    Under en geografilektion fick niorna jag vikarierar i SO för i uppdrag att räkna ut sitt ekologiska fotavtryck via WWF:s klimatkalkylator, och sedan resonera i smågrupper kring vad de kunde göra för att minska Sveriges och andra rika länders alldeles för stora klimat- och miljöpåverkan. När jag gick runt och lyssnade på diskussionerna slogs jag av hur fokuset uteslutande var på individen och dess ansvar. Eleverna uppgav att en borde flyga mindre, sopsortera mer, köpa mer ekologiskt och närproducerat, klimatkompensera och ge pengar till miljöorganisationer — åtgärder som kretsade kring att individen skulle ta ett större ansvar i sin konsumtion. Inte en enda elev tänkte utanför den boxen. Att en hade kunnat sätta press på politiker och företag för att förändra de strukturer och ekonomiska styrmedel som gör ohållbara aktiviteter möjliga från första början, exempelvis genom arrangerandet av demonstrationer, namnunderskrifter, aktioner eller strejker, fanns inte i deras värld. Jag försökte med frågor som “okej, men om en tänker utanför individen, hur kan en agera politiskt för att förändra?” vilket fick några att föreslå att en kunde rösta i valet, men utöver det handlade diskussionerna uteslutande om just, för att citera utredningen från 2004, “individens delaktighet och ansvar”.

    Enligt den socialkonstruktivistiska tänkaren Michel Foucault är kunskap och makt omöjliga att särskilja: i definitionen av vad kunskap är (och inte är), och vad som är värt att veta (och inte veta) utövas makt. Den här maktaspekten osynliggörs ofta i pedagogiska sammanhang, som om lärande skedde i något slags socialt vakuum. I själva verket bygger kursplaner och styrdokument på vissa (dominanta) föreställningar om vad kunskap och lärande är, och vilken kunskap som är värd att förmedla. För att återkomma till utredningen “Att lära för hållbar utveckling”, så instämmer den exempelvis okommenterat i Brundtlandrapportens definition av hållbar utveckling från 1987, nämligen sådan utveckling som kan tillfredsställa nutida generationers behov utan att riskera framtida generationers möjligheter att tillfredsställa sina. Att hållbar utveckling överhuvudtaget är möjligt tas för en oantastlig sanning, liksom i skolans övriga styrdokument och annat utbildningsmaterial (såsom WWF:s lektionsupplägg). Den nuvarande definitionen av hållbar utveckling döljer de ideologiska spänningarna och de inneboende motsättningarna som faktiskt finns mellan ekonomisk tillväxt och ekologisk hållbarhet. Att “lära för hållbar utveckling” — eller som i den beskrivna klassrumssituationen testa sitt ekologiska fotavtryck med WWFs klimatkalkylator — är alltså långt ifrån neutralt eller oproblematiskt och skulle med Foucauldianska termer kunna kallas för en typ av environmentality: ett subtilt och sofistikerat styrande (conducting) av skolelever i att agera (conduct) på ett visst sätt i förhållande till miljö och klimat.

    Det lärande för hållbar utveckling som ofta möjliggörs i den svenska skolan är det där eleverna, exempelvis utifrån ett ekologiskt fotavtryck-test, reflekterar över vad de skulle kunna göra för att minska detsamma. Men när de resultat eleverna får är riggade på förhand utifrån vissa (dominanta) idéer om hållbar utveckling är det svårt för eleverna att föreslå andra åtgärder för att minska sin påverkan än just de individcentrerade. De kategorier som WWF anger som möjliga att förbättra sitt ekologiska fotavtryck inom, utgår alla från individen och dess konsumtion: vilken transport en väljer, vad en äter, hur en bor, hur en sparar pengar och vad/hur en konsumerar. En skolstrejk för att genomdriva att skolan slutar servera nötkött skulle kanske göra lika stor skillnad som om alla elever minskade sin köttkonsumtion enskilt, men några sådana politiska handlingar som en strejk föreslås varken av WWF eller av eleverna.

    Lärande för hållbar utveckling är numera en självklar del i skolans verksamhet, men vilken slags lärande är det egentligen, och vilken roll i hållbar utveckling är det elever konstrueras till att ta? I flera olika studier av utbildning om, och material för, hållbar utveckling som används i svenska skolor (såsom just WWF:s lektionsmaterial) har det fastslagits att fokuset ligger just på individen och att den konstrueras till att vara en teknologiskt lösningsorienterad och medveten konsument som gör miljövänliga val. Klimatförändringar och andra miljöproblem skrivs fram som att de går att lösa med hjälp av teknologi och individuell konsumentmakt, vilka båda är grundstenar i det postpolitiska perspektiv som präglar (utbildning för) hållbar utveckling.

    Den politiska tänkaren Chantal Mouffe menar att detta postpolitiska förhållningssätt är symptomatiskt på en neoliberal ideologi som premierar individuella val framför kollektiva lösningar, vilket avpolitiserar hållbarhetsfrågor och döljer strukturella orättvisor.

    I kombination med kunskapens tilltagande instrumentalisering är det därför inte konstigt att eleverna i den beskrivna klassrumssituationen inte kunde tänka bortom individuella lösningar och konsumentmakt. När kunskap, eller specifikt kunskap för hållbar utveckling, i allt högre grad blir ett instrument för att upprätthålla marknadsekonomin under skydd av en grön täckmantel så kan vi fortsätta producera och konsumera — så länge vi gör det “hållbart”. Att vara en ifrågasättande, kritisk och politiskt aktiv elev som initierar strejker och aktioner bidrar ju inte till marknadsekonomin (kanske snarare utgör ett hot mot densamma), till skillnad från miljömedvetna konsumenter.

    Alice Andrews, vikarierande (soon-to-be) legitimerad SO-lärare intresserad av hållbarhet, hållbarhetsvetare med en masterexamen i environmental studies intresserad av pedagogik.

    , ,

    One response to “Lärande för hållbar utveckling skapar miljömedvetna konsumenter snarare än kritiska medborgare”

    1. Mami Avatar
      Mami

      Grattis. Artikeln har kommenterats också.

    Min senaste tenta i min KPU (kompletterande pedagogisk utbildning) har (i reviderad version) blivit publicerad på nättidningen Skola och samhälle! Sicken ära. Skriver kritiskt om lärande för hållbar utveckling och hur individfokuserat det är. Här är texten: Sedan statens offentliga utredning Lära för hållbar utveckling kom 2004, har hållbar utveckling varit en självklar del av skolans verksamhet.…

  • lärar-Alice rapporterar från en bra jobbdag

    —

    by

    Alice Andrews
    in ,

    Åh, idag har jag haft en sån bra dag. Torsdagar är vanligtvis mina “värsta” dagar på jobbet för att jag har fyra lektioner varav den sista är en timme och tjugo minuter, fram till 15.30, och är med min tuffaste klass med många barn med olika behov och ganska mycket stök. Men min lektion med 9A (som var på plats i skolan) var jättetrevlig, de fortsatte jobba med sina enskilda uppgifter och jag hotade dem med att jag skulle ge dem fem minuters frånvaro för varje gång jag behövde säga till vilket resulterade i att de jobbade på tysta som möss (i tisdags hade det varit lite stökigt). Hann hjälpa alla som behövde hjälp, läsa igenom deras texter och ge konstruktiv feedback och dessutom snicksnacka om ditten och datten.

    Sen på mina lektioner med åttorna så hade jag genomgång om näringsgrenar: jordbrukssektorn, industrisektorn och service- och tjänstesektorn, med tillhörande quiz och diskussionsuppgift. En av frågorna i quiz:et var “Ge exempel på en tjänst som INTE produceras i Sverige” vilken många hade svårt för – alla tjänster produceras väl typ i Sverige!? Till en person vars hemland inte är Sverige (vilket den berättade förra veckan) – och som för övrigt har koncentrationssvårigheter och kan vara rätt stökig men som ändå ligger mig varmt om hjärtat – sa jag: “men fundera på om det finns personer som arbetar med nån service i ditt hemland, som inte finns här i Sverige?” och personen kunde på en sekund nämna “parkeringshjälpare”, eller personer som hjälpte till att parkera, och också personer som hjälpte till att tanka. Wow! Hen hade fattat grejen med vad tjänstesektorn är, och kunde dessutom koppla in sina personliga erfarenheter för att exemplifiera kunskapen. Och själv kunde jag i realtid applicera det jag läst kvällen innan i min kurslitteratur för KPU:n – läser nu en kurs i didaktik – om så kallad “interkulturell kompetens”, det vill säga att i sin undervisning uppvärdera och använda det faktum att Sveriges klassrum i ökande grad har så många barn med olika bakgrunder och kulturer och att empower:a de elever som kanske lätt kan uppfattas som dumma fastän de bara inte är helt med på språket för att deras modersmål är något annat – de kanske till och med är både två- och trespråkiga men blir ändå lätt dumförklarade. Här fick eleven istället chans att använda sina personliga erfarenheter och dessutom fattade den! Go känsla.

    Och sen innan min sista lektion snicksnackade jag med åttorna i korridoren, byggde relationer och snackade om annat än plugg och en av dem sa att hen inte lärt sig så här mycket som hen lärt sig hittills på terminen på hela förra terminen, och att jag var en bättre SO-lärare än den förra. Taskigt mot min kollega haha, men jag blev så glad! Positiv respons och beröm från ens elever tackar en ju och tar emot och smälter till en glad pöl när en får <3 Och själva lektionen, som jag annars lite fruktar för att det som sagt är en en timme och tjugominutare sista lektionen med en stökig klass på 25 ungar, gick också bra (vilket kan ha haft att göra med att ganska många var borta), men genomgången gick utmärkt och alla hängde med – till och med de cool längst bak – och trots att klockan var över tre en torsdag eftermiddag kunde de diskutera.

    En riktigt bra jobbdag med andra ord. Firade med nåt så radikalt som en öl på den lokala Tullen runt hörnet direkt efter att jag slutat. Hann till och med catch:a de sista solstrålarna. 🙂

    One response to “lärar-Alice rapporterar från en bra jobbdag”

    1. Carina Avatar
      Carina

      Kul att läsa vad du pysslar med och grattis till ditt lärarjobb. Du verkar kunna använda din utbildning på det bästa sättet; att lära andra och förmedla kunskap! Hejja dig Alice! Kram //Carina

    Åh, idag har jag haft en sån bra dag. Torsdagar är vanligtvis mina “värsta” dagar på jobbet för att jag har fyra lektioner varav den sista är en timme och tjugo minuter, fram till 15.30, och är med min tuffaste klass med många barn med olika behov och ganska mycket stök. Men min lektion med…

  • Wild Swans

    —

    by

    Alice Andrews
    in ,

    Jag har läst bok igen. Den här gången Wild Swans: Three daughters of China av Jung Chang.

    Wild Swans: Three Daughters of China: Amazon.co.uk: Books

    Om jag bara hade dömt boken efter omslaget, hade jag nog knappt ens öppnat den. In fact had jag redan gått igenom bokhyllan på gården i Uppsala, och inte ens fastnat en sekund för den här. Men sedan rekommenderade Daisy mig att läsa den (och jag rekommenderade henne att läsa Alex Hayley’s Roots som också fanns där), så då gjorde jag slag i saken. Och det är denna tegelsten värd!

    Boken är en familjekrönika, alltså inte en fiktiv historia, men den är skriven som om det vore en roman. Det handlar om Jung Chang själv, och hennes mamma och mormor. Den börjar med hennes mormor, Yu-fang, som föddes år 1909. Två år senare (1911) störtades Manchu-imperiet och warlords tar över. Vid den här tiden höll den fruktansvärda traditionen att binda flickors fötter på att försvinna men i nordöstra Kina, där Jung Changs mormor bodde, fanns traditionen emellertid kvar – och hon blev en av de sista vars fötter bands. För de som inte vet ansågs små fötter vara otroligt vackra, och de kunde till och med betyga en klassresa för fattigare flickor om de med hjälp av sina vackra små fötter kunde giftas bort till någon rikare man. Bundna fötter var dock så fruktansvärt och smärtsamt att en inte ens kan föreställa sig. När flickan var liten – och helst på vintern eftersom en då inte kände smärta lika mycket – bröts helt sonika både hennes fotrygg, för att kunna vika foten på mitten, och alla tår, för att kunna vika in dom under fotsulan, och sedan bands alltihopa i stora paket för att hålla de brutna lemmarna på plats. Detta resulterade såklart – utöver fruktansvärd smärta vid bindningen och sedan kronisk smärta resten av livet – i att kvinnorna varken kunde gå eller stå ordentligt. För Jung Changs mormor innebar det att hon ansågs vara en skönhet, men hon blev inte gift utan en s.k. concubine till en warlord, en slags officiell älskarinna som hade lägre status än hans fru. I praktiken blev hon fånge alldeles ensam i ett hus, utöver tjänstefolket, utan visiter från warlord:en på flera år. Men han gjorde henne med barn, och det är Jung Changs mamma.

    Nästa del i boken handlar alltså om Jung Changs mamma, som föddes 1931. Det är också detta år som Japan invaderar Manchuria, dvs nordöstra Kina (år 1927 hade Kuomintang, Kinas nationalistiska parti, lyckats ena nästan hela Kina). Jung Changs mamma, Bao Qin, växer upp i takt med att 4 maj-rörelsen 1919, som inspirerats av västerländska marxistiska och anarkistiska ideologier, mynnar ut i den kinesiska kommunistiska revolutionen 1946-1949. Vid femton års ålder, år 1946, börjar Bao Qin arbeta för revolutionen med det kommunistiska partiet och den Röda armén, och hennes liv präglas alltså av kommunismen som till en början är full av hopp och löften om rättvisa och socialism.

    Den sista delen handlar om Jung Chang själv, som föds 1952, då Kommunistiska Partiet enväldigt härskar över Kina (och gör än idag), med Mao i spetsen. Också Jung Chang är till en början uppslukad av kommunismen, och tack vare sina föräldrars idoga arbete för Partiet är hon också ganska högt uppsatt. Men i takt med att Maos kommunism blir allt mer hänsynslös och våldsam, börjar Jung Chang långsamt att ifrågasätta. Men det är farligt.

    Hörrni, det här är en så bra bok som jag lärde mig så väldigt mycket från. Jag har aldrig tidigare läst om Kinas historia, och det är ändå världens största land sett till befolkningsmängd. Och alltså världens största diktatur. Jag hade vag koll på allt som nämndes, men aldrig tidigare har Maos kommunism och dess fruktansvärda konsekvenser blivit så levande. Läs den här boken för 17!

    One response to “Wild Swans”

    1. Mami Avatar
      Mami

      Jag ska kolla om den finns som ljudbok

    Jag har läst bok igen. Den här gången Wild Swans: Three daughters of China av Jung Chang. Om jag bara hade dömt boken efter omslaget, hade jag nog knappt ens öppnat den. In fact had jag redan gått igenom bokhyllan på gården i Uppsala, och inte ens fastnat en sekund för den här. Men sedan…

  • Roots – Alex Haley (1976)

    —

    by

    Alice Andrews
    in , , ,

    Har läst Alex Haley’s Rötter.

    Rötter – Alex Haley (1976), originaltitel: Roots – The Saga of an American Family

    Rötter rekommenderade mamma för mig för länge sedan, och i dessa tider av Black lives matter tyckte jag det var passande att läsa den. Jag läste ut den på mindre än tre dagar för den var så bra. Den handlar om Kunta Kinte, en gambiansk man av mandinka-folket född på mitten av 1700-talet som blir tillfångatagen av slavjägare och skeppad till Amerika under fruktansvärda, inhumana förhållanden. Jag kan inte ens föreställa mig hur fruktansvärt det var, men Haley porträtterar det bra (läste att han gjort den resan med ett lastfartyg, tagit av sig naken och gått ner i lastutrymmet på båten och sovit alla tio nätter där för att riktigt känna hur det kändes – även om det under triangelhandeln var så trångt att människorna var tvungna att ligga som sillar, fastkedjade i sin egen avföring under flera veckor). När Kunta kommer till amerikanska södern försöker han först rymma flera gånger, men blir så småningom kuvad till lydnad. Han är den enda bland slavarna han bor med som är född i Afrika, så de tycker han är konstig, och han själv tycker det är sorgligt hur de Amerika-födda svarta inte känner till sin bakgrund, sin kultur och sina seder. Själv är han stolt över sitt ursprung, och det är viktigt för honom att föra det vidare. Vilket han också gör, så andra hälften av boken följer Kuntas barn, barnbarn och barnsbarnsbarn ända fram till Alex Haley själv. Genom generationerna får en ta del av hur fruktansvärt slavarna behandlas, hur rasismen som ännu idag finns kvar har sin rot i detta fruktansvärda, hur familjehistorien berättas från far till son och mor till dotter, hur släktkrönikan går i arv, liksom trauma.

    Det är en plikt att vi som inte har någon erfarenhet av rasism, vi som till skillnad från svarta som medvetandegörs om sin hudfärg sedan barnsben kanske inte ens reflekterat över vår hudfärg och hur den gett oss och kommer att ge oss privilegier, bildar oss själva om rasism. Vi måste var aktiva antirasister, och då krävs det att vi förstår och tar in det ohyggliga som skett och fortfarande sker. Det är estimerat att omkring 12 miljoner människor kidnappades från Afrika under de fyra sekel då slavhandeln ägde rum, men alla kom inte fram eftersom resan över var under så fruktansvärda förhållanden att 1-2 miljoner dog. Dessutom dog många även i slavräder och mord, och dagens rasism som är ett direkt resultat av slavhandeln bär också ansvaret för oräkneliga svarta och bruna människors liv. Den här boken är ett sätt att bilda sig, att försöka förstå, även om det är omöjligt. Läs!

    Andra böcker på ämnet rasism, som jag också läst och rekommenderar, är exempelvis:

    Vända hem – Yaa Gyasi. Också en generationsroman som börjar i Afrika på 1700-talet och slutar i USA i modern tid. Om två tvillingar varav den ena blir skeppad som slav till Nya världen, och den andra stannar i nuvarande Ghana, och om hur trauma går i arv, generation efter generation. Skrev om den 2019.

    Collective Amnesia – Koleka Putuma. En fantastisk poesisamling av en sydafrikansk ung, queer och svart kvinna. Om feminism, rasism, queerhet och trauma som går i arv. Blev mycket drabbad av den här boken. Jag tänker speciellt på en dikt som heter “Water”, som handlar om hur svarta ofta retas för att vara rädda för vatten eller inte kunna simma. Här är ett utdrag:

    Yet every time our skin goes under
    It’s as if the reeds remember that they were once chains
    And the water, restless, wishes it could spew all of the slaves and ships onto shore
    Whole as they had boarded, sailed and sunk
    Their tears are what have turned the ocean salty,
    This is why our irises burn every time we go under.

    Läs hela dikten här

    Assata: An autobiography – Assata Shakur. Assata Shakur är USA:s most wanted woman. Hon anklagades för att ha skjutit en polis och hamnade i fängelse. Innan dess var hon aktiv i Svarta pantrarna, och en sann aktivist för feminism, antirasism och socialism. Hon lyckades dock fly från fängelset och lever än idag i exil på Kuba. Hennes självbiografi är otroligt bra och jag strök under massor av grejer. Läs!

    En halv gul sol och Americanah – Chimamanda Ngozi Adichie. Den förstnämnda skildrar 60-talets Nigeria och det inbördeskrig som utbröt där när Biafra vill bli självständigt. Otroligt drabbande bok (även om det tar ca 150 sidor innan en kommer in) där en lär sig mycket om Nigerias historia. Den andra handlar om hur en svart nigeriansk kvinna kommer till USA för att studera och hennes upplevelse kring det. Också otroligt bra. Skrev om En halv gul sol 2018.

    Niceville – Katherine Stocket. 1960-talet i Mississippi, om en svart hemhjälp och en vit journalist. Om white saviour complex, rasism, ärvda trauman och vänskap. Obs, författaren är dock vit. Skrev om den 2013.

    En droppe midnatt – Jason Diakité. Jason “Timbuktu” Diakités typ självbiografi, även om den är skriven på ett roman:igt sätt. Om att vara brun, ha en svart pappa och en vit mamma, växa upp som brun i Lund på 80-talet, om rasism och trauma som går i arv. Skrev om den 2018.

    Böcker jag vill läsa:

    Why I’m No Longer Talking to White People About Race –
    Reni Eddo-Lodge.Om rasism och white privilege. Har beställt den från adlibris nu!

    Don’t call us dead – Danez Smith. En annan drabbande diktsamling på ämnet. Har beställt!

    Freedom is a constant struggle – Angela Davis. Legenden, akademikern, aktivisten och feministen Angela Davis reflektioner kring rasism.

    Black skin, white masks – Franz Fanon. En annan klassiker om svart identitet och rasism.

    Autobiography of Malcolm X som faktiskt skrevs av Alex Haley som alltså också skrev Roots.

    Your silence will not protect you – Audre Lorde. Audre var svart, queer och kvinna och hennes diktsamling är färgat av det. Vill läsa!

    , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

    Har läst Alex Haley’s Rötter. Rötter – Alex Haley (1976), originaltitel: Roots – The Saga of an American Family Rötter rekommenderade mamma för mig för länge sedan, och i dessa tider av Black lives matter tyckte jag det var passande att läsa den. Jag läste ut den på mindre än tre dagar för den var…

  • 8 mars: innan corona nådde Sverige

    —

    by

    Alice Andrews
    in , ,

    För några dagar sedan var det 8e mars och det firade vi med buller och bång. Ta natten tillbaka i Malmö på lördagen den 7e, och sedan demo (som dock polisen störde rätt mycket) i Lund den 8e. Här kommer bilder! 🙂

    TNT
    Hade sällskap av Paulina och Ronja!
    var underbart (:
    Fint med svarta flaggor och regnbågsflaggor. Kändes som majoriteten där var queer 🙂
    Ljudbilen!
    Jag och gullig person<3
    Dagen efter: marsch på 8e mars!
    Curtesy of Vanessa som var DJ 🙂
    Curtesy of Molly som råkade fånga denna på oss hehe
    Jag höll ett tal å min iranska väns vägnar, hon var kritisk mot regimen och ville vara anonym av säkerhetsskäl
    Så bar det av!
    Polisen var super-ettrig 🙁
    Vi slutade dock på topp – ljudbilen var tvungen att åka för vi fick inte ha kvar den (och jag åkte med för att stötta föraren) men vi samlades nära istället så slut-talen kunde höras ändå 🙂
    Min grymma gf framförde “Un violador en tu camino” med ett gäng <3

    Klart slut! Härliga tider det var innan corona-paniken drabbade Sverige <3

    , ,

    One response to “8 mars: innan corona nådde Sverige”

    1. Mami Avatar
      Mami

      Helt klart före Corona.
      Verkar ha varit väldigt roligt och en oerhörd gemenskap.

    För några dagar sedan var det 8e mars och det firade vi med buller och bång. Ta natten tillbaka i Malmö på lördagen den 7e, och sedan demo (som dock polisen störde rätt mycket) i Lund den 8e. Här kommer bilder! 🙂 Klart slut! Härliga tider det var innan corona-paniken drabbade Sverige <3

  • STHLM

    —

    by

    Alice Andrews
    in , ,

    Så jag är i Stockholm!! På Marx-konferens. Temat är nämligen climate change, och en av mina idoler Andreas Malm är en av huvudtalarna. Han råkar även vara programansvarig för human ecology-mastern i Lund, vilken Paulina, George, Paco, Lise, Ronja m.fl. som jag känner går, så de är tjenis med honom vilket gör mig starstruck haha. Hur som, hans föreläsning imorse var SKITBRA. Så inspirerande. Han pratade om hans kommande bok “How to blow up a pipeline” och han frågar sig: hur länge ska klimatrörelsen vara snäll och trevlig och foglig, innan den radikaliseras? Han pratade om hur de ickevålds-rörelser mycket av miljörörelsen hela tiden referar till inte alls var särskilt fredliga: property destruction var t.ex. en av grundpelarna i suffragettrörelsen (efter att de provat alla ickevåldsamma medel) (obs, ingen människa blev någonsin skadad), och slaveriet hade aldrig kunnat avskaffas endast genom fredlig sittstrejk på åkrarna eller matvägran, det skulle bara lett till tidigare död för slavarna. Nej, båda dessa tongivande social movements använda faktiskt våld i viss mån. Men som sista utväg. Andreas tes var i princip att vi kommer inte komma någon vart genom att blockera vägar ha fredagsstrejker, för det hotar inte ExxonMobile, Shell, BP och de andra fossiljättarna. De måste frukta oss om vi ska komma någon vart. Fredliga klimatrörelser så som XR och FFF gör inte fel, de gör tvärtom sitt jobb väldigt bra, argumenterade Andreas, men de kan inte vara det mest radikala. Snarare ska de utgöra det som drar den stora massan som öppnar upp för den “radikala flanken”, dvs property destruction. De som blow up pipelines.

    Sen lyssnade jag på Sonia Guajajara som leder urfolkets kamp i Brasilien mot storkapitalet som hugger ner regnskogen. Också mycket inspirerande. Jag lyssnade sen på Costas Lapavistas som sa en del grejer jag höll med om (vänstern ägnar sig alldeles för mycket åt identitetspolitik och har tappat arbetarklassen) men också en hel del jag inte höll med om (att det är möjligt att decouple growth och CO2 emissions t.ex.) men det var uppfriskande och pragmatiskt att höra. Därefter var jag trött och gick hem. Egentligen ville jag se sista grejen, Kajsa Ekis Ekman intervjua Costas Lapavistas, men det var knökfullt så jag såg ingenting. Så nu har jag precis kommit “hem” till Gustavs lägenhet i Hökarängen. Blir riktigt sugen på att flytta till Stockholm när jag är här – det är ju en så fin stad och det finns mycket natur och mycket som händer. Synd bara att det är stört omöjligt att hitta en säker bostad. Står en i bostadskö (som jag gör sen ca 4 år tillbaka) hamnar en bara längre och längre bort från att faktiskt få en lägenhet, eftersom antalet köande ökar i takt med att hyresrätter minskar (för de görs om till bostadsrätter). Ahja, om tjugo år kanske jag har en chans till en etta nånstans och vem vet vad jag gör då i livet? 😉

    Jag kom hit till Stockholm redan torsdag kväll, och fixade middag till Gustav som tack för att han hostar mig. Vi pratade om poesi och litteratur hela kvällen (han har precis flyttat hit från Gbgay och börjat skrivarlinjen). På morgonen kom Paulina också hit, hon har blivit av med sitt pass och var tvungen att åka till ambassaden för att fixa nytt och passade på att göra det under Marx-konferensen, och vi hade en jättehärlig dag ihop. Promenad på söder för min del medan hon var på ambassaden (från Götgatsbacken till Horsntull, den promenaden kan jag vid det här laget), plugg på ett kaffe-place, sen en öl på Marx-konferensens inledning, och sedan middag och häng hemma då vi hade lägenheten för oss själva vilket kändes som att vara på semester/bo på hotell pga storstad, stor lägenhet utan roomies, 180-säng (Gustav sov hos sin partner) och fredag haha.

    , ,

    One response to “STHLM”

    1. September 2023 – Alice Andrews

      […] idoler. Hösten 2019 hörde jag henne framföra sin dikt “Europa” i en källarpub efter Marxkonferensen och var tagen, och nu var jag lika tagen (trots att lokalen absolut hade mer att […]

    Så jag är i Stockholm!! På Marx-konferens. Temat är nämligen climate change, och en av mina idoler Andreas Malm är en av huvudtalarna. Han råkar även vara programansvarig för human ecology-mastern i Lund, vilken Paulina, George, Paco, Lise, Ronja m.fl. som jag känner går, så de är tjenis med honom vilket gör mig starstruck haha.…

  • BERLIN

    —

    by

    Alice Andrews
    in , , ,

    Förra veckan var jag i Berlin med Extinction Rebellion. Jag åkte på söndag kväll från Lund, tog nattbussen tillsammans med Lisa, och på måndag-morgonen var vi framme i denna underbara stad.

    Vi tog oss till Ronja, hon har figurerat här i bloggen innan, t.ex. när jag var på Skogsfesten, som bodde ungefär på andra sidan stan (nordöstra) från ZOB-stationen (västra) där alla Flixbussar stannar. Jag mindes var tunnelbanan låg i förhållande till stationen sedan tidigare vistelse i Berlin, kände mig mycket stolt! 🙂

    Innan vi kom hem till Ronja så stannade vi på Denns, en bio-supermarket som även finns i Österrike (en sådan låg utanför där mamma bodde) och köpte med oss massa frukostmat. Nadja, som hae anlänt redan kvällen innan, öppnade för oss och så avnjöt vi frulle tillsammans med henne. Var rätt trötta och slitna, men nu var det dags att ge sig ut på barrikaderna!

    Så det gjorde vi.

    Målet var Siegessäule (typ segermonumentet) som står i mitten av Großer Stern, en eeeenooooorm fem-vägs-rondell i Tiegarten-parken i centrala Berlin. Där hade nämligen XR blockerat sedan tiiiidig morgon på måndagen (tror fösta rebellerna var där vid 02/03 redan).

    Här har vi segermonumentet, omringat av fredliga XR-aktivister!

    Vi letade efter Robin, Erik och Anthony som hade anlänt redan på lördagen och varit med på aktionsträningar och citizens’ assemblies etc innan själva aktionsveckan inleddes på måndagen. Vi hittade till vårt camp! Fatta att där vi sitter på den här bilden brukar det annars vara 4-filig väg full av bilar på väg in eller ut ur denna enorma rondell.

    Här ovan syns Lisa (liggande), hon går i min klass och är från Tyskland. Och så Robin till vänster, som också går i LUMES fast började i år, han är från Tyskland/Frankrike. Och så Erik, från Göteboooorg. Han läser juridik. 🙂

    Just det, Paulina anlände ju även på måndag morgonen, precis som jag och Lisa. Hon fick agera min och Lisas huvudkudde. Viktigt att vara bekväm i blockad 🙂

    Jag och Erik och Paulina tog en promenad runt rondellen för att lyssna på tal. Det enda vi förstod var “blockad” haha (det var på tyska). Men här ser ni hur enorm rondellen är, med så många filer. Fatta att vi blockerade hela den fredligt i över 50 timmar!!! 😀

    När solen började gå ner blev det såklart kyligt. Då körde vi igång en omgång Ninja-leken, och det var så otroligt kul och beroendeframkallande och fint eftersom folk blev inspirerade och ville vara med hela tiden. Mycket bra sätt att hålla sig varm och positiv i blockad 🙂

    Framåt sju-tiden var våra krafter dock slut och vi började dra oss hemåt. Fast vi tog vägen förbi Potsdamer Platz, där en annan blockad ägde rum samtidigt. Samtidigt stannade folk vid Siegässeule över natten för att hålla blockaden. Mycket tappra rebeller!!!

    På Potsdamer platz var det riktigt bra stämning. Där kändes det på något sätt tydligare att vi blockerade något – för i rondellen så hade polisen spärrat av alla vägar in till rondellen någon kilometer bort, så det kom aldrig några bilar eftersom polisen styrde om all trafik. Så det kändes mest som att ha en enorm picknick med massa performance och dans och sång och sånt. Men på Potsdamer platz så var trafiken mycket närmare, så en kunde se och känna hur den allmänna ordningen blev disrupted på ett annat sätt. Dessutom var det lite feststämning där eftersom det nu var kväll och det var DJ:s där.

    Riktigt mäktigt. Potsdamer platz-blockaden hölls långt in på natten, fram till tidig morgon på tisdagen då polisen började avlägsna aktivister. De fick använda lyftkranar och gud vet allt, eftersom XR hade placerat små hus och sånt på vägen haha.

    Själva stupade vi i säng efter middagen som jag och Paulina hade fixat på måndagskvällen (tacos!), trötta efter bussresor och en hel dags blockerande. På tisdagen vaknade vi till ett gråare och regnigare väder tyvärr, men ut på barrikaderna igen skulle vi. Har dock tyvärr inte lika mycket bilder från tisdagen. Eftersom Potsdamer platz inte längre var blockerad återvände vi till Siegässeule, som flera rebeller hållit över natten (imponerande). Tydligen hade polisen vid flera tillfällen hotat om att avlägsna och bryta blockaden, men inget hade hänt. För att hålla humöret uppe i regnet blev det mycket dans till samba-trummor och DJ:s. Vi deltog även i en swarming-aktion, dvs att en grupp aktivister avlägsnar sig från main-blockaden och gör aktioner autonomt någon annanstans. Vi blockerade en väg i korta intervall (bara ett par minuter) en bit från parken, och sjöng sånger för bilisterna haha. Det var den här vi sjöng –>

    Mycket catchy! Sen när vi kom tillbaka till main-blockaden vid Siegässeule så hade polisen blivit lite mindre tålmodig. De hade börjat avlägsna folk från två av de fem vägarna in i rondellen för att öppna upp så att lite biltrafik kunde passera. Den nordiska falangen, som blockerade en egen väg, steppade alltså upp sitt blockad-game.

    På bilden här ovan ser en i bakgrunden alla polis-vansen och hur de börjat avlägsna folk från blockaden där borta. Nästa blockad, som alltså var den nordiska och som syns i förgrunden, började då sjunga tillsammans för att de-eskalera situationen. Det var väldigt fint att bevittna. Sedan satte sig folk på vägen för att visa att vi tänker inte flytta på oss. De flesta Lunda-rebeller var med i sitt-blockaden, men jag, Anthony, Nadja och Milena (som hade anlänt på morgonen) skippade detta av olika anledningar, så vi tog hand om folks telefoner ifall det skulle bli tal om arrestering. Anthony har inget europeiskt medborgarskap, och ville inte gamble:a med sin rätt att vara i EU och studera, och jag, ja jag är livrädd för poliser och närkontakt med dem haha, så därför valde jag att inte delta i sittblockaden. Jag är traumatiserad från en annan aktion jag deltog i för typ två år sedan, då några ungdomar skulle utvisas till Afghanistan och vi försökte stoppa bussen som skulle köra dem från förvaret till flygplatsen. Då satt vi i kedja, dvs armkrok, för att hindra bussen från att åka. Det var fredligt, men i lagens namn läknas att sitta i kedja som icke-fredligt. Det var det mest konfrontativa jag deltagit i hittills, och polisen var så sjukt brutala då. För att få en att flytta på sig så tog de ett extremt smärtsamt handgrepp som böjer på handleden så att det känns som den ska brytas, och ja, då är du tvungen att göra som polisen säger. Jag hade ont i flera dagar efteråt. Det var många som fick väldigt ont, och många som fick panikångest på plats, både av polisens repression men också av hela situationen, att se hur dessa tonåringar tvingades in i en buss på väg till sin död och inse hur maktlös en är. Så ja. Traumatiserad från den händelsen undviker jag helst närkontakt med polisen och satt alltså bredvid blockaden tillsammans med Anthony och dokumenterade istället 🙂

    Blockaden hölls hela resten av dagen, även om två av de fem vägarna öppnats upp, och vi stannade till sent och dansade och umgicks innan det var dags att gå hem och vila upp sig.

    På onsdagen, dagen för hemfärd, vaknade jag sjuk. Vår buss gick vid 13.45 men jag stannade hemma på morgonen och vilade. Hade lite feber. Och nu, väl hemma i Lund igen, har jag gått igenom följande faser av sjuk: ont i halsen, hosta, heshet, tappat rösten. Är fortfarande på dag tre av sista fasen. Tappade rösten i söndags (var väldigt hes i lördags) och kan inte mer än viska fortfarande. Har aldrig hänt förut. Väldigt märklig upplevelse att inte kunna prata. Hoppas verkligen jag får tillbaka rösten snart. Häller i mig te med honung känns det som.

    I Berlin fortsatte blockaderna hela resten av veckan, och vissa affinity-groups håller nog fortfarande på. Tusentals personer deltog, och sju stora, strategiska mål blockerades vid olika tillfällen under veckan. Dessutom genomfördes en mängd små blockader och andra aktioner autonomt.

    Det är fantastiskt att vara en del av detta.

    , , , , ,

    Förra veckan var jag i Berlin med Extinction Rebellion. Jag åkte på söndag kväll från Lund, tog nattbussen tillsammans med Lisa, och på måndag-morgonen var vi framme i denna underbara stad. Vi tog oss till Ronja, hon har figurerat här i bloggen innan, t.ex. när jag var på Skogsfesten, som bodde ungefär på andra sidan…