Jag har just läst ut Chantal Mouffe’s senaste bok Towards a green democratic revolution från 2022, som kanske egentligen är mer av en essä då den är blott drygt 70 sidor lång.
Hur som helst, i denna lilla bok – som kaxigt nog inte är grön trots titeln, utan RÖD (eftersom ett genomgående tema i Mouffe’s böcker är att propagera för vänstern, denna bok är inget undantag) – recycl:ar Mouffe sina argument om att affects (känslor?) och politiska skiljelinjer mellan vi som vill X och dom som vill Y är viktiga för att mobilisera vilken politisk grupp som helst, men nu med fonden av en ekologisk kris. Mouffe menar att man behöver inte ha likande ideologier, men för att över huvud taget ha en gemensam demokratisk arena i framtiden, där man kan framföra sina åsikter, så krävs en beboelig planet. Alltså bör alla som bryr som om demokrati enas om det lilla, dvs en beboelig planet. Vissa kanske närmar sig från ekosocialistiska håll, andra från demokratisk medborgarskap-håll osv, men som sagt – oavsett ideologi behöva en demokrati arena att föra politiska diskussioner på, och då behövs en planet. Och Mouffe tycker att vänstern skall ta chansen att mobilisera kring just detta.
Nu skriver jag allt ur minnet, men det fanns en del grejer i boken som jag kanske kommer kunna använda i min avhandling 🙂 men vill man förstå Mouffe’s teori är det bättre att läsa Om det politiska.
One response to “Towards a green democratic revolution – Chantal Mouffe (2022)”
[…] inte ut så många böcker i oktober, men det blev i alla fall Towards a green democratic revolution av Chantal Mouffe. Därutöver har jag börjat på böcker. T.ex. klassikern Borta med vinden på […]
Så jag är i Stockholm!! På Marx-konferens. Temat är nämligen climate change, och en av mina idoler Andreas Malm är en av huvudtalarna. Han råkar även vara programansvarig för human ecology-mastern i Lund, vilken Paulina, George, Paco, Lise, Ronja m.fl. som jag känner går, så de är tjenis med honom vilket gör mig starstruck haha. Hur som, hans föreläsning imorse var SKITBRA. Så inspirerande. Han pratade om hans kommande bok “How to blow up a pipeline” och han frågar sig: hur länge ska klimatrörelsen vara snäll och trevlig och foglig, innan den radikaliseras? Han pratade om hur de ickevålds-rörelser mycket av miljörörelsen hela tiden referar till inte alls var särskilt fredliga: property destruction var t.ex. en av grundpelarna i suffragettrörelsen (efter att de provat alla ickevåldsamma medel) (obs, ingen människa blev någonsin skadad), och slaveriet hade aldrig kunnat avskaffas endast genom fredlig sittstrejk på åkrarna eller matvägran, det skulle bara lett till tidigare död för slavarna. Nej, båda dessa tongivande social movements använda faktiskt våld i viss mån. Men som sista utväg. Andreas tes var i princip att vi kommer inte komma någon vart genom att blockera vägar ha fredagsstrejker, för det hotar inte ExxonMobile, Shell, BP och de andra fossiljättarna. De måste frukta oss om vi ska komma någon vart. Fredliga klimatrörelser så som XR och FFF gör inte fel, de gör tvärtom sitt jobb väldigt bra, argumenterade Andreas, men de kan inte vara det mest radikala. Snarare ska de utgöra det som drar den stora massan som öppnar upp för den “radikala flanken”, dvs property destruction. De som blow up pipelines.
Sen lyssnade jag på Sonia Guajajara som leder urfolkets kamp i Brasilien mot storkapitalet som hugger ner regnskogen. Också mycket inspirerande. Jag lyssnade sen på Costas Lapavistas som sa en del grejer jag höll med om (vänstern ägnar sig alldeles för mycket åt identitetspolitik och har tappat arbetarklassen) men också en hel del jag inte höll med om (att det är möjligt att decouple growth och CO2 emissions t.ex.) men det var uppfriskande och pragmatiskt att höra. Därefter var jag trött och gick hem. Egentligen ville jag se sista grejen, Kajsa Ekis Ekman intervjua Costas Lapavistas, men det var knökfullt så jag såg ingenting. Så nu har jag precis kommit “hem” till Gustavs lägenhet i Hökarängen. Blir riktigt sugen på att flytta till Stockholm när jag är här – det är ju en så fin stad och det finns mycket natur och mycket som händer. Synd bara att det är stört omöjligt att hitta en säker bostad. Står en i bostadskö (som jag gör sen ca 4 år tillbaka) hamnar en bara längre och längre bort från att faktiskt få en lägenhet, eftersom antalet köande ökar i takt med att hyresrätter minskar (för de görs om till bostadsrätter). Ahja, om tjugo år kanske jag har en chans till en etta nånstans och vem vet vad jag gör då i livet? 😉
Jag kom hit till Stockholm redan torsdag kväll, och fixade middag till Gustav som tack för att han hostar mig. Vi pratade om poesi och litteratur hela kvällen (han har precis flyttat hit från Gbgay och börjat skrivarlinjen). På morgonen kom Paulina också hit, hon har blivit av med sitt pass och var tvungen att åka till ambassaden för att fixa nytt och passade på att göra det under Marx-konferensen, och vi hade en jättehärlig dag ihop. Promenad på söder för min del medan hon var på ambassaden (från Götgatsbacken till Horsntull, den promenaden kan jag vid det här laget), plugg på ett kaffe-place, sen en öl på Marx-konferensens inledning, och sedan middag och häng hemma då vi hade lägenheten för oss själva vilket kändes som att vara på semester/bo på hotell pga storstad, stor lägenhet utan roomies, 180-säng (Gustav sov hos sin partner) och fredag haha.
[…] idoler. Hösten 2019 hörde jag henne framföra sin dikt “Europa” i en källarpub efter Marxkonferensen och var tagen, och nu var jag lika tagen (trots att lokalen absolut hade mer att […]
Förra veckan var jag i Berlin med Extinction Rebellion. Jag åkte på söndag kväll från Lund, tog nattbussen tillsammans med Lisa, och på måndag-morgonen var vi framme i denna underbara stad.
Vi tog oss till Ronja, hon har figurerat här i bloggen innan, t.ex. när jag var på Skogsfesten, som bodde ungefär på andra sidan stan (nordöstra) från ZOB-stationen (västra) där alla Flixbussar stannar. Jag mindes var tunnelbanan låg i förhållande till stationen sedan tidigare vistelse i Berlin, kände mig mycket stolt! 🙂
Innan vi kom hem till Ronja så stannade vi på Denns, en bio-supermarket som även finns i Österrike (en sådan låg utanför där mamma bodde) och köpte med oss massa frukostmat. Nadja, som hae anlänt redan kvällen innan, öppnade för oss och så avnjöt vi frulle tillsammans med henne. Var rätt trötta och slitna, men nu var det dags att ge sig ut på barrikaderna!
Så det gjorde vi.
Målet var Siegessäule (typ segermonumentet) som står i mitten av Großer Stern, en eeeenooooorm fem-vägs-rondell i Tiegarten-parken i centrala Berlin. Där hade nämligen XR blockerat sedan tiiiidig morgon på måndagen (tror fösta rebellerna var där vid 02/03 redan).
Här har vi segermonumentet, omringat av fredliga XR-aktivister!
Vi letade efter Robin, Erik och Anthony som hade anlänt redan på lördagen och varit med på aktionsträningar och citizens’ assemblies etc innan själva aktionsveckan inleddes på måndagen. Vi hittade till vårt camp! Fatta att där vi sitter på den här bilden brukar det annars vara 4-filig väg full av bilar på väg in eller ut ur denna enorma rondell.
Här ovan syns Lisa (liggande), hon går i min klass och är från Tyskland. Och så Robin till vänster, som också går i LUMES fast började i år, han är från Tyskland/Frankrike. Och så Erik, från Göteboooorg. Han läser juridik. 🙂
Just det, Paulina anlände ju även på måndag morgonen, precis som jag och Lisa. Hon fick agera min och Lisas huvudkudde. Viktigt att vara bekväm i blockad 🙂
Jag och Erik och Paulina tog en promenad runt rondellen för att lyssna på tal. Det enda vi förstod var “blockad” haha (det var på tyska). Men här ser ni hur enorm rondellen är, med så många filer. Fatta att vi blockerade hela den fredligt i över 50 timmar!!! 😀
När solen började gå ner blev det såklart kyligt. Då körde vi igång en omgång Ninja-leken, och det var så otroligt kul och beroendeframkallande och fint eftersom folk blev inspirerade och ville vara med hela tiden. Mycket bra sätt att hålla sig varm och positiv i blockad 🙂
Framåt sju-tiden var våra krafter dock slut och vi började dra oss hemåt. Fast vi tog vägen förbi Potsdamer Platz, där en annan blockad ägde rum samtidigt. Samtidigt stannade folk vid Siegässeule över natten för att hålla blockaden. Mycket tappra rebeller!!!
På Potsdamer platz var det riktigt bra stämning. Där kändes det på något sätt tydligare att vi blockerade något – för i rondellen så hade polisen spärrat av alla vägar in till rondellen någon kilometer bort, så det kom aldrig några bilar eftersom polisen styrde om all trafik. Så det kändes mest som att ha en enorm picknick med massa performance och dans och sång och sånt. Men på Potsdamer platz så var trafiken mycket närmare, så en kunde se och känna hur den allmänna ordningen blev disrupted på ett annat sätt. Dessutom var det lite feststämning där eftersom det nu var kväll och det var DJ:s där.
Riktigt mäktigt. Potsdamer platz-blockaden hölls långt in på natten, fram till tidig morgon på tisdagen då polisen började avlägsna aktivister. De fick använda lyftkranar och gud vet allt, eftersom XR hade placerat små hus och sånt på vägen haha.
Själva stupade vi i säng efter middagen som jag och Paulina hade fixat på måndagskvällen (tacos!), trötta efter bussresor och en hel dags blockerande. På tisdagen vaknade vi till ett gråare och regnigare väder tyvärr, men ut på barrikaderna igen skulle vi. Har dock tyvärr inte lika mycket bilder från tisdagen. Eftersom Potsdamer platz inte längre var blockerad återvände vi till Siegässeule, som flera rebeller hållit över natten (imponerande). Tydligen hade polisen vid flera tillfällen hotat om att avlägsna och bryta blockaden, men inget hade hänt. För att hålla humöret uppe i regnet blev det mycket dans till samba-trummor och DJ:s. Vi deltog även i en swarming-aktion, dvs att en grupp aktivister avlägsnar sig från main-blockaden och gör aktioner autonomt någon annanstans. Vi blockerade en väg i korta intervall (bara ett par minuter) en bit från parken, och sjöng sånger för bilisterna haha. Det var den här vi sjöng –>
Mycket catchy! Sen när vi kom tillbaka till main-blockaden vid Siegässeule så hade polisen blivit lite mindre tålmodig. De hade börjat avlägsna folk från två av de fem vägarna in i rondellen för att öppna upp så att lite biltrafik kunde passera. Den nordiska falangen, som blockerade en egen väg, steppade alltså upp sitt blockad-game.
På bilden här ovan ser en i bakgrunden alla polis-vansen och hur de börjat avlägsna folk från blockaden där borta. Nästa blockad, som alltså var den nordiska och som syns i förgrunden, började då sjunga tillsammans för att de-eskalera situationen. Det var väldigt fint att bevittna. Sedan satte sig folk på vägen för att visa att vi tänker inte flytta på oss. De flesta Lunda-rebeller var med i sitt-blockaden, men jag, Anthony, Nadja och Milena (som hade anlänt på morgonen) skippade detta av olika anledningar, så vi tog hand om folks telefoner ifall det skulle bli tal om arrestering. Anthony har inget europeiskt medborgarskap, och ville inte gamble:a med sin rätt att vara i EU och studera, och jag, ja jag är livrädd för poliser och närkontakt med dem haha, så därför valde jag att inte delta i sittblockaden. Jag är traumatiserad från en annan aktion jag deltog i för typ två år sedan, då några ungdomar skulle utvisas till Afghanistan och vi försökte stoppa bussen som skulle köra dem från förvaret till flygplatsen. Då satt vi i kedja, dvs armkrok, för att hindra bussen från att åka. Det var fredligt, men i lagens namn läknas att sitta i kedja som icke-fredligt. Det var det mest konfrontativa jag deltagit i hittills, och polisen var så sjukt brutala då. För att få en att flytta på sig så tog de ett extremt smärtsamt handgrepp som böjer på handleden så att det känns som den ska brytas, och ja, då är du tvungen att göra som polisen säger. Jag hade ont i flera dagar efteråt. Det var många som fick väldigt ont, och många som fick panikångest på plats, både av polisens repression men också av hela situationen, att se hur dessa tonåringar tvingades in i en buss på väg till sin död och inse hur maktlös en är. Så ja. Traumatiserad från den händelsen undviker jag helst närkontakt med polisen och satt alltså bredvid blockaden tillsammans med Anthony och dokumenterade istället 🙂
Blockaden hölls hela resten av dagen, även om två av de fem vägarna öppnats upp, och vi stannade till sent och dansade och umgicks innan det var dags att gå hem och vila upp sig.
På onsdagen, dagen för hemfärd, vaknade jag sjuk. Vår buss gick vid 13.45 men jag stannade hemma på morgonen och vilade. Hade lite feber. Och nu, väl hemma i Lund igen, har jag gått igenom följande faser av sjuk: ont i halsen, hosta, heshet, tappat rösten. Är fortfarande på dag tre av sista fasen. Tappade rösten i söndags (var väldigt hes i lördags) och kan inte mer än viska fortfarande. Har aldrig hänt förut. Väldigt märklig upplevelse att inte kunna prata. Hoppas verkligen jag får tillbaka rösten snart. Häller i mig te med honung känns det som.
I Berlin fortsatte blockaderna hela resten av veckan, och vissa affinity-groups håller nog fortfarande på. Tusentals personer deltog, och sju stora, strategiska mål blockerades vid olika tillfällen under veckan. Dessutom genomfördes en mängd små blockader och andra aktioner autonomt.
Eftersom jag läser en master i Environmental Studies så lär jag mig mycket om miljö, hållbarhet, klimat, klimatförändringar mm. Men också om makt, strukturer, ideologier, samhälle och politik. Jag är hittills väldigt nöjd med min utbildning och tycker att alla kurser vi haft har varit väldigt bra hittills, men kursen jag har nu är nog den bästa so far. Hur som helst, nu när jag har blogglust igen tänkte jag använda den till att skriva om klimat och miljö. Det blir ett sätt att dels befästa det jag lär mig från föreläsningar och artiklar, dels ett sätt för alla mina två läsare att få inblick i vad jag pysslar med!
LUCSUS byggnaden där jag pluggar
Geoengineering då. Vad är det? Geoengineering är storskalig intervention i jordens klimat, med syftet att minska den globala uppvärmningen. Det brukar delas in i carbon dioxide removal eller negative emissions technology, samt solar engineering. Den första handlar helt enkelt om att ta bort CO2 (koldioxid) från atmosfären på olika sätt (exempelvis genom att plantera en massa träd) och sen lagra det någon annanstans (exempelvis i ett bergrum) så det inte bidrar till att värma upp atmosfären. Den andra handlar om att minska mängden inkommande solljus (exempelvis genom injicerandet av partiklar i stratosfären som skall reflektera bort solljus).
Några geoengineering-förslag
Det låter ju gött! Är det genom geoengineering vi skall lösa klimatkrisen månntro? Många har ju en väldigt stark tilltro till att just teknik skall göra det. Well, riktigt så enkelt är det inte. Det finns många problem med geoengineering, några av dem är följande:
Fiffla med jordens klimat
Geoengineering finns än så länge bara i teorin. Och det är bråttom med att lösa klimatkrisen.
Det finns väldigt mycket osäkerhet kring geoengineering. Vi vet helt enkelt inte vad som skulle kunna hända.
De effekter vi vet kommer hända, kommer drabba de redan mest utsatta. Exempelvis kommer nederbörden minska i redan torra områden om en skulle börja med solar engineering.
Det finns ännu inget globalt organ som skulle kunna koordinera det. Vem/vad skall ta ansvar?
Geoengineering skulle kunna genomföras av en enda aktör. Vad händer om exempelvis Ryssland eller Nordkorea väljer att börja fiffla med klimatet?
Geoengineering skulle potentiellt kunna användas som vapen.
Geoengineering kommer sannolikt (och gör redan nu) distrahera oss från att ändra våra livsstilar, eftersom vi tror att tekniken kommer rädda oss. Men även om vi skulle börja med geoengineering behöver vi ändå sätta in andra åtgärder också!
Om vi skulle börja med geoengineering skulle det kosta enorma summor pengar. Om de osäkra effekterna skulle visa sig vara negativa, skulle vi vara fast i att fortsätta ändå, eftersom vi redan investerat så mycket, med andra ord en lock-in effekt.
Geoengineering är etiskt problematiskt både mot framtida och samtida generationer, dels för att vi inte vet vad det kommer bli för effekter och dels för att det skulle krävas enorma resurser som skulle kunna läggas på annat.
Geoengineering skulle kräva enorma mängder mark. Skulle en exempelvis odla skog för att fånga upp koldioxid ur atmosfären skulle det kräva en yta minst lika stor som Indien för att odla enorma snabbväxande plantager. Det skulle behövas bördig mark bara för träd. Redan idag lider miljoner människor av kronisk hunger, är det då etiskt försvarbart att använda så mycket bördig mark för geoengineering?
Så som ni förstår är geoengineering inte helt oproblematiskt. Ändå verkar många ha sådan stark tilltro till att tekniken kommer lösa klimatkrisen. Men vi måste förändra våra livsstilar också! Men till och med FN:s klimatpanel IPCC räknar med att geoengineering kommer spela en stor roll i hur vi håller oss till Parisavtalet. I alla sina modeller räknar de med stora mängder negative emissions technology vilket är högst problematiskt pga alla anledningar ovan. Däremot har de inte en enda modell där de räknar på hur snabbt vi skulle klara Parisavtalet om alla världens människor slutade flyga eller blev veganer. Detta är förändringar som inte skulle kräva en massa mark (snarare frigöra enorma mängder som just nu används för att odla djurfoder) eller pengar eller ge några osäkra konsekvenser.
FN:s klimatpanel
Så varför finns det sådan stark tilltro till tekniken? När vi egentligen vet hur vi skulle kunna lösa klimatkrisen? Den starka tilltron till teknik som geoengineering beror förstås på att vi tror att vi då inte behöver förändra våra livsstilar nämnvärt. Business as usual. Men som Greta uttrycker det: det här är en svartvit fråga. Antingen slutar vi släppa ut koldioxid, eller så gör vi det inte. Det är så enkelt att en femåring kan förstå det.
Om mig
En (snart) trettioårig person med (snart) tjugo års (!) bloggkarriär, som nuförtiden mest upprätthåller bloggandet för min egen nostalgis skull, men du är förstås välkommen att hänga på. Skriver mest om kultur jag konsumerar, men även om min vardag, politik och annat smått och gott. Borgerliga intressen – god mat och vin, vackra tavlor, klassisk litteratur och dyra sporter – med hjärtat på rätt ställe (d.v.s. vänster).
Jag har just läst ut Chantal Mouffe’s senaste bok Towards a green democratic revolution från 2022, som kanske egentligen är mer av en essä då den är blott drygt 70 sidor lång.
Hur som helst, i denna lilla bok – som kaxigt nog inte är grön trots titeln, utan RÖD (eftersom ett genomgående tema i Mouffe’s böcker är att propagera för vänstern, denna bok är inget undantag) – recycl:ar Mouffe sina argument om att affects (känslor?) och politiska skiljelinjer mellan vi som vill X och dom som vill Y är viktiga för att mobilisera vilken politisk grupp som helst, men nu med fonden av en ekologisk kris. Mouffe menar att man behöver inte ha likande ideologier, men för att över huvud taget ha en gemensam demokratisk arena i framtiden, där man kan framföra sina åsikter, så krävs en beboelig planet. Alltså bör alla som bryr som om demokrati enas om det lilla, dvs en beboelig planet. Vissa kanske närmar sig från ekosocialistiska håll, andra från demokratisk medborgarskap-håll osv, men som sagt – oavsett ideologi behöva en demokrati arena att föra politiska diskussioner på, och då behövs en planet. Och Mouffe tycker att vänstern skall ta chansen att mobilisera kring just detta.
Nu skriver jag allt ur minnet, men det fanns en del grejer i boken som jag kanske kommer kunna använda i min avhandling 🙂 men vill man förstå Mouffe’s teori är det bättre att läsa Om det politiska.
One response to “Towards a green democratic revolution – Chantal Mouffe (2022)”
[…] inte ut så många böcker i oktober, men det blev i alla fall Towards a green democratic revolution av Chantal Mouffe. Därutöver har jag börjat på böcker. T.ex. klassikern Borta med vinden på […]
Om mig
En (snart) trettioårig person med (snart) tjugo års (!) bloggkarriär, som nuförtiden mest upprätthåller bloggandet för min egen nostalgis skull, men du är förstås välkommen att hänga på. Skriver mest om kultur jag konsumerar, men även om min vardag, politik och annat smått och gott. Borgerliga intressen – god mat och vin, vackra tavlor, klassisk litteratur och dyra sporter – med hjärtat på rätt ställe (d.v.s. vänster).
Jag har just läst ut Chantal Mouffe’s senaste bok Towards a green democratic revolution från 2022, som kanske egentligen är mer av en essä då den är blott drygt 70 sidor lång.
Hur som helst, i denna lilla bok – som kaxigt nog inte är grön trots titeln, utan RÖD (eftersom ett genomgående tema i Mouffe’s böcker är att propagera för vänstern, denna bok är inget undantag) – recycl:ar Mouffe sina argument om att affects (känslor?) och politiska skiljelinjer mellan vi som vill X och dom som vill Y är viktiga för att mobilisera vilken politisk grupp som helst, men nu med fonden av en ekologisk kris. Mouffe menar att man behöver inte ha likande ideologier, men för att över huvud taget ha en gemensam demokratisk arena i framtiden, där man kan framföra sina åsikter, så krävs en beboelig planet. Alltså bör alla som bryr som om demokrati enas om det lilla, dvs en beboelig planet. Vissa kanske närmar sig från ekosocialistiska håll, andra från demokratisk medborgarskap-håll osv, men som sagt – oavsett ideologi behöva en demokrati arena att föra politiska diskussioner på, och då behövs en planet. Och Mouffe tycker att vänstern skall ta chansen att mobilisera kring just detta.
Nu skriver jag allt ur minnet, men det fanns en del grejer i boken som jag kanske kommer kunna använda i min avhandling 🙂 men vill man förstå Mouffe’s teori är det bättre att läsa Om det politiska.
One response to “Towards a green democratic revolution – Chantal Mouffe (2022)”
[…] inte ut så många böcker i oktober, men det blev i alla fall Towards a green democratic revolution av Chantal Mouffe. Därutöver har jag börjat på böcker. T.ex. klassikern Borta med vinden på […]
Jag har just läst ut Chantal Mouffe’s senaste bok Towards a green democratic revolution från 2022, som kanske egentligen är mer av en essä då den är blott drygt 70 sidor lång. Hur som helst, i denna lilla bok – som kaxigt nog inte är grön trots titeln, utan RÖD (eftersom ett genomgående tema i…
Så jag är i Stockholm!! På Marx-konferens. Temat är nämligen climate change, och en av mina idoler Andreas Malm är en av huvudtalarna. Han råkar även vara programansvarig för human ecology-mastern i Lund, vilken Paulina, George, Paco, Lise, Ronja m.fl. som jag känner går, så de är tjenis med honom vilket gör mig starstruck haha. Hur som, hans föreläsning imorse var SKITBRA. Så inspirerande. Han pratade om hans kommande bok “How to blow up a pipeline” och han frågar sig: hur länge ska klimatrörelsen vara snäll och trevlig och foglig, innan den radikaliseras? Han pratade om hur de ickevålds-rörelser mycket av miljörörelsen hela tiden referar till inte alls var särskilt fredliga: property destruction var t.ex. en av grundpelarna i suffragettrörelsen (efter att de provat alla ickevåldsamma medel) (obs, ingen människa blev någonsin skadad), och slaveriet hade aldrig kunnat avskaffas endast genom fredlig sittstrejk på åkrarna eller matvägran, det skulle bara lett till tidigare död för slavarna. Nej, båda dessa tongivande social movements använda faktiskt våld i viss mån. Men som sista utväg. Andreas tes var i princip att vi kommer inte komma någon vart genom att blockera vägar ha fredagsstrejker, för det hotar inte ExxonMobile, Shell, BP och de andra fossiljättarna. De måste frukta oss om vi ska komma någon vart. Fredliga klimatrörelser så som XR och FFF gör inte fel, de gör tvärtom sitt jobb väldigt bra, argumenterade Andreas, men de kan inte vara det mest radikala. Snarare ska de utgöra det som drar den stora massan som öppnar upp för den “radikala flanken”, dvs property destruction. De som blow up pipelines.
Sen lyssnade jag på Sonia Guajajara som leder urfolkets kamp i Brasilien mot storkapitalet som hugger ner regnskogen. Också mycket inspirerande. Jag lyssnade sen på Costas Lapavistas som sa en del grejer jag höll med om (vänstern ägnar sig alldeles för mycket åt identitetspolitik och har tappat arbetarklassen) men också en hel del jag inte höll med om (att det är möjligt att decouple growth och CO2 emissions t.ex.) men det var uppfriskande och pragmatiskt att höra. Därefter var jag trött och gick hem. Egentligen ville jag se sista grejen, Kajsa Ekis Ekman intervjua Costas Lapavistas, men det var knökfullt så jag såg ingenting. Så nu har jag precis kommit “hem” till Gustavs lägenhet i Hökarängen. Blir riktigt sugen på att flytta till Stockholm när jag är här – det är ju en så fin stad och det finns mycket natur och mycket som händer. Synd bara att det är stört omöjligt att hitta en säker bostad. Står en i bostadskö (som jag gör sen ca 4 år tillbaka) hamnar en bara längre och längre bort från att faktiskt få en lägenhet, eftersom antalet köande ökar i takt med att hyresrätter minskar (för de görs om till bostadsrätter). Ahja, om tjugo år kanske jag har en chans till en etta nånstans och vem vet vad jag gör då i livet? 😉
Jag kom hit till Stockholm redan torsdag kväll, och fixade middag till Gustav som tack för att han hostar mig. Vi pratade om poesi och litteratur hela kvällen (han har precis flyttat hit från Gbgay och börjat skrivarlinjen). På morgonen kom Paulina också hit, hon har blivit av med sitt pass och var tvungen att åka till ambassaden för att fixa nytt och passade på att göra det under Marx-konferensen, och vi hade en jättehärlig dag ihop. Promenad på söder för min del medan hon var på ambassaden (från Götgatsbacken till Horsntull, den promenaden kan jag vid det här laget), plugg på ett kaffe-place, sen en öl på Marx-konferensens inledning, och sedan middag och häng hemma då vi hade lägenheten för oss själva vilket kändes som att vara på semester/bo på hotell pga storstad, stor lägenhet utan roomies, 180-säng (Gustav sov hos sin partner) och fredag haha.
[…] idoler. Hösten 2019 hörde jag henne framföra sin dikt “Europa” i en källarpub efter Marxkonferensen och var tagen, och nu var jag lika tagen (trots att lokalen absolut hade mer att […]
Så jag är i Stockholm!! På Marx-konferens. Temat är nämligen climate change, och en av mina idoler Andreas Malm är en av huvudtalarna. Han råkar även vara programansvarig för human ecology-mastern i Lund, vilken Paulina, George, Paco, Lise, Ronja m.fl. som jag känner går, så de är tjenis med honom vilket gör mig starstruck haha.…
Förra veckan var jag i Berlin med Extinction Rebellion. Jag åkte på söndag kväll från Lund, tog nattbussen tillsammans med Lisa, och på måndag-morgonen var vi framme i denna underbara stad.
Vi tog oss till Ronja, hon har figurerat här i bloggen innan, t.ex. när jag var på Skogsfesten, som bodde ungefär på andra sidan stan (nordöstra) från ZOB-stationen (västra) där alla Flixbussar stannar. Jag mindes var tunnelbanan låg i förhållande till stationen sedan tidigare vistelse i Berlin, kände mig mycket stolt! 🙂
Innan vi kom hem till Ronja så stannade vi på Denns, en bio-supermarket som även finns i Österrike (en sådan låg utanför där mamma bodde) och köpte med oss massa frukostmat. Nadja, som hae anlänt redan kvällen innan, öppnade för oss och så avnjöt vi frulle tillsammans med henne. Var rätt trötta och slitna, men nu var det dags att ge sig ut på barrikaderna!
Så det gjorde vi.
Målet var Siegessäule (typ segermonumentet) som står i mitten av Großer Stern, en eeeenooooorm fem-vägs-rondell i Tiegarten-parken i centrala Berlin. Där hade nämligen XR blockerat sedan tiiiidig morgon på måndagen (tror fösta rebellerna var där vid 02/03 redan).
Här har vi segermonumentet, omringat av fredliga XR-aktivister!
Vi letade efter Robin, Erik och Anthony som hade anlänt redan på lördagen och varit med på aktionsträningar och citizens’ assemblies etc innan själva aktionsveckan inleddes på måndagen. Vi hittade till vårt camp! Fatta att där vi sitter på den här bilden brukar det annars vara 4-filig väg full av bilar på väg in eller ut ur denna enorma rondell.
Här ovan syns Lisa (liggande), hon går i min klass och är från Tyskland. Och så Robin till vänster, som också går i LUMES fast började i år, han är från Tyskland/Frankrike. Och så Erik, från Göteboooorg. Han läser juridik. 🙂
Just det, Paulina anlände ju även på måndag morgonen, precis som jag och Lisa. Hon fick agera min och Lisas huvudkudde. Viktigt att vara bekväm i blockad 🙂
Jag och Erik och Paulina tog en promenad runt rondellen för att lyssna på tal. Det enda vi förstod var “blockad” haha (det var på tyska). Men här ser ni hur enorm rondellen är, med så många filer. Fatta att vi blockerade hela den fredligt i över 50 timmar!!! 😀
När solen började gå ner blev det såklart kyligt. Då körde vi igång en omgång Ninja-leken, och det var så otroligt kul och beroendeframkallande och fint eftersom folk blev inspirerade och ville vara med hela tiden. Mycket bra sätt att hålla sig varm och positiv i blockad 🙂
Framåt sju-tiden var våra krafter dock slut och vi började dra oss hemåt. Fast vi tog vägen förbi Potsdamer Platz, där en annan blockad ägde rum samtidigt. Samtidigt stannade folk vid Siegässeule över natten för att hålla blockaden. Mycket tappra rebeller!!!
På Potsdamer platz var det riktigt bra stämning. Där kändes det på något sätt tydligare att vi blockerade något – för i rondellen så hade polisen spärrat av alla vägar in till rondellen någon kilometer bort, så det kom aldrig några bilar eftersom polisen styrde om all trafik. Så det kändes mest som att ha en enorm picknick med massa performance och dans och sång och sånt. Men på Potsdamer platz så var trafiken mycket närmare, så en kunde se och känna hur den allmänna ordningen blev disrupted på ett annat sätt. Dessutom var det lite feststämning där eftersom det nu var kväll och det var DJ:s där.
Riktigt mäktigt. Potsdamer platz-blockaden hölls långt in på natten, fram till tidig morgon på tisdagen då polisen började avlägsna aktivister. De fick använda lyftkranar och gud vet allt, eftersom XR hade placerat små hus och sånt på vägen haha.
Själva stupade vi i säng efter middagen som jag och Paulina hade fixat på måndagskvällen (tacos!), trötta efter bussresor och en hel dags blockerande. På tisdagen vaknade vi till ett gråare och regnigare väder tyvärr, men ut på barrikaderna igen skulle vi. Har dock tyvärr inte lika mycket bilder från tisdagen. Eftersom Potsdamer platz inte längre var blockerad återvände vi till Siegässeule, som flera rebeller hållit över natten (imponerande). Tydligen hade polisen vid flera tillfällen hotat om att avlägsna och bryta blockaden, men inget hade hänt. För att hålla humöret uppe i regnet blev det mycket dans till samba-trummor och DJ:s. Vi deltog även i en swarming-aktion, dvs att en grupp aktivister avlägsnar sig från main-blockaden och gör aktioner autonomt någon annanstans. Vi blockerade en väg i korta intervall (bara ett par minuter) en bit från parken, och sjöng sånger för bilisterna haha. Det var den här vi sjöng –>
Mycket catchy! Sen när vi kom tillbaka till main-blockaden vid Siegässeule så hade polisen blivit lite mindre tålmodig. De hade börjat avlägsna folk från två av de fem vägarna in i rondellen för att öppna upp så att lite biltrafik kunde passera. Den nordiska falangen, som blockerade en egen väg, steppade alltså upp sitt blockad-game.
På bilden här ovan ser en i bakgrunden alla polis-vansen och hur de börjat avlägsna folk från blockaden där borta. Nästa blockad, som alltså var den nordiska och som syns i förgrunden, började då sjunga tillsammans för att de-eskalera situationen. Det var väldigt fint att bevittna. Sedan satte sig folk på vägen för att visa att vi tänker inte flytta på oss. De flesta Lunda-rebeller var med i sitt-blockaden, men jag, Anthony, Nadja och Milena (som hade anlänt på morgonen) skippade detta av olika anledningar, så vi tog hand om folks telefoner ifall det skulle bli tal om arrestering. Anthony har inget europeiskt medborgarskap, och ville inte gamble:a med sin rätt att vara i EU och studera, och jag, ja jag är livrädd för poliser och närkontakt med dem haha, så därför valde jag att inte delta i sittblockaden. Jag är traumatiserad från en annan aktion jag deltog i för typ två år sedan, då några ungdomar skulle utvisas till Afghanistan och vi försökte stoppa bussen som skulle köra dem från förvaret till flygplatsen. Då satt vi i kedja, dvs armkrok, för att hindra bussen från att åka. Det var fredligt, men i lagens namn läknas att sitta i kedja som icke-fredligt. Det var det mest konfrontativa jag deltagit i hittills, och polisen var så sjukt brutala då. För att få en att flytta på sig så tog de ett extremt smärtsamt handgrepp som böjer på handleden så att det känns som den ska brytas, och ja, då är du tvungen att göra som polisen säger. Jag hade ont i flera dagar efteråt. Det var många som fick väldigt ont, och många som fick panikångest på plats, både av polisens repression men också av hela situationen, att se hur dessa tonåringar tvingades in i en buss på väg till sin död och inse hur maktlös en är. Så ja. Traumatiserad från den händelsen undviker jag helst närkontakt med polisen och satt alltså bredvid blockaden tillsammans med Anthony och dokumenterade istället 🙂
Blockaden hölls hela resten av dagen, även om två av de fem vägarna öppnats upp, och vi stannade till sent och dansade och umgicks innan det var dags att gå hem och vila upp sig.
På onsdagen, dagen för hemfärd, vaknade jag sjuk. Vår buss gick vid 13.45 men jag stannade hemma på morgonen och vilade. Hade lite feber. Och nu, väl hemma i Lund igen, har jag gått igenom följande faser av sjuk: ont i halsen, hosta, heshet, tappat rösten. Är fortfarande på dag tre av sista fasen. Tappade rösten i söndags (var väldigt hes i lördags) och kan inte mer än viska fortfarande. Har aldrig hänt förut. Väldigt märklig upplevelse att inte kunna prata. Hoppas verkligen jag får tillbaka rösten snart. Häller i mig te med honung känns det som.
I Berlin fortsatte blockaderna hela resten av veckan, och vissa affinity-groups håller nog fortfarande på. Tusentals personer deltog, och sju stora, strategiska mål blockerades vid olika tillfällen under veckan. Dessutom genomfördes en mängd små blockader och andra aktioner autonomt.
Förra veckan var jag i Berlin med Extinction Rebellion. Jag åkte på söndag kväll från Lund, tog nattbussen tillsammans med Lisa, och på måndag-morgonen var vi framme i denna underbara stad. Vi tog oss till Ronja, hon har figurerat här i bloggen innan, t.ex. när jag var på Skogsfesten, som bodde ungefär på andra sidan…
Eftersom jag läser en master i Environmental Studies så lär jag mig mycket om miljö, hållbarhet, klimat, klimatförändringar mm. Men också om makt, strukturer, ideologier, samhälle och politik. Jag är hittills väldigt nöjd med min utbildning och tycker att alla kurser vi haft har varit väldigt bra hittills, men kursen jag har nu är nog den bästa so far. Hur som helst, nu när jag har blogglust igen tänkte jag använda den till att skriva om klimat och miljö. Det blir ett sätt att dels befästa det jag lär mig från föreläsningar och artiklar, dels ett sätt för alla mina två läsare att få inblick i vad jag pysslar med!
LUCSUS byggnaden där jag pluggar
Geoengineering då. Vad är det? Geoengineering är storskalig intervention i jordens klimat, med syftet att minska den globala uppvärmningen. Det brukar delas in i carbon dioxide removal eller negative emissions technology, samt solar engineering. Den första handlar helt enkelt om att ta bort CO2 (koldioxid) från atmosfären på olika sätt (exempelvis genom att plantera en massa träd) och sen lagra det någon annanstans (exempelvis i ett bergrum) så det inte bidrar till att värma upp atmosfären. Den andra handlar om att minska mängden inkommande solljus (exempelvis genom injicerandet av partiklar i stratosfären som skall reflektera bort solljus).
Några geoengineering-förslag
Det låter ju gött! Är det genom geoengineering vi skall lösa klimatkrisen månntro? Många har ju en väldigt stark tilltro till att just teknik skall göra det. Well, riktigt så enkelt är det inte. Det finns många problem med geoengineering, några av dem är följande:
Fiffla med jordens klimat
Geoengineering finns än så länge bara i teorin. Och det är bråttom med att lösa klimatkrisen.
Det finns väldigt mycket osäkerhet kring geoengineering. Vi vet helt enkelt inte vad som skulle kunna hända.
De effekter vi vet kommer hända, kommer drabba de redan mest utsatta. Exempelvis kommer nederbörden minska i redan torra områden om en skulle börja med solar engineering.
Det finns ännu inget globalt organ som skulle kunna koordinera det. Vem/vad skall ta ansvar?
Geoengineering skulle kunna genomföras av en enda aktör. Vad händer om exempelvis Ryssland eller Nordkorea väljer att börja fiffla med klimatet?
Geoengineering skulle potentiellt kunna användas som vapen.
Geoengineering kommer sannolikt (och gör redan nu) distrahera oss från att ändra våra livsstilar, eftersom vi tror att tekniken kommer rädda oss. Men även om vi skulle börja med geoengineering behöver vi ändå sätta in andra åtgärder också!
Om vi skulle börja med geoengineering skulle det kosta enorma summor pengar. Om de osäkra effekterna skulle visa sig vara negativa, skulle vi vara fast i att fortsätta ändå, eftersom vi redan investerat så mycket, med andra ord en lock-in effekt.
Geoengineering är etiskt problematiskt både mot framtida och samtida generationer, dels för att vi inte vet vad det kommer bli för effekter och dels för att det skulle krävas enorma resurser som skulle kunna läggas på annat.
Geoengineering skulle kräva enorma mängder mark. Skulle en exempelvis odla skog för att fånga upp koldioxid ur atmosfären skulle det kräva en yta minst lika stor som Indien för att odla enorma snabbväxande plantager. Det skulle behövas bördig mark bara för träd. Redan idag lider miljoner människor av kronisk hunger, är det då etiskt försvarbart att använda så mycket bördig mark för geoengineering?
Så som ni förstår är geoengineering inte helt oproblematiskt. Ändå verkar många ha sådan stark tilltro till att tekniken kommer lösa klimatkrisen. Men vi måste förändra våra livsstilar också! Men till och med FN:s klimatpanel IPCC räknar med att geoengineering kommer spela en stor roll i hur vi håller oss till Parisavtalet. I alla sina modeller räknar de med stora mängder negative emissions technology vilket är högst problematiskt pga alla anledningar ovan. Däremot har de inte en enda modell där de räknar på hur snabbt vi skulle klara Parisavtalet om alla världens människor slutade flyga eller blev veganer. Detta är förändringar som inte skulle kräva en massa mark (snarare frigöra enorma mängder som just nu används för att odla djurfoder) eller pengar eller ge några osäkra konsekvenser.
FN:s klimatpanel
Så varför finns det sådan stark tilltro till tekniken? När vi egentligen vet hur vi skulle kunna lösa klimatkrisen? Den starka tilltron till teknik som geoengineering beror förstås på att vi tror att vi då inte behöver förändra våra livsstilar nämnvärt. Business as usual. Men som Greta uttrycker det: det här är en svartvit fråga. Antingen slutar vi släppa ut koldioxid, eller så gör vi det inte. Det är så enkelt att en femåring kan förstå det.
Eftersom jag läser en master i Environmental Studies så lär jag mig mycket om miljö, hållbarhet, klimat, klimatförändringar mm. Men också om makt, strukturer, ideologier, samhälle och politik. Jag är hittills väldigt nöjd med min utbildning och tycker att alla kurser vi haft har varit väldigt bra hittills, men kursen jag har nu är nog…
One response to “Towards a green democratic revolution – Chantal Mouffe (2022)”
[…] inte ut så många böcker i oktober, men det blev i alla fall Towards a green democratic revolution av Chantal Mouffe. Därutöver har jag börjat på böcker. T.ex. klassikern Borta med vinden på […]