April inleddes med en resa (Öland) och slutade med en resa (Stockholm). Månaden har bjudit på sol och kompisgäng, lite lugnare på jobbet, mycket bra film, och annat smått och gott.
Socialt
April gjorde efter Öland stark entré med påskfirande i Spekeröd! Med Olivia, Erik, Lisa, Milla, Matilda, Ester och Are. Otroligt väder hade vi, och otrolig mat åt vi. Har varit vid Hornborgarsjön med Are och Ares pappa, har hängt på Amundön med Alex (uunnnddeeerrrbaaarrt) och njutit av solen t.ex. ovanför Bergsjön med utsikt över Kviberg och en vacker solnedgång.
Scenkonst
Are bjöd mig på Göteborgsoperan! Vi såg Touched, som var helt fantastisk. Jag blev så berörd och hade så många olika känslor. Den första delen av första akten, som hette Dust and disquiet, var otroligt vacker med kropparna som dansade i symbios, ljudlöst och explosivt och ömt samtidigt. Här började jag faktiskt gråta för jag blev så berörd av skönheten, av rörelserna tillsammans med musiken, men också för att jag tänkte på att något så här berörande och vackert också på många håll i världen skulle tolkas som obscent och provocerande, och det gjorde mig ledsen. Någonstans i mitten av första akten tog en glädjefylld trumrytm vid, och den gjorde mig glad, för beatet liksom kändes glädjefylld och dansarna var så energiska, men sedan, utan att man märkte det, blev det våldsamt på något sätt, glädjen förvandlades till något destruktivt i takt med att musiken blev hårdare och rörelserna likaså. Även i andra akten, To kingdom come, kastades man mellan olika känslor, i samband med att gestaltningen förändrades. Ett älskande par, där den ena alltid bär den andra, som bönar och ber. Ett hysteriskt leende, ett technoparty. Som sagt, en fantastisk föreställning! Gå och se!
Böcker
Jag har läst Morgonstjärnan av Karl-Ove Knausgård (2020) och Människans frigörelse: Karl Marx ungdomsskrifter i urval och översättning av Sven-Eric Liedman (1995), jag skrev om båda här. Jag har också lyssnat på När man skjuter arbetare av Kerstin Thorvall (1993) som jag skrev om här. Speciellt den sista var väldigt bra! Stor litteratur som jag verkligen rekommenderar.
Filmer
The girl with all the gifts (2016)
Denna udda zombie-apokalyps-film var helt fantastisk. Den utspelar sig i en dystopisk parallell samtid där en svamp har spridit sig och gjort en majoritet av mänskligheten till människoätande zombies (en plot som är märkligt lik den nya HBO-serien The last of us som bygger på ett TV-spel, medan denna film bygger på en bok, och jag och Are kollade upp vilken som kom först men de kom mer eller mindre samtidigt). Instängda på en militärbas befinner sig ett gäng människor som ännu inte är smittade av zombie-svampen, och så en grupp barn – eller testobjekt för vaccin – som är någon slags korsning mellan människa och zombie. De beter sig och är som människobarn, speciellt the girl with all the gifts, men vid doften av människa, som ibland tar sig förbi block-gelen, blir de hysteriska köttätande zombies. Därför måste de hållar fastkedjade tjugofyra timmar om dygnet, men samtidigt får de också gå i skolan, dock under sträng övervakning. I skolan finns den snälla läraren som vägrar se zombiebarnen som människoätande zombies, utan ser dem just som barn. Speciellt the girl with all the gifts. Jag vill inte säga så mycket mer än så här, men rekommenderar starkt denna fantastiska lilla film! 4,5 av 5
Huesera (2022)
Huesera, eller The bone woman som den engelska titeln var, är en peruviansk skräckfilm som fanns på Drakenfilm i två veckor som efter att ha läst beskrivningen jag verkligen ville se. Den handlar om Valéria som lever ett tryggt medelklassliv med sambo och som längtar efter att bli gravid. När stickan väl visar plus blir hon först överlycklig, men snart visar sig något vara fel. Valéria ser saker som inte finns, och i takt med att det som växer i hennes mage blir större blir känslan av att något är fel också starkare. En mycket obehaglig film (som faktiskt till och med skrämde Are!!) med många spännande teman (t.ex. hbtq, moderskap och galenskap) som var mycket svårt att förutsäga. Rekommenderar, 4,5 av 5!
Titanic (1997)
Well, ‘nough said, en bra jävla rulle. Blev dock ej lika berörd som sist, hade antagligen PMS då? Are var måttligt road hahaha men det var faktiskt han som föreslog en “film man vet är bra”. 3,5 av 5.
Persona (1966)
En speciell, trippig och vacker film av Ingmar Bergma med Liv Ullman och Bibi Andersson i huvudrollen. Skrev om här. 4 av 5.
Undine (2020)
Märklig tysk film med Franz Rogowski (en av mina favoritskådespelare) i huvudrollen, men som sagt, mycket märklig. Den skall handla om en vattennymf som bara kan överleva på true love, men om man inte läser beskrivningen är det inte helt tydligt alltså. Ger den kanske 2 av 5.
The Ritual (2020)
En märklig skräckfilm som är supposed to utspela sig i Sverige, men där ingenting stämmer vilket jag stör mig på – t.ex. skall det vara de svenska fjällen på sommaren, ändå blir det mörkt (det blir aldrig mörkt i fjällen på sommaren) och ändå är det en massa granskog (finns inte så mycket skog i fjällen). Så det gjorde att jag störde mig jättemycket hela tiden. Dessutom enligt mig en ganska tråkig story, som jag tyckte liknade Midsummer-filmen. Rekommenderar ej. 0,5 av 5.
Anything for Jackson (2020)
Också en skräckis som började mycket obehagligt men sen blev mer okej att se. Om ett satanistiskt par som försöker bring back their lost grandson to life med alla medel möjliga (d.v.s., satanistiska ritualer). Det går dock ej helt som de tänkt sig och ja, ni hör ju att det blir obehagligt. Helt OK film som började relativt starkt men sen gick det utförm 2 av 5.
Utflykt/natur
Hornborgasjön!! Vi hade en sån härlig dag där, jag Are och hans pappa Birger. Det var också mycket äventyrligt, för jag och Are gick en promenad längs en led där delar av den var avstängd p.g.a. översvämningar. “Äsch”, tänkte vi, “det kan ju inte vara så farligt”. Och det var det inte först. Men sen fick Are bära mig några bitar, p.g.a. jag hade sneakers och han hade ordentliga vandringskängor. Men sen blev det literally en sjö så då var det bara att snöra av sig skorna. Mycket äventyrligt och vårigt. Nynnade på “Blåsippan ute i backarna står, niger och säger att nu är det vår, barnen dom plockar små sipporna glatt, rusar sen hem under rop och skratt. Mor nu är våren kommen, mor, nu får vi gå utan strumpor och skor….” hela vägen
Jag och Alex var också iväg till Amundön en helg och det var också en otrolig dag. Jag tog ett dopp i havet och så var det så mysigt att få lite egentid.
Månadens mat
Påskmaten var riktigt 👌🏼, och så pizzan på La Piccola Nonna i Stockholm mmmmm drömmer fortfarande om den. Måste gå tillbaka nästa gång jag är där. Och så har Are lagat god mat till mig, tex krämig pasta med tofu :))
Och det var allt för denna månad! Hejdå april hejhej maj, du är ju redan här!
Jag har varit i Stockholm!! En liten weekendresa tillsammans med Are som vi planerat sedan i vintras, lagom precis efter att han lämnat in sin uppsats (och lagom till långhelg tack vare första maj). Vi tog eftermiddagståget från Gbg i fredags och kom fram vid sju-tiden. Vi åkte direkt till Reimers för att få nycklar till gästlägenheterna från Björn, men efter att vi hade installerat oss i vad som kändes som en bunker (mycket valuta för pengarna för den BRF:en eftersom de får in 1250 kr/natten för de tre små gästrummen) drog vi ut i den kyliga aprilkvällen för att hitta nåt att äta. Det blev Babel Bazar vid Hornstull som jag hade sparat i Google Maps. Otroligt god falafel, men något otrevlig personal. Vi käkade vid Bergsund strand och tog sedan en promenad runt området bort till Pålsunds park och tillbaks till Hornsgatan där vi satte oss på en bar och drack en öl. En mycket bra inledning på Stockholmsvistelsen!
Nästa dag, i lördags, stod Hermans på agendan. Men först skulle vi byta till Thomas gästlägenhet på andra sidan Reimers (som vi egentligen bokat för hela vistelsen men som behövde avbokas en natt för att Thomas & co behövde kunna boka en natt och man kunde tydligen bara boka sju nätter i taget). Men flyttningen kunde inte göras förrän klockan tolv så vi tog en morgonpromenad runt Reimers och tittade på körsbärsblom. Fick så mycket nostalgikänslor, det är ändå mycket tid i min barndom jag spenderat här. Springa mer med ett par mynt och köpa något på Coop, leka på lekplatsen nedanför lägenheten, hälsa på kaninerna.
Prick klockan tolv stod vi redo för att blippa brickan utanför Thomas gästlägenhet på Anders Reimers väg, men Are gick i förväg för att handla en present på Ve och fasa, en liten affär nära Högalidskyrkan. Sen möttes vi på Hornsgatan och promenerade i rask takt mot Slussen eftersom vi hade bord bokat på Hermans klockan ett. En fantastisk helvegansk buffé hade de, och allt var verligen hur gott som helst. Minus för att det är trångt och stimmigt, och tyvärr satt ett väntar precis bredvid oss där den ena höll en timmes monolog (med några instick från kompisen) om allt från hennes cancer till hur öppen hon var till hur hon hanterade sin pappas små-rassighet till hur hon hittat Gud osv osv osv. Jag hade så svårt att koncentrera mig på Are för vi fick höra så mycket om denna människa under lunchen och det var svårt att inte lyssna.
Efter Hermans styrde vi stegen tillbaka till Slussen och sedan tillbaka samma håll mot Fotografiska, där vi bl.a. såg en utställning med flera konstnärer på tema natur och miljö. Mycket vackra foton, även om jag också sett andra mer inspirerande utställningar på Fotografiska. Vi båda tyckte mycket om ett videoverk som visades över en hel vägg och som vi satt länge och tittade på.
Efter Fotografiska promenerade vi hemåt längs vattnet, ganska trötta i benen vid det här laget. Vilade hemma i lägenheten en timme (som för övrigt kändes mycket bättre än bunkern – här hade vi en lägenhet för oss själva och det fanns fönster) innan vi tog tunnelbanan till Rådmansgatan där vi mötte upp Lise för att äta middag på Lao Wai, en helvegansk kinesisk restaurang som jag hade läst om. Det var jättetrevligt att träffa Lise men tyvärr var jag inte så imponerad av maten. Eller, den var god, och det är alltid nice med helveganska restauranger, men det var inte värt att betala 250-300 kr per huvudrätt, när det kändes som att man kunde få ungefär samma mat också på ett “vanligt” Kinaställe. Också lite tråkig öl hälsar Are.
“Tänk vad lyxigt”, sa Are på väg hem, “att vi har en hel dag till i Stockholm!” och så var det ju! Målet för söndagen var att se slottet och riksdagen (eftersom Are inte varit i Stockholm förut) så vi promenerade hela vägen från Reimers via Mariatorget där vi tog en glass på Stikkinikki (en gelato-kedja som har ett ställe med bara veganska smaker på just Mariatorget mmmm) och den famösa Guldbron, Gamla stan och Kungsträdgården. Vi fick till och med se en parad (Valborgsmässoafton till ära antar jag??) som marscherade förbi med pompa och ståt. Jag var mest imponerad av hästarnas lynne som klarar av en hel orkester och dessutom att gå mitt i stan bland bilar, turister och bussar.
Sen gick vi till Medelhavsmuséet där vi hade gratis inträde eftersom vi var på Världskulturmuséet förra veckan och årskort kostar bara 140 kr. Hade vi inte haft den nuvarande skit-regeringen hade det iförsig varit gratis, tack Uffe. Vi hann se utställningarna om Antikens Grekland, Romarriket och Egypten, inklusive föremål som skapats för mer än 5000 år sedan. Det är hisnande!!! Rekommenderar detta museum.
Efter muséet styrde vi kosan mot Rådmansgatan igen, för däromkring låg MyVegina som jag kollat upp, ett veganskt lunchställe med bl.a. smoothies och mackor. En otrolig smoothie drack vi, dock i dyraste laget, men så krämig och len i konsistens och smak, samt grillade mackor mmmm.
På kvällen hade vi bokat deg på La Piccola Nonna, en napolitansk pizzeria med veganska och vegetariska pizzor som drivs av två vänner. Pizzerian ligger ganska anonymt på en tvärgata till Götgatan, nära Skanstull, och så fort man klev in kände man att det här är ett riktigt trevligt place. Vänster, queert och otroliga pizzor. Man kan inte boka bord utan kan bara boka deg för att få en garanterad pizza, så får man plats om man får plats och annars blir det take away. Men vi fick plats!! Och det var såååå gott och prisvärt, en pizza för 110 kronor. Rekommenderar detta starkt, inte bara för maten utan också för att det är ett mysigt ställe att stötta. Önskar de startade i Göteborg också!!!
Efter pizzan gick vi till Mikkeller-baren nära Medborgarplatsen, som jag och mamma var på när vi var i Stockholm i höstas. Många goda öler och lagom lugnt när man vill kunna konversera.
Sen gick vi hela vägen hem i en otrolig marsch-fart för att Are behövde gå ner sitt blodsocker lite grand, och idag på Första maj, var det dags att säga hejdå till Stockholm för denna gång. Har haft det så bra och ätit så mycket god mat mmmm. Speciellt pizzan som sagt. Min och Ares första lilla resa tillsammans också, hoppas det blir många fler!!
Jag har konsumerat tre nya verk! Eller vad man nu ska säga. Två böcker och en film. Egentligen har jag sett flera filmer den här månaden, men här är tre verk jag vill lyfta fram.
Morgonstjärnan av Karl-Ove Knausgård (2020).
Jag har lyssnat på den omskrivne författaren Karl Ove Knausgårds första del i romansviten vars tredje och sista del nyss utkommit. Liv Strömqvist och Caroline Ringskog Ferrada Noli kallade Knausgård “en av Sveriges största författare i modern tid, och så är han inte ens svensk” i ett av de senaste avsnitten av En varg söker sin podd, dock framförallt syftandes på hans omskrivna Min kamp-svit. Jag var lite för ung och politiskt omedveten när den kom så jag missade allt rabalder kring den. Hur som helst var det som jag förstår det i alla fall någon form av biografi, medan detta är fiktion. Boken utspelar sig i olika delar av Norge, i olika människors liv. Små nedslag, ett kapitel i taget. Vi får t.ex. träffa prästen Katrine (om jag minns rätt?) som tvivlar på Gud och universitetsprodessorn som kämpar med sin frus psykoser. I början trodde jag aldrig att de nya karaktärerna skulle ta slut, att boken kanske bara bestod i att presentera nya karaktärer? Men sedan återkommer äntligen någon, som t.ex. den lätt alkoholiserade småbarnspappan och universitetsprofessorn, eller prästen som inte längre är kär i sin man, och man får lite röd tråd, men det är ganska många sidor in.
Jag noterar att Knausgård ofta skriver väldigt många beskrivande meningar om de väldigt vardagliga handlingarna, av typen “Han vecklade ut kaffefiltret, måttade upp kaffe, och fyllde filtret med tre skopor. Tog kaffekannan och fyllde med vatten, som han hällde i bryggaren. Satte på ‘on’ och hörde bryggarens hemtrevliga puttrande komma igång”. Nu hittade jag bara på den meningen, men det är lite så, att något som i en annan bok hade kunnat skrivas “Han gjorde kaffe” blir i Knausgårds böcker en beskrivning av alla handlingar som ingår i att “göra kaffe”.
Detta är också någonting de noterar i ett av de senaste avsnitten i Filosofiska rummet om AI, när de pratar om att AI kanske visserligen skulle kunna producera s.k. chicklit eller typ deckare, eller någon annan generisk genre som ofta följer samma dramaturgiska kurva, men att skriva något “Knausgårdskt” skulle nog vara svårt, menade dom. Jag vet inte jag, för som DN:s recensent skriver: “Stundtals undrar jag ändå – är Knausgård banal nu? Vad skiljer alla dessa beskrivna vardagshändelser från till exempel beskrivningen av en kommissarie som äter frukost i en kriminalroman utan större litterär glans? Ibland är skillnaden inte alls uppenbar. Pålägg som plockas fram ur kylen är på något sätt bara det”. Men kanske är det något speciellt med Knausgårds språk…? Hur som helst är jag bara måttligt imponerad av boken, kanske p.g.a. alla dessa karaktärer som jag stundtals har lite svårt att hålla i sär. Jag fattar inte riktigt hype:n. Å andra sidan vill jag ändå lyssna klart på dessa typ tolv timmars ljudbok – det är en tegelsten det här – för lite spännande är det ju ändå, den här påsmygande apokalypsen som den nya stjärnan verkar vara ett tecken på.
För boken handlar alltså om dessa olika människor och hur de lever till synes ganska vanliga liv, men där något liksom övernaturligt, eller oförklarligt, plötsligt inträffar här och där i personernas liv. Hundratals havskrabbor långt uppe i skogen, en skepnad som springer över en äng, en dödförklarad man som plötsligt börjar leva igen, o.s.v. Allt under den nya stjärnans ljus. Jag kanske kommer läsa/lyssna på nästkommande delar, för det är ju ändå en triologi och man vill ju veta vad som händer… men vi får se. Helt OK skulle mitt omdöme bli.
Människans frigörelse: Karl Marx ungdomsskrifter i urval och översättning av Sven-Eric Liedman (1995)
Detta är alltså några av Marx s.k. “ungdomsskrifter” i urval av Sven-Erik Liedman, filosofiprofessorn som också (bland mycket annat) skrivit Från Platon till demokratins kris som jag läste och skrev om här. Här finns bl.a. de ekonomisk-filosofiska manuskripten från 1844, där Marx presenterar sin alienationsteori, d.v.s. hur människor under lönearbetet alieneras eller förfrämligas både från frukten av sitt arbete, från varandra (då kapitalismen skapar konkurrens) och från essensen av att vara människa. Alienationen från frukten av sitt arbete sker eftersom ju mer arbetaren producerar, desto mer värde tillfaller kapitalet d.v.s. det som fjättrar arbetaren vid hans bojor. Arbetaren får alltså inte njuta av frukten av sitt arbete genom att t.ex. använda det, och p.g.a. det mervärde arbetaren tillför kapitalisten genom sitt arbete blir kapitalisterna bara rikare ju mer “frukt” arbetaren producerar. Vidare förfrämligas arbetaren också från mänskligheten, eftersom det under lönearbete blir så att det som vanligen skiljer människor från djur, dvs kreativt och produktivt skapande, blir det vi gör för att kunna göra det djuriska (dvs äta sova ha sex). Det djuriska blir det mänskliga, och tvärtom.
Här återfinns också Marx teser om Feuerbach där han bla skriver de bevingade orden: “Filosoferna har bara tolkat världen på en rad olika sätt, men det gäller att förändra den” (mycket bra quote), samt det Kommunistiska manifestet som slutar med de kanske ännu mer bevingade orden “Proletärer i alla länder, förena er”.
Vissa av texterna var tbh svärförståeliga, andra mindre så. Att läsa Kapital, rationalitet och social sammanhållning av Borglind mfl, sekundärliteratur där de bla behandlar dessa skrifter, var definitivt hjälpsamt.
Persona (1966)
Persona har legat i min watchlist sedan förra året då jag under filmfestivalen såg Fördom och stolthet, en dokumentär om svensk queer filmhistoria med start 1912 och Vingarne. Och självklart är Ingmar Bergman med! Inte bara med den androgyna Fanny och Alexander-karaktärenutan också med just Persona. Filmen, som spelades in 1965, handlar (åtminstone till synes) om skådespelerskan Elisabeth Vogel, spelad av underbara Liv Ullman, som plötsligt en dag blir stum, mitt under en föreställning, och slutar prata. Hon blir apatisk och okontaktbar och hamnar på sjukhus där sjuksköterskan Alma, spelad av Bibi Andersson, har som uppdrag att ta hand om henne. Överläkaren (spelad av Margareta Krook) tycker dock inte det är någon idé att Elisabet stannar på lasarettet eftersom de inte kan hitta varken något psykiskt eller fysiskt fel på henne, utan erbjuder skådespelerskan och hennes sköterska att låna hennes sommarhus för att tillfriskna i en annan miljö. I huset vid havet släpper apatin och Elisabet tar promenader och skriver brev, dock fortsatt under tystnad – men tystnaden fylls av Alma som pratar på och öppnar upp sig allt mer. Under en sen kväll avslöjar hon en intim sexuell upplevelse.
Så långt allting gott, men när Alma i smyg läser sin egen berättelse återgiven i ett av Elisabets brev blir hon sårad och elak mot Elisabet, som alltjämt förblir tyst. Deras relation, som utvecklats till något intimt, stormar.
Filmen är speciell. Trippig, vacker, konstig och mångbottnad. De gåtfulla och närmast slumpartade inledningsscenerna är närmast groteska, men scenerna med Liv Ullman och Bibi Andersson, närbilderna av deras ansikten och scenerna från stranden, är utsökta. Ett tag in i filmen börjar jag tänka att Elisabet kanske är galen, att hon bara inbillar sig Alma, stranden och huset vid havet, eller att de är en och samma. Många tolkningar har gjorts av denna film och den tåls att ses igen så der får jag väl göra för den håller ändå än, såhär nästan 60 år senare.
Chat GPT svarar på frågan hur Knut skulle skrivit om att sätta på kaffe.
“Jag skulle vilja påstå att det finns få saker i livet som är så enkla och samtidigt så tillfredsställande som att sätta på kaffe. Det är som om man på något sätt tar kontroll över sin dag, genom att hantera denna lilla ritual med precision och omsorg. För mig är det en konstform i sig, en dans mellan kropp och själ.
Först, att mala kaffebönorna. Jag älskar ljudet av bönorna som krossas och de aromatiska dofterna som fyller rummet. Jag är särskilt noga med att hitta rätt inställning på min kvarn, för att få rätt balans mellan smak och styrka.
Sedan, att fylla vattenbehållaren med kallt vatten. Det får aldrig vara för mycket eller för lite, för att få den perfekta koppen. Jag tar alltid ett djupt andetag innan jag trycker på knappen, som om jag på något sätt förbereder mig för den kommande njutningen.
Och när kaffet börjar droppa ner i kannan, kan jag inte låta bli att le. Det är som om jag är en del av en större kraft, en som har funnits i århundraden och som fortfarande ger människor över hela världen en avkopplande stund varje dag.
Ja, att sätta på kaffe är enkelt. Men det är också så mycket mer än så. Det är en stund av lugn och stillhet, en chans att sakta ner och uppskatta de små sakerna i livet. Och för mig, är det en ritual som jag inte skulle vilja vara utan.”
[…] Marx ungdomsskrifter i urval och översättning av Sven-Eric Liedman (1995), jag skrev om båda här. Jag har också lyssnat på När man skjuter arbetare av Kerstin Thorvall (1993) som jag skrev om […]
Ännu en månad har gått, en fjärdedel av året till ända. Sjukt att tiden går så snabbt!!!!! Månaden har varit upp och ner. Jag var väldigt väldigt stressad ett tag p.g.a. hög arbetsbelastning och har arbetat lite för mycket, jag hade stressymptom och blev sjuk två gånger trots att jag aldrig annars är sjuk. Men jag har också varit fortsatt kär i Are (alltid en bra grej), jag har träffat Lise, Daisy och Casey i Uppsala, läst/lyssnat på mycket bra och intressant litteratur, varit på spa med mamma och Olivia och avslutade månaden med Ölandsvisit, eller det är faktiskt dit jag är på väg i detta nu då jag författar detta inlägg. Hoppade precis på bussen från Kalmar C till Färjestaden och får alltid starka nostalgikänslor här på Kalmar C för jag förknippar det med tidigare Ölandsvisiter hos Mim. Ska bli så fint att se na!!! Men nu, tillbaka till summeringen av månaden.
Socialt
Eftersom jag fick rain-checka födelsedagspresenten från Emil och Olivia p.g.a. sjukdom i februari, tog vi nya tag i mars. Det var dags för Escape room-middag! Det gick till som så att man helt enkelt, med lite olika pappersmaterial, ordnade sitt eget escape room i vardagsrummet, temat var ett bankrån. Det var en riktig win att ha Are med i laget p.g.a. smart? Hur som helst mycket trevligt, även om det trevligaste ändå var att hänga med Olivia, Emil och Are. Här är en märklig bild på mig och Are från den kvällen som Emil förevigade:
En annan social grej var att jag och Are hälsade på hans kompisar Alice och Matilda på söndagsmiddag, det var mycket lyxigt. Speciellt eftersom det var tredje dagen den veckan vi blev bjudna på god mat, för på torsdagen var jag, Erik och Are bjudna till Milla och Matilda där vi fick en helt fantastisk summer roll-middag, omg det vattnas i munnen när jag tänker på det.
Annan social grej var att jag firade Alex födelsedag!! OMG det var sååååå fint. Sofie hade ordnat så fint med tårta och bubbel hemma hos dom i Majorna och sedan fick Alex ledigt från pappalivet några timmar så att han, jag och Jaime kunde äta ostört på Blackbird. Var så välbehövligt och fin även för mig som hade haft en tuff vecka. Tack Alex för du fyllde år den dagen!!!! Och för att jag får ha dig i mitt liv!!! Här är en suddig bild på oss från kvällen:
Förra helgen var jag och Are också på vårkväll på Litteraturhuset (en mycket snabb visit ) framförallt för att jag ville känna mig som en äkta konstmecenat då min tavla “Se mig nu” som hänger ovanför matsalsbordet, målad av Siri Veileborg, skulle ställas ut!! Det var villkoret när jag köpte den, dvs att konstnärinnan skulle få låna tavlan ibland till utställningar och nu var det alltså dags ^^ Innan utställningen/poesiuppläsningen hade jag också träffat Per – en mycket trevlig bekantskap från förr som jag nu återknutit kontakten med (??) och också käkat pizza på Brewers med Are, Olivia och Emil. En mycket trevlig kväll med andra ord 🙂
Resor
Hälsade på Lise i Uppsala, som jag skrev om här. Det var helt jävla underbart och välbehövligt. Tankade D-vitamin från vårvintersolen (Uppsala visade sig verkligen från sin bästa sida) och kompisenergi från Lise, Daisy och Casey.
Natur
Fågelskådade och artade mina första fåglar! Ares pappa tog med oss på en tur i skogarna för att lyssna på ugglor, och det gjorde vi. Här nedan en bild på Are in action att locka fram den (vilket tbh känns lite förmätet 😐). På väg hem häromdagen skådade och artade jag: koltrast, gräsand, knipa, rörhöna, skata, ringduva och tamduva, samt skådade och semi-artade (med lite hjälp från Are) gråkråka, kaja och skrattmås! Har ja gått och blivit fågelskådare?? Semi-entudiadtisk på-väg-hem-från-jobbet-amatör-skådare i alla fall
Film
Jag och Are såg Proxima (2019) som fanns på Drakenfilm. Den var mycket bra! Den handlade om en kvinnlig astronaut som fick kämpa för att balansera karriär och mammalivet, och filmen skildrar detta på ett fenomenalt sätt. Ger den 4 av 5!
En annan film jag och Are såg från Drakenfilm var skräckisen It follows (2014). Jag blundade visserligen under några scener, men jag tycker att skräckisar som inte handlar om typ oförklariga, mystiska spök-saker är mycket enklare att se än skräckisar som liksom är… ja jag kan inte säga förklarliga och inte heller overkliga eftersom det inte direkt så är att mystiska spök-filmer är verkliga… Men eftersom mystiska spök-filmer liksom är oförklarliga klarar jag ej av dem! Men nu hamnade jag off topic, It follows handlar i alla fall om en tonåringar och sex, och om ett mystiskt “det” som överförs via sex – “det” följer efter dig och är ute att döda dig men har du sex med någon överför du “det” till den. Kruxet är också att “det” kan se ut som vilken människa som helst, kanske någon du älskar, men den går alltid och kan bara ta sig fram gående. En indie-skräckis som ändå var ganska bra! Ger den 3,5 av 5. Vi såg också Disneys Robin Hood från 1973 haha.
Böcker
Det var med sorg jag läste ut Per-Anders Fogelströms Mina drömmars stad från 1960, eftersom den var så bra. Boken är – trots att den är skriven innan Barn-serien som jag läste förra året en fortsättning på Stockholms-eposet som alltså börjar med Vävarnas barn, Krigets barn och Vita bergens barn. Dessa böcker spänner över ca 100 år från 1700-talet till mitten av 1800-talet, och i Mina drömmars stad får vi möta Tummen igen, fast nu som en bikaraktär till huvudkaraktären Henning. Vi får också möta fattigdomen och nöden, men också hoppet. En utmärkt Stockholmsskildring och ett utmärkt stycke arbetarlitteratur som alla borde läsa. Skrev om här.
Annars fortsätter jag lyssna på Karl Ove Knausgårds Morgonstjärnan som jag tycker är sådär (okonventionell åsikt??) och så har jag också läst ut Människans frigörelse, en samling av Karl Marx’ ungdomsskrifter i översättning av Sven Eric Liedman.
Ännu en månad har gått. Snart är oxveckorna slut och våren här.
Filmer
Utöver alla filmer jag sett på filmfestivalen, har jag och Are också sett Magisterlekarna (från förra årets filmfestival, som jag skrev om här!) och Pleasure (från förrförra årets filmfestival som jag och Olivia såg på bio). Båda är sevärda filmer! Jag och Are såg också Billy Elliot samt Birdbox med Sandra Bullock. Den sistnämnda var inte direkt min kopp te, men den blev definitivt bättre med tiden.
Böcker
Den protestantiska etiken och kapitalismens anda av Max Weber (1934) avslutade jag. En mycket läsvärd liten sociologi-klassiker från 1934! Jag har också lyssnat klart på Testamente av Nina Wähä (2019) samt läst ut Du med flera – en handbok i flersamhet – av Tanja Suhinina (2023). Alla mycket läs/lyssningsvärda böcker! Annars fortsätter jag också med Fogelström Mina drömmars stad och har börjat med Karl Marx Människans frigörelse som är en samling av hans ungdomsskrifter som jag ska läsa för sociologikursen jag läser.
Resor
Vi var i Köpenhamn över pappas födelsedagshelg!! Det var mycket trevligt om än kallt. Vi åt på finrestaurang, var på gin-bar och gick i hipster-butiker.
Socialt
Jag och Are har nu varit ihop i ett år! Det var den 24 februari 2022 vi var på vår första date, så det fick bli lite firande av det (dock framskjutet en vecka pga Köpenhamns redan). Mkt lyckligt lottad som får va med en sån keeper som Are. Annars har jag fortsatt spela beach med Elin, Elin och Lina en gång i veckan, haft filmfestivalhäng i början av månaden, Ronja var på besök ett par dagar från Berlin och jag har också hunnit med att träffa Erik, Matilda och Popp. Inflyttningsfest hos Matilda och Milla hanns med och min barndomsvän Sophie blev mamma!!
Göteborgs filmfestival fortsätter. Förrförra söndagen såg vi Blazeoch för min del, halva Small, slow but steady, och fortsatte det under veckan som gick. Här kommer andra delen av festivalen, i någon slags ordning från bäst till mindre bra. Generellt var det dock bättre filmer förra helgen måste jag säga! Lägre nivå på filmerna under veckan tycker jag. Annat tema i nästan alla filmer: mörker. Oj så dark det varit generellt, haha. Men den som hamnar högst på listan är mest feel good-faktiskt, så det är ju skönt. 🙂
Eismayer (David Wagner, 2022)
Beskrivningen löd “Stenhård befälsstridis kommer ut ur uniformsgarderoben i stringent men överraskande och genreutmanande boot-camp-drama baserat på verkliga händelser”, och det här var den bästa filmen under veckan! Den utspelar sig i en militär kontext i dagens Österrike, där den mytomspunne och ökände general Eismayer styr de unga rekryterna med järnhand. Unge Falak lyckas dock ta fram det mjuka hos Eismayer, och ett vackert och oväntad band utvecklas mellan de två. Rekommenderar denna film!! 4 av 5.
Kompromat (Jérôme Salle, 2022)
“Kompromat” är ett ryskt ord och betyder enligt Wikipedia“information som misstänkliggör politiker eller andra offentliga personer och som kan användas för att skapa negativ publicitet, fungera som grund för utpressning eller tvinga fram lojaliteter. Kompromat kan vara inhämtat via olika säkerhetstjänster eller vara fingerad för att sedan publiceras genom statliga kanaler eller annan media.”. Och det är precis det den här thrillern handlar om. Franske Mathieu är bosatt i sibiriska Irkutsk i Ryssland och efter att ha varit ansvarig utgivare av en kontroversiell dansuppvisning blir han utan förvarning fängslad, anklagad för brott han inte har begått. Tack vare en modig advokat lyckas han få villkorlig frigivning med fotboja, och befinner sig under ständig övervakning, men bestämmer sig ändå för att fly landet. En riktigt spännande och nervkittlande thriller som man sugs in i. Rekommenderar! 4 av 5
A story of love and desire (2015)
Vi var inte riktigt sugna på någon av filmerna som visades i lördags, så vi tog en från tidigare filmfestivaler som var tillgänglig när man har festivalpass för årets filmfestival. Vi var trötta på all the darkness haha, så den här valdes med hänsyn till det. Och den var en fin film om just kärlek och åtrå mellan två studenter på Sorbonnes universitet – den ena en förortskille med algerisk bakgrund, men som aldrig fick lära sig arabiska och som vuxit upp med hårda macho-ideal och hederskultur. Den andra en kultiverad storstadstjej från Tunis som visar att man kan leva livet på andra sätt. En hyllning till poesin och litteraturen! 3,5 av 5.
Dogborn (Isabella Carbonell, 2022)
En riktigt dark film där rapparen Silvana Imam debuterar som skådespelare, vilket hon gör bra. Den utspelar sig i samhällets bottenskikt, där ett tvillingpar som verkar ha en bakgrund i Syrien men också connection till Polen (vilket ju är fallet med Silvana Imam på riktigt, vars föräldrar är från Syrien respektive Polen), gör vad som helst för att överleva då de saknar både bostad och jobb och Stockholm är rått och kallt. De får ett gig där de ska göra “leveranser” till olika kunder under de kalla Stockholmsnätterna, men inser snabbt att leveranserna består av levande människor, offer för trafficking, och att kunderna består av torskar som köper sex. Ni hör ju, plot:en blir, att äta eller ätas? Man skulle kunna använda den här filmen i religionskunskapen på gymnasiet och diskutera etik, för här finns många moraliska dilemman. Stark debut för Silvana, och en sevärd film! 3,5 av 5.
Blaze (Del Kathryn Barton, 2022)
Blaze var en trippig film om en tolvårig flicka som blir vittne till ett hemskt brott, och vars enda sätt att hantera detta trauma är att bearbeta det genom sin technicolorfärgade fantasivärld som estetiskt är en blandning mellan TV-serien Euphoria och avsnittet om den kristall-täckta sirenen som lurar ner soldater i en sjö i Netflix-serien Love, death and robots. Filmen var sevärd, men också ganska weird just på grund av alla de trippiga scenerna. Ger den 3 av 5.
Korsett (Marie Kreutzer, 2022)
Vi ser Vicky Krieps (som spelade huvudrollen i Hélène och Mathieu) igen, men nu i rollen som Elisabeth av Österrike på det sena 1870-talet. Det här är ett kostymdrama, men både jag och Are reagerade flera gånger på att attributen i filmen inte alltid tycktes stämma med tiden. Till exempel läser hon en bok som ser väldigt modern ut, någon gång finns en traktor med i bild, man spelar Rolling Stones As tears go by i en scen och även om den elektriska tatueringsmaskinen tydligen patenterades i slutet av 1800-talet (jag googlade) känns det ändå lite off? Är det meningen att det ska vara atypiska tids-detaljer…? Who knows. Hur som helst ändå en sevärd film där man får följa Elisabeth som verkar vara ganska missnöjd med sin lott i livet som kvinna, där hennes enda uppgift är, som hon säger, “att få sitt hår dekorerat”. 3 av 5.
1976 (Manuela Martelli, 2022)
Beskrivningen löd: “Flerfaldigt prisbelönat hitchcocksk paranoia-thriller om borgerlig hemmafru vars plötsliga politiska engagemang får konsekvenser i Pinochets Chile 1976”, men så mycket thriller var det kanske inte. Are var inte så närvarande i den här filmen då han hade ont i nacken så jag masserade honom så han kunde inte titta upp så mycket, och fick därmed inte ett great intryck av filmen, men jag tyckte ändå den var ganska bra. Det är alltid intressant att se filmer som utspelar sig i historiska kontexter, för jag tycker att man lär sig mer om dessa historiska händelser och får nya perspektiv, och här skildras Pinochets Chile utifrån en borgerlig miljö där man inte bryr sig så mycket om de brott mot mänskligheten som begås – eller man kanske till och med subventionerar det. Tills det kommer nära. Ger filmen 3 av 5, den är ändå sevärd!
Sorcery (Christopher Murray, 2023)
Den här filmen lät mycket bättre än var den var: “Ett mörkt och gåtfullt fantasy-färgat hämnddrama baserat på verkliga händelser, om kolonialism och häxkonst på den chilenska ön Chiloé år 1880”. Det låter ju som ett jättebra tema right!? Men filmen är ganska konstig och lite svår att förstå. Man hade gärna velat ha mer mystik, men tydlig sådan, för nu är det en del loose threads som man inte riktigt fattar hur det hänger ihop med varandra. Var väl underhållen under tiden, men lär ej se om. 2,5 av 5.
Love and Mathematics (Claudia Sainte-Luce, 2022)
Beskrivningen löd: “Lysande dramakomedi om före detta popstjärna som är dåligt lämpad för det lugna livet i mexikansk förort.”, men nja, detta var inte riktigt min kopp te heller. Tyckte inte den var särskilt komisk, och inte särskilt dramatisk heller, om den nu skulle leva upp till titeln “dramakomedi”. En ganska långsam film om en uttråkad mexikansk medelklasskille med popp-drömmar som jag ej rekommenderar. 2 av 5.
Small, slow but steady (Shô Miyake, 2022)
Beskrivningen löd “Vackert och berörande om hörselskadade Keiko som mot alla odds slåss för att bli mästare i ringen, i verklighetsbaserat och kritikerhyllat japanskt boxningsdrama” men jag orkade tbh inte se klart, det här var inte riktigt min grej. Are såg klart och tyckte den var bra, men nja. Kan dock inte ge något betyg eftersom jag inte såg hela.
Göteborgs filmfestival är igång! Här är filmerna vi sett hittills, i någon form av från bäst till mindre bra ordning, although de fem första alla ligger väldigt högt i topp för mig och det inte riktigt går att rangordna dem tbh, för de hade alla olika känsla och var olika genrer. Icke desto mindre, here we go:
De fem djävlarna (regi: Léa Mysius, 2022)
En surrealistisk thriller med utgångspunkt i den lilla flickan Vickys mycket känsliga luktsinne, med vilket hon kan precisera dofter och känna lukten av någon från flera meters avstånd. Hon och hennes mamma (briljanta Léa Exarchopoulos från Blå är den varmaste färgen) och pappa bor i en liten trångsynt by i det franska Alperna, och en dag kommer pappans syster och hälsar på. Vicky verkar besitta övernaturliga krafter, för med hjälp av lukter kan hon resa i tiden och återuppleva andras minnen. Snart sätter hon igång en serie av oåterkalleliga händelser, som får det förflutna att krypa inpå skinnet. Filmen var mycket intressant, eggande och oförutsägbar, med fantastiska skådespelarinsatser från alla inblandade. Rekommenderar starkt.
Hélène och Mathieu (regi: Emily Atef, 2022)
En lågmäld film om hur man som par hanterar att en skall dö, och den andra leva kvar. Den franska/engelska titeln är Plus que jamais/More than ever och det passar nog bättre, även om det handlar just om paret Hélène och Mathieu. Hélène har en obotlig cancer och för att komma bort från den kvävande omgivningen i Bordeaux, där vännerna inte vet hur de ska behandla henne, reser hon till Norges landsbygd och hälsar på en canceröverlevare hon lärt känna på internet. I den friska vinden och med närheten till fjorden får hon nya insikter och känner sig äntligen lättare, men snart kommer hennes man Mathieu efter för att övertala henne om att göra den kompicerade lungtransplantationen hon erbjudits. Ett mycket starkt drama om kärlek, livet och döden, och gråtfesten var ett faktum på slutet. Jag och Are satt och hulkgrät i varandras famnar. Mycket sevärd film med utmärkt skådespeleri av Vicky Krieps (Hélène) och Gaspard Ulliel (Mathieu), rekommenderar starkt.
Exodus (regi: Abbe Hassan, 2023)
Flickan Amal stapplar ut ur en container i en hamn någonstans i Turkiet, och solen bländar obarmhärtigt efter mörkret i containern. Det är 2015 och hon har flytt från Syrien, men på vägen har hon tappat bort sin familj. Hon tar ett snabbt beslut att hänga efter flyktingsmugglaren Sam, som tar henne under sina vingar. Tillsammans tar de sig mot Sverige. En stark film med en kavat flicka i huvudrollen, om flykt, men också om hopp. Scenen där de sitter i gummibåten över Medelhavet är gastkramande, man riktigt känner den starka ångesten genom rutan.
Brother (regi: Clement Virgo, 2022)
Vi får följa bröderna Michael och Francis under olika tidshopp mellan barndom, 90-tal och tidigt 2000-tal, och förstår snabbt att de två kommer att skiljas, att den äldre Francis kommer att försvinna. Bröderna växer upp i Scarborough som andra generationens invandrare med allt vad det innebär, och medan deras mamma arbetar hårt för att försörja dem försöker Francis lära Michael att stå upp för sig själv, inte ta någon skit. Men de hårda maskulinitetsnormerna är svåra att leva upp till, och när spänningarna mellan polisen och den svarta befolkningen ökar är det svårt att navigera. “Den vackraste skildringen av unga svarta män sedan Moonlight” var beskrivningen och jag kan bara hålla med. En lågmäld och vacker film om maskulinitet, rasism och coming of age. Rekommenderar!
L’immensità (regi: Emanuele Crialese, 2022)
Med 1970-talets Rom som fond utspelar sig den här filmen i en dysfunktionell familj där tonåriga Adriana vill vara Andrew, pappan är otrogen och där mamman (Penelope Cruz) försöker hålla ihop familjen med okonventionella metoder. En färgglad film kryddad med märkliga musikal-nummer som den tbh hade kunnat vara utan, men ändå underhållande.
Världens lyckligaste man (regi: Teona Strugar Mitevska, 2022)
En film som utspelar sig under ett slags blind date-event på ett hotell, där två personer med ett gemensamt förflutet i 90-talets krig i forna Jugoslavien möts, den ena förövaren, den andra offret. I den bisarra date:ing-situationen framgår det snart att båda på något sätt ändå är offer på olika sätt, och att kriget är långt ifrån glömt. En ganska märklig film jag inte direkt rekommenderar, men helt okej var den ändå.
One response to “Göteborgs filmfestival 2023 so far”
Mami
Jag har också sett dessa filmerna och i en skala 1 till 5
De 5 djävlarna 3+
Hélène och Mathieu 5-
Exodus 4
Brother 4+
L’immésità 3
Världens lyckligaste man 3
Suro 3
Sonne 3+
Subtraction 4
Burning dags 4
Korsett 3+
Dogborn 4
Årets första månad har gått och det har blivit ljusare. Det märkte jag förra veckan när jag cyklade hem från jobbet och för första gången inte behövde använda lamporna, för det var fortfarande dagsljus. Det är underbart. Här är en liten lista om den januari som gått:
Månadens läsning
Har tragglat på med Simone de Beauvoirs Det andra könetfrån 1949. Nu är det inte mycket kvar!! Håller även på att läsa Per-Anders Fogelströms Mina drömmars stad som jag tycker mycket om – jag lyssnade ju på barn-trilogin i höstas och har spanat efter hans böcker på second hand, så hittade jag denna och kunde fortsätta med detta fantastiska Stockholms-epos. Mina drömmars stad tar vid där Vita bergens barn slutar, med fokus på andra karaktärer och en ny tid förstås, men man känner igen tonen och de ömsinta Stockholms-skildringarna utifrån de minst privilegierades perspektiv. Håller också på med Max Webers Den protestantiska etiken och kapitlaismens anda men är inte klar ännu.
Jag har faktiskt börjat och avslutat några böcker i januari också, bl.a. Natten av Sara Gordan från 2022, som var helt fantastisk. Natten är en bok om gränslös kärlek mellan mamma och dotter, en kärlek som kanske ibland blir kvävande. Jag tyckte mycket om den och rekommenderar starkt. Skrev mer här.
Jag har också lyssnat klart på Ia Genbergs debutroman Detaljer. En fin relationsroman där just detaljerna står i centrum, och där man vill spara språket i en liten ask. Skrev om här.
Har också lyssnat på Kerstin Ekmans Löpa varg från 2021, eftersom jag blev inspirerad av Svt-serien Händelser vid vattnet som bygger på Ekmans bok med samma namn. En bok jag tyckte om! Skrev om här.
Månadens film och TV
Vi började se Händelser vid vattnet som ju var jättebra, men den här och förra helgen är det pausat eftersom det har varit filmfestival och vi har sett jättejättemånga filmer, har bl.a. samlat några av dem här. Men utöver filmfestival-filmerna har jag också sett:
Avatar – the way of water (2022)
Jag, Olivia, Emil och Are gick på bio och såg den nya Avatar-filmen, som tbh var ganska mycket en flopp imo. Den är estetiskt vacker, det får man ge den, men otroligt konservativ. 50-talet kom och ville ha tillbaka sina könsroller, sitt auktoritativa föräldraskap och sin hederskultur, så kändes det. Så himla tråkigt – här har filmskaparen James Cameron världens chans att ta ut svängarna kring normer, eftersom det handlar om en fiktiv planet som utvecklats utan någon som helst kontakt med jorden och dess patriarkala, rasistiska o.s.v. normer, och ändå ser det ut precis som här i vår värld – och en bakåtsträvande sådan. Jag menar, det är ju en påhittad värld för sjutton, det hade kunnat vara ett matriarkat, alla relationer hade kunnat vara flersamma, skönhetsnormen hade kunnat vara håriga ben och ölkagge, ja eller något helt annat som min hjärna är för påverkad av normer för att kunna föreställa sig. Ändå är det “bro” hit och “bro” dit, det är illa dold hederskultur där en bror bl.a. hamnar i slagsmål med en annan kille för att han varit taskig mot systern, det är en vit amerikansk cis-man som blivit högste hövding hos en grupp ursprungsfolk (???), det är en pappa som hejar på sina söner att deal:a med jobbiga känslor inte genom att sätta ord på dem utan genom våld, och så vidare. Fantasilöst och tråkigt helt enkelt. Den får 2 av 5 av mig.
Tove (2020)
The wrestler (2008)
En gastkramande socialrealistisk dramafilm om en avdankad wrestlare som försöker göra en comeback. Det var många scener jag knappt kunde kolla på, inte bara match-scenerna där de gör en show av att slå varandra blodiga (förstår inte hur man kan underhållas av wrestling??) utan också de sorgliga scenerna där huvudkaraktären “The Ram” efter ett hårt liv fyllt av styrketräning, wrestling, olika preparat och smärtstillande verkar ha så ont, så ont, och ändå försöker fortsätta, eftersom det är det enda han vet och kan. “The Ram” verkar på samma gång vara ung och gammal – hans kropp är uppumpad och slätrakad, håret långt och platinablont, men utanför ringen rör han sig som en gammal, suckar i krämpor, skruvar på sin hörapparat och knaprar smärtstillande. Det gör en ont i hjärtat att bevittna hans ensamhet. En annorlunda och gripande film som var sevärd. 3,75 av 5!
Maryland (2022)
Jag och Are såg den psykologiska thrillern Maryland som vi till en början inte var särskilt thrilling, men som sedan tog sig. Den handlar om en före detta soldat som varit på tjänstgöring i Afghanistan (?) och som nu är hemma i Frankrike och måste försörja sig med ströjobb. Via en vän får han ett gig som säkerhetsvakt på en större fest hos en mycket rik man, som sedan gör att han får stanna som livvakt åt den rike mannens fru och barn medan han åker iväg på affärsresor. Jobbet är dock tärande, eftersom den före dette soldaten hela tiden är på helspänn – varje litet ljud blir gevärseld, varje skiftning i ögonvrån en fiende. Inbillar han sig bara, eller finns hoten på riktigt?
En nervkittlande film som inte bara är thrilling utan också skildrar två helt olika klassförhållanden och de groteska ekonomiska skillnader som kan finnas i en och samma stad. Mycket sevärd! Och finns gratis på Draken film nu innan festivalen ens har börjat. Ger den 3,75 av 5!
Sorry to bother you (2018) och Magisterlekarna (2022)
Jag och Are såg två surrealistiska filmer på rad. Den första, Sorry to bother you, ger jag 2 av 5 då jag tycker skådespelarinsatserna från huvudkaraktärerna var sissådär, och hästspåret var väldigt… märkligt? Den utspelar sig hur som helst i en parallell verklighet där människor luras in i att jobba som arbetare på concernen “Carefree” vilket i princip är slaveri. Detta befinner sig dock bara i periferin, för huvudkaraktären börjar arbeta som telefonförsäljare där han efter att ha tagit sig uppåt i hierarkin arbetar med att sälja just Carefrees tjänster. De moraliska dilemman hopar sig som ni förstår. Där finns intressanta teman som kunde bli något, t.ex. touch:ar man på både rasism och kapitalism-kritik, men sen schabblas det bort.
Magisterlekarna såg vi om, jag såg ju den förra året under filmfestivalen. Också den en surrealistisk skildring av en parallell verklighet där homosexualitet är normen. Det var roligt att se den med nya ögon, och liknelsen till det antika Grekland där man hyllar den spänstiga kroppen, homoerotik och intellektualitet, är stark – något jag inte såg förra gången. Hur som helst mycket sevärd! (3,5 av 5).
Månadens mat
Smakade en fantastisk vegansk chokladpaj på nyårsafton, som var en av de godaste veganska desserterna jag ätit faktiskt. Var tvungen att be om receptet och bakade igen när Alex, Sofie och Falke var här på middag. När Olivia hade sin examens-ceremoni åt vi också fine dining på restaurangen Carbon, det var mycket trevligt.
Månadens scenkonst
The Vivien Girls (Stadsteatern, 22 januari)
Jag och Popp var och såg The Vivian Girls på Stadsteatern häromdagen. Den bygger på konstnären Henry Dargers (1892-1973) måningar av, och berättelser om, (quote från programmet): “vecotidningsgulliga flickor med flätor, lugg och pigg uppsyn”. Darger skrev ett oerhört långt (och ännu ofärdigt) manuskript om flickorna – när han dog var det mer än 15 000 sidor långt – och om deras värld i vilken ett till synes evigt krig pågår. De onda glandelinierna tar till fånga och förslavar barn och The Vivian Girls ger sig ut i kriget. Föreställningen regisseras av Linda Forsell med text av Felicia Ohly, och det var i En varg söker sin podd som Liv och Caroline tipsade om föreställningen. Det jag tyckte mest om med den var hur vuxna människor spelade barn – och att alla skådespelare oavsett hudfärg, ålder eller kön spelade just sju stycken barnsliga flickor. Så roligt att se deras kroppspråk. I övrigt var föreställningen tankeväckande och underhållande, men också lite disturbing (det är många fruktansvärda scener som t.ex. sexuellt utnyttjande av barn som benämns utan krusiduller) och ganska random. Men det är ju alltid kul att gå på teater!
Cabaret (Göteborgsoperan, 31 januari)
Mamma och pappa bjöd mig, Olivia och vårt bihang (d.v.s. Are och Emil) på Göteborgsoperans föreställning Cabaret häromdagen. Jag hade inte riktigt läst på innan och inte lyssnat in mig på musiken, så var inte helt beredd på vad det skulle vara – jag var inte beredd på att det skulle vara så… icke-tillrättalagt? Alltså verkligen mer just cabaret-feeling snarare än Göteborgsoperan-feeling. Jag är van att gå på danser eller liknande, men detta var ju en musikal och dessutom en ganska burlesk och queer musikal. Uppskattade mycket, även om det blev riktigt dark på slutet och jag kanske ändå, om jag måste välja, föredrar att se just danser på operan. De är ju liksom duktiga de här artisterna men det de är duktiga på är scennärvaro, att kunna sjunga och skådespela – de är helt enkelt musikalartister. Men jag blir nog ännu mer hänförd av de som är professionella dansare. Med det sagt så var det verkligen en värd föreställning att gå och se!
Månadens kompishäng
Har käkat middag med Popp och Klara och bjudit hem Alex, Sofie och Falke på middag (och hade fortfarande hela lördagskvällen kvar sen för fina samtal med Are eftersom de behövde åka hem och lägga Falke vid 18.30). Jag har varit på teater med Popp och date:at min nya kompis-crush Lina (hälsade på henne i hennes radhus i Floda som hon sålde in mycket bra och vi var och drack öl häromdagen). Gått på bio och ätit pizza på Brewers bar med Olivia, Emil och Are. Bjudit hem folk för filmfestival-häng. Mycket socialt med andra ord!
Det är december och dags för alla summerings-inlägg som jag är så förtjust i p.g.a. nostalgiker. Och under året har jag dokumenterat böckerna jag läst! Jag har typ 200 sidor kvar på Simone de Beuavoirs tegelsten Det andra könet från 1949, så vi får väl se om jag hinner klart med den, isåfall får jag lägga till den i slutet på den här listan också 🙂 Men so far kommer här årets lästa/lyssnade böcker, i kronologisk ordning:
Klubben – MatildaVoss Gustavsson (2019)
Popp hade lånat mig Klubben för länge sedan, och den har legat på mitt nattygsbord i väntan på att bli läst. Men som alltid har jag hundra andra böcker jag håller på med samtidigt (eller åtminstone fyra andra) så den har fått vara liggande. Men när jag reste till Amsterdam tänkte jag att jag behöver en lätt bok (alltså rent viktmässigt) då alla de andra jag läser är så tjocka, och en bok som är lättläst (alltså som man vill fortsätta läsa) för att döda tid på långa tåg- och bussresor. Tog således med mig Klubben, en reportagebok av DN-journalisten Matilda Voss Gustavsson från 2019, som handlar om Svenska Akademiens mörkanden av Jean-Claude “Kulturprofilen” Aurnaults sexuella trakasserier och våldtänker. Boken är väldigt meta, för den handlar liksom om hur Voss Gustavsson skriver fram reportaget som så småningom publicerades i DN och blev hennes breakthrough. Om hur hon intervjuar olika kvinnor som utsatts för Arnault, om känslorna alla berättelser framkallar hos henne, om nervositeten inför publiceringen. Det reportage som publicerades anonymiserade Arnault, men här är han fullt synlig, och det finns också en del bakgrundsfakta om honom i boken.
Boken var absolut läsvärd, och lättläst, men den är också ett tydligt tidsdokument som jag redan tycker är lite föråldrad? Alltså inte språket eller hur den är skriven, men bara själva berättelsen. Det var ju redan två år sen nu, och metoo var ännu längre sen. Det känns liksom inte lika aktuellt längre. Vilket är synd, då det ju är en bra bok. Som sagt, absolut läsvärd, men frågan är hur väl den kommer åldras…?
A feast for crows – George R.R. Martin (2005)
A feast for crows är den fjärde delen i den mastodontiska Game of thrones serien, fast det är den femte boken eftersom den föregående (A storm of swords) är uppdelad i två delar. Liksom sina föregångare är detta en fantastisk fantasy-bok som på ett unikt sätt skriver fram en historia genom sina olika karaktärer. I just A feast of crows får man “bara” följa karaktärerna i och omkring Kings Landing och Dorne, så man får inte veta något om t.ex. Daenerys, John Snow eller Tyrion. Däremot får man följa Cersei i Kings Landing och hennes kamp om att regera och skydda sin son, Jaimie som försöker deala med sin avhuggna hand och kärlek till Cersei, Samwell som är på väg söderut till The Citadel med Grandmaster Aemon, Alayne a.k.a. Sansa Stark som lever undercover uppe i The Vale, o.s.v. Jag tycker en recension tryckt i början av boken summerar Game of thrones superbt:
“Most fantasty writers follow the battle-of-good-and-evil model of their great predecessor, J.R.R. Tolkien. Not Martin. He draws his protagonists from several warring families and shows what’s happening through their eyes, switching with each chapter and telling their stories so compellingly that we root for them all to win – even though if any of them does, it will be a disaster for the others…”
Precis så. Till skillnad från många andra fantasy-serier finns här inga tydliga antagonister: alla karaktärer har både ont och gott i sig och det är det jag gillar. Det är därför det är så intressant att fråga vem som är någons favoritkaraktär, för det skulle kunna vara vem som helst. I serien får man ju aldrig läsa from the point of view of Joffrey Lannister eller Ramsay Bolton, två fruktansvärda karaktärer som bara har ont i sig, så därför gäller detta för böckerna, d.v.s. att man älskar och hatar dom alla.
Googlade för övrigt precis på huruvida näst-nästa bok (jag har nu börjat på den femte, A dance with dragons, som är uppdelad i två böcker och den första täcker över 1000 sidor…..) som heter A winds of winter över huvud taget kommer komma någon gång, men det är still in process. Hoppas den kommer lagom till att jag läst ut A dance with dragons del 1 & 2 haha.
I en annan klass – Emma Leijnse (2022)
En lättläst reportagebok om svensk skola och specifikt ojämlikheten i svensk skola. Det är ju ingen rocket science och egentligen inget nytt, men Leijnse gör det smärtsamt tydligt hur Sverige inte lyckas ge alla barn och unga samma möjligheter i skolan, därför att ojämlikheten är närmast grotesk. Systemet är riggat från början, eftersom de som har sämst förutsättningar att klara skolan också har mindre tillgång till skolböcker, färre legitimerade lärare, mer personalruljans och sämre arbetsmiljö – bara för att nämna några saker.
DN skrev om boken: “Kärnan i ‘I en annan klass’ sammanfattas redan i titeln – utbildning har åter blivit en klassfråga, där barn från välbärgade områden får den skolgång de enligt skollagen har rätt till, och barn från socioekonomiskt svaga områden inte får det. Lägg till att i den förstnämnda kategorin finns nästan inga barn med invandrarbakgrund och i den sistnämnda kategorin finns inga eller nästan inga barn med etniskt svensk bakgrund och bilden av den segregerade osköna nya värld vi har skapat är komplett.“ Jag bloggade om den här.
Jane Eyre – Charlotte Brontë (1847)
Jane Eyre av Charlotte Brontë handlar om just Jane Eyre, en föräldralös flicka som man får följa under hennes tid hos sin elaka styvmoder, på en internatskola där hon sedermera blir lärare, och sedan governess på Thornfield Hall där hon utvecklar en romans med Mr Rochester, hennes master. Boken var en av de första böckerna som skrivits som fokuserade på protagonistens moral och känsloliv d.v.s. Jane Eyre: innan hade man inte haft ett sånt här intimt förstapersons-perspektiv där man liksom får komma in i huvudpersonens huvud: varför boken blev så populär under det viktorianska England och idag fortfarande räknas till en av Storbritanniens viktigaste och mest inflytelserika böcker. Trots sin klassiker-status gick boken dock ganska långsamt att läsa och jag fick kämpa en del för att komma igenom. Stundom var den varit fängslande, men oftare seg, och ibland var det också lite svårt att förstå dramaturgin. Icke desto mindre var det intressant att läsa 1800-talslitteratur och språket är helt fantastiskt, det är nästan som varenda sida är ett stycke poesi. Därför kan jag försiktigt rekommendera denna bok, även om den inte direkt blew my mind. Skrev mer utförligt om boken här.
Från Platon till demokratins kris – Sven-Erik Liedman (2020)
En bok om idéhistoria från just Platon och de gamla grekerna fram till idag. Riktigt intressant blir det dock enligt mig först kring upplysningstiden för då blir kopplingen till idag mer uppenbar, och det blir tydligt att idéer och skeenden på 1700-talet fortfarande har stor påverkan i modern tid, och det är väl det jag tycker är som mest intressant. Så början av boken tyckte jag var mindre intressant men icke desto mindre läsvärd. Efter de gamla grekerna fortsätter boken framåt i tiden och går igenom de ledande/mest inflytelserika västerländska politiska idéerna om människa och samhälle, och jag har haft stor hjälp av denna bok inte bara i mina egna historiastudier utan också som samhällskunskapslärare och bara generellt för att det är väldigt intressant med ideologi- och idéhistoria. Så jag rekommenderar för den som liksom jag också är intresserad av det! Skrev om här.
Gift – Tove Ditlevsen (1971)
Titeln Gift är mångtydig, och syftar både på Toves fyra äktenskap, och på det gift som ska komma att styra hennes liv. Boken är nämligen självbiografisk, eller ska man kalla det autofiktion? En kort men intensiv bok om kärlek, skrivande och missbruk, som är så hänsynslöst men samtidigt vackert skriven i all sin enkelhet. Läs för sjutton!!! Skrev om här.
Där kräftorna sjunger – Delia Owens (2020)
En riktig bladvändare som jag läste ut på ett par dagar. Den börjar som en roman och övergår sedan i något som skulle kunna likna en kriminalare, speciellt i slutet med (SPOILER ALERT!) rättegångsscenerna. Boken är också skickligt uppbyggd med två parallella tidslinjer som vävs ihop och så småningom möts. Dock är det något som skaver, som jag inte riktigt kan sätta fingret på vad det är: kanske är det att Kya blir så (SPOILER ALERT!) otroligt smart och bildad som känns lite overkligt, eller kanske är det att karaktärerna inte riktigt berör hjärteroten, eller kanske att boken känns lite pretentiös i sina översvallande beskrivningar av våtmarken. Icke desto mindre som sagt läsvärd och lättläst bok som man snabbt kommer in i och har svårt att lägga ifrån sig. Lättsmält, spännande, okomplicerat, vackert – mer behöver man ju egentligen inte som sommarlektyr på stranden. Skrev om här.
Introduktion till kriminologi 1 – Brottslighetens omfattning, karaktär och orsaker – Jerzy Sarnecki & Christoffer Carlsson (2020)
En fackbok där den delen jag läste behandlade kriminologiska idéer och teorier från 1700-talet (då synen på brott och straff började förändras i.o.m. upplysningen) fram till idag. En mycket bra bok som jag tyckte mycket om! Jag läste även sammanfattningarna i de andra kapitlen som inte tillhörde de ca 200 sidor som utgjorde del 2 som jag läste, och hade jag haft mer tid hade jag nog läst hela så jag rekommenderar den här till de som är intresserade av kriminologi. Utöver att boken på ett mycket systematiskt och lättförståeligt sätt redogör för de viktigaste kriminologiska idéerna och teorierna gör den det också på ett väldigt pedagogiskt sätt. Skrev om här.
Göra sig kvitt Eddy Bellegeule – Édouard Louis (2014)
Göra sig kvitt Eddy Bellegueule är Édouard Louis debutroman, och den är självbiografisk. Den utspelar sig i en av norra Frankrikes gudsförgätna hålor där männens ryggar värker av arbetet på fabrikerna, alkoholism är normen och pengarna ständigt sinar. Här försöker Eddy navigera mellan våldet i vardagen, fattigdomen och sin egen identitet, som inte passar in i det macho-ideal som råder. Édouard Louis skriver om klass på ett lättillgängligt, rått och samtidigt vackert sätt. Ett läsvärt stycke modern arbetarlitteratur! Skrev om här.
Doktor Glas – Hjalmar Söderberg (1905)
En bok skriven i dagboksform där jag:et är Doktor Glas själv, en läkare som ställs inför ett moraliskt val och måste ta ett beslut som kommer att gäcka honom livet ut. Boken utspelar sig under en varm sommar i Stockholm, och det är fint att läsa om Stockholmsmiljöerna och vad de bemedlade sekelskiftsmänniskorna sysslade med (typ, ha hushållerska, äta en god bit mat på Hasselbacken och bestämma träff under skenet av fladdrande gatulyktor). Det är fint att läsa något som skrevs för över hundra år sedan, som med alla gamla klassiker: det är hisnande att tänka på hur många som hunnit läsa samma historia som jag läser nu. Det är absolut en läsvärd bok, och lätt dessutom, eftersom den är såpass kort och skriven på ett tillgängligt sätt, men jag blev inte direkt golvad. Helt okej med andra ord!
1795 – Niklas Natt och Dag(2021)
När vårt tåg från fjällen blev inställt i somras fick vi spendera en hel dag på olika tåg/bussar istället för nattåg, och jag behövde således lättläst lektyr som kunde få timmarna att gå. Jag hade typ fem minuter från det att Pressbyrån öppnade till att bussen skulle gå, så jag högg tag i första bästa roman som såg lättläst och spännande ut (inte den genren jag kanske vanligtvis väljer…) och då blev det 1795 av Niklas Natt och Dag. Insåg först senare på bussen att det var tredje och sista delen i en trilogi, men det gick ändå hyfsat att komma in i storyn även om namnen var lite förvirrande i början. Och tja, det är väl en läsvärd bok, men jag föredrar nog andra typer av historiska romaner. Kan inte riktigt sätta fingret på vad jag inte gillade med denna, men något är det. Men som sagt, läste den gjorde jag ju så den fyllde sitt syfte.
Kvinnor och Äppelträd – Moa Martinson (1933)
En bok som gav kvinnor en röst i proletärlitteraturen, och väckte stor uppmärksamhet för sin frispråkighet. En del av mitt Klassikerprojekt, där jag gärna vill läsa mer klassisk arbetarlitteratur. Denna lyssnade jag dock på, och tyckte var jättebra. Skrev om här. Boken inleds någon gång under mitten av 1800-talet med att skildra mor Sofi, som fött femtan barn varav en oäkting, och hur hon tillsammans med sin väninna åtar sig den märkliga vanan att bada sig en gång i veckan. En dag befinns hon dock drunknad och till begravningen kommer även hennes oäkting. Därefter hoppar boken tre generationer framåt, till mor Sofies oäkta barns barnbarn (d.v.s. mor Sofies barnbarnsbarn) Ellen som växer upp i Norrköpings fattigkvarter i början av 1900-talet. Hon förlorar tidigt sin mamma och utackorderas till lägst bjudande, och växer upp ovetandes om Sally som också är släkt med mor Sofie i nedstigande led. Som vuxna möts de då Ellen blir nyfiken på den märkliga Sally på Mårbo och gör sig ett ärende dit, och ramlar mitt in i en våldsam scen. De båda kvinnorna blir vänner och delar med- och motgångar och livets hårda slit som fattig.
Vävarnas barn, Krigets barn och Vita bergens barn – Per-Anders Fogelström (1981, 1985 och 1987).
Per-Anders Fogelströms trilogi om Stockholms lägsta skikt – de fattiga vävarna, soldaterna, tukthusens fångar, prostituerade och andra trashankar – som utspelar sig under andra halvan av 1700-talet lyssnade jag på i ett streck och tyckte mycket om. En (flera) historisk(a) roman(er) som faller mig mycket mer i smaken än 1795, kanske för att genren är mer roman än deckare, eller kanske för att den har mer levande karaktärer, precis som i Mobergs Invandrarna/Utvandrarna-serie.
Vävarnas barn från 1981 utspelar sig mellan 1749-1779 och handlar om det som titeln avslöjar – vävarnas barn, eller samhällets minst privilegierade som hankade sig fram på klädesfabriken Barnängen. Man får följa de uppdiktade karaktärerna Johannes Krohn, Sofia Krohn och deras familjer i deras hårda arbete på klädfabriken, där man som fattighjon saknas rättigheter ens till sin egen kropp. Många av händelserna och personerna som beskrivs i böckerna är dock historiskt riktiga och Fogelström har gjort ett minutiöst arbete med att skildra berättelsen enligt dessa verkliga händelser. I Krigens barn (1985) får man sedan följa hur krigen som fördes mellan 1788 och 1814 upplevdes av stockholmarna och andra svenskar, genom en menlös soldats perspektiv, och hans vänner och familj. Inte heller soldaterna ägde några rättigheter, och utnyttjades brutalt i krigen som fördes av maktens män. I Vita bergens barn (1987) får man slutligen följa med in på 1800-talet, fram till 1860, och får fortsätta följa de karaktärer man mött i de tidigare romanerna.
Jag tyckte mycket om alla tre romaner, och Helge Skoog som uppläsare var perfekt för rollen. Är sugen på fler av Fogelströms romaner nu.
A dance with dragons – George R.R. Martin (2011)
Och så lyckades jag också läsa ut denna över 1000 sidor långa femte och sista (utkomna) delen av A song of ice and fire, eller Game of thrones som serien heter. Har ju redan läst alla en gång, men jag fastnade igen efter att ha hittat dem på second hand förra året. Episka böcker verkligen, älskar att (nästan) alla karaktärer har både ont och gott i sig till skillnad från de flesta andra fantasy-böcker – det finns inga tydliga antagonister och protagonister, utan man kan ha sina egna favoritkaraktärer av olika anledningar. Liksom i tidigare böcker får man här följa en karaktär i taget, och till en början går denna bok parallell med den innan, som jag läste ut tidigare i år, men går at some point över till nytt stoff, sånt som händer efter A feast for crows. Men när kommer nästa bok är ju frågan!? Det slutar i en sån cliffhanger.
Och så kort om några inte särskilt bra kursböcker, som inte gav lika stort intryck som de ovan, men som jag trots allt också läste (ut) under 2022:
Nordens historia – en europeisk region under 1200 år – Harald Gustafsson (2017)
Den här boken tog jag mig more or less igenom i min historia A-kurs under höstterminen 2021 och vårterminen 2022. Vissa delar läste jag inte men majoriteten av den, och det ändå en upplysande bok om just Nordens historia, som alltså berör både Sverige, Norge, Finland, Danmark och Island och deras till stora delar gemensamma historia.
Ekonomisk historia: Europa, Amerika och Kina under tusen år – Mats Bladh (2012)
En kursbok som jag läst under läsåret i min historiakurs på 30 hp. Dock läste jag inte riktigt hela – de första fem kapitlen (ca 120 sidor) ingick inte i kurslitteraturen, men resten av boken (som totalt är drygt 450 sidor) har jag ändå läst så jag tänkte att den kunde få vara med här. Kul med ekonomisk historia och ett ekonomiskt perspektiv på historian – rekommenderar för den som är nördig som jag hehe.
Kompetens för samspelande skolor: om skolorganisationer och skolförbättring – Ulf Blossing (2008)
Ännu en kursbok om det osexiga ämnet “skolorganisationer och skolförbättring”. Läste i min sista kurs i KPU på samma ämne i april 2022. Ja ni hör ju. Rätt så oinspirerande.
Handledande samtal – Hans Birnik (2011)
En kursbok jag läste i min kurs om kommunikation och handling, som jag inte tyckte var särskilt intressant och som uppenbarligen inte gjorde några avtryck. Var också hela tiden förvirrad över i vilket syfte jag läste boken: var det i egenskap av framtida handledare för lärarstudenter och elever, eller i egenskap av att jag blir handledd som lärarstudent ute på praktik…? Oklart. Handledning verkar för övrigt som ett väldigt tråkigt ämne tbh.
Lärandets ordning och reda – Marcus Samuelsson (2017)
Ännu en inte särskilt givande kursbok. Som ni märker tyckte jag inte den här kursen var så kul. Det har varit för mikro för mig – jag gillar samhällsteorier på makronivå, som förklarar och analyserar samhällsprocesser och skeenden. Kommunikation blir för mikro, och det är heller inte så politiskt. Och denna bok berättade inte direkt nåt nytt som jag inte redan visste. Relationer är A och O, straff är dåligt, ett auktoritativt ledarskap (d.v.s. att vara en tydlig ledare men samtidigt visa emotionell värme) är det bästa ledarskapet, osv osv.
Kriminologins grunder – Fredrik Andersson (2021)
Ännu en kursbok som jag tyckte var rätt sämst eftersom den var så grundläggande, icketeoretisk och tbh ganska barnsligt skriven. Kan bero på att den var riktad mot gymnasiet. Konstigt att det skulle vara en kursbok på universitetsnivå…? Skummade igenom hela ganska snabbt i alla fall, den går igenom väldigt grundläggande saker för samhällskunskap och just kriminologi men jag saknade som sagt det teoretiska perspektivet.
Kommunikation i klassrummet – Mikael Jensen (2012)
En annan kursbok jag läste i samma kurs, som inte heller lämnade några större avtryck och inte heller lärde mig något direkt nytt. Eller allting var ju ganska självklart. Allt blir bättre om du planerar väl, det är viktigt att kommunicera tydligt, man skall inte ha för långa genomgångar, osv osv. Okej tack. 🙂
Båten i parken – Per Månson (2014)
En drygt 100-sidig kursbok för Sociologi A som jag plöjde mig i genom ganska snabbt. Faktiskt ganska bra om än upprepande i vissa delar för en som läst många års samhällsstudier, men också nya saker eller åtminstone nya perspektiv. Utmärkt introduktionsbok till sociologi.
[…] så mysig (det var min morgon-bok). Boken är – trots att den är skriven innan Barn-serien som jag läste förra året – en fortsättning på Stockholms-eposet som alltså börjar med Vävarnas barn, Krigets barn […]
[…] jag hade lyssnat klart på Vävarnas barn, Krigens barn och Vita bergens barn (som jag skrivit om här) läste jag fortsättningen Mina drömmars stad (som jag skrev om här) utan att veta att det var […]
Om mig
En (snart) trettioårig person med (snart) tjugo års (!) bloggkarriär, som nuförtiden mest upprätthåller bloggandet för min egen nostalgis skull, men du är förstås välkommen att hänga på. Skriver mest om kultur jag konsumerar, men även om min vardag, politik och annat smått och gott. Borgerliga intressen – god mat och vin, vackra tavlor, klassisk litteratur och dyra sporter – med hjärtat på rätt ställe (d.v.s. vänster).
April inleddes med en resa (Öland) och slutade med en resa (Stockholm). Månaden har bjudit på sol och kompisgäng, lite lugnare på jobbet, mycket bra film, och annat smått och gott.
Socialt
April gjorde efter Öland stark entré med påskfirande i Spekeröd! Med Olivia, Erik, Lisa, Milla, Matilda, Ester och Are. Otroligt väder hade vi, och otrolig mat åt vi. Har varit vid Hornborgarsjön med Are och Ares pappa, har hängt på Amundön med Alex (uunnnddeeerrrbaaarrt) och njutit av solen t.ex. ovanför Bergsjön med utsikt över Kviberg och en vacker solnedgång.
Scenkonst
Are bjöd mig på Göteborgsoperan! Vi såg Touched, som var helt fantastisk. Jag blev så berörd och hade så många olika känslor. Den första delen av första akten, som hette Dust and disquiet, var otroligt vacker med kropparna som dansade i symbios, ljudlöst och explosivt och ömt samtidigt. Här började jag faktiskt gråta för jag blev så berörd av skönheten, av rörelserna tillsammans med musiken, men också för att jag tänkte på att något så här berörande och vackert också på många håll i världen skulle tolkas som obscent och provocerande, och det gjorde mig ledsen. Någonstans i mitten av första akten tog en glädjefylld trumrytm vid, och den gjorde mig glad, för beatet liksom kändes glädjefylld och dansarna var så energiska, men sedan, utan att man märkte det, blev det våldsamt på något sätt, glädjen förvandlades till något destruktivt i takt med att musiken blev hårdare och rörelserna likaså. Även i andra akten, To kingdom come, kastades man mellan olika känslor, i samband med att gestaltningen förändrades. Ett älskande par, där den ena alltid bär den andra, som bönar och ber. Ett hysteriskt leende, ett technoparty. Som sagt, en fantastisk föreställning! Gå och se!
Böcker
Jag har läst Morgonstjärnan av Karl-Ove Knausgård (2020) och Människans frigörelse: Karl Marx ungdomsskrifter i urval och översättning av Sven-Eric Liedman (1995), jag skrev om båda här. Jag har också lyssnat på När man skjuter arbetare av Kerstin Thorvall (1993) som jag skrev om här. Speciellt den sista var väldigt bra! Stor litteratur som jag verkligen rekommenderar.
Filmer
The girl with all the gifts (2016)
Denna udda zombie-apokalyps-film var helt fantastisk. Den utspelar sig i en dystopisk parallell samtid där en svamp har spridit sig och gjort en majoritet av mänskligheten till människoätande zombies (en plot som är märkligt lik den nya HBO-serien The last of us som bygger på ett TV-spel, medan denna film bygger på en bok, och jag och Are kollade upp vilken som kom först men de kom mer eller mindre samtidigt). Instängda på en militärbas befinner sig ett gäng människor som ännu inte är smittade av zombie-svampen, och så en grupp barn – eller testobjekt för vaccin – som är någon slags korsning mellan människa och zombie. De beter sig och är som människobarn, speciellt the girl with all the gifts, men vid doften av människa, som ibland tar sig förbi block-gelen, blir de hysteriska köttätande zombies. Därför måste de hållar fastkedjade tjugofyra timmar om dygnet, men samtidigt får de också gå i skolan, dock under sträng övervakning. I skolan finns den snälla läraren som vägrar se zombiebarnen som människoätande zombies, utan ser dem just som barn. Speciellt the girl with all the gifts. Jag vill inte säga så mycket mer än så här, men rekommenderar starkt denna fantastiska lilla film! 4,5 av 5
Huesera (2022)
Huesera, eller The bone woman som den engelska titeln var, är en peruviansk skräckfilm som fanns på Drakenfilm i två veckor som efter att ha läst beskrivningen jag verkligen ville se. Den handlar om Valéria som lever ett tryggt medelklassliv med sambo och som längtar efter att bli gravid. När stickan väl visar plus blir hon först överlycklig, men snart visar sig något vara fel. Valéria ser saker som inte finns, och i takt med att det som växer i hennes mage blir större blir känslan av att något är fel också starkare. En mycket obehaglig film (som faktiskt till och med skrämde Are!!) med många spännande teman (t.ex. hbtq, moderskap och galenskap) som var mycket svårt att förutsäga. Rekommenderar, 4,5 av 5!
Titanic (1997)
Well, ‘nough said, en bra jävla rulle. Blev dock ej lika berörd som sist, hade antagligen PMS då? Are var måttligt road hahaha men det var faktiskt han som föreslog en “film man vet är bra”. 3,5 av 5.
Persona (1966)
En speciell, trippig och vacker film av Ingmar Bergma med Liv Ullman och Bibi Andersson i huvudrollen. Skrev om här. 4 av 5.
Undine (2020)
Märklig tysk film med Franz Rogowski (en av mina favoritskådespelare) i huvudrollen, men som sagt, mycket märklig. Den skall handla om en vattennymf som bara kan överleva på true love, men om man inte läser beskrivningen är det inte helt tydligt alltså. Ger den kanske 2 av 5.
The Ritual (2020)
En märklig skräckfilm som är supposed to utspela sig i Sverige, men där ingenting stämmer vilket jag stör mig på – t.ex. skall det vara de svenska fjällen på sommaren, ändå blir det mörkt (det blir aldrig mörkt i fjällen på sommaren) och ändå är det en massa granskog (finns inte så mycket skog i fjällen). Så det gjorde att jag störde mig jättemycket hela tiden. Dessutom enligt mig en ganska tråkig story, som jag tyckte liknade Midsummer-filmen. Rekommenderar ej. 0,5 av 5.
Anything for Jackson (2020)
Också en skräckis som började mycket obehagligt men sen blev mer okej att se. Om ett satanistiskt par som försöker bring back their lost grandson to life med alla medel möjliga (d.v.s., satanistiska ritualer). Det går dock ej helt som de tänkt sig och ja, ni hör ju att det blir obehagligt. Helt OK film som började relativt starkt men sen gick det utförm 2 av 5.
Utflykt/natur
Hornborgasjön!! Vi hade en sån härlig dag där, jag Are och hans pappa Birger. Det var också mycket äventyrligt, för jag och Are gick en promenad längs en led där delar av den var avstängd p.g.a. översvämningar. “Äsch”, tänkte vi, “det kan ju inte vara så farligt”. Och det var det inte först. Men sen fick Are bära mig några bitar, p.g.a. jag hade sneakers och han hade ordentliga vandringskängor. Men sen blev det literally en sjö så då var det bara att snöra av sig skorna. Mycket äventyrligt och vårigt. Nynnade på “Blåsippan ute i backarna står, niger och säger att nu är det vår, barnen dom plockar små sipporna glatt, rusar sen hem under rop och skratt. Mor nu är våren kommen, mor, nu får vi gå utan strumpor och skor….” hela vägen
Jag och Alex var också iväg till Amundön en helg och det var också en otrolig dag. Jag tog ett dopp i havet och så var det så mysigt att få lite egentid.
Månadens mat
Påskmaten var riktigt 👌🏼, och så pizzan på La Piccola Nonna i Stockholm mmmmm drömmer fortfarande om den. Måste gå tillbaka nästa gång jag är där. Och så har Are lagat god mat till mig, tex krämig pasta med tofu :))
Och det var allt för denna månad! Hejdå april hejhej maj, du är ju redan här!
En (snart) trettioårig person med (snart) tjugo års (!) bloggkarriär, som nuförtiden mest upprätthåller bloggandet för min egen nostalgis skull, men du är förstås välkommen att hänga på. Skriver mest om kultur jag konsumerar, men även om min vardag, politik och annat smått och gott. Borgerliga intressen – god mat och vin, vackra tavlor, klassisk litteratur och dyra sporter – med hjärtat på rätt ställe (d.v.s. vänster).
April inleddes med en resa (Öland) och slutade med en resa (Stockholm). Månaden har bjudit på sol och kompisgäng, lite lugnare på jobbet, mycket bra film, och annat smått och gott.
Socialt
April gjorde efter Öland stark entré med påskfirande i Spekeröd! Med Olivia, Erik, Lisa, Milla, Matilda, Ester och Are. Otroligt väder hade vi, och otrolig mat åt vi. Har varit vid Hornborgarsjön med Are och Ares pappa, har hängt på Amundön med Alex (uunnnddeeerrrbaaarrt) och njutit av solen t.ex. ovanför Bergsjön med utsikt över Kviberg och en vacker solnedgång.
Scenkonst
Are bjöd mig på Göteborgsoperan! Vi såg Touched, som var helt fantastisk. Jag blev så berörd och hade så många olika känslor. Den första delen av första akten, som hette Dust and disquiet, var otroligt vacker med kropparna som dansade i symbios, ljudlöst och explosivt och ömt samtidigt. Här började jag faktiskt gråta för jag blev så berörd av skönheten, av rörelserna tillsammans med musiken, men också för att jag tänkte på att något så här berörande och vackert också på många håll i världen skulle tolkas som obscent och provocerande, och det gjorde mig ledsen. Någonstans i mitten av första akten tog en glädjefylld trumrytm vid, och den gjorde mig glad, för beatet liksom kändes glädjefylld och dansarna var så energiska, men sedan, utan att man märkte det, blev det våldsamt på något sätt, glädjen förvandlades till något destruktivt i takt med att musiken blev hårdare och rörelserna likaså. Även i andra akten, To kingdom come, kastades man mellan olika känslor, i samband med att gestaltningen förändrades. Ett älskande par, där den ena alltid bär den andra, som bönar och ber. Ett hysteriskt leende, ett technoparty. Som sagt, en fantastisk föreställning! Gå och se!
Böcker
Jag har läst Morgonstjärnan av Karl-Ove Knausgård (2020) och Människans frigörelse: Karl Marx ungdomsskrifter i urval och översättning av Sven-Eric Liedman (1995), jag skrev om båda här. Jag har också lyssnat på När man skjuter arbetare av Kerstin Thorvall (1993) som jag skrev om här. Speciellt den sista var väldigt bra! Stor litteratur som jag verkligen rekommenderar.
Filmer
The girl with all the gifts (2016)
Denna udda zombie-apokalyps-film var helt fantastisk. Den utspelar sig i en dystopisk parallell samtid där en svamp har spridit sig och gjort en majoritet av mänskligheten till människoätande zombies (en plot som är märkligt lik den nya HBO-serien The last of us som bygger på ett TV-spel, medan denna film bygger på en bok, och jag och Are kollade upp vilken som kom först men de kom mer eller mindre samtidigt). Instängda på en militärbas befinner sig ett gäng människor som ännu inte är smittade av zombie-svampen, och så en grupp barn – eller testobjekt för vaccin – som är någon slags korsning mellan människa och zombie. De beter sig och är som människobarn, speciellt the girl with all the gifts, men vid doften av människa, som ibland tar sig förbi block-gelen, blir de hysteriska köttätande zombies. Därför måste de hållar fastkedjade tjugofyra timmar om dygnet, men samtidigt får de också gå i skolan, dock under sträng övervakning. I skolan finns den snälla läraren som vägrar se zombiebarnen som människoätande zombies, utan ser dem just som barn. Speciellt the girl with all the gifts. Jag vill inte säga så mycket mer än så här, men rekommenderar starkt denna fantastiska lilla film! 4,5 av 5
Huesera (2022)
Huesera, eller The bone woman som den engelska titeln var, är en peruviansk skräckfilm som fanns på Drakenfilm i två veckor som efter att ha läst beskrivningen jag verkligen ville se. Den handlar om Valéria som lever ett tryggt medelklassliv med sambo och som längtar efter att bli gravid. När stickan väl visar plus blir hon först överlycklig, men snart visar sig något vara fel. Valéria ser saker som inte finns, och i takt med att det som växer i hennes mage blir större blir känslan av att något är fel också starkare. En mycket obehaglig film (som faktiskt till och med skrämde Are!!) med många spännande teman (t.ex. hbtq, moderskap och galenskap) som var mycket svårt att förutsäga. Rekommenderar, 4,5 av 5!
Titanic (1997)
Well, ‘nough said, en bra jävla rulle. Blev dock ej lika berörd som sist, hade antagligen PMS då? Are var måttligt road hahaha men det var faktiskt han som föreslog en “film man vet är bra”. 3,5 av 5.
Persona (1966)
En speciell, trippig och vacker film av Ingmar Bergma med Liv Ullman och Bibi Andersson i huvudrollen. Skrev om här. 4 av 5.
Undine (2020)
Märklig tysk film med Franz Rogowski (en av mina favoritskådespelare) i huvudrollen, men som sagt, mycket märklig. Den skall handla om en vattennymf som bara kan överleva på true love, men om man inte läser beskrivningen är det inte helt tydligt alltså. Ger den kanske 2 av 5.
The Ritual (2020)
En märklig skräckfilm som är supposed to utspela sig i Sverige, men där ingenting stämmer vilket jag stör mig på – t.ex. skall det vara de svenska fjällen på sommaren, ändå blir det mörkt (det blir aldrig mörkt i fjällen på sommaren) och ändå är det en massa granskog (finns inte så mycket skog i fjällen). Så det gjorde att jag störde mig jättemycket hela tiden. Dessutom enligt mig en ganska tråkig story, som jag tyckte liknade Midsummer-filmen. Rekommenderar ej. 0,5 av 5.
Anything for Jackson (2020)
Också en skräckis som började mycket obehagligt men sen blev mer okej att se. Om ett satanistiskt par som försöker bring back their lost grandson to life med alla medel möjliga (d.v.s., satanistiska ritualer). Det går dock ej helt som de tänkt sig och ja, ni hör ju att det blir obehagligt. Helt OK film som började relativt starkt men sen gick det utförm 2 av 5.
Utflykt/natur
Hornborgasjön!! Vi hade en sån härlig dag där, jag Are och hans pappa Birger. Det var också mycket äventyrligt, för jag och Are gick en promenad längs en led där delar av den var avstängd p.g.a. översvämningar. “Äsch”, tänkte vi, “det kan ju inte vara så farligt”. Och det var det inte först. Men sen fick Are bära mig några bitar, p.g.a. jag hade sneakers och han hade ordentliga vandringskängor. Men sen blev det literally en sjö så då var det bara att snöra av sig skorna. Mycket äventyrligt och vårigt. Nynnade på “Blåsippan ute i backarna står, niger och säger att nu är det vår, barnen dom plockar små sipporna glatt, rusar sen hem under rop och skratt. Mor nu är våren kommen, mor, nu får vi gå utan strumpor och skor….” hela vägen
Jag och Alex var också iväg till Amundön en helg och det var också en otrolig dag. Jag tog ett dopp i havet och så var det så mysigt att få lite egentid.
Månadens mat
Påskmaten var riktigt 👌🏼, och så pizzan på La Piccola Nonna i Stockholm mmmmm drömmer fortfarande om den. Måste gå tillbaka nästa gång jag är där. Och så har Are lagat god mat till mig, tex krämig pasta med tofu :))
Och det var allt för denna månad! Hejdå april hejhej maj, du är ju redan här!
Resor April inleddes med en resa (Öland) och slutade med en resa (Stockholm). Månaden har bjudit på sol och kompisgäng, lite lugnare på jobbet, mycket bra film, och annat smått och gott. Socialt April gjorde efter Öland stark entré med påskfirande i Spekeröd! Med Olivia, Erik, Lisa, Milla, Matilda, Ester och Are. Otroligt väder hade…
Jag har varit i Stockholm!! En liten weekendresa tillsammans med Are som vi planerat sedan i vintras, lagom precis efter att han lämnat in sin uppsats (och lagom till långhelg tack vare första maj). Vi tog eftermiddagståget från Gbg i fredags och kom fram vid sju-tiden. Vi åkte direkt till Reimers för att få nycklar till gästlägenheterna från Björn, men efter att vi hade installerat oss i vad som kändes som en bunker (mycket valuta för pengarna för den BRF:en eftersom de får in 1250 kr/natten för de tre små gästrummen) drog vi ut i den kyliga aprilkvällen för att hitta nåt att äta. Det blev Babel Bazar vid Hornstull som jag hade sparat i Google Maps. Otroligt god falafel, men något otrevlig personal. Vi käkade vid Bergsund strand och tog sedan en promenad runt området bort till Pålsunds park och tillbaks till Hornsgatan där vi satte oss på en bar och drack en öl. En mycket bra inledning på Stockholmsvistelsen!
Nästa dag, i lördags, stod Hermans på agendan. Men först skulle vi byta till Thomas gästlägenhet på andra sidan Reimers (som vi egentligen bokat för hela vistelsen men som behövde avbokas en natt för att Thomas & co behövde kunna boka en natt och man kunde tydligen bara boka sju nätter i taget). Men flyttningen kunde inte göras förrän klockan tolv så vi tog en morgonpromenad runt Reimers och tittade på körsbärsblom. Fick så mycket nostalgikänslor, det är ändå mycket tid i min barndom jag spenderat här. Springa mer med ett par mynt och köpa något på Coop, leka på lekplatsen nedanför lägenheten, hälsa på kaninerna.
Prick klockan tolv stod vi redo för att blippa brickan utanför Thomas gästlägenhet på Anders Reimers väg, men Are gick i förväg för att handla en present på Ve och fasa, en liten affär nära Högalidskyrkan. Sen möttes vi på Hornsgatan och promenerade i rask takt mot Slussen eftersom vi hade bord bokat på Hermans klockan ett. En fantastisk helvegansk buffé hade de, och allt var verligen hur gott som helst. Minus för att det är trångt och stimmigt, och tyvärr satt ett väntar precis bredvid oss där den ena höll en timmes monolog (med några instick från kompisen) om allt från hennes cancer till hur öppen hon var till hur hon hanterade sin pappas små-rassighet till hur hon hittat Gud osv osv osv. Jag hade så svårt att koncentrera mig på Are för vi fick höra så mycket om denna människa under lunchen och det var svårt att inte lyssna.
Efter Hermans styrde vi stegen tillbaka till Slussen och sedan tillbaka samma håll mot Fotografiska, där vi bl.a. såg en utställning med flera konstnärer på tema natur och miljö. Mycket vackra foton, även om jag också sett andra mer inspirerande utställningar på Fotografiska. Vi båda tyckte mycket om ett videoverk som visades över en hel vägg och som vi satt länge och tittade på.
Efter Fotografiska promenerade vi hemåt längs vattnet, ganska trötta i benen vid det här laget. Vilade hemma i lägenheten en timme (som för övrigt kändes mycket bättre än bunkern – här hade vi en lägenhet för oss själva och det fanns fönster) innan vi tog tunnelbanan till Rådmansgatan där vi mötte upp Lise för att äta middag på Lao Wai, en helvegansk kinesisk restaurang som jag hade läst om. Det var jättetrevligt att träffa Lise men tyvärr var jag inte så imponerad av maten. Eller, den var god, och det är alltid nice med helveganska restauranger, men det var inte värt att betala 250-300 kr per huvudrätt, när det kändes som att man kunde få ungefär samma mat också på ett “vanligt” Kinaställe. Också lite tråkig öl hälsar Are.
“Tänk vad lyxigt”, sa Are på väg hem, “att vi har en hel dag till i Stockholm!” och så var det ju! Målet för söndagen var att se slottet och riksdagen (eftersom Are inte varit i Stockholm förut) så vi promenerade hela vägen från Reimers via Mariatorget där vi tog en glass på Stikkinikki (en gelato-kedja som har ett ställe med bara veganska smaker på just Mariatorget mmmm) och den famösa Guldbron, Gamla stan och Kungsträdgården. Vi fick till och med se en parad (Valborgsmässoafton till ära antar jag??) som marscherade förbi med pompa och ståt. Jag var mest imponerad av hästarnas lynne som klarar av en hel orkester och dessutom att gå mitt i stan bland bilar, turister och bussar.
Sen gick vi till Medelhavsmuséet där vi hade gratis inträde eftersom vi var på Världskulturmuséet förra veckan och årskort kostar bara 140 kr. Hade vi inte haft den nuvarande skit-regeringen hade det iförsig varit gratis, tack Uffe. Vi hann se utställningarna om Antikens Grekland, Romarriket och Egypten, inklusive föremål som skapats för mer än 5000 år sedan. Det är hisnande!!! Rekommenderar detta museum.
Efter muséet styrde vi kosan mot Rådmansgatan igen, för däromkring låg MyVegina som jag kollat upp, ett veganskt lunchställe med bl.a. smoothies och mackor. En otrolig smoothie drack vi, dock i dyraste laget, men så krämig och len i konsistens och smak, samt grillade mackor mmmm.
På kvällen hade vi bokat deg på La Piccola Nonna, en napolitansk pizzeria med veganska och vegetariska pizzor som drivs av två vänner. Pizzerian ligger ganska anonymt på en tvärgata till Götgatan, nära Skanstull, och så fort man klev in kände man att det här är ett riktigt trevligt place. Vänster, queert och otroliga pizzor. Man kan inte boka bord utan kan bara boka deg för att få en garanterad pizza, så får man plats om man får plats och annars blir det take away. Men vi fick plats!! Och det var såååå gott och prisvärt, en pizza för 110 kronor. Rekommenderar detta starkt, inte bara för maten utan också för att det är ett mysigt ställe att stötta. Önskar de startade i Göteborg också!!!
Efter pizzan gick vi till Mikkeller-baren nära Medborgarplatsen, som jag och mamma var på när vi var i Stockholm i höstas. Många goda öler och lagom lugnt när man vill kunna konversera.
Sen gick vi hela vägen hem i en otrolig marsch-fart för att Are behövde gå ner sitt blodsocker lite grand, och idag på Första maj, var det dags att säga hejdå till Stockholm för denna gång. Har haft det så bra och ätit så mycket god mat mmmm. Speciellt pizzan som sagt. Min och Ares första lilla resa tillsammans också, hoppas det blir många fler!!
Jag har varit i Stockholm!! En liten weekendresa tillsammans med Are som vi planerat sedan i vintras, lagom precis efter att han lämnat in sin uppsats (och lagom till långhelg tack vare första maj). Vi tog eftermiddagståget från Gbg i fredags och kom fram vid sju-tiden. Vi åkte direkt till Reimers för att få nycklar…
Jag har konsumerat tre nya verk! Eller vad man nu ska säga. Två böcker och en film. Egentligen har jag sett flera filmer den här månaden, men här är tre verk jag vill lyfta fram.
Morgonstjärnan av Karl-Ove Knausgård (2020).
Jag har lyssnat på den omskrivne författaren Karl Ove Knausgårds första del i romansviten vars tredje och sista del nyss utkommit. Liv Strömqvist och Caroline Ringskog Ferrada Noli kallade Knausgård “en av Sveriges största författare i modern tid, och så är han inte ens svensk” i ett av de senaste avsnitten av En varg söker sin podd, dock framförallt syftandes på hans omskrivna Min kamp-svit. Jag var lite för ung och politiskt omedveten när den kom så jag missade allt rabalder kring den. Hur som helst var det som jag förstår det i alla fall någon form av biografi, medan detta är fiktion. Boken utspelar sig i olika delar av Norge, i olika människors liv. Små nedslag, ett kapitel i taget. Vi får t.ex. träffa prästen Katrine (om jag minns rätt?) som tvivlar på Gud och universitetsprodessorn som kämpar med sin frus psykoser. I början trodde jag aldrig att de nya karaktärerna skulle ta slut, att boken kanske bara bestod i att presentera nya karaktärer? Men sedan återkommer äntligen någon, som t.ex. den lätt alkoholiserade småbarnspappan och universitetsprofessorn, eller prästen som inte längre är kär i sin man, och man får lite röd tråd, men det är ganska många sidor in.
Jag noterar att Knausgård ofta skriver väldigt många beskrivande meningar om de väldigt vardagliga handlingarna, av typen “Han vecklade ut kaffefiltret, måttade upp kaffe, och fyllde filtret med tre skopor. Tog kaffekannan och fyllde med vatten, som han hällde i bryggaren. Satte på ‘on’ och hörde bryggarens hemtrevliga puttrande komma igång”. Nu hittade jag bara på den meningen, men det är lite så, att något som i en annan bok hade kunnat skrivas “Han gjorde kaffe” blir i Knausgårds böcker en beskrivning av alla handlingar som ingår i att “göra kaffe”.
Detta är också någonting de noterar i ett av de senaste avsnitten i Filosofiska rummet om AI, när de pratar om att AI kanske visserligen skulle kunna producera s.k. chicklit eller typ deckare, eller någon annan generisk genre som ofta följer samma dramaturgiska kurva, men att skriva något “Knausgårdskt” skulle nog vara svårt, menade dom. Jag vet inte jag, för som DN:s recensent skriver: “Stundtals undrar jag ändå – är Knausgård banal nu? Vad skiljer alla dessa beskrivna vardagshändelser från till exempel beskrivningen av en kommissarie som äter frukost i en kriminalroman utan större litterär glans? Ibland är skillnaden inte alls uppenbar. Pålägg som plockas fram ur kylen är på något sätt bara det”. Men kanske är det något speciellt med Knausgårds språk…? Hur som helst är jag bara måttligt imponerad av boken, kanske p.g.a. alla dessa karaktärer som jag stundtals har lite svårt att hålla i sär. Jag fattar inte riktigt hype:n. Å andra sidan vill jag ändå lyssna klart på dessa typ tolv timmars ljudbok – det är en tegelsten det här – för lite spännande är det ju ändå, den här påsmygande apokalypsen som den nya stjärnan verkar vara ett tecken på.
För boken handlar alltså om dessa olika människor och hur de lever till synes ganska vanliga liv, men där något liksom övernaturligt, eller oförklarligt, plötsligt inträffar här och där i personernas liv. Hundratals havskrabbor långt uppe i skogen, en skepnad som springer över en äng, en dödförklarad man som plötsligt börjar leva igen, o.s.v. Allt under den nya stjärnans ljus. Jag kanske kommer läsa/lyssna på nästkommande delar, för det är ju ändå en triologi och man vill ju veta vad som händer… men vi får se. Helt OK skulle mitt omdöme bli.
Människans frigörelse: Karl Marx ungdomsskrifter i urval och översättning av Sven-Eric Liedman (1995)
Detta är alltså några av Marx s.k. “ungdomsskrifter” i urval av Sven-Erik Liedman, filosofiprofessorn som också (bland mycket annat) skrivit Från Platon till demokratins kris som jag läste och skrev om här. Här finns bl.a. de ekonomisk-filosofiska manuskripten från 1844, där Marx presenterar sin alienationsteori, d.v.s. hur människor under lönearbetet alieneras eller förfrämligas både från frukten av sitt arbete, från varandra (då kapitalismen skapar konkurrens) och från essensen av att vara människa. Alienationen från frukten av sitt arbete sker eftersom ju mer arbetaren producerar, desto mer värde tillfaller kapitalet d.v.s. det som fjättrar arbetaren vid hans bojor. Arbetaren får alltså inte njuta av frukten av sitt arbete genom att t.ex. använda det, och p.g.a. det mervärde arbetaren tillför kapitalisten genom sitt arbete blir kapitalisterna bara rikare ju mer “frukt” arbetaren producerar. Vidare förfrämligas arbetaren också från mänskligheten, eftersom det under lönearbete blir så att det som vanligen skiljer människor från djur, dvs kreativt och produktivt skapande, blir det vi gör för att kunna göra det djuriska (dvs äta sova ha sex). Det djuriska blir det mänskliga, och tvärtom.
Här återfinns också Marx teser om Feuerbach där han bla skriver de bevingade orden: “Filosoferna har bara tolkat världen på en rad olika sätt, men det gäller att förändra den” (mycket bra quote), samt det Kommunistiska manifestet som slutar med de kanske ännu mer bevingade orden “Proletärer i alla länder, förena er”.
Vissa av texterna var tbh svärförståeliga, andra mindre så. Att läsa Kapital, rationalitet och social sammanhållning av Borglind mfl, sekundärliteratur där de bla behandlar dessa skrifter, var definitivt hjälpsamt.
Persona (1966)
Persona har legat i min watchlist sedan förra året då jag under filmfestivalen såg Fördom och stolthet, en dokumentär om svensk queer filmhistoria med start 1912 och Vingarne. Och självklart är Ingmar Bergman med! Inte bara med den androgyna Fanny och Alexander-karaktärenutan också med just Persona. Filmen, som spelades in 1965, handlar (åtminstone till synes) om skådespelerskan Elisabeth Vogel, spelad av underbara Liv Ullman, som plötsligt en dag blir stum, mitt under en föreställning, och slutar prata. Hon blir apatisk och okontaktbar och hamnar på sjukhus där sjuksköterskan Alma, spelad av Bibi Andersson, har som uppdrag att ta hand om henne. Överläkaren (spelad av Margareta Krook) tycker dock inte det är någon idé att Elisabet stannar på lasarettet eftersom de inte kan hitta varken något psykiskt eller fysiskt fel på henne, utan erbjuder skådespelerskan och hennes sköterska att låna hennes sommarhus för att tillfriskna i en annan miljö. I huset vid havet släpper apatin och Elisabet tar promenader och skriver brev, dock fortsatt under tystnad – men tystnaden fylls av Alma som pratar på och öppnar upp sig allt mer. Under en sen kväll avslöjar hon en intim sexuell upplevelse.
Så långt allting gott, men när Alma i smyg läser sin egen berättelse återgiven i ett av Elisabets brev blir hon sårad och elak mot Elisabet, som alltjämt förblir tyst. Deras relation, som utvecklats till något intimt, stormar.
Filmen är speciell. Trippig, vacker, konstig och mångbottnad. De gåtfulla och närmast slumpartade inledningsscenerna är närmast groteska, men scenerna med Liv Ullman och Bibi Andersson, närbilderna av deras ansikten och scenerna från stranden, är utsökta. Ett tag in i filmen börjar jag tänka att Elisabet kanske är galen, att hon bara inbillar sig Alma, stranden och huset vid havet, eller att de är en och samma. Många tolkningar har gjorts av denna film och den tåls att ses igen så der får jag väl göra för den håller ändå än, såhär nästan 60 år senare.
Chat GPT svarar på frågan hur Knut skulle skrivit om att sätta på kaffe.
“Jag skulle vilja påstå att det finns få saker i livet som är så enkla och samtidigt så tillfredsställande som att sätta på kaffe. Det är som om man på något sätt tar kontroll över sin dag, genom att hantera denna lilla ritual med precision och omsorg. För mig är det en konstform i sig, en dans mellan kropp och själ.
Först, att mala kaffebönorna. Jag älskar ljudet av bönorna som krossas och de aromatiska dofterna som fyller rummet. Jag är särskilt noga med att hitta rätt inställning på min kvarn, för att få rätt balans mellan smak och styrka.
Sedan, att fylla vattenbehållaren med kallt vatten. Det får aldrig vara för mycket eller för lite, för att få den perfekta koppen. Jag tar alltid ett djupt andetag innan jag trycker på knappen, som om jag på något sätt förbereder mig för den kommande njutningen.
Och när kaffet börjar droppa ner i kannan, kan jag inte låta bli att le. Det är som om jag är en del av en större kraft, en som har funnits i århundraden och som fortfarande ger människor över hela världen en avkopplande stund varje dag.
Ja, att sätta på kaffe är enkelt. Men det är också så mycket mer än så. Det är en stund av lugn och stillhet, en chans att sakta ner och uppskatta de små sakerna i livet. Och för mig, är det en ritual som jag inte skulle vilja vara utan.”
[…] Marx ungdomsskrifter i urval och översättning av Sven-Eric Liedman (1995), jag skrev om båda här. Jag har också lyssnat på När man skjuter arbetare av Kerstin Thorvall (1993) som jag skrev om […]
Jag har konsumerat tre nya verk! Eller vad man nu ska säga. Två böcker och en film. Egentligen har jag sett flera filmer den här månaden, men här är tre verk jag vill lyfta fram. Morgonstjärnan av Karl-Ove Knausgård (2020). Jag har lyssnat på den omskrivne författaren Karl Ove Knausgårds första del i romansviten vars…
Ännu en månad har gått, en fjärdedel av året till ända. Sjukt att tiden går så snabbt!!!!! Månaden har varit upp och ner. Jag var väldigt väldigt stressad ett tag p.g.a. hög arbetsbelastning och har arbetat lite för mycket, jag hade stressymptom och blev sjuk två gånger trots att jag aldrig annars är sjuk. Men jag har också varit fortsatt kär i Are (alltid en bra grej), jag har träffat Lise, Daisy och Casey i Uppsala, läst/lyssnat på mycket bra och intressant litteratur, varit på spa med mamma och Olivia och avslutade månaden med Ölandsvisit, eller det är faktiskt dit jag är på väg i detta nu då jag författar detta inlägg. Hoppade precis på bussen från Kalmar C till Färjestaden och får alltid starka nostalgikänslor här på Kalmar C för jag förknippar det med tidigare Ölandsvisiter hos Mim. Ska bli så fint att se na!!! Men nu, tillbaka till summeringen av månaden.
Socialt
Eftersom jag fick rain-checka födelsedagspresenten från Emil och Olivia p.g.a. sjukdom i februari, tog vi nya tag i mars. Det var dags för Escape room-middag! Det gick till som så att man helt enkelt, med lite olika pappersmaterial, ordnade sitt eget escape room i vardagsrummet, temat var ett bankrån. Det var en riktig win att ha Are med i laget p.g.a. smart? Hur som helst mycket trevligt, även om det trevligaste ändå var att hänga med Olivia, Emil och Are. Här är en märklig bild på mig och Are från den kvällen som Emil förevigade:
En annan social grej var att jag och Are hälsade på hans kompisar Alice och Matilda på söndagsmiddag, det var mycket lyxigt. Speciellt eftersom det var tredje dagen den veckan vi blev bjudna på god mat, för på torsdagen var jag, Erik och Are bjudna till Milla och Matilda där vi fick en helt fantastisk summer roll-middag, omg det vattnas i munnen när jag tänker på det.
Annan social grej var att jag firade Alex födelsedag!! OMG det var sååååå fint. Sofie hade ordnat så fint med tårta och bubbel hemma hos dom i Majorna och sedan fick Alex ledigt från pappalivet några timmar så att han, jag och Jaime kunde äta ostört på Blackbird. Var så välbehövligt och fin även för mig som hade haft en tuff vecka. Tack Alex för du fyllde år den dagen!!!! Och för att jag får ha dig i mitt liv!!! Här är en suddig bild på oss från kvällen:
Förra helgen var jag och Are också på vårkväll på Litteraturhuset (en mycket snabb visit ) framförallt för att jag ville känna mig som en äkta konstmecenat då min tavla “Se mig nu” som hänger ovanför matsalsbordet, målad av Siri Veileborg, skulle ställas ut!! Det var villkoret när jag köpte den, dvs att konstnärinnan skulle få låna tavlan ibland till utställningar och nu var det alltså dags ^^ Innan utställningen/poesiuppläsningen hade jag också träffat Per – en mycket trevlig bekantskap från förr som jag nu återknutit kontakten med (??) och också käkat pizza på Brewers med Are, Olivia och Emil. En mycket trevlig kväll med andra ord 🙂
Resor
Hälsade på Lise i Uppsala, som jag skrev om här. Det var helt jävla underbart och välbehövligt. Tankade D-vitamin från vårvintersolen (Uppsala visade sig verkligen från sin bästa sida) och kompisenergi från Lise, Daisy och Casey.
Natur
Fågelskådade och artade mina första fåglar! Ares pappa tog med oss på en tur i skogarna för att lyssna på ugglor, och det gjorde vi. Här nedan en bild på Are in action att locka fram den (vilket tbh känns lite förmätet 😐). På väg hem häromdagen skådade och artade jag: koltrast, gräsand, knipa, rörhöna, skata, ringduva och tamduva, samt skådade och semi-artade (med lite hjälp från Are) gråkråka, kaja och skrattmås! Har ja gått och blivit fågelskådare?? Semi-entudiadtisk på-väg-hem-från-jobbet-amatör-skådare i alla fall
Film
Jag och Are såg Proxima (2019) som fanns på Drakenfilm. Den var mycket bra! Den handlade om en kvinnlig astronaut som fick kämpa för att balansera karriär och mammalivet, och filmen skildrar detta på ett fenomenalt sätt. Ger den 4 av 5!
En annan film jag och Are såg från Drakenfilm var skräckisen It follows (2014). Jag blundade visserligen under några scener, men jag tycker att skräckisar som inte handlar om typ oförklariga, mystiska spök-saker är mycket enklare att se än skräckisar som liksom är… ja jag kan inte säga förklarliga och inte heller overkliga eftersom det inte direkt så är att mystiska spök-filmer är verkliga… Men eftersom mystiska spök-filmer liksom är oförklarliga klarar jag ej av dem! Men nu hamnade jag off topic, It follows handlar i alla fall om en tonåringar och sex, och om ett mystiskt “det” som överförs via sex – “det” följer efter dig och är ute att döda dig men har du sex med någon överför du “det” till den. Kruxet är också att “det” kan se ut som vilken människa som helst, kanske någon du älskar, men den går alltid och kan bara ta sig fram gående. En indie-skräckis som ändå var ganska bra! Ger den 3,5 av 5. Vi såg också Disneys Robin Hood från 1973 haha.
Böcker
Det var med sorg jag läste ut Per-Anders Fogelströms Mina drömmars stad från 1960, eftersom den var så bra. Boken är – trots att den är skriven innan Barn-serien som jag läste förra året en fortsättning på Stockholms-eposet som alltså börjar med Vävarnas barn, Krigets barn och Vita bergens barn. Dessa böcker spänner över ca 100 år från 1700-talet till mitten av 1800-talet, och i Mina drömmars stad får vi möta Tummen igen, fast nu som en bikaraktär till huvudkaraktären Henning. Vi får också möta fattigdomen och nöden, men också hoppet. En utmärkt Stockholmsskildring och ett utmärkt stycke arbetarlitteratur som alla borde läsa. Skrev om här.
Annars fortsätter jag lyssna på Karl Ove Knausgårds Morgonstjärnan som jag tycker är sådär (okonventionell åsikt??) och så har jag också läst ut Människans frigörelse, en samling av Karl Marx’ ungdomsskrifter i översättning av Sven Eric Liedman.
Ännu en månad har gått, en fjärdedel av året till ända. Sjukt att tiden går så snabbt!!!!! Månaden har varit upp och ner. Jag var väldigt väldigt stressad ett tag p.g.a. hög arbetsbelastning och har arbetat lite för mycket, jag hade stressymptom och blev sjuk två gånger trots att jag aldrig annars är sjuk. Men…
Ännu en månad har gått. Snart är oxveckorna slut och våren här.
Filmer
Utöver alla filmer jag sett på filmfestivalen, har jag och Are också sett Magisterlekarna (från förra årets filmfestival, som jag skrev om här!) och Pleasure (från förrförra årets filmfestival som jag och Olivia såg på bio). Båda är sevärda filmer! Jag och Are såg också Billy Elliot samt Birdbox med Sandra Bullock. Den sistnämnda var inte direkt min kopp te, men den blev definitivt bättre med tiden.
Böcker
Den protestantiska etiken och kapitalismens anda av Max Weber (1934) avslutade jag. En mycket läsvärd liten sociologi-klassiker från 1934! Jag har också lyssnat klart på Testamente av Nina Wähä (2019) samt läst ut Du med flera – en handbok i flersamhet – av Tanja Suhinina (2023). Alla mycket läs/lyssningsvärda böcker! Annars fortsätter jag också med Fogelström Mina drömmars stad och har börjat med Karl Marx Människans frigörelse som är en samling av hans ungdomsskrifter som jag ska läsa för sociologikursen jag läser.
Resor
Vi var i Köpenhamn över pappas födelsedagshelg!! Det var mycket trevligt om än kallt. Vi åt på finrestaurang, var på gin-bar och gick i hipster-butiker.
Socialt
Jag och Are har nu varit ihop i ett år! Det var den 24 februari 2022 vi var på vår första date, så det fick bli lite firande av det (dock framskjutet en vecka pga Köpenhamns redan). Mkt lyckligt lottad som får va med en sån keeper som Are. Annars har jag fortsatt spela beach med Elin, Elin och Lina en gång i veckan, haft filmfestivalhäng i början av månaden, Ronja var på besök ett par dagar från Berlin och jag har också hunnit med att träffa Erik, Matilda och Popp. Inflyttningsfest hos Matilda och Milla hanns med och min barndomsvän Sophie blev mamma!!
Ännu en månad har gått. Snart är oxveckorna slut och våren här. Filmer Utöver alla filmer jag sett på filmfestivalen, har jag och Are också sett Magisterlekarna (från förra årets filmfestival, som jag skrev om här!) och Pleasure (från förrförra årets filmfestival som jag och Olivia såg på bio). Båda är sevärda filmer! Jag och…
Göteborgs filmfestival fortsätter. Förrförra söndagen såg vi Blazeoch för min del, halva Small, slow but steady, och fortsatte det under veckan som gick. Här kommer andra delen av festivalen, i någon slags ordning från bäst till mindre bra. Generellt var det dock bättre filmer förra helgen måste jag säga! Lägre nivå på filmerna under veckan tycker jag. Annat tema i nästan alla filmer: mörker. Oj så dark det varit generellt, haha. Men den som hamnar högst på listan är mest feel good-faktiskt, så det är ju skönt. 🙂
Eismayer (David Wagner, 2022)
Beskrivningen löd “Stenhård befälsstridis kommer ut ur uniformsgarderoben i stringent men överraskande och genreutmanande boot-camp-drama baserat på verkliga händelser”, och det här var den bästa filmen under veckan! Den utspelar sig i en militär kontext i dagens Österrike, där den mytomspunne och ökände general Eismayer styr de unga rekryterna med järnhand. Unge Falak lyckas dock ta fram det mjuka hos Eismayer, och ett vackert och oväntad band utvecklas mellan de två. Rekommenderar denna film!! 4 av 5.
Kompromat (Jérôme Salle, 2022)
“Kompromat” är ett ryskt ord och betyder enligt Wikipedia“information som misstänkliggör politiker eller andra offentliga personer och som kan användas för att skapa negativ publicitet, fungera som grund för utpressning eller tvinga fram lojaliteter. Kompromat kan vara inhämtat via olika säkerhetstjänster eller vara fingerad för att sedan publiceras genom statliga kanaler eller annan media.”. Och det är precis det den här thrillern handlar om. Franske Mathieu är bosatt i sibiriska Irkutsk i Ryssland och efter att ha varit ansvarig utgivare av en kontroversiell dansuppvisning blir han utan förvarning fängslad, anklagad för brott han inte har begått. Tack vare en modig advokat lyckas han få villkorlig frigivning med fotboja, och befinner sig under ständig övervakning, men bestämmer sig ändå för att fly landet. En riktigt spännande och nervkittlande thriller som man sugs in i. Rekommenderar! 4 av 5
A story of love and desire (2015)
Vi var inte riktigt sugna på någon av filmerna som visades i lördags, så vi tog en från tidigare filmfestivaler som var tillgänglig när man har festivalpass för årets filmfestival. Vi var trötta på all the darkness haha, så den här valdes med hänsyn till det. Och den var en fin film om just kärlek och åtrå mellan två studenter på Sorbonnes universitet – den ena en förortskille med algerisk bakgrund, men som aldrig fick lära sig arabiska och som vuxit upp med hårda macho-ideal och hederskultur. Den andra en kultiverad storstadstjej från Tunis som visar att man kan leva livet på andra sätt. En hyllning till poesin och litteraturen! 3,5 av 5.
Dogborn (Isabella Carbonell, 2022)
En riktigt dark film där rapparen Silvana Imam debuterar som skådespelare, vilket hon gör bra. Den utspelar sig i samhällets bottenskikt, där ett tvillingpar som verkar ha en bakgrund i Syrien men också connection till Polen (vilket ju är fallet med Silvana Imam på riktigt, vars föräldrar är från Syrien respektive Polen), gör vad som helst för att överleva då de saknar både bostad och jobb och Stockholm är rått och kallt. De får ett gig där de ska göra “leveranser” till olika kunder under de kalla Stockholmsnätterna, men inser snabbt att leveranserna består av levande människor, offer för trafficking, och att kunderna består av torskar som köper sex. Ni hör ju, plot:en blir, att äta eller ätas? Man skulle kunna använda den här filmen i religionskunskapen på gymnasiet och diskutera etik, för här finns många moraliska dilemman. Stark debut för Silvana, och en sevärd film! 3,5 av 5.
Blaze (Del Kathryn Barton, 2022)
Blaze var en trippig film om en tolvårig flicka som blir vittne till ett hemskt brott, och vars enda sätt att hantera detta trauma är att bearbeta det genom sin technicolorfärgade fantasivärld som estetiskt är en blandning mellan TV-serien Euphoria och avsnittet om den kristall-täckta sirenen som lurar ner soldater i en sjö i Netflix-serien Love, death and robots. Filmen var sevärd, men också ganska weird just på grund av alla de trippiga scenerna. Ger den 3 av 5.
Korsett (Marie Kreutzer, 2022)
Vi ser Vicky Krieps (som spelade huvudrollen i Hélène och Mathieu) igen, men nu i rollen som Elisabeth av Österrike på det sena 1870-talet. Det här är ett kostymdrama, men både jag och Are reagerade flera gånger på att attributen i filmen inte alltid tycktes stämma med tiden. Till exempel läser hon en bok som ser väldigt modern ut, någon gång finns en traktor med i bild, man spelar Rolling Stones As tears go by i en scen och även om den elektriska tatueringsmaskinen tydligen patenterades i slutet av 1800-talet (jag googlade) känns det ändå lite off? Är det meningen att det ska vara atypiska tids-detaljer…? Who knows. Hur som helst ändå en sevärd film där man får följa Elisabeth som verkar vara ganska missnöjd med sin lott i livet som kvinna, där hennes enda uppgift är, som hon säger, “att få sitt hår dekorerat”. 3 av 5.
1976 (Manuela Martelli, 2022)
Beskrivningen löd: “Flerfaldigt prisbelönat hitchcocksk paranoia-thriller om borgerlig hemmafru vars plötsliga politiska engagemang får konsekvenser i Pinochets Chile 1976”, men så mycket thriller var det kanske inte. Are var inte så närvarande i den här filmen då han hade ont i nacken så jag masserade honom så han kunde inte titta upp så mycket, och fick därmed inte ett great intryck av filmen, men jag tyckte ändå den var ganska bra. Det är alltid intressant att se filmer som utspelar sig i historiska kontexter, för jag tycker att man lär sig mer om dessa historiska händelser och får nya perspektiv, och här skildras Pinochets Chile utifrån en borgerlig miljö där man inte bryr sig så mycket om de brott mot mänskligheten som begås – eller man kanske till och med subventionerar det. Tills det kommer nära. Ger filmen 3 av 5, den är ändå sevärd!
Sorcery (Christopher Murray, 2023)
Den här filmen lät mycket bättre än var den var: “Ett mörkt och gåtfullt fantasy-färgat hämnddrama baserat på verkliga händelser, om kolonialism och häxkonst på den chilenska ön Chiloé år 1880”. Det låter ju som ett jättebra tema right!? Men filmen är ganska konstig och lite svår att förstå. Man hade gärna velat ha mer mystik, men tydlig sådan, för nu är det en del loose threads som man inte riktigt fattar hur det hänger ihop med varandra. Var väl underhållen under tiden, men lär ej se om. 2,5 av 5.
Love and Mathematics (Claudia Sainte-Luce, 2022)
Beskrivningen löd: “Lysande dramakomedi om före detta popstjärna som är dåligt lämpad för det lugna livet i mexikansk förort.”, men nja, detta var inte riktigt min kopp te heller. Tyckte inte den var särskilt komisk, och inte särskilt dramatisk heller, om den nu skulle leva upp till titeln “dramakomedi”. En ganska långsam film om en uttråkad mexikansk medelklasskille med popp-drömmar som jag ej rekommenderar. 2 av 5.
Small, slow but steady (Shô Miyake, 2022)
Beskrivningen löd “Vackert och berörande om hörselskadade Keiko som mot alla odds slåss för att bli mästare i ringen, i verklighetsbaserat och kritikerhyllat japanskt boxningsdrama” men jag orkade tbh inte se klart, det här var inte riktigt min grej. Are såg klart och tyckte den var bra, men nja. Kan dock inte ge något betyg eftersom jag inte såg hela.
Göteborgs filmfestival fortsätter. Förrförra söndagen såg vi Blaze och för min del, halva Small, slow but steady, och fortsatte det under veckan som gick. Här kommer andra delen av festivalen, i någon slags ordning från bäst till mindre bra. Generellt var det dock bättre filmer förra helgen måste jag säga! Lägre nivå på filmerna under…
Göteborgs filmfestival är igång! Här är filmerna vi sett hittills, i någon form av från bäst till mindre bra ordning, although de fem första alla ligger väldigt högt i topp för mig och det inte riktigt går att rangordna dem tbh, för de hade alla olika känsla och var olika genrer. Icke desto mindre, here we go:
De fem djävlarna (regi: Léa Mysius, 2022)
En surrealistisk thriller med utgångspunkt i den lilla flickan Vickys mycket känsliga luktsinne, med vilket hon kan precisera dofter och känna lukten av någon från flera meters avstånd. Hon och hennes mamma (briljanta Léa Exarchopoulos från Blå är den varmaste färgen) och pappa bor i en liten trångsynt by i det franska Alperna, och en dag kommer pappans syster och hälsar på. Vicky verkar besitta övernaturliga krafter, för med hjälp av lukter kan hon resa i tiden och återuppleva andras minnen. Snart sätter hon igång en serie av oåterkalleliga händelser, som får det förflutna att krypa inpå skinnet. Filmen var mycket intressant, eggande och oförutsägbar, med fantastiska skådespelarinsatser från alla inblandade. Rekommenderar starkt.
Hélène och Mathieu (regi: Emily Atef, 2022)
En lågmäld film om hur man som par hanterar att en skall dö, och den andra leva kvar. Den franska/engelska titeln är Plus que jamais/More than ever och det passar nog bättre, även om det handlar just om paret Hélène och Mathieu. Hélène har en obotlig cancer och för att komma bort från den kvävande omgivningen i Bordeaux, där vännerna inte vet hur de ska behandla henne, reser hon till Norges landsbygd och hälsar på en canceröverlevare hon lärt känna på internet. I den friska vinden och med närheten till fjorden får hon nya insikter och känner sig äntligen lättare, men snart kommer hennes man Mathieu efter för att övertala henne om att göra den kompicerade lungtransplantationen hon erbjudits. Ett mycket starkt drama om kärlek, livet och döden, och gråtfesten var ett faktum på slutet. Jag och Are satt och hulkgrät i varandras famnar. Mycket sevärd film med utmärkt skådespeleri av Vicky Krieps (Hélène) och Gaspard Ulliel (Mathieu), rekommenderar starkt.
Exodus (regi: Abbe Hassan, 2023)
Flickan Amal stapplar ut ur en container i en hamn någonstans i Turkiet, och solen bländar obarmhärtigt efter mörkret i containern. Det är 2015 och hon har flytt från Syrien, men på vägen har hon tappat bort sin familj. Hon tar ett snabbt beslut att hänga efter flyktingsmugglaren Sam, som tar henne under sina vingar. Tillsammans tar de sig mot Sverige. En stark film med en kavat flicka i huvudrollen, om flykt, men också om hopp. Scenen där de sitter i gummibåten över Medelhavet är gastkramande, man riktigt känner den starka ångesten genom rutan.
Brother (regi: Clement Virgo, 2022)
Vi får följa bröderna Michael och Francis under olika tidshopp mellan barndom, 90-tal och tidigt 2000-tal, och förstår snabbt att de två kommer att skiljas, att den äldre Francis kommer att försvinna. Bröderna växer upp i Scarborough som andra generationens invandrare med allt vad det innebär, och medan deras mamma arbetar hårt för att försörja dem försöker Francis lära Michael att stå upp för sig själv, inte ta någon skit. Men de hårda maskulinitetsnormerna är svåra att leva upp till, och när spänningarna mellan polisen och den svarta befolkningen ökar är det svårt att navigera. “Den vackraste skildringen av unga svarta män sedan Moonlight” var beskrivningen och jag kan bara hålla med. En lågmäld och vacker film om maskulinitet, rasism och coming of age. Rekommenderar!
L’immensità (regi: Emanuele Crialese, 2022)
Med 1970-talets Rom som fond utspelar sig den här filmen i en dysfunktionell familj där tonåriga Adriana vill vara Andrew, pappan är otrogen och där mamman (Penelope Cruz) försöker hålla ihop familjen med okonventionella metoder. En färgglad film kryddad med märkliga musikal-nummer som den tbh hade kunnat vara utan, men ändå underhållande.
Världens lyckligaste man (regi: Teona Strugar Mitevska, 2022)
En film som utspelar sig under ett slags blind date-event på ett hotell, där två personer med ett gemensamt förflutet i 90-talets krig i forna Jugoslavien möts, den ena förövaren, den andra offret. I den bisarra date:ing-situationen framgår det snart att båda på något sätt ändå är offer på olika sätt, och att kriget är långt ifrån glömt. En ganska märklig film jag inte direkt rekommenderar, men helt okej var den ändå.
One response to “Göteborgs filmfestival 2023 so far”
Mami
Jag har också sett dessa filmerna och i en skala 1 till 5
De 5 djävlarna 3+
Hélène och Mathieu 5-
Exodus 4
Brother 4+
L’immésità 3
Världens lyckligaste man 3
Suro 3
Sonne 3+
Subtraction 4
Burning dags 4
Korsett 3+
Dogborn 4
Göteborgs filmfestival är igång! Här är filmerna vi sett hittills, i någon form av från bäst till mindre bra ordning, although de fem första alla ligger väldigt högt i topp för mig och det inte riktigt går att rangordna dem tbh, för de hade alla olika känsla och var olika genrer. Icke desto mindre, here…
Årets första månad har gått och det har blivit ljusare. Det märkte jag förra veckan när jag cyklade hem från jobbet och för första gången inte behövde använda lamporna, för det var fortfarande dagsljus. Det är underbart. Här är en liten lista om den januari som gått:
Månadens läsning
Har tragglat på med Simone de Beauvoirs Det andra könetfrån 1949. Nu är det inte mycket kvar!! Håller även på att läsa Per-Anders Fogelströms Mina drömmars stad som jag tycker mycket om – jag lyssnade ju på barn-trilogin i höstas och har spanat efter hans böcker på second hand, så hittade jag denna och kunde fortsätta med detta fantastiska Stockholms-epos. Mina drömmars stad tar vid där Vita bergens barn slutar, med fokus på andra karaktärer och en ny tid förstås, men man känner igen tonen och de ömsinta Stockholms-skildringarna utifrån de minst privilegierades perspektiv. Håller också på med Max Webers Den protestantiska etiken och kapitlaismens anda men är inte klar ännu.
Jag har faktiskt börjat och avslutat några böcker i januari också, bl.a. Natten av Sara Gordan från 2022, som var helt fantastisk. Natten är en bok om gränslös kärlek mellan mamma och dotter, en kärlek som kanske ibland blir kvävande. Jag tyckte mycket om den och rekommenderar starkt. Skrev mer här.
Jag har också lyssnat klart på Ia Genbergs debutroman Detaljer. En fin relationsroman där just detaljerna står i centrum, och där man vill spara språket i en liten ask. Skrev om här.
Har också lyssnat på Kerstin Ekmans Löpa varg från 2021, eftersom jag blev inspirerad av Svt-serien Händelser vid vattnet som bygger på Ekmans bok med samma namn. En bok jag tyckte om! Skrev om här.
Månadens film och TV
Vi började se Händelser vid vattnet som ju var jättebra, men den här och förra helgen är det pausat eftersom det har varit filmfestival och vi har sett jättejättemånga filmer, har bl.a. samlat några av dem här. Men utöver filmfestival-filmerna har jag också sett:
Avatar – the way of water (2022)
Jag, Olivia, Emil och Are gick på bio och såg den nya Avatar-filmen, som tbh var ganska mycket en flopp imo. Den är estetiskt vacker, det får man ge den, men otroligt konservativ. 50-talet kom och ville ha tillbaka sina könsroller, sitt auktoritativa föräldraskap och sin hederskultur, så kändes det. Så himla tråkigt – här har filmskaparen James Cameron världens chans att ta ut svängarna kring normer, eftersom det handlar om en fiktiv planet som utvecklats utan någon som helst kontakt med jorden och dess patriarkala, rasistiska o.s.v. normer, och ändå ser det ut precis som här i vår värld – och en bakåtsträvande sådan. Jag menar, det är ju en påhittad värld för sjutton, det hade kunnat vara ett matriarkat, alla relationer hade kunnat vara flersamma, skönhetsnormen hade kunnat vara håriga ben och ölkagge, ja eller något helt annat som min hjärna är för påverkad av normer för att kunna föreställa sig. Ändå är det “bro” hit och “bro” dit, det är illa dold hederskultur där en bror bl.a. hamnar i slagsmål med en annan kille för att han varit taskig mot systern, det är en vit amerikansk cis-man som blivit högste hövding hos en grupp ursprungsfolk (???), det är en pappa som hejar på sina söner att deal:a med jobbiga känslor inte genom att sätta ord på dem utan genom våld, och så vidare. Fantasilöst och tråkigt helt enkelt. Den får 2 av 5 av mig.
Tove (2020)
The wrestler (2008)
En gastkramande socialrealistisk dramafilm om en avdankad wrestlare som försöker göra en comeback. Det var många scener jag knappt kunde kolla på, inte bara match-scenerna där de gör en show av att slå varandra blodiga (förstår inte hur man kan underhållas av wrestling??) utan också de sorgliga scenerna där huvudkaraktären “The Ram” efter ett hårt liv fyllt av styrketräning, wrestling, olika preparat och smärtstillande verkar ha så ont, så ont, och ändå försöker fortsätta, eftersom det är det enda han vet och kan. “The Ram” verkar på samma gång vara ung och gammal – hans kropp är uppumpad och slätrakad, håret långt och platinablont, men utanför ringen rör han sig som en gammal, suckar i krämpor, skruvar på sin hörapparat och knaprar smärtstillande. Det gör en ont i hjärtat att bevittna hans ensamhet. En annorlunda och gripande film som var sevärd. 3,75 av 5!
Maryland (2022)
Jag och Are såg den psykologiska thrillern Maryland som vi till en början inte var särskilt thrilling, men som sedan tog sig. Den handlar om en före detta soldat som varit på tjänstgöring i Afghanistan (?) och som nu är hemma i Frankrike och måste försörja sig med ströjobb. Via en vän får han ett gig som säkerhetsvakt på en större fest hos en mycket rik man, som sedan gör att han får stanna som livvakt åt den rike mannens fru och barn medan han åker iväg på affärsresor. Jobbet är dock tärande, eftersom den före dette soldaten hela tiden är på helspänn – varje litet ljud blir gevärseld, varje skiftning i ögonvrån en fiende. Inbillar han sig bara, eller finns hoten på riktigt?
En nervkittlande film som inte bara är thrilling utan också skildrar två helt olika klassförhållanden och de groteska ekonomiska skillnader som kan finnas i en och samma stad. Mycket sevärd! Och finns gratis på Draken film nu innan festivalen ens har börjat. Ger den 3,75 av 5!
Sorry to bother you (2018) och Magisterlekarna (2022)
Jag och Are såg två surrealistiska filmer på rad. Den första, Sorry to bother you, ger jag 2 av 5 då jag tycker skådespelarinsatserna från huvudkaraktärerna var sissådär, och hästspåret var väldigt… märkligt? Den utspelar sig hur som helst i en parallell verklighet där människor luras in i att jobba som arbetare på concernen “Carefree” vilket i princip är slaveri. Detta befinner sig dock bara i periferin, för huvudkaraktären börjar arbeta som telefonförsäljare där han efter att ha tagit sig uppåt i hierarkin arbetar med att sälja just Carefrees tjänster. De moraliska dilemman hopar sig som ni förstår. Där finns intressanta teman som kunde bli något, t.ex. touch:ar man på både rasism och kapitalism-kritik, men sen schabblas det bort.
Magisterlekarna såg vi om, jag såg ju den förra året under filmfestivalen. Också den en surrealistisk skildring av en parallell verklighet där homosexualitet är normen. Det var roligt att se den med nya ögon, och liknelsen till det antika Grekland där man hyllar den spänstiga kroppen, homoerotik och intellektualitet, är stark – något jag inte såg förra gången. Hur som helst mycket sevärd! (3,5 av 5).
Månadens mat
Smakade en fantastisk vegansk chokladpaj på nyårsafton, som var en av de godaste veganska desserterna jag ätit faktiskt. Var tvungen att be om receptet och bakade igen när Alex, Sofie och Falke var här på middag. När Olivia hade sin examens-ceremoni åt vi också fine dining på restaurangen Carbon, det var mycket trevligt.
Månadens scenkonst
The Vivien Girls (Stadsteatern, 22 januari)
Jag och Popp var och såg The Vivian Girls på Stadsteatern häromdagen. Den bygger på konstnären Henry Dargers (1892-1973) måningar av, och berättelser om, (quote från programmet): “vecotidningsgulliga flickor med flätor, lugg och pigg uppsyn”. Darger skrev ett oerhört långt (och ännu ofärdigt) manuskript om flickorna – när han dog var det mer än 15 000 sidor långt – och om deras värld i vilken ett till synes evigt krig pågår. De onda glandelinierna tar till fånga och förslavar barn och The Vivian Girls ger sig ut i kriget. Föreställningen regisseras av Linda Forsell med text av Felicia Ohly, och det var i En varg söker sin podd som Liv och Caroline tipsade om föreställningen. Det jag tyckte mest om med den var hur vuxna människor spelade barn – och att alla skådespelare oavsett hudfärg, ålder eller kön spelade just sju stycken barnsliga flickor. Så roligt att se deras kroppspråk. I övrigt var föreställningen tankeväckande och underhållande, men också lite disturbing (det är många fruktansvärda scener som t.ex. sexuellt utnyttjande av barn som benämns utan krusiduller) och ganska random. Men det är ju alltid kul att gå på teater!
Cabaret (Göteborgsoperan, 31 januari)
Mamma och pappa bjöd mig, Olivia och vårt bihang (d.v.s. Are och Emil) på Göteborgsoperans föreställning Cabaret häromdagen. Jag hade inte riktigt läst på innan och inte lyssnat in mig på musiken, så var inte helt beredd på vad det skulle vara – jag var inte beredd på att det skulle vara så… icke-tillrättalagt? Alltså verkligen mer just cabaret-feeling snarare än Göteborgsoperan-feeling. Jag är van att gå på danser eller liknande, men detta var ju en musikal och dessutom en ganska burlesk och queer musikal. Uppskattade mycket, även om det blev riktigt dark på slutet och jag kanske ändå, om jag måste välja, föredrar att se just danser på operan. De är ju liksom duktiga de här artisterna men det de är duktiga på är scennärvaro, att kunna sjunga och skådespela – de är helt enkelt musikalartister. Men jag blir nog ännu mer hänförd av de som är professionella dansare. Med det sagt så var det verkligen en värd föreställning att gå och se!
Månadens kompishäng
Har käkat middag med Popp och Klara och bjudit hem Alex, Sofie och Falke på middag (och hade fortfarande hela lördagskvällen kvar sen för fina samtal med Are eftersom de behövde åka hem och lägga Falke vid 18.30). Jag har varit på teater med Popp och date:at min nya kompis-crush Lina (hälsade på henne i hennes radhus i Floda som hon sålde in mycket bra och vi var och drack öl häromdagen). Gått på bio och ätit pizza på Brewers bar med Olivia, Emil och Are. Bjudit hem folk för filmfestival-häng. Mycket socialt med andra ord!
Årets första månad har gått och det har blivit ljusare. Det märkte jag förra veckan när jag cyklade hem från jobbet och för första gången inte behövde använda lamporna, för det var fortfarande dagsljus. Det är underbart. Här är en liten lista om den januari som gått: Månadens läsning Har tragglat på med Simone de…
Det är december och dags för alla summerings-inlägg som jag är så förtjust i p.g.a. nostalgiker. Och under året har jag dokumenterat böckerna jag läst! Jag har typ 200 sidor kvar på Simone de Beuavoirs tegelsten Det andra könet från 1949, så vi får väl se om jag hinner klart med den, isåfall får jag lägga till den i slutet på den här listan också 🙂 Men so far kommer här årets lästa/lyssnade böcker, i kronologisk ordning:
Klubben – MatildaVoss Gustavsson (2019)
Popp hade lånat mig Klubben för länge sedan, och den har legat på mitt nattygsbord i väntan på att bli läst. Men som alltid har jag hundra andra böcker jag håller på med samtidigt (eller åtminstone fyra andra) så den har fått vara liggande. Men när jag reste till Amsterdam tänkte jag att jag behöver en lätt bok (alltså rent viktmässigt) då alla de andra jag läser är så tjocka, och en bok som är lättläst (alltså som man vill fortsätta läsa) för att döda tid på långa tåg- och bussresor. Tog således med mig Klubben, en reportagebok av DN-journalisten Matilda Voss Gustavsson från 2019, som handlar om Svenska Akademiens mörkanden av Jean-Claude “Kulturprofilen” Aurnaults sexuella trakasserier och våldtänker. Boken är väldigt meta, för den handlar liksom om hur Voss Gustavsson skriver fram reportaget som så småningom publicerades i DN och blev hennes breakthrough. Om hur hon intervjuar olika kvinnor som utsatts för Arnault, om känslorna alla berättelser framkallar hos henne, om nervositeten inför publiceringen. Det reportage som publicerades anonymiserade Arnault, men här är han fullt synlig, och det finns också en del bakgrundsfakta om honom i boken.
Boken var absolut läsvärd, och lättläst, men den är också ett tydligt tidsdokument som jag redan tycker är lite föråldrad? Alltså inte språket eller hur den är skriven, men bara själva berättelsen. Det var ju redan två år sen nu, och metoo var ännu längre sen. Det känns liksom inte lika aktuellt längre. Vilket är synd, då det ju är en bra bok. Som sagt, absolut läsvärd, men frågan är hur väl den kommer åldras…?
A feast for crows – George R.R. Martin (2005)
A feast for crows är den fjärde delen i den mastodontiska Game of thrones serien, fast det är den femte boken eftersom den föregående (A storm of swords) är uppdelad i två delar. Liksom sina föregångare är detta en fantastisk fantasy-bok som på ett unikt sätt skriver fram en historia genom sina olika karaktärer. I just A feast of crows får man “bara” följa karaktärerna i och omkring Kings Landing och Dorne, så man får inte veta något om t.ex. Daenerys, John Snow eller Tyrion. Däremot får man följa Cersei i Kings Landing och hennes kamp om att regera och skydda sin son, Jaimie som försöker deala med sin avhuggna hand och kärlek till Cersei, Samwell som är på väg söderut till The Citadel med Grandmaster Aemon, Alayne a.k.a. Sansa Stark som lever undercover uppe i The Vale, o.s.v. Jag tycker en recension tryckt i början av boken summerar Game of thrones superbt:
“Most fantasty writers follow the battle-of-good-and-evil model of their great predecessor, J.R.R. Tolkien. Not Martin. He draws his protagonists from several warring families and shows what’s happening through their eyes, switching with each chapter and telling their stories so compellingly that we root for them all to win – even though if any of them does, it will be a disaster for the others…”
Precis så. Till skillnad från många andra fantasy-serier finns här inga tydliga antagonister: alla karaktärer har både ont och gott i sig och det är det jag gillar. Det är därför det är så intressant att fråga vem som är någons favoritkaraktär, för det skulle kunna vara vem som helst. I serien får man ju aldrig läsa from the point of view of Joffrey Lannister eller Ramsay Bolton, två fruktansvärda karaktärer som bara har ont i sig, så därför gäller detta för böckerna, d.v.s. att man älskar och hatar dom alla.
Googlade för övrigt precis på huruvida näst-nästa bok (jag har nu börjat på den femte, A dance with dragons, som är uppdelad i två böcker och den första täcker över 1000 sidor…..) som heter A winds of winter över huvud taget kommer komma någon gång, men det är still in process. Hoppas den kommer lagom till att jag läst ut A dance with dragons del 1 & 2 haha.
I en annan klass – Emma Leijnse (2022)
En lättläst reportagebok om svensk skola och specifikt ojämlikheten i svensk skola. Det är ju ingen rocket science och egentligen inget nytt, men Leijnse gör det smärtsamt tydligt hur Sverige inte lyckas ge alla barn och unga samma möjligheter i skolan, därför att ojämlikheten är närmast grotesk. Systemet är riggat från början, eftersom de som har sämst förutsättningar att klara skolan också har mindre tillgång till skolböcker, färre legitimerade lärare, mer personalruljans och sämre arbetsmiljö – bara för att nämna några saker.
DN skrev om boken: “Kärnan i ‘I en annan klass’ sammanfattas redan i titeln – utbildning har åter blivit en klassfråga, där barn från välbärgade områden får den skolgång de enligt skollagen har rätt till, och barn från socioekonomiskt svaga områden inte får det. Lägg till att i den förstnämnda kategorin finns nästan inga barn med invandrarbakgrund och i den sistnämnda kategorin finns inga eller nästan inga barn med etniskt svensk bakgrund och bilden av den segregerade osköna nya värld vi har skapat är komplett.“ Jag bloggade om den här.
Jane Eyre – Charlotte Brontë (1847)
Jane Eyre av Charlotte Brontë handlar om just Jane Eyre, en föräldralös flicka som man får följa under hennes tid hos sin elaka styvmoder, på en internatskola där hon sedermera blir lärare, och sedan governess på Thornfield Hall där hon utvecklar en romans med Mr Rochester, hennes master. Boken var en av de första böckerna som skrivits som fokuserade på protagonistens moral och känsloliv d.v.s. Jane Eyre: innan hade man inte haft ett sånt här intimt förstapersons-perspektiv där man liksom får komma in i huvudpersonens huvud: varför boken blev så populär under det viktorianska England och idag fortfarande räknas till en av Storbritanniens viktigaste och mest inflytelserika böcker. Trots sin klassiker-status gick boken dock ganska långsamt att läsa och jag fick kämpa en del för att komma igenom. Stundom var den varit fängslande, men oftare seg, och ibland var det också lite svårt att förstå dramaturgin. Icke desto mindre var det intressant att läsa 1800-talslitteratur och språket är helt fantastiskt, det är nästan som varenda sida är ett stycke poesi. Därför kan jag försiktigt rekommendera denna bok, även om den inte direkt blew my mind. Skrev mer utförligt om boken här.
Från Platon till demokratins kris – Sven-Erik Liedman (2020)
En bok om idéhistoria från just Platon och de gamla grekerna fram till idag. Riktigt intressant blir det dock enligt mig först kring upplysningstiden för då blir kopplingen till idag mer uppenbar, och det blir tydligt att idéer och skeenden på 1700-talet fortfarande har stor påverkan i modern tid, och det är väl det jag tycker är som mest intressant. Så början av boken tyckte jag var mindre intressant men icke desto mindre läsvärd. Efter de gamla grekerna fortsätter boken framåt i tiden och går igenom de ledande/mest inflytelserika västerländska politiska idéerna om människa och samhälle, och jag har haft stor hjälp av denna bok inte bara i mina egna historiastudier utan också som samhällskunskapslärare och bara generellt för att det är väldigt intressant med ideologi- och idéhistoria. Så jag rekommenderar för den som liksom jag också är intresserad av det! Skrev om här.
Gift – Tove Ditlevsen (1971)
Titeln Gift är mångtydig, och syftar både på Toves fyra äktenskap, och på det gift som ska komma att styra hennes liv. Boken är nämligen självbiografisk, eller ska man kalla det autofiktion? En kort men intensiv bok om kärlek, skrivande och missbruk, som är så hänsynslöst men samtidigt vackert skriven i all sin enkelhet. Läs för sjutton!!! Skrev om här.
Där kräftorna sjunger – Delia Owens (2020)
En riktig bladvändare som jag läste ut på ett par dagar. Den börjar som en roman och övergår sedan i något som skulle kunna likna en kriminalare, speciellt i slutet med (SPOILER ALERT!) rättegångsscenerna. Boken är också skickligt uppbyggd med två parallella tidslinjer som vävs ihop och så småningom möts. Dock är det något som skaver, som jag inte riktigt kan sätta fingret på vad det är: kanske är det att Kya blir så (SPOILER ALERT!) otroligt smart och bildad som känns lite overkligt, eller kanske är det att karaktärerna inte riktigt berör hjärteroten, eller kanske att boken känns lite pretentiös i sina översvallande beskrivningar av våtmarken. Icke desto mindre som sagt läsvärd och lättläst bok som man snabbt kommer in i och har svårt att lägga ifrån sig. Lättsmält, spännande, okomplicerat, vackert – mer behöver man ju egentligen inte som sommarlektyr på stranden. Skrev om här.
Introduktion till kriminologi 1 – Brottslighetens omfattning, karaktär och orsaker – Jerzy Sarnecki & Christoffer Carlsson (2020)
En fackbok där den delen jag läste behandlade kriminologiska idéer och teorier från 1700-talet (då synen på brott och straff började förändras i.o.m. upplysningen) fram till idag. En mycket bra bok som jag tyckte mycket om! Jag läste även sammanfattningarna i de andra kapitlen som inte tillhörde de ca 200 sidor som utgjorde del 2 som jag läste, och hade jag haft mer tid hade jag nog läst hela så jag rekommenderar den här till de som är intresserade av kriminologi. Utöver att boken på ett mycket systematiskt och lättförståeligt sätt redogör för de viktigaste kriminologiska idéerna och teorierna gör den det också på ett väldigt pedagogiskt sätt. Skrev om här.
Göra sig kvitt Eddy Bellegeule – Édouard Louis (2014)
Göra sig kvitt Eddy Bellegueule är Édouard Louis debutroman, och den är självbiografisk. Den utspelar sig i en av norra Frankrikes gudsförgätna hålor där männens ryggar värker av arbetet på fabrikerna, alkoholism är normen och pengarna ständigt sinar. Här försöker Eddy navigera mellan våldet i vardagen, fattigdomen och sin egen identitet, som inte passar in i det macho-ideal som råder. Édouard Louis skriver om klass på ett lättillgängligt, rått och samtidigt vackert sätt. Ett läsvärt stycke modern arbetarlitteratur! Skrev om här.
Doktor Glas – Hjalmar Söderberg (1905)
En bok skriven i dagboksform där jag:et är Doktor Glas själv, en läkare som ställs inför ett moraliskt val och måste ta ett beslut som kommer att gäcka honom livet ut. Boken utspelar sig under en varm sommar i Stockholm, och det är fint att läsa om Stockholmsmiljöerna och vad de bemedlade sekelskiftsmänniskorna sysslade med (typ, ha hushållerska, äta en god bit mat på Hasselbacken och bestämma träff under skenet av fladdrande gatulyktor). Det är fint att läsa något som skrevs för över hundra år sedan, som med alla gamla klassiker: det är hisnande att tänka på hur många som hunnit läsa samma historia som jag läser nu. Det är absolut en läsvärd bok, och lätt dessutom, eftersom den är såpass kort och skriven på ett tillgängligt sätt, men jag blev inte direkt golvad. Helt okej med andra ord!
1795 – Niklas Natt och Dag(2021)
När vårt tåg från fjällen blev inställt i somras fick vi spendera en hel dag på olika tåg/bussar istället för nattåg, och jag behövde således lättläst lektyr som kunde få timmarna att gå. Jag hade typ fem minuter från det att Pressbyrån öppnade till att bussen skulle gå, så jag högg tag i första bästa roman som såg lättläst och spännande ut (inte den genren jag kanske vanligtvis väljer…) och då blev det 1795 av Niklas Natt och Dag. Insåg först senare på bussen att det var tredje och sista delen i en trilogi, men det gick ändå hyfsat att komma in i storyn även om namnen var lite förvirrande i början. Och tja, det är väl en läsvärd bok, men jag föredrar nog andra typer av historiska romaner. Kan inte riktigt sätta fingret på vad jag inte gillade med denna, men något är det. Men som sagt, läste den gjorde jag ju så den fyllde sitt syfte.
Kvinnor och Äppelträd – Moa Martinson (1933)
En bok som gav kvinnor en röst i proletärlitteraturen, och väckte stor uppmärksamhet för sin frispråkighet. En del av mitt Klassikerprojekt, där jag gärna vill läsa mer klassisk arbetarlitteratur. Denna lyssnade jag dock på, och tyckte var jättebra. Skrev om här. Boken inleds någon gång under mitten av 1800-talet med att skildra mor Sofi, som fött femtan barn varav en oäkting, och hur hon tillsammans med sin väninna åtar sig den märkliga vanan att bada sig en gång i veckan. En dag befinns hon dock drunknad och till begravningen kommer även hennes oäkting. Därefter hoppar boken tre generationer framåt, till mor Sofies oäkta barns barnbarn (d.v.s. mor Sofies barnbarnsbarn) Ellen som växer upp i Norrköpings fattigkvarter i början av 1900-talet. Hon förlorar tidigt sin mamma och utackorderas till lägst bjudande, och växer upp ovetandes om Sally som också är släkt med mor Sofie i nedstigande led. Som vuxna möts de då Ellen blir nyfiken på den märkliga Sally på Mårbo och gör sig ett ärende dit, och ramlar mitt in i en våldsam scen. De båda kvinnorna blir vänner och delar med- och motgångar och livets hårda slit som fattig.
Vävarnas barn, Krigets barn och Vita bergens barn – Per-Anders Fogelström (1981, 1985 och 1987).
Per-Anders Fogelströms trilogi om Stockholms lägsta skikt – de fattiga vävarna, soldaterna, tukthusens fångar, prostituerade och andra trashankar – som utspelar sig under andra halvan av 1700-talet lyssnade jag på i ett streck och tyckte mycket om. En (flera) historisk(a) roman(er) som faller mig mycket mer i smaken än 1795, kanske för att genren är mer roman än deckare, eller kanske för att den har mer levande karaktärer, precis som i Mobergs Invandrarna/Utvandrarna-serie.
Vävarnas barn från 1981 utspelar sig mellan 1749-1779 och handlar om det som titeln avslöjar – vävarnas barn, eller samhällets minst privilegierade som hankade sig fram på klädesfabriken Barnängen. Man får följa de uppdiktade karaktärerna Johannes Krohn, Sofia Krohn och deras familjer i deras hårda arbete på klädfabriken, där man som fattighjon saknas rättigheter ens till sin egen kropp. Många av händelserna och personerna som beskrivs i böckerna är dock historiskt riktiga och Fogelström har gjort ett minutiöst arbete med att skildra berättelsen enligt dessa verkliga händelser. I Krigens barn (1985) får man sedan följa hur krigen som fördes mellan 1788 och 1814 upplevdes av stockholmarna och andra svenskar, genom en menlös soldats perspektiv, och hans vänner och familj. Inte heller soldaterna ägde några rättigheter, och utnyttjades brutalt i krigen som fördes av maktens män. I Vita bergens barn (1987) får man slutligen följa med in på 1800-talet, fram till 1860, och får fortsätta följa de karaktärer man mött i de tidigare romanerna.
Jag tyckte mycket om alla tre romaner, och Helge Skoog som uppläsare var perfekt för rollen. Är sugen på fler av Fogelströms romaner nu.
A dance with dragons – George R.R. Martin (2011)
Och så lyckades jag också läsa ut denna över 1000 sidor långa femte och sista (utkomna) delen av A song of ice and fire, eller Game of thrones som serien heter. Har ju redan läst alla en gång, men jag fastnade igen efter att ha hittat dem på second hand förra året. Episka böcker verkligen, älskar att (nästan) alla karaktärer har både ont och gott i sig till skillnad från de flesta andra fantasy-böcker – det finns inga tydliga antagonister och protagonister, utan man kan ha sina egna favoritkaraktärer av olika anledningar. Liksom i tidigare böcker får man här följa en karaktär i taget, och till en början går denna bok parallell med den innan, som jag läste ut tidigare i år, men går at some point över till nytt stoff, sånt som händer efter A feast for crows. Men när kommer nästa bok är ju frågan!? Det slutar i en sån cliffhanger.
Och så kort om några inte särskilt bra kursböcker, som inte gav lika stort intryck som de ovan, men som jag trots allt också läste (ut) under 2022:
Nordens historia – en europeisk region under 1200 år – Harald Gustafsson (2017)
Den här boken tog jag mig more or less igenom i min historia A-kurs under höstterminen 2021 och vårterminen 2022. Vissa delar läste jag inte men majoriteten av den, och det ändå en upplysande bok om just Nordens historia, som alltså berör både Sverige, Norge, Finland, Danmark och Island och deras till stora delar gemensamma historia.
Ekonomisk historia: Europa, Amerika och Kina under tusen år – Mats Bladh (2012)
En kursbok som jag läst under läsåret i min historiakurs på 30 hp. Dock läste jag inte riktigt hela – de första fem kapitlen (ca 120 sidor) ingick inte i kurslitteraturen, men resten av boken (som totalt är drygt 450 sidor) har jag ändå läst så jag tänkte att den kunde få vara med här. Kul med ekonomisk historia och ett ekonomiskt perspektiv på historian – rekommenderar för den som är nördig som jag hehe.
Kompetens för samspelande skolor: om skolorganisationer och skolförbättring – Ulf Blossing (2008)
Ännu en kursbok om det osexiga ämnet “skolorganisationer och skolförbättring”. Läste i min sista kurs i KPU på samma ämne i april 2022. Ja ni hör ju. Rätt så oinspirerande.
Handledande samtal – Hans Birnik (2011)
En kursbok jag läste i min kurs om kommunikation och handling, som jag inte tyckte var särskilt intressant och som uppenbarligen inte gjorde några avtryck. Var också hela tiden förvirrad över i vilket syfte jag läste boken: var det i egenskap av framtida handledare för lärarstudenter och elever, eller i egenskap av att jag blir handledd som lärarstudent ute på praktik…? Oklart. Handledning verkar för övrigt som ett väldigt tråkigt ämne tbh.
Lärandets ordning och reda – Marcus Samuelsson (2017)
Ännu en inte särskilt givande kursbok. Som ni märker tyckte jag inte den här kursen var så kul. Det har varit för mikro för mig – jag gillar samhällsteorier på makronivå, som förklarar och analyserar samhällsprocesser och skeenden. Kommunikation blir för mikro, och det är heller inte så politiskt. Och denna bok berättade inte direkt nåt nytt som jag inte redan visste. Relationer är A och O, straff är dåligt, ett auktoritativt ledarskap (d.v.s. att vara en tydlig ledare men samtidigt visa emotionell värme) är det bästa ledarskapet, osv osv.
Kriminologins grunder – Fredrik Andersson (2021)
Ännu en kursbok som jag tyckte var rätt sämst eftersom den var så grundläggande, icketeoretisk och tbh ganska barnsligt skriven. Kan bero på att den var riktad mot gymnasiet. Konstigt att det skulle vara en kursbok på universitetsnivå…? Skummade igenom hela ganska snabbt i alla fall, den går igenom väldigt grundläggande saker för samhällskunskap och just kriminologi men jag saknade som sagt det teoretiska perspektivet.
Kommunikation i klassrummet – Mikael Jensen (2012)
En annan kursbok jag läste i samma kurs, som inte heller lämnade några större avtryck och inte heller lärde mig något direkt nytt. Eller allting var ju ganska självklart. Allt blir bättre om du planerar väl, det är viktigt att kommunicera tydligt, man skall inte ha för långa genomgångar, osv osv. Okej tack. 🙂
Båten i parken – Per Månson (2014)
En drygt 100-sidig kursbok för Sociologi A som jag plöjde mig i genom ganska snabbt. Faktiskt ganska bra om än upprepande i vissa delar för en som läst många års samhällsstudier, men också nya saker eller åtminstone nya perspektiv. Utmärkt introduktionsbok till sociologi.
[…] så mysig (det var min morgon-bok). Boken är – trots att den är skriven innan Barn-serien som jag läste förra året – en fortsättning på Stockholms-eposet som alltså börjar med Vävarnas barn, Krigets barn […]
[…] jag hade lyssnat klart på Vävarnas barn, Krigens barn och Vita bergens barn (som jag skrivit om här) läste jag fortsättningen Mina drömmars stad (som jag skrev om här) utan att veta att det var […]
Det är december och dags för alla summerings-inlägg som jag är så förtjust i p.g.a. nostalgiker. Och under året har jag dokumenterat böckerna jag läst! Jag har typ 200 sidor kvar på Simone de Beuavoirs tegelsten Det andra könet från 1949, så vi får väl se om jag hinner klart med den, isåfall får jag…
One response to “Stockholm 29/4-1/5 2023”
Oj vad ni hunnit med mycket!
Mysigt