I augusti 2019 cyklade jag en het sensommardag till Malmö från Lund och tillbaka, och på vägen hem stannade jag på ett Erikhjälpen där jag hittade Mobergs Utvandrarna och Invandrarna för typ 20 kr styck, och båda var tryckta i samband med att böckerna kom ut, dvs tidigt 50-tal – så bara själva åldern på böckerna kändes som en raritet. Dessutom är det ju en klassiker som en “bör” ha läst och en bekant till mig intygade den sommaren att de var väldigt bra. Så jag köpte dem och började läsa. Jag läser ju ofta böcker parallellt, men till jul hade jag läst ut båda tegelstenarna och var tvungen att köpa Nybyggarna och Det sista brevet till Sverige också, vilka jag läste under våren. Och i maj hade Kristina, Karl-Oscar, Ulrika och alla de andra emigranternas historia varit med mig i flera månader – inte bara som böcker utan jag blev även besatt av musikalen och började titta på tv-serien från 70-talet som finns på Svt:s öppna arkiv. Kort sagt är det en fantastisk historia som jag vill berätta lite om.
Utvandrarna kom ut 1949 och utspelar sig på mitten av 1800-talet i en liten by i Småland. Den skildrar hur en grupp människor, med Karl-Oskar i spetsen, bestämmer sig som några av de första från sitt område, att utvandra till Amerika på grund av den svåra hungersnöden. Till en början vägrar hans hustru Kristina att gå med på emigrationen, men då deras yngsta dotter dör på grund av svälten går hon med på det och de börjar packa sin “Amerikakista”. Det är inte bara Karl-Oskar och Kristina och deras barn som följer med, det är också farbror Danjel som på grund av det stränga kristna styret i Sverige inte får utöva sin religion på det sätt han vill, den forna sockenhoran Ulrika som vill börja om från början och hennes dotter Elin, Karl-Oskars bror tillika livsnjutaren och drängen Robert och hans kamrat Arvid, och Jonas-Petter som levt i ett olyckligt äktenskap. Tillsammans beger de sig mödosamt med alla sina ägodelar till Karlshamn varifrån briggen Charlotta skall ta dem över Atlanten. Boken skildrar hemlandet Sverige och resan därifrån och Moberg utmejslar ömt alla sina karaktärer. Och det är så mycket misär där på skeppet, över 100 människor på en 30 meter lång båt i flera månader, inget färskt vatten, maläten mat, skeppssjuka, jämmer och elände, men samtidigt – i Sverige skulle de dött av svält.
“Nej” av Benny Andersson med Helena Sjöholm, Anders Ekborg och Peter Jöback skildrar hur Robert vill utflytta till Amerika eftersom han blir misshandlad av sin husbonde och att han inte vill vara dräng, och hur Karl-Oskar försöker övertala Kristina att utvandra.
Den vackra låten “Vi öppnar alla grindar” skildrar hur prosten försöker övertala Kristina, Karl-Oskar, Ulrika och de andra att inte utvandra, men hur de ändå ger sig av.
Invandrarna är uppföljaren och kom ut 1952. Den föregående delen slutar i samband med att de småländska, fattiga bönderna äntligen kommer till Amerika, och Invandrarna börjar när de kliver i land. Den skildrar sällskapets strapatser i det nya landet som tog emot dem: hur Karl-Oskar vill längst in och längst bort till en plats som kallas Minnesota, hur de far med ånglok som går så snabbt som 30 km i timmen, hur Robert drömmer om att gräva guld i Kalifornien, hur Kristina ömkar de svarta slavarna på ångbåten och hur det nya landet skrämmer henne, hur de utfattiga tar sig fram till dit de för andra gången i sina liv skall bygga bo.
Nybyggarna kom ut 1956 och skildrar, som titeln avslöjar, hur svenskarna efter en mödosam resa i sitt anletes svett bygger upp sitt nya liv vid sjön Ki-Chi-Saga i Minnesota. Till en början är det hårt: ingen litar på nykomlingarna så det är cash som gäller, de kan inte språket, Robert har gett sig av till guldfälten och med honom extra arbetskraft, somrarna är hetare än i Sverige och vintrarna mer stränga, regnet våldsammare och torkan obarmhärtigare. Samtidigt har nybyggarna också mer frihet än i Sverige: här finns inga kungliga överheter, inga kyrkans ämbetsmän som kommer på husförhör, här reder var och en sig själv och trots att arbetet är hårt och starten är seg, är jorden så bördig att nybyggarna reder sig i det nya landet. Förutom Kristina, som i hemlighet drömmer sig tillbaka till sitt Duvemåla. Nybyggarna skildrar också Roberts och Arvids resa på California trail, som de flesta vet inte riktigt gick som de tänkt.
“Guldet blev till sand” måste väl vara en av de kändaste från musikalen, framförd av Peter Jöback. Jag lyssnade på musikalen i takt med hur långt jag kommit i böckerna, och när jag hörde den här grät jag.
Den vackra “Du måste finnas” framförd av Helen Sjöholm handlar om hur Kristina för första gången i sitt liv tvivlar på sin tro.
Sista brevet till Sverige är den fjärde och sista delen i romansviten och utkom 1959. Nu har åren hunnit gå, och Karl-Oskar och Kristina sitter säkra på sitt settlement, och de är nu långt ifrån ensamma. Flera svenskar och andra européer har inflyttat, men Karl-Oskar och Kristinas settlement är det äldsta. De är inte längre squatters, utan har betalat (till staten – inte till de som marken stals från i från början) för sig, och de börjar bli gamla. Den här boken är kortare än de tidigare tre, och lite mer reflekterande. Exempelvis skildrar det det amerikanska inbördeskriget 1861-1865 och Sioux-stammens revolt 1862 genom de svenska nybyggarnas perspektiv. Det är också första gången, upplever jag, som koloniseringen av Amerika problematiseras – som det går upp för de svenska nybyggarna att landet de kallar sitt stals från ursprungsbefolkningen först, även om det är svårt att kännas vid att de bor på stulet land.
Utvandrarna/invandrarna-sviten är ett mästerverk som håller väl såhär mer än 70 år efter att den första delen utkom. I början måste en vänja sig lite vid alla konstiga ord en aldrig hört (i början hade jag kunnat slå upp ett ord per sida jag inte hade hört förut), men en vänjer sig så småningom. Sen får en också vara beredd på att det här är en produkt av sin tid – dvs 1950-talet då rasistiska ord som n-ordet fortfarande var i bruk – men det är också en magnifik historia om den svenska utvandringen och om klass. För det här är utfattiga bönder som flyr från Sverige på grund av svält, och även om de arbetar hårdare än vi någonsin kan föreställa oss, och även om de till slut får leva gott – så dör de i tidig ålder med utslitna kroppar. Även om det är 150 år sedan så ser det likadant ut idag: människor som jobbar med fysiskt tunga yrken såsom undersköterskor, sjuksköterskor, städare och industriarbetare är lågt betalda och lågt värderade, arbetsplatsolyckorna är fler, arbetsrelaterade skador är fler, deras kroppar blir uttjänta tidigare, pensionen blir låg, och så fortsätter det så, klassamhället. Som också ofta sammanfaller med ras. Då, på Karl-Oskars och Kristinas tid, var det de fattiga bönderna som arbetade hårdast, de som försåg landet med mat, men också de som dog i förtid och vars kroppar slets ut. Idag är det sjuksköterskorna, busschaufförerna, undersköterskorna, lokalvårdarna, taxichaufförerna, diskarna, dagisfröknarna och äldrevårdarna som bär upp samhället – och vars kroppar slits ut i förtid. Och nu som då finns rasismen kvar, även om den för 150 år sedan var så explicit att slaveriet av svarta människor fortfarande fanns kvar i södern och den amerikanska ursprungsbefolkningen bestals på sina jaktmarker och långsamt motades bort.
One response to “På väg till Lund igen”
Fy vad stressigt, tänket på gången du skulle skriva körkortsprovet.