Alice Andrews

Borgerliga intressen men hjärtat till vänster. Välkommen till min högst osporadiska blogg.



  • Category: 2. Kultur


    Hisingsparken, corona-test och Mao:s Kina

    I onsdags morse började jag känna mig lite snuvig. Tänkte dock inte mer på det, förrän jag på kvällen insåg att jag ju snorat nu en hel dag, och att om det inte är bättre imorgon måste jag nog ta ett corona-test. Så på torsdagen vaknade jag upp, fortfarande snuvig. Inga andra symptom dock, men med de skärpta reglerna samma dag kändes det verkligen som att jag måste vara på säkra sidan – och jag ringde också vårdcentralen som sa att jag skulle boka test. Först hittade jag inga lediga test-tider förrän på fredagen, men sedan kollade jag vårdcentraler i hela Göteborg och Gamlestan hade en tid över på eftermiddagen. Tjohoo! Cyklade dit och tog mitt test. Som för övrigt var HEMSKT. En tops långt långt ner i svalget så att kräkreflexerna vaknar (tur det var längesedan jag ätit!), sedan en tops långt långt upp i näsan så att tårarna sprutar och jag hade tvångstanke att om jag stöter huvudet neråt/framåt nu kommer topsen åka rakt upp i hjärnan. Sedan spotta i kopp, med spott som var alldeles slemmigt efter luftgångarnas hårda treatment alldeles nyss. Men sjuksköterskan var bedårande och jag kände sådan ENORM tacksamhet till Sveriges välfärdssystem, och till alla underbetalda sjuksköterskor och undersköterskor som kämpar på i pandemin. Kände sådan VÄRME för er, TACK hörrni. Ni är bäst och ni bär världen på era axlar just nu.

    sjuk tjej

    Anyway, när en tagit corona-test räknas en som smittad until proven wrong. Så det var bara att börja karantäna där på torsdag-eftermiddagen. Ställde in planer på att träffa Mim och Popp och har varit hemma sedan dess, får nog besked på måndag eller tisdag. Men just nu (lördag kväll) är det faktiskt bättre och efter två dagar av konstant rinnande näsa är det mycket bättre nu. Men jag måste ändå stanna inne ifall jag nu skulle vara smittad (men det tror jag verkligen inte). Men idag tog jag faktiskt cykeln till Hisingsparken för att njuta lite av solen, på långt avstånd från alla andra såklart.

    Tog mitt pick och pack och gick omkring lite på måfå i två timmar och njöt av fint väder och att löven inte ramlat av ännu. Denna hösten har gått så sjukt fort för mig, men ännu är löven kvar och färgerna är så vackra.

    Sen slog jag läger med ett träd som ryggstöd och hällde hett termos-vatten på en kåsa med nudlar, som fick bli lunch. Med varmt te och choklad som efterrätt. Njut!

    Satt och läste i nån timme innan jag började bli kall/rastlös. Läser just nu Wild Swans: Three daughters of China som är en som en roman, fast den berättar en sann historia om tre generationer kvinnor – den första vars fötter bands, den andra som växer upp under Kommunistiska Revolutionen, och den tredje – bokens författare – som indoktrineras i Maos Kina och så småningom börjar ifrågasätta det. intressant bok och jag lär mig så mycket, om Kinas historia framför allt. Rekommenderar starkt!



  • Category: 2. Kultur


    Böcker jag läst på sistone

    The little prince – Antoine De Saint-Exupéry (1943)

    Little Prince

    Blev sugen på att läsa denna klassiker efter att Liv Strömqvist refererat till den i Den rödaste rosen slår ut som jag fick i julklapp. Och mamma har ett exemplar hemma på engelska som väl är närmast antikt eftersom hon använde den som läsebok i skolan ^^

    Lilla prinsen är en vacker historia full av fina quotes och life lessons. Den lilla prinsen bor på en planet där han har en ros, som han tycker är det vackraste och finaste han någonsin sett. Han tar hand om henne med största ömhet, men när han ger sig ut på en resa för att se andra planeter får han se ett helt fält av rosor, som är lika vackra som hans egen på sin planet. Han blir alldeles besviken – var hon inte så unik och speciell som han hade trott ändå? Men senare på resan möter han en räv som lär honom att tålamod, ömhet, respekt och tid tillsammans med någon är det som betyder något i en relation – the foundations of love. Räven säger: “Here is my secret, a very simple secret: It is only with the heart that one can see rightly; what is essential is invisible to the eye”. Prinsen förstår att hans blomma är speciell och unik, just för att de har “tämjt” varandra (tycker kanske inte att “tämja” är rätt ord i sammanhanget men you get the point). Insåg också att en fransk quote jag tyckte var vacker som tonåring och tillochmed kalligraferade och satte upp på väggen – L’essentiel est invisible aux yeux, on ne voit bien qu’avec le coeur – är från Le petit prince. Citatet refererar just till att det är bara hjärtat som kan se det essentiella – kärleken – för det är osynligt för ögat. Och så förstår prinsen hur just hans blomma är speciell och vacker fastän det finns tusen och åter tusentals andra minst lika vackra – för att det är hans och för att han ägnat tid och kärlek åt den.

    Normal People – Sally Rooney (2018)

    Normal People | Rakuten Kobo Australia

    Jag fick Normal people i julklapp av mamma men den låg länge oläst, jag blev inte inspirerad av varken omslaget eller bakside-texten (plus att jag kanske blev lite put-off av att serien helt plötsligt släpptes på Svt också?). I somras tog jag mig dock an den och till en början var jag inte super-imponerad men gradually började jag gilla den, i takt med att jag insåg att det här är inte bara en halvtråkig hetero-kärlekshistoria utan att det fanns många fler dimensioner, som klass, manlighet, destruktivt beteende och psykisk ohälsa. Extra kul också att den utspelar sig på Irland, jag tror aldrig jag läst en bok med så mycket Irish references? Hur som helst en läsvärd bok.

    Hålla andan – Flora Wiströn (2019)

    Hålla andan

    Flora Wiström (född 1994) debuterade för ett par år sedan med Stanna som jag gillade skarpt, streckläste den en dag på sommarjobbet och fullkomligt slukades av världen av Stockholmsromantik, ungdomskärlek, uppbrott och att stanna eller att lämna. Hålla andan utspelar sig till skillnad från debutboken i en liten, icke-namngiven ort, och handlar inte om kärlek mellan unga tu utan om syskonkärlek. Om Stanna hade vissa mörka inslag av död och sorg, har Hålla andan mörka inslag nästan av deckar-karaktär. Den handlar om hur en syster som simmar på elit-nivå en dag plötsligt försvinner, och hur den andra systern försöker nysta ut vad som egentligen hänt genom att spendera all sin tid i simhallen.

    Jag kan inte bestämma vilken bok jag gillar bäst, men klart är att jag gillar Flora Wiström och att trots att hennes böcker faller under kategorin “ung vuxen” så kommer även vuxna uppskatta dem. Enda jag har att klaga på är väl att de är lite korta. Tråkigt med bra böcker som en läser ut på en dag. 🙂

    Dying to survive – Rachael Keogh (2009)

    Dying to Survive: Surviving Drug Addiction by Rachael Keogh

    Dying to survive hittade jag i bokhyllan hos Popp och lånade ett par dagar. Det är inget litterärt mästerverk, men ett väl så läsvärt och framförallt viktigt vittnesmål om heroinmissbruk. Det är alltså en självbiografi skriven av irländska Rachael Keogh, som började dricka alkohol och röka hasch som 11-åring och var en fullblown hereoin addict tre år senare (först var det “bara” genom rökning, men vid 15 tog hon första injektionen). Boken handlar om Rachaels liv, och berättar sakligt men samtidigt gripande om hur hon hamnade där hon hamnade, hur missbruket tar över ens liv, hennes multipla försök att ta sig ur det – och hur hon till slut lyckades. Jag tycker boken framförallt var intressant att läsa för att få ytterligare förståelse av missbruk, i synnerhet heroinmissbruk, men missbruk fungerar ju ganska lika oavsett vad det är som missbrukas. Jag tyckte speciellt en episod var väldigt talande. Det är när Rachael är på bättringsvägen, hon är ren igen men denna gången är det annorlunda för hon försöker inte längre bli clean för andras skull utan för sin egen, för att hon vill (viktig lärdom om missbruk eller andra psykiska sjukdomar som anorexi för övrigt – det är endast när personen ifråga vill bli bättre som det kan gå – ingen annan kan fixa det, bara vara ett stöd och hjälpa).

    Hur som helst så har hon en partner som också är en recovering heroin addict, vilket båda vet är väldigt riskabelt men de kan inte heller ignorera sin kärlek, och de får ett barn ihop. Men en dag ringer han och har fått ett återfall, han har skjutit heroin igen. Och Rachael försöker balansera att vara en stöttande och närvarande partner i hans kamp för att bli ren igen, samtidigt som hon är väldigt skör i sitt eget tillfrisknande, och det är väldigt riskabelt för henne. Men han bedyrar att hans missbruk aldrig ska gå ut över henne och barnet, att han alltid skulle sätta dem först. Och det jag tyckte pinpoint:ade missbruk är hur Rachael beskriver att hennes vanliga nyktra pojkvän, honom hade en kunnat lita på i att han aldrig skulle låta sitt missbruk gå ut över de han älskar, inklusive sitt eget barn. Men att nu är det inte längre honom hon har att göra med, utan hans missbruk. Så länge missbruket finns där, så är det det en har att göra med – och missbruket är totalt oberäkneligt och gör vad som helst för att underhålla sig – inklusive att ljuga, manipulera och stjäla från sin egen familj. Viktig och läsvärd bok.

    Se på oss nu – Geir Gulliksen (2018)

    Se på oss nu - Geir Gulliksen - inbunden (9789146234913) | Adlibris  Bokhandel

    Se på oss nu hittade jag på second hand nån gång i vintras och köpte för att jag läst Geir Gulliksens Berättelse om ett äktenskap som jag tyckte om. Sedan låg den orörd länge (eftersom jag alltid har minst tre bokprojekt att läsa samtidigt) men i somras tog jag mig an den. Liksom Berättelse om ett äktenskap handlar Se på oss nu om något så ordinärt som kärlek, och om kärlek som tar slut. Men språket är sällsamt och berättarstilen såpass speciell – ärlig och ofiltrerad utan att bli rå eller obekväm – att den ordinära historien blir extraordinär att läsa om det är Geir som skrivit. Tyckte nog dock att Berättelse om ett äktenskap var bäst, men Se på oss nu är helt klart läsvärd också.


    One response to “Böcker jag läst på sistone”

    1. Mami Avatar
      Mami

      Impad av vad du läser.


  • Category: 2. Kultur


    Böcker

    Har läst en hel del under sommaren och försöker få ut *recensionerna* här på bloggen. Så här kommer två (eller technically tre).

    Jag for ner till bror (2018) & Vi for upp med mor (2019) – Karin Smirnoff

    Under sommaren har jag läst de två första delarna i Karin Smirnoffs trilogi om Jaana Kippo – eller jaanakippo som alla namn skrivs i boken; för- och efternamn ihopsatta utan mellanrum eller inledande stor bokstav. Som så många andra nya böcker jag läser så var detta på rekommendation av två favoritbloggare, Flora Wiström (vars andra roman jag skriver om lite längre ner) och Sandra Beijer. Båda hyllade Smirnoffs böcker och så hittade jag dem hos m&p och tog mig således an dem.

    Den första delen handlar om Jaana som far till sin hembygd – en liten by på landsbygden någonstans i Norrland – för att rädda sin bror från att supa ihjäl sig. Till en början trodde jag att Jaana kanske var i tjugo-årsåldern men en förstår snart att hon snarare är kanske kring 35 och har levt igenom så mycket våld och ond bråd död så det räcker och blir över. Jaana kommer till Kippogården utan några direkta planer men inser snart att hon måste stanna, om inte bror ska dö vid flaskan. Hon skaffar sig ett jobb inom hemtjänsten, börjar umgås med John som precis som alla andra män i hennes liv har problem med alkoholen, och långsam nystar sig Jaanas sällsamma historia upp.

    Utan att avslöja för mycket slutar första delen i en cliffhanger (liksom andra gör) så sån tur var kunde jag börja med andra delen direkt. Om första delen fokuserade mer på Jaana, John, hennes bror och hennes far och allt som händer och hänt i Smalånger, handlar den andra delen mer om modern, eller modren som Jaana säger, och hennes frikyrkliga hemby där ingneting undgår kyrkans vakande ögon.

    Till en början är det svårt att vänja sig vid Smirnoffs språk – de ickeexisterande stora bokstäverna i namn, de ihopsatta för- och efternamnen och den smalångerska jargongen – men sedan glömmer en bort det och kan inte sluta läsa. En mycket bra läsupplevelse som rymmer mycket mörker och elände. Ser fram emot att läsa sista delen.

    Friläge – Yrsa Keysendal (2019)

    Jag fick Yrsa Keysendals debutbok från ifjol av Olivia i julklapp. Pluspoäng för det vackra omslaget och den passande titeln men to be honest är jag inte superimponerad av själva boken. Den är helt okej men jag störde mig på de korta kapitlena, att jag hela tiden blandade ihop huvudkaraktärerna för de hade så lika alldagliga namn och åtminstone för mig inte kändes så unika från varandra, att varje stycke började med en beskrivning av vad som händer (typ “Anna sitter i stolen”, “Sara brer en macka”) osv. Tog ett tag innan jag kom in i boken och fattade vad den handlade om också. Den tog sig något när jag kom in mer, så som sagt, den är helt okej men inte en fantastisk läsupplevelse. Samt – varför så smala kolumner?! Kändes som bara hälften av sidornas bredd utnyttjades.



  • Category: 2. Kultur


    exkursion med mamma

    Long time no see, jobbjakten fortsätter.

    Idag har jag och mami varit på exkursion i Dalsland och till viss del Bohuslän. Framtida hemviste för mig? Jag drömmer om att köpa ett torp längs med Bohusleden, norr om Göteborg men samtidigt inte för långt. Där vi var idag, Not Quite i Åmåls kommun, är kanske lite väl långt.

    Hur som helst. Vi tuffade de två timmarna dit och kollade på konst och åt lunch. Jag tyckte bäst om foto-storyn om trasiga människor. Blandat foton, texter och installation. Mamma tyckte mycket om manet-installationen som hängde från taket, och klänningen av sytråd. Jag tyckte om keramik-figurerna i trädgården också, speciellt de som låg och guppade i forsen.

    Hörrni, om ni har tillgång till bil och vill ta en tur på den dalsländska landsbygden, åk dit!! Speciellt om ni själva är kreatörer som skapar. En kan få mycket inspiration.

    Lunchen var god, men jag och mamma var eniga i att det fanns mycket som kunde förbättras haha. De var ganska ineffektiva och allting tog slut. Vi fick de sista veganska grejerna juhu. (:


    One response to “exkursion med mamma”

    1. Mami Avatar
      Mami

      Tvål Anders var också fin.
      Keramiken gillade jag också men inte när det är för kulörta glasyrer.


  • Category: 2. Kultur


    Roots – Alex Haley (1976)

    Har läst Alex Haley’s Rötter.

    Rötter – Alex Haley (1976), originaltitel: Roots – The Saga of an American Family

    Rötter rekommenderade mamma för mig för länge sedan, och i dessa tider av Black lives matter tyckte jag det var passande att läsa den. Jag läste ut den på mindre än tre dagar för den var så bra. Den handlar om Kunta Kinte, en gambiansk man av mandinka-folket född på mitten av 1700-talet som blir tillfångatagen av slavjägare och skeppad till Amerika under fruktansvärda, inhumana förhållanden. Jag kan inte ens föreställa mig hur fruktansvärt det var, men Haley porträtterar det bra (läste att han gjort den resan med ett lastfartyg, tagit av sig naken och gått ner i lastutrymmet på båten och sovit alla tio nätter där för att riktigt känna hur det kändes – även om det under triangelhandeln var så trångt att människorna var tvungna att ligga som sillar, fastkedjade i sin egen avföring under flera veckor). När Kunta kommer till amerikanska södern försöker han först rymma flera gånger, men blir så småningom kuvad till lydnad. Han är den enda bland slavarna han bor med som är född i Afrika, så de tycker han är konstig, och han själv tycker det är sorgligt hur de Amerika-födda svarta inte känner till sin bakgrund, sin kultur och sina seder. Själv är han stolt över sitt ursprung, och det är viktigt för honom att föra det vidare. Vilket han också gör, så andra hälften av boken följer Kuntas barn, barnbarn och barnsbarnsbarn ända fram till Alex Haley själv. Genom generationerna får en ta del av hur fruktansvärt slavarna behandlas, hur rasismen som ännu idag finns kvar har sin rot i detta fruktansvärda, hur familjehistorien berättas från far till son och mor till dotter, hur släktkrönikan går i arv, liksom trauma.

    Det är en plikt att vi som inte har någon erfarenhet av rasism, vi som till skillnad från svarta som medvetandegörs om sin hudfärg sedan barnsben kanske inte ens reflekterat över vår hudfärg och hur den gett oss och kommer att ge oss privilegier, bildar oss själva om rasism. Vi måste var aktiva antirasister, och då krävs det att vi förstår och tar in det ohyggliga som skett och fortfarande sker. Det är estimerat att omkring 12 miljoner människor kidnappades från Afrika under de fyra sekel då slavhandeln ägde rum, men alla kom inte fram eftersom resan över var under så fruktansvärda förhållanden att 1-2 miljoner dog. Dessutom dog många även i slavräder och mord, och dagens rasism som är ett direkt resultat av slavhandeln bär också ansvaret för oräkneliga svarta och bruna människors liv. Den här boken är ett sätt att bilda sig, att försöka förstå, även om det är omöjligt. Läs!

    Andra böcker på ämnet rasism, som jag också läst och rekommenderar, är exempelvis:

    Vända hem – Yaa Gyasi. Också en generationsroman som börjar i Afrika på 1700-talet och slutar i USA i modern tid. Om två tvillingar varav den ena blir skeppad som slav till Nya världen, och den andra stannar i nuvarande Ghana, och om hur trauma går i arv, generation efter generation. Skrev om den 2019.

    Collective Amnesia – Koleka Putuma. En fantastisk poesisamling av en sydafrikansk ung, queer och svart kvinna. Om feminism, rasism, queerhet och trauma som går i arv. Blev mycket drabbad av den här boken. Jag tänker speciellt på en dikt som heter “Water”, som handlar om hur svarta ofta retas för att vara rädda för vatten eller inte kunna simma. Här är ett utdrag:

    Yet every time our skin goes under
    It’s as if the reeds remember that they were once chains
    And the water, restless, wishes it could spew all of the slaves and ships onto shore
    Whole as they had boarded, sailed and sunk
    Their tears are what have turned the ocean salty,
    This is why our irises burn every time we go under.

    Läs hela dikten här

    Assata: An autobiography – Assata Shakur. Assata Shakur är USA:s most wanted woman. Hon anklagades för att ha skjutit en polis och hamnade i fängelse. Innan dess var hon aktiv i Svarta pantrarna, och en sann aktivist för feminism, antirasism och socialism. Hon lyckades dock fly från fängelset och lever än idag i exil på Kuba. Hennes självbiografi är otroligt bra och jag strök under massor av grejer. Läs!

    En halv gul sol och Americanah – Chimamanda Ngozi Adichie. Den förstnämnda skildrar 60-talets Nigeria och det inbördeskrig som utbröt där när Biafra vill bli självständigt. Otroligt drabbande bok (även om det tar ca 150 sidor innan en kommer in) där en lär sig mycket om Nigerias historia. Den andra handlar om hur en svart nigeriansk kvinna kommer till USA för att studera och hennes upplevelse kring det. Också otroligt bra. Skrev om En halv gul sol 2018.

    Niceville – Katherine Stocket. 1960-talet i Mississippi, om en svart hemhjälp och en vit journalist. Om white saviour complex, rasism, ärvda trauman och vänskap. Obs, författaren är dock vit. Skrev om den 2013.

    En droppe midnatt – Jason Diakité. Jason “Timbuktu” Diakités typ självbiografi, även om den är skriven på ett roman:igt sätt. Om att vara brun, ha en svart pappa och en vit mamma, växa upp som brun i Lund på 80-talet, om rasism och trauma som går i arv. Skrev om den 2018.

    Böcker jag vill läsa:

    Why I’m No Longer Talking to White People About Race –
    Reni Eddo-Lodge.Om rasism och white privilege. Har beställt den från adlibris nu!

    Don’t call us dead – Danez Smith. En annan drabbande diktsamling på ämnet. Har beställt!

    Freedom is a constant struggle – Angela Davis. Legenden, akademikern, aktivisten och feministen Angela Davis reflektioner kring rasism.

    Black skin, white masks – Franz Fanon. En annan klassiker om svart identitet och rasism.

    Autobiography of Malcolm X som faktiskt skrevs av Alex Haley som alltså också skrev Roots.

    Your silence will not protect you – Audre Lorde. Audre var svart, queer och kvinna och hennes diktsamling är färgat av det. Vill läsa!



  • Category: 2. Kultur


    Invandrarna, Utvandrarna, Nybyggarna och Sista brevet till Sverige – Wilhelm Moberg (1949-1959)

    I augusti 2019 cyklade jag en het sensommardag till Malmö från Lund och tillbaka, och på vägen hem stannade jag på ett Erikhjälpen där jag hittade Mobergs Utvandrarna och Invandrarna för typ 20 kr styck, och båda var tryckta i samband med att böckerna kom ut, dvs tidigt 50-tal – så bara själva åldern på böckerna kändes som en raritet. Dessutom är det ju en klassiker som en “bör” ha läst och en bekant till mig intygade den sommaren att de var väldigt bra. Så jag köpte dem och började läsa. Jag läser ju ofta böcker parallellt, men till jul hade jag läst ut båda tegelstenarna och var tvungen att köpa Nybyggarna och Det sista brevet till Sverige också, vilka jag läste under våren. Och i maj hade Kristina, Karl-Oscar, Ulrika och alla de andra emigranternas historia varit med mig i flera månader – inte bara som böcker utan jag blev även besatt av musikalen och började titta på tv-serien från 70-talet som finns på Svt:s öppna arkiv. Kort sagt är det en fantastisk historia som jag vill berätta lite om.

    Utvandrarna kom ut 1949 och utspelar sig på mitten av 1800-talet i en liten by i Småland. Den skildrar hur en grupp människor, med Karl-Oskar i spetsen, bestämmer sig som några av de första från sitt område, att utvandra till Amerika på grund av den svåra hungersnöden. Till en början vägrar hans hustru Kristina att gå med på emigrationen, men då deras yngsta dotter dör på grund av svälten går hon med på det och de börjar packa sin “Amerikakista”. Det är inte bara Karl-Oskar och Kristina och deras barn som följer med, det är också farbror Danjel som på grund av det stränga kristna styret i Sverige inte får utöva sin religion på det sätt han vill, den forna sockenhoran Ulrika som vill börja om från början och hennes dotter Elin, Karl-Oskars bror tillika livsnjutaren och drängen Robert och hans kamrat Arvid, och Jonas-Petter som levt i ett olyckligt äktenskap. Tillsammans beger de sig mödosamt med alla sina ägodelar till Karlshamn varifrån briggen Charlotta skall ta dem över Atlanten. Boken skildrar hemlandet Sverige och resan därifrån och Moberg utmejslar ömt alla sina karaktärer. Och det är så mycket misär där på skeppet, över 100 människor på en 30 meter lång båt i flera månader, inget färskt vatten, maläten mat, skeppssjuka, jämmer och elände, men samtidigt – i Sverige skulle de dött av svält.


    “Nej” av Benny Andersson med Helena Sjöholm, Anders Ekborg och Peter Jöback skildrar hur Robert vill utflytta till Amerika eftersom han blir misshandlad av sin husbonde och att han inte vill vara dräng, och hur Karl-Oskar försöker övertala Kristina att utvandra.


    Den vackra låten “Vi öppnar alla grindar” skildrar hur prosten försöker övertala Kristina, Karl-Oskar, Ulrika och de andra att inte utvandra, men hur de ändå ger sig av.

    Invandrarna är uppföljaren och kom ut 1952. Den föregående delen slutar i samband med att de småländska, fattiga bönderna äntligen kommer till Amerika, och Invandrarna börjar när de kliver i land. Den skildrar sällskapets strapatser i det nya landet som tog emot dem: hur Karl-Oskar vill längst in och längst bort till en plats som kallas Minnesota, hur de far med ånglok som går så snabbt som 30 km i timmen, hur Robert drömmer om att gräva guld i Kalifornien, hur Kristina ömkar de svarta slavarna på ångbåten och hur det nya landet skrämmer henne, hur de utfattiga tar sig fram till dit de för andra gången i sina liv skall bygga bo.

    Nybyggarna kom ut 1956 och skildrar, som titeln avslöjar, hur svenskarna efter en mödosam resa i sitt anletes svett bygger upp sitt nya liv vid sjön Ki-Chi-Saga i Minnesota. Till en början är det hårt: ingen litar på nykomlingarna så det är cash som gäller, de kan inte språket, Robert har gett sig av till guldfälten och med honom extra arbetskraft, somrarna är hetare än i Sverige och vintrarna mer stränga, regnet våldsammare och torkan obarmhärtigare. Samtidigt har nybyggarna också mer frihet än i Sverige: här finns inga kungliga överheter, inga kyrkans ämbetsmän som kommer på husförhör, här reder var och en sig själv och trots att arbetet är hårt och starten är seg, är jorden så bördig att nybyggarna reder sig i det nya landet. Förutom Kristina, som i hemlighet drömmer sig tillbaka till sitt Duvemåla. Nybyggarna skildrar också Roberts och Arvids resa på California trail, som de flesta vet inte riktigt gick som de tänkt.


    “Guldet blev till sand” måste väl vara en av de kändaste från musikalen, framförd av Peter Jöback. Jag lyssnade på musikalen i takt med hur långt jag kommit i böckerna, och när jag hörde den här grät jag.


    Den vackra “Du måste finnas” framförd av Helen Sjöholm handlar om hur Kristina för första gången i sitt liv tvivlar på sin tro.

    Sista brevet till Sverige är den fjärde och sista delen i romansviten och utkom 1959. Nu har åren hunnit gå, och Karl-Oskar och Kristina sitter säkra på sitt settlement, och de är nu långt ifrån ensamma. Flera svenskar och andra européer har inflyttat, men Karl-Oskar och Kristinas settlement är det äldsta. De är inte längre squatters, utan har betalat (till staten – inte till de som marken stals från i från början) för sig, och de börjar bli gamla. Den här boken är kortare än de tidigare tre, och lite mer reflekterande. Exempelvis skildrar det det amerikanska inbördeskriget 1861-1865 och Sioux-stammens revolt 1862 genom de svenska nybyggarnas perspektiv. Det är också första gången, upplever jag, som koloniseringen av Amerika problematiseras – som det går upp för de svenska nybyggarna att landet de kallar sitt stals från ursprungsbefolkningen först, även om det är svårt att kännas vid att de bor på stulet land.

    Utvandrarna/invandrarna-sviten är ett mästerverk som håller väl såhär mer än 70 år efter att den första delen utkom. I början måste en vänja sig lite vid alla konstiga ord en aldrig hört (i början hade jag kunnat slå upp ett ord per sida jag inte hade hört förut), men en vänjer sig så småningom. Sen får en också vara beredd på att det här är en produkt av sin tid – dvs 1950-talet då rasistiska ord som n-ordet fortfarande var i bruk – men det är också en magnifik historia om den svenska utvandringen och om klass. För det här är utfattiga bönder som flyr från Sverige på grund av svält, och även om de arbetar hårdare än vi någonsin kan föreställa oss, och även om de till slut får leva gott – så dör de i tidig ålder med utslitna kroppar. Även om det är 150 år sedan så ser det likadant ut idag: människor som jobbar med fysiskt tunga yrken såsom undersköterskor, sjuksköterskor, städare och industriarbetare är lågt betalda och lågt värderade, arbetsplatsolyckorna är fler, arbetsrelaterade skador är fler, deras kroppar blir uttjänta tidigare, pensionen blir låg, och så fortsätter det så, klassamhället. Som också ofta sammanfaller med ras. Då, på Karl-Oskars och Kristinas tid, var det de fattiga bönderna som arbetade hårdast, de som försåg landet med mat, men också de som dog i förtid och vars kroppar slets ut. Idag är det sjuksköterskorna, busschaufförerna, undersköterskorna, lokalvårdarna, taxichaufförerna, diskarna, dagisfröknarna och äldrevårdarna som bär upp samhället – och vars kroppar slits ut i förtid. Och nu som då finns rasismen kvar, även om den för 150 år sedan var så explicit att slaveriet av svarta människor fortfarande fanns kvar i södern och den amerikanska ursprungsbefolkningen bestals på sina jaktmarker och långsamt motades bort.


    One response to “Invandrarna, Utvandrarna, Nybyggarna och Sista brevet till Sverige – Wilhelm Moberg (1949-1959)”

    1. Mami Avatar
      Mami

      Det är fint att du fått papi att läsa hela sviten.
      Jag borde också…


  • Category: 2. Kultur


    STHLM

    Så jag är i Stockholm!! På Marx-konferens. Temat är nämligen climate change, och en av mina idoler Andreas Malm är en av huvudtalarna. Han råkar även vara programansvarig för human ecology-mastern i Lund, vilken Paulina, George, Paco, Lise, Ronja m.fl. som jag känner går, så de är tjenis med honom vilket gör mig starstruck haha. Hur som, hans föreläsning imorse var SKITBRA. Så inspirerande. Han pratade om hans kommande bok “How to blow up a pipeline” och han frågar sig: hur länge ska klimatrörelsen vara snäll och trevlig och foglig, innan den radikaliseras? Han pratade om hur de ickevålds-rörelser mycket av miljörörelsen hela tiden referar till inte alls var särskilt fredliga: property destruction var t.ex. en av grundpelarna i suffragettrörelsen (efter att de provat alla ickevåldsamma medel) (obs, ingen människa blev någonsin skadad), och slaveriet hade aldrig kunnat avskaffas endast genom fredlig sittstrejk på åkrarna eller matvägran, det skulle bara lett till tidigare död för slavarna. Nej, båda dessa tongivande social movements använda faktiskt våld i viss mån. Men som sista utväg. Andreas tes var i princip att vi kommer inte komma någon vart genom att blockera vägar ha fredagsstrejker, för det hotar inte ExxonMobile, Shell, BP och de andra fossiljättarna. De måste frukta oss om vi ska komma någon vart. Fredliga klimatrörelser så som XR och FFF gör inte fel, de gör tvärtom sitt jobb väldigt bra, argumenterade Andreas, men de kan inte vara det mest radikala. Snarare ska de utgöra det som drar den stora massan som öppnar upp för den “radikala flanken”, dvs property destruction. De som blow up pipelines.

    Sen lyssnade jag på Sonia Guajajara som leder urfolkets kamp i Brasilien mot storkapitalet som hugger ner regnskogen. Också mycket inspirerande. Jag lyssnade sen på Costas Lapavistas som sa en del grejer jag höll med om (vänstern ägnar sig alldeles för mycket åt identitetspolitik och har tappat arbetarklassen) men också en hel del jag inte höll med om (att det är möjligt att decouple growth och CO2 emissions t.ex.) men det var uppfriskande och pragmatiskt att höra. Därefter var jag trött och gick hem. Egentligen ville jag se sista grejen, Kajsa Ekis Ekman intervjua Costas Lapavistas, men det var knökfullt så jag såg ingenting. Så nu har jag precis kommit “hem” till Gustavs lägenhet i Hökarängen. Blir riktigt sugen på att flytta till Stockholm när jag är här – det är ju en så fin stad och det finns mycket natur och mycket som händer. Synd bara att det är stört omöjligt att hitta en säker bostad. Står en i bostadskö (som jag gör sen ca 4 år tillbaka) hamnar en bara längre och längre bort från att faktiskt få en lägenhet, eftersom antalet köande ökar i takt med att hyresrätter minskar (för de görs om till bostadsrätter). Ahja, om tjugo år kanske jag har en chans till en etta nånstans och vem vet vad jag gör då i livet? 😉

    Jag kom hit till Stockholm redan torsdag kväll, och fixade middag till Gustav som tack för att han hostar mig. Vi pratade om poesi och litteratur hela kvällen (han har precis flyttat hit från Gbgay och börjat skrivarlinjen). På morgonen kom Paulina också hit, hon har blivit av med sitt pass och var tvungen att åka till ambassaden för att fixa nytt och passade på att göra det under Marx-konferensen, och vi hade en jättehärlig dag ihop. Promenad på söder för min del medan hon var på ambassaden (från Götgatsbacken till Horsntull, den promenaden kan jag vid det här laget), plugg på ett kaffe-place, sen en öl på Marx-konferensens inledning, och sedan middag och häng hemma då vi hade lägenheten för oss själva vilket kändes som att vara på semester/bo på hotell pga storstad, stor lägenhet utan roomies, 180-säng (Gustav sov hos sin partner) och fredag haha.


    One response to “STHLM”

    1. […] idoler. Hösten 2019 hörde jag henne framföra sin dikt “Europa” i en källarpub efter Marxkonferensen och var tagen, och nu var jag lika tagen (trots att lokalen absolut hade mer att […]


  • Category: 2. Kultur


    Arv och miljö + Äta djur

    Läste ut två böcker för ett tag sen.Arv och miljö av Vigdis Hjort, och Äta djur av Jonathan Safron Foer.

    Image result for arv och miljö

    Arv och miljö kom ut 2016 och blev en rätt stor snackis har jag för mig? Har velat läsa den sen dess, och min sommar-roomie Hilma råkade ha den hemma. Den handlar om fyra syskon, vars föräldrar ska ge dem sitt arv i förtid, vilket skall bli helt lika, förutom att de två yngre syskonen får familjens sommarstugor. Vilket till en början inte stör huvudpersonen, för hon vill inte ha något alls med sina föräldrar att göra eftersom hon brutit med dem, på grund av, vilket en långsamt förstår, något hemskt som hänt i hennes barndom. Men snart tar hon upp striden, för att äntligen bli lyssnad på om vad det egentligen var som hände. Jag tyckte boken var läsvärd, och titeln är genialisk. Kanske lite långsam på sina ställen.

    Image result for äta djur

    Äta djur kom ut för tio år sedan (2009), men dess innehåll är minst lika viktigt. Boken tar sin början för att författaren ska få barn och funderar på vad han ska ge sitt barn att äta. Där börjar hans undersökning om varför vi äter grisar, klär oss i kor och gosar med hundar. Det är en brutal skildring och det var flera gånger jag grät högt. Vi människor är så jävla fruktansvärda. Jag utmanar alla människor som inte är veganer/freeganer att läsa denna, jag tycker det är ens plikt om en konsumerar animaliska produkter att veta hur de framställs. Det är ingen rolig historia förstås, även om det finns grader i helvetet. Vill poängera att författaren alltså inte är vegan utan försöker bedriva undersökande journalistik, även om det ter sig väldigt svårt eftersom många av djurfabrikerna vägrar släppa in folk nära inpå för att se hur det verkligen går till (vilket ju säger en hel del). Hur som. Läs. Läs och gråt och våndas över vilka fruktansvärda djur vi människor är.


    One response to “Arv och miljö + Äta djur”

    1. Mami Avatar
      Mami

      Jag borde iallafall läsa den ena.
      Ska kolla om de har den som ljudbok.


  • Category: 2. Kultur


    2 böcker

    Den sista flickan – Nadia Murad (2018)

    Image result for den sista flickan

    Den sista flickan fick jag av pappa som en sen födelsedagspresent, han hade fått den rekommenderad av “en tjej som var vegan” på bokhandeln, haha. Det är en självbiografisk bok skriven av Nadia Murad, född 1991, som är yazidier (ett minoritetsfolk i Irak med omnejd). Hon bodde i den lilla yazidiska byn Kocho i Irak, som hon beskriver som fattigt men kärleksfullt, som blir intaget av Islamiska Staten/Daesh. IS dödar alla män i byn, och tar alla kvinnor till fånga för att tvinga dem bli sexslavar åt IS-män. Nadia är en av dessa kvinnor, och boken handlar om de fruktansvärda upplevelser hon är med om och hur hon tar sig därifrån.

    Boken är inget litterärt mästervärk, framför allt tyckte jag att kronologin var lite förvirrande, men eftersom det är en självbiografisk historia som måste berättas och höras, nej SKRIKAS ut så att alla verkligen hör, gör det ingenting. Det är så fruktansvärt vad IS utsätter folk för. Jag rekommenderar att läsa den här boken av just den anledningen.

    Små stora saker – Jodi Picoult (2017)

    Image result for små stora saker
    S

    Små stora saker fick jag rekommenderat av mamma som nyss läst den, och det här är en riktigt bra bok. Författaren är densamma som till Allt för min syster/My sister’s keeper (2004). Boken är berättad ur tre perspektiv: Ruth, den svarta neonatalsjuksköterskan som försöker göra rätt för sig i samhället och inte döma när vita människor säger saker som “jag ser inte färg”, Turk, den vit makt-aktiva mannen vars fru är gravid med hans första barn, och Kennedy, den public defender-advokaten som vägrar blanda in ras i juridiken.

    Turk och hans fru Brit kommer till sjukhuset där Ruth jobbar för att föda, och kräver att Ruth inte ska få vårda dem eftersom hon är svart. Men under en akutsituation är Ruth den enda tillgängliga och ser över deras son, som just då får andningsnöd. Ruth ställs inför det svåra beslutet: trotsa sin chef och röra vid pojken för att försöka rädda honom, trots att hon är förbjuden till det, eller låta bli och kanske ha hans död på sitt samvete?

    Det här är en roman om ras, rasism och white privilege. En mycket viktig historia som jag rekommenderar alla att läsa.



  • Category: 2. Kultur


    3 böcker

    …och apropå den välförtjänta vilan på balkongen efter gårdagens städ- tvätt- och matlagningsdag, så har jag nu läst ut Donna Tartts Steglitsan. Har även läst ut ytterligare två böcker, så tänkte skriva några rader om dem.

    Steglitsan – Donna Tartt

    Image result for steglitsan

    Det här är som ni ser en rejäl tegelsten på nästan 800 sidor, men jag läste ändå ut den ganska snabbt eftersom den är så spännande att en vill läsa vidare hela tiden. Den handlar om Theo som blir en av få överlevande i ett terrorattentat mot MoMa när han är där med sin mor, som omkommer. I förvirringen efter bomben får han med sig en värdefull tavla målad på 1600-talet från museet. Den tavlan blir sedan mittpunkten kring vilket hans fortsatta liv, från tonåring till missbrukane vuxen via en rik fosterfamilj, ökenlandskap utanför Lasvegas, en rysk alkoholiserad tonårsvän, New York, flickan Pippa, kretsar kring. Jag vill inte säga så mycket mer än så, men den är mycket läsvärd. Den har stått i min bokhylla forever men nu ska jag ge tillbaka den till m&p så mamma får läsa den (vilket pappa tjatat om ett tag). Det enda jag skulle ha att kritisera är den något misslyckade teknikbeskrivningen, hehe. Det är en roman som löper över flera år och då ändras ju tekniken. Så långt allt gott. Men det make:ar inte sense att inneha en iphone, och samtidigt ha både en ipod för sin musik, samt bränna skivor till nån en tycker om? Det var redan over and done with när iphone-eran började. Ahja, det är en petitess, men det störde mig lite 🙂 Annars – superbra bok. Läs! En riktig sagobok fast för vuxna. 🙂

    Sarahs Nyckel – Tatiana de Rosnay

    Image result for sarahs nyckel

    Sarahs nyckel (med originaltitel Elle s’appelait Sarah som betyder “Hon hette Sarah) har jag läst för ett antal år sedan och då tyckte jag om den väldigt mycket. Jag hittade den på second hand och köpte den därför för jag tänkte ge bort den (brukar köpa böcker på second hand jag vet är bra och ge bort dem som present, superbra!), men så tänkte jag att jag läser den först hehe. Det är fortfarande en fin och sorglig historia om Vel d’Hiv-räden i Andra världskrigets Paris, där den franska polisen (märk väl – franska) tvingade in alla tusentals judiska familjer i velodromen där de var fast i flera dagar under omänskliga förhållanden, i väntan på tåg mot koncentrationslägren. Sarah är där med sina föräldrar, eftersom hon gömde sin bror i det dolda skåpet därhemma och låste om honom, i tron att de skulle komma tillbaka snart, men det gör de förstås inte…

    Som sagt, historien är fortfarande läsvärd men språket är rätt bristfälligt inser jag nu när jag läser den igen. Liksom, rätt platt. Som översättningar lätt väl blir.

    Sörja för de sina – Kristina Sandberg

    Image result for sörja för de sina

    Sörja för de sina är fortsättningen på Att föda ett barn som jag läste för ett tag sedan. Nu lyssnar jag redan på tredje boken så de blurrar ihop sig lite eftersom de inte har några riktigt tydliga slut och början, utan är som enda lång historia uppdelat i tre. Men hur som helst.

    Att föda ett barn handlade alltså om Maj som på 30-talet blev gravid och därför gifte sig med 15 år äldre och bättre bemedlade Thomas. Hon är nu tvåbarnsmor, det är 40-tal och Thomas låter hypnotisera sig för att hålla sig nykter. Det blir krig och han får rycka ut, och Maj blir kvar med att sörja för de sina: barnen, hushållet, svärmodern, släkten. Städningen, matlagningen, tvätten – allt gör hon minutiöst noggrant eftersom det är hela hennes värld. Samtidigt är hon hela tiden osäker – vad kan passa till den varmrökta laxen och är det rätt att slå på stort med tjockgrädde? Hon försöker hålla sin ångest i styr, samtidigt som hon föraktar sig själv, antagligen som ett resultat av internaliserat klassförakt. Inte ens hennes dotter är bra nog. Det är svårt att leva.

    Att föda ett barn läste jag som bok, men denna lyssnade jag på, och det funkar faktiskt bättre. Jag gillade redan den första boken, men det är ett speciellt språk som funkar bättre i tal än i skrift. Det här är en ganska långsam bok så den är perfekt som ljudbok, jag har haft den när jag cyklat till skolan eller gått långa promenader. Sällsamt sorglig, om klass och kön och att bara råka bli hemmafru på 40-talet. Livet som bara går och går utan att en riktigt kan styra över det. Läs!


    One response to “3 böcker”

    1. Mami Avatar
      Mami

      Tack för fina betraktelser och reflektioner av böckerna.

Om mig

En (snart) trettioårig person med (snart) tjugo års (!) bloggkarriär, som nuförtiden mest upprätthåller bloggandet för min egen nostalgis skull, men du är förstås välkommen att hänga på. Skriver mest om kultur jag konsumerar, men även om min vardag, politik och annat smått och gott. Borgerliga intressen – god mat och vin, vackra tavlor, klassisk litteratur och dyra sporter – med hjärtat på rätt ställe (d.v.s. vänster).

Kategorier

Arkiv

Hisingsparken, corona-test och Mao:s Kina

I onsdags morse började jag känna mig lite snuvig. Tänkte dock inte mer på det, förrän jag på kvällen insåg att jag ju snorat nu en hel dag, och att om det inte är bättre imorgon måste jag nog ta ett corona-test. Så på torsdagen vaknade jag upp, fortfarande snuvig. Inga andra symptom dock, men med de skärpta reglerna samma dag kändes det verkligen som att jag måste vara på säkra sidan – och jag ringde också vårdcentralen som sa att jag skulle boka test. Först hittade jag inga lediga test-tider förrän på fredagen, men sedan kollade jag vårdcentraler i hela Göteborg och Gamlestan hade en tid över på eftermiddagen. Tjohoo! Cyklade dit och tog mitt test. Som för övrigt var HEMSKT. En tops långt långt ner i svalget så att kräkreflexerna vaknar (tur det var längesedan jag ätit!), sedan en tops långt långt upp i näsan så att tårarna sprutar och jag hade tvångstanke att om jag stöter huvudet neråt/framåt nu kommer topsen åka rakt upp i hjärnan. Sedan spotta i kopp, med spott som var alldeles slemmigt efter luftgångarnas hårda treatment alldeles nyss. Men sjuksköterskan var bedårande och jag kände sådan ENORM tacksamhet till Sveriges välfärdssystem, och till alla underbetalda sjuksköterskor och undersköterskor som kämpar på i pandemin. Kände sådan VÄRME för er, TACK hörrni. Ni är bäst och ni bär världen på era axlar just nu.

sjuk tjej

Anyway, när en tagit corona-test räknas en som smittad until proven wrong. Så det var bara att börja karantäna där på torsdag-eftermiddagen. Ställde in planer på att träffa Mim och Popp och har varit hemma sedan dess, får nog besked på måndag eller tisdag. Men just nu (lördag kväll) är det faktiskt bättre och efter två dagar av konstant rinnande näsa är det mycket bättre nu. Men jag måste ändå stanna inne ifall jag nu skulle vara smittad (men det tror jag verkligen inte). Men idag tog jag faktiskt cykeln till Hisingsparken för att njuta lite av solen, på långt avstånd från alla andra såklart.

Tog mitt pick och pack och gick omkring lite på måfå i två timmar och njöt av fint väder och att löven inte ramlat av ännu. Denna hösten har gått så sjukt fort för mig, men ännu är löven kvar och färgerna är så vackra.

Sen slog jag läger med ett träd som ryggstöd och hällde hett termos-vatten på en kåsa med nudlar, som fick bli lunch. Med varmt te och choklad som efterrätt. Njut!

Satt och läste i nån timme innan jag började bli kall/rastlös. Läser just nu Wild Swans: Three daughters of China som är en som en roman, fast den berättar en sann historia om tre generationer kvinnor – den första vars fötter bands, den andra som växer upp under Kommunistiska Revolutionen, och den tredje – bokens författare – som indoktrineras i Maos Kina och så småningom börjar ifrågasätta det. intressant bok och jag lär mig så mycket, om Kinas historia framför allt. Rekommenderar starkt!


Om mig

En (snart) trettioårig person med (snart) tjugo års (!) bloggkarriär, som nuförtiden mest upprätthåller bloggandet för min egen nostalgis skull, men du är förstås välkommen att hänga på. Skriver mest om kultur jag konsumerar, men även om min vardag, politik och annat smått och gott. Borgerliga intressen – god mat och vin, vackra tavlor, klassisk litteratur och dyra sporter – med hjärtat på rätt ställe (d.v.s. vänster).

Kategorier

Arkiv

Category: 2. Kultur

  • Hisingsparken, corona-test och Mao:s Kina

    I onsdags morse började jag känna mig lite snuvig. Tänkte dock inte mer på det, förrän jag på kvällen insåg att jag ju snorat nu en hel dag, och att om det inte är bättre imorgon måste jag nog ta ett corona-test. Så på torsdagen vaknade jag upp, fortfarande snuvig. Inga andra symptom dock, men med de skärpta reglerna samma dag kändes det verkligen som att jag måste vara på säkra sidan – och jag ringde också vårdcentralen som sa att jag skulle boka test. Först hittade jag inga lediga test-tider förrän på fredagen, men sedan kollade jag vårdcentraler i hela Göteborg och Gamlestan hade en tid över på eftermiddagen. Tjohoo! Cyklade dit och tog mitt test. Som för övrigt var HEMSKT. En tops långt långt ner i svalget så att kräkreflexerna vaknar (tur det var längesedan jag ätit!), sedan en tops långt långt upp i näsan så att tårarna sprutar och jag hade tvångstanke att om jag stöter huvudet neråt/framåt nu kommer topsen åka rakt upp i hjärnan. Sedan spotta i kopp, med spott som var alldeles slemmigt efter luftgångarnas hårda treatment alldeles nyss. Men sjuksköterskan var bedårande och jag kände sådan ENORM tacksamhet till Sveriges välfärdssystem, och till alla underbetalda sjuksköterskor och undersköterskor som kämpar på i pandemin. Kände sådan VÄRME för er, TACK hörrni. Ni är bäst och ni bär världen på era axlar just nu.

    sjuk tjej

    Anyway, när en tagit corona-test räknas en som smittad until proven wrong. Så det var bara att börja karantäna där på torsdag-eftermiddagen. Ställde in planer på att träffa Mim och Popp och har varit hemma sedan dess, får nog besked på måndag eller tisdag. Men just nu (lördag kväll) är det faktiskt bättre och efter två dagar av konstant rinnande näsa är det mycket bättre nu. Men jag måste ändå stanna inne ifall jag nu skulle vara smittad (men det tror jag verkligen inte). Men idag tog jag faktiskt cykeln till Hisingsparken för att njuta lite av solen, på långt avstånd från alla andra såklart.

    Tog mitt pick och pack och gick omkring lite på måfå i två timmar och njöt av fint väder och att löven inte ramlat av ännu. Denna hösten har gått så sjukt fort för mig, men ännu är löven kvar och färgerna är så vackra.

    Sen slog jag läger med ett träd som ryggstöd och hällde hett termos-vatten på en kåsa med nudlar, som fick bli lunch. Med varmt te och choklad som efterrätt. Njut!

    Satt och läste i nån timme innan jag började bli kall/rastlös. Läser just nu Wild Swans: Three daughters of China som är en som en roman, fast den berättar en sann historia om tre generationer kvinnor – den första vars fötter bands, den andra som växer upp under Kommunistiska Revolutionen, och den tredje – bokens författare – som indoktrineras i Maos Kina och så småningom börjar ifrågasätta det. intressant bok och jag lär mig så mycket, om Kinas historia framför allt. Rekommenderar starkt!


    I onsdags morse började jag känna mig lite snuvig. Tänkte dock inte mer på det, förrän jag på kvällen insåg att jag ju snorat nu en hel dag, och att om det inte är bättre imorgon måste jag nog ta ett corona-test. Så på torsdagen vaknade jag upp, fortfarande snuvig. Inga andra symptom dock, men…

  • Böcker jag läst på sistone

    The little prince – Antoine De Saint-Exupéry (1943)

    Little Prince

    Blev sugen på att läsa denna klassiker efter att Liv Strömqvist refererat till den i Den rödaste rosen slår ut som jag fick i julklapp. Och mamma har ett exemplar hemma på engelska som väl är närmast antikt eftersom hon använde den som läsebok i skolan ^^

    Lilla prinsen är en vacker historia full av fina quotes och life lessons. Den lilla prinsen bor på en planet där han har en ros, som han tycker är det vackraste och finaste han någonsin sett. Han tar hand om henne med största ömhet, men när han ger sig ut på en resa för att se andra planeter får han se ett helt fält av rosor, som är lika vackra som hans egen på sin planet. Han blir alldeles besviken – var hon inte så unik och speciell som han hade trott ändå? Men senare på resan möter han en räv som lär honom att tålamod, ömhet, respekt och tid tillsammans med någon är det som betyder något i en relation – the foundations of love. Räven säger: “Here is my secret, a very simple secret: It is only with the heart that one can see rightly; what is essential is invisible to the eye”. Prinsen förstår att hans blomma är speciell och unik, just för att de har “tämjt” varandra (tycker kanske inte att “tämja” är rätt ord i sammanhanget men you get the point). Insåg också att en fransk quote jag tyckte var vacker som tonåring och tillochmed kalligraferade och satte upp på väggen – L’essentiel est invisible aux yeux, on ne voit bien qu’avec le coeur – är från Le petit prince. Citatet refererar just till att det är bara hjärtat som kan se det essentiella – kärleken – för det är osynligt för ögat. Och så förstår prinsen hur just hans blomma är speciell och vacker fastän det finns tusen och åter tusentals andra minst lika vackra – för att det är hans och för att han ägnat tid och kärlek åt den.

    Normal People – Sally Rooney (2018)

    Normal People | Rakuten Kobo Australia

    Jag fick Normal people i julklapp av mamma men den låg länge oläst, jag blev inte inspirerad av varken omslaget eller bakside-texten (plus att jag kanske blev lite put-off av att serien helt plötsligt släpptes på Svt också?). I somras tog jag mig dock an den och till en början var jag inte super-imponerad men gradually började jag gilla den, i takt med att jag insåg att det här är inte bara en halvtråkig hetero-kärlekshistoria utan att det fanns många fler dimensioner, som klass, manlighet, destruktivt beteende och psykisk ohälsa. Extra kul också att den utspelar sig på Irland, jag tror aldrig jag läst en bok med så mycket Irish references? Hur som helst en läsvärd bok.

    Hålla andan – Flora Wiströn (2019)

    Hålla andan

    Flora Wiström (född 1994) debuterade för ett par år sedan med Stanna som jag gillade skarpt, streckläste den en dag på sommarjobbet och fullkomligt slukades av världen av Stockholmsromantik, ungdomskärlek, uppbrott och att stanna eller att lämna. Hålla andan utspelar sig till skillnad från debutboken i en liten, icke-namngiven ort, och handlar inte om kärlek mellan unga tu utan om syskonkärlek. Om Stanna hade vissa mörka inslag av död och sorg, har Hålla andan mörka inslag nästan av deckar-karaktär. Den handlar om hur en syster som simmar på elit-nivå en dag plötsligt försvinner, och hur den andra systern försöker nysta ut vad som egentligen hänt genom att spendera all sin tid i simhallen.

    Jag kan inte bestämma vilken bok jag gillar bäst, men klart är att jag gillar Flora Wiström och att trots att hennes böcker faller under kategorin “ung vuxen” så kommer även vuxna uppskatta dem. Enda jag har att klaga på är väl att de är lite korta. Tråkigt med bra böcker som en läser ut på en dag. 🙂

    Dying to survive – Rachael Keogh (2009)

    Dying to Survive: Surviving Drug Addiction by Rachael Keogh

    Dying to survive hittade jag i bokhyllan hos Popp och lånade ett par dagar. Det är inget litterärt mästerverk, men ett väl så läsvärt och framförallt viktigt vittnesmål om heroinmissbruk. Det är alltså en självbiografi skriven av irländska Rachael Keogh, som började dricka alkohol och röka hasch som 11-åring och var en fullblown hereoin addict tre år senare (först var det “bara” genom rökning, men vid 15 tog hon första injektionen). Boken handlar om Rachaels liv, och berättar sakligt men samtidigt gripande om hur hon hamnade där hon hamnade, hur missbruket tar över ens liv, hennes multipla försök att ta sig ur det – och hur hon till slut lyckades. Jag tycker boken framförallt var intressant att läsa för att få ytterligare förståelse av missbruk, i synnerhet heroinmissbruk, men missbruk fungerar ju ganska lika oavsett vad det är som missbrukas. Jag tyckte speciellt en episod var väldigt talande. Det är när Rachael är på bättringsvägen, hon är ren igen men denna gången är det annorlunda för hon försöker inte längre bli clean för andras skull utan för sin egen, för att hon vill (viktig lärdom om missbruk eller andra psykiska sjukdomar som anorexi för övrigt – det är endast när personen ifråga vill bli bättre som det kan gå – ingen annan kan fixa det, bara vara ett stöd och hjälpa).

    Hur som helst så har hon en partner som också är en recovering heroin addict, vilket båda vet är väldigt riskabelt men de kan inte heller ignorera sin kärlek, och de får ett barn ihop. Men en dag ringer han och har fått ett återfall, han har skjutit heroin igen. Och Rachael försöker balansera att vara en stöttande och närvarande partner i hans kamp för att bli ren igen, samtidigt som hon är väldigt skör i sitt eget tillfrisknande, och det är väldigt riskabelt för henne. Men han bedyrar att hans missbruk aldrig ska gå ut över henne och barnet, att han alltid skulle sätta dem först. Och det jag tyckte pinpoint:ade missbruk är hur Rachael beskriver att hennes vanliga nyktra pojkvän, honom hade en kunnat lita på i att han aldrig skulle låta sitt missbruk gå ut över de han älskar, inklusive sitt eget barn. Men att nu är det inte längre honom hon har att göra med, utan hans missbruk. Så länge missbruket finns där, så är det det en har att göra med – och missbruket är totalt oberäkneligt och gör vad som helst för att underhålla sig – inklusive att ljuga, manipulera och stjäla från sin egen familj. Viktig och läsvärd bok.

    Se på oss nu – Geir Gulliksen (2018)

    Se på oss nu - Geir Gulliksen - inbunden (9789146234913) | Adlibris  Bokhandel

    Se på oss nu hittade jag på second hand nån gång i vintras och köpte för att jag läst Geir Gulliksens Berättelse om ett äktenskap som jag tyckte om. Sedan låg den orörd länge (eftersom jag alltid har minst tre bokprojekt att läsa samtidigt) men i somras tog jag mig an den. Liksom Berättelse om ett äktenskap handlar Se på oss nu om något så ordinärt som kärlek, och om kärlek som tar slut. Men språket är sällsamt och berättarstilen såpass speciell – ärlig och ofiltrerad utan att bli rå eller obekväm – att den ordinära historien blir extraordinär att läsa om det är Geir som skrivit. Tyckte nog dock att Berättelse om ett äktenskap var bäst, men Se på oss nu är helt klart läsvärd också.


    One response to “Böcker jag läst på sistone”

    1. Mami Avatar
      Mami

      Impad av vad du läser.

    The little prince – Antoine De Saint-Exupéry (1943) Blev sugen på att läsa denna klassiker efter att Liv Strömqvist refererat till den i Den rödaste rosen slår ut som jag fick i julklapp. Och mamma har ett exemplar hemma på engelska som väl är närmast antikt eftersom hon använde den som läsebok i skolan ^^…

  • Böcker

    Har läst en hel del under sommaren och försöker få ut *recensionerna* här på bloggen. Så här kommer två (eller technically tre).

    Jag for ner till bror (2018) & Vi for upp med mor (2019) – Karin Smirnoff

    Under sommaren har jag läst de två första delarna i Karin Smirnoffs trilogi om Jaana Kippo – eller jaanakippo som alla namn skrivs i boken; för- och efternamn ihopsatta utan mellanrum eller inledande stor bokstav. Som så många andra nya böcker jag läser så var detta på rekommendation av två favoritbloggare, Flora Wiström (vars andra roman jag skriver om lite längre ner) och Sandra Beijer. Båda hyllade Smirnoffs böcker och så hittade jag dem hos m&p och tog mig således an dem.

    Den första delen handlar om Jaana som far till sin hembygd – en liten by på landsbygden någonstans i Norrland – för att rädda sin bror från att supa ihjäl sig. Till en början trodde jag att Jaana kanske var i tjugo-årsåldern men en förstår snart att hon snarare är kanske kring 35 och har levt igenom så mycket våld och ond bråd död så det räcker och blir över. Jaana kommer till Kippogården utan några direkta planer men inser snart att hon måste stanna, om inte bror ska dö vid flaskan. Hon skaffar sig ett jobb inom hemtjänsten, börjar umgås med John som precis som alla andra män i hennes liv har problem med alkoholen, och långsam nystar sig Jaanas sällsamma historia upp.

    Utan att avslöja för mycket slutar första delen i en cliffhanger (liksom andra gör) så sån tur var kunde jag börja med andra delen direkt. Om första delen fokuserade mer på Jaana, John, hennes bror och hennes far och allt som händer och hänt i Smalånger, handlar den andra delen mer om modern, eller modren som Jaana säger, och hennes frikyrkliga hemby där ingneting undgår kyrkans vakande ögon.

    Till en början är det svårt att vänja sig vid Smirnoffs språk – de ickeexisterande stora bokstäverna i namn, de ihopsatta för- och efternamnen och den smalångerska jargongen – men sedan glömmer en bort det och kan inte sluta läsa. En mycket bra läsupplevelse som rymmer mycket mörker och elände. Ser fram emot att läsa sista delen.

    Friläge – Yrsa Keysendal (2019)

    Jag fick Yrsa Keysendals debutbok från ifjol av Olivia i julklapp. Pluspoäng för det vackra omslaget och den passande titeln men to be honest är jag inte superimponerad av själva boken. Den är helt okej men jag störde mig på de korta kapitlena, att jag hela tiden blandade ihop huvudkaraktärerna för de hade så lika alldagliga namn och åtminstone för mig inte kändes så unika från varandra, att varje stycke började med en beskrivning av vad som händer (typ “Anna sitter i stolen”, “Sara brer en macka”) osv. Tog ett tag innan jag kom in i boken och fattade vad den handlade om också. Den tog sig något när jag kom in mer, så som sagt, den är helt okej men inte en fantastisk läsupplevelse. Samt – varför så smala kolumner?! Kändes som bara hälften av sidornas bredd utnyttjades.


    Har läst en hel del under sommaren och försöker få ut *recensionerna* här på bloggen. Så här kommer två (eller technically tre). Jag for ner till bror (2018) & Vi for upp med mor (2019) – Karin Smirnoff Under sommaren har jag läst de två första delarna i Karin Smirnoffs trilogi om Jaana Kippo –…

  • exkursion med mamma

    Long time no see, jobbjakten fortsätter.

    Idag har jag och mami varit på exkursion i Dalsland och till viss del Bohuslän. Framtida hemviste för mig? Jag drömmer om att köpa ett torp längs med Bohusleden, norr om Göteborg men samtidigt inte för långt. Där vi var idag, Not Quite i Åmåls kommun, är kanske lite väl långt.

    Hur som helst. Vi tuffade de två timmarna dit och kollade på konst och åt lunch. Jag tyckte bäst om foto-storyn om trasiga människor. Blandat foton, texter och installation. Mamma tyckte mycket om manet-installationen som hängde från taket, och klänningen av sytråd. Jag tyckte om keramik-figurerna i trädgården också, speciellt de som låg och guppade i forsen.

    Hörrni, om ni har tillgång till bil och vill ta en tur på den dalsländska landsbygden, åk dit!! Speciellt om ni själva är kreatörer som skapar. En kan få mycket inspiration.

    Lunchen var god, men jag och mamma var eniga i att det fanns mycket som kunde förbättras haha. De var ganska ineffektiva och allting tog slut. Vi fick de sista veganska grejerna juhu. (:


    One response to “exkursion med mamma”

    1. Mami Avatar
      Mami

      Tvål Anders var också fin.
      Keramiken gillade jag också men inte när det är för kulörta glasyrer.

    Long time no see, jobbjakten fortsätter. Idag har jag och mami varit på exkursion i Dalsland och till viss del Bohuslän. Framtida hemviste för mig? Jag drömmer om att köpa ett torp längs med Bohusleden, norr om Göteborg men samtidigt inte för långt. Där vi var idag, Not Quite i Åmåls kommun, är kanske lite…

  • Roots – Alex Haley (1976)

    Har läst Alex Haley’s Rötter.

    Rötter – Alex Haley (1976), originaltitel: Roots – The Saga of an American Family

    Rötter rekommenderade mamma för mig för länge sedan, och i dessa tider av Black lives matter tyckte jag det var passande att läsa den. Jag läste ut den på mindre än tre dagar för den var så bra. Den handlar om Kunta Kinte, en gambiansk man av mandinka-folket född på mitten av 1700-talet som blir tillfångatagen av slavjägare och skeppad till Amerika under fruktansvärda, inhumana förhållanden. Jag kan inte ens föreställa mig hur fruktansvärt det var, men Haley porträtterar det bra (läste att han gjort den resan med ett lastfartyg, tagit av sig naken och gått ner i lastutrymmet på båten och sovit alla tio nätter där för att riktigt känna hur det kändes – även om det under triangelhandeln var så trångt att människorna var tvungna att ligga som sillar, fastkedjade i sin egen avföring under flera veckor). När Kunta kommer till amerikanska södern försöker han först rymma flera gånger, men blir så småningom kuvad till lydnad. Han är den enda bland slavarna han bor med som är född i Afrika, så de tycker han är konstig, och han själv tycker det är sorgligt hur de Amerika-födda svarta inte känner till sin bakgrund, sin kultur och sina seder. Själv är han stolt över sitt ursprung, och det är viktigt för honom att föra det vidare. Vilket han också gör, så andra hälften av boken följer Kuntas barn, barnbarn och barnsbarnsbarn ända fram till Alex Haley själv. Genom generationerna får en ta del av hur fruktansvärt slavarna behandlas, hur rasismen som ännu idag finns kvar har sin rot i detta fruktansvärda, hur familjehistorien berättas från far till son och mor till dotter, hur släktkrönikan går i arv, liksom trauma.

    Det är en plikt att vi som inte har någon erfarenhet av rasism, vi som till skillnad från svarta som medvetandegörs om sin hudfärg sedan barnsben kanske inte ens reflekterat över vår hudfärg och hur den gett oss och kommer att ge oss privilegier, bildar oss själva om rasism. Vi måste var aktiva antirasister, och då krävs det att vi förstår och tar in det ohyggliga som skett och fortfarande sker. Det är estimerat att omkring 12 miljoner människor kidnappades från Afrika under de fyra sekel då slavhandeln ägde rum, men alla kom inte fram eftersom resan över var under så fruktansvärda förhållanden att 1-2 miljoner dog. Dessutom dog många även i slavräder och mord, och dagens rasism som är ett direkt resultat av slavhandeln bär också ansvaret för oräkneliga svarta och bruna människors liv. Den här boken är ett sätt att bilda sig, att försöka förstå, även om det är omöjligt. Läs!

    Andra böcker på ämnet rasism, som jag också läst och rekommenderar, är exempelvis:

    Vända hem – Yaa Gyasi. Också en generationsroman som börjar i Afrika på 1700-talet och slutar i USA i modern tid. Om två tvillingar varav den ena blir skeppad som slav till Nya världen, och den andra stannar i nuvarande Ghana, och om hur trauma går i arv, generation efter generation. Skrev om den 2019.

    Collective Amnesia – Koleka Putuma. En fantastisk poesisamling av en sydafrikansk ung, queer och svart kvinna. Om feminism, rasism, queerhet och trauma som går i arv. Blev mycket drabbad av den här boken. Jag tänker speciellt på en dikt som heter “Water”, som handlar om hur svarta ofta retas för att vara rädda för vatten eller inte kunna simma. Här är ett utdrag:

    Yet every time our skin goes under
    It’s as if the reeds remember that they were once chains
    And the water, restless, wishes it could spew all of the slaves and ships onto shore
    Whole as they had boarded, sailed and sunk
    Their tears are what have turned the ocean salty,
    This is why our irises burn every time we go under.

    Läs hela dikten här

    Assata: An autobiography – Assata Shakur. Assata Shakur är USA:s most wanted woman. Hon anklagades för att ha skjutit en polis och hamnade i fängelse. Innan dess var hon aktiv i Svarta pantrarna, och en sann aktivist för feminism, antirasism och socialism. Hon lyckades dock fly från fängelset och lever än idag i exil på Kuba. Hennes självbiografi är otroligt bra och jag strök under massor av grejer. Läs!

    En halv gul sol och Americanah – Chimamanda Ngozi Adichie. Den förstnämnda skildrar 60-talets Nigeria och det inbördeskrig som utbröt där när Biafra vill bli självständigt. Otroligt drabbande bok (även om det tar ca 150 sidor innan en kommer in) där en lär sig mycket om Nigerias historia. Den andra handlar om hur en svart nigeriansk kvinna kommer till USA för att studera och hennes upplevelse kring det. Också otroligt bra. Skrev om En halv gul sol 2018.

    Niceville – Katherine Stocket. 1960-talet i Mississippi, om en svart hemhjälp och en vit journalist. Om white saviour complex, rasism, ärvda trauman och vänskap. Obs, författaren är dock vit. Skrev om den 2013.

    En droppe midnatt – Jason Diakité. Jason “Timbuktu” Diakités typ självbiografi, även om den är skriven på ett roman:igt sätt. Om att vara brun, ha en svart pappa och en vit mamma, växa upp som brun i Lund på 80-talet, om rasism och trauma som går i arv. Skrev om den 2018.

    Böcker jag vill läsa:

    Why I’m No Longer Talking to White People About Race –
    Reni Eddo-Lodge.Om rasism och white privilege. Har beställt den från adlibris nu!

    Don’t call us dead – Danez Smith. En annan drabbande diktsamling på ämnet. Har beställt!

    Freedom is a constant struggle – Angela Davis. Legenden, akademikern, aktivisten och feministen Angela Davis reflektioner kring rasism.

    Black skin, white masks – Franz Fanon. En annan klassiker om svart identitet och rasism.

    Autobiography of Malcolm X som faktiskt skrevs av Alex Haley som alltså också skrev Roots.

    Your silence will not protect you – Audre Lorde. Audre var svart, queer och kvinna och hennes diktsamling är färgat av det. Vill läsa!


    Har läst Alex Haley’s Rötter. Rötter – Alex Haley (1976), originaltitel: Roots – The Saga of an American Family Rötter rekommenderade mamma för mig för länge sedan, och i dessa tider av Black lives matter tyckte jag det var passande att läsa den. Jag läste ut den på mindre än tre dagar för den var…

  • Invandrarna, Utvandrarna, Nybyggarna och Sista brevet till Sverige – Wilhelm Moberg (1949-1959)

    I augusti 2019 cyklade jag en het sensommardag till Malmö från Lund och tillbaka, och på vägen hem stannade jag på ett Erikhjälpen där jag hittade Mobergs Utvandrarna och Invandrarna för typ 20 kr styck, och båda var tryckta i samband med att böckerna kom ut, dvs tidigt 50-tal – så bara själva åldern på böckerna kändes som en raritet. Dessutom är det ju en klassiker som en “bör” ha läst och en bekant till mig intygade den sommaren att de var väldigt bra. Så jag köpte dem och började läsa. Jag läser ju ofta böcker parallellt, men till jul hade jag läst ut båda tegelstenarna och var tvungen att köpa Nybyggarna och Det sista brevet till Sverige också, vilka jag läste under våren. Och i maj hade Kristina, Karl-Oscar, Ulrika och alla de andra emigranternas historia varit med mig i flera månader – inte bara som böcker utan jag blev även besatt av musikalen och började titta på tv-serien från 70-talet som finns på Svt:s öppna arkiv. Kort sagt är det en fantastisk historia som jag vill berätta lite om.

    Utvandrarna kom ut 1949 och utspelar sig på mitten av 1800-talet i en liten by i Småland. Den skildrar hur en grupp människor, med Karl-Oskar i spetsen, bestämmer sig som några av de första från sitt område, att utvandra till Amerika på grund av den svåra hungersnöden. Till en början vägrar hans hustru Kristina att gå med på emigrationen, men då deras yngsta dotter dör på grund av svälten går hon med på det och de börjar packa sin “Amerikakista”. Det är inte bara Karl-Oskar och Kristina och deras barn som följer med, det är också farbror Danjel som på grund av det stränga kristna styret i Sverige inte får utöva sin religion på det sätt han vill, den forna sockenhoran Ulrika som vill börja om från början och hennes dotter Elin, Karl-Oskars bror tillika livsnjutaren och drängen Robert och hans kamrat Arvid, och Jonas-Petter som levt i ett olyckligt äktenskap. Tillsammans beger de sig mödosamt med alla sina ägodelar till Karlshamn varifrån briggen Charlotta skall ta dem över Atlanten. Boken skildrar hemlandet Sverige och resan därifrån och Moberg utmejslar ömt alla sina karaktärer. Och det är så mycket misär där på skeppet, över 100 människor på en 30 meter lång båt i flera månader, inget färskt vatten, maläten mat, skeppssjuka, jämmer och elände, men samtidigt – i Sverige skulle de dött av svält.


    “Nej” av Benny Andersson med Helena Sjöholm, Anders Ekborg och Peter Jöback skildrar hur Robert vill utflytta till Amerika eftersom han blir misshandlad av sin husbonde och att han inte vill vara dräng, och hur Karl-Oskar försöker övertala Kristina att utvandra.


    Den vackra låten “Vi öppnar alla grindar” skildrar hur prosten försöker övertala Kristina, Karl-Oskar, Ulrika och de andra att inte utvandra, men hur de ändå ger sig av.

    Invandrarna är uppföljaren och kom ut 1952. Den föregående delen slutar i samband med att de småländska, fattiga bönderna äntligen kommer till Amerika, och Invandrarna börjar när de kliver i land. Den skildrar sällskapets strapatser i det nya landet som tog emot dem: hur Karl-Oskar vill längst in och längst bort till en plats som kallas Minnesota, hur de far med ånglok som går så snabbt som 30 km i timmen, hur Robert drömmer om att gräva guld i Kalifornien, hur Kristina ömkar de svarta slavarna på ångbåten och hur det nya landet skrämmer henne, hur de utfattiga tar sig fram till dit de för andra gången i sina liv skall bygga bo.

    Nybyggarna kom ut 1956 och skildrar, som titeln avslöjar, hur svenskarna efter en mödosam resa i sitt anletes svett bygger upp sitt nya liv vid sjön Ki-Chi-Saga i Minnesota. Till en början är det hårt: ingen litar på nykomlingarna så det är cash som gäller, de kan inte språket, Robert har gett sig av till guldfälten och med honom extra arbetskraft, somrarna är hetare än i Sverige och vintrarna mer stränga, regnet våldsammare och torkan obarmhärtigare. Samtidigt har nybyggarna också mer frihet än i Sverige: här finns inga kungliga överheter, inga kyrkans ämbetsmän som kommer på husförhör, här reder var och en sig själv och trots att arbetet är hårt och starten är seg, är jorden så bördig att nybyggarna reder sig i det nya landet. Förutom Kristina, som i hemlighet drömmer sig tillbaka till sitt Duvemåla. Nybyggarna skildrar också Roberts och Arvids resa på California trail, som de flesta vet inte riktigt gick som de tänkt.


    “Guldet blev till sand” måste väl vara en av de kändaste från musikalen, framförd av Peter Jöback. Jag lyssnade på musikalen i takt med hur långt jag kommit i böckerna, och när jag hörde den här grät jag.


    Den vackra “Du måste finnas” framförd av Helen Sjöholm handlar om hur Kristina för första gången i sitt liv tvivlar på sin tro.

    Sista brevet till Sverige är den fjärde och sista delen i romansviten och utkom 1959. Nu har åren hunnit gå, och Karl-Oskar och Kristina sitter säkra på sitt settlement, och de är nu långt ifrån ensamma. Flera svenskar och andra européer har inflyttat, men Karl-Oskar och Kristinas settlement är det äldsta. De är inte längre squatters, utan har betalat (till staten – inte till de som marken stals från i från början) för sig, och de börjar bli gamla. Den här boken är kortare än de tidigare tre, och lite mer reflekterande. Exempelvis skildrar det det amerikanska inbördeskriget 1861-1865 och Sioux-stammens revolt 1862 genom de svenska nybyggarnas perspektiv. Det är också första gången, upplever jag, som koloniseringen av Amerika problematiseras – som det går upp för de svenska nybyggarna att landet de kallar sitt stals från ursprungsbefolkningen först, även om det är svårt att kännas vid att de bor på stulet land.

    Utvandrarna/invandrarna-sviten är ett mästerverk som håller väl såhär mer än 70 år efter att den första delen utkom. I början måste en vänja sig lite vid alla konstiga ord en aldrig hört (i början hade jag kunnat slå upp ett ord per sida jag inte hade hört förut), men en vänjer sig så småningom. Sen får en också vara beredd på att det här är en produkt av sin tid – dvs 1950-talet då rasistiska ord som n-ordet fortfarande var i bruk – men det är också en magnifik historia om den svenska utvandringen och om klass. För det här är utfattiga bönder som flyr från Sverige på grund av svält, och även om de arbetar hårdare än vi någonsin kan föreställa oss, och även om de till slut får leva gott – så dör de i tidig ålder med utslitna kroppar. Även om det är 150 år sedan så ser det likadant ut idag: människor som jobbar med fysiskt tunga yrken såsom undersköterskor, sjuksköterskor, städare och industriarbetare är lågt betalda och lågt värderade, arbetsplatsolyckorna är fler, arbetsrelaterade skador är fler, deras kroppar blir uttjänta tidigare, pensionen blir låg, och så fortsätter det så, klassamhället. Som också ofta sammanfaller med ras. Då, på Karl-Oskars och Kristinas tid, var det de fattiga bönderna som arbetade hårdast, de som försåg landet med mat, men också de som dog i förtid och vars kroppar slets ut. Idag är det sjuksköterskorna, busschaufförerna, undersköterskorna, lokalvårdarna, taxichaufförerna, diskarna, dagisfröknarna och äldrevårdarna som bär upp samhället – och vars kroppar slits ut i förtid. Och nu som då finns rasismen kvar, även om den för 150 år sedan var så explicit att slaveriet av svarta människor fortfarande fanns kvar i södern och den amerikanska ursprungsbefolkningen bestals på sina jaktmarker och långsamt motades bort.


    One response to “Invandrarna, Utvandrarna, Nybyggarna och Sista brevet till Sverige – Wilhelm Moberg (1949-1959)”

    1. Mami Avatar
      Mami

      Det är fint att du fått papi att läsa hela sviten.
      Jag borde också…

    I augusti 2019 cyklade jag en het sensommardag till Malmö från Lund och tillbaka, och på vägen hem stannade jag på ett Erikhjälpen där jag hittade Mobergs Utvandrarna och Invandrarna för typ 20 kr styck, och båda var tryckta i samband med att böckerna kom ut, dvs tidigt 50-tal – så bara själva åldern på…

  • STHLM

    Så jag är i Stockholm!! På Marx-konferens. Temat är nämligen climate change, och en av mina idoler Andreas Malm är en av huvudtalarna. Han råkar även vara programansvarig för human ecology-mastern i Lund, vilken Paulina, George, Paco, Lise, Ronja m.fl. som jag känner går, så de är tjenis med honom vilket gör mig starstruck haha. Hur som, hans föreläsning imorse var SKITBRA. Så inspirerande. Han pratade om hans kommande bok “How to blow up a pipeline” och han frågar sig: hur länge ska klimatrörelsen vara snäll och trevlig och foglig, innan den radikaliseras? Han pratade om hur de ickevålds-rörelser mycket av miljörörelsen hela tiden referar till inte alls var särskilt fredliga: property destruction var t.ex. en av grundpelarna i suffragettrörelsen (efter att de provat alla ickevåldsamma medel) (obs, ingen människa blev någonsin skadad), och slaveriet hade aldrig kunnat avskaffas endast genom fredlig sittstrejk på åkrarna eller matvägran, det skulle bara lett till tidigare död för slavarna. Nej, båda dessa tongivande social movements använda faktiskt våld i viss mån. Men som sista utväg. Andreas tes var i princip att vi kommer inte komma någon vart genom att blockera vägar ha fredagsstrejker, för det hotar inte ExxonMobile, Shell, BP och de andra fossiljättarna. De måste frukta oss om vi ska komma någon vart. Fredliga klimatrörelser så som XR och FFF gör inte fel, de gör tvärtom sitt jobb väldigt bra, argumenterade Andreas, men de kan inte vara det mest radikala. Snarare ska de utgöra det som drar den stora massan som öppnar upp för den “radikala flanken”, dvs property destruction. De som blow up pipelines.

    Sen lyssnade jag på Sonia Guajajara som leder urfolkets kamp i Brasilien mot storkapitalet som hugger ner regnskogen. Också mycket inspirerande. Jag lyssnade sen på Costas Lapavistas som sa en del grejer jag höll med om (vänstern ägnar sig alldeles för mycket åt identitetspolitik och har tappat arbetarklassen) men också en hel del jag inte höll med om (att det är möjligt att decouple growth och CO2 emissions t.ex.) men det var uppfriskande och pragmatiskt att höra. Därefter var jag trött och gick hem. Egentligen ville jag se sista grejen, Kajsa Ekis Ekman intervjua Costas Lapavistas, men det var knökfullt så jag såg ingenting. Så nu har jag precis kommit “hem” till Gustavs lägenhet i Hökarängen. Blir riktigt sugen på att flytta till Stockholm när jag är här – det är ju en så fin stad och det finns mycket natur och mycket som händer. Synd bara att det är stört omöjligt att hitta en säker bostad. Står en i bostadskö (som jag gör sen ca 4 år tillbaka) hamnar en bara längre och längre bort från att faktiskt få en lägenhet, eftersom antalet köande ökar i takt med att hyresrätter minskar (för de görs om till bostadsrätter). Ahja, om tjugo år kanske jag har en chans till en etta nånstans och vem vet vad jag gör då i livet? 😉

    Jag kom hit till Stockholm redan torsdag kväll, och fixade middag till Gustav som tack för att han hostar mig. Vi pratade om poesi och litteratur hela kvällen (han har precis flyttat hit från Gbgay och börjat skrivarlinjen). På morgonen kom Paulina också hit, hon har blivit av med sitt pass och var tvungen att åka till ambassaden för att fixa nytt och passade på att göra det under Marx-konferensen, och vi hade en jättehärlig dag ihop. Promenad på söder för min del medan hon var på ambassaden (från Götgatsbacken till Horsntull, den promenaden kan jag vid det här laget), plugg på ett kaffe-place, sen en öl på Marx-konferensens inledning, och sedan middag och häng hemma då vi hade lägenheten för oss själva vilket kändes som att vara på semester/bo på hotell pga storstad, stor lägenhet utan roomies, 180-säng (Gustav sov hos sin partner) och fredag haha.


    One response to “STHLM”

    1. […] idoler. Hösten 2019 hörde jag henne framföra sin dikt “Europa” i en källarpub efter Marxkonferensen och var tagen, och nu var jag lika tagen (trots att lokalen absolut hade mer att […]

    Så jag är i Stockholm!! På Marx-konferens. Temat är nämligen climate change, och en av mina idoler Andreas Malm är en av huvudtalarna. Han råkar även vara programansvarig för human ecology-mastern i Lund, vilken Paulina, George, Paco, Lise, Ronja m.fl. som jag känner går, så de är tjenis med honom vilket gör mig starstruck haha.…

  • Arv och miljö + Äta djur

    Läste ut två böcker för ett tag sen.Arv och miljö av Vigdis Hjort, och Äta djur av Jonathan Safron Foer.

    Image result for arv och miljö

    Arv och miljö kom ut 2016 och blev en rätt stor snackis har jag för mig? Har velat läsa den sen dess, och min sommar-roomie Hilma råkade ha den hemma. Den handlar om fyra syskon, vars föräldrar ska ge dem sitt arv i förtid, vilket skall bli helt lika, förutom att de två yngre syskonen får familjens sommarstugor. Vilket till en början inte stör huvudpersonen, för hon vill inte ha något alls med sina föräldrar att göra eftersom hon brutit med dem, på grund av, vilket en långsamt förstår, något hemskt som hänt i hennes barndom. Men snart tar hon upp striden, för att äntligen bli lyssnad på om vad det egentligen var som hände. Jag tyckte boken var läsvärd, och titeln är genialisk. Kanske lite långsam på sina ställen.

    Image result for äta djur

    Äta djur kom ut för tio år sedan (2009), men dess innehåll är minst lika viktigt. Boken tar sin början för att författaren ska få barn och funderar på vad han ska ge sitt barn att äta. Där börjar hans undersökning om varför vi äter grisar, klär oss i kor och gosar med hundar. Det är en brutal skildring och det var flera gånger jag grät högt. Vi människor är så jävla fruktansvärda. Jag utmanar alla människor som inte är veganer/freeganer att läsa denna, jag tycker det är ens plikt om en konsumerar animaliska produkter att veta hur de framställs. Det är ingen rolig historia förstås, även om det finns grader i helvetet. Vill poängera att författaren alltså inte är vegan utan försöker bedriva undersökande journalistik, även om det ter sig väldigt svårt eftersom många av djurfabrikerna vägrar släppa in folk nära inpå för att se hur det verkligen går till (vilket ju säger en hel del). Hur som. Läs. Läs och gråt och våndas över vilka fruktansvärda djur vi människor är.


    One response to “Arv och miljö + Äta djur”

    1. Mami Avatar
      Mami

      Jag borde iallafall läsa den ena.
      Ska kolla om de har den som ljudbok.

    Läste ut två böcker för ett tag sen.Arv och miljö av Vigdis Hjort, och Äta djur av Jonathan Safron Foer. Arv och miljö kom ut 2016 och blev en rätt stor snackis har jag för mig? Har velat läsa den sen dess, och min sommar-roomie Hilma råkade ha den hemma. Den handlar om fyra syskon,…

  • 2 böcker

    Den sista flickan – Nadia Murad (2018)

    Image result for den sista flickan

    Den sista flickan fick jag av pappa som en sen födelsedagspresent, han hade fått den rekommenderad av “en tjej som var vegan” på bokhandeln, haha. Det är en självbiografisk bok skriven av Nadia Murad, född 1991, som är yazidier (ett minoritetsfolk i Irak med omnejd). Hon bodde i den lilla yazidiska byn Kocho i Irak, som hon beskriver som fattigt men kärleksfullt, som blir intaget av Islamiska Staten/Daesh. IS dödar alla män i byn, och tar alla kvinnor till fånga för att tvinga dem bli sexslavar åt IS-män. Nadia är en av dessa kvinnor, och boken handlar om de fruktansvärda upplevelser hon är med om och hur hon tar sig därifrån.

    Boken är inget litterärt mästervärk, framför allt tyckte jag att kronologin var lite förvirrande, men eftersom det är en självbiografisk historia som måste berättas och höras, nej SKRIKAS ut så att alla verkligen hör, gör det ingenting. Det är så fruktansvärt vad IS utsätter folk för. Jag rekommenderar att läsa den här boken av just den anledningen.

    Små stora saker – Jodi Picoult (2017)

    Image result for små stora saker
    S

    Små stora saker fick jag rekommenderat av mamma som nyss läst den, och det här är en riktigt bra bok. Författaren är densamma som till Allt för min syster/My sister’s keeper (2004). Boken är berättad ur tre perspektiv: Ruth, den svarta neonatalsjuksköterskan som försöker göra rätt för sig i samhället och inte döma när vita människor säger saker som “jag ser inte färg”, Turk, den vit makt-aktiva mannen vars fru är gravid med hans första barn, och Kennedy, den public defender-advokaten som vägrar blanda in ras i juridiken.

    Turk och hans fru Brit kommer till sjukhuset där Ruth jobbar för att föda, och kräver att Ruth inte ska få vårda dem eftersom hon är svart. Men under en akutsituation är Ruth den enda tillgängliga och ser över deras son, som just då får andningsnöd. Ruth ställs inför det svåra beslutet: trotsa sin chef och röra vid pojken för att försöka rädda honom, trots att hon är förbjuden till det, eller låta bli och kanske ha hans död på sitt samvete?

    Det här är en roman om ras, rasism och white privilege. En mycket viktig historia som jag rekommenderar alla att läsa.


    Den sista flickan – Nadia Murad (2018) Den sista flickan fick jag av pappa som en sen födelsedagspresent, han hade fått den rekommenderad av “en tjej som var vegan” på bokhandeln, haha. Det är en självbiografisk bok skriven av Nadia Murad, född 1991, som är yazidier (ett minoritetsfolk i Irak med omnejd). Hon bodde i…

  • 3 böcker

    …och apropå den välförtjänta vilan på balkongen efter gårdagens städ- tvätt- och matlagningsdag, så har jag nu läst ut Donna Tartts Steglitsan. Har även läst ut ytterligare två böcker, så tänkte skriva några rader om dem.

    Steglitsan – Donna Tartt

    Image result for steglitsan

    Det här är som ni ser en rejäl tegelsten på nästan 800 sidor, men jag läste ändå ut den ganska snabbt eftersom den är så spännande att en vill läsa vidare hela tiden. Den handlar om Theo som blir en av få överlevande i ett terrorattentat mot MoMa när han är där med sin mor, som omkommer. I förvirringen efter bomben får han med sig en värdefull tavla målad på 1600-talet från museet. Den tavlan blir sedan mittpunkten kring vilket hans fortsatta liv, från tonåring till missbrukane vuxen via en rik fosterfamilj, ökenlandskap utanför Lasvegas, en rysk alkoholiserad tonårsvän, New York, flickan Pippa, kretsar kring. Jag vill inte säga så mycket mer än så, men den är mycket läsvärd. Den har stått i min bokhylla forever men nu ska jag ge tillbaka den till m&p så mamma får läsa den (vilket pappa tjatat om ett tag). Det enda jag skulle ha att kritisera är den något misslyckade teknikbeskrivningen, hehe. Det är en roman som löper över flera år och då ändras ju tekniken. Så långt allt gott. Men det make:ar inte sense att inneha en iphone, och samtidigt ha både en ipod för sin musik, samt bränna skivor till nån en tycker om? Det var redan over and done with när iphone-eran började. Ahja, det är en petitess, men det störde mig lite 🙂 Annars – superbra bok. Läs! En riktig sagobok fast för vuxna. 🙂

    Sarahs Nyckel – Tatiana de Rosnay

    Image result for sarahs nyckel

    Sarahs nyckel (med originaltitel Elle s’appelait Sarah som betyder “Hon hette Sarah) har jag läst för ett antal år sedan och då tyckte jag om den väldigt mycket. Jag hittade den på second hand och köpte den därför för jag tänkte ge bort den (brukar köpa böcker på second hand jag vet är bra och ge bort dem som present, superbra!), men så tänkte jag att jag läser den först hehe. Det är fortfarande en fin och sorglig historia om Vel d’Hiv-räden i Andra världskrigets Paris, där den franska polisen (märk väl – franska) tvingade in alla tusentals judiska familjer i velodromen där de var fast i flera dagar under omänskliga förhållanden, i väntan på tåg mot koncentrationslägren. Sarah är där med sina föräldrar, eftersom hon gömde sin bror i det dolda skåpet därhemma och låste om honom, i tron att de skulle komma tillbaka snart, men det gör de förstås inte…

    Som sagt, historien är fortfarande läsvärd men språket är rätt bristfälligt inser jag nu när jag läser den igen. Liksom, rätt platt. Som översättningar lätt väl blir.

    Sörja för de sina – Kristina Sandberg

    Image result for sörja för de sina

    Sörja för de sina är fortsättningen på Att föda ett barn som jag läste för ett tag sedan. Nu lyssnar jag redan på tredje boken så de blurrar ihop sig lite eftersom de inte har några riktigt tydliga slut och början, utan är som enda lång historia uppdelat i tre. Men hur som helst.

    Att föda ett barn handlade alltså om Maj som på 30-talet blev gravid och därför gifte sig med 15 år äldre och bättre bemedlade Thomas. Hon är nu tvåbarnsmor, det är 40-tal och Thomas låter hypnotisera sig för att hålla sig nykter. Det blir krig och han får rycka ut, och Maj blir kvar med att sörja för de sina: barnen, hushållet, svärmodern, släkten. Städningen, matlagningen, tvätten – allt gör hon minutiöst noggrant eftersom det är hela hennes värld. Samtidigt är hon hela tiden osäker – vad kan passa till den varmrökta laxen och är det rätt att slå på stort med tjockgrädde? Hon försöker hålla sin ångest i styr, samtidigt som hon föraktar sig själv, antagligen som ett resultat av internaliserat klassförakt. Inte ens hennes dotter är bra nog. Det är svårt att leva.

    Att föda ett barn läste jag som bok, men denna lyssnade jag på, och det funkar faktiskt bättre. Jag gillade redan den första boken, men det är ett speciellt språk som funkar bättre i tal än i skrift. Det här är en ganska långsam bok så den är perfekt som ljudbok, jag har haft den när jag cyklat till skolan eller gått långa promenader. Sällsamt sorglig, om klass och kön och att bara råka bli hemmafru på 40-talet. Livet som bara går och går utan att en riktigt kan styra över det. Läs!


    One response to “3 böcker”

    1. Mami Avatar
      Mami

      Tack för fina betraktelser och reflektioner av böckerna.

    …och apropå den välförtjänta vilan på balkongen efter gårdagens städ- tvätt- och matlagningsdag, så har jag nu läst ut Donna Tartts Steglitsan. Har även läst ut ytterligare två böcker, så tänkte skriva några rader om dem. Steglitsan – Donna Tartt Det här är som ni ser en rejäl tegelsten på nästan 800 sidor, men jag…