Har läst ny bok! Call me by your name av André Aciman (2017). En av mina bok-gurus tillika favoritbloggare Flora Wiström skrev om boken att: “Detta kan vara den sexigaste bok jag har läst. Och den skildrar den första kärleken på ett så ogenerat sätt. Elio, huvudkaraktären, har förälskat sig i den något äldre Oliver som ska bo i familjens hus över sommaren. Kärleken är så plågsam, till den grad att han inte vet om han älskar eller hatar Oliver.” Och jag kan ju bara hålla med. Vacker, sensuell, poetisk och alldeles, alldeles underbar. Älskar också att man fick en bättre förklaring till titeln än i filmen (som för övrigt också är underbar): att kalla nån vid sitt eget namn är inte en akt av narcissism (som jag först lite förvirrat tolkade det som i filmen, d.v.s. att man skulle gå igång på sitt eget namn), snarare är det en gest av extrem, och absolut, intimitet. Och det är så vackert beskrivet i boken. Dessutom introduceras karaktärer som man inte får se i filmen, och som skänker boken extra lager. Rekommenderar starkt!
Jag läste ut en ny bok! Girl, woman, other av Bernardine Evaristo (2019) på rekommendation av Paulina som i sin tur fick rekommenderat av sin syster Daniela. Boken har nu gått vidare till vår gemensamma vän Daisy som var här och hälsade på.
Evaristo är professor i kreativt skrivande och det märks. Boken är skriven på ett väldigt poetiskt sätt, med väldigt få skiljetecken och effektfulla radbrytningar som ger texten ett slags romantisk touch och rytm. Varje kapitel handlar om en ny karaktär, som oftast introduceras i slutet av föregående kapitel. Ju längre man läser, ju mer utvecklas det lilla universum där alla karaktärer på ett eller annat sätt befinner sig, mer eller mindre connect:ade med varandra genom tid och rum. Nästan alla tolv karaktärer delar erfarenheten att vara en woman of colour – men det är också den enda erfarenheten många av dem delar – och det är kring det som boken kretsar. En mycket läsvärd bok.
Jag har läst ut en till bok, De vuxnas lögnaktiga liv av italienska Elena Ferrante. Jag fick den av Mim i julklapp.
Boken utspelar sig i Neapel, i de finare kvarteren där tolvåriga Giovanna bor med sina intellektuella föräldrar i en fin lägenhet där olika universitetslektorer och professorer kommer på middag för att diskutera sina senaste publiceringar, marxism och politik. En dag råkar hon höra sin pappa säga att hon är ful och liknar sin faster, som är paria i familjen. Detta blir startpunkten på en familjekris, och Giovannas resa från villkorslöst älskat och bekymmerslöst barn till trasslig tonåring som gläntar på de vuxnas lögnaktiga värld.
Jag tyckte om boken, det är roligt att läsa om Italien och Neapel och Ferrante skriver vackert om fula saker. Det är kanske inte den allra bästa bok jag någonsin läst, men absolut läsvärd och när jag väl kom in i den ville jag inte sluta läsa. Här hittade jag en mycket mer utförlig bokrecension.
För lite mer än ett år sedan hittade jag tegelstenen Chockdoktrinenpå Erikshjälpen i Lund och började läsa den. Sedan kom massa saker emellan, men i år bestämde jag mig för att läsa ut den en gång för alla. Det är alltså geniet Naomi Klein som skrivit denna fackbok, vars tes är att de neoliberala marknadspolicies (à fria marknadsvurmaren a.k.a. Milton Friedman) som drivits igenom i många länder från 70-talet fram till idag – från Chile till Kina till Polen till Sydafrika – har gjorts så genom medvetna “chockterapi-strategier” som Klein kallar det, alltså att man har exploaterat och utnyttjat (och i vissa fall till och med provocerat fram) chocker och kriser för att införa kontroversiella ekonomiska policies.
Boken börjar med att redogöra för vad chockterapi är, alltså the literal one som användes av bl.a. den kontroversiella psykiatrikern Ewan Cameron på 50- och 60-talen under mycket tveksamma omständigheter i de s.k. Montreal-experimenten vilket betalades av CIA. Syftet var att liksom sudda ut patienters tidigare negativa tankemönster genom intensiva elchocker och “sensory deprivation” alltså att alla ens sinnen stryps till ett minimum, för att få “ett blankt papper” där man kan “börja om”. Många patienter upplevde istället s.k. retrograde amnesia, alltså att man glömmer saker man lärt sig som barn som t.ex. att gå och prata.
Boken kommer sen in på Milton Friedman och hans Chicago School of economics, en laissez faire-vurmande marknadsälskande skola med målet att skapa en totalt fri marknad utan någon statlig inblandning. Klein kopplar sen ihop den bokstavliga chockterapin, alltså den som användes för att chocka patienter så till den grad att man kunde omdesigna dem, introducera något nytt och friskt på ett “blankt papper”, med den bildliga chockterapin (eller ja den är väl bokstavlig i en annan aspekt i för sig), eller chockdoktrin, som enligt Klein användes för att omvända sydamerikanska ekonomier från vänster till höger på 1970-talet. Hon tar Chile som exempel, där Pinochets kupp 1973 mördade den tidigare socialistiske presidenten Salvador Allende och tog makten, med repression, våld och förföljelse av vänsteraktivister som följd. Marknadsekonomiska policys infördes, ledda av chilenska ekonomer som läst på Chicagos universitets ekonomiska fakultet (finansierat a CIA) och som blivit undervisade av självaste Milton Friedman. Klein kopplar ihop den fysiska tortyren mot vänsteraktivister med ekonomisk chockterapi – alltså att införa marknadsekonomi mitt i chocken efter militärkuppen. Klein argumenterar alltså för att neoliberalism är en inherent våldsam ideologi, vars ekonomiska system kapitalism kräver någon typ av chock eller våld för att införas. (Uppfriskande att läsa denna tes eftersom högerfolk är väldigt snabba med att anklaga kommunismen för att ha skördat miljontals liv – vilket för övrigt inte ens är sant om en syftar på det ekonomiska system som Marx skrev fram, vilket aldrig ens existerat, utan kidnappats och satts felaktigt till verket av diktatorer som Mao och Stalin – utan att syna sin egen ideologi).
Många skulle kanske hävda att marknadsekonomi införts på många ställen utan våld eller ekonomisk chockterapi, men detta argument bemöter Klein genom att redogöra för hur även Thatcher använde en slags mild “chockterapi” genom Falklandskriget, och för hur fria marknads-reformer i Bolivia möjliggjordes av en redan existerande ekonomisk kris och den amerikanska ekonomens Jeffrey Sachs charm.
I nästa del av boken går Klein igenom ett antal länder och redogör för hur marknadsekonomiska reformer införts genom olika former av mer eller mindre våldsamma chockterapier. Hon skriver om Polen som pressades av IMF att införa marknadsekonomi på 90-talet (dvs, sälja av statliga tillgångar till skämtpriser, privatisera gruvor, avreglera priser mm mm), om liberaliserandet av Kinas ekonomi och protesterna på Himmelska Fridens Torg, om hur kampen mot apartheid i Sydafrika visserligen avskaffade apartheid men på bekostnad av införandet av marknadsekonomiska principer, om hur Sovjets fall och Yeltsins maktövertag möjliggjorde dagens ryska oligarker, och om hur Tigernationerna (dvs Taiwan, Hong Kong, Sydkorea och Singapore) tvingades sälja av statliga tillgångar till utländska, privata företag.
Klein fortsätter sedan att diskutera vad hon kallar “Disaster Capitalism Complex”, dvs hur privata företag profiterar på katastrofer. Hon kommer sedan in på USA:s invasion av Irak 2003 vilket Klein beskriver som den hittills största implementeringen av ekonomisk chockterapi, då stats-ägda företag massprivatiserades vilket resulterade i massarbetslöshet vilket Klein argumenterar vad en medverkande faktor till att många arbetslösa sedan gick med i islamistiska grupper. Hon diskuterar svängdörrarna mellan näringslivet och politiken och om hur säkerhets- och militärföretag literally tjänar på krig.
Detta var en mycket bra och lärorik bok, om än tung eftersom det är just en fackbok. Men en spännande sådan! Men man behöver vara koncentrerad när man läser, och kanske ha lite koll på ekonomi och ideologi för att förstå. Den är sprängfull av dubbel- och trippelkollade källor och referenser, och är alltså en solid kritik mot marknadsekonomi. Rekommenderar starkt!
Det gjordes en dokumentär baserat på boken som en kan se på här. Så får en 700 facklitterära sidor i ett bekvämt 1,5 timmars dokumentärformat istället 🙂
Idag är det söndag kväll och i ugnen har jag potatis och morötter som håller på att rostas. Jag har gjort en av mina bästa vår/sommar-recept, original från Gustav “Jävligt gott”, nämligen formbar färs-biffar med citronzest mm i. I originalreceptet är det egentligen kapris också, och säkert andra saker som jag inte minns, men jag brukar i alla fall höfta och enligt receptet ha i citronzest och citronsaft, en halv till en hel deciliter panko-ströbröd (beroende på hur mycket färs en har), hackad gul lök och en skvätt soja. Det är det viktigaste. Idag hade jag även i hackad persilja! Kommer bli så gott till ugnsgrillade rotfrukter och en kall yoghurt-sås. Vårigt.
Apropå vår har jag gjort en ny spellista. Brukar göra det med jämna mellanrum. Alltså jag har ju redan jättemycket spellistor utifrån genre, men med jämna mellanrum gör jag även spellistor utifrån vilken musik jag lyssnar på för stunden, och så brukar jag lägga in ny musik där. Det är ganska mysigt, för jag döper spellistorna som månad/årstid + år, och har gjort det sedan flera år tillbaka, så när jag lyssnar på nån gammal spellista kastas jag tillbaka lite till den tiden (förutsatt att jag lyssnade mycket på spellistan). Hur som helst ser jag i alla fall ett mönster – jag är alltid sugen på popp på våren! Poppigt och glatt, gärna svenskt. Har också blivit besatt av låten Jonny Boy av Kite, den är så JÄVLA bra. Lyssna!
På sommaren vill jag lyssna mycket på reggae, på hösten/vintern blir det mer indie och jazz. Elektroniskt och instrumentellt lyssnar jag alltid på 🙂
Jaha annars då? Idag har jag planterat om alla mina blommor, och gett gullranke-sticklingarna nya hem i form av gamla tomat-burkar. De har rotat sig i vatten och nu fick de äntligen jord. Stack också ner några i moderplantans kruka så att den blir lite tjockare och buskigare. Skönt att få det gjort!
Paulina har varit här i en vecka också! Hon åkte hem igår. Det har varit så fint så fint, som alltid. Vi har gjort en del acro, som vi brukar göra. Hon är världens bästa acro-partner, det är så himla kul 🙂 Den här gången koncentrerade vi oss mycket på counter-balances, alltså positioner där en liksom väger mot varandra i nån cool balans. Här är några av våra achievements:
Här basar jag och Paulina är flyer. Även om inte hela oss syns så ser en ju ändå vilken cool pose det blir!Samma pose fast jag är flygare och Paulina basar 🙂 Skillnaden är att jag inte kan gå lika djupt i splitten. Men kul att en kan bytas av och basa/flyga båda två!Det här är en riktigt svår en som vi inte helt bemästrade. Paulina ska egentligen sträcka ut sina armar helt, och jag ska komma lite högre upp på skulderbladen. Tyvärr har vi inte ännu lyckats lista ut hur vi ska kunna hålla balansen med Paulinas armar usträckta – vinkeln blir för djup för mina handleder så vi gör nåt fel. Fortsättning följer!En annan enkel, en balans på nedåtgående hund. Det var dock svårare att vara flygare och balansera än vad det ser ut! Jag ramlade flera gånger haha.Samma fast Paulina som flygare och jag som bas istället.🙂
Har också fått hem en massa böcker. Min boksamling blir större och större, men det är ju så kul att äga dem 😀 Jag betar lååångsamt av min to read-lista, men den blir större hela tiden eftersom jag köper fler haha.
A clash of kings är ju fortsättningen på GoT-serien, andra boken. Den har jag redan läst så den är inte prioriterad, men just därför kan den ju också vara skön att läsa. Typ som att se en Disney-film ni vet, tryggt att veta att den är bra. Girl, Women, Other lånade Paulina mig, hon sa att jag absolut måste läsa den så vi kan diskutera. Why I’m no longer talking to white people about race införskaffade jag mig i samband med Black Lives Matter-rörelsen förra våren, i tanken att bilda mig, men har ännu inte läst den 😀 De fyra böckerna under de är nya från bokrean. Klassikern Jane Eyre (på engelska), för jag har som mål att läsa klassiker helt enkelt. On Earth We’re Briefly Gorgeous för att den har jag blivit rekommenderad, och samma med Call me by your name (plus att filmen är ju to die for). Samlade verk – enda svenskspråkiga boken av de nya – för att den ju vann Augustpriset. Alla böckerna därunder har jag sedan innan, också ännu så länge olästa (förutom I’ll give you the sun och SCUM men det är favoritböcker som alltid kan läsas om) och på min to read-list haha. Det kommer.
Sist men inte minst skadade jag ögat i början av veckan när jag var ute och sprang (!) i skogen. Mim tyckte det mest chockerande var att jag var ute och sprang haha, men jag såg tbh helt sjuk ut. Sån tur var gick svullnaden ner men jag hade lektioner online Quasimodo-style.
Ja men det var väl allt jag hade att säga för nu? Nu ska jag göra en liten snabb kvälls-yoga och sedan blir det middag framför en serie eller film 🙂
Två böcker jag hunnit läsa i år är A game of thrones av George R.R. Martin och Sen for jag hem av Karin Smirnoff. Den förstnämnda läste jag om, läste den senast 2013, men det var så att jag hittade hela sviten på Emmaus för ett tag sedan och jag gillar ju som ni vet att äga böcker (när jag läste dem kring 2013/2014 lånade jag alla från en vän). Så därför köpte jag dom allihop och började läsa första. Och fast en vet hur det slutar och vad som kommer hända – och dessutom sett både serien och läst alla böckerna förut – så tycker jag de är bra. Alltså själva språket är väl inget speciellt, men storyn! Magnifikt uppbyggd. Och också ganska långsam? Liksom, en mys-bok som samtidigt är spännande. Kul att läsa fantasy också.
Ahja. Sen läste jag i alla fall sista delen i Jaana Kippo-serien, Sen for jag hem. De två första läste jag förra året, och blev golvad. Vilket språk! Och vilken story! Och så mycket mörker och misär att en inte tror det är klokt. Både första och andra delen (Jag for upp till bror från 2018 och Vi for upp med mor från 2019) slutar i cliffhangers, den senaste (SPOILER-VARNING!) när Bror hänger nerför stupet och Jaana försöker rädda honom. Och den sista delen börjar precis där, med insikt om att han (SPOILER ALERT) inte klarade sig. Repet brast och Jaana är nu ensam i världen. Den här boken handlar lite mer om Jaanas tidigare liv i Stockholm, men fortfarande är den fylld av mörker och misär, arga gubbar, avlägsen landsbygd och våldsamma män. Och liksom tidigare är språket något alldeles särskilt. Läs!!
Här sitter jag på ballen och njuter av solen. KÄNNS VÅRIGT UTE!!!! Mim, som sov över här från igår, föreslog att vi skulle sätta oss ute och dricka kaffe och det var ju årets bästa idé och nu har hon åkt hem men jag fortsätter hänga här. Så skönt ju! Dagens plan är att cykla till Popp vid tre-tiden för att övningsköra ut till Hönö där hennes pappa bor. Och vinterbada. Har ju inte badat ännu i februari och det är ju typ mitt nyårslöfte att bada varje månad 2021? Så dags att sätta fart innan februari är slut.
Jag beställde precis ett par böcker på bokrean! Woho. Håller just nu på att läsa Naomi Kleins Chockdoktrinen som är otroligt bra, men det är en fackbok på typ 700 sidor så den har varit lite tung. Ser fram emot att läsa lite romaner 🙂 Böckerna jag beställde var:
Call me by your name –André Aciman (2017). En av mina bok-gurus tillika favoritbloggare Flora Wiström skrev om boken att: “Detta kan vara den sexigaste bok jag har läst. Och den skildrar den första kärleken på ett så ogenerat sätt. Elio, huvudkaraktären, har förälskat sig i den något äldre Oliver som ska bo i familjens hus över sommaren. Kärleken är så plågsam, till den grad att han inte vet om han älskar eller hatar Oliver.”. Bådar gott! Dessutom är ju filmen un-der-bar så ser fram emot att dyka ner i Olivers och Elios värld. Den var faktiskt inte på rea dock, eller på svenska var den på rea men jag ville ha den på engelska så jag köpte den ändå.
Samlade verk – Lydia Sandgren (2020). Denna omtalade Augustpris-belönade får en väl passa på att läsa när den nu finns på rean. Ser fram emot att läsa om Göteborgsmiljöerna och läsa en, om en får tro recensionerna, riktigt bra bok. Min andra bok-guru tillika favoritbloggare Sandra Beijer skrev: “Det här är en helgjuten historia. Den sitter som en smäck. Trots sina 700 sidor känns inget för utbroderat, inget onödigt. Den är detaljrik i sina scener och samtidigt omfångsrik i resan framåt genom karaktärernas liv. Referenserna och kunskaperna som Martin och hans gäng slänger sig med sträcker sig från musik till konst, politik, filosofi, matematik.”
On Earth we’re briefly gorgeous – Ocean Vuong (2020). På svenska heter den En stund är vi vackra på jorden och sedan båda bloggarna ovan rekommenderat den, och den nu fanns på rea på originalspråket engelska, så fick jag passa på! 🙂 Sandra Beijer skrev om boken: “Längtar du efter att stryka under meningar och att läsa något som nästan är som ett långt musikstycke är denna något för dig! En så väldigt vacker och välskriven bok om klass, familjeband och om att våga följa sitt hjärta.”
Jane Eyre – Charlotte Brontë (1847). En klassiker som Flora Wiström rekommenderade eftersom den fanns på bokrean. Köpte på originalspråk. Ett av mina läsmål är ju att läsa just klassiker och den här ska vara väldigt bra 🙂
Finn Family Moomintroll (eller Trollkarlens hatt) – Tove Jansson (1948). Den här var inte på rea, och jag köpte den inte på originalspråk, men jag har en tanke om att det ska bli en födelsedagspresent till Paulina som gillar att somna till godnattsagor hehe. Och just den här var den som Tove Jansson slog igenom i, och vars karaktärer Tofslan och Vifslan är godnamn för Tove och hennes kärlek Viveca. 🙂
I lördags var jag ensam hemma på kvällen och hade lust att gråta bara för att det är skönt, ni vet. (Japp det var första mensdagen hurså?). Ni vet när en vill se en film som en vet är bra, som rör en riktigt på djupet. Det var alltså Titanic-dags. Hittade den inte på någon streaming-tjänst så jag tog det radikala beslutet att hyra den för 39 kr. Sagt och gjort, började böla efter kanske fem minuter och sen var det störtflod (med undantag för vissa partier) resten av filmen, med crescendo på slutet förstås. Aaaah, Titanic va. Så jävla bra film. Tröttnar aldrig. Den har liksom allt. Käääärlek som ju ändå är det finast vi har här i världen. Löv sweet löv. En jääävligt het Leonardo DiCaprio, blott 23 år gammal. Ekonomiska klyftor, triangeldrama och en tragedi till slut. Succé.
Sen idag, efter att ha jobbat alldeles för länge (från 7.30-17.00 nonstop) såg jag Per Åhlins Resan till Melonia. Ett underbart litet äventyr, löst baserat på Shakespeare’s pjäs Stormen, med fantastiska teckningar, underbara röst-skådespelare och ett redigt budskap: nämligen ner med kapitalismen, ingen ska härska över Melonia. Dvs anarkism-propaganda paketterad i alldeles alldeles underbar barnfilm. Se den! Den finns både på Cineasterna och SLI. 🙂
2020 har varit ett speciellt år, men utöver karantänen innan jul så var den på ett ungefär som den brukar vara, och antagligen som den skulle ha varit ändå. Bara mamma, pappa, Olivia och jag – och Emil samt katterna (a.k.a. center of attention). Ett vanligt, pandemi-fritt år, kanske jag hade åkt tillbaka till Göteborg såhär på annandagen eller kanske imorgon, för att landa hemma och sedan spendera nyår med kompisar och sedan kanske gå ut på svartklubb. Men i år är inget vanligt år och sjukhusen är överfulla och corona-fallen fler än någonsin så just i detta ögonblick lutar det åt att jag firar nyår med mamma och pappa (och Olivia och Emil och katterna) här i Spekeröd, som jag inte gjort på jag-vet-inte-hur-länge!? Men vi får se.
Julen har i alla fall varit jättemysig. Vi åt fantastiskt god julmat i form av en delikat smörgåstårta à Olivia, brunkål som puttrat på spisen med sirap och grönsaksfond i en timme, grönkålssallad med vego-bacon, dadlar och vego-parmesan, jul”kött”bullar kryddade med massvis av färskmalen kryddpeppar och serverad med en kryddpeppar-doftande gräddsås, “sill”, ugnsbakade rotfrukter och saffranskladdkaka med lingongrädde till efterrätt. Oj, så gott det var.
Och vi fick ju också turen att det blev sol och någon minusgrad lagom till julafton och juldagen, så på julafton tog vi en låååång promenad på nästan en mil, ända bort till Gårevattensbacken och genom skogen tillbaka. Riktigt härligt och en bra dags-aktivitet.
Väl hemma bastade jag och Olivia, vi såg på Kalle (i alla fall lite grand) och lagade klart julmaten som vi i förtärde vid 18-tiden. Blev både en och två påtårar för oj så gott det var, speciellt mammas sallad med bacon och dadlar och parmesan och Olivias smörgåstårta tyckte jag. Allt veganskt såklart 🙂 Förutom pappas korvar och köttbullar.
Jag fick en massa fina grejer. En rejäl cykellampa och cykelhandskar med reflex från mami (precis som jag önskat mig), den sedvanliga kalendern och tillhörande skiva från papi (men också en gullig mugg med en bild på mig och Olivia haha) samt två böcker som väl egentligen var lika mycket present till honom själv som till mig/Olivia eftersom det var böcker han själv ville läsa 😉 Av Olivia fick jag posca-pennor, precis som jag fick av Mim förra julen, men nu har samlingen utökats till fler färger och fler storlekar på spets – de jag fick var mindre! Mycket pepp på att testa dem ordentligt 🙂 Jag fick även den här bloggen i bokversion från 05 till 09 (!) vilket var väldigt roligt – som en fysisk backup som det är väldigt kul att gå tillbaka och läsa i haha. Själv gav jag bort skönlitterära upplevelser till hela familjen – Jag ger dig solen av Jandy Nelson till Olivia (typ bästa boken jag läst!), Ett litet liv av Hanya Yanagihara till mami (hon blev förskräckt av alla sidor, men jag lovar det är värt det!) samt Sapiens av Yuval Noah Harari till papi. Den sistnämnda har jag inte själv läst men jag har den och den står på min läslista! Jag gav även hela sällskapet en upplevelse i form av spelet Codenames som har spelats flitigt, ett riktigt bra spel 🙂
Igår på juldagen var det också sol så även då var vi ute och promenixade. Samt hann till och med med att “sola” oss lite och dricka varm glögg i ungefär en kvart innan solen försvann. 🙂
Allt som allt en riktigt bra jul 🙂 God fortsättning gott folk!
Jag har läst bok igen. Den här gången Wild Swans: Three daughters of China av Jung Chang.
Om jag bara hade dömt boken efter omslaget, hade jag nog knappt ens öppnat den. In fact had jag redan gått igenom bokhyllan på gården i Uppsala, och inte ens fastnat en sekund för den här. Men sedan rekommenderade Daisy mig att läsa den (och jag rekommenderade henne att läsa Alex Hayley’s Roots som också fanns där), så då gjorde jag slag i saken. Och det är denna tegelsten värd!
Boken är en familjekrönika, alltså inte en fiktiv historia, men den är skriven som om det vore en roman. Det handlar om Jung Chang själv, och hennes mamma och mormor. Den börjar med hennes mormor, Yu-fang, som föddes år 1909. Två år senare (1911) störtades Manchu-imperiet och warlords tar över. Vid den här tiden höll den fruktansvärda traditionen att binda flickors fötter på att försvinna men i nordöstra Kina, där Jung Changs mormor bodde, fanns traditionen emellertid kvar – och hon blev en av de sista vars fötter bands. För de som inte vet ansågs små fötter vara otroligt vackra, och de kunde till och med betyga en klassresa för fattigare flickor om de med hjälp av sina vackra små fötter kunde giftas bort till någon rikare man. Bundna fötter var dock så fruktansvärt och smärtsamt att en inte ens kan föreställa sig. När flickan var liten – och helst på vintern eftersom en då inte kände smärta lika mycket – bröts helt sonika både hennes fotrygg, för att kunna vika foten på mitten, och alla tår, för att kunna vika in dom under fotsulan, och sedan bands alltihopa i stora paket för att hålla de brutna lemmarna på plats. Detta resulterade såklart – utöver fruktansvärd smärta vid bindningen och sedan kronisk smärta resten av livet – i att kvinnorna varken kunde gå eller stå ordentligt. För Jung Changs mormor innebar det att hon ansågs vara en skönhet, men hon blev inte gift utan en s.k. concubine till en warlord, en slags officiell älskarinna som hade lägre status än hans fru. I praktiken blev hon fånge alldeles ensam i ett hus, utöver tjänstefolket, utan visiter från warlord:en på flera år. Men han gjorde henne med barn, och det är Jung Changs mamma.
Nästa del i boken handlar alltså om Jung Changs mamma, som föddes 1931. Det är också detta år som Japan invaderar Manchuria, dvs nordöstra Kina (år 1927 hade Kuomintang, Kinas nationalistiska parti, lyckats ena nästan hela Kina). Jung Changs mamma, Bao Qin, växer upp i takt med att 4 maj-rörelsen 1919, som inspirerats av västerländska marxistiska och anarkistiska ideologier, mynnar ut i den kinesiska kommunistiska revolutionen 1946-1949. Vid femton års ålder, år 1946, börjar Bao Qin arbeta för revolutionen med det kommunistiska partiet och den Röda armén, och hennes liv präglas alltså av kommunismen som till en början är full av hopp och löften om rättvisa och socialism.
Den sista delen handlar om Jung Chang själv, som föds 1952, då Kommunistiska Partiet enväldigt härskar över Kina (och gör än idag), med Mao i spetsen. Också Jung Chang är till en början uppslukad av kommunismen, och tack vare sina föräldrars idoga arbete för Partiet är hon också ganska högt uppsatt. Men i takt med att Maos kommunism blir allt mer hänsynslös och våldsam, börjar Jung Chang långsamt att ifrågasätta. Men det är farligt.
Hörrni, det här är en så bra bok som jag lärde mig så väldigt mycket från. Jag har aldrig tidigare läst om Kinas historia, och det är ändå världens största land sett till befolkningsmängd. Och alltså världens största diktatur. Jag hade vag koll på allt som nämndes, men aldrig tidigare har Maos kommunism och dess fruktansvärda konsekvenser blivit så levande. Läs den här boken för 17!
One response to “Wild Swans”
Mami
Jag ska kolla om den finns som ljudbok
Om mig
En (snart) trettioårig person med (snart) tjugo års (!) bloggkarriär, som nuförtiden mest upprätthåller bloggandet för min egen nostalgis skull, men du är förstås välkommen att hänga på. Skriver mest om kultur jag konsumerar, men även om min vardag, politik och annat smått och gott. Borgerliga intressen – god mat och vin, vackra tavlor, klassisk litteratur och dyra sporter – med hjärtat på rätt ställe (d.v.s. vänster).
Har läst ny bok! Call me by your name av André Aciman (2017). En av mina bok-gurus tillika favoritbloggare Flora Wiström skrev om boken att: “Detta kan vara den sexigaste bok jag har läst. Och den skildrar den första kärleken på ett så ogenerat sätt. Elio, huvudkaraktären, har förälskat sig i den något äldre Oliver som ska bo i familjens hus över sommaren. Kärleken är så plågsam, till den grad att han inte vet om han älskar eller hatar Oliver.” Och jag kan ju bara hålla med. Vacker, sensuell, poetisk och alldeles, alldeles underbar. Älskar också att man fick en bättre förklaring till titeln än i filmen (som för övrigt också är underbar): att kalla nån vid sitt eget namn är inte en akt av narcissism (som jag först lite förvirrat tolkade det som i filmen, d.v.s. att man skulle gå igång på sitt eget namn), snarare är det en gest av extrem, och absolut, intimitet. Och det är så vackert beskrivet i boken. Dessutom introduceras karaktärer som man inte får se i filmen, och som skänker boken extra lager. Rekommenderar starkt!
En (snart) trettioårig person med (snart) tjugo års (!) bloggkarriär, som nuförtiden mest upprätthåller bloggandet för min egen nostalgis skull, men du är förstås välkommen att hänga på. Skriver mest om kultur jag konsumerar, men även om min vardag, politik och annat smått och gott. Borgerliga intressen – god mat och vin, vackra tavlor, klassisk litteratur och dyra sporter – med hjärtat på rätt ställe (d.v.s. vänster).
Har läst ny bok! Call me by your name av André Aciman (2017). En av mina bok-gurus tillika favoritbloggare Flora Wiström skrev om boken att: “Detta kan vara den sexigaste bok jag har läst. Och den skildrar den första kärleken på ett så ogenerat sätt. Elio, huvudkaraktären, har förälskat sig i den något äldre Oliver som ska bo i familjens hus över sommaren. Kärleken är så plågsam, till den grad att han inte vet om han älskar eller hatar Oliver.” Och jag kan ju bara hålla med. Vacker, sensuell, poetisk och alldeles, alldeles underbar. Älskar också att man fick en bättre förklaring till titeln än i filmen (som för övrigt också är underbar): att kalla nån vid sitt eget namn är inte en akt av narcissism (som jag först lite förvirrat tolkade det som i filmen, d.v.s. att man skulle gå igång på sitt eget namn), snarare är det en gest av extrem, och absolut, intimitet. Och det är så vackert beskrivet i boken. Dessutom introduceras karaktärer som man inte får se i filmen, och som skänker boken extra lager. Rekommenderar starkt!
Har läst ny bok! Call me by your name av André Aciman (2017). En av mina bok-gurus tillika favoritbloggare Flora Wiström skrev om boken att: “Detta kan vara den sexigaste bok jag har läst. Och den skildrar den första kärleken på ett så ogenerat sätt. Elio, huvudkaraktären, har förälskat sig i den något äldre Oliver som ska bo…
Jag läste ut en ny bok! Girl, woman, other av Bernardine Evaristo (2019) på rekommendation av Paulina som i sin tur fick rekommenderat av sin syster Daniela. Boken har nu gått vidare till vår gemensamma vän Daisy som var här och hälsade på.
Evaristo är professor i kreativt skrivande och det märks. Boken är skriven på ett väldigt poetiskt sätt, med väldigt få skiljetecken och effektfulla radbrytningar som ger texten ett slags romantisk touch och rytm. Varje kapitel handlar om en ny karaktär, som oftast introduceras i slutet av föregående kapitel. Ju längre man läser, ju mer utvecklas det lilla universum där alla karaktärer på ett eller annat sätt befinner sig, mer eller mindre connect:ade med varandra genom tid och rum. Nästan alla tolv karaktärer delar erfarenheten att vara en woman of colour – men det är också den enda erfarenheten många av dem delar – och det är kring det som boken kretsar. En mycket läsvärd bok.
Jag läste ut en ny bok! Girl, woman, other av Bernardine Evaristo (2019) på rekommendation av Paulina som i sin tur fick rekommenderat av sin syster Daniela. Boken har nu gått vidare till vår gemensamma vän Daisy som var här och hälsade på. Evaristo är professor i kreativt skrivande och det märks. Boken är skriven…
Jag har läst ut en till bok, De vuxnas lögnaktiga liv av italienska Elena Ferrante. Jag fick den av Mim i julklapp.
Boken utspelar sig i Neapel, i de finare kvarteren där tolvåriga Giovanna bor med sina intellektuella föräldrar i en fin lägenhet där olika universitetslektorer och professorer kommer på middag för att diskutera sina senaste publiceringar, marxism och politik. En dag råkar hon höra sin pappa säga att hon är ful och liknar sin faster, som är paria i familjen. Detta blir startpunkten på en familjekris, och Giovannas resa från villkorslöst älskat och bekymmerslöst barn till trasslig tonåring som gläntar på de vuxnas lögnaktiga värld.
Jag tyckte om boken, det är roligt att läsa om Italien och Neapel och Ferrante skriver vackert om fula saker. Det är kanske inte den allra bästa bok jag någonsin läst, men absolut läsvärd och när jag väl kom in i den ville jag inte sluta läsa. Här hittade jag en mycket mer utförlig bokrecension.
Jag har läst ut en till bok, De vuxnas lögnaktiga liv av italienska Elena Ferrante. Jag fick den av Mim i julklapp. Boken utspelar sig i Neapel, i de finare kvarteren där tolvåriga Giovanna bor med sina intellektuella föräldrar i en fin lägenhet där olika universitetslektorer och professorer kommer på middag för att diskutera sina…
För lite mer än ett år sedan hittade jag tegelstenen Chockdoktrinenpå Erikshjälpen i Lund och började läsa den. Sedan kom massa saker emellan, men i år bestämde jag mig för att läsa ut den en gång för alla. Det är alltså geniet Naomi Klein som skrivit denna fackbok, vars tes är att de neoliberala marknadspolicies (à fria marknadsvurmaren a.k.a. Milton Friedman) som drivits igenom i många länder från 70-talet fram till idag – från Chile till Kina till Polen till Sydafrika – har gjorts så genom medvetna “chockterapi-strategier” som Klein kallar det, alltså att man har exploaterat och utnyttjat (och i vissa fall till och med provocerat fram) chocker och kriser för att införa kontroversiella ekonomiska policies.
Boken börjar med att redogöra för vad chockterapi är, alltså the literal one som användes av bl.a. den kontroversiella psykiatrikern Ewan Cameron på 50- och 60-talen under mycket tveksamma omständigheter i de s.k. Montreal-experimenten vilket betalades av CIA. Syftet var att liksom sudda ut patienters tidigare negativa tankemönster genom intensiva elchocker och “sensory deprivation” alltså att alla ens sinnen stryps till ett minimum, för att få “ett blankt papper” där man kan “börja om”. Många patienter upplevde istället s.k. retrograde amnesia, alltså att man glömmer saker man lärt sig som barn som t.ex. att gå och prata.
Boken kommer sen in på Milton Friedman och hans Chicago School of economics, en laissez faire-vurmande marknadsälskande skola med målet att skapa en totalt fri marknad utan någon statlig inblandning. Klein kopplar sen ihop den bokstavliga chockterapin, alltså den som användes för att chocka patienter så till den grad att man kunde omdesigna dem, introducera något nytt och friskt på ett “blankt papper”, med den bildliga chockterapin (eller ja den är väl bokstavlig i en annan aspekt i för sig), eller chockdoktrin, som enligt Klein användes för att omvända sydamerikanska ekonomier från vänster till höger på 1970-talet. Hon tar Chile som exempel, där Pinochets kupp 1973 mördade den tidigare socialistiske presidenten Salvador Allende och tog makten, med repression, våld och förföljelse av vänsteraktivister som följd. Marknadsekonomiska policys infördes, ledda av chilenska ekonomer som läst på Chicagos universitets ekonomiska fakultet (finansierat a CIA) och som blivit undervisade av självaste Milton Friedman. Klein kopplar ihop den fysiska tortyren mot vänsteraktivister med ekonomisk chockterapi – alltså att införa marknadsekonomi mitt i chocken efter militärkuppen. Klein argumenterar alltså för att neoliberalism är en inherent våldsam ideologi, vars ekonomiska system kapitalism kräver någon typ av chock eller våld för att införas. (Uppfriskande att läsa denna tes eftersom högerfolk är väldigt snabba med att anklaga kommunismen för att ha skördat miljontals liv – vilket för övrigt inte ens är sant om en syftar på det ekonomiska system som Marx skrev fram, vilket aldrig ens existerat, utan kidnappats och satts felaktigt till verket av diktatorer som Mao och Stalin – utan att syna sin egen ideologi).
Många skulle kanske hävda att marknadsekonomi införts på många ställen utan våld eller ekonomisk chockterapi, men detta argument bemöter Klein genom att redogöra för hur även Thatcher använde en slags mild “chockterapi” genom Falklandskriget, och för hur fria marknads-reformer i Bolivia möjliggjordes av en redan existerande ekonomisk kris och den amerikanska ekonomens Jeffrey Sachs charm.
I nästa del av boken går Klein igenom ett antal länder och redogör för hur marknadsekonomiska reformer införts genom olika former av mer eller mindre våldsamma chockterapier. Hon skriver om Polen som pressades av IMF att införa marknadsekonomi på 90-talet (dvs, sälja av statliga tillgångar till skämtpriser, privatisera gruvor, avreglera priser mm mm), om liberaliserandet av Kinas ekonomi och protesterna på Himmelska Fridens Torg, om hur kampen mot apartheid i Sydafrika visserligen avskaffade apartheid men på bekostnad av införandet av marknadsekonomiska principer, om hur Sovjets fall och Yeltsins maktövertag möjliggjorde dagens ryska oligarker, och om hur Tigernationerna (dvs Taiwan, Hong Kong, Sydkorea och Singapore) tvingades sälja av statliga tillgångar till utländska, privata företag.
Klein fortsätter sedan att diskutera vad hon kallar “Disaster Capitalism Complex”, dvs hur privata företag profiterar på katastrofer. Hon kommer sedan in på USA:s invasion av Irak 2003 vilket Klein beskriver som den hittills största implementeringen av ekonomisk chockterapi, då stats-ägda företag massprivatiserades vilket resulterade i massarbetslöshet vilket Klein argumenterar vad en medverkande faktor till att många arbetslösa sedan gick med i islamistiska grupper. Hon diskuterar svängdörrarna mellan näringslivet och politiken och om hur säkerhets- och militärföretag literally tjänar på krig.
Detta var en mycket bra och lärorik bok, om än tung eftersom det är just en fackbok. Men en spännande sådan! Men man behöver vara koncentrerad när man läser, och kanske ha lite koll på ekonomi och ideologi för att förstå. Den är sprängfull av dubbel- och trippelkollade källor och referenser, och är alltså en solid kritik mot marknadsekonomi. Rekommenderar starkt!
Det gjordes en dokumentär baserat på boken som en kan se på här. Så får en 700 facklitterära sidor i ett bekvämt 1,5 timmars dokumentärformat istället 🙂
För lite mer än ett år sedan hittade jag tegelstenen Chockdoktrinen på Erikshjälpen i Lund och började läsa den. Sedan kom massa saker emellan, men i år bestämde jag mig för att läsa ut den en gång för alla. Det är alltså geniet Naomi Klein som skrivit denna fackbok, vars tes är att de neoliberala…
Idag är det söndag kväll och i ugnen har jag potatis och morötter som håller på att rostas. Jag har gjort en av mina bästa vår/sommar-recept, original från Gustav “Jävligt gott”, nämligen formbar färs-biffar med citronzest mm i. I originalreceptet är det egentligen kapris också, och säkert andra saker som jag inte minns, men jag brukar i alla fall höfta och enligt receptet ha i citronzest och citronsaft, en halv till en hel deciliter panko-ströbröd (beroende på hur mycket färs en har), hackad gul lök och en skvätt soja. Det är det viktigaste. Idag hade jag även i hackad persilja! Kommer bli så gott till ugnsgrillade rotfrukter och en kall yoghurt-sås. Vårigt.
Apropå vår har jag gjort en ny spellista. Brukar göra det med jämna mellanrum. Alltså jag har ju redan jättemycket spellistor utifrån genre, men med jämna mellanrum gör jag även spellistor utifrån vilken musik jag lyssnar på för stunden, och så brukar jag lägga in ny musik där. Det är ganska mysigt, för jag döper spellistorna som månad/årstid + år, och har gjort det sedan flera år tillbaka, så när jag lyssnar på nån gammal spellista kastas jag tillbaka lite till den tiden (förutsatt att jag lyssnade mycket på spellistan). Hur som helst ser jag i alla fall ett mönster – jag är alltid sugen på popp på våren! Poppigt och glatt, gärna svenskt. Har också blivit besatt av låten Jonny Boy av Kite, den är så JÄVLA bra. Lyssna!
På sommaren vill jag lyssna mycket på reggae, på hösten/vintern blir det mer indie och jazz. Elektroniskt och instrumentellt lyssnar jag alltid på 🙂
Jaha annars då? Idag har jag planterat om alla mina blommor, och gett gullranke-sticklingarna nya hem i form av gamla tomat-burkar. De har rotat sig i vatten och nu fick de äntligen jord. Stack också ner några i moderplantans kruka så att den blir lite tjockare och buskigare. Skönt att få det gjort!
Paulina har varit här i en vecka också! Hon åkte hem igår. Det har varit så fint så fint, som alltid. Vi har gjort en del acro, som vi brukar göra. Hon är världens bästa acro-partner, det är så himla kul 🙂 Den här gången koncentrerade vi oss mycket på counter-balances, alltså positioner där en liksom väger mot varandra i nån cool balans. Här är några av våra achievements:
Här basar jag och Paulina är flyer. Även om inte hela oss syns så ser en ju ändå vilken cool pose det blir!Samma pose fast jag är flygare och Paulina basar 🙂 Skillnaden är att jag inte kan gå lika djupt i splitten. Men kul att en kan bytas av och basa/flyga båda två!Det här är en riktigt svår en som vi inte helt bemästrade. Paulina ska egentligen sträcka ut sina armar helt, och jag ska komma lite högre upp på skulderbladen. Tyvärr har vi inte ännu lyckats lista ut hur vi ska kunna hålla balansen med Paulinas armar usträckta – vinkeln blir för djup för mina handleder så vi gör nåt fel. Fortsättning följer!En annan enkel, en balans på nedåtgående hund. Det var dock svårare att vara flygare och balansera än vad det ser ut! Jag ramlade flera gånger haha.Samma fast Paulina som flygare och jag som bas istället.🙂
Har också fått hem en massa böcker. Min boksamling blir större och större, men det är ju så kul att äga dem 😀 Jag betar lååångsamt av min to read-lista, men den blir större hela tiden eftersom jag köper fler haha.
A clash of kings är ju fortsättningen på GoT-serien, andra boken. Den har jag redan läst så den är inte prioriterad, men just därför kan den ju också vara skön att läsa. Typ som att se en Disney-film ni vet, tryggt att veta att den är bra. Girl, Women, Other lånade Paulina mig, hon sa att jag absolut måste läsa den så vi kan diskutera. Why I’m no longer talking to white people about race införskaffade jag mig i samband med Black Lives Matter-rörelsen förra våren, i tanken att bilda mig, men har ännu inte läst den 😀 De fyra böckerna under de är nya från bokrean. Klassikern Jane Eyre (på engelska), för jag har som mål att läsa klassiker helt enkelt. On Earth We’re Briefly Gorgeous för att den har jag blivit rekommenderad, och samma med Call me by your name (plus att filmen är ju to die for). Samlade verk – enda svenskspråkiga boken av de nya – för att den ju vann Augustpriset. Alla böckerna därunder har jag sedan innan, också ännu så länge olästa (förutom I’ll give you the sun och SCUM men det är favoritböcker som alltid kan läsas om) och på min to read-list haha. Det kommer.
Sist men inte minst skadade jag ögat i början av veckan när jag var ute och sprang (!) i skogen. Mim tyckte det mest chockerande var att jag var ute och sprang haha, men jag såg tbh helt sjuk ut. Sån tur var gick svullnaden ner men jag hade lektioner online Quasimodo-style.
Ja men det var väl allt jag hade att säga för nu? Nu ska jag göra en liten snabb kvälls-yoga och sedan blir det middag framför en serie eller film 🙂
Hallå mina små! Idag är det söndag kväll och i ugnen har jag potatis och morötter som håller på att rostas. Jag har gjort en av mina bästa vår/sommar-recept, original från Gustav “Jävligt gott”, nämligen formbar färs-biffar med citronzest mm i. I originalreceptet är det egentligen kapris också, och säkert andra saker som jag inte…
Två böcker jag hunnit läsa i år är A game of thrones av George R.R. Martin och Sen for jag hem av Karin Smirnoff. Den förstnämnda läste jag om, läste den senast 2013, men det var så att jag hittade hela sviten på Emmaus för ett tag sedan och jag gillar ju som ni vet att äga böcker (när jag läste dem kring 2013/2014 lånade jag alla från en vän). Så därför köpte jag dom allihop och började läsa första. Och fast en vet hur det slutar och vad som kommer hända – och dessutom sett både serien och läst alla böckerna förut – så tycker jag de är bra. Alltså själva språket är väl inget speciellt, men storyn! Magnifikt uppbyggd. Och också ganska långsam? Liksom, en mys-bok som samtidigt är spännande. Kul att läsa fantasy också.
Ahja. Sen läste jag i alla fall sista delen i Jaana Kippo-serien, Sen for jag hem. De två första läste jag förra året, och blev golvad. Vilket språk! Och vilken story! Och så mycket mörker och misär att en inte tror det är klokt. Både första och andra delen (Jag for upp till bror från 2018 och Vi for upp med mor från 2019) slutar i cliffhangers, den senaste (SPOILER-VARNING!) när Bror hänger nerför stupet och Jaana försöker rädda honom. Och den sista delen börjar precis där, med insikt om att han (SPOILER ALERT) inte klarade sig. Repet brast och Jaana är nu ensam i världen. Den här boken handlar lite mer om Jaanas tidigare liv i Stockholm, men fortfarande är den fylld av mörker och misär, arga gubbar, avlägsen landsbygd och våldsamma män. Och liksom tidigare är språket något alldeles särskilt. Läs!!
Två böcker jag hunnit läsa i år är A game of thrones av George R.R. Martin och Sen for jag hem av Karin Smirnoff. Den förstnämnda läste jag om, läste den senast 2013, men det var så att jag hittade hela sviten på Emmaus för ett tag sedan och jag gillar ju som ni vet…
Här sitter jag på ballen och njuter av solen. KÄNNS VÅRIGT UTE!!!! Mim, som sov över här från igår, föreslog att vi skulle sätta oss ute och dricka kaffe och det var ju årets bästa idé och nu har hon åkt hem men jag fortsätter hänga här. Så skönt ju! Dagens plan är att cykla till Popp vid tre-tiden för att övningsköra ut till Hönö där hennes pappa bor. Och vinterbada. Har ju inte badat ännu i februari och det är ju typ mitt nyårslöfte att bada varje månad 2021? Så dags att sätta fart innan februari är slut.
Jag beställde precis ett par böcker på bokrean! Woho. Håller just nu på att läsa Naomi Kleins Chockdoktrinen som är otroligt bra, men det är en fackbok på typ 700 sidor så den har varit lite tung. Ser fram emot att läsa lite romaner 🙂 Böckerna jag beställde var:
Call me by your name –André Aciman (2017). En av mina bok-gurus tillika favoritbloggare Flora Wiström skrev om boken att: “Detta kan vara den sexigaste bok jag har läst. Och den skildrar den första kärleken på ett så ogenerat sätt. Elio, huvudkaraktären, har förälskat sig i den något äldre Oliver som ska bo i familjens hus över sommaren. Kärleken är så plågsam, till den grad att han inte vet om han älskar eller hatar Oliver.”. Bådar gott! Dessutom är ju filmen un-der-bar så ser fram emot att dyka ner i Olivers och Elios värld. Den var faktiskt inte på rea dock, eller på svenska var den på rea men jag ville ha den på engelska så jag köpte den ändå.
Samlade verk – Lydia Sandgren (2020). Denna omtalade Augustpris-belönade får en väl passa på att läsa när den nu finns på rean. Ser fram emot att läsa om Göteborgsmiljöerna och läsa en, om en får tro recensionerna, riktigt bra bok. Min andra bok-guru tillika favoritbloggare Sandra Beijer skrev: “Det här är en helgjuten historia. Den sitter som en smäck. Trots sina 700 sidor känns inget för utbroderat, inget onödigt. Den är detaljrik i sina scener och samtidigt omfångsrik i resan framåt genom karaktärernas liv. Referenserna och kunskaperna som Martin och hans gäng slänger sig med sträcker sig från musik till konst, politik, filosofi, matematik.”
On Earth we’re briefly gorgeous – Ocean Vuong (2020). På svenska heter den En stund är vi vackra på jorden och sedan båda bloggarna ovan rekommenderat den, och den nu fanns på rea på originalspråket engelska, så fick jag passa på! 🙂 Sandra Beijer skrev om boken: “Längtar du efter att stryka under meningar och att läsa något som nästan är som ett långt musikstycke är denna något för dig! En så väldigt vacker och välskriven bok om klass, familjeband och om att våga följa sitt hjärta.”
Jane Eyre – Charlotte Brontë (1847). En klassiker som Flora Wiström rekommenderade eftersom den fanns på bokrean. Köpte på originalspråk. Ett av mina läsmål är ju att läsa just klassiker och den här ska vara väldigt bra 🙂
Finn Family Moomintroll (eller Trollkarlens hatt) – Tove Jansson (1948). Den här var inte på rea, och jag köpte den inte på originalspråk, men jag har en tanke om att det ska bli en födelsedagspresent till Paulina som gillar att somna till godnattsagor hehe. Och just den här var den som Tove Jansson slog igenom i, och vars karaktärer Tofslan och Vifslan är godnamn för Tove och hennes kärlek Viveca. 🙂
Här sitter jag på ballen och njuter av solen. KÄNNS VÅRIGT UTE!!!! Mim, som sov över här från igår, föreslog att vi skulle sätta oss ute och dricka kaffe och det var ju årets bästa idé och nu har hon åkt hem men jag fortsätter hänga här. Så skönt ju! Dagens plan är att cykla…
I lördags var jag ensam hemma på kvällen och hade lust att gråta bara för att det är skönt, ni vet. (Japp det var första mensdagen hurså?). Ni vet när en vill se en film som en vet är bra, som rör en riktigt på djupet. Det var alltså Titanic-dags. Hittade den inte på någon streaming-tjänst så jag tog det radikala beslutet att hyra den för 39 kr. Sagt och gjort, började böla efter kanske fem minuter och sen var det störtflod (med undantag för vissa partier) resten av filmen, med crescendo på slutet förstås. Aaaah, Titanic va. Så jävla bra film. Tröttnar aldrig. Den har liksom allt. Käääärlek som ju ändå är det finast vi har här i världen. Löv sweet löv. En jääävligt het Leonardo DiCaprio, blott 23 år gammal. Ekonomiska klyftor, triangeldrama och en tragedi till slut. Succé.
Sen idag, efter att ha jobbat alldeles för länge (från 7.30-17.00 nonstop) såg jag Per Åhlins Resan till Melonia. Ett underbart litet äventyr, löst baserat på Shakespeare’s pjäs Stormen, med fantastiska teckningar, underbara röst-skådespelare och ett redigt budskap: nämligen ner med kapitalismen, ingen ska härska över Melonia. Dvs anarkism-propaganda paketterad i alldeles alldeles underbar barnfilm. Se den! Den finns både på Cineasterna och SLI. 🙂
I lördags var jag ensam hemma på kvällen och hade lust att gråta bara för att det är skönt, ni vet. (Japp det var första mensdagen hurså?). Ni vet när en vill se en film som en vet är bra, som rör en riktigt på djupet. Det var alltså Titanic-dags. Hittade den inte på någon…
2020 har varit ett speciellt år, men utöver karantänen innan jul så var den på ett ungefär som den brukar vara, och antagligen som den skulle ha varit ändå. Bara mamma, pappa, Olivia och jag – och Emil samt katterna (a.k.a. center of attention). Ett vanligt, pandemi-fritt år, kanske jag hade åkt tillbaka till Göteborg såhär på annandagen eller kanske imorgon, för att landa hemma och sedan spendera nyår med kompisar och sedan kanske gå ut på svartklubb. Men i år är inget vanligt år och sjukhusen är överfulla och corona-fallen fler än någonsin så just i detta ögonblick lutar det åt att jag firar nyår med mamma och pappa (och Olivia och Emil och katterna) här i Spekeröd, som jag inte gjort på jag-vet-inte-hur-länge!? Men vi får se.
Julen har i alla fall varit jättemysig. Vi åt fantastiskt god julmat i form av en delikat smörgåstårta à Olivia, brunkål som puttrat på spisen med sirap och grönsaksfond i en timme, grönkålssallad med vego-bacon, dadlar och vego-parmesan, jul”kött”bullar kryddade med massvis av färskmalen kryddpeppar och serverad med en kryddpeppar-doftande gräddsås, “sill”, ugnsbakade rotfrukter och saffranskladdkaka med lingongrädde till efterrätt. Oj, så gott det var.
Och vi fick ju också turen att det blev sol och någon minusgrad lagom till julafton och juldagen, så på julafton tog vi en låååång promenad på nästan en mil, ända bort till Gårevattensbacken och genom skogen tillbaka. Riktigt härligt och en bra dags-aktivitet.
Väl hemma bastade jag och Olivia, vi såg på Kalle (i alla fall lite grand) och lagade klart julmaten som vi i förtärde vid 18-tiden. Blev både en och två påtårar för oj så gott det var, speciellt mammas sallad med bacon och dadlar och parmesan och Olivias smörgåstårta tyckte jag. Allt veganskt såklart 🙂 Förutom pappas korvar och köttbullar.
Jag fick en massa fina grejer. En rejäl cykellampa och cykelhandskar med reflex från mami (precis som jag önskat mig), den sedvanliga kalendern och tillhörande skiva från papi (men också en gullig mugg med en bild på mig och Olivia haha) samt två böcker som väl egentligen var lika mycket present till honom själv som till mig/Olivia eftersom det var böcker han själv ville läsa 😉 Av Olivia fick jag posca-pennor, precis som jag fick av Mim förra julen, men nu har samlingen utökats till fler färger och fler storlekar på spets – de jag fick var mindre! Mycket pepp på att testa dem ordentligt 🙂 Jag fick även den här bloggen i bokversion från 05 till 09 (!) vilket var väldigt roligt – som en fysisk backup som det är väldigt kul att gå tillbaka och läsa i haha. Själv gav jag bort skönlitterära upplevelser till hela familjen – Jag ger dig solen av Jandy Nelson till Olivia (typ bästa boken jag läst!), Ett litet liv av Hanya Yanagihara till mami (hon blev förskräckt av alla sidor, men jag lovar det är värt det!) samt Sapiens av Yuval Noah Harari till papi. Den sistnämnda har jag inte själv läst men jag har den och den står på min läslista! Jag gav även hela sällskapet en upplevelse i form av spelet Codenames som har spelats flitigt, ett riktigt bra spel 🙂
Igår på juldagen var det också sol så även då var vi ute och promenixade. Samt hann till och med med att “sola” oss lite och dricka varm glögg i ungefär en kvart innan solen försvann. 🙂
Allt som allt en riktigt bra jul 🙂 God fortsättning gott folk!
2020 har varit ett speciellt år, men utöver karantänen innan jul så var den på ett ungefär som den brukar vara, och antagligen som den skulle ha varit ändå. Bara mamma, pappa, Olivia och jag – och Emil samt katterna (a.k.a. center of attention). Ett vanligt, pandemi-fritt år, kanske jag hade åkt tillbaka till Göteborg…
Jag har läst bok igen. Den här gången Wild Swans: Three daughters of China av Jung Chang.
Om jag bara hade dömt boken efter omslaget, hade jag nog knappt ens öppnat den. In fact had jag redan gått igenom bokhyllan på gården i Uppsala, och inte ens fastnat en sekund för den här. Men sedan rekommenderade Daisy mig att läsa den (och jag rekommenderade henne att läsa Alex Hayley’s Roots som också fanns där), så då gjorde jag slag i saken. Och det är denna tegelsten värd!
Boken är en familjekrönika, alltså inte en fiktiv historia, men den är skriven som om det vore en roman. Det handlar om Jung Chang själv, och hennes mamma och mormor. Den börjar med hennes mormor, Yu-fang, som föddes år 1909. Två år senare (1911) störtades Manchu-imperiet och warlords tar över. Vid den här tiden höll den fruktansvärda traditionen att binda flickors fötter på att försvinna men i nordöstra Kina, där Jung Changs mormor bodde, fanns traditionen emellertid kvar – och hon blev en av de sista vars fötter bands. För de som inte vet ansågs små fötter vara otroligt vackra, och de kunde till och med betyga en klassresa för fattigare flickor om de med hjälp av sina vackra små fötter kunde giftas bort till någon rikare man. Bundna fötter var dock så fruktansvärt och smärtsamt att en inte ens kan föreställa sig. När flickan var liten – och helst på vintern eftersom en då inte kände smärta lika mycket – bröts helt sonika både hennes fotrygg, för att kunna vika foten på mitten, och alla tår, för att kunna vika in dom under fotsulan, och sedan bands alltihopa i stora paket för att hålla de brutna lemmarna på plats. Detta resulterade såklart – utöver fruktansvärd smärta vid bindningen och sedan kronisk smärta resten av livet – i att kvinnorna varken kunde gå eller stå ordentligt. För Jung Changs mormor innebar det att hon ansågs vara en skönhet, men hon blev inte gift utan en s.k. concubine till en warlord, en slags officiell älskarinna som hade lägre status än hans fru. I praktiken blev hon fånge alldeles ensam i ett hus, utöver tjänstefolket, utan visiter från warlord:en på flera år. Men han gjorde henne med barn, och det är Jung Changs mamma.
Nästa del i boken handlar alltså om Jung Changs mamma, som föddes 1931. Det är också detta år som Japan invaderar Manchuria, dvs nordöstra Kina (år 1927 hade Kuomintang, Kinas nationalistiska parti, lyckats ena nästan hela Kina). Jung Changs mamma, Bao Qin, växer upp i takt med att 4 maj-rörelsen 1919, som inspirerats av västerländska marxistiska och anarkistiska ideologier, mynnar ut i den kinesiska kommunistiska revolutionen 1946-1949. Vid femton års ålder, år 1946, börjar Bao Qin arbeta för revolutionen med det kommunistiska partiet och den Röda armén, och hennes liv präglas alltså av kommunismen som till en början är full av hopp och löften om rättvisa och socialism.
Den sista delen handlar om Jung Chang själv, som föds 1952, då Kommunistiska Partiet enväldigt härskar över Kina (och gör än idag), med Mao i spetsen. Också Jung Chang är till en början uppslukad av kommunismen, och tack vare sina föräldrars idoga arbete för Partiet är hon också ganska högt uppsatt. Men i takt med att Maos kommunism blir allt mer hänsynslös och våldsam, börjar Jung Chang långsamt att ifrågasätta. Men det är farligt.
Hörrni, det här är en så bra bok som jag lärde mig så väldigt mycket från. Jag har aldrig tidigare läst om Kinas historia, och det är ändå världens största land sett till befolkningsmängd. Och alltså världens största diktatur. Jag hade vag koll på allt som nämndes, men aldrig tidigare har Maos kommunism och dess fruktansvärda konsekvenser blivit så levande. Läs den här boken för 17!
One response to “Wild Swans”
Mami
Jag ska kolla om den finns som ljudbok
Jag har läst bok igen. Den här gången Wild Swans: Three daughters of China av Jung Chang. Om jag bara hade dömt boken efter omslaget, hade jag nog knappt ens öppnat den. In fact had jag redan gått igenom bokhyllan på gården i Uppsala, och inte ens fastnat en sekund för den här. Men sedan…
One response to “Wild Swans”
Jag ska kolla om den finns som ljudbok