Utöver alla tusentals sidor med kurslitteratur jag läser har jag även läst ut två böcker i år (och är på god väg med två andra – jag läser ju minst fem böcker parallellt hehe): Klubben och A feast for crows. Yes det är högt och lågt här (:
Klubben – MatildaVoss Gustavsson (2019)
Popp hade lånat mig Klubben för länge sedan, och den har legat på mitt nattygsbord i väntan på att bli läst. Men som alltid har jag hundra andra böcker jag håller på med samtidigt (eller åtminstone fyra andra) så den har fått vara liggande. Men när jag reste till Amsterdam tänkte jag att jag behöver en lätt bok (alltså rent viktmässigt) då alla de andra jag läser är så tjocka, och en bok som är lättläst (alltså som man vill fortsätta läsa) för att döda tid på långa tåg- och bussresor. Tog således med mig Klubben, en reportagebok av DN-journalisten Matilda Voss Gustavsson från 2019, som handlar om Svenska Akademiens mörkanden av Jean-Claude “Kulturprofilen” Aurnaults sexuella trakasserier och våldtänker. Boken är väldigt meta, för den handlar liksom om hur Voss Gustavsson skriver fram reportaget som så småningom publicerades i DN och blev hennes breakthrough. Om hur hon intervjuar olika kvinnor som utsatts för Arnault, om känslorna alla berättelser framkallar hos henne, om nervositeten inför publiceringen. Det reportage som publicerades anonymiserade Arnault, men här är han fullt synlig, och det finns också en del bakgrundsfakta om honom i boken.
Boken var absolut läsvärd, och lättläst, men den är också ett tydligt tidsdokument som jag redan tycker är lite föråldrad? Alltså inte språket eller hur den är skriven, men bara själva berättelsen. Det var ju redan två år sen nu, och metoo var ännu längre sen. Det känns liksom inte lika aktuellt längre. Vilket är synd, då det ju är en bra bok. Som sagt, absolut läsvärd, men frågan är hur väl den kommer åldras…?
A feast for crows – George R.R. Martin (2005)
A feast for crows är den fjärde delen i den mastodontiskaGame of thrones serien, fast det är den femte boken eftersom den föregående (A storm of swords) är uppdelad i två delar. Liksom sina föregångare är detta en fantastisk fantasy-bok som på ett unikt sätt skriver fram en historia genom sina olika karaktärer. I just A feast of crows får man “bara” följa karaktärerna i och omkring Kings Landing och Dorne, så man får inte veta något om t.ex. Daenerys, John Snow eller Tyrion. Däremot får man följa Cersei i Kings Landing och hennes kamp om att regera och skydda sin son, Jaimie som försöker deala med sin avhuggna hand och kärlek till Cersei, Samwell som är på väg söderut till The Citadel med Grandmaster Aemon, Alayne a.k.a. Sansa Stark som lever undercover uppe i The Vale, o.s.v. Jag tycker en recension tryckt i början av boken summerar Game of thrones superbt:
“Most fantasty writers follow the battle-of-good-and-evil model of their great predecessor, J.R.R. Tolkien. Not Martin. He draws his protagonists from several warring families and shows what’s happening through their eyes, switching with each chapter and telling their stories so compellingly that we root for them all to win – even though if any of them does, it will be a disaster for the others…”
Precis så. Till skillnad från många andra fantasy-serier finns här inga tydliga antagonister: alla karaktärer har både ont och gott i sig och det är det jag gillar. Det är därför det är så intressant att fråga vem som är någons favoritkaraktär, för det skulle kunna vara vem som helst. I serien får man ju aldrig läsa from the point of view of Joffrey Lannister eller Ramsay Bolton, två fruktansvärda karaktärer som bara har ont i sig, så därför gäller detta för böckerna, d.v.s. att man älskar och hatar dom alla.
Googlade för övrigt precis på huruvida näst-nästa bok (jag har nu börjat på den femte, A dance with dragons, som är uppdelad i två böcker och den första täcker över 1000 sidor…..) som heter A winds of winter över huvud taget kommer komma någon gång, men det är still in process sedan tio år tillbaka eller nåt sånt. Hoppas den kommer lagom till att jag läst ut A dance with dragons del 1 & 2 haha.
Jag hade digitalt pass på Göteborgs filmfestival i år, och jag hann se 8 filmer, d.v.s. i genomsnitt en per dag. Man hade ju kunnat utnyttja det mer, men de visas ju bara 24 h och man ska hinna leva sitt liv också! Hur som helst ett himla trevligt koncept som jag gärna gör om nästa år 🙂 Så tack mami för att du köpte pass åt mig! <3 Här kommer en liten recension av alla filmer jag såg, håll till godo:
Den stora friheten (2021) En oteroooooolig film som jag såg under filmfestivalen. Kreativt filmad med så smart och vackert foto – t.ex. hoppen i tid med hjälp av huvudpersonens vistelser i isoleringscell – och framförallt en gripande historia som berör ända in i hjärteroten. Filmen handlar om Hans, en homosexuell man som suttit i tyskarnas koncentrationsläger under andra världskriget, vilket siffrorna på hans arm vittnar om. När kriget tar slut är han dock långt ifrån fri, eftersom “onaturligt sex” är olagligt enligt paragraf 175. Man får följa Hans under post war-perioden, med nedslag i 1969, 1957 och 1945, och hans återkommande vistelser i fängelset under ett liv kantat av begär, gränslös passion och systematisk ofrihet – den krassa verkligheten som väntade många homosexuella män efter att ha undsluppit Auschwitz. I fängelset möter Hans den till en början mycket homofobiske Viktor, en dömd mördare som blir hans enda stabila relation i livet. Det som börjar som aversion växer långsamt till något som skulle kunna kallas kärlek – eller stor frihet. Som sagt, en fantastisk film. Och en bonus är att Franz Rogowski (som också är med i den tyska filmen Victoria som också är otroligt bra!) är mästerlig som Hans – och dessutom otroligt snygg hehe. Skrev om filmen här. 5 av 5
Lämna inga spår (2021) Ännu ett historiskt drama som jag såg under Göteborgs filmfestival, men som denna gång utspelar sig i Polen på 80-talet (detta är Polens Oscar-bidrag). Det är en minutiöst skildrad sann historia om gynasisten Grzegorz Przemyk som blev mördad av polisen i ett häkte i Warsawa 1983, efter att ha vägrat visa sitt ID. På hans begravning samlades tiotusentals polacker vilket gjorde att världen uppmärksammades på den kommunistiska regimens förtryck och brutalitet. Regimen gör allt för att mörklägga sanningen, och för att inte lämna några spår av det som faktiskt skedde. Berörande film, och fantastiskt skådespeleri, men oj så lång den var – nästan tre timmar. Jag uppskattar dock historiska filmen som man lär sig något och som avtäcker berättelser man inte annars bekantat sig med! En svag 4 av 5 – fyran är svag mest för att den var lite för lång för min smak.
Magisterlekarna (2022) En surrealistisk film där det queera är det straighta, och inga kvinnor verkar existera på internatskolan St Sebastian där maktlekar, begär, sex och hämnd utspelar sig i en paralell verklighet. Här är normerna uppochner och en homoerotisk utopi råder – men gör det den automatiskt fri från hierarkier och maktspel…? Nej, såklart inte. Intressant, och som sagt, smått galen film som påminner som fick mig att tänka på Gerd Brantenbergs Egalias döttrar, men också den gamla Svt-serien Äkta människor. Ändå sevärd, men som sagt, ganska knäpp? Såg på Göteborgs filmfestival. 3,5 av 5
Bonus, ett fint citat ur filmen på frågan “Vad är en vän?” från karaktären Paul (andra från vänster i bilden nedan):
“Man måste våga prata om närhet, och lojalitet, och förvänta sig det och vilja det. Men det innebär ju förstås en massa risker för man gör ju sig sårbar när man utelämnar sig själv till en annan människa sådär. Och det gör alltid ont. Även om man hänger med värsta snälla personen liksom. Alla kommer såra en. Om dom betyder tillräckligt mycket för dig så kommer dom vid nåt tillfälle såra dig. Vid en tidpunkt kanske man är ur synk med varann, och det kan leda till både stora och små katastrofer. Och en vän är helt enkelt en som det är värt att bli sårad av. Att lida för.”
Brighton 4th (2021) Ännu en film jag såg på Göteborgs filmfestival. Det är något så ovanligt som en georgisk film som utspelar sig i New York, närmare bestämt Brighton, ett område i Brooklyn dit många från forna Sovjet-stater söker sig. Filmen handlar om de forne brottmästaren Kakhi som åker till New York för att hälsa på sin son och hjälpa till att reda upp hans skulder. Kakhi gör det som måste göras. Levan Tediashvili gör rollen som Kakhi och var själv sovjetisk olympisk brottare på 70-talet, och amatör (d.v.s. han har aldrig skådespelat förut). Regissören berättade innan filmen att han var tvungen att muta Levan med sushi för att han skulle få göra fler än tre tagningar haha, gulligt. Hur som helst – en vacker socialrealistisk film och ett stycke nutidshistoria med inblick i något man aldrig annars ser, d.v.s. f.d. sovjetiska migranter som försöker överleva och leva i en globaliserad värld. Sevärd, men jag jämför allt med Den stora friheten nu och ingen av de andra filmerna på festivalen har hittills berört mig så mycket som den, så 3,5 av 5.
De oskyldiga (2021) Ojojojoj det här var nog den mest obehagliga film jag sett sen typ… alltid? En psykologisk thriller som var betydligt värre än vad jag trodde den skulle vara. Den utspelar sig i en norsk, skogsnära förort mitt i högsommaren, då asfaltsgårdarna är tomma för att alla är på semester. Men två barn är kvar, och nyinflyttade Ida och hennes autistiska syster Anna börjar hänga med dem. Tillsammans utforskar de fyra gården och det närliggande skogspartiet långt bort från föräldrarnas vakande ögon, och leker med det som verkar vara övernaturliga krafter. Till en början är det just lek, men snart börjar mycket obehagliga saker att hända. Filmens känsla är likadan. Till en början är den visserligen obehaglig, mycket tack vare den stämningsfulla musiken (som alltid i skräckfilmer) och bara det faktum att det handlar om just barn, men allt som filmen går blir den mer och mer jobbig att kolla på. Jag såg den med Erik och han kunde inte kolla klart, och själv var jag tvungen att fast forward:a flera gånger och stänga av ljudet. Men OJ så bra den var. Om den bara hade varit lite mindre läskig hade den varit en F A N T A S T I S K film, nu var den liiiite för läskig för min smak hehe. Men otroligt välgjort, helt fantastiska rollprestationer av dessa fyra barn i blott nioårsåldern, och en gastkramande stämning från första scenen. Trots att det nästan hela tiden är sol och högsommar är obehaget hela tiden runt hörnet, och man undrar som tittare vad det är för mörk kraft som lurar i skuggorna. Filmen fick mig att tänka på den svenska filmen Gräns, som delvis rör sig inom thriller-genren och också innehåller teman som nordisk mystik, övernaturlighet, småkryp och skog. Se den här om du gillar psykologiska thrillers – du kommer älska! Se istället Gräns om du är lite faint-hearted men ändå vill ha lite mörker och mystik i en nordisk setting 😉 4 av 5 (ett poäng försvinner för att den var FÖR läskig för mig!)
Prejudice and Pride: Sweden’s Queer Film History (2021) En odyssé genom svensk queer film historia, med början i Vingarne från 1916 som anses vara världens första queera film!? Eller åtminstone med queera inslag. Ty på den tiden var det ju fortfarande olagligt att vara gay (det slutade det vara 1944, och sjukdomsstämpeln togs bort 1979), så eventuella queera inslag i filmer måste vara subtila. De som fattade, de fattade. Via Ingmar Bergman (t.ex. Ismael i Fanny och Alexander är en väldigt queer karaktär!) och Mai Zetterling och klassikern Fucking Åmål från 1998 (finns ingen som den!!) till And then we danced som är svenskproducerad. Lärde mig massor, t.ex. att Greta Garbo var lesbisk hehe. Fin dokumentär om svensk film ur ett queer perspektiv! 4 av 5
Ur Vingarne från 1916 – arguably världens första queera film
Boiling point (2021) En psykologisk dramathriller i en enda lång tagning, där man kommer riktigt nära personerna som jobbar på en stressig restaurang, där ytan är polerad men där ilska bubblar och stressen sönderdelar bakom kulisserna, bortom restauranggästernas insyn. Stressigt värre när huvudkaraktären kämpar med att hålla ihop det, både i det privata och under själva restaurangkvällen. Gillade att filmen uppmärksammade subtil vardagsrasism utan att det var det filmen handlade om, det fanns bara där i kulissen precis som det gör i verkligheten. Bra film! 4 av 5
Fanny & Alexander (1982) Såg Fanny och Alexander från 1982, och det är faktiskt den första Bergman-filmen jag sett. “Men har du inte sett den!?” utbrast pappa – men när skulle jag ha sett den egentligen? Det är inte som att man har för vana att se gamla klassiska filmer om man inte anstränger sig. Hur som helst såg jag “kort”versionen (d.v.s. den som är tre timmar istället för fem hehe) för det var den som fanns tillgänglig på Drakenfilm, men nu såhär i efterhand ångrar jag det lite, eftersom jag uppenbarligen missade flera scener. T.ex. är scenerna med Ismael, som jag efter att ha sett Fördom och stolthet-dokumentären tyckte var en extra intressant karaktär, nedklippta rejält. När jag har chansen ska jag ta mig an att se hela versionen, för det är det nog värt tycker jag. I alla fall, det som börjar som ett idylliskt julaftonsfirande anno 1907 utvecklar sig snart till ett nästan thrillerliknande psykologiskt drama där det är svårt att skilja på vad som är barnens fantasier, vad som är magi och vad som faktiskt händer på riktigt. Och kanske är det det som är meningen? Jag googlade på tolkningar och recensioner av filmen efteråt och det finns spaltmeter av sådana. Säkert är att jag behöver se den här filmen igen, och då den långa versionen, för att ge den rättvisa och se fler saker jag inte såg första gången. Det var hur som helst roligt att se skådespelare som Pernilla August (som jag senast såg som drottning Kristina i Young Royals!), Stina Ekblad, Börje Ahlstedt (som jag ju mest känner som Ronjas pappa Mattis hehe) och Allan Edvall som unga (nåja – Allan Edvall var väl inte direkt ung hehe), med vetskapen att åtminstone Pernilla August fick sitt genombrott med denna film. Av mig får filmen 4 av 5, kanske för att jag som sagt jämfört allt med Den stora friheten nu och den berörde mig djupare, men också med brasklappen att jag ju inte såg hela – och att jag måste göra det!
Jag har också listat alla böcker jag läste 2021 (vilket blev en hel del – både romaner och på slutet mest facklitteratur). Så here we go, en compilation av de böcker jag läste färdigt (jag började t.ex. på två romaner på slutet av året som kommer få komma med på 2022 års lista istället).
Call me by your name – André Aciman (2017). Har skrivit om i detta inlägg. En otroligt vacker bok om Elio, sjuttonåringen som blir blixtförälskad i sin pappas några år äldre amerikanske doktorand som spenderar en sommar på 80-talet hos dem i deras hus i Italien. Det är sensuellt, det är sexigt, och det är otroligt vackert. Mycket läsvärd!
Samlade verk – Lydia Sandgren (2020).Har skrivit om i detta inlägg. Det var länge sedan jag läste en sån här tegelsten, som var en roman med deckarinslag, då den kretsar kring mysteriet med Martins frus oförklarliga försvinnande för tjugo år sedan, då barnen var små. Sedan dess har han inte hört av henne, men livet rullar på. Göteborgsbeskrivningarna är romantiserade men ickedestomindre härliga att dyka ned i, man blir sugen på att vara akademiker när man läser, och jag tror att både tjugo-nånting och femtio-nånting kan relatera till den här boken, med tanke på att dess huvudpersoner är just tjugo-nånting och femtio-nånting. Det finns en anledning att den vann Augustpriset. Mycket läsvärd!
On Earth we’re briefly gorgeous – Ocean Vuong (2020). Har skrivit om i detta inlägg. En vackert skriven bok om våld, klass, rasism och sexualitet. Läsvärd, men stundtals något svår att följa med i.
GoT-serien – George R.R. Martin. Jag gick och köpte alla böcker second hand och fastän jag läst dem påbörjade jag dem om igen. Det är så avslappnande att läsa något man redan läst och vet bra! För tillfället är det min frukost-lektyr (har hunnit fram till sjätte boken). De böcker jag läste under 2021 var alltså A game of thrones (1996); A clash of kings (1998); A storm of swords 1 (2000) samt A storm of swords 2 (2000). Tyvärr kommer jag väl hinna läsa ut de existerande böckerna (d.v.s. A feast for crows som jag håller på med nu, och A dance with dragons 1 och 2) innan de planerade två uppföljarna hinner komma ut (de har ju varit planerade ett tag om man säger så, haha, eftersom A dance with dragons kom ut 2011.
Sen for jag hem – Karin Smirnoff (2020). Skrev om här. Tredje och sista boken i trilogin om Jaana Kippo. Den här boken handlar lite mer om Jaanas tidigare liv i Stockholm, men fortfarande är den fylld av mörker och misär, arga gubbar, avlägsen landsbygd och våldsamma män. Och liksom tidigare är språket något alldeles särskilt. Läs!!
Chockdoktrinen – Katastrofkapitalismens genombrott – Naomi Klein (2007). Skrev om här. En 700 sidor lång fackboks-tegelsten, vars tes är att de neoliberala marknadsfrämjande policies (à fria marknadsvurmaren a.k.a. Milton Friedman) som drivits igenom i många länder från 70-talet fram till idag – från Chile till Kina till Polen till Sydafrika – har gjorts så genom medvetna “chockterapi-strategier” som Klein kallar det.. D.v.s. att man har exploaterat och utnyttjat (och i vissa fall till och med provocerat fram) chocker och kriser för att införa kontroversiella ekonomiska policies. Boken handlar om att argumentera för och bevisa denna tes, med ett gediget research-arbete. Tung att läsa p.g.a. obvious reasons, men mycket läsvärd ändå!
De vuxnas lögnaktiga liv – Elena Ferrante (2020). Skrev om här. Boken utspelar sig i Neapel, i de finare kvarteren där tolvåriga Giovanna bor med sina intellektuella föräldrar i en fin lägenhet där olika universitetslektorer och professorer kommer på middag för att diskutera sina senaste publiceringar, marxism och politik. En dag råkar hon höra sin pappa säga att hon är ful och liknar sin faster, som är paria i familjen. Detta blir startpunkten på en familjekris, och Giovannas resa från villkorslöst älskat och bekymmerslöst barn till trasslig tonåring som gläntar på de vuxnas lögnaktiga värld. Jag tyckte om boken, det är roligt att läsa om Italien och Neapel och Ferrante skriver vackert om fula saker. Det är kanske inte den allra bästa bok jag någonsin läst, men absolut läsvärd och när jag väl kom in i den ville jag inte sluta läsa.
Girl, woman, other – Bernardine Evaristo (2019). Skrev om här. Boken är skriven på ett väldigt poetiskt sätt, med väldigt få skiljetecken och effektfulla radbrytningar som ger texten ett slags romantisk touch och rytm. Varje kapitel handlar om en ny karaktär, som oftast introduceras i slutet av föregående kapitel. Ju längre man läser, ju mer utvecklas det lilla universum där alla karaktärer på ett eller annat sätt befinner sig, mer eller mindre connect:ade med varandra genom tid och rum. Nästan alla tolv karaktärer delar erfarenheten att vara en woman of colour – men det är också den enda erfarenheten många av dem delar – och det är kring det som boken kretsar. En mycket läsvärd bok.
Ordinary men – Christoffer R. Browning (1992). Skrev om här. Ännu en fackbok (det blev fler såna under andra halvan av året). Boken är en analys avåtalshandlingarna mot polisbataljon 101, en bataljon inom Nazitysklands ordningspolis, och tesen är helt enkelt att den bestod av just helt “vanliga människor”. D.v.s. människans kapacitet till besinningslöst våld. Mycket intressant bok (om än tung).
Stalin’s Genocides – Naimark (2010). Ännu en fackbok, skrev om här. Naimarks case i boken är att alla de människor som dog under Stalins regim på 1930-talet bör räknas som ett folkmord (trots att det inte passar in i Folkmordskonventionen). Naimark utreder bland annat kollektiviseringen av mark samt dekulakiseringen ‒ handlingar motiverade som nödvändig finansiering av industrialiseringen ‒ som politiska åtgärder som orsakade massmord. Naimark anser att likheterna mellan Stalins och naziregimens mord är så pass många att de gör dem båda genocida i sin essens: båda hade en karismatisk ledare, diktatur, ideologiska motiveringar samt “prometeiska” transformativa strävanden, vilket ledde till massmord. Detta står som sagt i kontrast till FN:s definition av folkmord. Ett intressant bidrag till diskussionen om vad som egentligen ska räknas som ett folkmord.
De som är oskyldiga idag kan bli skyldiga imorgon – Karlsson (2012). Skrev om här. Boken är en analys av folkmordet i Armenien, utifrån frågan huruvidadet fanns en intention bakom det (en av kriterierna för att det skall räknas som folkmord enligt FN:s konvention). Boken går igenom kronologin men analyserar också efterbörden av folkmordet, t.ex. hur Turkiets officiella hållning ser ut idag (enligt dom skedde det inte över huvud taget). Jag lärde mig mycket av boken, eftersom jag inte visste att folkmordet ens ägt rum. Ytterligare ett intressant bidrag till diskussionen om vad som egentligen ska räknas som ett folkmord. Ni börjar kanske se ett mönster – jag läste en historiakurs om folkmord i somras. Happy times!
Utrota varenda jävel – Sven Lindqvist (1992). Skrev om här. Ett viktigt verk i den postkoloniala litteraturen, som rör sig någonstans mellan poesi och fackbok. Bokens grundtes är att Nazitysklands förintelse av judar i Europa inte är unik, utan ett kulminerande av Europas sedan länge rotade rasism och imperialism, med början i den spanska invaderingen av Kanarieöarna på 1400-talet. Mycket välskriven och intressant, och inte så tungt skriven som en “vanlig” fackbok (dock ett som ni förstår väldigt tungt ämne).
Ingenbarnsland – Eija Hetekivi Olsson (2015). Svensk socialrealism. Det är 80-tal och man får följa bokens huvudperson Miira, vars föräldrar är finska invandrare, som bor i en förort till Göteborg tillsammans med andra finnar. De har inte mycket pengar, och det är ganska mycket misär, men Miira tampas med life på sitt eget sätt. Slogs av att boken var ganska… äcklig? Emellanåt. Alltså som att inget lämnas åt fantasin när det gäller typ folks äckligheter som att prutta och rapa, haha. Läste boken för att samhällsettorna jag VFU:ade hos i sociologin skulle förklara huvudpersonens öde utifrån någon av de teorier som de fått till sig under undervisningen (marxism, genus och Bourdieus kapitalteori). Mycket bra bok för ändamålet! Boken var helt OK – tror den är bra att läsa för blonda Polhemsbarn idag, uppvuxna i typ Billdal och som är rädda för att ta spårvagnen åt Nordost, för att få en förståelse i hur rasism och samhällets ojämlikhet såg ut, och fortfarande ser ut idag, fast med andra människor än finnar.
Martin Mutumba – äkta hela vägen – Martin Mutumba & Erik Niva (2020). Hahaha den här boken hade jag ALDRIG läst självmant, men liksom den föregående ingick den i elevernas kurslitteratur så jag var tvungen att få lite koll. Mycket bra för ändamålet att analysera huvudpersonens öde utifrån sociologiska teorier om klass, kön och “ras”, men själva boken är enligt mig inte mycket att ha. 🙂 Men det klart, om man inte har någon läsvana och gillar fotboll kan väl den absolut vara intressant, men inte för någon som är van att läsa och som inte gillar fotboll hahaha. Men jag tog mig igenom den i alla fall.
Det sociala livet i skolan – Thornberg (2020) Ja den här låter ju ganska tråkig och den gjorde inte särskilt stort intryck, även om jag läste från pärm till pärm i min socialpsykologi-kurs i höstas. Handlar bl.a. om mobbning och konflikter och tar upp olika teorier om varför mobbning sker och vad man kan göra åt det.
Lärande bedömning – Anders Jönsson (2020) Den här boken däremot! OJ så bra den var!!!! Också en fackbok (det blev många sådana på slutet av året) som jag läste i min bedömnings-kurs och jag har haft SÅ stor behållning av denna. Dels tar den upp intressant fakta och teori kring bedömning generellt, men framförallt ger den också en konkreta verktyg och strategier kring hur man skall ta sig an bedömning och betygsättning, som ju är en stor del av en lärares yrke. Framför allt varför och hur man använder analytiska bedömningsmatriser har jag verkligen tagit till mig sedan jag läste boken. Rekommenderar starkt till alla lärarstudenter och yrkesaktiva lärare! Skrev om här.
Konflikthantering i professionellt ledarskap – Hakvoort & Friberg (2020) Den här boken är ytterligare en fackbok som jag läste inom kursen socialpsykologi. Det är en antologi så jag tyckte olika kapitel var olika intressanta, men det jag verkligen tar med mig från den här boken är konflikthanteringsverktyg, och då speciellt Non Violent Communication (NVC). Jag hade läst om verktyget tidigare, men här lärde jag mig det verkligen och har också tillämpat det i diverse vardagssituationer sedan dess (framför allt i relationer) – och det funkar verkligen!
Specialpedagogik och funktionsvariationer – Jacobsson & Nilsson (2018) Det här är en fackbok om olika funktionsvariationer och hur man skall bemöta elever med det i vardagen som lärare. Gjorde inget stort intryck, kanske mycket för att jag upplevde att boken var riktad mycket till pedagoger för yngre barn? Det var ofta jag tänkte att “jaha, och hur är detta användbart för oss som ska bli gymnasielärare?”.
Perspektiv på specialpedagogik – Claes Nilholm (2020) Den HÄR boken däremot! Såååå intressant. En av de bästa böckerna jag läst hittills under KPU:n, along with Lärande Bedömning av Anders Jönsson jag skrev om ovan. En mycket pedagogiskt skriven bok (surprise – men alla pedagogiska böcker är inte pedagogiskt skrivna!) och olika teoretiska perspektiv på specialpedagogik, d.v.s. vad problemet är och vem/vad som anses vara bärare av problemet, och i sin tur hur det i såfall skall tacklas. Boken tar upp tre perspektiv: det kategoriska/medicinska/kompensatoriska som kommer från en psykologisk/medicinsk tradition och ser problemet ligga hos individen, och därmed är det individen som ska kompenseras för sina brister. Det kritiska perspektivet som kommer från en sociologisk tradition och ser problemet ligga i strukturen, t.ex. hur samhället och skolan är ordnade, därmed är det dessa strukturer som skall ändras så att alla oavsett diagnos kan bli inkluderade (inkludering är alltså ett nyckelord). Och så det tredje s.k. dilemmaperspektivet, som är mer pragmatisk och till skillnad från de båda andra inte ser en självklar lösning utan erkänner att det inom specialpedagogik alltid kommer finnas olösliga dilemman som man helt enkelt måste hantera, d.v.s. välja vad man vill betona. Lärde mig supermycket av denna bok och tyckte den var så intressant att läsa.
Inkludering och måluppfyllelse – att nå framgång med alla elever – Bengt Persson & Elisabeth Persson (2012) En fackbok om en fallstudie av en skola som på kort tid fick ner antalet elever som gick ut med ofullständiga betyg genom ett inkluderande och pragmatiskt arbetssätt. Ändå intressant för att vara en fackbok men inget man skulle läsa utanför pedagogiksfären.
Problemskapande beteende vid utvecklingsmässiga funktionshinder – Bo Hejlskov Elvén (2018) En bok om hur man rent konkret skall hantera elever med “problemskapande beteende”, d.v.s. beteende som skapar problem för andra, vilket författaren noggrant betonar inte nödvändigtvis betyder att personen har problem – det är snarare omgivningen som har problem med personens beteende. Helt okej bok som gav en lite insikter, men återigen upplevde jag att den inte var så användbar för mig som gymnasielärare.
Under slutet av 2021 började jag också läsa Jane Eyrie men har inte hunnit klart, så den fortsätter in på 2022, och samma med nästa bok i GoT-serien som jag också läser parallellt och fortsätter med in på 2022. Dessutom har jag läst en massa artiklar och delar av andra böcker som kurslitteratur, d.v.s. inte pärm till pärm, men de får inte komma med på den här listan. 🙂
Jag och Ronja såg filmen “Den stora friheten” (Große freiheit) igår på Göteborgs filmfestival och ojojojoj vad bra den var. Fem av fem. Blev så berörd. Så otroligt fint filmad med så smart och vackert foto – t.ex. hoppen i tid med hjälp av huvudpersonens vistelser i isoleringscell – och framförallt en gripande historia som berör ända in i hjärteroten. Filmen handlar om Hans, en homosexuell man som suttit i tyskarnas koncentrationsläger under andra världskriget, vilket siffrorna på hans arm vittnar om. När kriget tar slut är han dock långt ifrån fri, eftersom “onaturligt sex” är olagligt enligt paragraf 175. Man får följa Hans under post war-perioden, med nedslag i 1969, 1957 och 1945, och hans återkommande vistelser i fängelset under ett liv kantat av begär, gränslös passion och systematisk ofrihet. I fängelset möter han den till en början mycket homofobiske Viktor, en dömd mördare som blir hans enda stabila relation i livet. Det som börjar som aversion växer långsamt till något som skulle kunna kallas kärlek – eller stor frihet. Som sagt, en fantastisk film. Och en bonus är att Franz Rogowski (som också är med i den tyska filmen Victoria som också är otroligt bra!) är mästerlig som Hans – och dessutom otroligt snygg hehe.
Som den nostalgiker och dokumentations-ivrare jag är har jag självklart skrivit upp alla filmer jag sett under året. Så här kommer en liten compilation, från januari till december 2021:
I am Greta (2020) Dokumentären om Greta Thunberg var tydligen den första filmen jag såg 2021, och den berörde mig. Här kommer man närmare Greta Thunberg som person och människa, utan att för den sakens skull tumma på att porträttera själva kampen och aktivismen i stort. 4 av 5
And then we danced (2019) En underbar och passionerad film som utspelar sig mitt i det traditionella och homofoba Georgien där förbjuden kärlek spirar mellan två unga män i ett traditionellt danskompani. Filmen nominerades till “bästa internationella långfilm” på Oscarsgalan och vann en massa guldbaggepriser, med rätta. Underbart soundtrack också, bl.a. Jonny Boy med Kite. Se!4,5 av 5
Portrait of a lady on fire (2019) En av årets bästa filmer. Ytterligare en passionerad och mycket sensuell historia om förbjuden kärlek, denna gång utspelar den sig i 1700-talets Frankrike där målaren Marianne har fått i uppdrag att måla av aristokratdottern Héloïse för att skicka till hennes framtida man. Héloïse vill dock inte bli bortgift så Marianne måste observera henne noggrant och måla ur minnet. En otroligt vacker love story som jag grät floder till. Se den!!! 5 av 5
Chocolate (2000) Såg filmen Chocolate på inrådan av Mim och Linda då den låg på SvT-play. En feelgood-film med bland annat en relativt ung Johnny Depp, vilket ju är en anledning att titta p.g.a. ögongodis. Lätt att se och en gullig historia regisserad av Lasse Hallström. 3,5 av 5
Kirikou and the sourceress (1998) En film som jag sett för länge länge sedan och nu såg om, faktiskt helt på franska utan text, eftersom den finns på Cineasterna. En helt fantastisk animerad film baserad på en gammal västafrikansk folksägen, om den lille pojken Kirikou och den elaka häxan Karaba. Ett måste att se, för såväl barn som vuxna. Så vackra animationer, och en vacker historia. 5 av 5
Nausciä and the valley of the wind (1984) Jag har ju då ett projekt i projektet, d.v.s. inom projektet att se mer bra film generellt så vill jag också se alla Studio Ghibli-filmer, så nu var det dags för Nausciä. Den här filmen är, liksom Spirited away, regisserad av Miyazaki, och innehåller flera kända teman: en ung hjältinna, ekologisk katastrof, glädjen i att flyga och såklart magiska inslag. Filmen utspelar sig i en apokalyptisk framtid i vilken en gigantisk giftig djungel breder ut sig. I djungeln finns enorma muterade insekter, Ohm, och prinsessan Nausciä från the Valley of the wind försöker undersöka djungeln och finna sätt för människorna och djuren där att samexistera. 3,5 av 5
Princess Mononoke (1997) Princess Monoke såg jag egentligen i slutet på 2020 men eftersom den också ingår i mitt “Se alla Studio Ghibli-filmer-projekt” så vill jag ändå skriva om den här. Princess Monoke innehåller liknande teman som Nausicaä, d.v.s. en heroisk kvinnlig huvudkaraktär och ekologisk katastrof, men denna film utspelar sig istället i 1300-talets (?) Japan och handlar om kampen mellan skogens gudar som försöker skydda skogen, och människorna som vill hugga ned den för att bryta järn. Den är mycket vackert animerad och ganska mörk, och jag uppskattade den här filmen mycket även om jag tyckte att den var lite för lång (över två timmar). Den var bättre än Nausicaä och Castle in the sky, men inte lika vass som How’s moving castle3,5 av 5
Castle in the Sky (1986) Castle in the Sky såg jag egentligen också 2020 i mitt Studio Ghibli-projekt, men jag vill ha med alla Studio Ghibli-filmer i det här inlägget så vi kör, hehe. Liksom de flesta andra Ghibli-filmerna är även denna fantastiskt animerad och är centrerad kring en vänskap mellan två barn, inklusive en heroisk kvinnlig huvudkaraktär. I den här filmen letar de två barnen efter det flygande slottet som det bara finns sägner om, och det finns i den här filmen (till skillnad från många andra Ghibli-filmer) tydliga antagonister. En vacker film, men lite för lång den här också (över två timmar) och jag såg den i två omgångar. Som sagt, inte lika vass som Mononoke, men fortfarande verkligen värd att se för de extremt vackra och detaljerade animationerna och för att Studio Ghibli generellt är fantastiskt. En stark3:a av 5
Parasit (2019) En sydkoreansk thriller om en hustler-familj som knegar på i lågbetalda arbeten, men gradvis tar sig in i en rik familjs hem genom en hel del list, lögner och en viss avsaknad av moral. När huset töms för att ägarna åker på semester passar familjen – som nu utmanövrerat de tidigare anställda – på att leva lyxliv i deras hus, ovetandes om den storm som gör att familjens ägare kommer hem tidigare än planerat… Mycket spännande, underhållande och mörk film. 4 av 5
Shoplifters (2018) Jag fortsatte på det östasiatiska temat och såg den andra filmen som hype:ades, vilket var Shoplifters,en japansk film. Shoplifters skildrar en fattig arbetarklassfamilj (något likt Parasit), där pappan Osamu är dagsarbetare som tvingas lämna sitt jobb efter en skada, hans fru Noboyo som arbetar med att tvätta kläder, dottern Aki som arbetar som någonslags eskort, den unge pojken Shota och den äldre kvinnan Hatsue som lever på och försörjer de andra med hjälp av sin döde makes pensionspengar. I familjen hamnar snart också den lilla flickan Yuri som verkar vara föräldralös, men när de på TV två månader senare förstår att hon är saknad utan att föräldrarna rapporterat henne saknad, bestämmer de sig för att behålla henne och klipper hennes hår och döper om henne till Lin. Shota lär sig tidigt att “shoplifta” (d.v.s. snatta), och tar också med sig lilla Lin. Ju längre filmen går förstår man dock snart att detta kanske inte alls är en familj. Till en början har man mycket sympati med karaktärerna, men så småningom utvecklas story:n och man förstår att det är mycket hustle going on här. Mycket spännande film! 4 av 5
Attenborough och massutrotningen (2020) Brittisk dokumentär med legendaren Sir Attenborough. Minns inte riktigt vad den här gjorde för intryck, men den var antagligen bra och sevärd åtminstone?
Resan till Melonia (1989) Ett underbart litet äventyr, löst baserat på Shakespeare’s pjäs Stormen, med fantastiska teckningar, underbara röst-skådespelare och ett redigt budskap: nämligen ner med kapitalismen, ingen ska härska över Melonia. Dvs anarkism-propaganda paketterad i alldeles alldeles underbar barnfilm. Se den! Inte minst för Per Åhlins & co. fina illustrationer. 4 av 5
Titanic (1997) Titanic va. Så jävla bra film. Tröttnar aldrig. Den har liksom allt. Käääärlek som ju ändå är det finast vi har här i världen. Löv sweet löv. En jääävligt het Leonardo DiCaprio, blott 23 år gammal. Ekonomiska klyftor, triangeldrama och en tragedi till slut. Det fanns en anledning till att den vann så många Oscars liksom. 5 av 5
Persepolis (2007) En humoristisk skildring om allvaret i 80-talets Iran, med den iranska revolutionen 1979 och den efterföljande islamiseringen. Vackert animerad med fantastiska ansiktsuttryck hos huvudkaraktären Marji. Se! 4 av 5
Tully (2018) En mycket intressant mind-twisting mörk komedi (?) om moderskapet. Lite svår att placera i en genre, men jag tyckte verkligen om den här filmen och det faktum att slutet var helt oväntat, vilket man ju alltid gillar när man blir överraskad som tittare. Det handlar om Marlo som är gravid för tredje gången, och som har två krävande barn sen tidigare med olika typer av speciella behov. När barnet väl kommer får Marlo en “night nanny” vi present ilket hon till en början är mycket skeptisk till, men som hon sedan allt mer uppskattar eftersom hon får ordentlig sömn och dessutom en fin vän. Gillade! 4 av 5
Howl’s moving castle (2004) Jag minns när How’s moving castle (eller “Det levande slottet” på svenska) hade premiär, för jag minns bio-affischerna på Fregatten. Jag såg den dock aldrig, vilket är konstigt eftersom det är också Miyazaki och familjen hade ju älskat Spirited away. Jag och Paulina såg den istället båda för första gången tillsammans nu som vuxna, och blev inte besvikna. Otroliga animationer!!! Enligt Wikipedia är filmen influerad av Miyazakis opposition mot USA:s invadering av Irak 2003, och innehåller därför starka antikrigs-teman. Den handlar om den unga flickan Sophie som träffar på en häxa och förlorar sin ungdomliga skönhet när hon förvandlas till en gammal och skröplig kvinna. För att bryta förtrollningen lämnar hon hemmet och ger sig ut på landsbygden, där hon träffar en fågelskrämma som hon kallar “Turnip head”. Han leder henne till trollkarlen Howl’s levande slott, vars magi kommer från eld-demonen Calcifer. Sophie ingår en överenskommelse med Calcifer: han lovar att bryta hennes förtrollning, om hon bryter hans band med Howl. 4 av 5
Small axe (2020) Jag såg två av filmerna i antologin Small Axe, som porträtterar västindiska immigranters liv i 60-, 70- och 80-talets Storbritannien med allt vad det innebär. De två jag såg var Education och Lovers rock. Jag har sett blandade kommentarer om den här antologin, och jag borde kanske se alla, men den sistnämnda Lovers rock var tbh ganska tråkig. Jag och Paulina såg den ihop och kände väl inte riktigt att den hade någon plot egentligen? Hela filmen, som är 70 minuter lång, handlar om en reggae-fest och man får liksom titta på människor som dansar hela filmen. Typ. Så där förstår jag faktiskt inte riktigt hype:n. Education hade en tydligare handling, och berör om den rasism som svarta, och i det här fallet västindiska invandrare, utsattes för i Englands skolsystem på 70-talet. Den var gripande. Jag skulle säga att Lovers rock kanske får 2 av 5 och Education 2,5 av 5? Men som sagt borde jag kolla på de andra tre filmerna också, för jag kanske bara såg de minst bra av dom?
Your name engraved herein (2020) En sydkoreansk film som jag såg för att den var hbtq-themed, d.v.s det var två killar som blev förälskade. Men handlingen var lite konstig och hängde inte riktigt ihop på nåt sätt? Jag hade tbh också lite svårt att hålla isär karaktärerna för de var så lika hahaha men det är kanske bara min european gaze som säger till det. Sen var det ändå nån het sexscen och gay love blir man alltid glad av när det skildras i film (även om detta var ganska sad sådan) men det finns definitivt bättre hbtq-filmer. 2,5 av 5
Ponyo (2008) Detta är också Myazaki och Studio Ghibli men tyckte inte alls denna höll samma kvalitet som de andra filmerna. Kanske för att det här är en ganska tydlig barnfilm som saknar det där mörkret som andra Studio Ghibli-filmer har, men också för att illustrationerna tbh hade rätt dålig kvalitet jämfört med övriga Studio Ghibli-filmer. Inte alls den fantastiska detaljrikedomen, vackra bakgrunderna eller de realistiska ansiktsuttrycken man är van vid, och också en haltande story à Lilla Sjöjungrun. Nej, den här rekommenderar jag inte särskilt starkt, men lite underhållande är den väl för framförallt barn. 2 av 5
Kiki’s Delivery Service (1989) Bra jag har varit på att genomdriva mitt Studio Ghibli-projekt, eller hur? Nu var det då dags för Kiki’s Delivery Service från 1989, som handlar om häxan Kiki. Det är en coming of age-film med teman som självständighet, och såklart med en stark kvinnlig huvudkaraktär och lite magi på det. Den här filmen är mycket bättre än Ponyo och har också de vackra animationerna som man är van vid, men den är inte i klass med Spirited away eller Min granne totoro, och saknar det där mörkret som man gillar i t.ex. Nausicaä, Monoke och Castle in the sky. 3 av 5
Before midnight (2013) Den här filmen kan inte ha gjort stort intryck på mig, för jag var tvungen att googla för att komma ihåg vad den handlade om. Men det är i alla fall tredje delen i Before-trilogin Google tells me, och den handlar om ett par som är på semester och som, efter att ha varit tillsammans ett par år, reflekterar över sin relation och sina liv. Jag minns att det var väldigt mycket dialog men att den var sevärd med ett fint slut? 3 av 5
Rocket man (2019) Spelfilmen om Elton John fanns på Svt play så då var man ju tvungen att se. Handlar, som man kan tänka sig, om Elton John som ung, och hur hans karriär började. Den känns väldigt lik Bohemian Rhapsody (se nedan), eftersom den behandlar exakt samma teman: manlig rockstar som är secretly gay, och som mår rätt kasst, självmedicinerar men är, förstås, fullkomligt briljant musikaliskt. Bohemian Rhapsody är dock bättre, men den här var ändå sevärd. 3,5 av 5
Mustang (2015) Mustang såg jag och Linda tillsammans eftersom den finns på Drakenfilm som hon har. Och vilken film sen! Så vacker scenografi och man satt som på nålar och undrade hur det skulle gå. Filmen handlar om fem systrar som lever i en konservativ turkisk familj som är starkt präglad av heders kultur. När de på väg hem från skolan badar tillsammans med ett par pojkar anses de ha förstört sin heder, och måste snabbt giftas bort, en i taget. Jättebra film om systerskap, heder och frigörelse, som jag starkt rekommenderar! 4,5 av 5
Moonlight (2016) Moonlight är en coming of age-film om den unge Chiron, en afroamerikansk kille som tampas med sin sexualitet. I filmen får man följa honom växa upp i tre stadier av livet: som barn, tonåring, och som ung vuxen; i vilka man får följa hur han hanterar misshandel och homofobi men också vänskap och solidaritet. Titeln syftar på att “in moonlight black boys look blue” vilket är namnet på pjäsen som filmen baseras på. Filmen belönades med tre Oscars bland annat för bästa film. 4 av 5
The boy who harnessed the wind (2019) Filmen utspelar sig i Malawi på tidigt 2000-tal, där svår torka och hunger råder. Människorna lever på gränsen, och fastän utbildning är högt skattat har alla inte råd. William är en ung briljant pojke som försöker fundera ut hur han kan hjälpa sin familj och sin by under den svåra torkan: hur kan han tämja vinden? Filmen är based on a true story om en pojke som faktiskt gjorde just detta, d.v.s. tämjde vinden, och den drabbade mig så mycket. Otroligt bra film som jag starkt rekommenderar! 5 av 5
Reaching for the moon (2013) Jag ville se en hbtq-film och Reaching for the moon fanns på Svt play. Den handlar om den amerikanska författaren Elizabeth Bishop som far till Brasilien för att skriva, där hon utvecklar en romans med den karismatiska arkitekten Lota de Macedo Soares (som alltså var en verklig person också). Filmen är underhållande men stundtals lite konstig plot och oväntat slut. Helt okej! 3,5 av 5
An affair (2018) Man gillar ju Tarjei Sandvik Moe (d.v.s. den norska skådisen som spelar Isak i Skam) och han är ju numera mycket bevandrad både på filmduken och på teaterscenen, och spelar huvudrollen i An affair. Filmen handlar om gymnasieläraren Anita som blir uppraggad av den mycket fräcke tonårskillen Markus, en av hennes elever, som hon faller för. Till en början är det oskyldigt, och Markus verkar gilla den makten han har över henne, men snart skiftar maktbalansen. En erotisk thriller som absolut var sevärd och promotion-meningen “How far is too far?” är verkligen accurate för att beskriva känslan filmen ger. 3,5 av 5
Giant little ones (2018) En sort of queer film som handlar om tonårskillen Franky som under en blöt natt har en sexuell upplevelse med sin bästa vän. Franky tar lätt på det och för honom är det ingen big deal, men kompisen har extremt grov internaliserad homofobi, vilket alltid är så jävla sad. Men hoppfullt att, som sagt, Franky verkligen inte har det. Ändå sevärd! 3,5 av 5
Far from heaven(2002) En film med Julian Moore och Dennis Haysbert som utspelar sig i 50-talets USA. Cathy (Julianne Moore) är hemmafruarnas hemmafru och tidningar kommer hem till henne för att göra reportage om det framgångsrika paret. Det Cathy inte vet är att hennes man är bög. Och det är så sorgligt att se sådana här filmer med gay-karaktärer som hatar sig själva så mycket och som kämpar och kämpar för att inte ha de där känslorna, och dessutom berör filmen också rasism, eftersom det inte går för sig att vita hemmafruar från övre medelklassen umgås med svarta personer. Mycket sevärd! 4 av 5
BohemianRhapsody (2018) Den biografiska spelfilmen om legendaren Freddie Mercury, briljant gestaltad av Rami Malek som jag tidigare sett i TV-serien Mr Robot. En fin film om Mercurys liv, inklusive all the ups and downs. Det är mäktigt, det är extravagant, och det är såklart sorgligt. Mycket sevärd!! 4 av 5
Prince of Egypt(1998) Den tecknade filmen om Moses som jag måste ha sett nån gång som liten, men inte mindes särskilt bra. Men den var oväntat bra tbh!? Grät en massa. Jättefint animerad också, och bra filmmusik. 4 av 5
A royal affair(2012) En fängslande film baserade på verkliga händelser som utspelade sig i Danmark kring år 1770. Danmarks kung var mentalt instabil och en romans utvecklas mellan hans drottning Caroline Mathilde och hans livläkare, som båda är anhängare till de nya upplysningsidealen. Mycket bra film där Alicia Vikander och Mads Mikkelsen gör briljanta skådespelarinsatser. 5 av 5
Pleasure(2021) Såg på bio med Olivia. Lämnade inget åt fantasin om man säger så. Om en svensk tjej med alteregot ”Bella Cherrie” tatuerat på handleden, som åker till L.A för att bli nästa stora porrskådis. Stundtals plågsam att se, stundtals rolig, men framförallt ärlig om porrindustrin. 3,5 av 5
Shéhérazade (2018) Fransk socialrealism, d.v.s mörker och misär. Om Zach som kommit ut från ungdomsanstalt och hamnar på gatan, där han snabbt plockas upp av sina kriminella vänner. De vill köpa honom sex, ”c’est un cadeau” som present för friheten men Zach blir förtjust i Shéhérazade, som arbetar som prostituerad. Han faller för henne, samtidigt som han också agerar som hennes hallick, och ställs snart inför ett etiskt dilemma. Som sagt, mörker och misär men det är också en del ljuspunkter i mörkret. Så deppigt att se hur kriminaliteten och misären verkligen är en spiral nedåt, och hur svårt det är att ta sig ur. 4 av 5!
Arrietty (2010) Jag har ju då som sagt ett litet projekt-i-projektet och det är att se alla Studio Ghibli-filmerna. Hittills i år, när jag då såg Arrietty vilket var ganska nyligen, hade jag då sett Ponyo, Howl’s moving castle, Kiki’s delivery service och Nausciä and the valley of the wind, men projektet började egentligen 2020 och då såg jag också Princess Mononoke, Castle in the sky samt såg om Spirited away och Min granne Totoro, varför jag la till dom på 2021 års lista också 🙂 Och nu var det alltså dags för ny Studio Ghibli-kväll! Arrietty handlar om the little people – småfolket som bor under hus och lånar sånt som människorna inte kommer sakna ändå. Otroligt vackert illustrerad med fantastiska detaljer. Och det finns lite mörker, även om det mest är gulligt och vemodigt. Fin film! 3,5 av 5
Winter’s bone(2010) Amerikansk socialrealism med Jennifer Lawrence i hennes genombrottsroll. Hon spelar tonårstjejen som bär ett tungt lass på sina axlar, inklusive att ta hand om sin mamma och sina två syskon i en värld full av motgångar. De har inga pengar, och den försvunna pappan har satt huset i pant, så nu hotas de att vräkas såvida de inte kan bevisa att pappan dött. Lawrence’s karaktär åtar sig det morbida uppdraget. Det är mörker och misär, men jävligt bra film! 4 av 5
Colette (2018) Colette handlar om den franska författaren med samma namn, spelad av Keria Knightly. Det är Paris och det är sekelskifte mellan 1800- och 1900-tal, och Colette skriver böcker under pseudonym, eftersom kvinnor inte blir utgivna. Hennes böcker blir omåttligt populära och hennes make Willy får all ära. Detta verkar vara okej för Colette än så länge, för hon får också leva ett fritt liv och bland annat utforska sin sexualitet. Willy blir dock allt mer odräglig, och Colettes böcker alltmer populära. Ni hör ju, intriger. Mycket bra film based on a true story, med många queer elements och det gillar man ju 🙂 4 av 5
Don’t look up(2021) Ja, vi såg också stjärnspäckade och kritikerrosade Don’t Look Up från Netflix, och till en början var jag ganska charmad men tyckte att den blev mer och mer B. Alla hyllar den, men jag vet inte, den är så grund och har så lite trust in the viewer? Man blir liksom skriven lite på näsan, det är så otroligt övertydligt. Kometen motsvarar klimatförändringarna, Meryl Streeps aningslösa karaktär representerar Trump och Jennifer Lawrences och Leonardo DiCaprios desperata forskar-karaktärer motsvarar de desperata klimatforskarna, som inte kan få politikerna att agera. Gott så, men som sagt, det hade inte behövt vara så obvious och så låg nivå? Sen är det ju som sagt alltid kul att se en massa kända skådisar, men också lite slöseri. 2,5 av 5
[…] som jag skrev om här!) och Pleasure (från förrförra årets filmfestival som jag och Olivia såg på bio). Båda är sevärda filmer! Jag och Are såg också Billy Elliot samt Birdbox med Sandra Bullock. […]
Dags för Spotify wrapped igen, älskar den funktionen. I år lyssnade jag på Spotify i över 52 000 minuter (so far – det är ju fortfarande drygt en månad kvar av året!) – mer än förra året då det var 51 000 🙂
De gör ju lite olika grejer varje år, men i år fick man en introlåt, och min blev Kite:s Jonny Boy som är så jävla bra och gick varm framför allt förra vintern.
Fick även en låt som spelas “när en tår faller ner på din spegelbild i vattnet” lol. Revolution med Elias. Blev besatt efter Young Royals där den utgör ett viktigt soundtrack 🙂
Och “Unstoppable” med Sia – “låten som spelas när jag besegrar den urdriga hämndlystna anden” lol, den kommer från när jag var på höghöjdsbana med niorna som avslutningsaktivitet och gick den svåraste banan och var typ själv mitt ute i skogen och skulle göra nån riktigt läskig grej och kom på mig själv med att sjunga “I’m unstoppable…. unstoppable today… I’m invincible…” o.s.v. för att peppa mig själv att våga hahahaha.
Även Live and Die med Gina Dirawi – min topplåt – derive:ar från Young Royals, ett annat viktigt titelspår i ett mycket viktigt ögonblick. Älskarrrr denna låt.
Min mest lyssnade podcast var Hanapee’s otroliga podcast. Kul. Den har man ju följt X antal år
Annars en hel del Sveriges radio, d.v.s. Tankesmedjan för politisk satir, Sommar & Vinter i P1 – no comments needed – och P3 Historia som jag ganska nyligen upptäckt som ett mycket bra komplement till mina historiastudier. Varje avsnitt handlar om en historisk person och levandegör historian väldigt bra. Rekommenderar! Och Raseriet rekommenderar jag till alla men speciellt white people, det är vårt jäkla ansvar att bilda oss om rasism.
Lol min “ljudaura” var tydligen “extatisk och lugn”?
Och i år igen, liksom förra året, var min toppartist tydligen Blundetto? Brukar bara sätta på shuffle på Blundetto, så bra bakgrundsmusik speciellt på sommaren med reggae-beatsen.
Annars var det Hov1 hahahaha vem e jag. Och Billie Eilish (framför allt Happier than ever), Daniela Rathana (som jag såg live förra veckan – så jävla bra!!!) och Lil Nas X p.g.a. <3 <3 <3 <3 <3 3
Som vanligt ligger svensk pop i topp, har alltid det som någon av mina topp-genrer (förra året på plats nr 3 dock). Vocal jazz har seglat upp på andra plats (förra året var det min tredje populäraste). “Visor” vet jag inte var det kommer ifrån – vilken musik lyssnar jag på som klassas som visor…? Har aldrig haft den genren. “Neoklassiskt” är nytt också, men antar att det handlar om alla instrumentella piano-listor jag har. “Downtempo” är nytt också, vad betyder ens det?
Topplåten var alltså Live and die, och sedan kom Revolution – båda från Young Royals. Säger ju en del om hur besatt jag var/är :))))))) Därefter hittar vi då Barn av vår tid med Hov1. Den gick på repeat framför allt i somras, gillar texten skarpt. Och Jonny Boy som sagt, som jag hörde i filmen And then we danced som jag såg i slutet av förra året med Mim och blev kär. Underbar låt. Soundtrack:et till förra vintern helt klart. Och så Gamora, ännu en Hov1-låt, ft Einár.
Tips nr 1: Kort-dokumentären Våra barn dör som finns på SVT play just nu. Blev berörd, och grät. Vart fan är samhället på väg egentligen.
Tips nr 2. Från det ena till det andra. Lil Nas X har släppt ny musik, och när en elev upplyste mig om att han var gay gick jag direkt in på YouTube och det visade sig att han har släppt helt fantastiska och extremt queer musikvideos. So much gay eyecandy, och så himla queert!? Vad sägs om att djävulen himself får en lapdance av Lil Nas X i MONTERO (Call me by your name) – för övrigt en tydlig referens till den sensuella filmen med samma namn – att Lil Nas X är gravid och föder (!!!) i promotion-videon för albumet, och flera andra queera (och heta!!) scener i bl.a. THAT’S WHAT I WANT och INDUSTRY BABY. Mina favoriter är dock de låtar som inte har några musikvideos, d.v.s. VOID, LIFE AFTER SALEM och TALES OF DOMINICA. Lil Nas X verkar också vara så himla rolig och härlig person för övrigt!? Och trollig hahaha. Blev lurad av denna videon.
Tips nr 3, när vi ändå är inne på musik. Hov1 har också släppt nytt album album, och från det har Barn av vår tid rullat varm på min Spotify sen i somras. Gillar även Gamora ft Einár (although när jag såg det här klippet kände jag lite dålig eftersmak haha), Tjuvheder och Räkna dagar.
Tips nr 3, när vi ändå är inne på musik. Hov1 har också släppt nytt album album, och från det har Barn av vår tid rullat varm på min Spotify sen i somras. Gillar även Gamora ft Einár (although när jag såg det här klippet kände jag lite dålig eftersmak haha), Tjuvheder och Räkna dagar.
Låt mig förklara en sak, du har så bra ideal När alla kollar är du fenomenal Behandlar vännen ifrån orten som en accessoar Och sjunger n-ordet på festen när du festar privat De gillar ketamin och kokain och massa tjack Har ADHD men de kallar det för superkraft De talar ut om det och plötsligt får de bokkontrakt Det måste vara svårt att kriga för va relevant
Jag växte upp med Tjorven, Båtsman och Grankvist Därför jag drömde om en tjej som hette Malin Jag har varit ätstörd, tränat som en galning Därför som jag vet hur jobbigt det kan va med maten Haft så mycket ångest att jag velat dö Tackar medicin att jag lever som jag gör
Tips nr 4: Gina Dirawis Live and die. Jag hörde den när jag såg Young Royals i somras och var blown away. Multitalang den där Gina. Så jävla episk låt som jag lyssnat på over and over and over again. “Thought if we, Were free, For a night, We’d make it right”. När man lyssnar på den tillsammans med scenen då Wilhelm och Simon äntligen får varandra, och sen vet hur serien slutar…. Gosh, my heart. Shuttering to pieces.
Tips nr 5: Vi fortsätter på ny musik-spåret. Och ingen har väl missat men Billie Eilish har också släppt ny musik. Happier than ever är episk.
Tips nr 6: Har börjat lyssna på podden “Singelrådet” som är så himla bra. Ett avsnitt de hade nyligen gästades av ingen mindre än Ninja Thyberg som regisserat Pleasure, och jag var blown away över Ninjas intellekt? Hon sa så himla många kloka saker, var så nyanserad och analytisk och självklart köpte jag biljetter till filmen som jag och Olivia ska gå och se på måndag. Rekommenderar därför detta avsnitt (och flera andra) starkt, liksom att gå och se Pleasure på bio.
Tips nr 7: Non-violent communication (NVC). Har lärt mig detta konflikthanterings-verktyg i min socialpsykologikurs och det är så himla bra bara?
Jamen det var väl allt för nu tror jag…? Trevlig lördag alla!
Sedan i juli har jag varit som besatt av Netflix nya original-serie Young Royals. Jag älskade den. Jag vet inte riktigt varför, men den kändes så jävla mycket bara? När jag började titta såg jag tre avsnitt på raken, och följande dag resterande tre. Detta var i juli när serien släpptes, och jag har sedan dess hunnit se om hela serien ett flertal gånger (tror jag är uppe i fem nu, och då räknar jag inte alla behind the scenes-klipp, TikTok-videos och annat material som läggs upp i en strid ström på sociala medier haha). Har även -håll i er nu – skaffat Instagram igen endast för att kunna följa the main actors Edvin Ryding och Omar Rudberg samt regissör Rojda Sekersöz och screenwriter Lisa Ambjörn (och sen råkade jag kanske lägga till några fler konton när jag ändå höll på…. la ju ner instagram för länge sen för det tog för mycket tid, jag fick bara bekräftelse för mina snygg-bilder och dessutom fyllde jag ett megatech-företags fickor med pengar. Bryr mig tydligen inte om detta längre hahaha vem e jag?) Ahja nog om instagram och nu till Young Royals a.k.a. det bästa som hänt på Netflix. Vad handlar serien om då?
Huvudpersonen i serien är prins Wilhelm, spelad av Edvin Ryding (som man bland annat sett tidigare som Fröken Frimans adoptivson i Svt:s Fröken Frimans krig och i Josephine Bonebuschs aktuella Svt-serie Älska Mig), som hamnat i blåsväder efter en blöt utekväll. Nu sätts han (mot sin vilja) på Hillerska internatskola för att “om han inte kan undvika sådana situationer så får man se till att de inte kan uppstå” som drottningen (spelad av Perniella August) uttrycker det. På Hillerska, bland de andra rikemansbarnen, är Wilhelm uppskattad och alla vill hänga med kungligheten, men Wilhelm är obekväm och olycklig i sin kungliga roll. Ganska snabbt får Wilhelm dock upp ögonen för arbetarklassgrabben Simon (som tidigare The FO&O-medlemmen Omar Rudberg skådespel-debuterar som). Simon, som kallas för “sossen” av Wilhelms pompöse syssling August (Malte Gårdinger) som också går på skolan, är en så kallad “extern” och går tillsammans med sin syster Sara (Frida Argento) på Hillerska genom stipendium. Och ja, även om Simon till en början är mycket skeptisk till monarkin så slår det gnistor om Simon och Wilhelm. 🙂
Young Royals är i klass med SKAM (speciellt säsong tre) i det att man lyckats casta otroliga skåespelare, inte för att vara så unga utan trots att de är så unga. Edvin Ryding är ju gammal i gemet men många av de andra är debutanter, inklusive supporting head actor Omar Rudberg, och alla gör det så jävla bra. Dessutom är regin (Rojda Sekersöz, som t.ex. tidigare gjort Dröm Vidare) galant, och tillsammans med manusskript-författaren Lisa Ambjörn (just nu Svt-aktuell med serien Sjukt) har hon gjort Young Royals till ett mästerverk.
Det är relaterbart, och det känns så jävla mycket. Även om det inte är många som kan känna igen sig i att vara adlig och gå på en pretto internatskola, så kan alla känna igen sig i de känslor och situationer en tonåring tampas med. Ångest, viljan att passa in och bara vara som alla andra, hur sociala medier är en självklar del av handlingen, acnen (tonåringar får faktiskt, till skillnad från många amerikanska tv-serier där high school-ungdomar spelas av 25-åringar, får se ut som tonåringar gör), åtråhet, osäkerhet, den första kärleken. För det är framför allt det som Young Royals har: young loooooooooove och allt vad det innebär: trånande blickar, stulna kyssar, trevande beröringar, heartache and agony. Och en hel del eye candy. Speciellt Omar Rudberg som spelar Simon, omg omg omg omg så het? Tror det är hans androgynitet (som privatperson framför allt). Han skådespelardebuterar som sagt och hans porträtt av Simon är riktigt träffsäkert. Jag älskar också att [SPOILER ALERT] Simon, som som sagt är arbetarklass och dessutom latino, får vara den som är stark, vet vem han är och har vetat det sen länge.
Bäst är dock Edvin Rydberg som den unge prins Wilhelm av Sverige. Hur han levandegör Wilhelms inre frustration och ilska över maktlösheten över sitt eget liv, men samtidigt ger honom ömhet och känslighet.
I produktionen har intimitetskoordinatorn Sara Arrhusius varit involverad. Hon säger att “man förväntar sig inte att en skådespelare ska hoppa från ett tak utan repetition eller säkerhetslina. Då kan man inte heller förvänta sig att de ska ställa sig nakna framför kameran eller kyssa en kollega utan repetition och säkerhetstänk”. Så himla bra grej!? Och scenerna är så otroligt skickligt gjorda med fantastiskt skådespeleri – och med mycket jobb med säkerhet och samtycke bakom vilket ju är extra viktigt när skådespelarna är såpass unga. (Och heta, just sayin’).
Ååååh, Young Royals kändes så mycket. [SPOILER ALERT]. Jag älskar att ingen någonsin behövde komma ut. Att problemet för Wilhelm inte var att han gillade en kille, utan att han är kunglig. Kronprins till och med. Älskade alla skådespelare och deras insatser, även birollerna som legendariska Maddie (Nathali Varli) och Felice (Nikita Ugglas) med så höga krav på sig själv. Älskade att den populäraste tjejen inte är vit och smal. Älskade allt det relaterbara. Älskade att serien var gay. Älskade, trots att det var så jävla sorgligt, slutet. Det kommer ju definitivt bli en fortsättning, det fattar man ju.
Och nu, innan jag avslutar, lite ögongodis på Omar Rudberg:
Jag skrev en dikt om Afghanistan igår, efter att ha sett nyheterna. Den heter A new pair of shoes (Afghanistan). 16/8-2021
A new pair of shoes Nothing to lose I don’t need them but I want them They would need them but cannot have them I decided not to buy They decided they’d rather die Falling from an airplane I just want to cry
Because what are new shoes When your country is bleeding They have nothing to lose But the hope of fleeing Twenty years of progress Shuttered in one breath Europe is a fortress Afghanistan is death
What are new shoes When revolutionaries are under attack? When one step forward Meant a thousand leaps back When the talibans are hunting down Every critical voice When clinging to an airplane Was their only choice
Jag har läst Utrota varenda jävel av Sven Lindqvist (1992), i nyutgåva från 2020 med förord av Athena Farrokhzad som skriver att boken “vägrar välja mellan genrer” och utgör ett viktigt verk i den postkoloniala litteraturen. Bokens grundtes är att Nazitysklands förintelse av judar i Europa inte är unik, utan ett kulminerande av Europas sedan länge rotade rasism och imperialism, med början i den spanska invaderingen av Kanarieöarna på 1400-talet (Lindqvist, 2020). Faktum är att Europas kolonisering “uppvisar många exempel på total utrotning av hela folk” (Lindqvist, 2020, s.221). Auschwitz var därför, enligt Lindqvist (2020, s.224) “den moderna, industriella tillämpningen av en förintelse, på vilken de europeiska världsherravälden sedan länge vilade”.
Lindqvist menar alltså att den europeiska imperialismens massmord på tasmanier, Nordamerikas ursprungsbefolkning, hereros i nuvarande Namibia, maorifolket på Nya Zeeland och otaliga andra folkgrupper, är tidiga exempel på folkmord som på 1900-talet sedan tillämpades på ett mer industrialiserat sätt i Europa. Tesen står i kontrast till FN:s folkmordskonvention från 1948 som definierar folkmord som gärningar förövade “i avsikt att helt eller delvis förinta en nationell, etnisk, rasmässigt bestämd eller religiös grupp såsom sådan”, och alltså förbehåller termen endast för några få av 1900-talets folkmord. I återståendet av denna text kommer jag att diskutera vad det finns för argument för Lindqvists tes, samt implikationerna.
Lindqvists grundargument är att Europa vilar på imperialismen, vilken är intimt förknippad med folkmord, eller på att “utrota varenda jävel”. Vid Andra Världskrigets början var själva Europas luft redan “genomträngd av övertygelsen att imperialismen är en biologiskt nödvändig process som enligt naturens lagar leder till de lägre rasernas ofrånkomliga förintelse” sedan flera hundra år (Lindqvist, 2020, s.200). Européerna var historiskt ett utrotande folk, och Hitler gav bara detta utrotande “sin högst personliga tillämpning” (Lindqvist, 2020, s.200). Utrotandet av judar blev dock praktiskt möjligt först genom att angripa Polen och Ryssland (dit majoriteten judar hade flytt eller fördrivits) ‒ d.v.s. en imperialistisk expansion precis som vid folkmorden i Europas kolonier (Lindqvist, 2020).
Argumentet implicerar att Förintelsen på inga sätt är unik, och att FN:s folkmordsdefinition är för snäv, eftersom den inte erkänner imperialismens massutrotningar som folkmord vilket Lindqvist (2020) anser dem vara. Detta opponerar mot de som anser att förintelsen av judar saknar motstycke, exempelvis Dawidowicz (1981, s.56) som otvivelaktigt fastslår att “Förintelsen var unik i fråga om intention, omfattning och resultat”. Även Naimark (2010, s.123), som argumenterar för att Stalins utrotning av kulaks och andra “klassfiender” skall räknas som folkmord, anser Förintelsen vara det mest extrema fallet av folkmord, med tanke på det industriella och teknologiska sätt på vilket utrotningen skedde, judarnas fullständiga hjälplöshet och nazismens ras-utopi. Lindqvist (2020) och Dawidowicz (1981) står på varsin sida i diskussionen kring Förintelsens unicitet, vilken utgör en livlig debatt inom fältet (Rubinstein, 2004).
Även om man accepterar FN:s definition finns det skäl att klassa imperialismens folkmord som just sådana. Ett andra argument Lindqvist (2020) framför, är att de grupper som enligt FN:s folkmordskonvention från 1948 kan utsättas för folkmord, d.v.s. nationella, etniska, rasmässigt bestämda och/eller religiösa, faktiskt har utrotats “såsom sådana” även före 1900-talets början, nämligen i imperialismens namn. Förintelsen är unik i Europa, skriver Lindqvist (2020, s.221), eftersom det judiska folket skulle utrotas i sin helhet, men “den västerländska expansionens historia i andra världsdelar (…) uppvisar [också] många exempel på total utrotning av hela folk”. Ett tydligt exempel är tasmanierna som utrotades ned till sista människa (den sista dog 1876) till följd av den brutala brittiska kolonialismen (Lindqvist, 2020). Detta exempel innebär att FN:s definition av folkmord är för snäv eftersom den “missat” de folkmord som enligt Lindqvist (2020) förövades i den europeiska imperialismens namn.
Grundläggande för FN-konventionen om folkmord från 1948 är intentionen, d.v.s. att det skall finnas ett uppsåt att “helt eller delvis förinta en nationell, etnisk, rasmässigt bestämd eller religiös grupp såsom sådan”. Men vad räknas egentligen som uppsåt? Hur explicit måste en intention vara för att räknas som sådan? Enligt Karlsson (2012, s.105) är det omöjligt att hitta explicit uttalade intentioner: “sådana existerar knappast i fråga om något folkmord, om man är ute efter ett undertecknat dokument som innehåller en direkt avsiktsförklaring att massmörda en specifik religiös eller etnisk kategori människor enbart för att de tillhör denna kategori”. Karlsson (2012, s.114) skriver vidare att intention kan, “om än inte utifrån FN:s folkmordskonvention och internationell lag, ta sig indirekta uttryck” (min kursivering).
Karlsson (2012) menar alltså, till skillnad från FN-konventionen, att ett uppsåt kan vara implicit: likgiltighet inför lidande, att förövarna kunde ha stoppat folkmordet men avstod, planmässig systematik och successiv upptrappning. Utifrån detta, kan en europeiskt förd politik i kolonierna, vilken inte passade ursprungsbefolkningen, då räknas som intentionell? Det skulle innebära att FN-konventionens krav på uppsåt bör tonas ned, eller åtminstone att implicita intentioner godkändes. För även om imperialismens syfte inte nödvändigtvis var utrotning per se, utan expansion, var metoderna för denna expansion många gånger brutala, allt legitimerat med “de lägre rasernas” underlägsenhet (Lindqvist, 2020).
Det kan hävdas att kolonisatörerna och européerna där hemma uppvisade flera av Karlsson (2012) definierade exempel på implicit intention: likgiltighet inför lidande, möjlighet att stoppa folkmord men inte göra det, samt ‒ åtminstone i vissa fall såsom i Kongo på 1880-talet då efterfrågan på gummi som fanns där mångdubblades och resulterade i en brutalisering av regimen (Lindqvist, 2020, s.47) ‒ planmässig systematik och successiv upptrappning av våldet. Vidare argumenterar Naimark (2010, s.47) att Stalins regim i praktiken gav ett “tyst medgivande” (connivance) till exempelvis den ukrainska hungersnöden genom en politik som ofrånkomligen resulterade i miljoner människors död, vilket, trots bristen på dokumentation som visar uppsåt, därför av många anses som ett folkmord. Även Europa gav enligt Lindqvist (2020, s.238) sitt tysta medgivande: “I praktiken handlade hela Europa efter maximen ‘exterminate all the brutes’. Alla förnekade det förstås, officiellt. Men alla visste det, man och man emellan”.
Sammanfattningsvis finns det för Lindqvists tes, d.v.s. att Förintelsen inte var unik i sitt slag utan “bara” en mer industrialiserad kulminering av de folkmord som redan förövats i imperialismens namn, flera argument. Många ursprungsfolk hade redan innan Hitler totalt förintats “såsom sådant”, där tasmanierna är ett exempel. Det finns från kolonialstaterna visserligen inte något nedtecknat uppsåt att förinta hereros, maorier, aboriginer, siouxer och andra folkgrupper ‒ men sådana explicita dokument saknas i princip alltid. Vidare är “intention” en svårdefinierad term ‒ kan ett tyst medgivande eller ett implicit uppsåt i form av exempelvis likgiltighet inför lidande eller en i praktiken våldsam politik räknas som intention? Slutligen skulle många anse att det finns skäl att tona ned eller kanske t.o.m. ta bort FN-konventionens krav på intention eftersom många av FN ej erkända folkmord saknar just det.
Källor
Dawidowicz, L. S. (1981). The Holocaust Was Unique in Intent, Scope and Effect. Center Magazine, 14(4), 56-64.
En (snart) trettioårig person med (snart) tjugo års (!) bloggkarriär, som nuförtiden mest upprätthåller bloggandet för min egen nostalgis skull, men du är förstås välkommen att hänga på. Skriver mest om kultur jag konsumerar, men även om min vardag, politik och annat smått och gott. Borgerliga intressen – god mat och vin, vackra tavlor, klassisk litteratur och dyra sporter – med hjärtat på rätt ställe (d.v.s. vänster).
Utöver alla tusentals sidor med kurslitteratur jag läser har jag även läst ut två böcker i år (och är på god väg med två andra – jag läser ju minst fem böcker parallellt hehe): Klubben och A feast for crows. Yes det är högt och lågt här (:
Klubben – MatildaVoss Gustavsson (2019)
Popp hade lånat mig Klubben för länge sedan, och den har legat på mitt nattygsbord i väntan på att bli läst. Men som alltid har jag hundra andra böcker jag håller på med samtidigt (eller åtminstone fyra andra) så den har fått vara liggande. Men när jag reste till Amsterdam tänkte jag att jag behöver en lätt bok (alltså rent viktmässigt) då alla de andra jag läser är så tjocka, och en bok som är lättläst (alltså som man vill fortsätta läsa) för att döda tid på långa tåg- och bussresor. Tog således med mig Klubben, en reportagebok av DN-journalisten Matilda Voss Gustavsson från 2019, som handlar om Svenska Akademiens mörkanden av Jean-Claude “Kulturprofilen” Aurnaults sexuella trakasserier och våldtänker. Boken är väldigt meta, för den handlar liksom om hur Voss Gustavsson skriver fram reportaget som så småningom publicerades i DN och blev hennes breakthrough. Om hur hon intervjuar olika kvinnor som utsatts för Arnault, om känslorna alla berättelser framkallar hos henne, om nervositeten inför publiceringen. Det reportage som publicerades anonymiserade Arnault, men här är han fullt synlig, och det finns också en del bakgrundsfakta om honom i boken.
Boken var absolut läsvärd, och lättläst, men den är också ett tydligt tidsdokument som jag redan tycker är lite föråldrad? Alltså inte språket eller hur den är skriven, men bara själva berättelsen. Det var ju redan två år sen nu, och metoo var ännu längre sen. Det känns liksom inte lika aktuellt längre. Vilket är synd, då det ju är en bra bok. Som sagt, absolut läsvärd, men frågan är hur väl den kommer åldras…?
A feast for crows – George R.R. Martin (2005)
A feast for crows är den fjärde delen i den mastodontiskaGame of thrones serien, fast det är den femte boken eftersom den föregående (A storm of swords) är uppdelad i två delar. Liksom sina föregångare är detta en fantastisk fantasy-bok som på ett unikt sätt skriver fram en historia genom sina olika karaktärer. I just A feast of crows får man “bara” följa karaktärerna i och omkring Kings Landing och Dorne, så man får inte veta något om t.ex. Daenerys, John Snow eller Tyrion. Däremot får man följa Cersei i Kings Landing och hennes kamp om att regera och skydda sin son, Jaimie som försöker deala med sin avhuggna hand och kärlek till Cersei, Samwell som är på väg söderut till The Citadel med Grandmaster Aemon, Alayne a.k.a. Sansa Stark som lever undercover uppe i The Vale, o.s.v. Jag tycker en recension tryckt i början av boken summerar Game of thrones superbt:
“Most fantasty writers follow the battle-of-good-and-evil model of their great predecessor, J.R.R. Tolkien. Not Martin. He draws his protagonists from several warring families and shows what’s happening through their eyes, switching with each chapter and telling their stories so compellingly that we root for them all to win – even though if any of them does, it will be a disaster for the others…”
Precis så. Till skillnad från många andra fantasy-serier finns här inga tydliga antagonister: alla karaktärer har både ont och gott i sig och det är det jag gillar. Det är därför det är så intressant att fråga vem som är någons favoritkaraktär, för det skulle kunna vara vem som helst. I serien får man ju aldrig läsa from the point of view of Joffrey Lannister eller Ramsay Bolton, två fruktansvärda karaktärer som bara har ont i sig, så därför gäller detta för böckerna, d.v.s. att man älskar och hatar dom alla.
Googlade för övrigt precis på huruvida näst-nästa bok (jag har nu börjat på den femte, A dance with dragons, som är uppdelad i två böcker och den första täcker över 1000 sidor…..) som heter A winds of winter över huvud taget kommer komma någon gång, men det är still in process sedan tio år tillbaka eller nåt sånt. Hoppas den kommer lagom till att jag läst ut A dance with dragons del 1 & 2 haha.
En (snart) trettioårig person med (snart) tjugo års (!) bloggkarriär, som nuförtiden mest upprätthåller bloggandet för min egen nostalgis skull, men du är förstås välkommen att hänga på. Skriver mest om kultur jag konsumerar, men även om min vardag, politik och annat smått och gott. Borgerliga intressen – god mat och vin, vackra tavlor, klassisk litteratur och dyra sporter – med hjärtat på rätt ställe (d.v.s. vänster).
Utöver alla tusentals sidor med kurslitteratur jag läser har jag även läst ut två böcker i år (och är på god väg med två andra – jag läser ju minst fem böcker parallellt hehe): Klubben och A feast for crows. Yes det är högt och lågt här (:
Klubben – MatildaVoss Gustavsson (2019)
Popp hade lånat mig Klubben för länge sedan, och den har legat på mitt nattygsbord i väntan på att bli läst. Men som alltid har jag hundra andra böcker jag håller på med samtidigt (eller åtminstone fyra andra) så den har fått vara liggande. Men när jag reste till Amsterdam tänkte jag att jag behöver en lätt bok (alltså rent viktmässigt) då alla de andra jag läser är så tjocka, och en bok som är lättläst (alltså som man vill fortsätta läsa) för att döda tid på långa tåg- och bussresor. Tog således med mig Klubben, en reportagebok av DN-journalisten Matilda Voss Gustavsson från 2019, som handlar om Svenska Akademiens mörkanden av Jean-Claude “Kulturprofilen” Aurnaults sexuella trakasserier och våldtänker. Boken är väldigt meta, för den handlar liksom om hur Voss Gustavsson skriver fram reportaget som så småningom publicerades i DN och blev hennes breakthrough. Om hur hon intervjuar olika kvinnor som utsatts för Arnault, om känslorna alla berättelser framkallar hos henne, om nervositeten inför publiceringen. Det reportage som publicerades anonymiserade Arnault, men här är han fullt synlig, och det finns också en del bakgrundsfakta om honom i boken.
Boken var absolut läsvärd, och lättläst, men den är också ett tydligt tidsdokument som jag redan tycker är lite föråldrad? Alltså inte språket eller hur den är skriven, men bara själva berättelsen. Det var ju redan två år sen nu, och metoo var ännu längre sen. Det känns liksom inte lika aktuellt längre. Vilket är synd, då det ju är en bra bok. Som sagt, absolut läsvärd, men frågan är hur väl den kommer åldras…?
A feast for crows – George R.R. Martin (2005)
A feast for crows är den fjärde delen i den mastodontiskaGame of thrones serien, fast det är den femte boken eftersom den föregående (A storm of swords) är uppdelad i två delar. Liksom sina föregångare är detta en fantastisk fantasy-bok som på ett unikt sätt skriver fram en historia genom sina olika karaktärer. I just A feast of crows får man “bara” följa karaktärerna i och omkring Kings Landing och Dorne, så man får inte veta något om t.ex. Daenerys, John Snow eller Tyrion. Däremot får man följa Cersei i Kings Landing och hennes kamp om att regera och skydda sin son, Jaimie som försöker deala med sin avhuggna hand och kärlek till Cersei, Samwell som är på väg söderut till The Citadel med Grandmaster Aemon, Alayne a.k.a. Sansa Stark som lever undercover uppe i The Vale, o.s.v. Jag tycker en recension tryckt i början av boken summerar Game of thrones superbt:
“Most fantasty writers follow the battle-of-good-and-evil model of their great predecessor, J.R.R. Tolkien. Not Martin. He draws his protagonists from several warring families and shows what’s happening through their eyes, switching with each chapter and telling their stories so compellingly that we root for them all to win – even though if any of them does, it will be a disaster for the others…”
Precis så. Till skillnad från många andra fantasy-serier finns här inga tydliga antagonister: alla karaktärer har både ont och gott i sig och det är det jag gillar. Det är därför det är så intressant att fråga vem som är någons favoritkaraktär, för det skulle kunna vara vem som helst. I serien får man ju aldrig läsa from the point of view of Joffrey Lannister eller Ramsay Bolton, två fruktansvärda karaktärer som bara har ont i sig, så därför gäller detta för böckerna, d.v.s. att man älskar och hatar dom alla.
Googlade för övrigt precis på huruvida näst-nästa bok (jag har nu börjat på den femte, A dance with dragons, som är uppdelad i två böcker och den första täcker över 1000 sidor…..) som heter A winds of winter över huvud taget kommer komma någon gång, men det är still in process sedan tio år tillbaka eller nåt sånt. Hoppas den kommer lagom till att jag läst ut A dance with dragons del 1 & 2 haha.
Utöver alla tusentals sidor med kurslitteratur jag läser har jag även läst ut två böcker i år (och är på god väg med två andra – jag läser ju minst fem böcker parallellt hehe): Klubben och A feast for crows. Yes det är högt och lågt här (: Klubben – Matilda Voss Gustavsson (2019) Popp…
Jag hade digitalt pass på Göteborgs filmfestival i år, och jag hann se 8 filmer, d.v.s. i genomsnitt en per dag. Man hade ju kunnat utnyttja det mer, men de visas ju bara 24 h och man ska hinna leva sitt liv också! Hur som helst ett himla trevligt koncept som jag gärna gör om nästa år 🙂 Så tack mami för att du köpte pass åt mig! <3 Här kommer en liten recension av alla filmer jag såg, håll till godo:
Den stora friheten (2021) En oteroooooolig film som jag såg under filmfestivalen. Kreativt filmad med så smart och vackert foto – t.ex. hoppen i tid med hjälp av huvudpersonens vistelser i isoleringscell – och framförallt en gripande historia som berör ända in i hjärteroten. Filmen handlar om Hans, en homosexuell man som suttit i tyskarnas koncentrationsläger under andra världskriget, vilket siffrorna på hans arm vittnar om. När kriget tar slut är han dock långt ifrån fri, eftersom “onaturligt sex” är olagligt enligt paragraf 175. Man får följa Hans under post war-perioden, med nedslag i 1969, 1957 och 1945, och hans återkommande vistelser i fängelset under ett liv kantat av begär, gränslös passion och systematisk ofrihet – den krassa verkligheten som väntade många homosexuella män efter att ha undsluppit Auschwitz. I fängelset möter Hans den till en början mycket homofobiske Viktor, en dömd mördare som blir hans enda stabila relation i livet. Det som börjar som aversion växer långsamt till något som skulle kunna kallas kärlek – eller stor frihet. Som sagt, en fantastisk film. Och en bonus är att Franz Rogowski (som också är med i den tyska filmen Victoria som också är otroligt bra!) är mästerlig som Hans – och dessutom otroligt snygg hehe. Skrev om filmen här. 5 av 5
Lämna inga spår (2021) Ännu ett historiskt drama som jag såg under Göteborgs filmfestival, men som denna gång utspelar sig i Polen på 80-talet (detta är Polens Oscar-bidrag). Det är en minutiöst skildrad sann historia om gynasisten Grzegorz Przemyk som blev mördad av polisen i ett häkte i Warsawa 1983, efter att ha vägrat visa sitt ID. På hans begravning samlades tiotusentals polacker vilket gjorde att världen uppmärksammades på den kommunistiska regimens förtryck och brutalitet. Regimen gör allt för att mörklägga sanningen, och för att inte lämna några spår av det som faktiskt skedde. Berörande film, och fantastiskt skådespeleri, men oj så lång den var – nästan tre timmar. Jag uppskattar dock historiska filmen som man lär sig något och som avtäcker berättelser man inte annars bekantat sig med! En svag 4 av 5 – fyran är svag mest för att den var lite för lång för min smak.
Magisterlekarna (2022) En surrealistisk film där det queera är det straighta, och inga kvinnor verkar existera på internatskolan St Sebastian där maktlekar, begär, sex och hämnd utspelar sig i en paralell verklighet. Här är normerna uppochner och en homoerotisk utopi råder – men gör det den automatiskt fri från hierarkier och maktspel…? Nej, såklart inte. Intressant, och som sagt, smått galen film som påminner som fick mig att tänka på Gerd Brantenbergs Egalias döttrar, men också den gamla Svt-serien Äkta människor. Ändå sevärd, men som sagt, ganska knäpp? Såg på Göteborgs filmfestival. 3,5 av 5
Bonus, ett fint citat ur filmen på frågan “Vad är en vän?” från karaktären Paul (andra från vänster i bilden nedan):
“Man måste våga prata om närhet, och lojalitet, och förvänta sig det och vilja det. Men det innebär ju förstås en massa risker för man gör ju sig sårbar när man utelämnar sig själv till en annan människa sådär. Och det gör alltid ont. Även om man hänger med värsta snälla personen liksom. Alla kommer såra en. Om dom betyder tillräckligt mycket för dig så kommer dom vid nåt tillfälle såra dig. Vid en tidpunkt kanske man är ur synk med varann, och det kan leda till både stora och små katastrofer. Och en vän är helt enkelt en som det är värt att bli sårad av. Att lida för.”
Brighton 4th (2021) Ännu en film jag såg på Göteborgs filmfestival. Det är något så ovanligt som en georgisk film som utspelar sig i New York, närmare bestämt Brighton, ett område i Brooklyn dit många från forna Sovjet-stater söker sig. Filmen handlar om de forne brottmästaren Kakhi som åker till New York för att hälsa på sin son och hjälpa till att reda upp hans skulder. Kakhi gör det som måste göras. Levan Tediashvili gör rollen som Kakhi och var själv sovjetisk olympisk brottare på 70-talet, och amatör (d.v.s. han har aldrig skådespelat förut). Regissören berättade innan filmen att han var tvungen att muta Levan med sushi för att han skulle få göra fler än tre tagningar haha, gulligt. Hur som helst – en vacker socialrealistisk film och ett stycke nutidshistoria med inblick i något man aldrig annars ser, d.v.s. f.d. sovjetiska migranter som försöker överleva och leva i en globaliserad värld. Sevärd, men jag jämför allt med Den stora friheten nu och ingen av de andra filmerna på festivalen har hittills berört mig så mycket som den, så 3,5 av 5.
De oskyldiga (2021) Ojojojoj det här var nog den mest obehagliga film jag sett sen typ… alltid? En psykologisk thriller som var betydligt värre än vad jag trodde den skulle vara. Den utspelar sig i en norsk, skogsnära förort mitt i högsommaren, då asfaltsgårdarna är tomma för att alla är på semester. Men två barn är kvar, och nyinflyttade Ida och hennes autistiska syster Anna börjar hänga med dem. Tillsammans utforskar de fyra gården och det närliggande skogspartiet långt bort från föräldrarnas vakande ögon, och leker med det som verkar vara övernaturliga krafter. Till en början är det just lek, men snart börjar mycket obehagliga saker att hända. Filmens känsla är likadan. Till en början är den visserligen obehaglig, mycket tack vare den stämningsfulla musiken (som alltid i skräckfilmer) och bara det faktum att det handlar om just barn, men allt som filmen går blir den mer och mer jobbig att kolla på. Jag såg den med Erik och han kunde inte kolla klart, och själv var jag tvungen att fast forward:a flera gånger och stänga av ljudet. Men OJ så bra den var. Om den bara hade varit lite mindre läskig hade den varit en F A N T A S T I S K film, nu var den liiiite för läskig för min smak hehe. Men otroligt välgjort, helt fantastiska rollprestationer av dessa fyra barn i blott nioårsåldern, och en gastkramande stämning från första scenen. Trots att det nästan hela tiden är sol och högsommar är obehaget hela tiden runt hörnet, och man undrar som tittare vad det är för mörk kraft som lurar i skuggorna. Filmen fick mig att tänka på den svenska filmen Gräns, som delvis rör sig inom thriller-genren och också innehåller teman som nordisk mystik, övernaturlighet, småkryp och skog. Se den här om du gillar psykologiska thrillers – du kommer älska! Se istället Gräns om du är lite faint-hearted men ändå vill ha lite mörker och mystik i en nordisk setting 😉 4 av 5 (ett poäng försvinner för att den var FÖR läskig för mig!)
Prejudice and Pride: Sweden’s Queer Film History (2021) En odyssé genom svensk queer film historia, med början i Vingarne från 1916 som anses vara världens första queera film!? Eller åtminstone med queera inslag. Ty på den tiden var det ju fortfarande olagligt att vara gay (det slutade det vara 1944, och sjukdomsstämpeln togs bort 1979), så eventuella queera inslag i filmer måste vara subtila. De som fattade, de fattade. Via Ingmar Bergman (t.ex. Ismael i Fanny och Alexander är en väldigt queer karaktär!) och Mai Zetterling och klassikern Fucking Åmål från 1998 (finns ingen som den!!) till And then we danced som är svenskproducerad. Lärde mig massor, t.ex. att Greta Garbo var lesbisk hehe. Fin dokumentär om svensk film ur ett queer perspektiv! 4 av 5
Ur Vingarne från 1916 – arguably världens första queera film
Boiling point (2021) En psykologisk dramathriller i en enda lång tagning, där man kommer riktigt nära personerna som jobbar på en stressig restaurang, där ytan är polerad men där ilska bubblar och stressen sönderdelar bakom kulisserna, bortom restauranggästernas insyn. Stressigt värre när huvudkaraktären kämpar med att hålla ihop det, både i det privata och under själva restaurangkvällen. Gillade att filmen uppmärksammade subtil vardagsrasism utan att det var det filmen handlade om, det fanns bara där i kulissen precis som det gör i verkligheten. Bra film! 4 av 5
Fanny & Alexander (1982) Såg Fanny och Alexander från 1982, och det är faktiskt den första Bergman-filmen jag sett. “Men har du inte sett den!?” utbrast pappa – men när skulle jag ha sett den egentligen? Det är inte som att man har för vana att se gamla klassiska filmer om man inte anstränger sig. Hur som helst såg jag “kort”versionen (d.v.s. den som är tre timmar istället för fem hehe) för det var den som fanns tillgänglig på Drakenfilm, men nu såhär i efterhand ångrar jag det lite, eftersom jag uppenbarligen missade flera scener. T.ex. är scenerna med Ismael, som jag efter att ha sett Fördom och stolthet-dokumentären tyckte var en extra intressant karaktär, nedklippta rejält. När jag har chansen ska jag ta mig an att se hela versionen, för det är det nog värt tycker jag. I alla fall, det som börjar som ett idylliskt julaftonsfirande anno 1907 utvecklar sig snart till ett nästan thrillerliknande psykologiskt drama där det är svårt att skilja på vad som är barnens fantasier, vad som är magi och vad som faktiskt händer på riktigt. Och kanske är det det som är meningen? Jag googlade på tolkningar och recensioner av filmen efteråt och det finns spaltmeter av sådana. Säkert är att jag behöver se den här filmen igen, och då den långa versionen, för att ge den rättvisa och se fler saker jag inte såg första gången. Det var hur som helst roligt att se skådespelare som Pernilla August (som jag senast såg som drottning Kristina i Young Royals!), Stina Ekblad, Börje Ahlstedt (som jag ju mest känner som Ronjas pappa Mattis hehe) och Allan Edvall som unga (nåja – Allan Edvall var väl inte direkt ung hehe), med vetskapen att åtminstone Pernilla August fick sitt genombrott med denna film. Av mig får filmen 4 av 5, kanske för att jag som sagt jämfört allt med Den stora friheten nu och den berörde mig djupare, men också med brasklappen att jag ju inte såg hela – och att jag måste göra det!
Jag hade digitalt pass på Göteborgs filmfestival i år, och jag hann se 8 filmer, d.v.s. i genomsnitt en per dag. Man hade ju kunnat utnyttja det mer, men de visas ju bara 24 h och man ska hinna leva sitt liv också! Hur som helst ett himla trevligt koncept som jag gärna gör om…
Jag har också listat alla böcker jag läste 2021 (vilket blev en hel del – både romaner och på slutet mest facklitteratur). Så here we go, en compilation av de böcker jag läste färdigt (jag började t.ex. på två romaner på slutet av året som kommer få komma med på 2022 års lista istället).
Call me by your name – André Aciman (2017). Har skrivit om i detta inlägg. En otroligt vacker bok om Elio, sjuttonåringen som blir blixtförälskad i sin pappas några år äldre amerikanske doktorand som spenderar en sommar på 80-talet hos dem i deras hus i Italien. Det är sensuellt, det är sexigt, och det är otroligt vackert. Mycket läsvärd!
Samlade verk – Lydia Sandgren (2020).Har skrivit om i detta inlägg. Det var länge sedan jag läste en sån här tegelsten, som var en roman med deckarinslag, då den kretsar kring mysteriet med Martins frus oförklarliga försvinnande för tjugo år sedan, då barnen var små. Sedan dess har han inte hört av henne, men livet rullar på. Göteborgsbeskrivningarna är romantiserade men ickedestomindre härliga att dyka ned i, man blir sugen på att vara akademiker när man läser, och jag tror att både tjugo-nånting och femtio-nånting kan relatera till den här boken, med tanke på att dess huvudpersoner är just tjugo-nånting och femtio-nånting. Det finns en anledning att den vann Augustpriset. Mycket läsvärd!
On Earth we’re briefly gorgeous – Ocean Vuong (2020). Har skrivit om i detta inlägg. En vackert skriven bok om våld, klass, rasism och sexualitet. Läsvärd, men stundtals något svår att följa med i.
GoT-serien – George R.R. Martin. Jag gick och köpte alla böcker second hand och fastän jag läst dem påbörjade jag dem om igen. Det är så avslappnande att läsa något man redan läst och vet bra! För tillfället är det min frukost-lektyr (har hunnit fram till sjätte boken). De böcker jag läste under 2021 var alltså A game of thrones (1996); A clash of kings (1998); A storm of swords 1 (2000) samt A storm of swords 2 (2000). Tyvärr kommer jag väl hinna läsa ut de existerande böckerna (d.v.s. A feast for crows som jag håller på med nu, och A dance with dragons 1 och 2) innan de planerade två uppföljarna hinner komma ut (de har ju varit planerade ett tag om man säger så, haha, eftersom A dance with dragons kom ut 2011.
Sen for jag hem – Karin Smirnoff (2020). Skrev om här. Tredje och sista boken i trilogin om Jaana Kippo. Den här boken handlar lite mer om Jaanas tidigare liv i Stockholm, men fortfarande är den fylld av mörker och misär, arga gubbar, avlägsen landsbygd och våldsamma män. Och liksom tidigare är språket något alldeles särskilt. Läs!!
Chockdoktrinen – Katastrofkapitalismens genombrott – Naomi Klein (2007). Skrev om här. En 700 sidor lång fackboks-tegelsten, vars tes är att de neoliberala marknadsfrämjande policies (à fria marknadsvurmaren a.k.a. Milton Friedman) som drivits igenom i många länder från 70-talet fram till idag – från Chile till Kina till Polen till Sydafrika – har gjorts så genom medvetna “chockterapi-strategier” som Klein kallar det.. D.v.s. att man har exploaterat och utnyttjat (och i vissa fall till och med provocerat fram) chocker och kriser för att införa kontroversiella ekonomiska policies. Boken handlar om att argumentera för och bevisa denna tes, med ett gediget research-arbete. Tung att läsa p.g.a. obvious reasons, men mycket läsvärd ändå!
De vuxnas lögnaktiga liv – Elena Ferrante (2020). Skrev om här. Boken utspelar sig i Neapel, i de finare kvarteren där tolvåriga Giovanna bor med sina intellektuella föräldrar i en fin lägenhet där olika universitetslektorer och professorer kommer på middag för att diskutera sina senaste publiceringar, marxism och politik. En dag råkar hon höra sin pappa säga att hon är ful och liknar sin faster, som är paria i familjen. Detta blir startpunkten på en familjekris, och Giovannas resa från villkorslöst älskat och bekymmerslöst barn till trasslig tonåring som gläntar på de vuxnas lögnaktiga värld. Jag tyckte om boken, det är roligt att läsa om Italien och Neapel och Ferrante skriver vackert om fula saker. Det är kanske inte den allra bästa bok jag någonsin läst, men absolut läsvärd och när jag väl kom in i den ville jag inte sluta läsa.
Girl, woman, other – Bernardine Evaristo (2019). Skrev om här. Boken är skriven på ett väldigt poetiskt sätt, med väldigt få skiljetecken och effektfulla radbrytningar som ger texten ett slags romantisk touch och rytm. Varje kapitel handlar om en ny karaktär, som oftast introduceras i slutet av föregående kapitel. Ju längre man läser, ju mer utvecklas det lilla universum där alla karaktärer på ett eller annat sätt befinner sig, mer eller mindre connect:ade med varandra genom tid och rum. Nästan alla tolv karaktärer delar erfarenheten att vara en woman of colour – men det är också den enda erfarenheten många av dem delar – och det är kring det som boken kretsar. En mycket läsvärd bok.
Ordinary men – Christoffer R. Browning (1992). Skrev om här. Ännu en fackbok (det blev fler såna under andra halvan av året). Boken är en analys avåtalshandlingarna mot polisbataljon 101, en bataljon inom Nazitysklands ordningspolis, och tesen är helt enkelt att den bestod av just helt “vanliga människor”. D.v.s. människans kapacitet till besinningslöst våld. Mycket intressant bok (om än tung).
Stalin’s Genocides – Naimark (2010). Ännu en fackbok, skrev om här. Naimarks case i boken är att alla de människor som dog under Stalins regim på 1930-talet bör räknas som ett folkmord (trots att det inte passar in i Folkmordskonventionen). Naimark utreder bland annat kollektiviseringen av mark samt dekulakiseringen ‒ handlingar motiverade som nödvändig finansiering av industrialiseringen ‒ som politiska åtgärder som orsakade massmord. Naimark anser att likheterna mellan Stalins och naziregimens mord är så pass många att de gör dem båda genocida i sin essens: båda hade en karismatisk ledare, diktatur, ideologiska motiveringar samt “prometeiska” transformativa strävanden, vilket ledde till massmord. Detta står som sagt i kontrast till FN:s definition av folkmord. Ett intressant bidrag till diskussionen om vad som egentligen ska räknas som ett folkmord.
De som är oskyldiga idag kan bli skyldiga imorgon – Karlsson (2012). Skrev om här. Boken är en analys av folkmordet i Armenien, utifrån frågan huruvidadet fanns en intention bakom det (en av kriterierna för att det skall räknas som folkmord enligt FN:s konvention). Boken går igenom kronologin men analyserar också efterbörden av folkmordet, t.ex. hur Turkiets officiella hållning ser ut idag (enligt dom skedde det inte över huvud taget). Jag lärde mig mycket av boken, eftersom jag inte visste att folkmordet ens ägt rum. Ytterligare ett intressant bidrag till diskussionen om vad som egentligen ska räknas som ett folkmord. Ni börjar kanske se ett mönster – jag läste en historiakurs om folkmord i somras. Happy times!
Utrota varenda jävel – Sven Lindqvist (1992). Skrev om här. Ett viktigt verk i den postkoloniala litteraturen, som rör sig någonstans mellan poesi och fackbok. Bokens grundtes är att Nazitysklands förintelse av judar i Europa inte är unik, utan ett kulminerande av Europas sedan länge rotade rasism och imperialism, med början i den spanska invaderingen av Kanarieöarna på 1400-talet. Mycket välskriven och intressant, och inte så tungt skriven som en “vanlig” fackbok (dock ett som ni förstår väldigt tungt ämne).
Ingenbarnsland – Eija Hetekivi Olsson (2015). Svensk socialrealism. Det är 80-tal och man får följa bokens huvudperson Miira, vars föräldrar är finska invandrare, som bor i en förort till Göteborg tillsammans med andra finnar. De har inte mycket pengar, och det är ganska mycket misär, men Miira tampas med life på sitt eget sätt. Slogs av att boken var ganska… äcklig? Emellanåt. Alltså som att inget lämnas åt fantasin när det gäller typ folks äckligheter som att prutta och rapa, haha. Läste boken för att samhällsettorna jag VFU:ade hos i sociologin skulle förklara huvudpersonens öde utifrån någon av de teorier som de fått till sig under undervisningen (marxism, genus och Bourdieus kapitalteori). Mycket bra bok för ändamålet! Boken var helt OK – tror den är bra att läsa för blonda Polhemsbarn idag, uppvuxna i typ Billdal och som är rädda för att ta spårvagnen åt Nordost, för att få en förståelse i hur rasism och samhällets ojämlikhet såg ut, och fortfarande ser ut idag, fast med andra människor än finnar.
Martin Mutumba – äkta hela vägen – Martin Mutumba & Erik Niva (2020). Hahaha den här boken hade jag ALDRIG läst självmant, men liksom den föregående ingick den i elevernas kurslitteratur så jag var tvungen att få lite koll. Mycket bra för ändamålet att analysera huvudpersonens öde utifrån sociologiska teorier om klass, kön och “ras”, men själva boken är enligt mig inte mycket att ha. 🙂 Men det klart, om man inte har någon läsvana och gillar fotboll kan väl den absolut vara intressant, men inte för någon som är van att läsa och som inte gillar fotboll hahaha. Men jag tog mig igenom den i alla fall.
Det sociala livet i skolan – Thornberg (2020) Ja den här låter ju ganska tråkig och den gjorde inte särskilt stort intryck, även om jag läste från pärm till pärm i min socialpsykologi-kurs i höstas. Handlar bl.a. om mobbning och konflikter och tar upp olika teorier om varför mobbning sker och vad man kan göra åt det.
Lärande bedömning – Anders Jönsson (2020) Den här boken däremot! OJ så bra den var!!!! Också en fackbok (det blev många sådana på slutet av året) som jag läste i min bedömnings-kurs och jag har haft SÅ stor behållning av denna. Dels tar den upp intressant fakta och teori kring bedömning generellt, men framförallt ger den också en konkreta verktyg och strategier kring hur man skall ta sig an bedömning och betygsättning, som ju är en stor del av en lärares yrke. Framför allt varför och hur man använder analytiska bedömningsmatriser har jag verkligen tagit till mig sedan jag läste boken. Rekommenderar starkt till alla lärarstudenter och yrkesaktiva lärare! Skrev om här.
Konflikthantering i professionellt ledarskap – Hakvoort & Friberg (2020) Den här boken är ytterligare en fackbok som jag läste inom kursen socialpsykologi. Det är en antologi så jag tyckte olika kapitel var olika intressanta, men det jag verkligen tar med mig från den här boken är konflikthanteringsverktyg, och då speciellt Non Violent Communication (NVC). Jag hade läst om verktyget tidigare, men här lärde jag mig det verkligen och har också tillämpat det i diverse vardagssituationer sedan dess (framför allt i relationer) – och det funkar verkligen!
Specialpedagogik och funktionsvariationer – Jacobsson & Nilsson (2018) Det här är en fackbok om olika funktionsvariationer och hur man skall bemöta elever med det i vardagen som lärare. Gjorde inget stort intryck, kanske mycket för att jag upplevde att boken var riktad mycket till pedagoger för yngre barn? Det var ofta jag tänkte att “jaha, och hur är detta användbart för oss som ska bli gymnasielärare?”.
Perspektiv på specialpedagogik – Claes Nilholm (2020) Den HÄR boken däremot! Såååå intressant. En av de bästa böckerna jag läst hittills under KPU:n, along with Lärande Bedömning av Anders Jönsson jag skrev om ovan. En mycket pedagogiskt skriven bok (surprise – men alla pedagogiska böcker är inte pedagogiskt skrivna!) och olika teoretiska perspektiv på specialpedagogik, d.v.s. vad problemet är och vem/vad som anses vara bärare av problemet, och i sin tur hur det i såfall skall tacklas. Boken tar upp tre perspektiv: det kategoriska/medicinska/kompensatoriska som kommer från en psykologisk/medicinsk tradition och ser problemet ligga hos individen, och därmed är det individen som ska kompenseras för sina brister. Det kritiska perspektivet som kommer från en sociologisk tradition och ser problemet ligga i strukturen, t.ex. hur samhället och skolan är ordnade, därmed är det dessa strukturer som skall ändras så att alla oavsett diagnos kan bli inkluderade (inkludering är alltså ett nyckelord). Och så det tredje s.k. dilemmaperspektivet, som är mer pragmatisk och till skillnad från de båda andra inte ser en självklar lösning utan erkänner att det inom specialpedagogik alltid kommer finnas olösliga dilemman som man helt enkelt måste hantera, d.v.s. välja vad man vill betona. Lärde mig supermycket av denna bok och tyckte den var så intressant att läsa.
Inkludering och måluppfyllelse – att nå framgång med alla elever – Bengt Persson & Elisabeth Persson (2012) En fackbok om en fallstudie av en skola som på kort tid fick ner antalet elever som gick ut med ofullständiga betyg genom ett inkluderande och pragmatiskt arbetssätt. Ändå intressant för att vara en fackbok men inget man skulle läsa utanför pedagogiksfären.
Problemskapande beteende vid utvecklingsmässiga funktionshinder – Bo Hejlskov Elvén (2018) En bok om hur man rent konkret skall hantera elever med “problemskapande beteende”, d.v.s. beteende som skapar problem för andra, vilket författaren noggrant betonar inte nödvändigtvis betyder att personen har problem – det är snarare omgivningen som har problem med personens beteende. Helt okej bok som gav en lite insikter, men återigen upplevde jag att den inte var så användbar för mig som gymnasielärare.
Under slutet av 2021 började jag också läsa Jane Eyrie men har inte hunnit klart, så den fortsätter in på 2022, och samma med nästa bok i GoT-serien som jag också läser parallellt och fortsätter med in på 2022. Dessutom har jag läst en massa artiklar och delar av andra böcker som kurslitteratur, d.v.s. inte pärm till pärm, men de får inte komma med på den här listan. 🙂
Jag har också listat alla böcker jag läste 2021 (vilket blev en hel del – både romaner och på slutet mest facklitteratur). Så here we go, en compilation av de böcker jag läste färdigt (jag började t.ex. på två romaner på slutet av året som kommer få komma med på 2022 års lista istället). Call…
Jag och Ronja såg filmen “Den stora friheten” (Große freiheit) igår på Göteborgs filmfestival och ojojojoj vad bra den var. Fem av fem. Blev så berörd. Så otroligt fint filmad med så smart och vackert foto – t.ex. hoppen i tid med hjälp av huvudpersonens vistelser i isoleringscell – och framförallt en gripande historia som berör ända in i hjärteroten. Filmen handlar om Hans, en homosexuell man som suttit i tyskarnas koncentrationsläger under andra världskriget, vilket siffrorna på hans arm vittnar om. När kriget tar slut är han dock långt ifrån fri, eftersom “onaturligt sex” är olagligt enligt paragraf 175. Man får följa Hans under post war-perioden, med nedslag i 1969, 1957 och 1945, och hans återkommande vistelser i fängelset under ett liv kantat av begär, gränslös passion och systematisk ofrihet. I fängelset möter han den till en början mycket homofobiske Viktor, en dömd mördare som blir hans enda stabila relation i livet. Det som börjar som aversion växer långsamt till något som skulle kunna kallas kärlek – eller stor frihet. Som sagt, en fantastisk film. Och en bonus är att Franz Rogowski (som också är med i den tyska filmen Victoria som också är otroligt bra!) är mästerlig som Hans – och dessutom otroligt snygg hehe.
[…] är otroligt bra!) är mästerlig som Hans – och dessutom otroligt snygg hehe. Skrev om filmen här. 5 av […]
Jag och Ronja såg filmen “Den stora friheten” (Große freiheit) igår på Göteborgs filmfestival och ojojojoj vad bra den var. Fem av fem. Blev så berörd. Så otroligt fint filmad med så smart och vackert foto – t.ex. hoppen i tid med hjälp av huvudpersonens vistelser i isoleringscell – och framförallt en gripande historia som…
Som den nostalgiker och dokumentations-ivrare jag är har jag självklart skrivit upp alla filmer jag sett under året. Så här kommer en liten compilation, från januari till december 2021:
I am Greta (2020) Dokumentären om Greta Thunberg var tydligen den första filmen jag såg 2021, och den berörde mig. Här kommer man närmare Greta Thunberg som person och människa, utan att för den sakens skull tumma på att porträttera själva kampen och aktivismen i stort. 4 av 5
And then we danced (2019) En underbar och passionerad film som utspelar sig mitt i det traditionella och homofoba Georgien där förbjuden kärlek spirar mellan två unga män i ett traditionellt danskompani. Filmen nominerades till “bästa internationella långfilm” på Oscarsgalan och vann en massa guldbaggepriser, med rätta. Underbart soundtrack också, bl.a. Jonny Boy med Kite. Se!4,5 av 5
Portrait of a lady on fire (2019) En av årets bästa filmer. Ytterligare en passionerad och mycket sensuell historia om förbjuden kärlek, denna gång utspelar den sig i 1700-talets Frankrike där målaren Marianne har fått i uppdrag att måla av aristokratdottern Héloïse för att skicka till hennes framtida man. Héloïse vill dock inte bli bortgift så Marianne måste observera henne noggrant och måla ur minnet. En otroligt vacker love story som jag grät floder till. Se den!!! 5 av 5
Chocolate (2000) Såg filmen Chocolate på inrådan av Mim och Linda då den låg på SvT-play. En feelgood-film med bland annat en relativt ung Johnny Depp, vilket ju är en anledning att titta p.g.a. ögongodis. Lätt att se och en gullig historia regisserad av Lasse Hallström. 3,5 av 5
Kirikou and the sourceress (1998) En film som jag sett för länge länge sedan och nu såg om, faktiskt helt på franska utan text, eftersom den finns på Cineasterna. En helt fantastisk animerad film baserad på en gammal västafrikansk folksägen, om den lille pojken Kirikou och den elaka häxan Karaba. Ett måste att se, för såväl barn som vuxna. Så vackra animationer, och en vacker historia. 5 av 5
Nausciä and the valley of the wind (1984) Jag har ju då ett projekt i projektet, d.v.s. inom projektet att se mer bra film generellt så vill jag också se alla Studio Ghibli-filmer, så nu var det dags för Nausciä. Den här filmen är, liksom Spirited away, regisserad av Miyazaki, och innehåller flera kända teman: en ung hjältinna, ekologisk katastrof, glädjen i att flyga och såklart magiska inslag. Filmen utspelar sig i en apokalyptisk framtid i vilken en gigantisk giftig djungel breder ut sig. I djungeln finns enorma muterade insekter, Ohm, och prinsessan Nausciä från the Valley of the wind försöker undersöka djungeln och finna sätt för människorna och djuren där att samexistera. 3,5 av 5
Princess Mononoke (1997) Princess Monoke såg jag egentligen i slutet på 2020 men eftersom den också ingår i mitt “Se alla Studio Ghibli-filmer-projekt” så vill jag ändå skriva om den här. Princess Monoke innehåller liknande teman som Nausicaä, d.v.s. en heroisk kvinnlig huvudkaraktär och ekologisk katastrof, men denna film utspelar sig istället i 1300-talets (?) Japan och handlar om kampen mellan skogens gudar som försöker skydda skogen, och människorna som vill hugga ned den för att bryta järn. Den är mycket vackert animerad och ganska mörk, och jag uppskattade den här filmen mycket även om jag tyckte att den var lite för lång (över två timmar). Den var bättre än Nausicaä och Castle in the sky, men inte lika vass som How’s moving castle3,5 av 5
Castle in the Sky (1986) Castle in the Sky såg jag egentligen också 2020 i mitt Studio Ghibli-projekt, men jag vill ha med alla Studio Ghibli-filmer i det här inlägget så vi kör, hehe. Liksom de flesta andra Ghibli-filmerna är även denna fantastiskt animerad och är centrerad kring en vänskap mellan två barn, inklusive en heroisk kvinnlig huvudkaraktär. I den här filmen letar de två barnen efter det flygande slottet som det bara finns sägner om, och det finns i den här filmen (till skillnad från många andra Ghibli-filmer) tydliga antagonister. En vacker film, men lite för lång den här också (över två timmar) och jag såg den i två omgångar. Som sagt, inte lika vass som Mononoke, men fortfarande verkligen värd att se för de extremt vackra och detaljerade animationerna och för att Studio Ghibli generellt är fantastiskt. En stark3:a av 5
Parasit (2019) En sydkoreansk thriller om en hustler-familj som knegar på i lågbetalda arbeten, men gradvis tar sig in i en rik familjs hem genom en hel del list, lögner och en viss avsaknad av moral. När huset töms för att ägarna åker på semester passar familjen – som nu utmanövrerat de tidigare anställda – på att leva lyxliv i deras hus, ovetandes om den storm som gör att familjens ägare kommer hem tidigare än planerat… Mycket spännande, underhållande och mörk film. 4 av 5
Shoplifters (2018) Jag fortsatte på det östasiatiska temat och såg den andra filmen som hype:ades, vilket var Shoplifters,en japansk film. Shoplifters skildrar en fattig arbetarklassfamilj (något likt Parasit), där pappan Osamu är dagsarbetare som tvingas lämna sitt jobb efter en skada, hans fru Noboyo som arbetar med att tvätta kläder, dottern Aki som arbetar som någonslags eskort, den unge pojken Shota och den äldre kvinnan Hatsue som lever på och försörjer de andra med hjälp av sin döde makes pensionspengar. I familjen hamnar snart också den lilla flickan Yuri som verkar vara föräldralös, men när de på TV två månader senare förstår att hon är saknad utan att föräldrarna rapporterat henne saknad, bestämmer de sig för att behålla henne och klipper hennes hår och döper om henne till Lin. Shota lär sig tidigt att “shoplifta” (d.v.s. snatta), och tar också med sig lilla Lin. Ju längre filmen går förstår man dock snart att detta kanske inte alls är en familj. Till en början har man mycket sympati med karaktärerna, men så småningom utvecklas story:n och man förstår att det är mycket hustle going on här. Mycket spännande film! 4 av 5
Attenborough och massutrotningen (2020) Brittisk dokumentär med legendaren Sir Attenborough. Minns inte riktigt vad den här gjorde för intryck, men den var antagligen bra och sevärd åtminstone?
Resan till Melonia (1989) Ett underbart litet äventyr, löst baserat på Shakespeare’s pjäs Stormen, med fantastiska teckningar, underbara röst-skådespelare och ett redigt budskap: nämligen ner med kapitalismen, ingen ska härska över Melonia. Dvs anarkism-propaganda paketterad i alldeles alldeles underbar barnfilm. Se den! Inte minst för Per Åhlins & co. fina illustrationer. 4 av 5
Titanic (1997) Titanic va. Så jävla bra film. Tröttnar aldrig. Den har liksom allt. Käääärlek som ju ändå är det finast vi har här i världen. Löv sweet löv. En jääävligt het Leonardo DiCaprio, blott 23 år gammal. Ekonomiska klyftor, triangeldrama och en tragedi till slut. Det fanns en anledning till att den vann så många Oscars liksom. 5 av 5
Persepolis (2007) En humoristisk skildring om allvaret i 80-talets Iran, med den iranska revolutionen 1979 och den efterföljande islamiseringen. Vackert animerad med fantastiska ansiktsuttryck hos huvudkaraktären Marji. Se! 4 av 5
Tully (2018) En mycket intressant mind-twisting mörk komedi (?) om moderskapet. Lite svår att placera i en genre, men jag tyckte verkligen om den här filmen och det faktum att slutet var helt oväntat, vilket man ju alltid gillar när man blir överraskad som tittare. Det handlar om Marlo som är gravid för tredje gången, och som har två krävande barn sen tidigare med olika typer av speciella behov. När barnet väl kommer får Marlo en “night nanny” vi present ilket hon till en början är mycket skeptisk till, men som hon sedan allt mer uppskattar eftersom hon får ordentlig sömn och dessutom en fin vän. Gillade! 4 av 5
Howl’s moving castle (2004) Jag minns när How’s moving castle (eller “Det levande slottet” på svenska) hade premiär, för jag minns bio-affischerna på Fregatten. Jag såg den dock aldrig, vilket är konstigt eftersom det är också Miyazaki och familjen hade ju älskat Spirited away. Jag och Paulina såg den istället båda för första gången tillsammans nu som vuxna, och blev inte besvikna. Otroliga animationer!!! Enligt Wikipedia är filmen influerad av Miyazakis opposition mot USA:s invadering av Irak 2003, och innehåller därför starka antikrigs-teman. Den handlar om den unga flickan Sophie som träffar på en häxa och förlorar sin ungdomliga skönhet när hon förvandlas till en gammal och skröplig kvinna. För att bryta förtrollningen lämnar hon hemmet och ger sig ut på landsbygden, där hon träffar en fågelskrämma som hon kallar “Turnip head”. Han leder henne till trollkarlen Howl’s levande slott, vars magi kommer från eld-demonen Calcifer. Sophie ingår en överenskommelse med Calcifer: han lovar att bryta hennes förtrollning, om hon bryter hans band med Howl. 4 av 5
Small axe (2020) Jag såg två av filmerna i antologin Small Axe, som porträtterar västindiska immigranters liv i 60-, 70- och 80-talets Storbritannien med allt vad det innebär. De två jag såg var Education och Lovers rock. Jag har sett blandade kommentarer om den här antologin, och jag borde kanske se alla, men den sistnämnda Lovers rock var tbh ganska tråkig. Jag och Paulina såg den ihop och kände väl inte riktigt att den hade någon plot egentligen? Hela filmen, som är 70 minuter lång, handlar om en reggae-fest och man får liksom titta på människor som dansar hela filmen. Typ. Så där förstår jag faktiskt inte riktigt hype:n. Education hade en tydligare handling, och berör om den rasism som svarta, och i det här fallet västindiska invandrare, utsattes för i Englands skolsystem på 70-talet. Den var gripande. Jag skulle säga att Lovers rock kanske får 2 av 5 och Education 2,5 av 5? Men som sagt borde jag kolla på de andra tre filmerna också, för jag kanske bara såg de minst bra av dom?
Your name engraved herein (2020) En sydkoreansk film som jag såg för att den var hbtq-themed, d.v.s det var två killar som blev förälskade. Men handlingen var lite konstig och hängde inte riktigt ihop på nåt sätt? Jag hade tbh också lite svårt att hålla isär karaktärerna för de var så lika hahaha men det är kanske bara min european gaze som säger till det. Sen var det ändå nån het sexscen och gay love blir man alltid glad av när det skildras i film (även om detta var ganska sad sådan) men det finns definitivt bättre hbtq-filmer. 2,5 av 5
Ponyo (2008) Detta är också Myazaki och Studio Ghibli men tyckte inte alls denna höll samma kvalitet som de andra filmerna. Kanske för att det här är en ganska tydlig barnfilm som saknar det där mörkret som andra Studio Ghibli-filmer har, men också för att illustrationerna tbh hade rätt dålig kvalitet jämfört med övriga Studio Ghibli-filmer. Inte alls den fantastiska detaljrikedomen, vackra bakgrunderna eller de realistiska ansiktsuttrycken man är van vid, och också en haltande story à Lilla Sjöjungrun. Nej, den här rekommenderar jag inte särskilt starkt, men lite underhållande är den väl för framförallt barn. 2 av 5
Kiki’s Delivery Service (1989) Bra jag har varit på att genomdriva mitt Studio Ghibli-projekt, eller hur? Nu var det då dags för Kiki’s Delivery Service från 1989, som handlar om häxan Kiki. Det är en coming of age-film med teman som självständighet, och såklart med en stark kvinnlig huvudkaraktär och lite magi på det. Den här filmen är mycket bättre än Ponyo och har också de vackra animationerna som man är van vid, men den är inte i klass med Spirited away eller Min granne totoro, och saknar det där mörkret som man gillar i t.ex. Nausicaä, Monoke och Castle in the sky. 3 av 5
Before midnight (2013) Den här filmen kan inte ha gjort stort intryck på mig, för jag var tvungen att googla för att komma ihåg vad den handlade om. Men det är i alla fall tredje delen i Before-trilogin Google tells me, och den handlar om ett par som är på semester och som, efter att ha varit tillsammans ett par år, reflekterar över sin relation och sina liv. Jag minns att det var väldigt mycket dialog men att den var sevärd med ett fint slut? 3 av 5
Rocket man (2019) Spelfilmen om Elton John fanns på Svt play så då var man ju tvungen att se. Handlar, som man kan tänka sig, om Elton John som ung, och hur hans karriär började. Den känns väldigt lik Bohemian Rhapsody (se nedan), eftersom den behandlar exakt samma teman: manlig rockstar som är secretly gay, och som mår rätt kasst, självmedicinerar men är, förstås, fullkomligt briljant musikaliskt. Bohemian Rhapsody är dock bättre, men den här var ändå sevärd. 3,5 av 5
Mustang (2015) Mustang såg jag och Linda tillsammans eftersom den finns på Drakenfilm som hon har. Och vilken film sen! Så vacker scenografi och man satt som på nålar och undrade hur det skulle gå. Filmen handlar om fem systrar som lever i en konservativ turkisk familj som är starkt präglad av heders kultur. När de på väg hem från skolan badar tillsammans med ett par pojkar anses de ha förstört sin heder, och måste snabbt giftas bort, en i taget. Jättebra film om systerskap, heder och frigörelse, som jag starkt rekommenderar! 4,5 av 5
Moonlight (2016) Moonlight är en coming of age-film om den unge Chiron, en afroamerikansk kille som tampas med sin sexualitet. I filmen får man följa honom växa upp i tre stadier av livet: som barn, tonåring, och som ung vuxen; i vilka man får följa hur han hanterar misshandel och homofobi men också vänskap och solidaritet. Titeln syftar på att “in moonlight black boys look blue” vilket är namnet på pjäsen som filmen baseras på. Filmen belönades med tre Oscars bland annat för bästa film. 4 av 5
The boy who harnessed the wind (2019) Filmen utspelar sig i Malawi på tidigt 2000-tal, där svår torka och hunger råder. Människorna lever på gränsen, och fastän utbildning är högt skattat har alla inte råd. William är en ung briljant pojke som försöker fundera ut hur han kan hjälpa sin familj och sin by under den svåra torkan: hur kan han tämja vinden? Filmen är based on a true story om en pojke som faktiskt gjorde just detta, d.v.s. tämjde vinden, och den drabbade mig så mycket. Otroligt bra film som jag starkt rekommenderar! 5 av 5
Reaching for the moon (2013) Jag ville se en hbtq-film och Reaching for the moon fanns på Svt play. Den handlar om den amerikanska författaren Elizabeth Bishop som far till Brasilien för att skriva, där hon utvecklar en romans med den karismatiska arkitekten Lota de Macedo Soares (som alltså var en verklig person också). Filmen är underhållande men stundtals lite konstig plot och oväntat slut. Helt okej! 3,5 av 5
An affair (2018) Man gillar ju Tarjei Sandvik Moe (d.v.s. den norska skådisen som spelar Isak i Skam) och han är ju numera mycket bevandrad både på filmduken och på teaterscenen, och spelar huvudrollen i An affair. Filmen handlar om gymnasieläraren Anita som blir uppraggad av den mycket fräcke tonårskillen Markus, en av hennes elever, som hon faller för. Till en början är det oskyldigt, och Markus verkar gilla den makten han har över henne, men snart skiftar maktbalansen. En erotisk thriller som absolut var sevärd och promotion-meningen “How far is too far?” är verkligen accurate för att beskriva känslan filmen ger. 3,5 av 5
Giant little ones (2018) En sort of queer film som handlar om tonårskillen Franky som under en blöt natt har en sexuell upplevelse med sin bästa vän. Franky tar lätt på det och för honom är det ingen big deal, men kompisen har extremt grov internaliserad homofobi, vilket alltid är så jävla sad. Men hoppfullt att, som sagt, Franky verkligen inte har det. Ändå sevärd! 3,5 av 5
Far from heaven(2002) En film med Julian Moore och Dennis Haysbert som utspelar sig i 50-talets USA. Cathy (Julianne Moore) är hemmafruarnas hemmafru och tidningar kommer hem till henne för att göra reportage om det framgångsrika paret. Det Cathy inte vet är att hennes man är bög. Och det är så sorgligt att se sådana här filmer med gay-karaktärer som hatar sig själva så mycket och som kämpar och kämpar för att inte ha de där känslorna, och dessutom berör filmen också rasism, eftersom det inte går för sig att vita hemmafruar från övre medelklassen umgås med svarta personer. Mycket sevärd! 4 av 5
BohemianRhapsody (2018) Den biografiska spelfilmen om legendaren Freddie Mercury, briljant gestaltad av Rami Malek som jag tidigare sett i TV-serien Mr Robot. En fin film om Mercurys liv, inklusive all the ups and downs. Det är mäktigt, det är extravagant, och det är såklart sorgligt. Mycket sevärd!! 4 av 5
Prince of Egypt(1998) Den tecknade filmen om Moses som jag måste ha sett nån gång som liten, men inte mindes särskilt bra. Men den var oväntat bra tbh!? Grät en massa. Jättefint animerad också, och bra filmmusik. 4 av 5
A royal affair(2012) En fängslande film baserade på verkliga händelser som utspelade sig i Danmark kring år 1770. Danmarks kung var mentalt instabil och en romans utvecklas mellan hans drottning Caroline Mathilde och hans livläkare, som båda är anhängare till de nya upplysningsidealen. Mycket bra film där Alicia Vikander och Mads Mikkelsen gör briljanta skådespelarinsatser. 5 av 5
Pleasure(2021) Såg på bio med Olivia. Lämnade inget åt fantasin om man säger så. Om en svensk tjej med alteregot ”Bella Cherrie” tatuerat på handleden, som åker till L.A för att bli nästa stora porrskådis. Stundtals plågsam att se, stundtals rolig, men framförallt ärlig om porrindustrin. 3,5 av 5
Shéhérazade (2018) Fransk socialrealism, d.v.s mörker och misär. Om Zach som kommit ut från ungdomsanstalt och hamnar på gatan, där han snabbt plockas upp av sina kriminella vänner. De vill köpa honom sex, ”c’est un cadeau” som present för friheten men Zach blir förtjust i Shéhérazade, som arbetar som prostituerad. Han faller för henne, samtidigt som han också agerar som hennes hallick, och ställs snart inför ett etiskt dilemma. Som sagt, mörker och misär men det är också en del ljuspunkter i mörkret. Så deppigt att se hur kriminaliteten och misären verkligen är en spiral nedåt, och hur svårt det är att ta sig ur. 4 av 5!
Arrietty (2010) Jag har ju då som sagt ett litet projekt-i-projektet och det är att se alla Studio Ghibli-filmerna. Hittills i år, när jag då såg Arrietty vilket var ganska nyligen, hade jag då sett Ponyo, Howl’s moving castle, Kiki’s delivery service och Nausciä and the valley of the wind, men projektet började egentligen 2020 och då såg jag också Princess Mononoke, Castle in the sky samt såg om Spirited away och Min granne Totoro, varför jag la till dom på 2021 års lista också 🙂 Och nu var det alltså dags för ny Studio Ghibli-kväll! Arrietty handlar om the little people – småfolket som bor under hus och lånar sånt som människorna inte kommer sakna ändå. Otroligt vackert illustrerad med fantastiska detaljer. Och det finns lite mörker, även om det mest är gulligt och vemodigt. Fin film! 3,5 av 5
Winter’s bone(2010) Amerikansk socialrealism med Jennifer Lawrence i hennes genombrottsroll. Hon spelar tonårstjejen som bär ett tungt lass på sina axlar, inklusive att ta hand om sin mamma och sina två syskon i en värld full av motgångar. De har inga pengar, och den försvunna pappan har satt huset i pant, så nu hotas de att vräkas såvida de inte kan bevisa att pappan dött. Lawrence’s karaktär åtar sig det morbida uppdraget. Det är mörker och misär, men jävligt bra film! 4 av 5
Colette (2018) Colette handlar om den franska författaren med samma namn, spelad av Keria Knightly. Det är Paris och det är sekelskifte mellan 1800- och 1900-tal, och Colette skriver böcker under pseudonym, eftersom kvinnor inte blir utgivna. Hennes böcker blir omåttligt populära och hennes make Willy får all ära. Detta verkar vara okej för Colette än så länge, för hon får också leva ett fritt liv och bland annat utforska sin sexualitet. Willy blir dock allt mer odräglig, och Colettes böcker alltmer populära. Ni hör ju, intriger. Mycket bra film based on a true story, med många queer elements och det gillar man ju 🙂 4 av 5
Don’t look up(2021) Ja, vi såg också stjärnspäckade och kritikerrosade Don’t Look Up från Netflix, och till en början var jag ganska charmad men tyckte att den blev mer och mer B. Alla hyllar den, men jag vet inte, den är så grund och har så lite trust in the viewer? Man blir liksom skriven lite på näsan, det är så otroligt övertydligt. Kometen motsvarar klimatförändringarna, Meryl Streeps aningslösa karaktär representerar Trump och Jennifer Lawrences och Leonardo DiCaprios desperata forskar-karaktärer motsvarar de desperata klimatforskarna, som inte kan få politikerna att agera. Gott så, men som sagt, det hade inte behövt vara så obvious och så låg nivå? Sen är det ju som sagt alltid kul att se en massa kända skådisar, men också lite slöseri. 2,5 av 5
[…] som jag skrev om här!) och Pleasure (från förrförra årets filmfestival som jag och Olivia såg på bio). Båda är sevärda filmer! Jag och Are såg också Billy Elliot samt Birdbox med Sandra Bullock. […]
Som den nostalgiker och dokumentations-ivrare jag är har jag självklart skrivit upp alla filmer jag sett under året. Så här kommer en liten compilation, från januari till december 2021: I am Greta (2020)Dokumentären om Greta Thunberg var tydligen den första filmen jag såg 2021, och den berörde mig. Här kommer man närmare Greta Thunberg som…
Dags för Spotify wrapped igen, älskar den funktionen. I år lyssnade jag på Spotify i över 52 000 minuter (so far – det är ju fortfarande drygt en månad kvar av året!) – mer än förra året då det var 51 000 🙂
De gör ju lite olika grejer varje år, men i år fick man en introlåt, och min blev Kite:s Jonny Boy som är så jävla bra och gick varm framför allt förra vintern.
Fick även en låt som spelas “när en tår faller ner på din spegelbild i vattnet” lol. Revolution med Elias. Blev besatt efter Young Royals där den utgör ett viktigt soundtrack 🙂
Och “Unstoppable” med Sia – “låten som spelas när jag besegrar den urdriga hämndlystna anden” lol, den kommer från när jag var på höghöjdsbana med niorna som avslutningsaktivitet och gick den svåraste banan och var typ själv mitt ute i skogen och skulle göra nån riktigt läskig grej och kom på mig själv med att sjunga “I’m unstoppable…. unstoppable today… I’m invincible…” o.s.v. för att peppa mig själv att våga hahahaha.
Även Live and Die med Gina Dirawi – min topplåt – derive:ar från Young Royals, ett annat viktigt titelspår i ett mycket viktigt ögonblick. Älskarrrr denna låt.
Min mest lyssnade podcast var Hanapee’s otroliga podcast. Kul. Den har man ju följt X antal år
Annars en hel del Sveriges radio, d.v.s. Tankesmedjan för politisk satir, Sommar & Vinter i P1 – no comments needed – och P3 Historia som jag ganska nyligen upptäckt som ett mycket bra komplement till mina historiastudier. Varje avsnitt handlar om en historisk person och levandegör historian väldigt bra. Rekommenderar! Och Raseriet rekommenderar jag till alla men speciellt white people, det är vårt jäkla ansvar att bilda oss om rasism.
Lol min “ljudaura” var tydligen “extatisk och lugn”?
Och i år igen, liksom förra året, var min toppartist tydligen Blundetto? Brukar bara sätta på shuffle på Blundetto, så bra bakgrundsmusik speciellt på sommaren med reggae-beatsen.
Annars var det Hov1 hahahaha vem e jag. Och Billie Eilish (framför allt Happier than ever), Daniela Rathana (som jag såg live förra veckan – så jävla bra!!!) och Lil Nas X p.g.a. <3 <3 <3 <3 <3 3
Som vanligt ligger svensk pop i topp, har alltid det som någon av mina topp-genrer (förra året på plats nr 3 dock). Vocal jazz har seglat upp på andra plats (förra året var det min tredje populäraste). “Visor” vet jag inte var det kommer ifrån – vilken musik lyssnar jag på som klassas som visor…? Har aldrig haft den genren. “Neoklassiskt” är nytt också, men antar att det handlar om alla instrumentella piano-listor jag har. “Downtempo” är nytt också, vad betyder ens det?
Topplåten var alltså Live and die, och sedan kom Revolution – båda från Young Royals. Säger ju en del om hur besatt jag var/är :))))))) Därefter hittar vi då Barn av vår tid med Hov1. Den gick på repeat framför allt i somras, gillar texten skarpt. Och Jonny Boy som sagt, som jag hörde i filmen And then we danced som jag såg i slutet av förra året med Mim och blev kär. Underbar låt. Soundtrack:et till förra vintern helt klart. Och så Gamora, ännu en Hov1-låt, ft Einár.
52000 är 867 timmar det är mer än en månad 24*7
Fattar inte att du hinner
Dags för Spotify wrapped igen, älskar den funktionen. I år lyssnade jag på Spotify i över 52 000 minuter (so far – det är ju fortfarande drygt en månad kvar av året!) – mer än förra året då det var 51 000 🙂 De gör ju lite olika grejer varje år, men i år fick…
Tips nr 1: Kort-dokumentären Våra barn dör som finns på SVT play just nu. Blev berörd, och grät. Vart fan är samhället på väg egentligen.
Tips nr 2. Från det ena till det andra. Lil Nas X har släppt ny musik, och när en elev upplyste mig om att han var gay gick jag direkt in på YouTube och det visade sig att han har släppt helt fantastiska och extremt queer musikvideos. So much gay eyecandy, och så himla queert!? Vad sägs om att djävulen himself får en lapdance av Lil Nas X i MONTERO (Call me by your name) – för övrigt en tydlig referens till den sensuella filmen med samma namn – att Lil Nas X är gravid och föder (!!!) i promotion-videon för albumet, och flera andra queera (och heta!!) scener i bl.a. THAT’S WHAT I WANT och INDUSTRY BABY. Mina favoriter är dock de låtar som inte har några musikvideos, d.v.s. VOID, LIFE AFTER SALEM och TALES OF DOMINICA. Lil Nas X verkar också vara så himla rolig och härlig person för övrigt!? Och trollig hahaha. Blev lurad av denna videon.
Tips nr 3, när vi ändå är inne på musik. Hov1 har också släppt nytt album album, och från det har Barn av vår tid rullat varm på min Spotify sen i somras. Gillar även Gamora ft Einár (although när jag såg det här klippet kände jag lite dålig eftersmak haha), Tjuvheder och Räkna dagar.
Tips nr 3, när vi ändå är inne på musik. Hov1 har också släppt nytt album album, och från det har Barn av vår tid rullat varm på min Spotify sen i somras. Gillar även Gamora ft Einár (although när jag såg det här klippet kände jag lite dålig eftersmak haha), Tjuvheder och Räkna dagar.
Låt mig förklara en sak, du har så bra ideal När alla kollar är du fenomenal Behandlar vännen ifrån orten som en accessoar Och sjunger n-ordet på festen när du festar privat De gillar ketamin och kokain och massa tjack Har ADHD men de kallar det för superkraft De talar ut om det och plötsligt får de bokkontrakt Det måste vara svårt att kriga för va relevant
Jag växte upp med Tjorven, Båtsman och Grankvist Därför jag drömde om en tjej som hette Malin Jag har varit ätstörd, tränat som en galning Därför som jag vet hur jobbigt det kan va med maten Haft så mycket ångest att jag velat dö Tackar medicin att jag lever som jag gör
Tips nr 4: Gina Dirawis Live and die. Jag hörde den när jag såg Young Royals i somras och var blown away. Multitalang den där Gina. Så jävla episk låt som jag lyssnat på over and over and over again. “Thought if we, Were free, For a night, We’d make it right”. När man lyssnar på den tillsammans med scenen då Wilhelm och Simon äntligen får varandra, och sen vet hur serien slutar…. Gosh, my heart. Shuttering to pieces.
Tips nr 5: Vi fortsätter på ny musik-spåret. Och ingen har väl missat men Billie Eilish har också släppt ny musik. Happier than ever är episk.
Tips nr 6: Har börjat lyssna på podden “Singelrådet” som är så himla bra. Ett avsnitt de hade nyligen gästades av ingen mindre än Ninja Thyberg som regisserat Pleasure, och jag var blown away över Ninjas intellekt? Hon sa så himla många kloka saker, var så nyanserad och analytisk och självklart köpte jag biljetter till filmen som jag och Olivia ska gå och se på måndag. Rekommenderar därför detta avsnitt (och flera andra) starkt, liksom att gå och se Pleasure på bio.
Tips nr 7: Non-violent communication (NVC). Har lärt mig detta konflikthanterings-verktyg i min socialpsykologikurs och det är så himla bra bara?
Jamen det var väl allt för nu tror jag…? Trevlig lördag alla!
Tips nr 1: Kort-dokumentären Våra barn dör som finns på SVT play just nu. Blev berörd, och grät. Vart fan är samhället på väg egentligen. Tips nr 2. Från det ena till det andra. Lil Nas X har släppt ny musik, och när en elev upplyste mig om att han var gay gick jag direkt…
Sedan i juli har jag varit som besatt av Netflix nya original-serie Young Royals. Jag älskade den. Jag vet inte riktigt varför, men den kändes så jävla mycket bara? När jag började titta såg jag tre avsnitt på raken, och följande dag resterande tre. Detta var i juli när serien släpptes, och jag har sedan dess hunnit se om hela serien ett flertal gånger (tror jag är uppe i fem nu, och då räknar jag inte alla behind the scenes-klipp, TikTok-videos och annat material som läggs upp i en strid ström på sociala medier haha). Har även -håll i er nu – skaffat Instagram igen endast för att kunna följa the main actors Edvin Ryding och Omar Rudberg samt regissör Rojda Sekersöz och screenwriter Lisa Ambjörn (och sen råkade jag kanske lägga till några fler konton när jag ändå höll på…. la ju ner instagram för länge sen för det tog för mycket tid, jag fick bara bekräftelse för mina snygg-bilder och dessutom fyllde jag ett megatech-företags fickor med pengar. Bryr mig tydligen inte om detta längre hahaha vem e jag?) Ahja nog om instagram och nu till Young Royals a.k.a. det bästa som hänt på Netflix. Vad handlar serien om då?
Huvudpersonen i serien är prins Wilhelm, spelad av Edvin Ryding (som man bland annat sett tidigare som Fröken Frimans adoptivson i Svt:s Fröken Frimans krig och i Josephine Bonebuschs aktuella Svt-serie Älska Mig), som hamnat i blåsväder efter en blöt utekväll. Nu sätts han (mot sin vilja) på Hillerska internatskola för att “om han inte kan undvika sådana situationer så får man se till att de inte kan uppstå” som drottningen (spelad av Perniella August) uttrycker det. På Hillerska, bland de andra rikemansbarnen, är Wilhelm uppskattad och alla vill hänga med kungligheten, men Wilhelm är obekväm och olycklig i sin kungliga roll. Ganska snabbt får Wilhelm dock upp ögonen för arbetarklassgrabben Simon (som tidigare The FO&O-medlemmen Omar Rudberg skådespel-debuterar som). Simon, som kallas för “sossen” av Wilhelms pompöse syssling August (Malte Gårdinger) som också går på skolan, är en så kallad “extern” och går tillsammans med sin syster Sara (Frida Argento) på Hillerska genom stipendium. Och ja, även om Simon till en början är mycket skeptisk till monarkin så slår det gnistor om Simon och Wilhelm. 🙂
Young Royals är i klass med SKAM (speciellt säsong tre) i det att man lyckats casta otroliga skåespelare, inte för att vara så unga utan trots att de är så unga. Edvin Ryding är ju gammal i gemet men många av de andra är debutanter, inklusive supporting head actor Omar Rudberg, och alla gör det så jävla bra. Dessutom är regin (Rojda Sekersöz, som t.ex. tidigare gjort Dröm Vidare) galant, och tillsammans med manusskript-författaren Lisa Ambjörn (just nu Svt-aktuell med serien Sjukt) har hon gjort Young Royals till ett mästerverk.
Det är relaterbart, och det känns så jävla mycket. Även om det inte är många som kan känna igen sig i att vara adlig och gå på en pretto internatskola, så kan alla känna igen sig i de känslor och situationer en tonåring tampas med. Ångest, viljan att passa in och bara vara som alla andra, hur sociala medier är en självklar del av handlingen, acnen (tonåringar får faktiskt, till skillnad från många amerikanska tv-serier där high school-ungdomar spelas av 25-åringar, får se ut som tonåringar gör), åtråhet, osäkerhet, den första kärleken. För det är framför allt det som Young Royals har: young loooooooooove och allt vad det innebär: trånande blickar, stulna kyssar, trevande beröringar, heartache and agony. Och en hel del eye candy. Speciellt Omar Rudberg som spelar Simon, omg omg omg omg så het? Tror det är hans androgynitet (som privatperson framför allt). Han skådespelardebuterar som sagt och hans porträtt av Simon är riktigt träffsäkert. Jag älskar också att [SPOILER ALERT] Simon, som som sagt är arbetarklass och dessutom latino, får vara den som är stark, vet vem han är och har vetat det sen länge.
Bäst är dock Edvin Rydberg som den unge prins Wilhelm av Sverige. Hur han levandegör Wilhelms inre frustration och ilska över maktlösheten över sitt eget liv, men samtidigt ger honom ömhet och känslighet.
I produktionen har intimitetskoordinatorn Sara Arrhusius varit involverad. Hon säger att “man förväntar sig inte att en skådespelare ska hoppa från ett tak utan repetition eller säkerhetslina. Då kan man inte heller förvänta sig att de ska ställa sig nakna framför kameran eller kyssa en kollega utan repetition och säkerhetstänk”. Så himla bra grej!? Och scenerna är så otroligt skickligt gjorda med fantastiskt skådespeleri – och med mycket jobb med säkerhet och samtycke bakom vilket ju är extra viktigt när skådespelarna är såpass unga. (Och heta, just sayin’).
Ååååh, Young Royals kändes så mycket. [SPOILER ALERT]. Jag älskar att ingen någonsin behövde komma ut. Att problemet för Wilhelm inte var att han gillade en kille, utan att han är kunglig. Kronprins till och med. Älskade alla skådespelare och deras insatser, även birollerna som legendariska Maddie (Nathali Varli) och Felice (Nikita Ugglas) med så höga krav på sig själv. Älskade att den populäraste tjejen inte är vit och smal. Älskade allt det relaterbara. Älskade att serien var gay. Älskade, trots att det var så jävla sorgligt, slutet. Det kommer ju definitivt bli en fortsättning, det fattar man ju.
Och nu, innan jag avslutar, lite ögongodis på Omar Rudberg:
Sedan i juli har jag varit som besatt av Netflix nya original-serie Young Royals. Jag älskade den. Jag vet inte riktigt varför, men den kändes så jävla mycket bara? När jag började titta såg jag tre avsnitt på raken, och följande dag resterande tre. Detta var i juli när serien släpptes, och jag har sedan…
Jag skrev en dikt om Afghanistan igår, efter att ha sett nyheterna. Den heter A new pair of shoes (Afghanistan). 16/8-2021
A new pair of shoes Nothing to lose I don’t need them but I want them They would need them but cannot have them I decided not to buy They decided they’d rather die Falling from an airplane I just want to cry
Because what are new shoes When your country is bleeding They have nothing to lose But the hope of fleeing Twenty years of progress Shuttered in one breath Europe is a fortress Afghanistan is death
What are new shoes When revolutionaries are under attack? When one step forward Meant a thousand leaps back When the talibans are hunting down Every critical voice When clinging to an airplane Was their only choice
Jag skrev en dikt om Afghanistan igår, efter att ha sett nyheterna. Den heter A new pair of shoes (Afghanistan). 16/8-2021 A new pair of shoesNothing to loseI don’t need them but I want themThey would need them but cannot have themI decided not to buyThey decided they’d rather dieFalling from an airplaneI just want…
Jag har läst Utrota varenda jävel av Sven Lindqvist (1992), i nyutgåva från 2020 med förord av Athena Farrokhzad som skriver att boken “vägrar välja mellan genrer” och utgör ett viktigt verk i den postkoloniala litteraturen. Bokens grundtes är att Nazitysklands förintelse av judar i Europa inte är unik, utan ett kulminerande av Europas sedan länge rotade rasism och imperialism, med början i den spanska invaderingen av Kanarieöarna på 1400-talet (Lindqvist, 2020). Faktum är att Europas kolonisering “uppvisar många exempel på total utrotning av hela folk” (Lindqvist, 2020, s.221). Auschwitz var därför, enligt Lindqvist (2020, s.224) “den moderna, industriella tillämpningen av en förintelse, på vilken de europeiska världsherravälden sedan länge vilade”.
Lindqvist menar alltså att den europeiska imperialismens massmord på tasmanier, Nordamerikas ursprungsbefolkning, hereros i nuvarande Namibia, maorifolket på Nya Zeeland och otaliga andra folkgrupper, är tidiga exempel på folkmord som på 1900-talet sedan tillämpades på ett mer industrialiserat sätt i Europa. Tesen står i kontrast till FN:s folkmordskonvention från 1948 som definierar folkmord som gärningar förövade “i avsikt att helt eller delvis förinta en nationell, etnisk, rasmässigt bestämd eller religiös grupp såsom sådan”, och alltså förbehåller termen endast för några få av 1900-talets folkmord. I återståendet av denna text kommer jag att diskutera vad det finns för argument för Lindqvists tes, samt implikationerna.
Lindqvists grundargument är att Europa vilar på imperialismen, vilken är intimt förknippad med folkmord, eller på att “utrota varenda jävel”. Vid Andra Världskrigets början var själva Europas luft redan “genomträngd av övertygelsen att imperialismen är en biologiskt nödvändig process som enligt naturens lagar leder till de lägre rasernas ofrånkomliga förintelse” sedan flera hundra år (Lindqvist, 2020, s.200). Européerna var historiskt ett utrotande folk, och Hitler gav bara detta utrotande “sin högst personliga tillämpning” (Lindqvist, 2020, s.200). Utrotandet av judar blev dock praktiskt möjligt först genom att angripa Polen och Ryssland (dit majoriteten judar hade flytt eller fördrivits) ‒ d.v.s. en imperialistisk expansion precis som vid folkmorden i Europas kolonier (Lindqvist, 2020).
Argumentet implicerar att Förintelsen på inga sätt är unik, och att FN:s folkmordsdefinition är för snäv, eftersom den inte erkänner imperialismens massutrotningar som folkmord vilket Lindqvist (2020) anser dem vara. Detta opponerar mot de som anser att förintelsen av judar saknar motstycke, exempelvis Dawidowicz (1981, s.56) som otvivelaktigt fastslår att “Förintelsen var unik i fråga om intention, omfattning och resultat”. Även Naimark (2010, s.123), som argumenterar för att Stalins utrotning av kulaks och andra “klassfiender” skall räknas som folkmord, anser Förintelsen vara det mest extrema fallet av folkmord, med tanke på det industriella och teknologiska sätt på vilket utrotningen skedde, judarnas fullständiga hjälplöshet och nazismens ras-utopi. Lindqvist (2020) och Dawidowicz (1981) står på varsin sida i diskussionen kring Förintelsens unicitet, vilken utgör en livlig debatt inom fältet (Rubinstein, 2004).
Även om man accepterar FN:s definition finns det skäl att klassa imperialismens folkmord som just sådana. Ett andra argument Lindqvist (2020) framför, är att de grupper som enligt FN:s folkmordskonvention från 1948 kan utsättas för folkmord, d.v.s. nationella, etniska, rasmässigt bestämda och/eller religiösa, faktiskt har utrotats “såsom sådana” även före 1900-talets början, nämligen i imperialismens namn. Förintelsen är unik i Europa, skriver Lindqvist (2020, s.221), eftersom det judiska folket skulle utrotas i sin helhet, men “den västerländska expansionens historia i andra världsdelar (…) uppvisar [också] många exempel på total utrotning av hela folk”. Ett tydligt exempel är tasmanierna som utrotades ned till sista människa (den sista dog 1876) till följd av den brutala brittiska kolonialismen (Lindqvist, 2020). Detta exempel innebär att FN:s definition av folkmord är för snäv eftersom den “missat” de folkmord som enligt Lindqvist (2020) förövades i den europeiska imperialismens namn.
Grundläggande för FN-konventionen om folkmord från 1948 är intentionen, d.v.s. att det skall finnas ett uppsåt att “helt eller delvis förinta en nationell, etnisk, rasmässigt bestämd eller religiös grupp såsom sådan”. Men vad räknas egentligen som uppsåt? Hur explicit måste en intention vara för att räknas som sådan? Enligt Karlsson (2012, s.105) är det omöjligt att hitta explicit uttalade intentioner: “sådana existerar knappast i fråga om något folkmord, om man är ute efter ett undertecknat dokument som innehåller en direkt avsiktsförklaring att massmörda en specifik religiös eller etnisk kategori människor enbart för att de tillhör denna kategori”. Karlsson (2012, s.114) skriver vidare att intention kan, “om än inte utifrån FN:s folkmordskonvention och internationell lag, ta sig indirekta uttryck” (min kursivering).
Karlsson (2012) menar alltså, till skillnad från FN-konventionen, att ett uppsåt kan vara implicit: likgiltighet inför lidande, att förövarna kunde ha stoppat folkmordet men avstod, planmässig systematik och successiv upptrappning. Utifrån detta, kan en europeiskt förd politik i kolonierna, vilken inte passade ursprungsbefolkningen, då räknas som intentionell? Det skulle innebära att FN-konventionens krav på uppsåt bör tonas ned, eller åtminstone att implicita intentioner godkändes. För även om imperialismens syfte inte nödvändigtvis var utrotning per se, utan expansion, var metoderna för denna expansion många gånger brutala, allt legitimerat med “de lägre rasernas” underlägsenhet (Lindqvist, 2020).
Det kan hävdas att kolonisatörerna och européerna där hemma uppvisade flera av Karlsson (2012) definierade exempel på implicit intention: likgiltighet inför lidande, möjlighet att stoppa folkmord men inte göra det, samt ‒ åtminstone i vissa fall såsom i Kongo på 1880-talet då efterfrågan på gummi som fanns där mångdubblades och resulterade i en brutalisering av regimen (Lindqvist, 2020, s.47) ‒ planmässig systematik och successiv upptrappning av våldet. Vidare argumenterar Naimark (2010, s.47) att Stalins regim i praktiken gav ett “tyst medgivande” (connivance) till exempelvis den ukrainska hungersnöden genom en politik som ofrånkomligen resulterade i miljoner människors död, vilket, trots bristen på dokumentation som visar uppsåt, därför av många anses som ett folkmord. Även Europa gav enligt Lindqvist (2020, s.238) sitt tysta medgivande: “I praktiken handlade hela Europa efter maximen ‘exterminate all the brutes’. Alla förnekade det förstås, officiellt. Men alla visste det, man och man emellan”.
Sammanfattningsvis finns det för Lindqvists tes, d.v.s. att Förintelsen inte var unik i sitt slag utan “bara” en mer industrialiserad kulminering av de folkmord som redan förövats i imperialismens namn, flera argument. Många ursprungsfolk hade redan innan Hitler totalt förintats “såsom sådant”, där tasmanierna är ett exempel. Det finns från kolonialstaterna visserligen inte något nedtecknat uppsåt att förinta hereros, maorier, aboriginer, siouxer och andra folkgrupper ‒ men sådana explicita dokument saknas i princip alltid. Vidare är “intention” en svårdefinierad term ‒ kan ett tyst medgivande eller ett implicit uppsåt i form av exempelvis likgiltighet inför lidande eller en i praktiken våldsam politik räknas som intention? Slutligen skulle många anse att det finns skäl att tona ned eller kanske t.o.m. ta bort FN-konventionens krav på intention eftersom många av FN ej erkända folkmord saknar just det.
Källor
Dawidowicz, L. S. (1981). The Holocaust Was Unique in Intent, Scope and Effect. Center Magazine, 14(4), 56-64.
Jag har läst Utrota varenda jävel av Sven Lindqvist (1992), i nyutgåva från 2020 med förord av Athena Farrokhzad som skriver att boken “vägrar välja mellan genrer” och utgör ett viktigt verk i den postkoloniala litteraturen. Bokens grundtes är att Nazitysklands förintelse av judar i Europa inte är unik, utan ett kulminerande av Europas sedan…
/cdn.vox-cdn.com/uploads/chorus_image/image/62694254/prince_of_egypt_disneyscreencaps.com_9832.0.jpg)
One response to “Den stora friheten”
[…] är otroligt bra!) är mästerlig som Hans – och dessutom otroligt snygg hehe. Skrev om filmen här. 5 av […]