Alice Andrews

Borgerliga intressen men hjärtat till vänster. Välkommen till min högst osporadiska blogg.



  • Category: 2. Kultur


    Filmer 2021

    Som den nostalgiker och dokumentations-ivrare jag är har jag självklart skrivit upp alla filmer jag sett under året. Så här kommer en liten compilation, från januari till december 2021:

    I am Greta (2020)
    Dokumentären om Greta Thunberg var tydligen den första filmen jag såg 2021, och den berörde mig. Här kommer man närmare Greta Thunberg som person och människa, utan att för den sakens skull tumma på att porträttera själva kampen och aktivismen i stort. 4 av 5

    I Am Greta | Greta Thunberg Documentary - Wales Arts Review

    And then we danced (2019)
    En underbar och passionerad film som utspelar sig mitt i det traditionella och homofoba Georgien där förbjuden kärlek spirar mellan två unga män i ett traditionellt danskompani. Filmen nominerades till “bästa internationella långfilm” på Oscarsgalan och vann en massa guldbaggepriser, med rätta. Underbart soundtrack också, bl.a. Jonny Boy med Kite. Se!4,5 av 5

    And Then We Danced – Filmeye.se

    Portrait of a lady on fire (2019)
    En av årets bästa filmer. Ytterligare en passionerad och mycket sensuell historia om förbjuden kärlek, denna gång utspelar den sig i 1700-talets Frankrike där målaren Marianne har fått i uppdrag att måla av aristokratdottern Héloïse för att skicka till hennes framtida man. Héloïse vill dock inte bli bortgift så Marianne måste observera henne noggrant och måla ur minnet. En otroligt vacker love story som jag grät floder till. Se den!!! 5 av 5

    Portrait of a Lady on Fire' Review: A Brush With Passion - The New York  Times

    Chocolate (2000)
    Såg filmen Chocolate på inrådan av Mim och Linda då den låg på SvT-play. En feelgood-film med bland annat en relativt ung Johnny Depp, vilket ju är en anledning att titta p.g.a. ögongodis. Lätt att se och en gullig historia regisserad av Lasse Hallström. 3,5 av 5

    Chocolat - Official Site - Miramax

    Kirikou and the sourceress (1998)
    En film som jag sett för länge länge sedan och nu såg om, faktiskt helt på franska utan text, eftersom den finns på Cineasterna. En helt fantastisk animerad film baserad på en gammal västafrikansk folksägen, om den lille pojken Kirikou och den elaka häxan Karaba. Ett måste att se, för såväl barn som vuxna. Så vackra animationer, och en vacker historia. 5 av 5

    Kirikou et la Sorcière - GEBEKA Films - GEBEKA Films

    Nausciä and the valley of the wind (1984)
    Jag har ju då ett projekt i projektet, d.v.s. inom projektet att se mer bra film generellt så vill jag också se alla Studio Ghibli-filmer, så nu var det dags för Nausciä. Den här filmen är, liksom Spirited away, regisserad av Miyazaki, och innehåller flera kända teman: en ung hjältinna, ekologisk katastrof, glädjen i att flyga och såklart magiska inslag. Filmen utspelar sig i en apokalyptisk framtid i vilken en gigantisk giftig djungel breder ut sig. I djungeln finns enorma muterade insekter, Ohm, och prinsessan Nausciä från the Valley of the wind försöker undersöka djungeln och finna sätt för människorna och djuren där att samexistera. 3,5 av 5

    The best Studio Ghibli films ranked from worst to best

    Princess Mononoke (1997)
    Princess Monoke såg jag egentligen i slutet på 2020 men eftersom den också ingår i mitt “Se alla Studio Ghibli-filmer-projekt” så vill jag ändå skriva om den här. Princess Monoke innehåller liknande teman som Nausicaä, d.v.s. en heroisk kvinnlig huvudkaraktär och ekologisk katastrof, men denna film utspelar sig istället i 1300-talets (?) Japan och handlar om kampen mellan skogens gudar som försöker skydda skogen, och människorna som vill hugga ned den för att bryta järn. Den är mycket vackert animerad och ganska mörk, och jag uppskattade den här filmen mycket även om jag tyckte att den var lite för lång (över två timmar). Den var bättre än Nausicaä och Castle in the sky, men inte lika vass som How’s moving castle 3,5 av 5

    Princess Mononoke (1997) - IMDb

    Castle in the Sky (1986)
    Castle in the Sky såg jag egentligen också 2020 i mitt Studio Ghibli-projekt, men jag vill ha med alla Studio Ghibli-filmer i det här inlägget så vi kör, hehe. Liksom de flesta andra Ghibli-filmerna är även denna fantastiskt animerad och är centrerad kring en vänskap mellan två barn, inklusive en heroisk kvinnlig huvudkaraktär. I den här filmen letar de två barnen efter det flygande slottet som det bara finns sägner om, och det finns i den här filmen (till skillnad från många andra Ghibli-filmer) tydliga antagonister. En vacker film, men lite för lång den här också (över två timmar) och jag såg den i två omgångar. Som sagt, inte lika vass som Mononoke, men fortfarande verkligen värd att se för de extremt vackra och detaljerade animationerna och för att Studio Ghibli generellt är fantastiskt. En stark 3:a av 5

    Castle in the Sky (1986) - IMDb

    Parasit (2019)
    En sydkoreansk thriller om en hustler-familj som knegar på i lågbetalda arbeten, men gradvis tar sig in i en rik familjs hem genom en hel del list, lögner och en viss avsaknad av moral. När huset töms för att ägarna åker på semester passar familjen – som nu utmanövrerat de tidigare anställda – på att leva lyxliv i deras hus, ovetandes om den storm som gör att familjens ägare kommer hem tidigare än planerat… Mycket spännande, underhållande och mörk film. 4 av 5

    How “Parasite” Falls Short of Greatness | The New Yorker

    Shoplifters (2018)
    Jag fortsatte på det östasiatiska temat och såg den andra filmen som hype:ades, vilket var Shoplifters,en japansk film. Shoplifters skildrar en fattig arbetarklassfamilj (något likt Parasit), där pappan Osamu är dagsarbetare som tvingas lämna sitt jobb efter en skada, hans fru Noboyo som arbetar med att tvätta kläder, dottern Aki som arbetar som någonslags eskort, den unge pojken Shota och den äldre kvinnan Hatsue som lever på och försörjer de andra med hjälp av sin döde makes pensionspengar. I familjen hamnar snart också den lilla flickan Yuri som verkar vara föräldralös, men när de på TV två månader senare förstår att hon är saknad utan att föräldrarna rapporterat henne saknad, bestämmer de sig för att behålla henne och klipper hennes hår och döper om henne till Lin. Shota lär sig tidigt att “shoplifta” (d.v.s. snatta), och tar också med sig lilla Lin. Ju längre filmen går förstår man dock snart att detta kanske inte alls är en familj. Till en början har man mycket sympati med karaktärerna, men så småningom utvecklas story:n och man förstår att det är mycket hustle going on här. Mycket spännande film! 4 av 5

    An Adoptive, Foster Parent's Take On Award-Winning Movie 'Shoplifters' -  Savvy Tokyo

    Attenborough och massutrotningen (2020)
    Brittisk dokumentär med legendaren Sir Attenborough. Minns inte riktigt vad den här gjorde för intryck, men den var antagligen bra och sevärd åtminstone?

    Se Attenborough och massutrotningen - SVT Play - Gratis streaming på  Webb-TV.nu

    Resan till Melonia (1989)
    Ett underbart litet äventyr, löst baserat på Shakespeare’s pjäs Stormen, med fantastiska teckningar, underbara röst-skådespelare och ett redigt budskap: nämligen ner med kapitalismen, ingen ska härska över Melonia. Dvs anarkism-propaganda paketterad i alldeles alldeles underbar barnfilm. Se den! Inte minst för Per Åhlins & co. fina illustrationer. 4 av 5

    Resan till Melonia – Bio i Uppsala - Fyrisbiografen

    Titanic (1997)
    Titanic va. Så jävla bra film. Tröttnar aldrig. Den har liksom allt. Käääärlek som ju ändå är det finast vi har här i världen. Löv sweet löv. En jääävligt het Leonardo DiCaprio, blott 23 år gammal. Ekonomiska klyftor, triangeldrama och en tragedi till slut. Det fanns en anledning till att den vann så många Oscars liksom. 5 av 5

    The Making Of Titanic | Movies | Empire

    Persepolis (2007)
    En humoristisk skildring om allvaret i 80-talets Iran, med den iranska revolutionen 1979 och den efterföljande islamiseringen. Vackert animerad med fantastiska ansiktsuttryck hos huvudkaraktären Marji. Se! 4 av 5

    Roya's review of Persepolis: The Story of a Childhood

    Tully (2018)
    En mycket intressant mind-twisting mörk komedi (?) om moderskapet. Lite svår att placera i en genre, men jag tyckte verkligen om den här filmen och det faktum att slutet var helt oväntat, vilket man ju alltid gillar när man blir överraskad som tittare. Det handlar om Marlo som är gravid för tredje gången, och som har två krävande barn sen tidigare med olika typer av speciella behov. När barnet väl kommer får Marlo en “night nanny” vi present ilket hon till en början är mycket skeptisk till, men som hon sedan allt mer uppskattar eftersom hon får ordentlig sömn och dessutom en fin vän. Gillade! 4 av 5

    Movie Review: "Tully" arrives just in time for Mother's Day - The  Independent | News Events Opinion More

    Howl’s moving castle (2004)
    Jag minns när How’s moving castle (eller “Det levande slottet” på svenska) hade premiär, för jag minns bio-affischerna på Fregatten. Jag såg den dock aldrig, vilket är konstigt eftersom det är också Miyazaki och familjen hade ju älskat Spirited away. Jag och Paulina såg den istället båda för första gången tillsammans nu som vuxna, och blev inte besvikna. Otroliga animationer!!! Enligt Wikipedia är filmen influerad av Miyazakis opposition mot USA:s invadering av Irak 2003, och innehåller därför starka antikrigs-teman. Den handlar om den unga flickan Sophie som träffar på en häxa och förlorar sin ungdomliga skönhet när hon förvandlas till en gammal och skröplig kvinna. För att bryta förtrollningen lämnar hon hemmet och ger sig ut på landsbygden, där hon träffar en fågelskrämma som hon kallar “Turnip head”. Han leder henne till trollkarlen Howl’s levande slott, vars magi kommer från eld-demonen Calcifer. Sophie ingår en överenskommelse med Calcifer: han lovar att bryta hennes förtrollning, om hon bryter hans band med Howl. 4 av 5

    Howl's Moving Castle by Diana Wynne Jones – fantastical fun, fantastically  human | Diana Wynne Jones | The Guardian

    Small axe (2020)
    Jag såg två av filmerna i antologin Small Axe, som porträtterar västindiska immigranters liv i 60-, 70- och 80-talets Storbritannien med allt vad det innebär. De två jag såg var Education och Lovers rock. Jag har sett blandade kommentarer om den här antologin, och jag borde kanske se alla, men den sistnämnda Lovers rock var tbh ganska tråkig. Jag och Paulina såg den ihop och kände väl inte riktigt att den hade någon plot egentligen? Hela filmen, som är 70 minuter lång, handlar om en reggae-fest och man får liksom titta på människor som dansar hela filmen. Typ. Så där förstår jag faktiskt inte riktigt hype:n. Education hade en tydligare handling, och berör om den rasism som svarta, och i det här fallet västindiska invandrare, utsattes för i Englands skolsystem på 70-talet. Den var gripande. Jag skulle säga att Lovers rock kanske får 2 av 5 och Education 2,5 av 5? Men som sagt borde jag kolla på de andra tre filmerna också, för jag kanske bara såg de minst bra av dom?

    Small Axe' Review: The Agonies and Ecstasies of Black British Lives - The  New York Times

    Your name engraved herein (2020)
    En sydkoreansk film som jag såg för att den var hbtq-themed, d.v.s det var två killar som blev förälskade. Men handlingen var lite konstig och hängde inte riktigt ihop på nåt sätt? Jag hade tbh också lite svårt att hålla isär karaktärerna för de var så lika hahaha men det är kanske bara min european gaze som säger till det. Sen var det ändå nån het sexscen och gay love blir man alltid glad av när det skildras i film (även om detta var ganska sad sådan) men det finns definitivt bättre hbtq-filmer. 2,5 av 5

    Taiwanese Gay Drama 'Your Name Engraved Herein' On Netflix Is Worth A Watch  - Gaysi

    Ponyo (2008)
    Detta är också Myazaki och Studio Ghibli men tyckte inte alls denna höll samma kvalitet som de andra filmerna. Kanske för att det här är en ganska tydlig barnfilm som saknar det där mörkret som andra Studio Ghibli-filmer har, men också för att illustrationerna tbh hade rätt dålig kvalitet jämfört med övriga Studio Ghibli-filmer. Inte alls den fantastiska detaljrikedomen, vackra bakgrunderna eller de realistiska ansiktsuttrycken man är van vid, och också en haltande story à Lilla Sjöjungrun. Nej, den här rekommenderar jag inte särskilt starkt, men lite underhållande är den väl för framförallt barn. 2 av 5

    Ponyo på klippan vid havet | Netflix

    Kiki’s Delivery Service (1989)
    Bra jag har varit på att genomdriva mitt Studio Ghibli-projekt, eller hur? Nu var det då dags för Kiki’s Delivery Service från 1989, som handlar om häxan Kiki. Det är en coming of age-film med teman som självständighet, och såklart med en stark kvinnlig huvudkaraktär och lite magi på det. Den här filmen är mycket bättre än Ponyo och har också de vackra animationerna som man är van vid, men den är inte i klass med Spirited away eller Min granne totoro, och saknar det där mörkret som man gillar i t.ex. Nausicaä, Monoke och Castle in the sky. 3 av 5

    Kiki's Delivery Service (1989) - IMDb

    Before midnight (2013)
    Den här filmen kan inte ha gjort stort intryck på mig, för jag var tvungen att googla för att komma ihåg vad den handlade om. Men det är i alla fall tredje delen i Before-trilogin Google tells me, och den handlar om ett par som är på semester och som, efter att ha varit tillsammans ett par år, reflekterar över sin relation och sina liv. Jag minns att det var väldigt mycket dialog men att den var sevärd med ett fint slut? 3 av 5

    Ethan Hawke Imagines Fourth 'Before' Movie | IndieWire

    Rocket man (2019)
    Spelfilmen om Elton John fanns på Svt play så då var man ju tvungen att se. Handlar, som man kan tänka sig, om Elton John som ung, och hur hans karriär började. Den känns väldigt lik Bohemian Rhapsody (se nedan), eftersom den behandlar exakt samma teman: manlig rockstar som är secretly gay, och som mår rätt kasst, självmedicinerar men är, förstås, fullkomligt briljant musikaliskt. Bohemian Rhapsody är dock bättre, men den här var ändå sevärd. 3,5 av 5

    Rocketman - Plugged In

    Mustang (2015)
    Mustang såg jag och Linda tillsammans eftersom den finns på Drakenfilm som hon har. Och vilken film sen! Så vacker scenografi och man satt som på nålar och undrade hur det skulle gå. Filmen handlar om fem systrar som lever i en konservativ turkisk familj som är starkt präglad av heders kultur. När de på väg hem från skolan badar tillsammans med ett par pojkar anses de ha förstört sin heder, och måste snabbt giftas bort, en i taget. Jättebra film om systerskap, heder och frigörelse, som jag starkt rekommenderar! 4,5 av 5

    Mustang trailer - in cinemas & on demand from 13 May 2016 - YouTube

    Moonlight (2016)
    Moonlight är en coming of age-film om den unge Chiron, en afroamerikansk kille som tampas med sin sexualitet. I filmen får man följa honom växa upp i tre stadier av livet: som barn, tonåring, och som ung vuxen; i vilka man får följa hur han hanterar misshandel och homofobi men också vänskap och solidaritet. Titeln syftar på att “in moonlight black boys look blue” vilket är namnet på pjäsen som filmen baseras på. Filmen belönades med tre Oscars bland annat för bästa film. 4 av 5

    Moonlight's Cinematographer on Filming the Most Exquisite Movie of the Year  | Vogue

    The boy who harnessed the wind (2019)
    Filmen utspelar sig i Malawi på tidigt 2000-tal, där svår torka och hunger råder. Människorna lever på gränsen, och fastän utbildning är högt skattat har alla inte råd. William är en ung briljant pojke som försöker fundera ut hur han kan hjälpa sin familj och sin by under den svåra torkan: hur kan han tämja vinden? Filmen är based on a true story om en pojke som faktiskt gjorde just detta, d.v.s. tämjde vinden, och den drabbade mig så mycket. Otroligt bra film som jag starkt rekommenderar! 5 av 5

    Netflix film tells tale of Malawian eco boy genius

    Reaching for the moon (2013)
    Jag ville se en hbtq-film och Reaching for the moon fanns på Svt play. Den handlar om den amerikanska författaren Elizabeth Bishop som far till Brasilien för att skriva, där hon utvecklar en romans med den karismatiska arkitekten Lota de Macedo Soares (som alltså var en verklig person också). Filmen är underhållande men stundtals lite konstig plot och oväntat slut. Helt okej! 3,5 av 5

    Reaching for the Moon Review | SBS Movies

    An affair (2018)
    Man gillar ju Tarjei Sandvik Moe (d.v.s. den norska skådisen som spelar Isak i Skam) och han är ju numera mycket bevandrad både på filmduken och på teaterscenen, och spelar huvudrollen i An affair. Filmen handlar om gymnasieläraren Anita som blir uppraggad av den mycket fräcke tonårskillen Markus, en av hennes elever, som hon faller för. Till en början är det oskyldigt, och Markus verkar gilla den makten han har över henne, men snart skiftar maktbalansen. En erotisk thriller som absolut var sevärd och promotion-meningen “How far is too far?” är verkligen accurate för att beskriva känslan filmen ger. 3,5 av 5

    An Affair (2018) - IMDb

    Giant little ones (2018)
    En sort of queer film som handlar om tonårskillen Franky som under en blöt natt har en sexuell upplevelse med sin bästa vän. Franky tar lätt på det och för honom är det ingen big deal, men kompisen har extremt grov internaliserad homofobi, vilket alltid är så jävla sad. Men hoppfullt att, som sagt, Franky verkligen inte har det. Ändå sevärd! 3,5 av 5

    Why Giant Little Ones Is a Coming-Out Film Like No Other | AnOther

    Far from heaven (2002)
    En film med Julian Moore och Dennis Haysbert som utspelar sig i 50-talets USA. Cathy (Julianne Moore) är hemmafruarnas hemmafru och tidningar kommer hem till henne för att göra reportage om det framgångsrika paret. Det Cathy inte vet är att hennes man är bög. Och det är så sorgligt att se sådana här filmer med gay-karaktärer som hatar sig själva så mycket och som kämpar och kämpar för att inte ha de där känslorna, och dessutom berör filmen också rasism, eftersom det inte går för sig att vita hemmafruar från övre medelklassen umgås med svarta personer. Mycket sevärd! 4 av 5

    Image gallery for Far from Heaven - FilmAffinity

    Bohemian Rhapsody (2018)
    Den biografiska spelfilmen om legendaren Freddie Mercury, briljant gestaltad av Rami Malek som jag tidigare sett i TV-serien Mr Robot. En fin film om Mercurys liv, inklusive all the ups and downs. Det är mäktigt, det är extravagant, och det är såklart sorgligt. Mycket sevärd!! 4 av 5

    Movie review: 'Bohemian Rhapsody' won't rock you

    Prince of Egypt (1998)
    Den tecknade filmen om Moses som jag måste ha sett nån gång som liten, men inte mindes särskilt bra. Men den var oväntat bra tbh!? Grät en massa. Jättefint animerad också, och bra filmmusik. 4 av 5

    Brenda Chapman on Prince of Egypt's ambition and Pixar's Brave troubles -  Polygon

    A royal affair (2012)
    En fängslande film baserade på verkliga händelser som utspelade sig i Danmark kring år 1770. Danmarks kung var mentalt instabil och en romans utvecklas mellan hans drottning Caroline Mathilde och hans livläkare, som båda är anhängare till de nya upplysningsidealen. Mycket bra film där Alicia Vikander och Mads Mikkelsen gör briljanta skådespelarinsatser. 5 av 5

    A Royal Affair (2012) - IMDb

    Pleasure (2021)
    Såg på bio med Olivia. Lämnade inget åt fantasin om man säger så. Om en svensk tjej med alteregot ”Bella Cherrie” tatuerat på handleden, som åker till L.A för att bli nästa stora porrskådis. Stundtals plågsam att se, stundtals rolig, men framförallt ärlig om porrindustrin. 3,5 av 5

    Pleasure (2021) recensie, Ninja Thyberg - Cinemagazine

    Shéhérazade (2018)
    Fransk socialrealism, d.v.s mörker och misär. Om Zach som kommit ut från ungdomsanstalt och hamnar på gatan, där han snabbt plockas upp av sina kriminella vänner. De vill köpa honom sex, ”c’est un cadeau” som present för friheten men Zach blir förtjust i Shéhérazade, som arbetar som prostituerad. Han faller för henne, samtidigt som han också agerar som hennes hallick, och ställs snart inför ett etiskt dilemma. Som sagt, mörker och misär men det är också en del ljuspunkter i mörkret. Så deppigt att se hur kriminaliteten och misären verkligen är en spiral nedåt, och hur svårt det är att ta sig ur. 4 av 5!

    Shéhérazade (2018) | MUBI

    Arrietty (2010)
    Jag har ju då som sagt ett litet projekt-i-projektet och det är att se alla Studio Ghibli-filmerna. Hittills i år, när jag då såg Arrietty vilket var ganska nyligen, hade jag då sett Ponyo, Howl’s moving castle, Kiki’s delivery service och Nausciä and the valley of the wind, men projektet började egentligen 2020 och då såg jag också Princess Mononoke, Castle in the sky samt såg om Spirited away och Min granne Totoro, varför jag la till dom på 2021 års lista också 🙂 Och nu var det alltså dags för ny Studio Ghibli-kväll! Arrietty handlar om the little people – småfolket som bor under hus och lånar sånt som människorna inte kommer sakna ändå. Otroligt vackert illustrerad med fantastiska detaljer. Och det finns lite mörker, även om det mest är gulligt och vemodigt. Fin film! 3,5 av 5

    Studio Ghibli Stills - The Secret World of Arrietty - 1920x1032 - Album on  Imgur

    Winter’s bone (2010)
    Amerikansk socialrealism med Jennifer Lawrence i hennes genombrottsroll. Hon spelar tonårstjejen som bär ett tungt lass på sina axlar, inklusive att ta hand om sin mamma och sina två syskon i en värld full av motgångar. De har inga pengar, och den försvunna pappan har satt huset i pant, så nu hotas de att vräkas såvida de inte kan bevisa att pappan dött. Lawrence’s karaktär åtar sig det morbida uppdraget. Det är mörker och misär, men jävligt bra film! 4 av 5

    Winter's Bone Reviews - Metacritic

    Colette (2018)
    Colette handlar om den franska författaren med samma namn, spelad av Keria Knightly. Det är Paris och det är sekelskifte mellan 1800- och 1900-tal, och Colette skriver böcker under pseudonym, eftersom kvinnor inte blir utgivna. Hennes böcker blir omåttligt populära och hennes make Willy får all ära. Detta verkar vara okej för Colette än så länge, för hon får också leva ett fritt liv och bland annat utforska sin sexualitet. Willy blir dock allt mer odräglig, och Colettes böcker alltmer populära. Ni hör ju, intriger. Mycket bra film based on a true story, med många queer elements och det gillar man ju 🙂 4 av 5

    Review: 'Colette' and One Woman's Lust for Life - The New York Times

    Don’t look up (2021)
    Ja, vi såg också stjärnspäckade och kritikerrosade Don’t Look Up från Netflix, och till en början var jag ganska charmad men tyckte att den blev mer och mer B. Alla hyllar den, men jag vet inte, den är så grund och har så lite trust in the viewer? Man blir liksom skriven lite på näsan, det är så otroligt övertydligt. Kometen motsvarar klimatförändringarna, Meryl Streeps aningslösa karaktär representerar Trump och Jennifer Lawrences och Leonardo DiCaprios desperata forskar-karaktärer motsvarar de desperata klimatforskarna, som inte kan få politikerna att agera. Gott så, men som sagt, det hade inte behövt vara så obvious och så låg nivå? Sen är det ju som sagt alltid kul att se en massa kända skådisar, men också lite slöseri. 2,5 av 5

    Don't Look Up, here is the first trailer of the film with Leonardo DiCaprio


    2 responses to “Filmer 2021”

    1. Ylva Avatar
      Ylva

      Så många filmer, wow!
      Jag dokumenterar inte tyvärr.

    2. […] som jag skrev om här!) och Pleasure (från förrförra årets filmfestival som jag och Olivia såg på bio). Båda är sevärda filmer! Jag och Are såg också Billy Elliot samt Birdbox med Sandra Bullock. […]


  • Category: 2. Kultur


    Spotify wrapped 2021

    Dags för Spotify wrapped igen, älskar den funktionen. I år lyssnade jag på Spotify i över 52 000 minuter (so far – det är ju fortfarande drygt en månad kvar av året!) – mer än förra året då det var 51 000 🙂

    De gör ju lite olika grejer varje år, men i år fick man en introlåt, och min blev Kite:s Jonny Boy som är så jävla bra och gick varm framför allt förra vintern.

    Fick även en låt som spelas “när en tår faller ner på din spegelbild i vattnet” lol. Revolution med Elias. Blev besatt efter Young Royals där den utgör ett viktigt soundtrack 🙂

    Och “Unstoppable” med Sia – “låten som spelas när jag besegrar den urdriga hämndlystna anden” lol, den kommer från när jag var på höghöjdsbana med niorna som avslutningsaktivitet och gick den svåraste banan och var typ själv mitt ute i skogen och skulle göra nån riktigt läskig grej och kom på mig själv med att sjunga “I’m unstoppable…. unstoppable today… I’m invincible…” o.s.v. för att peppa mig själv att våga hahahaha.

    Även Live and Die med Gina Dirawi – min topplåt – derive:ar från Young Royals, ett annat viktigt titelspår i ett mycket viktigt ögonblick. Älskarrrr denna låt.

    Min mest lyssnade podcast var Hanapee’s otroliga podcast. Kul. Den har man ju följt X antal år

    Annars en hel del Sveriges radio, d.v.s. Tankesmedjan för politisk satir, Sommar & Vinter i P1 – no comments needed – och P3 Historia som jag ganska nyligen upptäckt som ett mycket bra komplement till mina historiastudier. Varje avsnitt handlar om en historisk person och levandegör historian väldigt bra. Rekommenderar! Och Raseriet rekommenderar jag till alla men speciellt white people, det är vårt jäkla ansvar att bilda oss om rasism.

    Lol min “ljudaura” var tydligen “extatisk och lugn”?

    Och i år igen, liksom förra året, var min toppartist tydligen Blundetto? Brukar bara sätta på shuffle på Blundetto, så bra bakgrundsmusik speciellt på sommaren med reggae-beatsen.

    Annars var det Hov1 hahahaha vem e jag. Och Billie Eilish (framför allt Happier than ever), Daniela Rathana (som jag såg live förra veckan – så jävla bra!!!) och Lil Nas X p.g.a. <3 <3 <3 <3 <3 3

    Som vanligt ligger svensk pop i topp, har alltid det som någon av mina topp-genrer (förra året på plats nr 3 dock). Vocal jazz har seglat upp på andra plats (förra året var det min tredje populäraste). “Visor” vet jag inte var det kommer ifrån – vilken musik lyssnar jag på som klassas som visor…? Har aldrig haft den genren. “Neoklassiskt” är nytt också, men antar att det handlar om alla instrumentella piano-listor jag har. “Downtempo” är nytt också, vad betyder ens det?

    Topplåten var alltså Live and die, och sedan kom Revolution – båda från Young Royals. Säger ju en del om hur besatt jag var/är :))))))) Därefter hittar vi då Barn av vår tid med Hov1. Den gick på repeat framför allt i somras, gillar texten skarpt. Och Jonny Boy som sagt, som jag hörde i filmen And then we danced som jag såg i slutet av förra året med Mim och blev kär. Underbar låt. Soundtrack:et till förra vintern helt klart. Och så Gamora, ännu en Hov1-låt, ft Einár.


    One response to “Spotify wrapped 2021”

    1. Mami Avatar
      Mami

      52000 är 867 timmar det är mer än en månad 24*7
      Fattar inte att du hinner


  • Category: 2. Kultur


    Några tips på internetz just nu

    Tips nr 1: Kort-dokumentären Våra barn dör som finns på SVT play just nu. Blev berörd, och grät. Vart fan är samhället på väg egentligen.

    Tips nr 2. Från det ena till det andra. Lil Nas X har släppt ny musik, och när en elev upplyste mig om att han var gay gick jag direkt in på YouTube och det visade sig att han har släppt helt fantastiska och extremt queer musikvideos. So much gay eyecandy, och så himla queert!? Vad sägs om att djävulen himself får en lapdance av Lil Nas X i MONTERO (Call me by your name) – för övrigt en tydlig referens till den sensuella filmen med samma namn – att Lil Nas X är gravid och föder (!!!) i promotion-videon för albumet, och flera andra queera (och heta!!) scener i bl.a. THAT’S WHAT I WANT och INDUSTRY BABY. Mina favoriter är dock de låtar som inte har några musikvideos, d.v.s. VOID, LIFE AFTER SALEM och TALES OF DOMINICA. Lil Nas X verkar också vara så himla rolig och härlig person för övrigt!? Och trollig hahaha. Blev lurad av denna videon.

    Tips nr 3, när vi ändå är inne på musik. Hov1 har också släppt nytt album album, och från det har Barn av vår tid rullat varm på min Spotify sen i somras. Gillar även Gamora ft Einár (although när jag såg det här klippet kände jag lite dålig eftersmak haha), Tjuvheder och Räkna dagar.

    Tips nr 3, när vi ändå är inne på musik. Hov1 har också släppt nytt album album, och från det har Barn av vår tid rullat varm på min Spotify sen i somras. Gillar även Gamora ft Einár (although när jag såg det här klippet kände jag lite dålig eftersmak haha), Tjuvheder och Räkna dagar.

    Låt mig förklara en sak, du har så bra ideal
    När alla kollar är du fenomenal
    Behandlar vännen ifrån orten som en accessoar
    Och sjunger n-ordet på festen när du festar privat


    De gillar ketamin och kokain och massa tjack
    Har ADHD men de kallar det för superkraft
    De talar ut om det och plötsligt får de bokkontrakt
    Det måste vara svårt att kriga för va relevant


    Jag växte upp med Tjorven, Båtsman och Grankvist
    Därför jag drömde om en tjej som hette Malin
    Jag har varit ätstörd, tränat som en galning
    Därför som jag vet hur jobbigt det kan va med maten
    Haft så mycket ångest att jag velat dö
    Tackar medicin att jag lever som jag gör

    Tips nr 4: Gina Dirawis Live and die. Jag hörde den när jag såg Young Royals i somras och var blown away. Multitalang den där Gina. Så jävla episk låt som jag lyssnat på over and over and over again. “Thought if we, Were free, For a night, We’d make it right”. När man lyssnar på den tillsammans med scenen då Wilhelm och Simon äntligen får varandra, och sen vet hur serien slutar…. Gosh, my heart. Shuttering to pieces.

    Tips nr 5: Vi fortsätter på ny musik-spåret. Och ingen har väl missat men Billie Eilish har också släppt ny musik. Happier than ever är episk.

    Tips nr 6: Har börjat lyssna på podden “Singelrådet” som är så himla bra. Ett avsnitt de hade nyligen gästades av ingen mindre än Ninja Thyberg som regisserat Pleasure, och jag var blown away över Ninjas intellekt? Hon sa så himla många kloka saker, var så nyanserad och analytisk och självklart köpte jag biljetter till filmen som jag och Olivia ska gå och se på måndag. Rekommenderar därför detta avsnitt (och flera andra) starkt, liksom att gå och se Pleasure på bio.

    Tips nr 7: Non-violent communication (NVC). Har lärt mig detta konflikthanterings-verktyg i min socialpsykologikurs och det är så himla bra bara?

    Jamen det var väl allt för nu tror jag…? Trevlig lördag alla!



  • Category: 2. Kultur


    Young Royals

    Sedan i juli har jag varit som besatt av Netflix nya original-serie Young Royals. Jag älskade den. Jag vet inte riktigt varför, men den kändes så jävla mycket bara? När jag började titta såg jag tre avsnitt på raken, och följande dag resterande tre. Detta var i juli när serien släpptes, och jag har sedan dess hunnit se om hela serien ett flertal gånger (tror jag är uppe i fem nu, och då räknar jag inte alla behind the scenes-klipp, TikTok-videos och annat material som läggs upp i en strid ström på sociala medier haha). Har även -håll i er nu – skaffat Instagram igen endast för att kunna följa the main actors Edvin Ryding och Omar Rudberg samt regissör Rojda Sekersöz och screenwriter Lisa Ambjörn (och sen råkade jag kanske lägga till några fler konton när jag ändå höll på…. la ju ner instagram för länge sen för det tog för mycket tid, jag fick bara bekräftelse för mina snygg-bilder och dessutom fyllde jag ett megatech-företags fickor med pengar. Bryr mig tydligen inte om detta längre hahaha vem e jag?) Ahja nog om instagram och nu till Young Royals a.k.a. det bästa som hänt på Netflix. Vad handlar serien om då?

    Young Royals': New Netflix Teen Series About A Young Swedish Prince

    Huvudpersonen i serien är prins Wilhelm, spelad av Edvin Ryding (som man bland annat sett tidigare som Fröken Frimans adoptivson i Svt:s Fröken Frimans krig och i Josephine Bonebuschs aktuella Svt-serie Älska Mig), som hamnat i blåsväder efter en blöt utekväll. Nu sätts han (mot sin vilja) på Hillerska internatskola för att “om han inte kan undvika sådana situationer så får man se till att de inte kan uppstå” som drottningen (spelad av Perniella August) uttrycker det. På Hillerska, bland de andra rikemansbarnen, är Wilhelm uppskattad och alla vill hänga med kungligheten, men Wilhelm är obekväm och olycklig i sin kungliga roll. Ganska snabbt får Wilhelm dock upp ögonen för arbetarklassgrabben Simon (som tidigare The FO&O-medlemmen Omar Rudberg skådespel-debuterar som). Simon, som kallas för “sossen” av Wilhelms pompöse syssling August (Malte Gårdinger) som också går på skolan, är en så kallad “extern” och går tillsammans med sin syster Sara (Frida Argento) på Hillerska genom stipendium. Och ja, även om Simon till en början är mycket skeptisk till monarkin så slår det gnistor om Simon och Wilhelm. 🙂

    Omar Rudberg | Explore Tumblr Posts and Blogs | Tumgir
    Love, The Phantoms — Young Royals | Official Teaser | Netflix

    Young Royals är i klass med SKAM (speciellt säsong tre) i det att man lyckats casta otroliga skåespelare, inte för att vara så unga utan trots att de är så unga. Edvin Ryding är ju gammal i gemet men många av de andra är debutanter, inklusive supporting head actor Omar Rudberg, och alla gör det så jävla bra. Dessutom är regin (Rojda Sekersöz, som t.ex. tidigare gjort Dröm Vidare) galant, och tillsammans med manusskript-författaren Lisa Ambjörn (just nu Svt-aktuell med serien Sjukt) har hon gjort Young Royals till ett mästerverk.

    Love, The Phantoms — Young Royals | Official Teaser | Netflix
    Love, The Phantoms — Young Royals | Official Teaser | Netflix
    Love, The Phantoms — Young Royals | Official Teaser | Netflix
    dailyxray - Tumblr blog | Tumgir

    Det är relaterbart, och det känns så jävla mycket. Även om det inte är många som kan känna igen sig i att vara adlig och gå på en pretto internatskola, så kan alla känna igen sig i de känslor och situationer en tonåring tampas med. Ångest, viljan att passa in och bara vara som alla andra, hur sociala medier är en självklar del av handlingen, acnen (tonåringar får faktiskt, till skillnad från många amerikanska tv-serier där high school-ungdomar spelas av 25-åringar, får se ut som tonåringar gör), åtråhet, osäkerhet, den första kärleken. För det är framför allt det som Young Royals har: young loooooooooove och allt vad det innebär: trånande blickar, stulna kyssar, trevande beröringar, heartache and agony. Och en hel del eye candy. Speciellt Omar Rudberg som spelar Simon, omg omg omg omg så het? Tror det är hans androgynitet (som privatperson framför allt). Han skådespelardebuterar som sagt och hans porträtt av Simon är riktigt träffsäkert. Jag älskar också att [SPOILER ALERT] Simon, som som sagt är arbetarklass och dessutom latino, får vara den som är stark, vet vem han är och har vetat det sen länge.

    ch: omar Tumblr posts - Tumbral.com
    Stuck at home since 2020 — YOUNG ROYALS - EPISODE ONE

    Bäst är dock Edvin Rydberg som den unge prins Wilhelm av Sverige. Hur han levandegör Wilhelms inre frustration och ilska över maktlösheten över sitt eget liv, men samtidigt ger honom ömhet och känslighet.

    tina's lake of thoughts — // young royals + delicate by taylor swift ~ gifs ...
    ch: wilhelm | Explore Tumblr Posts and Blogs | Tumgir

    I produktionen har intimitetskoordinatorn Sara Arrhusius varit involverad. Hon säger att “man förväntar sig inte att en skådespelare ska hoppa från ett tak utan repetition eller säkerhetslina. Då kan man inte heller förvänta sig att de ska ställa sig nakna framför kameran eller kyssa en kollega utan repetition och säkerhetstänk”. Så himla bra grej!? Och scenerna är så otroligt skickligt gjorda med fantastiskt skådespeleri – och med mycket jobb med säkerhet och samtycke bakom vilket ju är extra viktigt när skådespelarna är såpass unga. (Och heta, just sayin’).

    young royals | Explore Tumblr Posts and Blogs | Tumgir
    Young Royals: Teen Romance Done Right - blueprint
    fem — May I present to you: my absolute favorite gifs of...

    Ååååh, Young Royals kändes så mycket. [SPOILER ALERT]. Jag älskar att ingen någonsin behövde komma ut. Att problemet för Wilhelm inte var att han gillade en kille, utan att han är kunglig. Kronprins till och med. Älskade alla skådespelare och deras insatser, även birollerna som legendariska Maddie (Nathali Varli) och Felice (Nikita Ugglas) med så höga krav på sig själv. Älskade att den populäraste tjejen inte är vit och smal. Älskade allt det relaterbara. Älskade att serien var gay. Älskade, trots att det var så jävla sorgligt, slutet. Det kommer ju definitivt bli en fortsättning, det fattar man ju.

    Pin by sun on wilmon/edmar in 2021 | Young, Royal, Omar

    Och nu, innan jag avslutar, lite ögongodis på Omar Rudberg:



  • Category: 2. Kultur


    A new pair of shoes (Afghanistan)

    Jag skrev en dikt om Afghanistan igår, efter att ha sett nyheterna. Den heter A new pair of shoes (Afghanistan). 16/8-2021

    A new pair of shoes
    Nothing to lose
    I don’t need them but I want them
    They would need them but cannot have them
    I decided not to buy
    They decided they’d rather die
    Falling from an airplane
    I just want to cry

    Because what are new shoes
    When your country is bleeding
    They have nothing to lose
    But the hope of fleeing
    Twenty years of progress
    Shuttered in one breath
    Europe is a fortress
    Afghanistan is death

    What are new shoes
    When revolutionaries are under attack?
    When one step forward
    Meant a thousand leaps back
    When the talibans are hunting down
    Every critical voice
    When clinging to an airplane
    Was their only choice



  • Category: 2. Kultur


    Utrota varenda jävel

    Jag har läst Utrota varenda jävel av Sven Lindqvist (1992), i nyutgåva från 2020 med förord av Athena Farrokhzad som skriver att boken “vägrar välja mellan genrer” och utgör ett viktigt verk i den postkoloniala litteraturen. Bokens grundtes är att Nazitysklands förintelse av judar i Europa inte är unik, utan ett kulminerande av Europas sedan länge rotade rasism och imperialism, med början i den spanska invaderingen av Kanarieöarna på 1400-talet (Lindqvist, 2020). Faktum är att Europas kolonisering “uppvisar många exempel på total utrotning av hela folk” (Lindqvist, 2020, s.221). Auschwitz var därför, enligt Lindqvist (2020, s.224) “den moderna, industriella tillämpningen av en förintelse, på vilken de europeiska världsherravälden sedan länge vilade”. 

    Lindqvist menar alltså att den europeiska imperialismens massmord på tasmanier, Nordamerikas ursprungsbefolkning, hereros i nuvarande Namibia, maorifolket på Nya Zeeland och otaliga andra folkgrupper, är tidiga exempel på folkmord som på 1900-talet sedan tillämpades på ett mer industrialiserat sätt i Europa. Tesen står i kontrast till FN:s folkmordskonvention från 1948 som definierar folkmord som gärningar förövade “i avsikt att helt eller delvis förinta en nationell, etnisk, rasmässigt bestämd eller religiös grupp såsom sådan”, och alltså förbehåller termen endast för några få av 1900-talets folkmord. I återståendet av denna text kommer jag att diskutera vad det finns för argument för Lindqvists tes, samt implikationerna.

    Lindqvists grundargument är att Europa vilar på imperialismen, vilken är intimt förknippad med folkmord, eller på att “utrota varenda jävel”. Vid Andra Världskrigets början var själva Europas luft redan “genomträngd av övertygelsen att imperialismen är en biologiskt nödvändig process som enligt naturens lagar leder till de lägre rasernas ofrånkomliga förintelse” sedan flera hundra år (Lindqvist, 2020, s.200). Européerna var historiskt ett utrotande folk, och Hitler gav bara detta utrotande “sin högst personliga tillämpning” (Lindqvist, 2020, s.200). Utrotandet av judar blev dock praktiskt möjligt först genom att angripa Polen och Ryssland (dit majoriteten judar hade flytt eller fördrivits) ‒ d.v.s. en imperialistisk expansion precis som vid folkmorden i Europas kolonier (Lindqvist, 2020).

    Argumentet implicerar att Förintelsen på inga sätt är unik, och att FN:s folkmordsdefinition är för snäv, eftersom den inte erkänner imperialismens massutrotningar som folkmord vilket Lindqvist (2020) anser dem vara. Detta opponerar mot de som anser att förintelsen av judar saknar motstycke, exempelvis Dawidowicz (1981, s.56) som otvivelaktigt fastslår att “Förintelsen var unik i fråga om intention, omfattning och resultat”. Även Naimark (2010, s.123), som argumenterar för att Stalins utrotning av kulaks och andra “klassfiender” skall räknas som folkmord, anser Förintelsen vara det mest extrema fallet av folkmord, med tanke på det industriella och teknologiska sätt på vilket utrotningen skedde, judarnas fullständiga hjälplöshet och nazismens ras-utopi. Lindqvist (2020) och Dawidowicz (1981) står på varsin sida i diskussionen kring Förintelsens unicitet, vilken utgör en livlig debatt inom fältet (Rubinstein, 2004).

    Även om man accepterar FN:s definition finns det skäl att klassa imperialismens folkmord som just sådana. Ett andra argument Lindqvist (2020) framför, är att de grupper som enligt FN:s folkmordskonvention från 1948 kan utsättas för folkmord, d.v.s. nationella, etniska, rasmässigt bestämda och/eller religiösa, faktiskt har utrotats “såsom sådana” även före 1900-talets början, nämligen i imperialismens namn. Förintelsen är unik i Europa, skriver Lindqvist (2020, s.221), eftersom det judiska folket skulle utrotas i sin helhet, men “den västerländska expansionens historia i andra världsdelar (…) uppvisar [också] många exempel på total utrotning av hela folk”. Ett tydligt exempel är tasmanierna som utrotades ned till sista människa (den sista dog 1876) till följd av den brutala brittiska kolonialismen (Lindqvist, 2020). Detta exempel innebär att FN:s definition av folkmord är för snäv eftersom den “missat” de folkmord som enligt Lindqvist (2020) förövades i den europeiska imperialismens namn. 

    Grundläggande för FN-konventionen om folkmord från 1948 är intentionen, d.v.s. att det skall finnas ett uppsåt att “helt eller delvis förinta en nationell, etnisk, rasmässigt bestämd eller religiös grupp såsom sådan”. Men vad räknas egentligen som uppsåt? Hur explicit måste en intention vara för att räknas som sådan? Enligt Karlsson (2012, s.105) är det omöjligt att hitta explicit uttalade intentioner: “sådana existerar knappast i fråga om något folkmord, om man är ute efter ett undertecknat dokument som innehåller en direkt avsiktsförklaring att massmörda en specifik religiös eller etnisk kategori människor enbart för att de tillhör denna kategori”. Karlsson (2012, s.114) skriver vidare att intention kan, “om än inte utifrån FN:s folkmordskonvention och internationell lag, ta sig indirekta uttryck” (min kursivering). 

    Karlsson (2012) menar alltså, till skillnad från FN-konventionen, att ett uppsåt kan vara implicit: likgiltighet inför lidande, att förövarna kunde ha stoppat folkmordet men avstod, planmässig systematik och successiv upptrappning. Utifrån detta, kan en europeiskt förd politik i kolonierna, vilken inte passade ursprungsbefolkningen, då räknas som intentionell? Det skulle innebära att FN-konventionens krav på uppsåt bör tonas ned, eller åtminstone att implicita intentioner godkändes. För även om imperialismens syfte inte nödvändigtvis var utrotning per se, utan expansion, var metoderna för denna expansion många gånger brutala, allt legitimerat med “de lägre rasernas” underlägsenhet (Lindqvist, 2020). 

    Det kan hävdas att kolonisatörerna och européerna där hemma uppvisade flera av Karlsson (2012) definierade exempel på implicit intention: likgiltighet inför lidande, möjlighet att stoppa folkmord men inte göra det, samt ‒ åtminstone i vissa fall såsom i Kongo på 1880-talet då efterfrågan på gummi som fanns där mångdubblades och resulterade i en brutalisering av regimen (Lindqvist, 2020, s.47) ‒ planmässig systematik och successiv upptrappning av våldet. Vidare argumenterar Naimark (2010, s.47) att Stalins regim i praktiken gav ett “tyst medgivande” (connivance) till exempelvis den ukrainska hungersnöden genom en politik som ofrånkomligen resulterade i miljoner människors död, vilket, trots bristen på dokumentation som visar uppsåt, därför av många anses som ett folkmord. Även Europa gav enligt Lindqvist (2020, s.238) sitt tysta medgivande: “I praktiken handlade hela Europa efter maximen ‘exterminate all the brutes’. Alla förnekade det förstås, officiellt. Men alla visste det, man och man emellan”.

    Sammanfattningsvis finns det för Lindqvists tes, d.v.s. att Förintelsen inte var unik i sitt slag utan “bara” en mer industrialiserad kulminering av de folkmord som redan förövats i imperialismens namn, flera argument. Många ursprungsfolk hade redan innan Hitler totalt förintats “såsom sådant”, där tasmanierna är ett exempel. Det finns från kolonialstaterna visserligen inte något nedtecknat uppsåt att förinta hereros, maorier, aboriginer, siouxer och andra folkgrupper ‒ men sådana explicita dokument saknas i princip alltid. Vidare är “intention” en svårdefinierad term ‒ kan ett tyst medgivande eller ett implicit uppsåt i form av exempelvis likgiltighet inför lidande eller en i praktiken våldsam politik räknas som intention? Slutligen skulle många anse att det finns skäl att tona ned eller kanske t.o.m. ta bort FN-konventionens krav på intention eftersom många av FN ej erkända folkmord saknar just det. 

    Källor

    Dawidowicz, L. S. (1981). The Holocaust Was Unique in Intent, Scope and Effect. Center Magazine, 14(4), 56-64.

    FN:s Konvention om förebyggande och bestraffning av brottet folkmord (genocide), 9 december 1948. Tillgänglig: https://www.regeringen.se/49b762/contentassets/7187cb03d74e43a89991198a13251638/konventionen-om-forebyggande-och-bestraffning-av-brottet-folkmord-genocide-so-195264

    Karlsson, K. (2012). De som är oskyldiga idag kan bli skyldiga imorgon. Det armeniska folkmordet och dess efterbörd. Stockholm: Atlantis.

    Lindqvist, S. (2020). Utrota varenda jävel. Stockholm: Nirstedt.

    Naimark, M.N. (2010). Salin’s Genocides. Princeton: Princeton University Press.

    Rubinstein, W.D. (2004). Genocide: A History. New York och London: Routledge.



  • Category: 2. Kultur


    Folkmordet på armenierna

    För historiakursen jag pluggar i sommar har jag läst ännu en bok, denna gång om folkmordet på armenierna 1915-1916 där ca 1 miljon osmanska armenier föll offer för massmord på grund av att de var just armenier. Boken heter De som är oskyldiga idag kan bli skyldiga imorgon och analyserar folkmordet utifrån frågan huruvida det fanns en intention bakom det (en av kriterierna för att det skall räknas som ett folkmord enligt FN:s konvention)? Boken går igenom kronologin men analyserar också efterbörden av folkmordet, t.ex. hur Turkiets officiella hållning ser ut idag (folkmordet hände inte). Jag lärde mig mycket av boken, eftersom jag inte visste att folkmordet ens ägt rum, vilket alltså är den inställning Turkiska staten har.

    Bakgrunden till folkmordet på armenierna är det dåvarande Osmanska rikets milletsystem som samtidigt garanterade armenierna ett visst inflytande, men också “utgjorde en reell utgångspunkt för differentiering (…) och repression” (Karlsson, 2012, s.58). Detta utanförskap gjorde armenier till ett potentiellt hot för Osmanska riket fortsatta existens (Karlsson, 2012). Därtill kände imperiet av en tilltagande oro och antagonism i landet efter de misslyckade Balkankrigen, och i efterdyningarna genomfördes 1913 en coup d’état där de s.k. “ungturkarna” tog makten för att rädda imperiet från undergång (Karlsson, 2012). Två år senare, den 24 april 1915, inleddes folkmordet på armenierna då 235 ledande armeniska intellektuella ‒ armeniernas kulturella elit ‒ arresterades i Konstantinopel (Karlsson, 2012). Därefter genomfördes massarresteringar systematiskt och Osmanska riket tömdes på armenier genom deportationer till de mest ogästvänliga delarna av imperiet (Karlsson, 2012). Våld i form av misshandel, våldtäkter, avrättningar, massakrer, svält och sjukdomar följde deportationerna (Karlsson, 2012). Folkmordet kulminerade hösten 1915 men fler massakrer genomfördes (Karlsson, 2012). Efter krigsslutet började armenierna bjuda visst motstånd och på grund av att våldet då var dubbelsidigt ‒ dock med större aggressivitet från ungturkarna ‒ anser Karlsson (2012, s.147) att “folkmordsbegreppet bör reserveras för det intentionella våld som den osmanska regeringen, Kommittén för enhet och framsteg och en rad ledande ungturkar riktade mot armenierna under första världskrigets år”.

    I den s.k. turkiska tolkningen av folkmordet rör det sig inte om ett folkmord alls, det var snarare ett krig där både turkar och armenier dog inte på grund av en orkestrerad massmordsplan utan av krig, epidemier, hungersnöd och ogästvänligt klimat (Karlsson, 2012). Här finns också en provokationstes: armenierna provocerade fram våldet genom bristande lojalitet, terrorism, resningar mot osmanska myndigheter och agitation för självständighet (Karlsson, 2012). Enligt detta perspektiv kämpande armenierna för “självständighet genom våld, vilket i sin tur framkallade våld” (Shaw, 1989, s.1143). Armenierna utgjorde alltså ett hot för det Osmanska riket, och våldet var därför delvis självförvållat (Karlsson, 2012). Karlsson (2012, s.189) håller dock inte med om denna tes: även om armenier stundtals använde våld, och troligen tog tillfället i akt att driva självständighetsfrågan när världskriget bröt ut, är det inte rimligt att “några få procent av ett lands befolkning (…) skulle utgöra ett allvarligt hot för den ungturkiska militärjuntan”.

    Efter första världskrigets slut hölls en rättegång avseende folkmordet riktat mot armenier i Yozgat, varvid en enda ungturkisk ämbetsman, Mehmed Kemal, dömdes till döden för sitt ansvar, varefter turkiska nationalisters vilja att fortskrida med rättegångar svalnade (Karlsson, 2012). Vid Lausannefreden 1923 utelämnades helt den armeniska frågan, och vid landsfadern Atatürk politiska tal om Turkiets historia från 1927 eliminerades folkmordet fullständigt (Karlsson, 2012). Därefter var Turkiets strategi undvikande och tystnad men på 60-talet förändrades förhållningssättet “från reaktivt till proaktivt, från tystnad till aktivt förnekande” (Karlsson, 2012, s.253). Turkiets officiella hållning är än idag att både armenier och turkar dog och att det inte är fråga om ett “folkmord” (Karlsson, 2012).

    Enligt Karlsson (2012) är det rimligt att analysera det armeniska folkmordet både ur ett funktionellt respektive intentionellt perspektiv. Funktionellt sett kan man erkänna att “världskriget drev på avsikten att mörda armenierna och förvandlade latenta idéer till manifest och brutal verklighet” (Karlsson, 2012, s.103). Intentionellt sett kan man samtidigt dra slutsatsen att det från ungturkarnas sida fanns en intention, ett uppsåt att folkmörda armenierna, vilket man bygger bl.a. på de många ögonvittnesskildringar som finns (Karlsson, 2012). Flera forskare i ämnet (t.ex. Dadrian, 1993; och Akçam, 2006) argumenterar att folkmordet var “en avsiktlig politik för att bringa den armeniska befolkningen i Osmanska riket om livet” (Karlsson, 2012, s.106) men det råder som sagt fortfarande debatt om huruvida det ens kan kallas ett folkmord.

    Källor

    Akçam, T. (2006). A Shameful Act. The Armenian Genocide and the Question of Turkish Responsibility. New York: Metropolitan Books.

    Dadrian, V. (1993). The Secret Young-Turk Ittihadist Conference and the Decision of the World War I Genocide of the Armenians. Holocaust and Genocide Studies, 1993(2). 

    Karlsson, K. (2012). De som är oskyldiga idag kan bli skyldiga imorgon. Det armeniska folkmordet och dess efterbörd. Stockholm: Atlantis.

    Shaw, E.K. (1989). Recension av Christians and Jews in the Ottoman Empire, The American Historical Review, 1989(4). 



  • Category: 2. Kultur


    Stalin’s genocides?

    Imorse började jag morgonen såhär: frulle på balkongen. Älskar min balkong!!! Börjar dock bli kritiskt vad gäller parasoll: måste verkligen skaffa ett ASAP för i denna värmen med balkong i söderläge går det inte att vara där efter kl 10 typ, eller innan kl 18 (i-landsproblem). Jag har löst det med att ha ett litet paraply som jag fått låna av Popp, haha. Men parasoll är prio när jag kommer hem från Belgien.

    Har läst en ny bok för historiakursen! Stalin’s Genocides av Naimark. Naimarks case i boken är att alla de människor som dog under Stalins regim på 1930-talet bör räknas som ett folkmord (trots att det inte passar in i Folkmordskonventionen). Naimark utreder bland annat kollektiviseringen av mark samt dekulakiseringen ‒ handlingar motiverade som nödvändig finansiering av industrialiseringen (Naimark, 2010, s.53) ‒ som politiska åtgärder som orsakade massmord. De så kallade “kulakerna” ‒ bönder som ägde mark ‒ tvingades in i kollektivt jordbruk, en enligt Naimark (2010, s.54) essentiellt politisk åtgärd med syfte att bryta ner självständiga bönder. Inget motstånd tolererades och kulakerna skulle “elimineras som klass” (Naimark, 2010, s.58).

    Naimark (2010, s.23) anser att likheterna mellan Stalins och naziregimens mord är så pass många att de gör dem båda genocida i sin essens: båda hade en karismatisk ledare, diktatur, ideologiska motiveringar samt “prometeiska” transformativa strävanden, vilket ledde till massmord. Trots Naimarks (2010, s.125) försiktiga efterlysning av ett stopp på frågan om huruvida en grupp som mördas är nationell, etnisk, religiös, social, politisk eller ekonomisk (för vad spelar det egentligen för roll när det gäller människoliv…?) ser han också skillnader mellan stalinismen och nazismen. Den “apokalyptiska naturen” av nazismens ras-utopi, judarnas fullständiga hjälplöshet och det industriella sätt på vilket massmorden skedde utmärker enligt Naimark (2010, s.123) Förintelsen som det mest extrema fallet av folkmord.

    Icke desto mindre bör ändå Stalins politik betraktas som folkmord, enligt Naimark (2010). Först och främst inkluderade original-dokumentet för FN:s folkmordskonvention från 1948 politiska och sociala grupper, vilket under Sovjets påtryckningar sedermera togs bort till att “endast” inkludera religiösa, etniska och nationella grupper. Vidare finns skäl att klassificera både dekulakiseringen, den ukrainska hungersnöden 1932-33, attackerna mot vissa “fiende”-nationaliteter samt “Den stora terrorn” 1937-38 som folkmord enligt Naimark (2010). Argumentet att Sovjet behövde förbereda för krig exploaterades enligt Naimark (2010, s.137) för att legitimera våldet och sist men inte minst är Stalins skuld i det hela jämförbar med Hitlers i Förintelsen.

    Den juridiska definitionen av folkmord, ur FN:s Folkmordskonventionen från 1948, har stor betydelse i vad som skall och inte skall klassificeras som folkmord, speciellt, som Naimark (2010) påpekar, eftersom den inte inkluderar sociala, politiska eller ekonomiska grupper. Naimark (2010, s.78) exemplifierar med den ukrainska hungersnöden, Holodomor: om offren lämnades att svälta ihjäl för att de var ukrainare ‒ en nationell grupp ‒ var det enligt konventionen ett folkmord. Om de däremot tilläts dö för att de var bönder ‒ en sociopolitisk grupp ‒ kan det inte klassas som folkmord (Naimark, 2010, s.78).

    Enligt Kondrasjin (2007) är grunden för hungersnöden i Ukraina kollektiviseringen av jordbruket “i syfte att åstadkomma en forcerad industrialisering av landet och befästa den egna makten” (Kondrasjin, 2007, s.149), vilket resulterade i att jordbruksproduktionen drastiskt minskade och sedermera ledde till svält. Detta tjänade Stalins mål att eliminera potentiell opposition från “bönder som klass, oberoende av deras nationella tillhörighet” (Kondrasjin, 2007, s.161): svälten riktades alltså inte mot något specifikt nationellt folk enligt Kondrasjin. Även om svälten kan klassificeras som “en organiserad och av människan skapad svält” (Kondrasjin, 2007, s.171) är det dock inget folkmord, tycker Kondrasjin, då det saknas bevis för att Stalinregimen skulle haft för avsikt att förinta det ukrainska folket som sådant. I någon mån kan man kalla det för socialt folkmord av bondeklassen, men termen är överdriven enligt Kondrasjin (2007, s.172) då “Stalinregimen inte uppställde målet att fysiskt förinta de som utsattes för kampanjen”.

    Hungersnöden i Ukraina har politiserats av både historiker och politiker, exempelvis krävde på 90-talet antiryska krafter i Ukraina och Väst att Ryssland skulle ta på sig ansvaret för svälten och betala skadestånd till Ukraina (Kondrasjin (2007, s.142). Jag är dock personligen beredd att hålla med Naimark (2010) att Holodomor trots allt var ett folkmord mot bönder som sociopolitisk grupp, och att sociala, ekonomiska och politiska grupper bör ingå i definitionen av folkmord – precis som det gjorde från början.

    Källor

    Kondrasjin, V. (2007). Hungersnöden i Ryssland och Ukraina 1932-33. I Lennart Samuelsson (red.), Bönder och Bolsjeviker: Den ryska landsbygdens historia 1902-1939. Stockholm: Ekonomiska forskningsinstitutet vid Handelshögskolan i Stockholm.

    Naimark, M.N. (2010). Salin’s Genocides. Princeton: Princeton University Press.



  • Category: 2. Kultur


    Ordinary men

    I historiakursen jag läser på halvtid nu under sommaren via Mittuniversitetet (mitt fjärde universitet btw! Först Göteborg, sedan Lund, Linköping – som jag ju fortfarande är enrolled in och kommer fortsätta på till hösten med min lärarutbildning – och nu Mittuniversitetet i Sundsvall) har jag läst boken Ordinary men av Christopher Browning (1992).

    Browning (1992) undersöker och analyserar i sin bok åtalshandlingarna mot polisbataljon 101, en bataljon inom Nazitysklands ordningspolis, och går igenom över tvåhundra förhör med medlemmarna i bataljonen. Browning framhåller att trots tjugo år av studier av dokument och domstolshandlingar om Förintelsen, så hade han aldrig tidigare stött på skildringar av nazisternas monstruösa handlingar i sådant tydligt ljus av de “vanliga människorna” bakom dessa handlingar (Browning, 1992, s.xvi). Därför valde han att undersöka just polisbataljon 101 bestående av ca 500 män, till största del arbetarklass från Hamburg.

    Amazon.com : Ordinary Men: Reserve Police Battalion 101 and The Final  Solution in Poland : Office Products

    I kapitel fem beskriver Browning (1992, s.47-48) närmare på vilket sätt polisbataljon 101 utgjordes av just “vanliga män”: medelålders män som ansetts för gamla för att vara med i armén och därför rekryterats till ordningspolisen, majoriteten från typiska arbetaryrken såsom truckförare och hamnarbetare, och en minoritet av lägre medelklass som alla jobbat inom service. Försvinnande få var ekonomiskt oberoende, och ingen hade någon vidareutbildning efter folkskolan. Man kan inte säkert veta männens tidigare politiska sympatier, men Browning (1992, s.48) menar att många antagligen varit kommunister, socialister och/eller fackligt engagerade med tanke på deras socioekonomiska bakgrund. Med detta i åtanke, och att de flesta som sagt var från Hamburg – en av de minst nazifierade tyska städerna – så kan man tänka sig att denna grupp “vanliga män” inte kan ha varit en särskilt lovande grupp för att utföra massmord på judar (Browning, 1992, s.48). Ändå var det just det de gjorde.

    Vad som skulle kunna tala emot att de var just “vanliga män” är det faktum att de ‒ en grupp på 500 människor ‒ tillsammans mördade minst 83 000 judar (Browning, 1992, s.142). Kan “vanliga män” verkligen göra något sådant horribelt? Men det är just det som Browning (1992, s.189) argumenterar: “If the men of Reserve Police Battalion 101 could become killers under such circumstances, what group of men cannot?”. Brownings case är att nazister, till allra största del, var helt vanliga människor med kapacitet att döda. Som du och jag.

    I kapitel 18 diskuterar Browning (1992) vidare just varför den absoluta majoriteten av bataljonen deltog i massmordet. Flera förklaringar addresseras: brutalisering till följd av kriget, rasism, segmentering och rutinisering av uppgifter (d.v.s. att man kanske “bara” ledde judar från en plats till en annan och sedan skjöt en kompanjon, o.s.v.), specifikt urval av förövare, karriärism, att följa order och lyda auktoriteter, ideologisk indoktrinering, samt konformitet till gruppen. Browning (1992, s.159) menar att alla dessa faktorer spelade roll i varierande grad men är dock kritisk till Adorno et als (1950) idé om en “auktoritär personlighet” speciellt mottaglig för antidemokratisk propaganda, och att polisbataljon 101 skulle bestå av sådana personligheter. Nej, de valdes inte ut att mörda judar för att de var speciellt passande för uppgiften, utan snarare för att de råkade finnas tillgängliga just då (Browning, 1992, s.165).

    Flera andra teorier om varför människor blir massmördare diskuteras, exempelvis Milgrams (1974) ökända auktoritetsexperiment där försökpersonerna ombads av en auktoritet att ge elektriska stötar till en skådespelare (vilket de inte visste) och hur många som faktiskt gav dödliga doser om auktoriteten sa det. (Dock varierade resultaten mycket beroende på olika omständigheter – t.ex. om försökspersonen såg offret/skådespelaren var det färre som löd auktoriteten och tvärt om). Browning (1992) diskuterar även Zimbardos (1971) Standford prison- experiment där försökspersonerna inom en mycket kort tid ballade ur och man fick avbryta experimentet. Poängen med dessa experiment (som fått mycket kritik) är att vanliga människor, med “rätt” förutsättningar (d.v.s. grupptryck och auktoriteter), väldigt lätt kan utföra brutala, till och med dödande, handlingar.

    Detta gällde också den absoluta majoriteten av polisbataljon 101, men 10-20 % av gruppen gjorde motstånd i varierande grad exempelvis genom att mygla, skjuta snett med mening, eller helt enkelt vägra (Browning, 1992). Det som de flesta medlemmar i bataljonen dock visar på är en ökande grad av känslolöshet, brutalitet och avtrubbning: många var äcklade och förfärade över sitt uppdrag att mörda judar i början, men vande sig så småningom. Det fanns dock vissa “nonkonformister” som lyckades behålla “moralisk autonomi” genom att på olika sätt helt undvika att mörda (Browning, 1992, s.127).

    I polisbataljon 101 finns framförallt, ur ett offer-bystander-förövare-perspektiv, förövare. Men en minoritet kan ändå ses som bystanders då de på olika sätt undvek att (aktivt) delta i massmordet (Browning, 1992). I den ungerska Förintelsen, som studerats av Palosuo (2008), fokuserar hon framför allt på offren, men också på en fjärde kategori, nämligen räddarna: de som aktivt agerade för att motverka massmordet såsom Raoul Wallenberg som räddade tusentals judar genom “administrativt motstånd” (Palosuo, 2008). Brown (2018; 2020) jämför kvinnliga förövare i Förintelsen och folkmordet på Tutsier i Uganda, och argumenterar för att vi måste kunna se också kvinnor som just “vanliga människor” med kapacitet att mörda, precis som de manliga förövarna i Brownings (1992) Ordinary men. Detta får mig osökt att tänka på inte alla män-debatten. Nej, alla män har inte våldtagit, men alldeles för många. Och alldeles för många kvinnor har erfarenheter av sexuella övergrepp. Det är inte monster som utför sådana övergrepp, utan helt _vanliga_ killar och män. Precis som medlemmarna i polisbataljon 101.

    Källor

    Adorno, T., Frenkel-Brunswik, E., Levinson, D. & Sanford, N. (1950). The Authoritarian Personality. New York: Harper and Brothers.

    Brown, S.E. (2020). “They Forgot Their Role”: Women Perpetrators of the Holocaust and the Genocide Against the Tutsi in Rwanda. Journal of Perpetrator Research, 3(1), 156-185. doi: 10.21039/jpr.3.1.34

    Brown, S.E. (2018). Gender and the genocide in Uganda. New York: Routledge.

    Browning, C.R. (1992). Ordinary Men. Reserve Police Battalion 101 and the Final Solution in Poland. New York: HarperCollins Publishers, Inc.

    Milgram, S. (1974). Obedience to Authority. New York: Harper & Row.

    Palosuo, L. (2008). Yellow Stars and Trouser Inspections. Jewish Testimonies from Hungary, 1920-1945. (Doktorsavhandling, Uppsala University Holocaust and Genocide Studies Publications, ISSN 1654-8558; 1). Uppsala: Uppsala universitet. Hämtad från http://uu.diva-portal.org/smash/record.jsf?pid=diva2%3A171484&dswid=-3582

    Zimbardo, P. (1972). The Stanford Prison Experiment: A Simulation Study of the Psychology of Imprisonment.



  • Category: 2. Kultur


    Samlade verk och On earth we’re briefly gorgeous

    Jag har läst ut två nya böcker det senaste, skrivna av två unga författare (millenial-generationen som jag). Samlade verk av Lydia Sandgren och On earth we’re briefly gorgeous av Ocean Vuong.

    Den förstnämnda vann ju Augustpriset 2020, så därför köpte jag denna tegelsten och oj så bra den var! En välskriven roman med många Göteborgsreferenser som är extra kul att läsa om man är akademiker, Göteborgare och/eller född på 60-talet eftersom detta är huvudteman som man kan känna igen sig mycket i 🙂 Boken handlar om Martin Berg, förläggaren vars fru Cecilia utan förklaring plötsligt en dag försvann och lämnade honom med deras två gemensamma barn efter sig, och inte hörts sedan dess. Parallellt som man får följa Martin i nutid, hans dotter Rakel i nutid, och han själv som ung när han träffar Cecilia, utvecklar sig långsamt historian och tvinnar ihop sig till en helhet. Mycket välskriven och gediget research:ad. En perfekt sommarbok eftersom man sugs med och vill veta vad som händer härnäst. Jag är också verkligt imponerad att denna debutant lyckats skriva en 700 sidor tjock roman som dessutom går och vinner Augustpriset. Wow!

    Samlade verk
    Samlade verk” av Lydia Sandgren | recension

    On earth we’re briefly gorgeous – oerhört vacker titel för övrigt – är också en debutantbok som jag läste på originalspråk engelska (den svenska titeln är “En stund är vi vackra på jorden”). Visserligen har författaren Ocean Vuong gett ut poesi förut, men detta är hans första roman, och det märks att han är poet. Oerhört vackert och målande språk som långsamt lägger fram en våldsam historia om trauma som går i arv, familjeband, att vara “yellow” – d.v.s. ha ett vietnamesiskt arv i USA – och att våga vara sig själv. En läsvärd bok, även om den stundtals var svårt att hänga med i vad historien verkligen var, och herregud, ibland var den så oerhört mörk. Inte det bästa jag läst, men som sagt, helt klart läsvärd.

    On Earth We're Briefly Gorgeous eBook by Ocean Vuong - 9781473564473 |  Rakuten Kobo Greece
    Eavesdropping on Ocean Vuong's New Book - The New York Times

Om mig

En (snart) trettioårig person med (snart) tjugo års (!) bloggkarriär, som nuförtiden mest upprätthåller bloggandet för min egen nostalgis skull, men du är förstås välkommen att hänga på. Skriver mest om kultur jag konsumerar, men även om min vardag, politik och annat smått och gott. Borgerliga intressen – god mat och vin, vackra tavlor, klassisk litteratur och dyra sporter – med hjärtat på rätt ställe (d.v.s. vänster).

Kategorier

Arkiv

Filmer 2021

Som den nostalgiker och dokumentations-ivrare jag är har jag självklart skrivit upp alla filmer jag sett under året. Så här kommer en liten compilation, från januari till december 2021:

I am Greta (2020)
Dokumentären om Greta Thunberg var tydligen den första filmen jag såg 2021, och den berörde mig. Här kommer man närmare Greta Thunberg som person och människa, utan att för den sakens skull tumma på att porträttera själva kampen och aktivismen i stort. 4 av 5

I Am Greta | Greta Thunberg Documentary - Wales Arts Review

And then we danced (2019)
En underbar och passionerad film som utspelar sig mitt i det traditionella och homofoba Georgien där förbjuden kärlek spirar mellan två unga män i ett traditionellt danskompani. Filmen nominerades till “bästa internationella långfilm” på Oscarsgalan och vann en massa guldbaggepriser, med rätta. Underbart soundtrack också, bl.a. Jonny Boy med Kite. Se!4,5 av 5

And Then We Danced – Filmeye.se

Portrait of a lady on fire (2019)
En av årets bästa filmer. Ytterligare en passionerad och mycket sensuell historia om förbjuden kärlek, denna gång utspelar den sig i 1700-talets Frankrike där målaren Marianne har fått i uppdrag att måla av aristokratdottern Héloïse för att skicka till hennes framtida man. Héloïse vill dock inte bli bortgift så Marianne måste observera henne noggrant och måla ur minnet. En otroligt vacker love story som jag grät floder till. Se den!!! 5 av 5

Portrait of a Lady on Fire' Review: A Brush With Passion - The New York  Times

Chocolate (2000)
Såg filmen Chocolate på inrådan av Mim och Linda då den låg på SvT-play. En feelgood-film med bland annat en relativt ung Johnny Depp, vilket ju är en anledning att titta p.g.a. ögongodis. Lätt att se och en gullig historia regisserad av Lasse Hallström. 3,5 av 5

Chocolat - Official Site - Miramax

Kirikou and the sourceress (1998)
En film som jag sett för länge länge sedan och nu såg om, faktiskt helt på franska utan text, eftersom den finns på Cineasterna. En helt fantastisk animerad film baserad på en gammal västafrikansk folksägen, om den lille pojken Kirikou och den elaka häxan Karaba. Ett måste att se, för såväl barn som vuxna. Så vackra animationer, och en vacker historia. 5 av 5

Kirikou et la Sorcière - GEBEKA Films - GEBEKA Films

Nausciä and the valley of the wind (1984)
Jag har ju då ett projekt i projektet, d.v.s. inom projektet att se mer bra film generellt så vill jag också se alla Studio Ghibli-filmer, så nu var det dags för Nausciä. Den här filmen är, liksom Spirited away, regisserad av Miyazaki, och innehåller flera kända teman: en ung hjältinna, ekologisk katastrof, glädjen i att flyga och såklart magiska inslag. Filmen utspelar sig i en apokalyptisk framtid i vilken en gigantisk giftig djungel breder ut sig. I djungeln finns enorma muterade insekter, Ohm, och prinsessan Nausciä från the Valley of the wind försöker undersöka djungeln och finna sätt för människorna och djuren där att samexistera. 3,5 av 5

The best Studio Ghibli films ranked from worst to best

Princess Mononoke (1997)
Princess Monoke såg jag egentligen i slutet på 2020 men eftersom den också ingår i mitt “Se alla Studio Ghibli-filmer-projekt” så vill jag ändå skriva om den här. Princess Monoke innehåller liknande teman som Nausicaä, d.v.s. en heroisk kvinnlig huvudkaraktär och ekologisk katastrof, men denna film utspelar sig istället i 1300-talets (?) Japan och handlar om kampen mellan skogens gudar som försöker skydda skogen, och människorna som vill hugga ned den för att bryta järn. Den är mycket vackert animerad och ganska mörk, och jag uppskattade den här filmen mycket även om jag tyckte att den var lite för lång (över två timmar). Den var bättre än Nausicaä och Castle in the sky, men inte lika vass som How’s moving castle 3,5 av 5

Princess Mononoke (1997) - IMDb

Castle in the Sky (1986)
Castle in the Sky såg jag egentligen också 2020 i mitt Studio Ghibli-projekt, men jag vill ha med alla Studio Ghibli-filmer i det här inlägget så vi kör, hehe. Liksom de flesta andra Ghibli-filmerna är även denna fantastiskt animerad och är centrerad kring en vänskap mellan två barn, inklusive en heroisk kvinnlig huvudkaraktär. I den här filmen letar de två barnen efter det flygande slottet som det bara finns sägner om, och det finns i den här filmen (till skillnad från många andra Ghibli-filmer) tydliga antagonister. En vacker film, men lite för lång den här också (över två timmar) och jag såg den i två omgångar. Som sagt, inte lika vass som Mononoke, men fortfarande verkligen värd att se för de extremt vackra och detaljerade animationerna och för att Studio Ghibli generellt är fantastiskt. En stark 3:a av 5

Castle in the Sky (1986) - IMDb

Parasit (2019)
En sydkoreansk thriller om en hustler-familj som knegar på i lågbetalda arbeten, men gradvis tar sig in i en rik familjs hem genom en hel del list, lögner och en viss avsaknad av moral. När huset töms för att ägarna åker på semester passar familjen – som nu utmanövrerat de tidigare anställda – på att leva lyxliv i deras hus, ovetandes om den storm som gör att familjens ägare kommer hem tidigare än planerat… Mycket spännande, underhållande och mörk film. 4 av 5

How “Parasite” Falls Short of Greatness | The New Yorker

Shoplifters (2018)
Jag fortsatte på det östasiatiska temat och såg den andra filmen som hype:ades, vilket var Shoplifters,en japansk film. Shoplifters skildrar en fattig arbetarklassfamilj (något likt Parasit), där pappan Osamu är dagsarbetare som tvingas lämna sitt jobb efter en skada, hans fru Noboyo som arbetar med att tvätta kläder, dottern Aki som arbetar som någonslags eskort, den unge pojken Shota och den äldre kvinnan Hatsue som lever på och försörjer de andra med hjälp av sin döde makes pensionspengar. I familjen hamnar snart också den lilla flickan Yuri som verkar vara föräldralös, men när de på TV två månader senare förstår att hon är saknad utan att föräldrarna rapporterat henne saknad, bestämmer de sig för att behålla henne och klipper hennes hår och döper om henne till Lin. Shota lär sig tidigt att “shoplifta” (d.v.s. snatta), och tar också med sig lilla Lin. Ju längre filmen går förstår man dock snart att detta kanske inte alls är en familj. Till en början har man mycket sympati med karaktärerna, men så småningom utvecklas story:n och man förstår att det är mycket hustle going on här. Mycket spännande film! 4 av 5

An Adoptive, Foster Parent's Take On Award-Winning Movie 'Shoplifters' -  Savvy Tokyo

Attenborough och massutrotningen (2020)
Brittisk dokumentär med legendaren Sir Attenborough. Minns inte riktigt vad den här gjorde för intryck, men den var antagligen bra och sevärd åtminstone?

Se Attenborough och massutrotningen - SVT Play - Gratis streaming på  Webb-TV.nu

Resan till Melonia (1989)
Ett underbart litet äventyr, löst baserat på Shakespeare’s pjäs Stormen, med fantastiska teckningar, underbara röst-skådespelare och ett redigt budskap: nämligen ner med kapitalismen, ingen ska härska över Melonia. Dvs anarkism-propaganda paketterad i alldeles alldeles underbar barnfilm. Se den! Inte minst för Per Åhlins & co. fina illustrationer. 4 av 5

Resan till Melonia – Bio i Uppsala - Fyrisbiografen

Titanic (1997)
Titanic va. Så jävla bra film. Tröttnar aldrig. Den har liksom allt. Käääärlek som ju ändå är det finast vi har här i världen. Löv sweet löv. En jääävligt het Leonardo DiCaprio, blott 23 år gammal. Ekonomiska klyftor, triangeldrama och en tragedi till slut. Det fanns en anledning till att den vann så många Oscars liksom. 5 av 5

The Making Of Titanic | Movies | Empire

Persepolis (2007)
En humoristisk skildring om allvaret i 80-talets Iran, med den iranska revolutionen 1979 och den efterföljande islamiseringen. Vackert animerad med fantastiska ansiktsuttryck hos huvudkaraktären Marji. Se! 4 av 5

Roya's review of Persepolis: The Story of a Childhood

Tully (2018)
En mycket intressant mind-twisting mörk komedi (?) om moderskapet. Lite svår att placera i en genre, men jag tyckte verkligen om den här filmen och det faktum att slutet var helt oväntat, vilket man ju alltid gillar när man blir överraskad som tittare. Det handlar om Marlo som är gravid för tredje gången, och som har två krävande barn sen tidigare med olika typer av speciella behov. När barnet väl kommer får Marlo en “night nanny” vi present ilket hon till en början är mycket skeptisk till, men som hon sedan allt mer uppskattar eftersom hon får ordentlig sömn och dessutom en fin vän. Gillade! 4 av 5

Movie Review: "Tully" arrives just in time for Mother's Day - The  Independent | News Events Opinion More

Howl’s moving castle (2004)
Jag minns när How’s moving castle (eller “Det levande slottet” på svenska) hade premiär, för jag minns bio-affischerna på Fregatten. Jag såg den dock aldrig, vilket är konstigt eftersom det är också Miyazaki och familjen hade ju älskat Spirited away. Jag och Paulina såg den istället båda för första gången tillsammans nu som vuxna, och blev inte besvikna. Otroliga animationer!!! Enligt Wikipedia är filmen influerad av Miyazakis opposition mot USA:s invadering av Irak 2003, och innehåller därför starka antikrigs-teman. Den handlar om den unga flickan Sophie som träffar på en häxa och förlorar sin ungdomliga skönhet när hon förvandlas till en gammal och skröplig kvinna. För att bryta förtrollningen lämnar hon hemmet och ger sig ut på landsbygden, där hon träffar en fågelskrämma som hon kallar “Turnip head”. Han leder henne till trollkarlen Howl’s levande slott, vars magi kommer från eld-demonen Calcifer. Sophie ingår en överenskommelse med Calcifer: han lovar att bryta hennes förtrollning, om hon bryter hans band med Howl. 4 av 5

Howl's Moving Castle by Diana Wynne Jones – fantastical fun, fantastically  human | Diana Wynne Jones | The Guardian

Small axe (2020)
Jag såg två av filmerna i antologin Small Axe, som porträtterar västindiska immigranters liv i 60-, 70- och 80-talets Storbritannien med allt vad det innebär. De två jag såg var Education och Lovers rock. Jag har sett blandade kommentarer om den här antologin, och jag borde kanske se alla, men den sistnämnda Lovers rock var tbh ganska tråkig. Jag och Paulina såg den ihop och kände väl inte riktigt att den hade någon plot egentligen? Hela filmen, som är 70 minuter lång, handlar om en reggae-fest och man får liksom titta på människor som dansar hela filmen. Typ. Så där förstår jag faktiskt inte riktigt hype:n. Education hade en tydligare handling, och berör om den rasism som svarta, och i det här fallet västindiska invandrare, utsattes för i Englands skolsystem på 70-talet. Den var gripande. Jag skulle säga att Lovers rock kanske får 2 av 5 och Education 2,5 av 5? Men som sagt borde jag kolla på de andra tre filmerna också, för jag kanske bara såg de minst bra av dom?

Small Axe' Review: The Agonies and Ecstasies of Black British Lives - The  New York Times

Your name engraved herein (2020)
En sydkoreansk film som jag såg för att den var hbtq-themed, d.v.s det var två killar som blev förälskade. Men handlingen var lite konstig och hängde inte riktigt ihop på nåt sätt? Jag hade tbh också lite svårt att hålla isär karaktärerna för de var så lika hahaha men det är kanske bara min european gaze som säger till det. Sen var det ändå nån het sexscen och gay love blir man alltid glad av när det skildras i film (även om detta var ganska sad sådan) men det finns definitivt bättre hbtq-filmer. 2,5 av 5

Taiwanese Gay Drama 'Your Name Engraved Herein' On Netflix Is Worth A Watch  - Gaysi

Ponyo (2008)
Detta är också Myazaki och Studio Ghibli men tyckte inte alls denna höll samma kvalitet som de andra filmerna. Kanske för att det här är en ganska tydlig barnfilm som saknar det där mörkret som andra Studio Ghibli-filmer har, men också för att illustrationerna tbh hade rätt dålig kvalitet jämfört med övriga Studio Ghibli-filmer. Inte alls den fantastiska detaljrikedomen, vackra bakgrunderna eller de realistiska ansiktsuttrycken man är van vid, och också en haltande story à Lilla Sjöjungrun. Nej, den här rekommenderar jag inte särskilt starkt, men lite underhållande är den väl för framförallt barn. 2 av 5

Ponyo på klippan vid havet | Netflix

Kiki’s Delivery Service (1989)
Bra jag har varit på att genomdriva mitt Studio Ghibli-projekt, eller hur? Nu var det då dags för Kiki’s Delivery Service från 1989, som handlar om häxan Kiki. Det är en coming of age-film med teman som självständighet, och såklart med en stark kvinnlig huvudkaraktär och lite magi på det. Den här filmen är mycket bättre än Ponyo och har också de vackra animationerna som man är van vid, men den är inte i klass med Spirited away eller Min granne totoro, och saknar det där mörkret som man gillar i t.ex. Nausicaä, Monoke och Castle in the sky. 3 av 5

Kiki's Delivery Service (1989) - IMDb

Before midnight (2013)
Den här filmen kan inte ha gjort stort intryck på mig, för jag var tvungen att googla för att komma ihåg vad den handlade om. Men det är i alla fall tredje delen i Before-trilogin Google tells me, och den handlar om ett par som är på semester och som, efter att ha varit tillsammans ett par år, reflekterar över sin relation och sina liv. Jag minns att det var väldigt mycket dialog men att den var sevärd med ett fint slut? 3 av 5

Ethan Hawke Imagines Fourth 'Before' Movie | IndieWire

Rocket man (2019)
Spelfilmen om Elton John fanns på Svt play så då var man ju tvungen att se. Handlar, som man kan tänka sig, om Elton John som ung, och hur hans karriär började. Den känns väldigt lik Bohemian Rhapsody (se nedan), eftersom den behandlar exakt samma teman: manlig rockstar som är secretly gay, och som mår rätt kasst, självmedicinerar men är, förstås, fullkomligt briljant musikaliskt. Bohemian Rhapsody är dock bättre, men den här var ändå sevärd. 3,5 av 5

Rocketman - Plugged In

Mustang (2015)
Mustang såg jag och Linda tillsammans eftersom den finns på Drakenfilm som hon har. Och vilken film sen! Så vacker scenografi och man satt som på nålar och undrade hur det skulle gå. Filmen handlar om fem systrar som lever i en konservativ turkisk familj som är starkt präglad av heders kultur. När de på väg hem från skolan badar tillsammans med ett par pojkar anses de ha förstört sin heder, och måste snabbt giftas bort, en i taget. Jättebra film om systerskap, heder och frigörelse, som jag starkt rekommenderar! 4,5 av 5

Mustang trailer - in cinemas & on demand from 13 May 2016 - YouTube

Moonlight (2016)
Moonlight är en coming of age-film om den unge Chiron, en afroamerikansk kille som tampas med sin sexualitet. I filmen får man följa honom växa upp i tre stadier av livet: som barn, tonåring, och som ung vuxen; i vilka man får följa hur han hanterar misshandel och homofobi men också vänskap och solidaritet. Titeln syftar på att “in moonlight black boys look blue” vilket är namnet på pjäsen som filmen baseras på. Filmen belönades med tre Oscars bland annat för bästa film. 4 av 5

Moonlight's Cinematographer on Filming the Most Exquisite Movie of the Year  | Vogue

The boy who harnessed the wind (2019)
Filmen utspelar sig i Malawi på tidigt 2000-tal, där svår torka och hunger råder. Människorna lever på gränsen, och fastän utbildning är högt skattat har alla inte råd. William är en ung briljant pojke som försöker fundera ut hur han kan hjälpa sin familj och sin by under den svåra torkan: hur kan han tämja vinden? Filmen är based on a true story om en pojke som faktiskt gjorde just detta, d.v.s. tämjde vinden, och den drabbade mig så mycket. Otroligt bra film som jag starkt rekommenderar! 5 av 5

Netflix film tells tale of Malawian eco boy genius

Reaching for the moon (2013)
Jag ville se en hbtq-film och Reaching for the moon fanns på Svt play. Den handlar om den amerikanska författaren Elizabeth Bishop som far till Brasilien för att skriva, där hon utvecklar en romans med den karismatiska arkitekten Lota de Macedo Soares (som alltså var en verklig person också). Filmen är underhållande men stundtals lite konstig plot och oväntat slut. Helt okej! 3,5 av 5

Reaching for the Moon Review | SBS Movies

An affair (2018)
Man gillar ju Tarjei Sandvik Moe (d.v.s. den norska skådisen som spelar Isak i Skam) och han är ju numera mycket bevandrad både på filmduken och på teaterscenen, och spelar huvudrollen i An affair. Filmen handlar om gymnasieläraren Anita som blir uppraggad av den mycket fräcke tonårskillen Markus, en av hennes elever, som hon faller för. Till en början är det oskyldigt, och Markus verkar gilla den makten han har över henne, men snart skiftar maktbalansen. En erotisk thriller som absolut var sevärd och promotion-meningen “How far is too far?” är verkligen accurate för att beskriva känslan filmen ger. 3,5 av 5

An Affair (2018) - IMDb

Giant little ones (2018)
En sort of queer film som handlar om tonårskillen Franky som under en blöt natt har en sexuell upplevelse med sin bästa vän. Franky tar lätt på det och för honom är det ingen big deal, men kompisen har extremt grov internaliserad homofobi, vilket alltid är så jävla sad. Men hoppfullt att, som sagt, Franky verkligen inte har det. Ändå sevärd! 3,5 av 5

Why Giant Little Ones Is a Coming-Out Film Like No Other | AnOther

Far from heaven (2002)
En film med Julian Moore och Dennis Haysbert som utspelar sig i 50-talets USA. Cathy (Julianne Moore) är hemmafruarnas hemmafru och tidningar kommer hem till henne för att göra reportage om det framgångsrika paret. Det Cathy inte vet är att hennes man är bög. Och det är så sorgligt att se sådana här filmer med gay-karaktärer som hatar sig själva så mycket och som kämpar och kämpar för att inte ha de där känslorna, och dessutom berör filmen också rasism, eftersom det inte går för sig att vita hemmafruar från övre medelklassen umgås med svarta personer. Mycket sevärd! 4 av 5

Image gallery for Far from Heaven - FilmAffinity

Bohemian Rhapsody (2018)
Den biografiska spelfilmen om legendaren Freddie Mercury, briljant gestaltad av Rami Malek som jag tidigare sett i TV-serien Mr Robot. En fin film om Mercurys liv, inklusive all the ups and downs. Det är mäktigt, det är extravagant, och det är såklart sorgligt. Mycket sevärd!! 4 av 5

Movie review: 'Bohemian Rhapsody' won't rock you

Prince of Egypt (1998)
Den tecknade filmen om Moses som jag måste ha sett nån gång som liten, men inte mindes särskilt bra. Men den var oväntat bra tbh!? Grät en massa. Jättefint animerad också, och bra filmmusik. 4 av 5

Brenda Chapman on Prince of Egypt's ambition and Pixar's Brave troubles -  Polygon

A royal affair (2012)
En fängslande film baserade på verkliga händelser som utspelade sig i Danmark kring år 1770. Danmarks kung var mentalt instabil och en romans utvecklas mellan hans drottning Caroline Mathilde och hans livläkare, som båda är anhängare till de nya upplysningsidealen. Mycket bra film där Alicia Vikander och Mads Mikkelsen gör briljanta skådespelarinsatser. 5 av 5

A Royal Affair (2012) - IMDb

Pleasure (2021)
Såg på bio med Olivia. Lämnade inget åt fantasin om man säger så. Om en svensk tjej med alteregot ”Bella Cherrie” tatuerat på handleden, som åker till L.A för att bli nästa stora porrskådis. Stundtals plågsam att se, stundtals rolig, men framförallt ärlig om porrindustrin. 3,5 av 5

Pleasure (2021) recensie, Ninja Thyberg - Cinemagazine

Shéhérazade (2018)
Fransk socialrealism, d.v.s mörker och misär. Om Zach som kommit ut från ungdomsanstalt och hamnar på gatan, där han snabbt plockas upp av sina kriminella vänner. De vill köpa honom sex, ”c’est un cadeau” som present för friheten men Zach blir förtjust i Shéhérazade, som arbetar som prostituerad. Han faller för henne, samtidigt som han också agerar som hennes hallick, och ställs snart inför ett etiskt dilemma. Som sagt, mörker och misär men det är också en del ljuspunkter i mörkret. Så deppigt att se hur kriminaliteten och misären verkligen är en spiral nedåt, och hur svårt det är att ta sig ur. 4 av 5!

Shéhérazade (2018) | MUBI

Arrietty (2010)
Jag har ju då som sagt ett litet projekt-i-projektet och det är att se alla Studio Ghibli-filmerna. Hittills i år, när jag då såg Arrietty vilket var ganska nyligen, hade jag då sett Ponyo, Howl’s moving castle, Kiki’s delivery service och Nausciä and the valley of the wind, men projektet började egentligen 2020 och då såg jag också Princess Mononoke, Castle in the sky samt såg om Spirited away och Min granne Totoro, varför jag la till dom på 2021 års lista också 🙂 Och nu var det alltså dags för ny Studio Ghibli-kväll! Arrietty handlar om the little people – småfolket som bor under hus och lånar sånt som människorna inte kommer sakna ändå. Otroligt vackert illustrerad med fantastiska detaljer. Och det finns lite mörker, även om det mest är gulligt och vemodigt. Fin film! 3,5 av 5

Studio Ghibli Stills - The Secret World of Arrietty - 1920x1032 - Album on  Imgur

Winter’s bone (2010)
Amerikansk socialrealism med Jennifer Lawrence i hennes genombrottsroll. Hon spelar tonårstjejen som bär ett tungt lass på sina axlar, inklusive att ta hand om sin mamma och sina två syskon i en värld full av motgångar. De har inga pengar, och den försvunna pappan har satt huset i pant, så nu hotas de att vräkas såvida de inte kan bevisa att pappan dött. Lawrence’s karaktär åtar sig det morbida uppdraget. Det är mörker och misär, men jävligt bra film! 4 av 5

Winter's Bone Reviews - Metacritic

Colette (2018)
Colette handlar om den franska författaren med samma namn, spelad av Keria Knightly. Det är Paris och det är sekelskifte mellan 1800- och 1900-tal, och Colette skriver böcker under pseudonym, eftersom kvinnor inte blir utgivna. Hennes böcker blir omåttligt populära och hennes make Willy får all ära. Detta verkar vara okej för Colette än så länge, för hon får också leva ett fritt liv och bland annat utforska sin sexualitet. Willy blir dock allt mer odräglig, och Colettes böcker alltmer populära. Ni hör ju, intriger. Mycket bra film based on a true story, med många queer elements och det gillar man ju 🙂 4 av 5

Review: 'Colette' and One Woman's Lust for Life - The New York Times

Don’t look up (2021)
Ja, vi såg också stjärnspäckade och kritikerrosade Don’t Look Up från Netflix, och till en början var jag ganska charmad men tyckte att den blev mer och mer B. Alla hyllar den, men jag vet inte, den är så grund och har så lite trust in the viewer? Man blir liksom skriven lite på näsan, det är så otroligt övertydligt. Kometen motsvarar klimatförändringarna, Meryl Streeps aningslösa karaktär representerar Trump och Jennifer Lawrences och Leonardo DiCaprios desperata forskar-karaktärer motsvarar de desperata klimatforskarna, som inte kan få politikerna att agera. Gott så, men som sagt, det hade inte behövt vara så obvious och så låg nivå? Sen är det ju som sagt alltid kul att se en massa kända skådisar, men också lite slöseri. 2,5 av 5

Don't Look Up, here is the first trailer of the film with Leonardo DiCaprio


2 responses to “Filmer 2021”

  1. Ylva Avatar
    Ylva

    Så många filmer, wow!
    Jag dokumenterar inte tyvärr.

  2. […] som jag skrev om här!) och Pleasure (från förrförra årets filmfestival som jag och Olivia såg på bio). Båda är sevärda filmer! Jag och Are såg också Billy Elliot samt Birdbox med Sandra Bullock. […]

Om mig

En (snart) trettioårig person med (snart) tjugo års (!) bloggkarriär, som nuförtiden mest upprätthåller bloggandet för min egen nostalgis skull, men du är förstås välkommen att hänga på. Skriver mest om kultur jag konsumerar, men även om min vardag, politik och annat smått och gott. Borgerliga intressen – god mat och vin, vackra tavlor, klassisk litteratur och dyra sporter – med hjärtat på rätt ställe (d.v.s. vänster).

Kategorier

Arkiv

Category: 2. Kultur

  • Filmer 2021

    Som den nostalgiker och dokumentations-ivrare jag är har jag självklart skrivit upp alla filmer jag sett under året. Så här kommer en liten compilation, från januari till december 2021:

    I am Greta (2020)
    Dokumentären om Greta Thunberg var tydligen den första filmen jag såg 2021, och den berörde mig. Här kommer man närmare Greta Thunberg som person och människa, utan att för den sakens skull tumma på att porträttera själva kampen och aktivismen i stort. 4 av 5

    I Am Greta | Greta Thunberg Documentary - Wales Arts Review

    And then we danced (2019)
    En underbar och passionerad film som utspelar sig mitt i det traditionella och homofoba Georgien där förbjuden kärlek spirar mellan två unga män i ett traditionellt danskompani. Filmen nominerades till “bästa internationella långfilm” på Oscarsgalan och vann en massa guldbaggepriser, med rätta. Underbart soundtrack också, bl.a. Jonny Boy med Kite. Se!4,5 av 5

    And Then We Danced – Filmeye.se

    Portrait of a lady on fire (2019)
    En av årets bästa filmer. Ytterligare en passionerad och mycket sensuell historia om förbjuden kärlek, denna gång utspelar den sig i 1700-talets Frankrike där målaren Marianne har fått i uppdrag att måla av aristokratdottern Héloïse för att skicka till hennes framtida man. Héloïse vill dock inte bli bortgift så Marianne måste observera henne noggrant och måla ur minnet. En otroligt vacker love story som jag grät floder till. Se den!!! 5 av 5

    Portrait of a Lady on Fire' Review: A Brush With Passion - The New York  Times

    Chocolate (2000)
    Såg filmen Chocolate på inrådan av Mim och Linda då den låg på SvT-play. En feelgood-film med bland annat en relativt ung Johnny Depp, vilket ju är en anledning att titta p.g.a. ögongodis. Lätt att se och en gullig historia regisserad av Lasse Hallström. 3,5 av 5

    Chocolat - Official Site - Miramax

    Kirikou and the sourceress (1998)
    En film som jag sett för länge länge sedan och nu såg om, faktiskt helt på franska utan text, eftersom den finns på Cineasterna. En helt fantastisk animerad film baserad på en gammal västafrikansk folksägen, om den lille pojken Kirikou och den elaka häxan Karaba. Ett måste att se, för såväl barn som vuxna. Så vackra animationer, och en vacker historia. 5 av 5

    Kirikou et la Sorcière - GEBEKA Films - GEBEKA Films

    Nausciä and the valley of the wind (1984)
    Jag har ju då ett projekt i projektet, d.v.s. inom projektet att se mer bra film generellt så vill jag också se alla Studio Ghibli-filmer, så nu var det dags för Nausciä. Den här filmen är, liksom Spirited away, regisserad av Miyazaki, och innehåller flera kända teman: en ung hjältinna, ekologisk katastrof, glädjen i att flyga och såklart magiska inslag. Filmen utspelar sig i en apokalyptisk framtid i vilken en gigantisk giftig djungel breder ut sig. I djungeln finns enorma muterade insekter, Ohm, och prinsessan Nausciä från the Valley of the wind försöker undersöka djungeln och finna sätt för människorna och djuren där att samexistera. 3,5 av 5

    The best Studio Ghibli films ranked from worst to best

    Princess Mononoke (1997)
    Princess Monoke såg jag egentligen i slutet på 2020 men eftersom den också ingår i mitt “Se alla Studio Ghibli-filmer-projekt” så vill jag ändå skriva om den här. Princess Monoke innehåller liknande teman som Nausicaä, d.v.s. en heroisk kvinnlig huvudkaraktär och ekologisk katastrof, men denna film utspelar sig istället i 1300-talets (?) Japan och handlar om kampen mellan skogens gudar som försöker skydda skogen, och människorna som vill hugga ned den för att bryta järn. Den är mycket vackert animerad och ganska mörk, och jag uppskattade den här filmen mycket även om jag tyckte att den var lite för lång (över två timmar). Den var bättre än Nausicaä och Castle in the sky, men inte lika vass som How’s moving castle 3,5 av 5

    Princess Mononoke (1997) - IMDb

    Castle in the Sky (1986)
    Castle in the Sky såg jag egentligen också 2020 i mitt Studio Ghibli-projekt, men jag vill ha med alla Studio Ghibli-filmer i det här inlägget så vi kör, hehe. Liksom de flesta andra Ghibli-filmerna är även denna fantastiskt animerad och är centrerad kring en vänskap mellan två barn, inklusive en heroisk kvinnlig huvudkaraktär. I den här filmen letar de två barnen efter det flygande slottet som det bara finns sägner om, och det finns i den här filmen (till skillnad från många andra Ghibli-filmer) tydliga antagonister. En vacker film, men lite för lång den här också (över två timmar) och jag såg den i två omgångar. Som sagt, inte lika vass som Mononoke, men fortfarande verkligen värd att se för de extremt vackra och detaljerade animationerna och för att Studio Ghibli generellt är fantastiskt. En stark 3:a av 5

    Castle in the Sky (1986) - IMDb

    Parasit (2019)
    En sydkoreansk thriller om en hustler-familj som knegar på i lågbetalda arbeten, men gradvis tar sig in i en rik familjs hem genom en hel del list, lögner och en viss avsaknad av moral. När huset töms för att ägarna åker på semester passar familjen – som nu utmanövrerat de tidigare anställda – på att leva lyxliv i deras hus, ovetandes om den storm som gör att familjens ägare kommer hem tidigare än planerat… Mycket spännande, underhållande och mörk film. 4 av 5

    How “Parasite” Falls Short of Greatness | The New Yorker

    Shoplifters (2018)
    Jag fortsatte på det östasiatiska temat och såg den andra filmen som hype:ades, vilket var Shoplifters,en japansk film. Shoplifters skildrar en fattig arbetarklassfamilj (något likt Parasit), där pappan Osamu är dagsarbetare som tvingas lämna sitt jobb efter en skada, hans fru Noboyo som arbetar med att tvätta kläder, dottern Aki som arbetar som någonslags eskort, den unge pojken Shota och den äldre kvinnan Hatsue som lever på och försörjer de andra med hjälp av sin döde makes pensionspengar. I familjen hamnar snart också den lilla flickan Yuri som verkar vara föräldralös, men när de på TV två månader senare förstår att hon är saknad utan att föräldrarna rapporterat henne saknad, bestämmer de sig för att behålla henne och klipper hennes hår och döper om henne till Lin. Shota lär sig tidigt att “shoplifta” (d.v.s. snatta), och tar också med sig lilla Lin. Ju längre filmen går förstår man dock snart att detta kanske inte alls är en familj. Till en början har man mycket sympati med karaktärerna, men så småningom utvecklas story:n och man förstår att det är mycket hustle going on här. Mycket spännande film! 4 av 5

    An Adoptive, Foster Parent's Take On Award-Winning Movie 'Shoplifters' -  Savvy Tokyo

    Attenborough och massutrotningen (2020)
    Brittisk dokumentär med legendaren Sir Attenborough. Minns inte riktigt vad den här gjorde för intryck, men den var antagligen bra och sevärd åtminstone?

    Se Attenborough och massutrotningen - SVT Play - Gratis streaming på  Webb-TV.nu

    Resan till Melonia (1989)
    Ett underbart litet äventyr, löst baserat på Shakespeare’s pjäs Stormen, med fantastiska teckningar, underbara röst-skådespelare och ett redigt budskap: nämligen ner med kapitalismen, ingen ska härska över Melonia. Dvs anarkism-propaganda paketterad i alldeles alldeles underbar barnfilm. Se den! Inte minst för Per Åhlins & co. fina illustrationer. 4 av 5

    Resan till Melonia – Bio i Uppsala - Fyrisbiografen

    Titanic (1997)
    Titanic va. Så jävla bra film. Tröttnar aldrig. Den har liksom allt. Käääärlek som ju ändå är det finast vi har här i världen. Löv sweet löv. En jääävligt het Leonardo DiCaprio, blott 23 år gammal. Ekonomiska klyftor, triangeldrama och en tragedi till slut. Det fanns en anledning till att den vann så många Oscars liksom. 5 av 5

    The Making Of Titanic | Movies | Empire

    Persepolis (2007)
    En humoristisk skildring om allvaret i 80-talets Iran, med den iranska revolutionen 1979 och den efterföljande islamiseringen. Vackert animerad med fantastiska ansiktsuttryck hos huvudkaraktären Marji. Se! 4 av 5

    Roya's review of Persepolis: The Story of a Childhood

    Tully (2018)
    En mycket intressant mind-twisting mörk komedi (?) om moderskapet. Lite svår att placera i en genre, men jag tyckte verkligen om den här filmen och det faktum att slutet var helt oväntat, vilket man ju alltid gillar när man blir överraskad som tittare. Det handlar om Marlo som är gravid för tredje gången, och som har två krävande barn sen tidigare med olika typer av speciella behov. När barnet väl kommer får Marlo en “night nanny” vi present ilket hon till en början är mycket skeptisk till, men som hon sedan allt mer uppskattar eftersom hon får ordentlig sömn och dessutom en fin vän. Gillade! 4 av 5

    Movie Review: "Tully" arrives just in time for Mother's Day - The  Independent | News Events Opinion More

    Howl’s moving castle (2004)
    Jag minns när How’s moving castle (eller “Det levande slottet” på svenska) hade premiär, för jag minns bio-affischerna på Fregatten. Jag såg den dock aldrig, vilket är konstigt eftersom det är också Miyazaki och familjen hade ju älskat Spirited away. Jag och Paulina såg den istället båda för första gången tillsammans nu som vuxna, och blev inte besvikna. Otroliga animationer!!! Enligt Wikipedia är filmen influerad av Miyazakis opposition mot USA:s invadering av Irak 2003, och innehåller därför starka antikrigs-teman. Den handlar om den unga flickan Sophie som träffar på en häxa och förlorar sin ungdomliga skönhet när hon förvandlas till en gammal och skröplig kvinna. För att bryta förtrollningen lämnar hon hemmet och ger sig ut på landsbygden, där hon träffar en fågelskrämma som hon kallar “Turnip head”. Han leder henne till trollkarlen Howl’s levande slott, vars magi kommer från eld-demonen Calcifer. Sophie ingår en överenskommelse med Calcifer: han lovar att bryta hennes förtrollning, om hon bryter hans band med Howl. 4 av 5

    Howl's Moving Castle by Diana Wynne Jones – fantastical fun, fantastically  human | Diana Wynne Jones | The Guardian

    Small axe (2020)
    Jag såg två av filmerna i antologin Small Axe, som porträtterar västindiska immigranters liv i 60-, 70- och 80-talets Storbritannien med allt vad det innebär. De två jag såg var Education och Lovers rock. Jag har sett blandade kommentarer om den här antologin, och jag borde kanske se alla, men den sistnämnda Lovers rock var tbh ganska tråkig. Jag och Paulina såg den ihop och kände väl inte riktigt att den hade någon plot egentligen? Hela filmen, som är 70 minuter lång, handlar om en reggae-fest och man får liksom titta på människor som dansar hela filmen. Typ. Så där förstår jag faktiskt inte riktigt hype:n. Education hade en tydligare handling, och berör om den rasism som svarta, och i det här fallet västindiska invandrare, utsattes för i Englands skolsystem på 70-talet. Den var gripande. Jag skulle säga att Lovers rock kanske får 2 av 5 och Education 2,5 av 5? Men som sagt borde jag kolla på de andra tre filmerna också, för jag kanske bara såg de minst bra av dom?

    Small Axe' Review: The Agonies and Ecstasies of Black British Lives - The  New York Times

    Your name engraved herein (2020)
    En sydkoreansk film som jag såg för att den var hbtq-themed, d.v.s det var två killar som blev förälskade. Men handlingen var lite konstig och hängde inte riktigt ihop på nåt sätt? Jag hade tbh också lite svårt att hålla isär karaktärerna för de var så lika hahaha men det är kanske bara min european gaze som säger till det. Sen var det ändå nån het sexscen och gay love blir man alltid glad av när det skildras i film (även om detta var ganska sad sådan) men det finns definitivt bättre hbtq-filmer. 2,5 av 5

    Taiwanese Gay Drama 'Your Name Engraved Herein' On Netflix Is Worth A Watch  - Gaysi

    Ponyo (2008)
    Detta är också Myazaki och Studio Ghibli men tyckte inte alls denna höll samma kvalitet som de andra filmerna. Kanske för att det här är en ganska tydlig barnfilm som saknar det där mörkret som andra Studio Ghibli-filmer har, men också för att illustrationerna tbh hade rätt dålig kvalitet jämfört med övriga Studio Ghibli-filmer. Inte alls den fantastiska detaljrikedomen, vackra bakgrunderna eller de realistiska ansiktsuttrycken man är van vid, och också en haltande story à Lilla Sjöjungrun. Nej, den här rekommenderar jag inte särskilt starkt, men lite underhållande är den väl för framförallt barn. 2 av 5

    Ponyo på klippan vid havet | Netflix

    Kiki’s Delivery Service (1989)
    Bra jag har varit på att genomdriva mitt Studio Ghibli-projekt, eller hur? Nu var det då dags för Kiki’s Delivery Service från 1989, som handlar om häxan Kiki. Det är en coming of age-film med teman som självständighet, och såklart med en stark kvinnlig huvudkaraktär och lite magi på det. Den här filmen är mycket bättre än Ponyo och har också de vackra animationerna som man är van vid, men den är inte i klass med Spirited away eller Min granne totoro, och saknar det där mörkret som man gillar i t.ex. Nausicaä, Monoke och Castle in the sky. 3 av 5

    Kiki's Delivery Service (1989) - IMDb

    Before midnight (2013)
    Den här filmen kan inte ha gjort stort intryck på mig, för jag var tvungen att googla för att komma ihåg vad den handlade om. Men det är i alla fall tredje delen i Before-trilogin Google tells me, och den handlar om ett par som är på semester och som, efter att ha varit tillsammans ett par år, reflekterar över sin relation och sina liv. Jag minns att det var väldigt mycket dialog men att den var sevärd med ett fint slut? 3 av 5

    Ethan Hawke Imagines Fourth 'Before' Movie | IndieWire

    Rocket man (2019)
    Spelfilmen om Elton John fanns på Svt play så då var man ju tvungen att se. Handlar, som man kan tänka sig, om Elton John som ung, och hur hans karriär började. Den känns väldigt lik Bohemian Rhapsody (se nedan), eftersom den behandlar exakt samma teman: manlig rockstar som är secretly gay, och som mår rätt kasst, självmedicinerar men är, förstås, fullkomligt briljant musikaliskt. Bohemian Rhapsody är dock bättre, men den här var ändå sevärd. 3,5 av 5

    Rocketman - Plugged In

    Mustang (2015)
    Mustang såg jag och Linda tillsammans eftersom den finns på Drakenfilm som hon har. Och vilken film sen! Så vacker scenografi och man satt som på nålar och undrade hur det skulle gå. Filmen handlar om fem systrar som lever i en konservativ turkisk familj som är starkt präglad av heders kultur. När de på väg hem från skolan badar tillsammans med ett par pojkar anses de ha förstört sin heder, och måste snabbt giftas bort, en i taget. Jättebra film om systerskap, heder och frigörelse, som jag starkt rekommenderar! 4,5 av 5

    Mustang trailer - in cinemas & on demand from 13 May 2016 - YouTube

    Moonlight (2016)
    Moonlight är en coming of age-film om den unge Chiron, en afroamerikansk kille som tampas med sin sexualitet. I filmen får man följa honom växa upp i tre stadier av livet: som barn, tonåring, och som ung vuxen; i vilka man får följa hur han hanterar misshandel och homofobi men också vänskap och solidaritet. Titeln syftar på att “in moonlight black boys look blue” vilket är namnet på pjäsen som filmen baseras på. Filmen belönades med tre Oscars bland annat för bästa film. 4 av 5

    Moonlight's Cinematographer on Filming the Most Exquisite Movie of the Year  | Vogue

    The boy who harnessed the wind (2019)
    Filmen utspelar sig i Malawi på tidigt 2000-tal, där svår torka och hunger råder. Människorna lever på gränsen, och fastän utbildning är högt skattat har alla inte råd. William är en ung briljant pojke som försöker fundera ut hur han kan hjälpa sin familj och sin by under den svåra torkan: hur kan han tämja vinden? Filmen är based on a true story om en pojke som faktiskt gjorde just detta, d.v.s. tämjde vinden, och den drabbade mig så mycket. Otroligt bra film som jag starkt rekommenderar! 5 av 5

    Netflix film tells tale of Malawian eco boy genius

    Reaching for the moon (2013)
    Jag ville se en hbtq-film och Reaching for the moon fanns på Svt play. Den handlar om den amerikanska författaren Elizabeth Bishop som far till Brasilien för att skriva, där hon utvecklar en romans med den karismatiska arkitekten Lota de Macedo Soares (som alltså var en verklig person också). Filmen är underhållande men stundtals lite konstig plot och oväntat slut. Helt okej! 3,5 av 5

    Reaching for the Moon Review | SBS Movies

    An affair (2018)
    Man gillar ju Tarjei Sandvik Moe (d.v.s. den norska skådisen som spelar Isak i Skam) och han är ju numera mycket bevandrad både på filmduken och på teaterscenen, och spelar huvudrollen i An affair. Filmen handlar om gymnasieläraren Anita som blir uppraggad av den mycket fräcke tonårskillen Markus, en av hennes elever, som hon faller för. Till en början är det oskyldigt, och Markus verkar gilla den makten han har över henne, men snart skiftar maktbalansen. En erotisk thriller som absolut var sevärd och promotion-meningen “How far is too far?” är verkligen accurate för att beskriva känslan filmen ger. 3,5 av 5

    An Affair (2018) - IMDb

    Giant little ones (2018)
    En sort of queer film som handlar om tonårskillen Franky som under en blöt natt har en sexuell upplevelse med sin bästa vän. Franky tar lätt på det och för honom är det ingen big deal, men kompisen har extremt grov internaliserad homofobi, vilket alltid är så jävla sad. Men hoppfullt att, som sagt, Franky verkligen inte har det. Ändå sevärd! 3,5 av 5

    Why Giant Little Ones Is a Coming-Out Film Like No Other | AnOther

    Far from heaven (2002)
    En film med Julian Moore och Dennis Haysbert som utspelar sig i 50-talets USA. Cathy (Julianne Moore) är hemmafruarnas hemmafru och tidningar kommer hem till henne för att göra reportage om det framgångsrika paret. Det Cathy inte vet är att hennes man är bög. Och det är så sorgligt att se sådana här filmer med gay-karaktärer som hatar sig själva så mycket och som kämpar och kämpar för att inte ha de där känslorna, och dessutom berör filmen också rasism, eftersom det inte går för sig att vita hemmafruar från övre medelklassen umgås med svarta personer. Mycket sevärd! 4 av 5

    Image gallery for Far from Heaven - FilmAffinity

    Bohemian Rhapsody (2018)
    Den biografiska spelfilmen om legendaren Freddie Mercury, briljant gestaltad av Rami Malek som jag tidigare sett i TV-serien Mr Robot. En fin film om Mercurys liv, inklusive all the ups and downs. Det är mäktigt, det är extravagant, och det är såklart sorgligt. Mycket sevärd!! 4 av 5

    Movie review: 'Bohemian Rhapsody' won't rock you

    Prince of Egypt (1998)
    Den tecknade filmen om Moses som jag måste ha sett nån gång som liten, men inte mindes särskilt bra. Men den var oväntat bra tbh!? Grät en massa. Jättefint animerad också, och bra filmmusik. 4 av 5

    Brenda Chapman on Prince of Egypt's ambition and Pixar's Brave troubles -  Polygon

    A royal affair (2012)
    En fängslande film baserade på verkliga händelser som utspelade sig i Danmark kring år 1770. Danmarks kung var mentalt instabil och en romans utvecklas mellan hans drottning Caroline Mathilde och hans livläkare, som båda är anhängare till de nya upplysningsidealen. Mycket bra film där Alicia Vikander och Mads Mikkelsen gör briljanta skådespelarinsatser. 5 av 5

    A Royal Affair (2012) - IMDb

    Pleasure (2021)
    Såg på bio med Olivia. Lämnade inget åt fantasin om man säger så. Om en svensk tjej med alteregot ”Bella Cherrie” tatuerat på handleden, som åker till L.A för att bli nästa stora porrskådis. Stundtals plågsam att se, stundtals rolig, men framförallt ärlig om porrindustrin. 3,5 av 5

    Pleasure (2021) recensie, Ninja Thyberg - Cinemagazine

    Shéhérazade (2018)
    Fransk socialrealism, d.v.s mörker och misär. Om Zach som kommit ut från ungdomsanstalt och hamnar på gatan, där han snabbt plockas upp av sina kriminella vänner. De vill köpa honom sex, ”c’est un cadeau” som present för friheten men Zach blir förtjust i Shéhérazade, som arbetar som prostituerad. Han faller för henne, samtidigt som han också agerar som hennes hallick, och ställs snart inför ett etiskt dilemma. Som sagt, mörker och misär men det är också en del ljuspunkter i mörkret. Så deppigt att se hur kriminaliteten och misären verkligen är en spiral nedåt, och hur svårt det är att ta sig ur. 4 av 5!

    Shéhérazade (2018) | MUBI

    Arrietty (2010)
    Jag har ju då som sagt ett litet projekt-i-projektet och det är att se alla Studio Ghibli-filmerna. Hittills i år, när jag då såg Arrietty vilket var ganska nyligen, hade jag då sett Ponyo, Howl’s moving castle, Kiki’s delivery service och Nausciä and the valley of the wind, men projektet började egentligen 2020 och då såg jag också Princess Mononoke, Castle in the sky samt såg om Spirited away och Min granne Totoro, varför jag la till dom på 2021 års lista också 🙂 Och nu var det alltså dags för ny Studio Ghibli-kväll! Arrietty handlar om the little people – småfolket som bor under hus och lånar sånt som människorna inte kommer sakna ändå. Otroligt vackert illustrerad med fantastiska detaljer. Och det finns lite mörker, även om det mest är gulligt och vemodigt. Fin film! 3,5 av 5

    Studio Ghibli Stills - The Secret World of Arrietty - 1920x1032 - Album on  Imgur

    Winter’s bone (2010)
    Amerikansk socialrealism med Jennifer Lawrence i hennes genombrottsroll. Hon spelar tonårstjejen som bär ett tungt lass på sina axlar, inklusive att ta hand om sin mamma och sina två syskon i en värld full av motgångar. De har inga pengar, och den försvunna pappan har satt huset i pant, så nu hotas de att vräkas såvida de inte kan bevisa att pappan dött. Lawrence’s karaktär åtar sig det morbida uppdraget. Det är mörker och misär, men jävligt bra film! 4 av 5

    Winter's Bone Reviews - Metacritic

    Colette (2018)
    Colette handlar om den franska författaren med samma namn, spelad av Keria Knightly. Det är Paris och det är sekelskifte mellan 1800- och 1900-tal, och Colette skriver böcker under pseudonym, eftersom kvinnor inte blir utgivna. Hennes böcker blir omåttligt populära och hennes make Willy får all ära. Detta verkar vara okej för Colette än så länge, för hon får också leva ett fritt liv och bland annat utforska sin sexualitet. Willy blir dock allt mer odräglig, och Colettes böcker alltmer populära. Ni hör ju, intriger. Mycket bra film based on a true story, med många queer elements och det gillar man ju 🙂 4 av 5

    Review: 'Colette' and One Woman's Lust for Life - The New York Times

    Don’t look up (2021)
    Ja, vi såg också stjärnspäckade och kritikerrosade Don’t Look Up från Netflix, och till en början var jag ganska charmad men tyckte att den blev mer och mer B. Alla hyllar den, men jag vet inte, den är så grund och har så lite trust in the viewer? Man blir liksom skriven lite på näsan, det är så otroligt övertydligt. Kometen motsvarar klimatförändringarna, Meryl Streeps aningslösa karaktär representerar Trump och Jennifer Lawrences och Leonardo DiCaprios desperata forskar-karaktärer motsvarar de desperata klimatforskarna, som inte kan få politikerna att agera. Gott så, men som sagt, det hade inte behövt vara så obvious och så låg nivå? Sen är det ju som sagt alltid kul att se en massa kända skådisar, men också lite slöseri. 2,5 av 5

    Don't Look Up, here is the first trailer of the film with Leonardo DiCaprio


    2 responses to “Filmer 2021”

    1. Ylva Avatar
      Ylva

      Så många filmer, wow!
      Jag dokumenterar inte tyvärr.

    2. […] som jag skrev om här!) och Pleasure (från förrförra årets filmfestival som jag och Olivia såg på bio). Båda är sevärda filmer! Jag och Are såg också Billy Elliot samt Birdbox med Sandra Bullock. […]

    Som den nostalgiker och dokumentations-ivrare jag är har jag självklart skrivit upp alla filmer jag sett under året. Så här kommer en liten compilation, från januari till december 2021: I am Greta (2020)Dokumentären om Greta Thunberg var tydligen den första filmen jag såg 2021, och den berörde mig. Här kommer man närmare Greta Thunberg som…

  • Spotify wrapped 2021

    Dags för Spotify wrapped igen, älskar den funktionen. I år lyssnade jag på Spotify i över 52 000 minuter (so far – det är ju fortfarande drygt en månad kvar av året!) – mer än förra året då det var 51 000 🙂

    De gör ju lite olika grejer varje år, men i år fick man en introlåt, och min blev Kite:s Jonny Boy som är så jävla bra och gick varm framför allt förra vintern.

    Fick även en låt som spelas “när en tår faller ner på din spegelbild i vattnet” lol. Revolution med Elias. Blev besatt efter Young Royals där den utgör ett viktigt soundtrack 🙂

    Och “Unstoppable” med Sia – “låten som spelas när jag besegrar den urdriga hämndlystna anden” lol, den kommer från när jag var på höghöjdsbana med niorna som avslutningsaktivitet och gick den svåraste banan och var typ själv mitt ute i skogen och skulle göra nån riktigt läskig grej och kom på mig själv med att sjunga “I’m unstoppable…. unstoppable today… I’m invincible…” o.s.v. för att peppa mig själv att våga hahahaha.

    Även Live and Die med Gina Dirawi – min topplåt – derive:ar från Young Royals, ett annat viktigt titelspår i ett mycket viktigt ögonblick. Älskarrrr denna låt.

    Min mest lyssnade podcast var Hanapee’s otroliga podcast. Kul. Den har man ju följt X antal år

    Annars en hel del Sveriges radio, d.v.s. Tankesmedjan för politisk satir, Sommar & Vinter i P1 – no comments needed – och P3 Historia som jag ganska nyligen upptäckt som ett mycket bra komplement till mina historiastudier. Varje avsnitt handlar om en historisk person och levandegör historian väldigt bra. Rekommenderar! Och Raseriet rekommenderar jag till alla men speciellt white people, det är vårt jäkla ansvar att bilda oss om rasism.

    Lol min “ljudaura” var tydligen “extatisk och lugn”?

    Och i år igen, liksom förra året, var min toppartist tydligen Blundetto? Brukar bara sätta på shuffle på Blundetto, så bra bakgrundsmusik speciellt på sommaren med reggae-beatsen.

    Annars var det Hov1 hahahaha vem e jag. Och Billie Eilish (framför allt Happier than ever), Daniela Rathana (som jag såg live förra veckan – så jävla bra!!!) och Lil Nas X p.g.a. <3 <3 <3 <3 <3 3

    Som vanligt ligger svensk pop i topp, har alltid det som någon av mina topp-genrer (förra året på plats nr 3 dock). Vocal jazz har seglat upp på andra plats (förra året var det min tredje populäraste). “Visor” vet jag inte var det kommer ifrån – vilken musik lyssnar jag på som klassas som visor…? Har aldrig haft den genren. “Neoklassiskt” är nytt också, men antar att det handlar om alla instrumentella piano-listor jag har. “Downtempo” är nytt också, vad betyder ens det?

    Topplåten var alltså Live and die, och sedan kom Revolution – båda från Young Royals. Säger ju en del om hur besatt jag var/är :))))))) Därefter hittar vi då Barn av vår tid med Hov1. Den gick på repeat framför allt i somras, gillar texten skarpt. Och Jonny Boy som sagt, som jag hörde i filmen And then we danced som jag såg i slutet av förra året med Mim och blev kär. Underbar låt. Soundtrack:et till förra vintern helt klart. Och så Gamora, ännu en Hov1-låt, ft Einár.


    One response to “Spotify wrapped 2021”

    1. Mami Avatar
      Mami

      52000 är 867 timmar det är mer än en månad 24*7
      Fattar inte att du hinner

    Dags för Spotify wrapped igen, älskar den funktionen. I år lyssnade jag på Spotify i över 52 000 minuter (so far – det är ju fortfarande drygt en månad kvar av året!) – mer än förra året då det var 51 000 🙂 De gör ju lite olika grejer varje år, men i år fick…

  • Några tips på internetz just nu

    Tips nr 1: Kort-dokumentären Våra barn dör som finns på SVT play just nu. Blev berörd, och grät. Vart fan är samhället på väg egentligen.

    Tips nr 2. Från det ena till det andra. Lil Nas X har släppt ny musik, och när en elev upplyste mig om att han var gay gick jag direkt in på YouTube och det visade sig att han har släppt helt fantastiska och extremt queer musikvideos. So much gay eyecandy, och så himla queert!? Vad sägs om att djävulen himself får en lapdance av Lil Nas X i MONTERO (Call me by your name) – för övrigt en tydlig referens till den sensuella filmen med samma namn – att Lil Nas X är gravid och föder (!!!) i promotion-videon för albumet, och flera andra queera (och heta!!) scener i bl.a. THAT’S WHAT I WANT och INDUSTRY BABY. Mina favoriter är dock de låtar som inte har några musikvideos, d.v.s. VOID, LIFE AFTER SALEM och TALES OF DOMINICA. Lil Nas X verkar också vara så himla rolig och härlig person för övrigt!? Och trollig hahaha. Blev lurad av denna videon.

    Tips nr 3, när vi ändå är inne på musik. Hov1 har också släppt nytt album album, och från det har Barn av vår tid rullat varm på min Spotify sen i somras. Gillar även Gamora ft Einár (although när jag såg det här klippet kände jag lite dålig eftersmak haha), Tjuvheder och Räkna dagar.

    Tips nr 3, när vi ändå är inne på musik. Hov1 har också släppt nytt album album, och från det har Barn av vår tid rullat varm på min Spotify sen i somras. Gillar även Gamora ft Einár (although när jag såg det här klippet kände jag lite dålig eftersmak haha), Tjuvheder och Räkna dagar.

    Låt mig förklara en sak, du har så bra ideal
    När alla kollar är du fenomenal
    Behandlar vännen ifrån orten som en accessoar
    Och sjunger n-ordet på festen när du festar privat


    De gillar ketamin och kokain och massa tjack
    Har ADHD men de kallar det för superkraft
    De talar ut om det och plötsligt får de bokkontrakt
    Det måste vara svårt att kriga för va relevant


    Jag växte upp med Tjorven, Båtsman och Grankvist
    Därför jag drömde om en tjej som hette Malin
    Jag har varit ätstörd, tränat som en galning
    Därför som jag vet hur jobbigt det kan va med maten
    Haft så mycket ångest att jag velat dö
    Tackar medicin att jag lever som jag gör

    Tips nr 4: Gina Dirawis Live and die. Jag hörde den när jag såg Young Royals i somras och var blown away. Multitalang den där Gina. Så jävla episk låt som jag lyssnat på over and over and over again. “Thought if we, Were free, For a night, We’d make it right”. När man lyssnar på den tillsammans med scenen då Wilhelm och Simon äntligen får varandra, och sen vet hur serien slutar…. Gosh, my heart. Shuttering to pieces.

    Tips nr 5: Vi fortsätter på ny musik-spåret. Och ingen har väl missat men Billie Eilish har också släppt ny musik. Happier than ever är episk.

    Tips nr 6: Har börjat lyssna på podden “Singelrådet” som är så himla bra. Ett avsnitt de hade nyligen gästades av ingen mindre än Ninja Thyberg som regisserat Pleasure, och jag var blown away över Ninjas intellekt? Hon sa så himla många kloka saker, var så nyanserad och analytisk och självklart köpte jag biljetter till filmen som jag och Olivia ska gå och se på måndag. Rekommenderar därför detta avsnitt (och flera andra) starkt, liksom att gå och se Pleasure på bio.

    Tips nr 7: Non-violent communication (NVC). Har lärt mig detta konflikthanterings-verktyg i min socialpsykologikurs och det är så himla bra bara?

    Jamen det var väl allt för nu tror jag…? Trevlig lördag alla!


    Tips nr 1: Kort-dokumentären Våra barn dör som finns på SVT play just nu. Blev berörd, och grät. Vart fan är samhället på väg egentligen. Tips nr 2. Från det ena till det andra. Lil Nas X har släppt ny musik, och när en elev upplyste mig om att han var gay gick jag direkt…

  • Young Royals

    Sedan i juli har jag varit som besatt av Netflix nya original-serie Young Royals. Jag älskade den. Jag vet inte riktigt varför, men den kändes så jävla mycket bara? När jag började titta såg jag tre avsnitt på raken, och följande dag resterande tre. Detta var i juli när serien släpptes, och jag har sedan dess hunnit se om hela serien ett flertal gånger (tror jag är uppe i fem nu, och då räknar jag inte alla behind the scenes-klipp, TikTok-videos och annat material som läggs upp i en strid ström på sociala medier haha). Har även -håll i er nu – skaffat Instagram igen endast för att kunna följa the main actors Edvin Ryding och Omar Rudberg samt regissör Rojda Sekersöz och screenwriter Lisa Ambjörn (och sen råkade jag kanske lägga till några fler konton när jag ändå höll på…. la ju ner instagram för länge sen för det tog för mycket tid, jag fick bara bekräftelse för mina snygg-bilder och dessutom fyllde jag ett megatech-företags fickor med pengar. Bryr mig tydligen inte om detta längre hahaha vem e jag?) Ahja nog om instagram och nu till Young Royals a.k.a. det bästa som hänt på Netflix. Vad handlar serien om då?

    Young Royals': New Netflix Teen Series About A Young Swedish Prince

    Huvudpersonen i serien är prins Wilhelm, spelad av Edvin Ryding (som man bland annat sett tidigare som Fröken Frimans adoptivson i Svt:s Fröken Frimans krig och i Josephine Bonebuschs aktuella Svt-serie Älska Mig), som hamnat i blåsväder efter en blöt utekväll. Nu sätts han (mot sin vilja) på Hillerska internatskola för att “om han inte kan undvika sådana situationer så får man se till att de inte kan uppstå” som drottningen (spelad av Perniella August) uttrycker det. På Hillerska, bland de andra rikemansbarnen, är Wilhelm uppskattad och alla vill hänga med kungligheten, men Wilhelm är obekväm och olycklig i sin kungliga roll. Ganska snabbt får Wilhelm dock upp ögonen för arbetarklassgrabben Simon (som tidigare The FO&O-medlemmen Omar Rudberg skådespel-debuterar som). Simon, som kallas för “sossen” av Wilhelms pompöse syssling August (Malte Gårdinger) som också går på skolan, är en så kallad “extern” och går tillsammans med sin syster Sara (Frida Argento) på Hillerska genom stipendium. Och ja, även om Simon till en början är mycket skeptisk till monarkin så slår det gnistor om Simon och Wilhelm. 🙂

    Omar Rudberg | Explore Tumblr Posts and Blogs | Tumgir
    Love, The Phantoms — Young Royals | Official Teaser | Netflix

    Young Royals är i klass med SKAM (speciellt säsong tre) i det att man lyckats casta otroliga skåespelare, inte för att vara så unga utan trots att de är så unga. Edvin Ryding är ju gammal i gemet men många av de andra är debutanter, inklusive supporting head actor Omar Rudberg, och alla gör det så jävla bra. Dessutom är regin (Rojda Sekersöz, som t.ex. tidigare gjort Dröm Vidare) galant, och tillsammans med manusskript-författaren Lisa Ambjörn (just nu Svt-aktuell med serien Sjukt) har hon gjort Young Royals till ett mästerverk.

    Love, The Phantoms — Young Royals | Official Teaser | Netflix
    Love, The Phantoms — Young Royals | Official Teaser | Netflix
    Love, The Phantoms — Young Royals | Official Teaser | Netflix
    dailyxray - Tumblr blog | Tumgir

    Det är relaterbart, och det känns så jävla mycket. Även om det inte är många som kan känna igen sig i att vara adlig och gå på en pretto internatskola, så kan alla känna igen sig i de känslor och situationer en tonåring tampas med. Ångest, viljan att passa in och bara vara som alla andra, hur sociala medier är en självklar del av handlingen, acnen (tonåringar får faktiskt, till skillnad från många amerikanska tv-serier där high school-ungdomar spelas av 25-åringar, får se ut som tonåringar gör), åtråhet, osäkerhet, den första kärleken. För det är framför allt det som Young Royals har: young loooooooooove och allt vad det innebär: trånande blickar, stulna kyssar, trevande beröringar, heartache and agony. Och en hel del eye candy. Speciellt Omar Rudberg som spelar Simon, omg omg omg omg så het? Tror det är hans androgynitet (som privatperson framför allt). Han skådespelardebuterar som sagt och hans porträtt av Simon är riktigt träffsäkert. Jag älskar också att [SPOILER ALERT] Simon, som som sagt är arbetarklass och dessutom latino, får vara den som är stark, vet vem han är och har vetat det sen länge.

    ch: omar Tumblr posts - Tumbral.com
    Stuck at home since 2020 — YOUNG ROYALS - EPISODE ONE

    Bäst är dock Edvin Rydberg som den unge prins Wilhelm av Sverige. Hur han levandegör Wilhelms inre frustration och ilska över maktlösheten över sitt eget liv, men samtidigt ger honom ömhet och känslighet.

    tina's lake of thoughts — // young royals + delicate by taylor swift ~ gifs ...
    ch: wilhelm | Explore Tumblr Posts and Blogs | Tumgir

    I produktionen har intimitetskoordinatorn Sara Arrhusius varit involverad. Hon säger att “man förväntar sig inte att en skådespelare ska hoppa från ett tak utan repetition eller säkerhetslina. Då kan man inte heller förvänta sig att de ska ställa sig nakna framför kameran eller kyssa en kollega utan repetition och säkerhetstänk”. Så himla bra grej!? Och scenerna är så otroligt skickligt gjorda med fantastiskt skådespeleri – och med mycket jobb med säkerhet och samtycke bakom vilket ju är extra viktigt när skådespelarna är såpass unga. (Och heta, just sayin’).

    young royals | Explore Tumblr Posts and Blogs | Tumgir
    Young Royals: Teen Romance Done Right - blueprint
    fem — May I present to you: my absolute favorite gifs of...

    Ååååh, Young Royals kändes så mycket. [SPOILER ALERT]. Jag älskar att ingen någonsin behövde komma ut. Att problemet för Wilhelm inte var att han gillade en kille, utan att han är kunglig. Kronprins till och med. Älskade alla skådespelare och deras insatser, även birollerna som legendariska Maddie (Nathali Varli) och Felice (Nikita Ugglas) med så höga krav på sig själv. Älskade att den populäraste tjejen inte är vit och smal. Älskade allt det relaterbara. Älskade att serien var gay. Älskade, trots att det var så jävla sorgligt, slutet. Det kommer ju definitivt bli en fortsättning, det fattar man ju.

    Pin by sun on wilmon/edmar in 2021 | Young, Royal, Omar

    Och nu, innan jag avslutar, lite ögongodis på Omar Rudberg:


    Sedan i juli har jag varit som besatt av Netflix nya original-serie Young Royals. Jag älskade den. Jag vet inte riktigt varför, men den kändes så jävla mycket bara? När jag började titta såg jag tre avsnitt på raken, och följande dag resterande tre. Detta var i juli när serien släpptes, och jag har sedan…

  • A new pair of shoes (Afghanistan)

    Jag skrev en dikt om Afghanistan igår, efter att ha sett nyheterna. Den heter A new pair of shoes (Afghanistan). 16/8-2021

    A new pair of shoes
    Nothing to lose
    I don’t need them but I want them
    They would need them but cannot have them
    I decided not to buy
    They decided they’d rather die
    Falling from an airplane
    I just want to cry

    Because what are new shoes
    When your country is bleeding
    They have nothing to lose
    But the hope of fleeing
    Twenty years of progress
    Shuttered in one breath
    Europe is a fortress
    Afghanistan is death

    What are new shoes
    When revolutionaries are under attack?
    When one step forward
    Meant a thousand leaps back
    When the talibans are hunting down
    Every critical voice
    When clinging to an airplane
    Was their only choice


    Jag skrev en dikt om Afghanistan igår, efter att ha sett nyheterna. Den heter A new pair of shoes (Afghanistan). 16/8-2021 A new pair of shoesNothing to loseI don’t need them but I want themThey would need them but cannot have themI decided not to buyThey decided they’d rather dieFalling from an airplaneI just want…

  • Utrota varenda jävel

    Jag har läst Utrota varenda jävel av Sven Lindqvist (1992), i nyutgåva från 2020 med förord av Athena Farrokhzad som skriver att boken “vägrar välja mellan genrer” och utgör ett viktigt verk i den postkoloniala litteraturen. Bokens grundtes är att Nazitysklands förintelse av judar i Europa inte är unik, utan ett kulminerande av Europas sedan länge rotade rasism och imperialism, med början i den spanska invaderingen av Kanarieöarna på 1400-talet (Lindqvist, 2020). Faktum är att Europas kolonisering “uppvisar många exempel på total utrotning av hela folk” (Lindqvist, 2020, s.221). Auschwitz var därför, enligt Lindqvist (2020, s.224) “den moderna, industriella tillämpningen av en förintelse, på vilken de europeiska världsherravälden sedan länge vilade”. 

    Lindqvist menar alltså att den europeiska imperialismens massmord på tasmanier, Nordamerikas ursprungsbefolkning, hereros i nuvarande Namibia, maorifolket på Nya Zeeland och otaliga andra folkgrupper, är tidiga exempel på folkmord som på 1900-talet sedan tillämpades på ett mer industrialiserat sätt i Europa. Tesen står i kontrast till FN:s folkmordskonvention från 1948 som definierar folkmord som gärningar förövade “i avsikt att helt eller delvis förinta en nationell, etnisk, rasmässigt bestämd eller religiös grupp såsom sådan”, och alltså förbehåller termen endast för några få av 1900-talets folkmord. I återståendet av denna text kommer jag att diskutera vad det finns för argument för Lindqvists tes, samt implikationerna.

    Lindqvists grundargument är att Europa vilar på imperialismen, vilken är intimt förknippad med folkmord, eller på att “utrota varenda jävel”. Vid Andra Världskrigets början var själva Europas luft redan “genomträngd av övertygelsen att imperialismen är en biologiskt nödvändig process som enligt naturens lagar leder till de lägre rasernas ofrånkomliga förintelse” sedan flera hundra år (Lindqvist, 2020, s.200). Européerna var historiskt ett utrotande folk, och Hitler gav bara detta utrotande “sin högst personliga tillämpning” (Lindqvist, 2020, s.200). Utrotandet av judar blev dock praktiskt möjligt först genom att angripa Polen och Ryssland (dit majoriteten judar hade flytt eller fördrivits) ‒ d.v.s. en imperialistisk expansion precis som vid folkmorden i Europas kolonier (Lindqvist, 2020).

    Argumentet implicerar att Förintelsen på inga sätt är unik, och att FN:s folkmordsdefinition är för snäv, eftersom den inte erkänner imperialismens massutrotningar som folkmord vilket Lindqvist (2020) anser dem vara. Detta opponerar mot de som anser att förintelsen av judar saknar motstycke, exempelvis Dawidowicz (1981, s.56) som otvivelaktigt fastslår att “Förintelsen var unik i fråga om intention, omfattning och resultat”. Även Naimark (2010, s.123), som argumenterar för att Stalins utrotning av kulaks och andra “klassfiender” skall räknas som folkmord, anser Förintelsen vara det mest extrema fallet av folkmord, med tanke på det industriella och teknologiska sätt på vilket utrotningen skedde, judarnas fullständiga hjälplöshet och nazismens ras-utopi. Lindqvist (2020) och Dawidowicz (1981) står på varsin sida i diskussionen kring Förintelsens unicitet, vilken utgör en livlig debatt inom fältet (Rubinstein, 2004).

    Även om man accepterar FN:s definition finns det skäl att klassa imperialismens folkmord som just sådana. Ett andra argument Lindqvist (2020) framför, är att de grupper som enligt FN:s folkmordskonvention från 1948 kan utsättas för folkmord, d.v.s. nationella, etniska, rasmässigt bestämda och/eller religiösa, faktiskt har utrotats “såsom sådana” även före 1900-talets början, nämligen i imperialismens namn. Förintelsen är unik i Europa, skriver Lindqvist (2020, s.221), eftersom det judiska folket skulle utrotas i sin helhet, men “den västerländska expansionens historia i andra världsdelar (…) uppvisar [också] många exempel på total utrotning av hela folk”. Ett tydligt exempel är tasmanierna som utrotades ned till sista människa (den sista dog 1876) till följd av den brutala brittiska kolonialismen (Lindqvist, 2020). Detta exempel innebär att FN:s definition av folkmord är för snäv eftersom den “missat” de folkmord som enligt Lindqvist (2020) förövades i den europeiska imperialismens namn. 

    Grundläggande för FN-konventionen om folkmord från 1948 är intentionen, d.v.s. att det skall finnas ett uppsåt att “helt eller delvis förinta en nationell, etnisk, rasmässigt bestämd eller religiös grupp såsom sådan”. Men vad räknas egentligen som uppsåt? Hur explicit måste en intention vara för att räknas som sådan? Enligt Karlsson (2012, s.105) är det omöjligt att hitta explicit uttalade intentioner: “sådana existerar knappast i fråga om något folkmord, om man är ute efter ett undertecknat dokument som innehåller en direkt avsiktsförklaring att massmörda en specifik religiös eller etnisk kategori människor enbart för att de tillhör denna kategori”. Karlsson (2012, s.114) skriver vidare att intention kan, “om än inte utifrån FN:s folkmordskonvention och internationell lag, ta sig indirekta uttryck” (min kursivering). 

    Karlsson (2012) menar alltså, till skillnad från FN-konventionen, att ett uppsåt kan vara implicit: likgiltighet inför lidande, att förövarna kunde ha stoppat folkmordet men avstod, planmässig systematik och successiv upptrappning. Utifrån detta, kan en europeiskt förd politik i kolonierna, vilken inte passade ursprungsbefolkningen, då räknas som intentionell? Det skulle innebära att FN-konventionens krav på uppsåt bör tonas ned, eller åtminstone att implicita intentioner godkändes. För även om imperialismens syfte inte nödvändigtvis var utrotning per se, utan expansion, var metoderna för denna expansion många gånger brutala, allt legitimerat med “de lägre rasernas” underlägsenhet (Lindqvist, 2020). 

    Det kan hävdas att kolonisatörerna och européerna där hemma uppvisade flera av Karlsson (2012) definierade exempel på implicit intention: likgiltighet inför lidande, möjlighet att stoppa folkmord men inte göra det, samt ‒ åtminstone i vissa fall såsom i Kongo på 1880-talet då efterfrågan på gummi som fanns där mångdubblades och resulterade i en brutalisering av regimen (Lindqvist, 2020, s.47) ‒ planmässig systematik och successiv upptrappning av våldet. Vidare argumenterar Naimark (2010, s.47) att Stalins regim i praktiken gav ett “tyst medgivande” (connivance) till exempelvis den ukrainska hungersnöden genom en politik som ofrånkomligen resulterade i miljoner människors död, vilket, trots bristen på dokumentation som visar uppsåt, därför av många anses som ett folkmord. Även Europa gav enligt Lindqvist (2020, s.238) sitt tysta medgivande: “I praktiken handlade hela Europa efter maximen ‘exterminate all the brutes’. Alla förnekade det förstås, officiellt. Men alla visste det, man och man emellan”.

    Sammanfattningsvis finns det för Lindqvists tes, d.v.s. att Förintelsen inte var unik i sitt slag utan “bara” en mer industrialiserad kulminering av de folkmord som redan förövats i imperialismens namn, flera argument. Många ursprungsfolk hade redan innan Hitler totalt förintats “såsom sådant”, där tasmanierna är ett exempel. Det finns från kolonialstaterna visserligen inte något nedtecknat uppsåt att förinta hereros, maorier, aboriginer, siouxer och andra folkgrupper ‒ men sådana explicita dokument saknas i princip alltid. Vidare är “intention” en svårdefinierad term ‒ kan ett tyst medgivande eller ett implicit uppsåt i form av exempelvis likgiltighet inför lidande eller en i praktiken våldsam politik räknas som intention? Slutligen skulle många anse att det finns skäl att tona ned eller kanske t.o.m. ta bort FN-konventionens krav på intention eftersom många av FN ej erkända folkmord saknar just det. 

    Källor

    Dawidowicz, L. S. (1981). The Holocaust Was Unique in Intent, Scope and Effect. Center Magazine, 14(4), 56-64.

    FN:s Konvention om förebyggande och bestraffning av brottet folkmord (genocide), 9 december 1948. Tillgänglig: https://www.regeringen.se/49b762/contentassets/7187cb03d74e43a89991198a13251638/konventionen-om-forebyggande-och-bestraffning-av-brottet-folkmord-genocide-so-195264

    Karlsson, K. (2012). De som är oskyldiga idag kan bli skyldiga imorgon. Det armeniska folkmordet och dess efterbörd. Stockholm: Atlantis.

    Lindqvist, S. (2020). Utrota varenda jävel. Stockholm: Nirstedt.

    Naimark, M.N. (2010). Salin’s Genocides. Princeton: Princeton University Press.

    Rubinstein, W.D. (2004). Genocide: A History. New York och London: Routledge.


    Jag har läst Utrota varenda jävel av Sven Lindqvist (1992), i nyutgåva från 2020 med förord av Athena Farrokhzad som skriver att boken “vägrar välja mellan genrer” och utgör ett viktigt verk i den postkoloniala litteraturen. Bokens grundtes är att Nazitysklands förintelse av judar i Europa inte är unik, utan ett kulminerande av Europas sedan…

  • Folkmordet på armenierna

    För historiakursen jag pluggar i sommar har jag läst ännu en bok, denna gång om folkmordet på armenierna 1915-1916 där ca 1 miljon osmanska armenier föll offer för massmord på grund av att de var just armenier. Boken heter De som är oskyldiga idag kan bli skyldiga imorgon och analyserar folkmordet utifrån frågan huruvida det fanns en intention bakom det (en av kriterierna för att det skall räknas som ett folkmord enligt FN:s konvention)? Boken går igenom kronologin men analyserar också efterbörden av folkmordet, t.ex. hur Turkiets officiella hållning ser ut idag (folkmordet hände inte). Jag lärde mig mycket av boken, eftersom jag inte visste att folkmordet ens ägt rum, vilket alltså är den inställning Turkiska staten har.

    Bakgrunden till folkmordet på armenierna är det dåvarande Osmanska rikets milletsystem som samtidigt garanterade armenierna ett visst inflytande, men också “utgjorde en reell utgångspunkt för differentiering (…) och repression” (Karlsson, 2012, s.58). Detta utanförskap gjorde armenier till ett potentiellt hot för Osmanska riket fortsatta existens (Karlsson, 2012). Därtill kände imperiet av en tilltagande oro och antagonism i landet efter de misslyckade Balkankrigen, och i efterdyningarna genomfördes 1913 en coup d’état där de s.k. “ungturkarna” tog makten för att rädda imperiet från undergång (Karlsson, 2012). Två år senare, den 24 april 1915, inleddes folkmordet på armenierna då 235 ledande armeniska intellektuella ‒ armeniernas kulturella elit ‒ arresterades i Konstantinopel (Karlsson, 2012). Därefter genomfördes massarresteringar systematiskt och Osmanska riket tömdes på armenier genom deportationer till de mest ogästvänliga delarna av imperiet (Karlsson, 2012). Våld i form av misshandel, våldtäkter, avrättningar, massakrer, svält och sjukdomar följde deportationerna (Karlsson, 2012). Folkmordet kulminerade hösten 1915 men fler massakrer genomfördes (Karlsson, 2012). Efter krigsslutet började armenierna bjuda visst motstånd och på grund av att våldet då var dubbelsidigt ‒ dock med större aggressivitet från ungturkarna ‒ anser Karlsson (2012, s.147) att “folkmordsbegreppet bör reserveras för det intentionella våld som den osmanska regeringen, Kommittén för enhet och framsteg och en rad ledande ungturkar riktade mot armenierna under första världskrigets år”.

    I den s.k. turkiska tolkningen av folkmordet rör det sig inte om ett folkmord alls, det var snarare ett krig där både turkar och armenier dog inte på grund av en orkestrerad massmordsplan utan av krig, epidemier, hungersnöd och ogästvänligt klimat (Karlsson, 2012). Här finns också en provokationstes: armenierna provocerade fram våldet genom bristande lojalitet, terrorism, resningar mot osmanska myndigheter och agitation för självständighet (Karlsson, 2012). Enligt detta perspektiv kämpande armenierna för “självständighet genom våld, vilket i sin tur framkallade våld” (Shaw, 1989, s.1143). Armenierna utgjorde alltså ett hot för det Osmanska riket, och våldet var därför delvis självförvållat (Karlsson, 2012). Karlsson (2012, s.189) håller dock inte med om denna tes: även om armenier stundtals använde våld, och troligen tog tillfället i akt att driva självständighetsfrågan när världskriget bröt ut, är det inte rimligt att “några få procent av ett lands befolkning (…) skulle utgöra ett allvarligt hot för den ungturkiska militärjuntan”.

    Efter första världskrigets slut hölls en rättegång avseende folkmordet riktat mot armenier i Yozgat, varvid en enda ungturkisk ämbetsman, Mehmed Kemal, dömdes till döden för sitt ansvar, varefter turkiska nationalisters vilja att fortskrida med rättegångar svalnade (Karlsson, 2012). Vid Lausannefreden 1923 utelämnades helt den armeniska frågan, och vid landsfadern Atatürk politiska tal om Turkiets historia från 1927 eliminerades folkmordet fullständigt (Karlsson, 2012). Därefter var Turkiets strategi undvikande och tystnad men på 60-talet förändrades förhållningssättet “från reaktivt till proaktivt, från tystnad till aktivt förnekande” (Karlsson, 2012, s.253). Turkiets officiella hållning är än idag att både armenier och turkar dog och att det inte är fråga om ett “folkmord” (Karlsson, 2012).

    Enligt Karlsson (2012) är det rimligt att analysera det armeniska folkmordet både ur ett funktionellt respektive intentionellt perspektiv. Funktionellt sett kan man erkänna att “världskriget drev på avsikten att mörda armenierna och förvandlade latenta idéer till manifest och brutal verklighet” (Karlsson, 2012, s.103). Intentionellt sett kan man samtidigt dra slutsatsen att det från ungturkarnas sida fanns en intention, ett uppsåt att folkmörda armenierna, vilket man bygger bl.a. på de många ögonvittnesskildringar som finns (Karlsson, 2012). Flera forskare i ämnet (t.ex. Dadrian, 1993; och Akçam, 2006) argumenterar att folkmordet var “en avsiktlig politik för att bringa den armeniska befolkningen i Osmanska riket om livet” (Karlsson, 2012, s.106) men det råder som sagt fortfarande debatt om huruvida det ens kan kallas ett folkmord.

    Källor

    Akçam, T. (2006). A Shameful Act. The Armenian Genocide and the Question of Turkish Responsibility. New York: Metropolitan Books.

    Dadrian, V. (1993). The Secret Young-Turk Ittihadist Conference and the Decision of the World War I Genocide of the Armenians. Holocaust and Genocide Studies, 1993(2). 

    Karlsson, K. (2012). De som är oskyldiga idag kan bli skyldiga imorgon. Det armeniska folkmordet och dess efterbörd. Stockholm: Atlantis.

    Shaw, E.K. (1989). Recension av Christians and Jews in the Ottoman Empire, The American Historical Review, 1989(4). 


    För historiakursen jag pluggar i sommar har jag läst ännu en bok, denna gång om folkmordet på armenierna 1915-1916 där ca 1 miljon osmanska armenier föll offer för massmord på grund av att de var just armenier. Boken heter De som är oskyldiga idag kan bli skyldiga imorgon och analyserar folkmordet utifrån frågan huruvida det…

  • Stalin’s genocides?

    Imorse började jag morgonen såhär: frulle på balkongen. Älskar min balkong!!! Börjar dock bli kritiskt vad gäller parasoll: måste verkligen skaffa ett ASAP för i denna värmen med balkong i söderläge går det inte att vara där efter kl 10 typ, eller innan kl 18 (i-landsproblem). Jag har löst det med att ha ett litet paraply som jag fått låna av Popp, haha. Men parasoll är prio när jag kommer hem från Belgien.

    Har läst en ny bok för historiakursen! Stalin’s Genocides av Naimark. Naimarks case i boken är att alla de människor som dog under Stalins regim på 1930-talet bör räknas som ett folkmord (trots att det inte passar in i Folkmordskonventionen). Naimark utreder bland annat kollektiviseringen av mark samt dekulakiseringen ‒ handlingar motiverade som nödvändig finansiering av industrialiseringen (Naimark, 2010, s.53) ‒ som politiska åtgärder som orsakade massmord. De så kallade “kulakerna” ‒ bönder som ägde mark ‒ tvingades in i kollektivt jordbruk, en enligt Naimark (2010, s.54) essentiellt politisk åtgärd med syfte att bryta ner självständiga bönder. Inget motstånd tolererades och kulakerna skulle “elimineras som klass” (Naimark, 2010, s.58).

    Naimark (2010, s.23) anser att likheterna mellan Stalins och naziregimens mord är så pass många att de gör dem båda genocida i sin essens: båda hade en karismatisk ledare, diktatur, ideologiska motiveringar samt “prometeiska” transformativa strävanden, vilket ledde till massmord. Trots Naimarks (2010, s.125) försiktiga efterlysning av ett stopp på frågan om huruvida en grupp som mördas är nationell, etnisk, religiös, social, politisk eller ekonomisk (för vad spelar det egentligen för roll när det gäller människoliv…?) ser han också skillnader mellan stalinismen och nazismen. Den “apokalyptiska naturen” av nazismens ras-utopi, judarnas fullständiga hjälplöshet och det industriella sätt på vilket massmorden skedde utmärker enligt Naimark (2010, s.123) Förintelsen som det mest extrema fallet av folkmord.

    Icke desto mindre bör ändå Stalins politik betraktas som folkmord, enligt Naimark (2010). Först och främst inkluderade original-dokumentet för FN:s folkmordskonvention från 1948 politiska och sociala grupper, vilket under Sovjets påtryckningar sedermera togs bort till att “endast” inkludera religiösa, etniska och nationella grupper. Vidare finns skäl att klassificera både dekulakiseringen, den ukrainska hungersnöden 1932-33, attackerna mot vissa “fiende”-nationaliteter samt “Den stora terrorn” 1937-38 som folkmord enligt Naimark (2010). Argumentet att Sovjet behövde förbereda för krig exploaterades enligt Naimark (2010, s.137) för att legitimera våldet och sist men inte minst är Stalins skuld i det hela jämförbar med Hitlers i Förintelsen.

    Den juridiska definitionen av folkmord, ur FN:s Folkmordskonventionen från 1948, har stor betydelse i vad som skall och inte skall klassificeras som folkmord, speciellt, som Naimark (2010) påpekar, eftersom den inte inkluderar sociala, politiska eller ekonomiska grupper. Naimark (2010, s.78) exemplifierar med den ukrainska hungersnöden, Holodomor: om offren lämnades att svälta ihjäl för att de var ukrainare ‒ en nationell grupp ‒ var det enligt konventionen ett folkmord. Om de däremot tilläts dö för att de var bönder ‒ en sociopolitisk grupp ‒ kan det inte klassas som folkmord (Naimark, 2010, s.78).

    Enligt Kondrasjin (2007) är grunden för hungersnöden i Ukraina kollektiviseringen av jordbruket “i syfte att åstadkomma en forcerad industrialisering av landet och befästa den egna makten” (Kondrasjin, 2007, s.149), vilket resulterade i att jordbruksproduktionen drastiskt minskade och sedermera ledde till svält. Detta tjänade Stalins mål att eliminera potentiell opposition från “bönder som klass, oberoende av deras nationella tillhörighet” (Kondrasjin, 2007, s.161): svälten riktades alltså inte mot något specifikt nationellt folk enligt Kondrasjin. Även om svälten kan klassificeras som “en organiserad och av människan skapad svält” (Kondrasjin, 2007, s.171) är det dock inget folkmord, tycker Kondrasjin, då det saknas bevis för att Stalinregimen skulle haft för avsikt att förinta det ukrainska folket som sådant. I någon mån kan man kalla det för socialt folkmord av bondeklassen, men termen är överdriven enligt Kondrasjin (2007, s.172) då “Stalinregimen inte uppställde målet att fysiskt förinta de som utsattes för kampanjen”.

    Hungersnöden i Ukraina har politiserats av både historiker och politiker, exempelvis krävde på 90-talet antiryska krafter i Ukraina och Väst att Ryssland skulle ta på sig ansvaret för svälten och betala skadestånd till Ukraina (Kondrasjin (2007, s.142). Jag är dock personligen beredd att hålla med Naimark (2010) att Holodomor trots allt var ett folkmord mot bönder som sociopolitisk grupp, och att sociala, ekonomiska och politiska grupper bör ingå i definitionen av folkmord – precis som det gjorde från början.

    Källor

    Kondrasjin, V. (2007). Hungersnöden i Ryssland och Ukraina 1932-33. I Lennart Samuelsson (red.), Bönder och Bolsjeviker: Den ryska landsbygdens historia 1902-1939. Stockholm: Ekonomiska forskningsinstitutet vid Handelshögskolan i Stockholm.

    Naimark, M.N. (2010). Salin’s Genocides. Princeton: Princeton University Press.


    Imorse började jag morgonen såhär: frulle på balkongen. Älskar min balkong!!! Börjar dock bli kritiskt vad gäller parasoll: måste verkligen skaffa ett ASAP för i denna värmen med balkong i söderläge går det inte att vara där efter kl 10 typ, eller innan kl 18 (i-landsproblem). Jag har löst det med att ha ett litet…

  • Ordinary men

    I historiakursen jag läser på halvtid nu under sommaren via Mittuniversitetet (mitt fjärde universitet btw! Först Göteborg, sedan Lund, Linköping – som jag ju fortfarande är enrolled in och kommer fortsätta på till hösten med min lärarutbildning – och nu Mittuniversitetet i Sundsvall) har jag läst boken Ordinary men av Christopher Browning (1992).

    Browning (1992) undersöker och analyserar i sin bok åtalshandlingarna mot polisbataljon 101, en bataljon inom Nazitysklands ordningspolis, och går igenom över tvåhundra förhör med medlemmarna i bataljonen. Browning framhåller att trots tjugo år av studier av dokument och domstolshandlingar om Förintelsen, så hade han aldrig tidigare stött på skildringar av nazisternas monstruösa handlingar i sådant tydligt ljus av de “vanliga människorna” bakom dessa handlingar (Browning, 1992, s.xvi). Därför valde han att undersöka just polisbataljon 101 bestående av ca 500 män, till största del arbetarklass från Hamburg.

    Amazon.com : Ordinary Men: Reserve Police Battalion 101 and The Final  Solution in Poland : Office Products

    I kapitel fem beskriver Browning (1992, s.47-48) närmare på vilket sätt polisbataljon 101 utgjordes av just “vanliga män”: medelålders män som ansetts för gamla för att vara med i armén och därför rekryterats till ordningspolisen, majoriteten från typiska arbetaryrken såsom truckförare och hamnarbetare, och en minoritet av lägre medelklass som alla jobbat inom service. Försvinnande få var ekonomiskt oberoende, och ingen hade någon vidareutbildning efter folkskolan. Man kan inte säkert veta männens tidigare politiska sympatier, men Browning (1992, s.48) menar att många antagligen varit kommunister, socialister och/eller fackligt engagerade med tanke på deras socioekonomiska bakgrund. Med detta i åtanke, och att de flesta som sagt var från Hamburg – en av de minst nazifierade tyska städerna – så kan man tänka sig att denna grupp “vanliga män” inte kan ha varit en särskilt lovande grupp för att utföra massmord på judar (Browning, 1992, s.48). Ändå var det just det de gjorde.

    Vad som skulle kunna tala emot att de var just “vanliga män” är det faktum att de ‒ en grupp på 500 människor ‒ tillsammans mördade minst 83 000 judar (Browning, 1992, s.142). Kan “vanliga män” verkligen göra något sådant horribelt? Men det är just det som Browning (1992, s.189) argumenterar: “If the men of Reserve Police Battalion 101 could become killers under such circumstances, what group of men cannot?”. Brownings case är att nazister, till allra största del, var helt vanliga människor med kapacitet att döda. Som du och jag.

    I kapitel 18 diskuterar Browning (1992) vidare just varför den absoluta majoriteten av bataljonen deltog i massmordet. Flera förklaringar addresseras: brutalisering till följd av kriget, rasism, segmentering och rutinisering av uppgifter (d.v.s. att man kanske “bara” ledde judar från en plats till en annan och sedan skjöt en kompanjon, o.s.v.), specifikt urval av förövare, karriärism, att följa order och lyda auktoriteter, ideologisk indoktrinering, samt konformitet till gruppen. Browning (1992, s.159) menar att alla dessa faktorer spelade roll i varierande grad men är dock kritisk till Adorno et als (1950) idé om en “auktoritär personlighet” speciellt mottaglig för antidemokratisk propaganda, och att polisbataljon 101 skulle bestå av sådana personligheter. Nej, de valdes inte ut att mörda judar för att de var speciellt passande för uppgiften, utan snarare för att de råkade finnas tillgängliga just då (Browning, 1992, s.165).

    Flera andra teorier om varför människor blir massmördare diskuteras, exempelvis Milgrams (1974) ökända auktoritetsexperiment där försökpersonerna ombads av en auktoritet att ge elektriska stötar till en skådespelare (vilket de inte visste) och hur många som faktiskt gav dödliga doser om auktoriteten sa det. (Dock varierade resultaten mycket beroende på olika omständigheter – t.ex. om försökspersonen såg offret/skådespelaren var det färre som löd auktoriteten och tvärt om). Browning (1992) diskuterar även Zimbardos (1971) Standford prison- experiment där försökspersonerna inom en mycket kort tid ballade ur och man fick avbryta experimentet. Poängen med dessa experiment (som fått mycket kritik) är att vanliga människor, med “rätt” förutsättningar (d.v.s. grupptryck och auktoriteter), väldigt lätt kan utföra brutala, till och med dödande, handlingar.

    Detta gällde också den absoluta majoriteten av polisbataljon 101, men 10-20 % av gruppen gjorde motstånd i varierande grad exempelvis genom att mygla, skjuta snett med mening, eller helt enkelt vägra (Browning, 1992). Det som de flesta medlemmar i bataljonen dock visar på är en ökande grad av känslolöshet, brutalitet och avtrubbning: många var äcklade och förfärade över sitt uppdrag att mörda judar i början, men vande sig så småningom. Det fanns dock vissa “nonkonformister” som lyckades behålla “moralisk autonomi” genom att på olika sätt helt undvika att mörda (Browning, 1992, s.127).

    I polisbataljon 101 finns framförallt, ur ett offer-bystander-förövare-perspektiv, förövare. Men en minoritet kan ändå ses som bystanders då de på olika sätt undvek att (aktivt) delta i massmordet (Browning, 1992). I den ungerska Förintelsen, som studerats av Palosuo (2008), fokuserar hon framför allt på offren, men också på en fjärde kategori, nämligen räddarna: de som aktivt agerade för att motverka massmordet såsom Raoul Wallenberg som räddade tusentals judar genom “administrativt motstånd” (Palosuo, 2008). Brown (2018; 2020) jämför kvinnliga förövare i Förintelsen och folkmordet på Tutsier i Uganda, och argumenterar för att vi måste kunna se också kvinnor som just “vanliga människor” med kapacitet att mörda, precis som de manliga förövarna i Brownings (1992) Ordinary men. Detta får mig osökt att tänka på inte alla män-debatten. Nej, alla män har inte våldtagit, men alldeles för många. Och alldeles för många kvinnor har erfarenheter av sexuella övergrepp. Det är inte monster som utför sådana övergrepp, utan helt _vanliga_ killar och män. Precis som medlemmarna i polisbataljon 101.

    Källor

    Adorno, T., Frenkel-Brunswik, E., Levinson, D. & Sanford, N. (1950). The Authoritarian Personality. New York: Harper and Brothers.

    Brown, S.E. (2020). “They Forgot Their Role”: Women Perpetrators of the Holocaust and the Genocide Against the Tutsi in Rwanda. Journal of Perpetrator Research, 3(1), 156-185. doi: 10.21039/jpr.3.1.34

    Brown, S.E. (2018). Gender and the genocide in Uganda. New York: Routledge.

    Browning, C.R. (1992). Ordinary Men. Reserve Police Battalion 101 and the Final Solution in Poland. New York: HarperCollins Publishers, Inc.

    Milgram, S. (1974). Obedience to Authority. New York: Harper & Row.

    Palosuo, L. (2008). Yellow Stars and Trouser Inspections. Jewish Testimonies from Hungary, 1920-1945. (Doktorsavhandling, Uppsala University Holocaust and Genocide Studies Publications, ISSN 1654-8558; 1). Uppsala: Uppsala universitet. Hämtad från http://uu.diva-portal.org/smash/record.jsf?pid=diva2%3A171484&dswid=-3582

    Zimbardo, P. (1972). The Stanford Prison Experiment: A Simulation Study of the Psychology of Imprisonment.


    I historiakursen jag läser på halvtid nu under sommaren via Mittuniversitetet (mitt fjärde universitet btw! Först Göteborg, sedan Lund, Linköping – som jag ju fortfarande är enrolled in och kommer fortsätta på till hösten med min lärarutbildning – och nu Mittuniversitetet i Sundsvall) har jag läst boken Ordinary men av Christopher Browning (1992). Browning (1992)…

  • Samlade verk och On earth we’re briefly gorgeous

    Jag har läst ut två nya böcker det senaste, skrivna av två unga författare (millenial-generationen som jag). Samlade verk av Lydia Sandgren och On earth we’re briefly gorgeous av Ocean Vuong.

    Den förstnämnda vann ju Augustpriset 2020, så därför köpte jag denna tegelsten och oj så bra den var! En välskriven roman med många Göteborgsreferenser som är extra kul att läsa om man är akademiker, Göteborgare och/eller född på 60-talet eftersom detta är huvudteman som man kan känna igen sig mycket i 🙂 Boken handlar om Martin Berg, förläggaren vars fru Cecilia utan förklaring plötsligt en dag försvann och lämnade honom med deras två gemensamma barn efter sig, och inte hörts sedan dess. Parallellt som man får följa Martin i nutid, hans dotter Rakel i nutid, och han själv som ung när han träffar Cecilia, utvecklar sig långsamt historian och tvinnar ihop sig till en helhet. Mycket välskriven och gediget research:ad. En perfekt sommarbok eftersom man sugs med och vill veta vad som händer härnäst. Jag är också verkligt imponerad att denna debutant lyckats skriva en 700 sidor tjock roman som dessutom går och vinner Augustpriset. Wow!

    Samlade verk
    Samlade verk” av Lydia Sandgren | recension

    On earth we’re briefly gorgeous – oerhört vacker titel för övrigt – är också en debutantbok som jag läste på originalspråk engelska (den svenska titeln är “En stund är vi vackra på jorden”). Visserligen har författaren Ocean Vuong gett ut poesi förut, men detta är hans första roman, och det märks att han är poet. Oerhört vackert och målande språk som långsamt lägger fram en våldsam historia om trauma som går i arv, familjeband, att vara “yellow” – d.v.s. ha ett vietnamesiskt arv i USA – och att våga vara sig själv. En läsvärd bok, även om den stundtals var svårt att hänga med i vad historien verkligen var, och herregud, ibland var den så oerhört mörk. Inte det bästa jag läst, men som sagt, helt klart läsvärd.

    On Earth We're Briefly Gorgeous eBook by Ocean Vuong - 9781473564473 |  Rakuten Kobo Greece
    Eavesdropping on Ocean Vuong's New Book - The New York Times

    Jag har läst ut två nya böcker det senaste, skrivna av två unga författare (millenial-generationen som jag). Samlade verk av Lydia Sandgren och On earth we’re briefly gorgeous av Ocean Vuong. Den förstnämnda vann ju Augustpriset 2020, så därför köpte jag denna tegelsten och oj så bra den var! En välskriven roman med många Göteborgsreferenser…