Alice Andrews

Borgerliga intressen men hjärtat till vänster. Välkommen till min högst osporadiska blogg.

  • Category: 2. Kultur

    Har läst (klart) lite böcker igen

    —

    by

    Alice Andrews
    in , ,

    Har läst lite till. Så här kommer en liten sammanfattning av mina tre senaste böcker.

    Konsten att höra hjärtslag – Jan-Philipp Sendker (2014)

    Bildresultat för konsten att höra hjärtslag

    Alltså den här boken… hade hört så gott om den, den hade fått många fina recensioner på sina ställen, och Popp tyckte den var fin även om den var lättläst. Men jag kan ärligt talat inte fatta varför den fått så bra kritik? Alltså jag tyckte verkligen den var jättedålig. Varför den tog flera månader att läsa ut (började typ i maj…). Platt, alldeles för idyllisk, extremt o-djupt och simpelt språk, det kändes som ett barn skrivit den. Störde mig hela tiden på det grunda språket, den platta sago-storyn som kändes fantasilös och dessutom dåligt genusperspektiv på det. Kort och gott: rekommenderar ej.

    Allt jag inte minns – Jonas Hassen Khemiri (2015)

    Bildresultat för allt jag inte minns

    Den här boken, tho. Två av mina favoritbloggare (Flora Wiström och Sandra Beijer) hade båda läst den här boken och gett den mycket fina betyg, och jag litar på deras boksmak pga de läser alltid så bra böcker. Hassen-Khemiri är alltså han som också skrev Ett öga rött som jag dock inte läst, men denna alltså!

    “Jag tror jag har träffat henne eller alltså jag vet inte men shit allts å shet alltså det var så jävla jag vet inte jävlar alltså shit phew vänta lite jag ska berätta jag måste bara lugna mig lite men shit alltså shit!!!!!!!!”

    En mycket speciell och läsvärd bok om kärlek. Speciell för att den inte förrän på slutet berättas ur huvudpersonens synvinkel, utan hela storyn berättas genom hans närmsta vänner, flickvän, familj mm; brottsstycken som så småningom vävs ihop till en förklaring till varför det blev som det blev. Träffsäkert språk on point, kändes fräscht men samtidigt inte konstlat, bra story, fängslande, gripande, vackert. Rekommenderar!

    Jonas Hassen Khemiri - Allt jag inte minns.
    (Bild lånad från Sandra Beijer/Niotillfem)

    Britt-Marie var här – Fredrik Backman (2014)

    Bildresultat för britt-marie var här

    Jaha, och så har jag läst den här knäppa boken också. Som jag aldrig annars skulle valt att läsa självmant, men i brist på annat började jag läsa den på Phu Quoc i februari (!). Hade hört både Klara, Sebbe och Hedvig skratta högt åt den när de läste, och som sagt i brist på annat började jag också. Men jag satte hela tiden skrattet i halsen pga så sorglig story bakom det roliga språket. Orkade aldrig läsa klart men tog tag i det nu i somras. Den var liksom tragikomisk hela tiden, och skrattet från det roliga språket kom liksom aldrig upp till ytan för mig när Britt-Maries enorma sociala awkwardhet beksrevs. Underhållande bok, fyndigt språk osv, men känns också lite overklig, tex när Britt-Marie pratar med en råtta helt casual, och som sagt tragikomisk. Fortfarande helt okej att slö-läsa tho, men skulle inte rekommendera annat än för tidsfördriv i brist på annat.

    //ALiCE med ICE

     

     

     

    , , , , , , , , , ,

  • Category: 2. Kultur

    Ett inlägg om att sätta i spiral :))))))))

    —

    by

    Alice Andrews
    in ,

    Jaha, här sitter jag och har värk-som-liknar-mensvärk pga satte i en spiral imorse. Det var en mycket strapatsrik morgon. Gjorde misstaget att googla “sätta i spiral” och spydde sedan? Vågade inte äta frulle sen utan cyklade dirr till kvinnomottagningen på Fjärde lång. Var där tio minuter innan utsatt tid, och kom på preciiiiis när jag cyklat ner för Stigbergs-backen att fan helvetes jävla jävla skit jag hade glömt själva spiralen hemma. Så det var bara till att vända, cykla upp för hela Stigbergsbacken, hela Bangatan mot Majorna, upp för backen vid Majvallen, ner till Mariaplan, och sedan den sista långa backen upp mot Sandarna. Herrejäklar vad jag cyklade. Var hemma igen 10.30, vilket var tiden jag hade fått. Stressad som sjutton sprang jag upp till lägenheten och hämtade apoteket-påsen med spiralen i. Slängde mig på cykeln igen och cyklade i ilfart tillbaka ner till Masthuggstorget och sladdade in på mottagningen en kvart försenad (men hade då alltså hunnit fram och tillbaka till mig på tjugo min, ändå jäkligt bra jobbat!).

    Men nej, då var det för sent. Skiiiiiiiiiiiiit, tänkte jag, jag som stressat fram och tillbaka och stod där helt supersvettig, stressad och dessutom skit-nervös efter spiral-googlingarna som vittnat om hur obehagligt det var att sätta i en spiral. Sån tur var kunde en annan barnmorska sätta in den efter lite om och men, så jag fick tid ändå. De sa åt mig att slappna aaaaaaav, du hann, nu ska vi sätta i den, det är luuuuugnt, ta några djupa andetag. Fick sätta mig i gyn-stolen och det är ju alltid en väldigt knäpp upplevelse att sitta naken på underkroppen med underlivet i vädret och två personer som stirrar in i det. Båda (den ena var en lärling eller-vad-det-nu-heter) var dock superbra (eller ja, som det skall vara antar jag, något annat vore ju inte okej), lugna, snälla och proffsiga så det var lugnt. Lärlingen började med att känna på min livmoder och det var lugnt (om än speciellt, men det är det ju som sagt alltid när en sitter sådär utsatt i en gyn-stol). Sen satte de dit något metall-instrument för att vidga öppningen för att kunna se (?). Också väldigt lugnt. Sen kom det onda tho, vilket var att mäta livmoderhalstappen. Då stack de in något sorts rör och det kändes som kraftig, molande, strålande mensvärk långt ner i magen. Ajajajajaj. Men det varade ett par sekunder ba, sen satte de i spiralen och det kändes ungefär likadant fast inte lika farligt. Och sen var det över! Jag hade oroat mig ganska mycket i onödan, det var faktiskt inte så farligt. Det kan ju vara olika för alla, men för mig var det inte så farligt ändå. Så ja, nu har jag en hormonspiral för tre (eller om jag tar ut den innan) år framöver. Gött osv.

    Och nu sitter jag på ett nyöppnat café, Down the rabbit hole, och har just ätit en asgod vegansk muffins. Har molande mensvärks-liknande värk, men det är inte så farligt. Var på introduktionen på kursen jag skall läsa i höst förut (den introduktion-nånting-feminism-queer-kultur-konst-nånting), och blev superpeppad. Själva examens-inlämningen kommer bestå av en “visuell” inlämning, dvs ingen text utan fritt fram att skapa något med hjälp av foto, video, powerpoint, ett konstverk, eller vad en nu vill hitta på (?). Mycket spännande. Fattar inte exakt vad vi skall göra på kursen än, men ah, är pepp i alla fall. Är ju som sagt mest för att få behålla lägenheten som jag läser den. Skönt att köra igång vardagen i alla fall!

    //ALiCE med ICE

    , , , , , , , ,

  • Category: 2. Kultur

    Way out west osv

    —

    by

    Alice Andrews
    in , ,

    Jahopp. Då var Wow-helgen över för den här gången, och solen och det vackra vädret kom lagom till att alla åkte hem från Wow-firandet i sina leriga skor och blöta regnjackor. Och själv blev jag sjuk. Vilket suger. 🙁 Redan efter Amsterdam (justja, det måste jag ju berätta lite om, det tar vi i nästa inlägg!) blev jag förkyld pga att Carro smittade mig förmodligen, sen har jag varit förkyld sedan dess, jobbat hårt under Way Out West (som volontär och värvare för Djurens Rätt woop woop) i tiotimmars-pass, såklart festat en del pga just Way Out West (alla fester och konserter ju!), och ja, nu när kroppen äntligen fick vila lite slog förkylningen/influensan/vad-det-nu-är till ordentligt. Vaknade imorse med influensa-lik värk lite varstans i kroppen, halsont, huvudvärk och slem-hosta och snuva sedan innan. Spenderade hela förmiddagen i sängen hos Sebbe (vilket också sög pga det är ju så fint väder nu äntligen!!!) och tog mig sedan mödosamt de typ 400 m hem till mig. Med en ipren kände jag mig lite bättre och låg istället för i sängen ute på gräsmattan nedanför mig och läste/sov (en måste ju ta vara på detta fina väder) men nu har iprenen slutat verka och det känns sämre igen; satt i duschen i typ 40 min och har inte lyckats få i mig nåt att äta ännu. Riktigt säkert tecken på att Alice är sjuk: ingen matlust. Jag älskar ju verkligen mat och att äta i vanliga fall, men nu känner jag verkligen inte för någonting även om jag börjar känna av hungern (så det är väl ett gott tecken). Ahja, hoppas att jag blir friskare imorgon…

    webcam-toy-foto25
    Sjuk person söker medlidande

    Jag som aldrig är sjuk!? Senaste gången var ju när jag låg golvad i ett dygn i Vietnam. Det var dock mycket värre än detta, hade skyhög feber och yrade och var knappast i stånd att blogga. Så det är ju en positiv grej, är inte så sjuk som i Vietnam :))))))))))))))))))) *tryin’a look on the bright side*

    Ahja, Way Out West alltså. Det hände i helgen. Det var kul. Trots att hela fredagen bestod av ett enda långt regnoväder (skojar inte, det regnade exakt heeeeeeeeeeela dagen) och alla gick från tak till tak med blicken stadigt fäst i marken för att undvika pölar (vilket inte gick sedan mot slutet pga allt var en pöl/gyttjebad/lervälling) så värvade vi ändå bra under förutsättningarna och fick omkring 90 nya medlemmar till Djurens Rätt. Woop woop! Bästa akten (vi kunde ju inte se allt eftersom vi jobbade, och hade heller inge Stay out west-armband men vi hade ledigt ibland för att gå och se favorit-akterna) var helt klart och utan tvekan Sia. Det var så otroligt bra, on point, unikt, fantastiskt, vackert. Som den världsstjärna hon är stod hon bara rakt upp och ner under hela konserten och rev med sin otroliga stämma av hit efter hit. Alla hennes låtar är fantastiska, och hennes röst är typ from out of this world. Rihanna tackade liksom nej till hennes låt Chandelier pga att den ansågs för svårsjungen, så Sia spelade in den själv istället och blev världsstjärna på köpet (även om hon gjort grejer innan, typ Wild Ones och Titanium och Breathe me). Titanium var för övrigt fantastisk, en avskalad, lugn ballad-version av den annars house:iga låten. Elastic Heart, Chandelier och Cheap Thrills var såklart fantastiska också. För att inte tala om hennes dansare: Sia tar bort allt fokus från sig själv, står bara vid sidan av scenen med ansiktet dolt av den svart-vita peruken, och låter sina sjukt duktiga dansare gestalta och förmedla låtarnas känslor. Det är snarare ett konstverk än en konsert, det hela, och skulle platsa på vilket stor balett-scen som helst. Helt fantastiskt som sagt.

    Japp, och så var det med det. Här kommer lite Wow-bilder. Eller okej, insåg att jag har totalt fyra bilder men här kommer dom: Först ut moi & Tiffany Kronlöf (!!!!!!!!!!!). Ni vet, ena halvan av Kronlöf-duon som gör Full Patte och Slå pattarna i taket och bara är allmänt awesome.

    20160811_185952

    Fick sätta gnuggis på henne; “var vill du ha den?”, “under patten kanske!?” och så blev det.

    20160811_190037

    Vi lekte Ninja-leken för att hålla värmen och Ellie förevigade detta. Obs, detta är torsdagen, som ändå var solig, det vill säga innan det där gräset förvandlats till lera.

    20160811_213437

    20160811_213436

    Slut på bilder!!!!! Hejdå.

    //ALiCE med ICE

    , , , , , ,

  • Category: 2. Kultur

    Vi måste prata om Orange Is The New Black (SPOILER-VARNING!!!!!!)

    —

    by

    Alice Andrews
    in , ,

    Vet inte vad som har hänt med mig, plötsligt har jag jättemycket att blogga om?  I guess it’s the  vacay, aight? Anyway, vi måste prata lite om Orange Is The New Black. Det har ju släppts en ny säsong som I guess ingen har missat (såvida ni inte bott under en sten det senaste året alternativt är extremt ointresserade av TV-serier), och jag har äntligen sett klart hela nu. Många plöjde väl alla på en gång (Netflix släpper alla samtidigt till skillnad från tex Game Of Thrones) (som vi för övrigt också behöver prata om), men jag hann inte riktigt. Men nu så. OBS NU BÖRJAR JAG SPOILA GREJER HÄR SÅ LÄS INTE VIDARE OM DU INTE SETT SENASTE SÄSONGEN OCH PLANERAR ATT SE DEN.

    Alltså. Jag grät så jäkla mycket på det näst sista avsnittet. Hulkade som jag-vet-inte-vad i min ensamhet när min favvo-character all times Poussey dog. ALLTSÅ!? Jag misstänkte att något skulle hända, för hon och hennes tjej har bara gått runt och varit gulliga och lyckliga och tuttinuttiga hela säsongen, jag tänkte liksom, det här är nästan lite för bra för att få vara sant. Poussey har ju liksom haft lite problem innan och så, med alkoholmissbruk, att hennes kompisar övergav henne för Vee, att hon varit olycklig utan någon att älska osv. Och nu när hon äntligen hittat kärleken i Soso, så går hon och dör!? Aaaaah. Blev så arg och ledsen –> 🙁 🙁 🙁 🙁 🙁

    Äeee, det var cruel av seriemakarna också. Men ett bra avslut rent dramaturgiskt såklart. Och upplagt för en till säsong med cliffhangern det slutade med, jävlar i min lilla låda alltså. Spännandeeee. Ska vi behöva vänta ett helt år nu innan vi får veta huruvida Dayanara kommer fucka upp sitt liv med att döda den där vakten och därmed förlänga sitt fängelsestraff, säkert bli helt psykologiskt knäckt, göra sin nyss utsläppta mor besviken osv osv osv? HOW ARE WE GONNA DO THIS?

    Ahja, tills dess. Tribute to Poussey. You were always my favourite. Eller ah, hade ju en liten crush på Stella a.k.a. Ruby Rose när hon dök upp i förra säsongen pga SÅ SNYGG. Jag skall erkänna det. Men Poussey alltså. Ändå finaste karaktären. Alltid snäll, glad, solidarisk som få, modig som vågade stå upp mot Vee när ingen annan vågade, bästa hootch-makern, smart och flitig, skämtsam, gullig, snygg.

    (Btw, gud, varför ser det så sexigt ut att röka?)

    Poussey, R.I.P.

    //ALiCE med ICE

    , , , , , , , , , , ,

  • Category: 2. Kultur

    Semestrar loss

    —

    by

    Alice Andrews
    in , ,

    Har semestrat så hårt nu här under mina dagar i Stockholm, lyckades ju pricka in finaste vädret ever på min lediga vecka, till exempel såhär:

    Skärmbildfrån2016-07-06194350

     

    Eller såhär:

    webcam-toy-foto10

    webcam-toy-foto11

     

    Mhmmmm. Semestrar järnet som sagt, med sol och bad på Reimers, lite shopping, häng med Thomas, Erik och Johan (tills de åkte igår eftermiddag då vill säga, nu är jag ensam men imorgon kommer Sebbe tjoho!), god mat och ett glas rött på det. Har hunnit med att läsa ut tre böcker (pga semester <3), så tänkte skriva ett par ord om dem.

    Alltings början – Karolina Ramqvist (2012)

    13041292_O_1

    Det är Stockholm, 90-tal, och Saga som nyss börjat gymnasiet försöker leva så feministiskt som hennes konstnärsmamma lärt henne; “ta för sig”; men det är svårt i praktiken när en kärar ner sig i en man som bara vill ligga med en efter klockan tre på natten. En feministisk bok om tonårstjejer och deras tankar om pojkar och män. Kul med all Stockholmskuriosa, feministiska referenser och 90-talsiakttagelser, bra språk, men en blir lite trött på storyn till slut. Ändå läsvärd.

    Alkemisten – Paulo Coelho (1988)

    61641_xl

    En klassisker som jag läste på inrådan av Sebbe och Popp som tyckte om den mycket, men jag är inte så imponerad. Det är en symbolisk/ metaforisk saga som egentligen handlar om hur en kan se på livet, kärleken, rikedomar mm, men jag hade svårt att se beyond det fattiga språket (som visserligen är en översättning från portugisiska), att det var just en saga samt bristen på genustänk och representation (endast två kvinnor nämndes, och det i egenskap av vackra objekt för mäns trånande). Flera fina tankar om livet i alla fall, men den föll mig inte riktigt i smaken även om jag förstår att andra kan ta den till sig mycket bättre, och en kan ändå lära sig mycket av den om en som sagt ser förbi dess brister, men det är svårt att ta av sig genusglasögon när en en gång har satt på sig dem, och jag hoppade direkt från Alltings början till Alkemisten vilket gjorde att det enkla språket blev extra tydligt.

    Det är något som inte stämmer – Martina Haag (2015)

    det-ar-nagot-som-inte-stammer

    En rå, brutalärlig men vacker bok om när kärleken tar slut hos den ena, och den andra blir bedragen om och om igen, och försöker att lappa ihop en trasig familj. Försöker överleva fastän en egentligen dött. Baserad på Martina och Erik Haags verkliga skiljsmässa; referenser till Historiätarna och Lotta Lundgren är med fast med andra namn; så den är extremt utlämnande (och lite hämndlysten). Gillar ju inte direkt Erik Haag efter att ha läst denna. Men hur som helst en otroligt bra, sorglig och ärlig bok som jag streckläste på ett par timmar för den var så bra. Rekommenderar!

    Vek förresten ett hundöra vid detta stycke, som jag tyckte var fint, och nog väldigt talande om en själv varit med om en separation:

    Det är den vackraste sommaren någonsin och jag vill bara att den ska vara över. Jag vill bara att dagarna ska gå. Jag kan inte alltid känna såhär. Det klarar jag inte. Jag överlever inte det. Bläddrar fram till januari i almanackan och skriver: Nu måste jag må lite bättre. Det är om ett halvår. Jag ska bara ta mig igenom dessa sex månader, sen måste jag må på ett annat sätt.

    Han kommer att ändra sig, bara det går tillräckligt lång tid. Jag skriver upp varje kvart på ett papper på morgonen och så stryker jag över den när den har passerat. Sen skriver jag upp nästa klockslag och väntar på att få stryka över det. Jag väntar ut livet. En kvart i taget. 
    6.15
    6.30
    6.45
    7.00

    //ALiCE med ICE

    , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

  • Category: 2. Kultur

    Coldplay

    —

    by

    Alice Andrews
    in ,

    Ja, Coldplay var fantastiskt. Det var femte gången jag såg dem (Globen 2005, Stockholm Stadion 2009, Azaleadalen 2011, Stockholm Stadion 2012 och nu Friends Arena 2016). Och jag älskar dem lika högt fortfarande. Det var fint hur Chris Martin även recognise:ade senaste tidens hemska händelser i Baghdad, och att “when we are playing for you, we remember there is still love in this world”. Var även så himla fint att se Johan så lyrisk över upplevelsen, då det var hans första större konsert och också första gången att se Coldplay. Så glad att dela upplevelsen med honom. Den bästa låten var helt klart Everglow, som gick rakt in i hjärtat på mig. So if you love someone, you should let them know, oh the light that you left me, will everglow. 

    //ALiCE med ICE

     

    , , ,

    One response to “Coldplay”

    1. Mami Avatar
      Mami

      ❤️❤️❤️❤️❤️

Om mig

En (snart) trettioårig person med (snart) tjugo års (!) bloggkarriär, som nuförtiden mest upprätthåller bloggandet för min egen nostalgis skull, men du är förstås välkommen att hänga på. Skriver mest om kultur jag konsumerar, men även om min vardag, politik och annat smått och gott. Borgerliga intressen – god mat och vin, vackra tavlor, klassisk litteratur och dyra sporter – med hjärtat på rätt ställe (d.v.s. vänster).

Kategorier

Arkiv

Log in

Har läst (klart) lite böcker igen

—

by

Alice Andrews
in , ,

Har läst lite till. Så här kommer en liten sammanfattning av mina tre senaste böcker.

Konsten att höra hjärtslag – Jan-Philipp Sendker (2014)

Bildresultat för konsten att höra hjärtslag

Alltså den här boken… hade hört så gott om den, den hade fått många fina recensioner på sina ställen, och Popp tyckte den var fin även om den var lättläst. Men jag kan ärligt talat inte fatta varför den fått så bra kritik? Alltså jag tyckte verkligen den var jättedålig. Varför den tog flera månader att läsa ut (började typ i maj…). Platt, alldeles för idyllisk, extremt o-djupt och simpelt språk, det kändes som ett barn skrivit den. Störde mig hela tiden på det grunda språket, den platta sago-storyn som kändes fantasilös och dessutom dåligt genusperspektiv på det. Kort och gott: rekommenderar ej.

Allt jag inte minns – Jonas Hassen Khemiri (2015)

Bildresultat för allt jag inte minns

Den här boken, tho. Två av mina favoritbloggare (Flora Wiström och Sandra Beijer) hade båda läst den här boken och gett den mycket fina betyg, och jag litar på deras boksmak pga de läser alltid så bra böcker. Hassen-Khemiri är alltså han som också skrev Ett öga rött som jag dock inte läst, men denna alltså!

“Jag tror jag har träffat henne eller alltså jag vet inte men shit allts å shet alltså det var så jävla jag vet inte jävlar alltså shit phew vänta lite jag ska berätta jag måste bara lugna mig lite men shit alltså shit!!!!!!!!”

En mycket speciell och läsvärd bok om kärlek. Speciell för att den inte förrän på slutet berättas ur huvudpersonens synvinkel, utan hela storyn berättas genom hans närmsta vänner, flickvän, familj mm; brottsstycken som så småningom vävs ihop till en förklaring till varför det blev som det blev. Träffsäkert språk on point, kändes fräscht men samtidigt inte konstlat, bra story, fängslande, gripande, vackert. Rekommenderar!

Jonas Hassen Khemiri - Allt jag inte minns.
(Bild lånad från Sandra Beijer/Niotillfem)

Britt-Marie var här – Fredrik Backman (2014)

Bildresultat för britt-marie var här

Jaha, och så har jag läst den här knäppa boken också. Som jag aldrig annars skulle valt att läsa självmant, men i brist på annat började jag läsa den på Phu Quoc i februari (!). Hade hört både Klara, Sebbe och Hedvig skratta högt åt den när de läste, och som sagt i brist på annat började jag också. Men jag satte hela tiden skrattet i halsen pga så sorglig story bakom det roliga språket. Orkade aldrig läsa klart men tog tag i det nu i somras. Den var liksom tragikomisk hela tiden, och skrattet från det roliga språket kom liksom aldrig upp till ytan för mig när Britt-Maries enorma sociala awkwardhet beksrevs. Underhållande bok, fyndigt språk osv, men känns också lite overklig, tex när Britt-Marie pratar med en råtta helt casual, och som sagt tragikomisk. Fortfarande helt okej att slö-läsa tho, men skulle inte rekommendera annat än för tidsfördriv i brist på annat.

//ALiCE med ICE

 

 

 

, , , , , , , , , ,

Om mig

En (snart) trettioårig person med (snart) tjugo års (!) bloggkarriär, som nuförtiden mest upprätthåller bloggandet för min egen nostalgis skull, men du är förstås välkommen att hänga på. Skriver mest om kultur jag konsumerar, men även om min vardag, politik och annat smått och gott. Borgerliga intressen – god mat och vin, vackra tavlor, klassisk litteratur och dyra sporter – med hjärtat på rätt ställe (d.v.s. vänster).

Kategorier

Arkiv

Log in

Category: 2. Kultur

  • Har läst (klart) lite böcker igen

    —

    by

    Alice Andrews
    in , ,

    Har läst lite till. Så här kommer en liten sammanfattning av mina tre senaste böcker.

    Konsten att höra hjärtslag – Jan-Philipp Sendker (2014)

    Bildresultat för konsten att höra hjärtslag

    Alltså den här boken… hade hört så gott om den, den hade fått många fina recensioner på sina ställen, och Popp tyckte den var fin även om den var lättläst. Men jag kan ärligt talat inte fatta varför den fått så bra kritik? Alltså jag tyckte verkligen den var jättedålig. Varför den tog flera månader att läsa ut (började typ i maj…). Platt, alldeles för idyllisk, extremt o-djupt och simpelt språk, det kändes som ett barn skrivit den. Störde mig hela tiden på det grunda språket, den platta sago-storyn som kändes fantasilös och dessutom dåligt genusperspektiv på det. Kort och gott: rekommenderar ej.

    Allt jag inte minns – Jonas Hassen Khemiri (2015)

    Bildresultat för allt jag inte minns

    Den här boken, tho. Två av mina favoritbloggare (Flora Wiström och Sandra Beijer) hade båda läst den här boken och gett den mycket fina betyg, och jag litar på deras boksmak pga de läser alltid så bra böcker. Hassen-Khemiri är alltså han som också skrev Ett öga rött som jag dock inte läst, men denna alltså!

    “Jag tror jag har träffat henne eller alltså jag vet inte men shit allts å shet alltså det var så jävla jag vet inte jävlar alltså shit phew vänta lite jag ska berätta jag måste bara lugna mig lite men shit alltså shit!!!!!!!!”

    En mycket speciell och läsvärd bok om kärlek. Speciell för att den inte förrän på slutet berättas ur huvudpersonens synvinkel, utan hela storyn berättas genom hans närmsta vänner, flickvän, familj mm; brottsstycken som så småningom vävs ihop till en förklaring till varför det blev som det blev. Träffsäkert språk on point, kändes fräscht men samtidigt inte konstlat, bra story, fängslande, gripande, vackert. Rekommenderar!

    Jonas Hassen Khemiri - Allt jag inte minns.
    (Bild lånad från Sandra Beijer/Niotillfem)

    Britt-Marie var här – Fredrik Backman (2014)

    Bildresultat för britt-marie var här

    Jaha, och så har jag läst den här knäppa boken också. Som jag aldrig annars skulle valt att läsa självmant, men i brist på annat började jag läsa den på Phu Quoc i februari (!). Hade hört både Klara, Sebbe och Hedvig skratta högt åt den när de läste, och som sagt i brist på annat började jag också. Men jag satte hela tiden skrattet i halsen pga så sorglig story bakom det roliga språket. Orkade aldrig läsa klart men tog tag i det nu i somras. Den var liksom tragikomisk hela tiden, och skrattet från det roliga språket kom liksom aldrig upp till ytan för mig när Britt-Maries enorma sociala awkwardhet beksrevs. Underhållande bok, fyndigt språk osv, men känns också lite overklig, tex när Britt-Marie pratar med en råtta helt casual, och som sagt tragikomisk. Fortfarande helt okej att slö-läsa tho, men skulle inte rekommendera annat än för tidsfördriv i brist på annat.

    //ALiCE med ICE

     

     

     

    , , , , , , , , , ,

    Har läst lite till. Så här kommer en liten sammanfattning av mina tre senaste böcker. Konsten att höra hjärtslag – Jan-Philipp Sendker (2014) Alltså den här boken… hade hört så gott om den, den hade fått många fina recensioner på sina ställen, och Popp tyckte den var fin även om den var lättläst. Men jag kan…

  • Ett inlägg om att sätta i spiral :))))))))

    —

    by

    Alice Andrews
    in ,

    Jaha, här sitter jag och har värk-som-liknar-mensvärk pga satte i en spiral imorse. Det var en mycket strapatsrik morgon. Gjorde misstaget att googla “sätta i spiral” och spydde sedan? Vågade inte äta frulle sen utan cyklade dirr till kvinnomottagningen på Fjärde lång. Var där tio minuter innan utsatt tid, och kom på preciiiiis när jag cyklat ner för Stigbergs-backen att fan helvetes jävla jävla skit jag hade glömt själva spiralen hemma. Så det var bara till att vända, cykla upp för hela Stigbergsbacken, hela Bangatan mot Majorna, upp för backen vid Majvallen, ner till Mariaplan, och sedan den sista långa backen upp mot Sandarna. Herrejäklar vad jag cyklade. Var hemma igen 10.30, vilket var tiden jag hade fått. Stressad som sjutton sprang jag upp till lägenheten och hämtade apoteket-påsen med spiralen i. Slängde mig på cykeln igen och cyklade i ilfart tillbaka ner till Masthuggstorget och sladdade in på mottagningen en kvart försenad (men hade då alltså hunnit fram och tillbaka till mig på tjugo min, ändå jäkligt bra jobbat!).

    Men nej, då var det för sent. Skiiiiiiiiiiiiit, tänkte jag, jag som stressat fram och tillbaka och stod där helt supersvettig, stressad och dessutom skit-nervös efter spiral-googlingarna som vittnat om hur obehagligt det var att sätta i en spiral. Sån tur var kunde en annan barnmorska sätta in den efter lite om och men, så jag fick tid ändå. De sa åt mig att slappna aaaaaaav, du hann, nu ska vi sätta i den, det är luuuuugnt, ta några djupa andetag. Fick sätta mig i gyn-stolen och det är ju alltid en väldigt knäpp upplevelse att sitta naken på underkroppen med underlivet i vädret och två personer som stirrar in i det. Båda (den ena var en lärling eller-vad-det-nu-heter) var dock superbra (eller ja, som det skall vara antar jag, något annat vore ju inte okej), lugna, snälla och proffsiga så det var lugnt. Lärlingen började med att känna på min livmoder och det var lugnt (om än speciellt, men det är det ju som sagt alltid när en sitter sådär utsatt i en gyn-stol). Sen satte de dit något metall-instrument för att vidga öppningen för att kunna se (?). Också väldigt lugnt. Sen kom det onda tho, vilket var att mäta livmoderhalstappen. Då stack de in något sorts rör och det kändes som kraftig, molande, strålande mensvärk långt ner i magen. Ajajajajaj. Men det varade ett par sekunder ba, sen satte de i spiralen och det kändes ungefär likadant fast inte lika farligt. Och sen var det över! Jag hade oroat mig ganska mycket i onödan, det var faktiskt inte så farligt. Det kan ju vara olika för alla, men för mig var det inte så farligt ändå. Så ja, nu har jag en hormonspiral för tre (eller om jag tar ut den innan) år framöver. Gött osv.

    Och nu sitter jag på ett nyöppnat café, Down the rabbit hole, och har just ätit en asgod vegansk muffins. Har molande mensvärks-liknande värk, men det är inte så farligt. Var på introduktionen på kursen jag skall läsa i höst förut (den introduktion-nånting-feminism-queer-kultur-konst-nånting), och blev superpeppad. Själva examens-inlämningen kommer bestå av en “visuell” inlämning, dvs ingen text utan fritt fram att skapa något med hjälp av foto, video, powerpoint, ett konstverk, eller vad en nu vill hitta på (?). Mycket spännande. Fattar inte exakt vad vi skall göra på kursen än, men ah, är pepp i alla fall. Är ju som sagt mest för att få behålla lägenheten som jag läser den. Skönt att köra igång vardagen i alla fall!

    //ALiCE med ICE

    , , , , , , , ,

    Jaha, här sitter jag och har värk-som-liknar-mensvärk pga satte i en spiral imorse. Det var en mycket strapatsrik morgon. Gjorde misstaget att googla “sätta i spiral” och spydde sedan? Vågade inte äta frulle sen utan cyklade dirr till kvinnomottagningen på Fjärde lång. Var där tio minuter innan utsatt tid, och kom på preciiiiis när jag cyklat ner…

  • Way out west osv

    —

    by

    Alice Andrews
    in , ,

    Jahopp. Då var Wow-helgen över för den här gången, och solen och det vackra vädret kom lagom till att alla åkte hem från Wow-firandet i sina leriga skor och blöta regnjackor. Och själv blev jag sjuk. Vilket suger. 🙁 Redan efter Amsterdam (justja, det måste jag ju berätta lite om, det tar vi i nästa inlägg!) blev jag förkyld pga att Carro smittade mig förmodligen, sen har jag varit förkyld sedan dess, jobbat hårt under Way Out West (som volontär och värvare för Djurens Rätt woop woop) i tiotimmars-pass, såklart festat en del pga just Way Out West (alla fester och konserter ju!), och ja, nu när kroppen äntligen fick vila lite slog förkylningen/influensan/vad-det-nu-är till ordentligt. Vaknade imorse med influensa-lik värk lite varstans i kroppen, halsont, huvudvärk och slem-hosta och snuva sedan innan. Spenderade hela förmiddagen i sängen hos Sebbe (vilket också sög pga det är ju så fint väder nu äntligen!!!) och tog mig sedan mödosamt de typ 400 m hem till mig. Med en ipren kände jag mig lite bättre och låg istället för i sängen ute på gräsmattan nedanför mig och läste/sov (en måste ju ta vara på detta fina väder) men nu har iprenen slutat verka och det känns sämre igen; satt i duschen i typ 40 min och har inte lyckats få i mig nåt att äta ännu. Riktigt säkert tecken på att Alice är sjuk: ingen matlust. Jag älskar ju verkligen mat och att äta i vanliga fall, men nu känner jag verkligen inte för någonting även om jag börjar känna av hungern (så det är väl ett gott tecken). Ahja, hoppas att jag blir friskare imorgon…

    webcam-toy-foto25
    Sjuk person söker medlidande

    Jag som aldrig är sjuk!? Senaste gången var ju när jag låg golvad i ett dygn i Vietnam. Det var dock mycket värre än detta, hade skyhög feber och yrade och var knappast i stånd att blogga. Så det är ju en positiv grej, är inte så sjuk som i Vietnam :))))))))))))))))))) *tryin’a look on the bright side*

    Ahja, Way Out West alltså. Det hände i helgen. Det var kul. Trots att hela fredagen bestod av ett enda långt regnoväder (skojar inte, det regnade exakt heeeeeeeeeeela dagen) och alla gick från tak till tak med blicken stadigt fäst i marken för att undvika pölar (vilket inte gick sedan mot slutet pga allt var en pöl/gyttjebad/lervälling) så värvade vi ändå bra under förutsättningarna och fick omkring 90 nya medlemmar till Djurens Rätt. Woop woop! Bästa akten (vi kunde ju inte se allt eftersom vi jobbade, och hade heller inge Stay out west-armband men vi hade ledigt ibland för att gå och se favorit-akterna) var helt klart och utan tvekan Sia. Det var så otroligt bra, on point, unikt, fantastiskt, vackert. Som den världsstjärna hon är stod hon bara rakt upp och ner under hela konserten och rev med sin otroliga stämma av hit efter hit. Alla hennes låtar är fantastiska, och hennes röst är typ from out of this world. Rihanna tackade liksom nej till hennes låt Chandelier pga att den ansågs för svårsjungen, så Sia spelade in den själv istället och blev världsstjärna på köpet (även om hon gjort grejer innan, typ Wild Ones och Titanium och Breathe me). Titanium var för övrigt fantastisk, en avskalad, lugn ballad-version av den annars house:iga låten. Elastic Heart, Chandelier och Cheap Thrills var såklart fantastiska också. För att inte tala om hennes dansare: Sia tar bort allt fokus från sig själv, står bara vid sidan av scenen med ansiktet dolt av den svart-vita peruken, och låter sina sjukt duktiga dansare gestalta och förmedla låtarnas känslor. Det är snarare ett konstverk än en konsert, det hela, och skulle platsa på vilket stor balett-scen som helst. Helt fantastiskt som sagt.

    Japp, och så var det med det. Här kommer lite Wow-bilder. Eller okej, insåg att jag har totalt fyra bilder men här kommer dom: Först ut moi & Tiffany Kronlöf (!!!!!!!!!!!). Ni vet, ena halvan av Kronlöf-duon som gör Full Patte och Slå pattarna i taket och bara är allmänt awesome.

    20160811_185952

    Fick sätta gnuggis på henne; “var vill du ha den?”, “under patten kanske!?” och så blev det.

    20160811_190037

    Vi lekte Ninja-leken för att hålla värmen och Ellie förevigade detta. Obs, detta är torsdagen, som ändå var solig, det vill säga innan det där gräset förvandlats till lera.

    20160811_213437

    20160811_213436

    Slut på bilder!!!!! Hejdå.

    //ALiCE med ICE

    , , , , , ,

    Jahopp. Då var Wow-helgen över för den här gången, och solen och det vackra vädret kom lagom till att alla åkte hem från Wow-firandet i sina leriga skor och blöta regnjackor. Och själv blev jag sjuk. Vilket suger. 🙁 Redan efter Amsterdam (justja, det måste jag ju berätta lite om, det tar vi i nästa…

  • Vi måste prata om Orange Is The New Black (SPOILER-VARNING!!!!!!)

    —

    by

    Alice Andrews
    in , ,

    Vet inte vad som har hänt med mig, plötsligt har jag jättemycket att blogga om?  I guess it’s the  vacay, aight? Anyway, vi måste prata lite om Orange Is The New Black. Det har ju släppts en ny säsong som I guess ingen har missat (såvida ni inte bott under en sten det senaste året alternativt är extremt ointresserade av TV-serier), och jag har äntligen sett klart hela nu. Många plöjde väl alla på en gång (Netflix släpper alla samtidigt till skillnad från tex Game Of Thrones) (som vi för övrigt också behöver prata om), men jag hann inte riktigt. Men nu så. OBS NU BÖRJAR JAG SPOILA GREJER HÄR SÅ LÄS INTE VIDARE OM DU INTE SETT SENASTE SÄSONGEN OCH PLANERAR ATT SE DEN.

    Alltså. Jag grät så jäkla mycket på det näst sista avsnittet. Hulkade som jag-vet-inte-vad i min ensamhet när min favvo-character all times Poussey dog. ALLTSÅ!? Jag misstänkte att något skulle hända, för hon och hennes tjej har bara gått runt och varit gulliga och lyckliga och tuttinuttiga hela säsongen, jag tänkte liksom, det här är nästan lite för bra för att få vara sant. Poussey har ju liksom haft lite problem innan och så, med alkoholmissbruk, att hennes kompisar övergav henne för Vee, att hon varit olycklig utan någon att älska osv. Och nu när hon äntligen hittat kärleken i Soso, så går hon och dör!? Aaaaah. Blev så arg och ledsen –> 🙁 🙁 🙁 🙁 🙁

    Äeee, det var cruel av seriemakarna också. Men ett bra avslut rent dramaturgiskt såklart. Och upplagt för en till säsong med cliffhangern det slutade med, jävlar i min lilla låda alltså. Spännandeeee. Ska vi behöva vänta ett helt år nu innan vi får veta huruvida Dayanara kommer fucka upp sitt liv med att döda den där vakten och därmed förlänga sitt fängelsestraff, säkert bli helt psykologiskt knäckt, göra sin nyss utsläppta mor besviken osv osv osv? HOW ARE WE GONNA DO THIS?

    Ahja, tills dess. Tribute to Poussey. You were always my favourite. Eller ah, hade ju en liten crush på Stella a.k.a. Ruby Rose när hon dök upp i förra säsongen pga SÅ SNYGG. Jag skall erkänna det. Men Poussey alltså. Ändå finaste karaktären. Alltid snäll, glad, solidarisk som få, modig som vågade stå upp mot Vee när ingen annan vågade, bästa hootch-makern, smart och flitig, skämtsam, gullig, snygg.

    (Btw, gud, varför ser det så sexigt ut att röka?)

    Poussey, R.I.P.

    //ALiCE med ICE

    , , , , , , , , , , ,

    Vet inte vad som har hänt med mig, plötsligt har jag jättemycket att blogga om?  I guess it’s the  vacay, aight? Anyway, vi måste prata lite om Orange Is The New Black. Det har ju släppts en ny säsong som I guess ingen har missat (såvida ni inte bott under en sten det senaste året alternativt…

  • Semestrar loss

    —

    by

    Alice Andrews
    in , ,

    Har semestrat så hårt nu här under mina dagar i Stockholm, lyckades ju pricka in finaste vädret ever på min lediga vecka, till exempel såhär:

    Skärmbildfrån2016-07-06194350

     

    Eller såhär:

    webcam-toy-foto10

    webcam-toy-foto11

     

    Mhmmmm. Semestrar järnet som sagt, med sol och bad på Reimers, lite shopping, häng med Thomas, Erik och Johan (tills de åkte igår eftermiddag då vill säga, nu är jag ensam men imorgon kommer Sebbe tjoho!), god mat och ett glas rött på det. Har hunnit med att läsa ut tre böcker (pga semester <3), så tänkte skriva ett par ord om dem.

    Alltings början – Karolina Ramqvist (2012)

    13041292_O_1

    Det är Stockholm, 90-tal, och Saga som nyss börjat gymnasiet försöker leva så feministiskt som hennes konstnärsmamma lärt henne; “ta för sig”; men det är svårt i praktiken när en kärar ner sig i en man som bara vill ligga med en efter klockan tre på natten. En feministisk bok om tonårstjejer och deras tankar om pojkar och män. Kul med all Stockholmskuriosa, feministiska referenser och 90-talsiakttagelser, bra språk, men en blir lite trött på storyn till slut. Ändå läsvärd.

    Alkemisten – Paulo Coelho (1988)

    61641_xl

    En klassisker som jag läste på inrådan av Sebbe och Popp som tyckte om den mycket, men jag är inte så imponerad. Det är en symbolisk/ metaforisk saga som egentligen handlar om hur en kan se på livet, kärleken, rikedomar mm, men jag hade svårt att se beyond det fattiga språket (som visserligen är en översättning från portugisiska), att det var just en saga samt bristen på genustänk och representation (endast två kvinnor nämndes, och det i egenskap av vackra objekt för mäns trånande). Flera fina tankar om livet i alla fall, men den föll mig inte riktigt i smaken även om jag förstår att andra kan ta den till sig mycket bättre, och en kan ändå lära sig mycket av den om en som sagt ser förbi dess brister, men det är svårt att ta av sig genusglasögon när en en gång har satt på sig dem, och jag hoppade direkt från Alltings början till Alkemisten vilket gjorde att det enkla språket blev extra tydligt.

    Det är något som inte stämmer – Martina Haag (2015)

    det-ar-nagot-som-inte-stammer

    En rå, brutalärlig men vacker bok om när kärleken tar slut hos den ena, och den andra blir bedragen om och om igen, och försöker att lappa ihop en trasig familj. Försöker överleva fastän en egentligen dött. Baserad på Martina och Erik Haags verkliga skiljsmässa; referenser till Historiätarna och Lotta Lundgren är med fast med andra namn; så den är extremt utlämnande (och lite hämndlysten). Gillar ju inte direkt Erik Haag efter att ha läst denna. Men hur som helst en otroligt bra, sorglig och ärlig bok som jag streckläste på ett par timmar för den var så bra. Rekommenderar!

    Vek förresten ett hundöra vid detta stycke, som jag tyckte var fint, och nog väldigt talande om en själv varit med om en separation:

    Det är den vackraste sommaren någonsin och jag vill bara att den ska vara över. Jag vill bara att dagarna ska gå. Jag kan inte alltid känna såhär. Det klarar jag inte. Jag överlever inte det. Bläddrar fram till januari i almanackan och skriver: Nu måste jag må lite bättre. Det är om ett halvår. Jag ska bara ta mig igenom dessa sex månader, sen måste jag må på ett annat sätt.

    Han kommer att ändra sig, bara det går tillräckligt lång tid. Jag skriver upp varje kvart på ett papper på morgonen och så stryker jag över den när den har passerat. Sen skriver jag upp nästa klockslag och väntar på att få stryka över det. Jag väntar ut livet. En kvart i taget. 
    6.15
    6.30
    6.45
    7.00

    //ALiCE med ICE

    , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

    Har semestrat så hårt nu här under mina dagar i Stockholm, lyckades ju pricka in finaste vädret ever på min lediga vecka, till exempel såhär:   Eller såhär:   Mhmmmm. Semestrar järnet som sagt, med sol och bad på Reimers, lite shopping, häng med Thomas, Erik och Johan (tills de åkte igår eftermiddag då vill säga,…

  • Coldplay

    —

    by

    Alice Andrews
    in ,

    Ja, Coldplay var fantastiskt. Det var femte gången jag såg dem (Globen 2005, Stockholm Stadion 2009, Azaleadalen 2011, Stockholm Stadion 2012 och nu Friends Arena 2016). Och jag älskar dem lika högt fortfarande. Det var fint hur Chris Martin även recognise:ade senaste tidens hemska händelser i Baghdad, och att “when we are playing for you, we remember there is still love in this world”. Var även så himla fint att se Johan så lyrisk över upplevelsen, då det var hans första större konsert och också första gången att se Coldplay. Så glad att dela upplevelsen med honom. Den bästa låten var helt klart Everglow, som gick rakt in i hjärtat på mig. So if you love someone, you should let them know, oh the light that you left me, will everglow. 

    //ALiCE med ICE

     

    , , ,

    One response to “Coldplay”

    1. Mami Avatar
      Mami

      ❤️❤️❤️❤️❤️

    Ja, Coldplay var fantastiskt. Det var femte gången jag såg dem (Globen 2005, Stockholm Stadion 2009, Azaleadalen 2011, Stockholm Stadion 2012 och nu Friends Arena 2016). Och jag älskar dem lika högt fortfarande. Det var fint hur Chris Martin även recognise:ade senaste tidens hemska händelser i Baghdad, och att “when we are playing for you,…