I lördags var jag ensam hemma på kvällen och hade lust att gråta bara för att det är skönt, ni vet. (Japp det var första mensdagen hurså?). Ni vet när en vill se en film som en vet är bra, som rör en riktigt på djupet. Det var alltså Titanic-dags. Hittade den inte på någon streaming-tjänst så jag tog det radikala beslutet att hyra den för 39 kr. Sagt och gjort, började böla efter kanske fem minuter och sen var det störtflod (med undantag för vissa partier) resten av filmen, med crescendo på slutet förstås. Aaaah, Titanic va. Så jävla bra film. Tröttnar aldrig. Den har liksom allt. Käääärlek som ju ändå är det finast vi har här i världen. Löv sweet löv. En jääävligt het Leonardo DiCaprio, blott 23 år gammal. Ekonomiska klyftor, triangeldrama och en tragedi till slut. Succé.

Sen idag, efter att ha jobbat alldeles för länge (från 7.30-17.00 nonstop) såg jag Per Åhlins Resan till Melonia. Ett underbart litet äventyr, löst baserat på Shakespeare’s pjäs Stormen, med fantastiska teckningar, underbara röst-skådespelare och ett redigt budskap: nämligen ner med kapitalismen, ingen ska härska över Melonia. Dvs anarkism-propaganda paketterad i alldeles alldeles underbar barnfilm. Se den! Den finns både på Cineasterna och SLI. 🙂

Förra veckan var jag och såg filmen Hjärtat tillsammans med en del av bokklubben + Sebbe och Merlin. En fantastiskt bra film som jag verkligen vill rekommendera!

Filmen handlar om något så opretentiöst som en Helt Vanlig Heterosexuell Relation och faktiskt ingenting mer än så – inga dramatiska dramaturgiska svängningar i form av typ oönskad graviditet, misshandlande pojkvän, drogberoende morsa eller whatevvs – utan bara ett extremt bra och intimt porträtt av en kärleksrelation och allt vad det innebär.

Filmen börjar på en folkhögskola där Mika (som spelas av Fanni Metelius som även är regissör, klippare och manusförfattare) (!!) och Tesfay (som spelas av komikern Ahmed Berhan) träffas och inleder en relation. Jag läste någonstans att Fanni ville göra en film som liksom inte, som många andra filmer, handlar om två som vill ha varandrar och så händer saker hit och dit och så slutar det lyckligt (eller olyckligt) med att de får varandra eller inte får varandra, typ. Nu ville hon göra en film som utforskar vad som händer sedan, efter en blivit ihop. Hur blir det då?

Och ja, det är ju såklart olika för alla par men jag tror väldigt, väldigt många kommer kunna känna igen sig i om inte allt så delar eller fragment ur den relation som Mika och Tesfay har. Nyförälskelsefasen, det mysiga i att flytta ihop, hur något som en gång var fint och pirrigt blir vardag, att en tar varandra för givet, känslan av att älska någon djupt men samtidigt vilja något annat. Att som tjej ofta sätta sina egna känslor åt sidan och prioritera sin pojkväns mående. Att alltid vara den som säger “vi måste prata”, för att en måste prata. Det passivt aggressiva i “fint att du har diskat!” när köket ser ut som ett bombnedslag. Och så vidare. En kommer väldigt nära inpå relationen rent känslomässigt, och alla små subtila svängningar i känslor, humör och kärlek mellan de tu är så verklighetstrogna.

Filmen är väldigt normativ på många sätt i och med att den handlar om en Helt Vanlig Heterosexuell Relation, men den är också väldigt normbrytande på många andra sätt. Exempelvis behandlar den ett så ovanligt ämne (på filmduken alltså, ej IRL) som att som tjej bli sexuellt dissad av sin pojkvän. Att hon vill ligga men inte han. De har också gjort en bra casting och ansträngt sig för att inte göra filmen så vit – många svarta skådespelare figurerar vilket är så bra. Fotot är också normkritiskt – det märks att det är en kvinna som regisserat och klippt. Det är liksom inte den ur perspektivet från the Male Gaze, utan kvinnor har sex utan att sexualiseras (ja, det går). Som Liv Strömqvist och Caroline Ringskog Ferrada-Noli pratar om i senaste avsnittet av En varg söker sin pod (avsnittet heter En balle med gitarr och de pratar om Hjärtat från 45 min in i podden); det är många sexuella scener som filmat med den Manliga Blicken hade fått en helt annan sexualiserande klang än vad de har nu, när filmkameran är så nära att en ibland ser skådespelarnas porer, när bröst får porträtteras i en väldigt osmickrande vinkel och där celluliter och valkar subtilt får finnas. Dessutom har hela filmen en i övrig feministisk touch; exempelvis finns det ett tillfälle där Mika ligger med en kille som gör något som hon inte gillar – och hon säger ifrån (fast på ett odramatiskt sätt, liksom “sånt kan hända, var rimlig och säg förlåt så fortsätter vi) och ber honom säga förlåt som om han menade det innan det fortsätter (när har ens nåt sådant hänt på film att en tjej sagt ifrån utan att det blir en big deal?). Eller att tjejers håriga armhålor syns i förbifarten, att Mika har en Helt Normal Kropp (dvs ej anorektisk eller typ size zero), att tjejer tar plats sexuellt och att karaktärerna har tydliga socialistiska och feministiska värderingar.

Suzanne Reuter spelar Mikas mamma och Liv Strömqvist tyckte i podden att hon representerar förnuftet i filmen. Vad menar hon? Tja, Mika ältar sitt förhållande med sin mamma, hur Tesfay inte verkar tycka om henne men ändå vill ha kvar henne, att de kanske borde gå i parterapi, att det är något som skaver. Och Mikas mamma undrar vad sjutton som är problemet? Bara lämna honom! “Herregud, du är ung, snygg, smart, varför går du inte bara?”. Och fattar inte att en inte “bara kan gå” när en älskar varandra djupt. Samtidigt håller jag med både Mikas mamma och Liv Strömqvist: när en är ung och typ inte har några barn ihop – visst ska en kämpa för sitt kärleksförhållande men till en viss rimlig gräns, och jag anser nog att den gränsen är betydligt lägre när en är just ung än när en är äldre och har barn ihop. För att fortsätta citera En varg söker sin pod nämnde de någon, apropå filmen, som hade sagt att innan en får barn, så fattar en inte hur lätt det är att lämna ett förhållande – att dörren stod vidöppen hela tiden haha. Men ja det förstår en väl kanske inte förrän en får barn.

Anyhow, en mycket bra film, gå och se den!