Jag och Ronja såg filmen “Den stora friheten” (Große freiheit) igår på Göteborgs filmfestival och ojojojoj vad bra den var. Fem av fem. Blev så berörd. Så otroligt fint filmad med så smart och vackert foto – t.ex. hoppen i tid med hjälp av huvudpersonens vistelser i isoleringscell – och framförallt en gripande historia som berör ända in i hjärteroten. Filmen handlar om Hans, en homosexuell man som suttit i tyskarnas koncentrationsläger under andra världskriget, vilket siffrorna på hans arm vittnar om. När kriget tar slut är han dock långt ifrån fri, eftersom “onaturligt sex” är olagligt enligt paragraf 175. Man får följa Hans under post war-perioden, med nedslag i 1969, 1957 och 1945, och hans återkommande vistelser i fängelset under ett liv kantat av begär, gränslös passion och systematisk ofrihet. I fängelset möter han den till en början mycket homofobiske Viktor, en dömd mördare som blir hans enda stabila relation i livet. Det som börjar som aversion växer långsamt till något som skulle kunna kallas kärlek – eller stor frihet. Som sagt, en fantastisk film. Och en bonus är att Franz Rogowski (som också är med i den tyska filmen Victoria som också är otroligt bra!) är mästerlig som Hans – och dessutom otroligt snygg hehe.
Som den nostalgiker och dokumentations-ivrare jag är har jag självklart skrivit upp alla filmer jag sett under året. Så här kommer en liten compilation, från januari till december 2021:
I am Greta (2020) Dokumentären om Greta Thunberg var tydligen den första filmen jag såg 2021, och den berörde mig. Här kommer man närmare Greta Thunberg som person och människa, utan att för den sakens skull tumma på att porträttera själva kampen och aktivismen i stort. 4 av 5
And then we danced (2019) En underbar och passionerad film som utspelar sig mitt i det traditionella och homofoba Georgien där förbjuden kärlek spirar mellan två unga män i ett traditionellt danskompani. Filmen nominerades till “bästa internationella långfilm” på Oscarsgalan och vann en massa guldbaggepriser, med rätta. Underbart soundtrack också, bl.a. Jonny Boy med Kite. Se!4,5 av 5
Portrait of a lady on fire (2019) En av årets bästa filmer. Ytterligare en passionerad och mycket sensuell historia om förbjuden kärlek, denna gång utspelar den sig i 1700-talets Frankrike där målaren Marianne har fått i uppdrag att måla av aristokratdottern Héloïse för att skicka till hennes framtida man. Héloïse vill dock inte bli bortgift så Marianne måste observera henne noggrant och måla ur minnet. En otroligt vacker love story som jag grät floder till. Se den!!! 5 av 5
Chocolate (2000) Såg filmen Chocolate på inrådan av Mim och Linda då den låg på SvT-play. En feelgood-film med bland annat en relativt ung Johnny Depp, vilket ju är en anledning att titta p.g.a. ögongodis. Lätt att se och en gullig historia regisserad av Lasse Hallström. 3,5 av 5
Kirikou and the sourceress (1998) En film som jag sett för länge länge sedan och nu såg om, faktiskt helt på franska utan text, eftersom den finns på Cineasterna. En helt fantastisk animerad film baserad på en gammal västafrikansk folksägen, om den lille pojken Kirikou och den elaka häxan Karaba. Ett måste att se, för såväl barn som vuxna. Så vackra animationer, och en vacker historia. 5 av 5
Nausciä and the valley of the wind (1984) Jag har ju då ett projekt i projektet, d.v.s. inom projektet att se mer bra film generellt så vill jag också se alla Studio Ghibli-filmer, så nu var det dags för Nausciä. Den här filmen är, liksom Spirited away, regisserad av Miyazaki, och innehåller flera kända teman: en ung hjältinna, ekologisk katastrof, glädjen i att flyga och såklart magiska inslag. Filmen utspelar sig i en apokalyptisk framtid i vilken en gigantisk giftig djungel breder ut sig. I djungeln finns enorma muterade insekter, Ohm, och prinsessan Nausciä från the Valley of the wind försöker undersöka djungeln och finna sätt för människorna och djuren där att samexistera. 3,5 av 5
Princess Mononoke (1997) Princess Monoke såg jag egentligen i slutet på 2020 men eftersom den också ingår i mitt “Se alla Studio Ghibli-filmer-projekt” så vill jag ändå skriva om den här. Princess Monoke innehåller liknande teman som Nausicaä, d.v.s. en heroisk kvinnlig huvudkaraktär och ekologisk katastrof, men denna film utspelar sig istället i 1300-talets (?) Japan och handlar om kampen mellan skogens gudar som försöker skydda skogen, och människorna som vill hugga ned den för att bryta järn. Den är mycket vackert animerad och ganska mörk, och jag uppskattade den här filmen mycket även om jag tyckte att den var lite för lång (över två timmar). Den var bättre än Nausicaä och Castle in the sky, men inte lika vass som How’s moving castle3,5 av 5
Castle in the Sky (1986) Castle in the Sky såg jag egentligen också 2020 i mitt Studio Ghibli-projekt, men jag vill ha med alla Studio Ghibli-filmer i det här inlägget så vi kör, hehe. Liksom de flesta andra Ghibli-filmerna är även denna fantastiskt animerad och är centrerad kring en vänskap mellan två barn, inklusive en heroisk kvinnlig huvudkaraktär. I den här filmen letar de två barnen efter det flygande slottet som det bara finns sägner om, och det finns i den här filmen (till skillnad från många andra Ghibli-filmer) tydliga antagonister. En vacker film, men lite för lång den här också (över två timmar) och jag såg den i två omgångar. Som sagt, inte lika vass som Mononoke, men fortfarande verkligen värd att se för de extremt vackra och detaljerade animationerna och för att Studio Ghibli generellt är fantastiskt. En stark3:a av 5
Parasit (2019) En sydkoreansk thriller om en hustler-familj som knegar på i lågbetalda arbeten, men gradvis tar sig in i en rik familjs hem genom en hel del list, lögner och en viss avsaknad av moral. När huset töms för att ägarna åker på semester passar familjen – som nu utmanövrerat de tidigare anställda – på att leva lyxliv i deras hus, ovetandes om den storm som gör att familjens ägare kommer hem tidigare än planerat… Mycket spännande, underhållande och mörk film. 4 av 5
Shoplifters (2018) Jag fortsatte på det östasiatiska temat och såg den andra filmen som hype:ades, vilket var Shoplifters,en japansk film. Shoplifters skildrar en fattig arbetarklassfamilj (något likt Parasit), där pappan Osamu är dagsarbetare som tvingas lämna sitt jobb efter en skada, hans fru Noboyo som arbetar med att tvätta kläder, dottern Aki som arbetar som någonslags eskort, den unge pojken Shota och den äldre kvinnan Hatsue som lever på och försörjer de andra med hjälp av sin döde makes pensionspengar. I familjen hamnar snart också den lilla flickan Yuri som verkar vara föräldralös, men när de på TV två månader senare förstår att hon är saknad utan att föräldrarna rapporterat henne saknad, bestämmer de sig för att behålla henne och klipper hennes hår och döper om henne till Lin. Shota lär sig tidigt att “shoplifta” (d.v.s. snatta), och tar också med sig lilla Lin. Ju längre filmen går förstår man dock snart att detta kanske inte alls är en familj. Till en början har man mycket sympati med karaktärerna, men så småningom utvecklas story:n och man förstår att det är mycket hustle going on här. Mycket spännande film! 4 av 5
Attenborough och massutrotningen (2020) Brittisk dokumentär med legendaren Sir Attenborough. Minns inte riktigt vad den här gjorde för intryck, men den var antagligen bra och sevärd åtminstone?
Resan till Melonia (1989) Ett underbart litet äventyr, löst baserat på Shakespeare’s pjäs Stormen, med fantastiska teckningar, underbara röst-skådespelare och ett redigt budskap: nämligen ner med kapitalismen, ingen ska härska över Melonia. Dvs anarkism-propaganda paketterad i alldeles alldeles underbar barnfilm. Se den! Inte minst för Per Åhlins & co. fina illustrationer. 4 av 5
Titanic (1997) Titanic va. Så jävla bra film. Tröttnar aldrig. Den har liksom allt. Käääärlek som ju ändå är det finast vi har här i världen. Löv sweet löv. En jääävligt het Leonardo DiCaprio, blott 23 år gammal. Ekonomiska klyftor, triangeldrama och en tragedi till slut. Det fanns en anledning till att den vann så många Oscars liksom. 5 av 5
Persepolis (2007) En humoristisk skildring om allvaret i 80-talets Iran, med den iranska revolutionen 1979 och den efterföljande islamiseringen. Vackert animerad med fantastiska ansiktsuttryck hos huvudkaraktären Marji. Se! 4 av 5
Tully (2018) En mycket intressant mind-twisting mörk komedi (?) om moderskapet. Lite svår att placera i en genre, men jag tyckte verkligen om den här filmen och det faktum att slutet var helt oväntat, vilket man ju alltid gillar när man blir överraskad som tittare. Det handlar om Marlo som är gravid för tredje gången, och som har två krävande barn sen tidigare med olika typer av speciella behov. När barnet väl kommer får Marlo en “night nanny” vi present ilket hon till en början är mycket skeptisk till, men som hon sedan allt mer uppskattar eftersom hon får ordentlig sömn och dessutom en fin vän. Gillade! 4 av 5
Howl’s moving castle (2004) Jag minns när How’s moving castle (eller “Det levande slottet” på svenska) hade premiär, för jag minns bio-affischerna på Fregatten. Jag såg den dock aldrig, vilket är konstigt eftersom det är också Miyazaki och familjen hade ju älskat Spirited away. Jag och Paulina såg den istället båda för första gången tillsammans nu som vuxna, och blev inte besvikna. Otroliga animationer!!! Enligt Wikipedia är filmen influerad av Miyazakis opposition mot USA:s invadering av Irak 2003, och innehåller därför starka antikrigs-teman. Den handlar om den unga flickan Sophie som träffar på en häxa och förlorar sin ungdomliga skönhet när hon förvandlas till en gammal och skröplig kvinna. För att bryta förtrollningen lämnar hon hemmet och ger sig ut på landsbygden, där hon träffar en fågelskrämma som hon kallar “Turnip head”. Han leder henne till trollkarlen Howl’s levande slott, vars magi kommer från eld-demonen Calcifer. Sophie ingår en överenskommelse med Calcifer: han lovar att bryta hennes förtrollning, om hon bryter hans band med Howl. 4 av 5
Small axe (2020) Jag såg två av filmerna i antologin Small Axe, som porträtterar västindiska immigranters liv i 60-, 70- och 80-talets Storbritannien med allt vad det innebär. De två jag såg var Education och Lovers rock. Jag har sett blandade kommentarer om den här antologin, och jag borde kanske se alla, men den sistnämnda Lovers rock var tbh ganska tråkig. Jag och Paulina såg den ihop och kände väl inte riktigt att den hade någon plot egentligen? Hela filmen, som är 70 minuter lång, handlar om en reggae-fest och man får liksom titta på människor som dansar hela filmen. Typ. Så där förstår jag faktiskt inte riktigt hype:n. Education hade en tydligare handling, och berör om den rasism som svarta, och i det här fallet västindiska invandrare, utsattes för i Englands skolsystem på 70-talet. Den var gripande. Jag skulle säga att Lovers rock kanske får 2 av 5 och Education 2,5 av 5? Men som sagt borde jag kolla på de andra tre filmerna också, för jag kanske bara såg de minst bra av dom?
Your name engraved herein (2020) En sydkoreansk film som jag såg för att den var hbtq-themed, d.v.s det var två killar som blev förälskade. Men handlingen var lite konstig och hängde inte riktigt ihop på nåt sätt? Jag hade tbh också lite svårt att hålla isär karaktärerna för de var så lika hahaha men det är kanske bara min european gaze som säger till det. Sen var det ändå nån het sexscen och gay love blir man alltid glad av när det skildras i film (även om detta var ganska sad sådan) men det finns definitivt bättre hbtq-filmer. 2,5 av 5
Ponyo (2008) Detta är också Myazaki och Studio Ghibli men tyckte inte alls denna höll samma kvalitet som de andra filmerna. Kanske för att det här är en ganska tydlig barnfilm som saknar det där mörkret som andra Studio Ghibli-filmer har, men också för att illustrationerna tbh hade rätt dålig kvalitet jämfört med övriga Studio Ghibli-filmer. Inte alls den fantastiska detaljrikedomen, vackra bakgrunderna eller de realistiska ansiktsuttrycken man är van vid, och också en haltande story à Lilla Sjöjungrun. Nej, den här rekommenderar jag inte särskilt starkt, men lite underhållande är den väl för framförallt barn. 2 av 5
Kiki’s Delivery Service (1989) Bra jag har varit på att genomdriva mitt Studio Ghibli-projekt, eller hur? Nu var det då dags för Kiki’s Delivery Service från 1989, som handlar om häxan Kiki. Det är en coming of age-film med teman som självständighet, och såklart med en stark kvinnlig huvudkaraktär och lite magi på det. Den här filmen är mycket bättre än Ponyo och har också de vackra animationerna som man är van vid, men den är inte i klass med Spirited away eller Min granne totoro, och saknar det där mörkret som man gillar i t.ex. Nausicaä, Monoke och Castle in the sky. 3 av 5
Before midnight (2013) Den här filmen kan inte ha gjort stort intryck på mig, för jag var tvungen att googla för att komma ihåg vad den handlade om. Men det är i alla fall tredje delen i Before-trilogin Google tells me, och den handlar om ett par som är på semester och som, efter att ha varit tillsammans ett par år, reflekterar över sin relation och sina liv. Jag minns att det var väldigt mycket dialog men att den var sevärd med ett fint slut? 3 av 5
Rocket man (2019) Spelfilmen om Elton John fanns på Svt play så då var man ju tvungen att se. Handlar, som man kan tänka sig, om Elton John som ung, och hur hans karriär började. Den känns väldigt lik Bohemian Rhapsody (se nedan), eftersom den behandlar exakt samma teman: manlig rockstar som är secretly gay, och som mår rätt kasst, självmedicinerar men är, förstås, fullkomligt briljant musikaliskt. Bohemian Rhapsody är dock bättre, men den här var ändå sevärd. 3,5 av 5
Mustang (2015) Mustang såg jag och Linda tillsammans eftersom den finns på Drakenfilm som hon har. Och vilken film sen! Så vacker scenografi och man satt som på nålar och undrade hur det skulle gå. Filmen handlar om fem systrar som lever i en konservativ turkisk familj som är starkt präglad av heders kultur. När de på väg hem från skolan badar tillsammans med ett par pojkar anses de ha förstört sin heder, och måste snabbt giftas bort, en i taget. Jättebra film om systerskap, heder och frigörelse, som jag starkt rekommenderar! 4,5 av 5
Moonlight (2016) Moonlight är en coming of age-film om den unge Chiron, en afroamerikansk kille som tampas med sin sexualitet. I filmen får man följa honom växa upp i tre stadier av livet: som barn, tonåring, och som ung vuxen; i vilka man får följa hur han hanterar misshandel och homofobi men också vänskap och solidaritet. Titeln syftar på att “in moonlight black boys look blue” vilket är namnet på pjäsen som filmen baseras på. Filmen belönades med tre Oscars bland annat för bästa film. 4 av 5
The boy who harnessed the wind (2019) Filmen utspelar sig i Malawi på tidigt 2000-tal, där svår torka och hunger råder. Människorna lever på gränsen, och fastän utbildning är högt skattat har alla inte råd. William är en ung briljant pojke som försöker fundera ut hur han kan hjälpa sin familj och sin by under den svåra torkan: hur kan han tämja vinden? Filmen är based on a true story om en pojke som faktiskt gjorde just detta, d.v.s. tämjde vinden, och den drabbade mig så mycket. Otroligt bra film som jag starkt rekommenderar! 5 av 5
Reaching for the moon (2013) Jag ville se en hbtq-film och Reaching for the moon fanns på Svt play. Den handlar om den amerikanska författaren Elizabeth Bishop som far till Brasilien för att skriva, där hon utvecklar en romans med den karismatiska arkitekten Lota de Macedo Soares (som alltså var en verklig person också). Filmen är underhållande men stundtals lite konstig plot och oväntat slut. Helt okej! 3,5 av 5
An affair (2018) Man gillar ju Tarjei Sandvik Moe (d.v.s. den norska skådisen som spelar Isak i Skam) och han är ju numera mycket bevandrad både på filmduken och på teaterscenen, och spelar huvudrollen i An affair. Filmen handlar om gymnasieläraren Anita som blir uppraggad av den mycket fräcke tonårskillen Markus, en av hennes elever, som hon faller för. Till en början är det oskyldigt, och Markus verkar gilla den makten han har över henne, men snart skiftar maktbalansen. En erotisk thriller som absolut var sevärd och promotion-meningen “How far is too far?” är verkligen accurate för att beskriva känslan filmen ger. 3,5 av 5
Giant little ones (2018) En sort of queer film som handlar om tonårskillen Franky som under en blöt natt har en sexuell upplevelse med sin bästa vän. Franky tar lätt på det och för honom är det ingen big deal, men kompisen har extremt grov internaliserad homofobi, vilket alltid är så jävla sad. Men hoppfullt att, som sagt, Franky verkligen inte har det. Ändå sevärd! 3,5 av 5
Far from heaven(2002) En film med Julian Moore och Dennis Haysbert som utspelar sig i 50-talets USA. Cathy (Julianne Moore) är hemmafruarnas hemmafru och tidningar kommer hem till henne för att göra reportage om det framgångsrika paret. Det Cathy inte vet är att hennes man är bög. Och det är så sorgligt att se sådana här filmer med gay-karaktärer som hatar sig själva så mycket och som kämpar och kämpar för att inte ha de där känslorna, och dessutom berör filmen också rasism, eftersom det inte går för sig att vita hemmafruar från övre medelklassen umgås med svarta personer. Mycket sevärd! 4 av 5
BohemianRhapsody (2018) Den biografiska spelfilmen om legendaren Freddie Mercury, briljant gestaltad av Rami Malek som jag tidigare sett i TV-serien Mr Robot. En fin film om Mercurys liv, inklusive all the ups and downs. Det är mäktigt, det är extravagant, och det är såklart sorgligt. Mycket sevärd!! 4 av 5
Prince of Egypt(1998) Den tecknade filmen om Moses som jag måste ha sett nån gång som liten, men inte mindes särskilt bra. Men den var oväntat bra tbh!? Grät en massa. Jättefint animerad också, och bra filmmusik. 4 av 5
A royal affair(2012) En fängslande film baserade på verkliga händelser som utspelade sig i Danmark kring år 1770. Danmarks kung var mentalt instabil och en romans utvecklas mellan hans drottning Caroline Mathilde och hans livläkare, som båda är anhängare till de nya upplysningsidealen. Mycket bra film där Alicia Vikander och Mads Mikkelsen gör briljanta skådespelarinsatser. 5 av 5
Pleasure(2021) Såg på bio med Olivia. Lämnade inget åt fantasin om man säger så. Om en svensk tjej med alteregot ”Bella Cherrie” tatuerat på handleden, som åker till L.A för att bli nästa stora porrskådis. Stundtals plågsam att se, stundtals rolig, men framförallt ärlig om porrindustrin. 3,5 av 5
Shéhérazade (2018) Fransk socialrealism, d.v.s mörker och misär. Om Zach som kommit ut från ungdomsanstalt och hamnar på gatan, där han snabbt plockas upp av sina kriminella vänner. De vill köpa honom sex, ”c’est un cadeau” som present för friheten men Zach blir förtjust i Shéhérazade, som arbetar som prostituerad. Han faller för henne, samtidigt som han också agerar som hennes hallick, och ställs snart inför ett etiskt dilemma. Som sagt, mörker och misär men det är också en del ljuspunkter i mörkret. Så deppigt att se hur kriminaliteten och misären verkligen är en spiral nedåt, och hur svårt det är att ta sig ur. 4 av 5!
Arrietty (2010) Jag har ju då som sagt ett litet projekt-i-projektet och det är att se alla Studio Ghibli-filmerna. Hittills i år, när jag då såg Arrietty vilket var ganska nyligen, hade jag då sett Ponyo, Howl’s moving castle, Kiki’s delivery service och Nausciä and the valley of the wind, men projektet började egentligen 2020 och då såg jag också Princess Mononoke, Castle in the sky samt såg om Spirited away och Min granne Totoro, varför jag la till dom på 2021 års lista också 🙂 Och nu var det alltså dags för ny Studio Ghibli-kväll! Arrietty handlar om the little people – småfolket som bor under hus och lånar sånt som människorna inte kommer sakna ändå. Otroligt vackert illustrerad med fantastiska detaljer. Och det finns lite mörker, även om det mest är gulligt och vemodigt. Fin film! 3,5 av 5
Winter’s bone(2010) Amerikansk socialrealism med Jennifer Lawrence i hennes genombrottsroll. Hon spelar tonårstjejen som bär ett tungt lass på sina axlar, inklusive att ta hand om sin mamma och sina två syskon i en värld full av motgångar. De har inga pengar, och den försvunna pappan har satt huset i pant, så nu hotas de att vräkas såvida de inte kan bevisa att pappan dött. Lawrence’s karaktär åtar sig det morbida uppdraget. Det är mörker och misär, men jävligt bra film! 4 av 5
Colette (2018) Colette handlar om den franska författaren med samma namn, spelad av Keria Knightly. Det är Paris och det är sekelskifte mellan 1800- och 1900-tal, och Colette skriver böcker under pseudonym, eftersom kvinnor inte blir utgivna. Hennes böcker blir omåttligt populära och hennes make Willy får all ära. Detta verkar vara okej för Colette än så länge, för hon får också leva ett fritt liv och bland annat utforska sin sexualitet. Willy blir dock allt mer odräglig, och Colettes böcker alltmer populära. Ni hör ju, intriger. Mycket bra film based on a true story, med många queer elements och det gillar man ju 🙂 4 av 5
Don’t look up(2021) Ja, vi såg också stjärnspäckade och kritikerrosade Don’t Look Up från Netflix, och till en början var jag ganska charmad men tyckte att den blev mer och mer B. Alla hyllar den, men jag vet inte, den är så grund och har så lite trust in the viewer? Man blir liksom skriven lite på näsan, det är så otroligt övertydligt. Kometen motsvarar klimatförändringarna, Meryl Streeps aningslösa karaktär representerar Trump och Jennifer Lawrences och Leonardo DiCaprios desperata forskar-karaktärer motsvarar de desperata klimatforskarna, som inte kan få politikerna att agera. Gott så, men som sagt, det hade inte behövt vara så obvious och så låg nivå? Sen är det ju som sagt alltid kul att se en massa kända skådisar, men också lite slöseri. 2,5 av 5
[…] som jag skrev om här!) och Pleasure (från förrförra årets filmfestival som jag och Olivia såg på bio). Båda är sevärda filmer! Jag och Are såg också Billy Elliot samt Birdbox med Sandra Bullock. […]
Sedan i juli har jag varit som besatt av Netflix nya original-serie Young Royals. Jag älskade den. Jag vet inte riktigt varför, men den kändes så jävla mycket bara? När jag började titta såg jag tre avsnitt på raken, och följande dag resterande tre. Detta var i juli när serien släpptes, och jag har sedan dess hunnit se om hela serien ett flertal gånger (tror jag är uppe i fem nu, och då räknar jag inte alla behind the scenes-klipp, TikTok-videos och annat material som läggs upp i en strid ström på sociala medier haha). Har även -håll i er nu – skaffat Instagram igen endast för att kunna följa the main actors Edvin Ryding och Omar Rudberg samt regissör Rojda Sekersöz och screenwriter Lisa Ambjörn (och sen råkade jag kanske lägga till några fler konton när jag ändå höll på…. la ju ner instagram för länge sen för det tog för mycket tid, jag fick bara bekräftelse för mina snygg-bilder och dessutom fyllde jag ett megatech-företags fickor med pengar. Bryr mig tydligen inte om detta längre hahaha vem e jag?) Ahja nog om instagram och nu till Young Royals a.k.a. det bästa som hänt på Netflix. Vad handlar serien om då?
Huvudpersonen i serien är prins Wilhelm, spelad av Edvin Ryding (som man bland annat sett tidigare som Fröken Frimans adoptivson i Svt:s Fröken Frimans krig och i Josephine Bonebuschs aktuella Svt-serie Älska Mig), som hamnat i blåsväder efter en blöt utekväll. Nu sätts han (mot sin vilja) på Hillerska internatskola för att “om han inte kan undvika sådana situationer så får man se till att de inte kan uppstå” som drottningen (spelad av Perniella August) uttrycker det. På Hillerska, bland de andra rikemansbarnen, är Wilhelm uppskattad och alla vill hänga med kungligheten, men Wilhelm är obekväm och olycklig i sin kungliga roll. Ganska snabbt får Wilhelm dock upp ögonen för arbetarklassgrabben Simon (som tidigare The FO&O-medlemmen Omar Rudberg skådespel-debuterar som). Simon, som kallas för “sossen” av Wilhelms pompöse syssling August (Malte Gårdinger) som också går på skolan, är en så kallad “extern” och går tillsammans med sin syster Sara (Frida Argento) på Hillerska genom stipendium. Och ja, även om Simon till en början är mycket skeptisk till monarkin så slår det gnistor om Simon och Wilhelm. 🙂
Young Royals är i klass med SKAM (speciellt säsong tre) i det att man lyckats casta otroliga skåespelare, inte för att vara så unga utan trots att de är så unga. Edvin Ryding är ju gammal i gemet men många av de andra är debutanter, inklusive supporting head actor Omar Rudberg, och alla gör det så jävla bra. Dessutom är regin (Rojda Sekersöz, som t.ex. tidigare gjort Dröm Vidare) galant, och tillsammans med manusskript-författaren Lisa Ambjörn (just nu Svt-aktuell med serien Sjukt) har hon gjort Young Royals till ett mästerverk.
Det är relaterbart, och det känns så jävla mycket. Även om det inte är många som kan känna igen sig i att vara adlig och gå på en pretto internatskola, så kan alla känna igen sig i de känslor och situationer en tonåring tampas med. Ångest, viljan att passa in och bara vara som alla andra, hur sociala medier är en självklar del av handlingen, acnen (tonåringar får faktiskt, till skillnad från många amerikanska tv-serier där high school-ungdomar spelas av 25-åringar, får se ut som tonåringar gör), åtråhet, osäkerhet, den första kärleken. För det är framför allt det som Young Royals har: young loooooooooove och allt vad det innebär: trånande blickar, stulna kyssar, trevande beröringar, heartache and agony. Och en hel del eye candy. Speciellt Omar Rudberg som spelar Simon, omg omg omg omg så het? Tror det är hans androgynitet (som privatperson framför allt). Han skådespelardebuterar som sagt och hans porträtt av Simon är riktigt träffsäkert. Jag älskar också att [SPOILER ALERT] Simon, som som sagt är arbetarklass och dessutom latino, får vara den som är stark, vet vem han är och har vetat det sen länge.
Bäst är dock Edvin Rydberg som den unge prins Wilhelm av Sverige. Hur han levandegör Wilhelms inre frustration och ilska över maktlösheten över sitt eget liv, men samtidigt ger honom ömhet och känslighet.
I produktionen har intimitetskoordinatorn Sara Arrhusius varit involverad. Hon säger att “man förväntar sig inte att en skådespelare ska hoppa från ett tak utan repetition eller säkerhetslina. Då kan man inte heller förvänta sig att de ska ställa sig nakna framför kameran eller kyssa en kollega utan repetition och säkerhetstänk”. Så himla bra grej!? Och scenerna är så otroligt skickligt gjorda med fantastiskt skådespeleri – och med mycket jobb med säkerhet och samtycke bakom vilket ju är extra viktigt när skådespelarna är såpass unga. (Och heta, just sayin’).
Ååååh, Young Royals kändes så mycket. [SPOILER ALERT]. Jag älskar att ingen någonsin behövde komma ut. Att problemet för Wilhelm inte var att han gillade en kille, utan att han är kunglig. Kronprins till och med. Älskade alla skådespelare och deras insatser, även birollerna som legendariska Maddie (Nathali Varli) och Felice (Nikita Ugglas) med så höga krav på sig själv. Älskade att den populäraste tjejen inte är vit och smal. Älskade allt det relaterbara. Älskade att serien var gay. Älskade, trots att det var så jävla sorgligt, slutet. Det kommer ju definitivt bli en fortsättning, det fattar man ju.
Och nu, innan jag avslutar, lite ögongodis på Omar Rudberg:
I lördags var jag ensam hemma på kvällen och hade lust att gråta bara för att det är skönt, ni vet. (Japp det var första mensdagen hurså?). Ni vet när en vill se en film som en vet är bra, som rör en riktigt på djupet. Det var alltså Titanic-dags. Hittade den inte på någon streaming-tjänst så jag tog det radikala beslutet att hyra den för 39 kr. Sagt och gjort, började böla efter kanske fem minuter och sen var det störtflod (med undantag för vissa partier) resten av filmen, med crescendo på slutet förstås. Aaaah, Titanic va. Så jävla bra film. Tröttnar aldrig. Den har liksom allt. Käääärlek som ju ändå är det finast vi har här i världen. Löv sweet löv. En jääävligt het Leonardo DiCaprio, blott 23 år gammal. Ekonomiska klyftor, triangeldrama och en tragedi till slut. Succé.
Sen idag, efter att ha jobbat alldeles för länge (från 7.30-17.00 nonstop) såg jag Per Åhlins Resan till Melonia. Ett underbart litet äventyr, löst baserat på Shakespeare’s pjäs Stormen, med fantastiska teckningar, underbara röst-skådespelare och ett redigt budskap: nämligen ner med kapitalismen, ingen ska härska över Melonia. Dvs anarkism-propaganda paketterad i alldeles alldeles underbar barnfilm. Se den! Den finns både på Cineasterna och SLI. 🙂
Förra veckan var jag och såg filmen Hjärtat tillsammans med en del av bokklubben + Sebbe och Merlin. En fantastiskt bra film som jag verkligen vill rekommendera!
Filmen handlar om något så opretentiöst som en Helt Vanlig Heterosexuell Relation och faktiskt ingenting mer än så – inga dramatiska dramaturgiska svängningar i form av typ oönskad graviditet, misshandlande pojkvän, drogberoende morsa eller whatevvs – utan bara ett extremt bra och intimt porträtt av en kärleksrelation och allt vad det innebär.
Filmen börjar på en folkhögskola där Mika (som spelas av Fanni Metelius som även är regissör, klippare och manusförfattare) (!!) och Tesfay (som spelas av komikern Ahmed Berhan) träffas och inleder en relation. Jag läste någonstans att Fanni ville göra en film som liksom inte, som många andra filmer, handlar om två som vill ha varandrar och så händer saker hit och dit och så slutar det lyckligt (eller olyckligt) med att de får varandra eller inte får varandra, typ. Nu ville hon göra en film som utforskar vad som händer sedan, efter en blivit ihop. Hur blir det då?
Och ja, det är ju såklart olika för alla par men jag tror väldigt, väldigt många kommer kunna känna igen sig i om inte allt så delar eller fragment ur den relation som Mika och Tesfay har. Nyförälskelsefasen, det mysiga i att flytta ihop, hur något som en gång var fint och pirrigt blir vardag, att en tar varandra för givet, känslan av att älska någon djupt men samtidigt vilja något annat. Att som tjej ofta sätta sina egna känslor åt sidan och prioritera sin pojkväns mående. Att alltid vara den som säger “vi måste prata”, för att en måste prata. Det passivt aggressiva i “fint att du har diskat!” när köket ser ut som ett bombnedslag. Och så vidare. En kommer väldigt nära inpå relationen rent känslomässigt, och alla små subtila svängningar i känslor, humör och kärlek mellan de tu är så verklighetstrogna.
Filmen är väldigt normativ på många sätt i och med att den handlar om en Helt Vanlig Heterosexuell Relation, men den är också väldigt normbrytande på många andra sätt. Exempelvis behandlar den ett så ovanligt ämne (på filmduken alltså, ej IRL) som att som tjej bli sexuellt dissad av sin pojkvän. Att hon vill ligga men inte han. De har också gjort en bra casting och ansträngt sig för att inte göra filmen så vit – många svarta skådespelare figurerar vilket är så bra. Fotot är också normkritiskt – det märks att det är en kvinna som regisserat och klippt. Det är liksom inte den ur perspektivet från the Male Gaze, utan kvinnor har sex utan att sexualiseras (ja, det går). Som Liv Strömqvist och Caroline Ringskog Ferrada-Noli pratar om i senaste avsnittet av En varg söker sin pod (avsnittet heter En balle med gitarr och de pratar om Hjärtat från 45 min in i podden); det är många sexuella scener som filmat med den Manliga Blicken hade fått en helt annan sexualiserande klang än vad de har nu, när filmkameran är så nära att en ibland ser skådespelarnas porer, när bröst får porträtteras i en väldigt osmickrande vinkel och där celluliter och valkar subtilt får finnas. Dessutom har hela filmen en i övrig feministisk touch; exempelvis finns det ett tillfälle där Mika ligger med en kille som gör något som hon inte gillar – och hon säger ifrån (fast på ett odramatiskt sätt, liksom “sånt kan hända, var rimlig och säg förlåt så fortsätter vi) och ber honom säga förlåt som om han menade det innan det fortsätter (när har ens nåt sådant hänt på film att en tjej sagt ifrån utan att det blir en big deal?). Eller att tjejers håriga armhålor syns i förbifarten, att Mika har en Helt Normal Kropp (dvs ej anorektisk eller typ size zero), att tjejer tar plats sexuellt och att karaktärerna har tydliga socialistiska och feministiska värderingar.
Suzanne Reuter spelar Mikas mamma och Liv Strömqvist tyckte i podden att hon representerar förnuftet i filmen. Vad menar hon? Tja, Mika ältar sitt förhållande med sin mamma, hur Tesfay inte verkar tycka om henne men ändå vill ha kvar henne, att de kanske borde gå i parterapi, att det är något som skaver. Och Mikas mamma undrar vad sjutton som är problemet? Bara lämna honom! “Herregud, du är ung, snygg, smart, varför går du inte bara?”. Och fattar inte att en inte “bara kan gå” när en älskar varandra djupt. Samtidigt håller jag med både Mikas mamma och Liv Strömqvist: när en är ung och typ inte har några barn ihop – visst ska en kämpa för sitt kärleksförhållande men till en viss rimlig gräns, och jag anser nog att den gränsen är betydligt lägre när en är just ung än när en är äldre och har barn ihop. För att fortsätta citera En varg söker sin pod nämnde de någon, apropå filmen, som hade sagt att innan en får barn, så fattar en inte hur lätt det är att lämna ett förhållande – att dörren stod vidöppen hela tiden haha. Men ja det förstår en väl kanske inte förrän en får barn.
Anyhow, en mycket bra film, gå och se den!
One response to “HJÄRTAT”
Mami
…får väl vänta på att den visas på någon av mina streamingtjänster…
Jag och Sebbe var och såg Silvana – Väck mig när ni vaknat på Hagabion i fredags. Den var SÅÅÅ bra!!! Rekommenderar starkt. In fact, beordrar er alla att pallra er till närmsta biograf och se den pronto.
Filmen handlar alltså om Silvana Imam, det är ett gäng skapare som följt henne från 2014 till 2016, dvs från början av hennes karriär till nu. Som tittare får en följa med Silvana i framgångar som motgångar, och en får se en mycket mer sårbar sida av henne än en sett tidigare. T.ex. hur sjukt gullig hon är när hon är olyckligt kär i Beatrice Eli i början av filmen. Se den guys.
Det finns bara en IMAM och det är inte en man Vi är power pussies
PS, i filmen är den legendariska konserten som Silvana och Beatrice gjorde tillsammans på Liseberg 2015 med. Jag var på den tillsammans med Carro och Matilda och det var f a n t a s t i s k t.
Filmen Pride är typ den finaste filmen jag vet. Om ni inte sett den så kommer det bli en del spoilers här, men ni måste se den. Det är en order. Den skildrar så himla fint hur två förtryckta och diskriminerade grupper kunde enas i solidaritet och stå upp för varandra, för trots fördomar så kunde de i solidaritet förstå varandras kamper, och förenas. Arbetarrörelsen och hbtq-rörelsen.
Pride utspelar sig på 80-talet, och berättar historian om hur gruvarbetarna i Dulais i södra Wales under sin strejk 1984-1985 (den längsta i brittisk historia) fick ekonomiskt stöd av en grupp modiga, modiga hbtq-aktivister, Lesbian and Gays Support the Minors (LGSM). LGSM samlade ihop och donerade mer till gruvarbetarna än någon annan stödgrupp. För de förstod och visste hur det kändes att bli smutskastade i tidningarna, få sina rättigheter ignorerade eller bli slagna och misshandlade av poliser. Och de delade sitt hat mot Thatcher och polisen med gruvarbetarna. I sin kamp förenades de.
Allt detta startades av hbtq- och människorättsaktivisten Mark Ashton, som fanns på riktigt. Han var en av grundarna till LGSM, och blev (åtminstone i filmen) dess frontfigur: “One Community should give solidarity to Another. It is really illogical to say, ‘I’m gay and I’m ino defending the gay Community but I don’t care about anything else…’.” Han får sina vänner att starta LGSM. Och så börjar de samla pengar.
De får besök av Dai Donovan, en representant från Dulais, vars närvaro till en början visas mycket skepsis i hbtq-community:t, men som sedan, mottas med vänlighet när han ödmjukt förklarar hur mycket deras ekonomiska bidrag betyder, och hur tacksamma gruvarbetarna är över deras stöd. Och att det inte är så stor skillnad på en bar i Dulais och en gaybar i London ändå, kvinnorna är bara lite mer feminina här (blink till dragqueensen). Donovan fanns på riktigt och var en modig, öppensinnad walesisk gruvarbetare som inte brydde sig om att pengarna de fått samlats in av bögar och lesbiska.
Sedan åker LGSM för att besöka Dulais, utan att ha en aning om hur de ska mottas i ett litet, litet gruvsamhälle i ett 80-talets södra Wales.
Många har fördomar, många reser sig demonstrativt upp när LGSM kommer in i samlingssalen. Men det finns också solidaritet och empati, och en enorm tacksamhet för LGSM:s stöd. Så de fortsätter samla in pengar till stöd för gruvstrejken. I solidaritet.
Jag gråter så mycket till denna film. Men allra mest i slutet. För när 1985 års hbtq-parad skall hållas, så får LGSM gå allra först. För med sig har de tre busslaster fulla med gruvarbetare från den lilla byn Dulais i södra Wales, som i solidaritet går i paraden för hbtq-personers rättigheter. Börjar nästan gråta nu när jag skriver det, men det är så jävla fint. Och det hände också på riktigt.
[…] av mina favorit-filmer är Pride, som jag också skrivit om här. Pride utspelar sig på 80-talet, och berättar historian om hur gruvarbetarna i Dulais i södra […]
Älskarrrr serien Skam. Om ni inte sett den in och titta direkt. Har plöjt de två första säsongerna som finns ute på SVT play med svensk text (det är en norsk serie) på ett par dagar. Men den är så bra? Helt særr ass! Jeg kødder ikke! Kanske inte så mycket igenkänning på överklassen typ alla i serien verkar tillhöra, men desto mer igenkänning i systraskapet, 17-årsosäkerheten, den första kärleken, letandet efter fest, gymnasiet, studenttider, føkkboys, de coola kidsen i trean när en själv gick i ettan, hur en formulerar sms på bästa sätt, osv osv. Det är så sjukt bra skådespeleri alltså? En otroligt välgjord serie, och relativt representativ (kanske inte i ekonomisk klass dårå men våra norska granner är väl alla rika as fuuuck) och jag önskar den kommit ut när jag själv var 16-17. Så bra. Totally recommending. Karaktärerna har till och med egna instagram-konton, visst är det sykt? Okej, ska sluta prata norska nu. Men det känns som jag lärt mig lite norska av att streckkolla denna serie? Jeg kødder ikke! De säger “kødder” typ hela tiden, det betyder typ “skoja”. Kanske måste se de resterande två säsongerna på NRK play utan svensk text pga så spännande och bra. Men vill ju samtidigt fatta allt de säger och jag är så dålig på norska? Dagens i-landsproblem.
Har börjat kolla på en ny serie från Netflix. Först började jag kolla på Stranger things som också är en av Netflix’s nya serier, men hann kolla i fem minuter innan jag insåg att näe, jag kan inte kolla på det här själv för jag kommer bli alldeles för uppskrämd, haha. Får vänta tills Seb kommer hem så kan vi kolla tillsammans. Började istället kolla på The get down, och jag gillar det verkligen!
Den utspelar sig 1977 i Bronx, New York, där byggnader står tomma, landlords betalar kriminella gäng för att bränna upp dem och få ut försäkringspengarna, olika gäng driver drogkarteller, sommaren är den hetaste sommaren någonsin, och de svarta och bruna ungdomarna med latinamerikanska och afrikanska rötter drömmer sig över till andra sidan, Manhattan, dit den enda connection:en är tåget. Serien är regisserad av Baz Luhrmann som också regisserat tex Moulin Rouge och The Great Gatsby, och det syns! Mycket färgstarkt, spektakulärt, musik all over the place. I like it.
Det handlar om Ezekiel (godingen med blå tröja längst till höger i gif:en ovan) som är mycket talented with them words, och hur han och den aspirerande DJ:en Shaolin “Shao” Fantastic (med röd tröja längst till vänster i gif:en ovan) träffar varandra och inser att tillsammans kan de bli något stort. De måste bara få in cash, och Shao måste lära sig DJ:a. Och här snackar vi DJ:ing på riktigt; vända vinyl-skivor, ha två skivor på samtidigt där den ena är nutid och den andra framtid, räkna ut exakt matematiskt när en skall börja om den ena skivan för att få samma beat, osv. För det är nämligen där och då, i 70-talets Bronx, som nutidens hip hop växer fram: talangfulla DJ:s använder disco-dängornas grunder men jobbar med matematik och noga uträknade skivbyten med att hoppar över sången (“det tråkiga”) och skapa föregångaren till dagens hip hop-beats.
Samtidigt som hip hopen föds, håller discon på att dö ut, men Ezekiel:s “girl” Mylene drömmer om att bli just den nya discodrottningen.
Mylene har en extremt religiös familj som inte vill tillåta henne att fullfölja sina drömmar om att sjunga disco, och samtidigt stöter hon bort Ezekiel eftersom hon vill ge sitt hjärta åt en “man med ambitioner”, inte någon som kommer stanna i the Bronx forever, och som inte vågar utnyttja sin talang.
Samtidigt som Mylene ägnar sig åt sin sång och Ezekiel, Shao och resten av “Fantastic four plus one” jobbar med sitt projekt The get down; en hemlig hip hop underground-klubb någonstans i Bronx ruiner; finns sidospår, och hela serien känns som en ständig kritik av både dåtidens och dagens orättvisa samhälle med klassklyftor, segregering och rasism.
Mycket uppfriskande med en serie där alla personer är svarta eller bruna; en tydlig blink åt Black lives matter-rörelsen, och roligt hur hela serien osar 70-tal. Värt att se bara för 70-talsestetiken och -musiken.
Rekommenderar denna serie! Har bara sett tre avsnitt än så länge, men jag gillar hur allvarligt blandas med roligt, hur Bronx-romantiken med takhäng och underground-fester blandas med Bronx-misären med råhet, bränder, droger och kriminalitet, hur disco blandas med hiphop och hur hela serien känns fräsch och nyskapande. Black lives matter, som sagt.
Avslutar med att citera ett poem som Ezekiel läser upp ungefär tjugo minuter in i första avsnittet. Tillåt mig att gråta lite. Tänk er detta till ett melankoliskt, tungt men ändå melodiskt hip hop-beat.
Boom, then crash, the shattering of glass I dived to the floor, busted my ass “What the hell was that?” was all that I said Then I see the pool of blood, then I see my moms was dead No emotion in the commotion, I wasn’t even sad, even when I learned that the bullet was meant for my dad Vietnam made pops crazy he was already half-dead so why couldn’t that have been him that they shot in the head? All the news that fits the print, Mama’s death went unreported, not a whiff, word or hint “They don’t care about us niggas” is how my pops explained it But I didn’t know I was a nigga until my dad proclaimed it Six months later my pops was dead, too, drug-related shots fired, his skin turned cold blue On the news that night the president’s wife got a new hairdo, the news guy said “I like it. How about you?” No word about my pops in the Post or on CBS, why was that, you ask? Take a fucking guess And yeah, why is that? is what politicians should be asking, but who’s got time for questions when y’all skiing up on Aspen? Bronx get gunshots to the head and all ya’ll swerving us is Aspirin My mama was so lovely she would have made your head spin, level the playing field and y’all would see who would really win, and yeah, I got anger. But I don’t let it take me down, because my mama taught me better, and she holds me up when I fall down Rest in peace, moms, don’t worry about your son Someday I’ll make you proud because yeah, I am the one.
Och PS. Alla skådespelare är dessutom så jävla snygga. Just sayin.
Vet inte vad som har hänt med mig, plötsligt har jag jättemycket att blogga om? I guess it’s the vacay, aight? Anyway, vi måste prata lite om Orange Is The New Black. Det har ju släppts en ny säsong som I guess ingen har missat (såvida ni inte bott under en sten det senaste året alternativt är extremt ointresserade av TV-serier), och jag har äntligen sett klart hela nu. Många plöjde väl alla på en gång (Netflix släpper alla samtidigt till skillnad från tex Game Of Thrones) (som vi för övrigt också behöver prata om), men jag hann inte riktigt. Men nu så. OBS NU BÖRJAR JAG SPOILA GREJER HÄR SÅ LÄS INTE VIDARE OM DU INTE SETT SENASTE SÄSONGEN OCH PLANERAR ATT SE DEN.
Alltså. Jag grät så jäkla mycket på det näst sista avsnittet. Hulkade som jag-vet-inte-vad i min ensamhet när min favvo-character all times Poussey dog. ALLTSÅ!? Jag misstänkte att något skulle hända, för hon och hennes tjej har bara gått runt och varit gulliga och lyckliga och tuttinuttiga hela säsongen, jag tänkte liksom, det här är nästan lite för bra för att få vara sant. Poussey har ju liksom haft lite problem innan och så, med alkoholmissbruk, att hennes kompisar övergav henne för Vee, att hon varit olycklig utan någon att älska osv. Och nu när hon äntligen hittat kärleken i Soso, så går hon och dör!? Aaaaah. Blev så arg och ledsen –> 🙁 🙁 🙁 🙁 🙁
Äeee, det var cruel av seriemakarna också. Men ett bra avslut rent dramaturgiskt såklart. Och upplagt för en till säsong med cliffhangern det slutade med, jävlar i min lilla låda alltså. Spännandeeee. Ska vi behöva vänta ett helt år nu innan vi får veta huruvida Dayanara kommer fucka upp sitt liv med att döda den där vakten och därmed förlänga sitt fängelsestraff, säkert bli helt psykologiskt knäckt, göra sin nyss utsläppta mor besviken osv osv osv? HOW ARE WE GONNA DO THIS?
Ahja, tills dess. Tribute to Poussey. You were always my favourite. Eller ah, hade ju en liten crush på Stella a.k.a. Ruby Rose när hon dök upp i förra säsongen pga SÅ SNYGG. Jag skall erkänna det. Men Poussey alltså. Ändå finaste karaktären. Alltid snäll, glad, solidarisk som få, modig som vågade stå upp mot Vee när ingen annan vågade, bästa hootch-makern, smart och flitig, skämtsam, gullig, snygg.
En (snart) trettioårig person med (snart) tjugo års (!) bloggkarriär, som nuförtiden mest upprätthåller bloggandet för min egen nostalgis skull, men du är förstås välkommen att hänga på. Skriver mest om kultur jag konsumerar, men även om min vardag, politik och annat smått och gott. Borgerliga intressen – god mat och vin, vackra tavlor, klassisk litteratur och dyra sporter – med hjärtat på rätt ställe (d.v.s. vänster).
Jag och Ronja såg filmen “Den stora friheten” (Große freiheit) igår på Göteborgs filmfestival och ojojojoj vad bra den var. Fem av fem. Blev så berörd. Så otroligt fint filmad med så smart och vackert foto – t.ex. hoppen i tid med hjälp av huvudpersonens vistelser i isoleringscell – och framförallt en gripande historia som berör ända in i hjärteroten. Filmen handlar om Hans, en homosexuell man som suttit i tyskarnas koncentrationsläger under andra världskriget, vilket siffrorna på hans arm vittnar om. När kriget tar slut är han dock långt ifrån fri, eftersom “onaturligt sex” är olagligt enligt paragraf 175. Man får följa Hans under post war-perioden, med nedslag i 1969, 1957 och 1945, och hans återkommande vistelser i fängelset under ett liv kantat av begär, gränslös passion och systematisk ofrihet. I fängelset möter han den till en början mycket homofobiske Viktor, en dömd mördare som blir hans enda stabila relation i livet. Det som börjar som aversion växer långsamt till något som skulle kunna kallas kärlek – eller stor frihet. Som sagt, en fantastisk film. Och en bonus är att Franz Rogowski (som också är med i den tyska filmen Victoria som också är otroligt bra!) är mästerlig som Hans – och dessutom otroligt snygg hehe.
[…] är otroligt bra!) är mästerlig som Hans – och dessutom otroligt snygg hehe. Skrev om filmen här. 5 av […]
Om mig
En (snart) trettioårig person med (snart) tjugo års (!) bloggkarriär, som nuförtiden mest upprätthåller bloggandet för min egen nostalgis skull, men du är förstås välkommen att hänga på. Skriver mest om kultur jag konsumerar, men även om min vardag, politik och annat smått och gott. Borgerliga intressen – god mat och vin, vackra tavlor, klassisk litteratur och dyra sporter – med hjärtat på rätt ställe (d.v.s. vänster).
Jag och Ronja såg filmen “Den stora friheten” (Große freiheit) igår på Göteborgs filmfestival och ojojojoj vad bra den var. Fem av fem. Blev så berörd. Så otroligt fint filmad med så smart och vackert foto – t.ex. hoppen i tid med hjälp av huvudpersonens vistelser i isoleringscell – och framförallt en gripande historia som berör ända in i hjärteroten. Filmen handlar om Hans, en homosexuell man som suttit i tyskarnas koncentrationsläger under andra världskriget, vilket siffrorna på hans arm vittnar om. När kriget tar slut är han dock långt ifrån fri, eftersom “onaturligt sex” är olagligt enligt paragraf 175. Man får följa Hans under post war-perioden, med nedslag i 1969, 1957 och 1945, och hans återkommande vistelser i fängelset under ett liv kantat av begär, gränslös passion och systematisk ofrihet. I fängelset möter han den till en början mycket homofobiske Viktor, en dömd mördare som blir hans enda stabila relation i livet. Det som börjar som aversion växer långsamt till något som skulle kunna kallas kärlek – eller stor frihet. Som sagt, en fantastisk film. Och en bonus är att Franz Rogowski (som också är med i den tyska filmen Victoria som också är otroligt bra!) är mästerlig som Hans – och dessutom otroligt snygg hehe.
[…] är otroligt bra!) är mästerlig som Hans – och dessutom otroligt snygg hehe. Skrev om filmen här. 5 av […]
Jag och Ronja såg filmen “Den stora friheten” (Große freiheit) igår på Göteborgs filmfestival och ojojojoj vad bra den var. Fem av fem. Blev så berörd. Så otroligt fint filmad med så smart och vackert foto – t.ex. hoppen i tid med hjälp av huvudpersonens vistelser i isoleringscell – och framförallt en gripande historia som…
Som den nostalgiker och dokumentations-ivrare jag är har jag självklart skrivit upp alla filmer jag sett under året. Så här kommer en liten compilation, från januari till december 2021:
I am Greta (2020) Dokumentären om Greta Thunberg var tydligen den första filmen jag såg 2021, och den berörde mig. Här kommer man närmare Greta Thunberg som person och människa, utan att för den sakens skull tumma på att porträttera själva kampen och aktivismen i stort. 4 av 5
And then we danced (2019) En underbar och passionerad film som utspelar sig mitt i det traditionella och homofoba Georgien där förbjuden kärlek spirar mellan två unga män i ett traditionellt danskompani. Filmen nominerades till “bästa internationella långfilm” på Oscarsgalan och vann en massa guldbaggepriser, med rätta. Underbart soundtrack också, bl.a. Jonny Boy med Kite. Se!4,5 av 5
Portrait of a lady on fire (2019) En av årets bästa filmer. Ytterligare en passionerad och mycket sensuell historia om förbjuden kärlek, denna gång utspelar den sig i 1700-talets Frankrike där målaren Marianne har fått i uppdrag att måla av aristokratdottern Héloïse för att skicka till hennes framtida man. Héloïse vill dock inte bli bortgift så Marianne måste observera henne noggrant och måla ur minnet. En otroligt vacker love story som jag grät floder till. Se den!!! 5 av 5
Chocolate (2000) Såg filmen Chocolate på inrådan av Mim och Linda då den låg på SvT-play. En feelgood-film med bland annat en relativt ung Johnny Depp, vilket ju är en anledning att titta p.g.a. ögongodis. Lätt att se och en gullig historia regisserad av Lasse Hallström. 3,5 av 5
Kirikou and the sourceress (1998) En film som jag sett för länge länge sedan och nu såg om, faktiskt helt på franska utan text, eftersom den finns på Cineasterna. En helt fantastisk animerad film baserad på en gammal västafrikansk folksägen, om den lille pojken Kirikou och den elaka häxan Karaba. Ett måste att se, för såväl barn som vuxna. Så vackra animationer, och en vacker historia. 5 av 5
Nausciä and the valley of the wind (1984) Jag har ju då ett projekt i projektet, d.v.s. inom projektet att se mer bra film generellt så vill jag också se alla Studio Ghibli-filmer, så nu var det dags för Nausciä. Den här filmen är, liksom Spirited away, regisserad av Miyazaki, och innehåller flera kända teman: en ung hjältinna, ekologisk katastrof, glädjen i att flyga och såklart magiska inslag. Filmen utspelar sig i en apokalyptisk framtid i vilken en gigantisk giftig djungel breder ut sig. I djungeln finns enorma muterade insekter, Ohm, och prinsessan Nausciä från the Valley of the wind försöker undersöka djungeln och finna sätt för människorna och djuren där att samexistera. 3,5 av 5
Princess Mononoke (1997) Princess Monoke såg jag egentligen i slutet på 2020 men eftersom den också ingår i mitt “Se alla Studio Ghibli-filmer-projekt” så vill jag ändå skriva om den här. Princess Monoke innehåller liknande teman som Nausicaä, d.v.s. en heroisk kvinnlig huvudkaraktär och ekologisk katastrof, men denna film utspelar sig istället i 1300-talets (?) Japan och handlar om kampen mellan skogens gudar som försöker skydda skogen, och människorna som vill hugga ned den för att bryta järn. Den är mycket vackert animerad och ganska mörk, och jag uppskattade den här filmen mycket även om jag tyckte att den var lite för lång (över två timmar). Den var bättre än Nausicaä och Castle in the sky, men inte lika vass som How’s moving castle3,5 av 5
Castle in the Sky (1986) Castle in the Sky såg jag egentligen också 2020 i mitt Studio Ghibli-projekt, men jag vill ha med alla Studio Ghibli-filmer i det här inlägget så vi kör, hehe. Liksom de flesta andra Ghibli-filmerna är även denna fantastiskt animerad och är centrerad kring en vänskap mellan två barn, inklusive en heroisk kvinnlig huvudkaraktär. I den här filmen letar de två barnen efter det flygande slottet som det bara finns sägner om, och det finns i den här filmen (till skillnad från många andra Ghibli-filmer) tydliga antagonister. En vacker film, men lite för lång den här också (över två timmar) och jag såg den i två omgångar. Som sagt, inte lika vass som Mononoke, men fortfarande verkligen värd att se för de extremt vackra och detaljerade animationerna och för att Studio Ghibli generellt är fantastiskt. En stark3:a av 5
Parasit (2019) En sydkoreansk thriller om en hustler-familj som knegar på i lågbetalda arbeten, men gradvis tar sig in i en rik familjs hem genom en hel del list, lögner och en viss avsaknad av moral. När huset töms för att ägarna åker på semester passar familjen – som nu utmanövrerat de tidigare anställda – på att leva lyxliv i deras hus, ovetandes om den storm som gör att familjens ägare kommer hem tidigare än planerat… Mycket spännande, underhållande och mörk film. 4 av 5
Shoplifters (2018) Jag fortsatte på det östasiatiska temat och såg den andra filmen som hype:ades, vilket var Shoplifters,en japansk film. Shoplifters skildrar en fattig arbetarklassfamilj (något likt Parasit), där pappan Osamu är dagsarbetare som tvingas lämna sitt jobb efter en skada, hans fru Noboyo som arbetar med att tvätta kläder, dottern Aki som arbetar som någonslags eskort, den unge pojken Shota och den äldre kvinnan Hatsue som lever på och försörjer de andra med hjälp av sin döde makes pensionspengar. I familjen hamnar snart också den lilla flickan Yuri som verkar vara föräldralös, men när de på TV två månader senare förstår att hon är saknad utan att föräldrarna rapporterat henne saknad, bestämmer de sig för att behålla henne och klipper hennes hår och döper om henne till Lin. Shota lär sig tidigt att “shoplifta” (d.v.s. snatta), och tar också med sig lilla Lin. Ju längre filmen går förstår man dock snart att detta kanske inte alls är en familj. Till en början har man mycket sympati med karaktärerna, men så småningom utvecklas story:n och man förstår att det är mycket hustle going on här. Mycket spännande film! 4 av 5
Attenborough och massutrotningen (2020) Brittisk dokumentär med legendaren Sir Attenborough. Minns inte riktigt vad den här gjorde för intryck, men den var antagligen bra och sevärd åtminstone?
Resan till Melonia (1989) Ett underbart litet äventyr, löst baserat på Shakespeare’s pjäs Stormen, med fantastiska teckningar, underbara röst-skådespelare och ett redigt budskap: nämligen ner med kapitalismen, ingen ska härska över Melonia. Dvs anarkism-propaganda paketterad i alldeles alldeles underbar barnfilm. Se den! Inte minst för Per Åhlins & co. fina illustrationer. 4 av 5
Titanic (1997) Titanic va. Så jävla bra film. Tröttnar aldrig. Den har liksom allt. Käääärlek som ju ändå är det finast vi har här i världen. Löv sweet löv. En jääävligt het Leonardo DiCaprio, blott 23 år gammal. Ekonomiska klyftor, triangeldrama och en tragedi till slut. Det fanns en anledning till att den vann så många Oscars liksom. 5 av 5
Persepolis (2007) En humoristisk skildring om allvaret i 80-talets Iran, med den iranska revolutionen 1979 och den efterföljande islamiseringen. Vackert animerad med fantastiska ansiktsuttryck hos huvudkaraktären Marji. Se! 4 av 5
Tully (2018) En mycket intressant mind-twisting mörk komedi (?) om moderskapet. Lite svår att placera i en genre, men jag tyckte verkligen om den här filmen och det faktum att slutet var helt oväntat, vilket man ju alltid gillar när man blir överraskad som tittare. Det handlar om Marlo som är gravid för tredje gången, och som har två krävande barn sen tidigare med olika typer av speciella behov. När barnet väl kommer får Marlo en “night nanny” vi present ilket hon till en början är mycket skeptisk till, men som hon sedan allt mer uppskattar eftersom hon får ordentlig sömn och dessutom en fin vän. Gillade! 4 av 5
Howl’s moving castle (2004) Jag minns när How’s moving castle (eller “Det levande slottet” på svenska) hade premiär, för jag minns bio-affischerna på Fregatten. Jag såg den dock aldrig, vilket är konstigt eftersom det är också Miyazaki och familjen hade ju älskat Spirited away. Jag och Paulina såg den istället båda för första gången tillsammans nu som vuxna, och blev inte besvikna. Otroliga animationer!!! Enligt Wikipedia är filmen influerad av Miyazakis opposition mot USA:s invadering av Irak 2003, och innehåller därför starka antikrigs-teman. Den handlar om den unga flickan Sophie som träffar på en häxa och förlorar sin ungdomliga skönhet när hon förvandlas till en gammal och skröplig kvinna. För att bryta förtrollningen lämnar hon hemmet och ger sig ut på landsbygden, där hon träffar en fågelskrämma som hon kallar “Turnip head”. Han leder henne till trollkarlen Howl’s levande slott, vars magi kommer från eld-demonen Calcifer. Sophie ingår en överenskommelse med Calcifer: han lovar att bryta hennes förtrollning, om hon bryter hans band med Howl. 4 av 5
Small axe (2020) Jag såg två av filmerna i antologin Small Axe, som porträtterar västindiska immigranters liv i 60-, 70- och 80-talets Storbritannien med allt vad det innebär. De två jag såg var Education och Lovers rock. Jag har sett blandade kommentarer om den här antologin, och jag borde kanske se alla, men den sistnämnda Lovers rock var tbh ganska tråkig. Jag och Paulina såg den ihop och kände väl inte riktigt att den hade någon plot egentligen? Hela filmen, som är 70 minuter lång, handlar om en reggae-fest och man får liksom titta på människor som dansar hela filmen. Typ. Så där förstår jag faktiskt inte riktigt hype:n. Education hade en tydligare handling, och berör om den rasism som svarta, och i det här fallet västindiska invandrare, utsattes för i Englands skolsystem på 70-talet. Den var gripande. Jag skulle säga att Lovers rock kanske får 2 av 5 och Education 2,5 av 5? Men som sagt borde jag kolla på de andra tre filmerna också, för jag kanske bara såg de minst bra av dom?
Your name engraved herein (2020) En sydkoreansk film som jag såg för att den var hbtq-themed, d.v.s det var två killar som blev förälskade. Men handlingen var lite konstig och hängde inte riktigt ihop på nåt sätt? Jag hade tbh också lite svårt att hålla isär karaktärerna för de var så lika hahaha men det är kanske bara min european gaze som säger till det. Sen var det ändå nån het sexscen och gay love blir man alltid glad av när det skildras i film (även om detta var ganska sad sådan) men det finns definitivt bättre hbtq-filmer. 2,5 av 5
Ponyo (2008) Detta är också Myazaki och Studio Ghibli men tyckte inte alls denna höll samma kvalitet som de andra filmerna. Kanske för att det här är en ganska tydlig barnfilm som saknar det där mörkret som andra Studio Ghibli-filmer har, men också för att illustrationerna tbh hade rätt dålig kvalitet jämfört med övriga Studio Ghibli-filmer. Inte alls den fantastiska detaljrikedomen, vackra bakgrunderna eller de realistiska ansiktsuttrycken man är van vid, och också en haltande story à Lilla Sjöjungrun. Nej, den här rekommenderar jag inte särskilt starkt, men lite underhållande är den väl för framförallt barn. 2 av 5
Kiki’s Delivery Service (1989) Bra jag har varit på att genomdriva mitt Studio Ghibli-projekt, eller hur? Nu var det då dags för Kiki’s Delivery Service från 1989, som handlar om häxan Kiki. Det är en coming of age-film med teman som självständighet, och såklart med en stark kvinnlig huvudkaraktär och lite magi på det. Den här filmen är mycket bättre än Ponyo och har också de vackra animationerna som man är van vid, men den är inte i klass med Spirited away eller Min granne totoro, och saknar det där mörkret som man gillar i t.ex. Nausicaä, Monoke och Castle in the sky. 3 av 5
Before midnight (2013) Den här filmen kan inte ha gjort stort intryck på mig, för jag var tvungen att googla för att komma ihåg vad den handlade om. Men det är i alla fall tredje delen i Before-trilogin Google tells me, och den handlar om ett par som är på semester och som, efter att ha varit tillsammans ett par år, reflekterar över sin relation och sina liv. Jag minns att det var väldigt mycket dialog men att den var sevärd med ett fint slut? 3 av 5
Rocket man (2019) Spelfilmen om Elton John fanns på Svt play så då var man ju tvungen att se. Handlar, som man kan tänka sig, om Elton John som ung, och hur hans karriär började. Den känns väldigt lik Bohemian Rhapsody (se nedan), eftersom den behandlar exakt samma teman: manlig rockstar som är secretly gay, och som mår rätt kasst, självmedicinerar men är, förstås, fullkomligt briljant musikaliskt. Bohemian Rhapsody är dock bättre, men den här var ändå sevärd. 3,5 av 5
Mustang (2015) Mustang såg jag och Linda tillsammans eftersom den finns på Drakenfilm som hon har. Och vilken film sen! Så vacker scenografi och man satt som på nålar och undrade hur det skulle gå. Filmen handlar om fem systrar som lever i en konservativ turkisk familj som är starkt präglad av heders kultur. När de på väg hem från skolan badar tillsammans med ett par pojkar anses de ha förstört sin heder, och måste snabbt giftas bort, en i taget. Jättebra film om systerskap, heder och frigörelse, som jag starkt rekommenderar! 4,5 av 5
Moonlight (2016) Moonlight är en coming of age-film om den unge Chiron, en afroamerikansk kille som tampas med sin sexualitet. I filmen får man följa honom växa upp i tre stadier av livet: som barn, tonåring, och som ung vuxen; i vilka man får följa hur han hanterar misshandel och homofobi men också vänskap och solidaritet. Titeln syftar på att “in moonlight black boys look blue” vilket är namnet på pjäsen som filmen baseras på. Filmen belönades med tre Oscars bland annat för bästa film. 4 av 5
The boy who harnessed the wind (2019) Filmen utspelar sig i Malawi på tidigt 2000-tal, där svår torka och hunger råder. Människorna lever på gränsen, och fastän utbildning är högt skattat har alla inte råd. William är en ung briljant pojke som försöker fundera ut hur han kan hjälpa sin familj och sin by under den svåra torkan: hur kan han tämja vinden? Filmen är based on a true story om en pojke som faktiskt gjorde just detta, d.v.s. tämjde vinden, och den drabbade mig så mycket. Otroligt bra film som jag starkt rekommenderar! 5 av 5
Reaching for the moon (2013) Jag ville se en hbtq-film och Reaching for the moon fanns på Svt play. Den handlar om den amerikanska författaren Elizabeth Bishop som far till Brasilien för att skriva, där hon utvecklar en romans med den karismatiska arkitekten Lota de Macedo Soares (som alltså var en verklig person också). Filmen är underhållande men stundtals lite konstig plot och oväntat slut. Helt okej! 3,5 av 5
An affair (2018) Man gillar ju Tarjei Sandvik Moe (d.v.s. den norska skådisen som spelar Isak i Skam) och han är ju numera mycket bevandrad både på filmduken och på teaterscenen, och spelar huvudrollen i An affair. Filmen handlar om gymnasieläraren Anita som blir uppraggad av den mycket fräcke tonårskillen Markus, en av hennes elever, som hon faller för. Till en början är det oskyldigt, och Markus verkar gilla den makten han har över henne, men snart skiftar maktbalansen. En erotisk thriller som absolut var sevärd och promotion-meningen “How far is too far?” är verkligen accurate för att beskriva känslan filmen ger. 3,5 av 5
Giant little ones (2018) En sort of queer film som handlar om tonårskillen Franky som under en blöt natt har en sexuell upplevelse med sin bästa vän. Franky tar lätt på det och för honom är det ingen big deal, men kompisen har extremt grov internaliserad homofobi, vilket alltid är så jävla sad. Men hoppfullt att, som sagt, Franky verkligen inte har det. Ändå sevärd! 3,5 av 5
Far from heaven(2002) En film med Julian Moore och Dennis Haysbert som utspelar sig i 50-talets USA. Cathy (Julianne Moore) är hemmafruarnas hemmafru och tidningar kommer hem till henne för att göra reportage om det framgångsrika paret. Det Cathy inte vet är att hennes man är bög. Och det är så sorgligt att se sådana här filmer med gay-karaktärer som hatar sig själva så mycket och som kämpar och kämpar för att inte ha de där känslorna, och dessutom berör filmen också rasism, eftersom det inte går för sig att vita hemmafruar från övre medelklassen umgås med svarta personer. Mycket sevärd! 4 av 5
BohemianRhapsody (2018) Den biografiska spelfilmen om legendaren Freddie Mercury, briljant gestaltad av Rami Malek som jag tidigare sett i TV-serien Mr Robot. En fin film om Mercurys liv, inklusive all the ups and downs. Det är mäktigt, det är extravagant, och det är såklart sorgligt. Mycket sevärd!! 4 av 5
Prince of Egypt(1998) Den tecknade filmen om Moses som jag måste ha sett nån gång som liten, men inte mindes särskilt bra. Men den var oväntat bra tbh!? Grät en massa. Jättefint animerad också, och bra filmmusik. 4 av 5
A royal affair(2012) En fängslande film baserade på verkliga händelser som utspelade sig i Danmark kring år 1770. Danmarks kung var mentalt instabil och en romans utvecklas mellan hans drottning Caroline Mathilde och hans livläkare, som båda är anhängare till de nya upplysningsidealen. Mycket bra film där Alicia Vikander och Mads Mikkelsen gör briljanta skådespelarinsatser. 5 av 5
Pleasure(2021) Såg på bio med Olivia. Lämnade inget åt fantasin om man säger så. Om en svensk tjej med alteregot ”Bella Cherrie” tatuerat på handleden, som åker till L.A för att bli nästa stora porrskådis. Stundtals plågsam att se, stundtals rolig, men framförallt ärlig om porrindustrin. 3,5 av 5
Shéhérazade (2018) Fransk socialrealism, d.v.s mörker och misär. Om Zach som kommit ut från ungdomsanstalt och hamnar på gatan, där han snabbt plockas upp av sina kriminella vänner. De vill köpa honom sex, ”c’est un cadeau” som present för friheten men Zach blir förtjust i Shéhérazade, som arbetar som prostituerad. Han faller för henne, samtidigt som han också agerar som hennes hallick, och ställs snart inför ett etiskt dilemma. Som sagt, mörker och misär men det är också en del ljuspunkter i mörkret. Så deppigt att se hur kriminaliteten och misären verkligen är en spiral nedåt, och hur svårt det är att ta sig ur. 4 av 5!
Arrietty (2010) Jag har ju då som sagt ett litet projekt-i-projektet och det är att se alla Studio Ghibli-filmerna. Hittills i år, när jag då såg Arrietty vilket var ganska nyligen, hade jag då sett Ponyo, Howl’s moving castle, Kiki’s delivery service och Nausciä and the valley of the wind, men projektet började egentligen 2020 och då såg jag också Princess Mononoke, Castle in the sky samt såg om Spirited away och Min granne Totoro, varför jag la till dom på 2021 års lista också 🙂 Och nu var det alltså dags för ny Studio Ghibli-kväll! Arrietty handlar om the little people – småfolket som bor under hus och lånar sånt som människorna inte kommer sakna ändå. Otroligt vackert illustrerad med fantastiska detaljer. Och det finns lite mörker, även om det mest är gulligt och vemodigt. Fin film! 3,5 av 5
Winter’s bone(2010) Amerikansk socialrealism med Jennifer Lawrence i hennes genombrottsroll. Hon spelar tonårstjejen som bär ett tungt lass på sina axlar, inklusive att ta hand om sin mamma och sina två syskon i en värld full av motgångar. De har inga pengar, och den försvunna pappan har satt huset i pant, så nu hotas de att vräkas såvida de inte kan bevisa att pappan dött. Lawrence’s karaktär åtar sig det morbida uppdraget. Det är mörker och misär, men jävligt bra film! 4 av 5
Colette (2018) Colette handlar om den franska författaren med samma namn, spelad av Keria Knightly. Det är Paris och det är sekelskifte mellan 1800- och 1900-tal, och Colette skriver böcker under pseudonym, eftersom kvinnor inte blir utgivna. Hennes böcker blir omåttligt populära och hennes make Willy får all ära. Detta verkar vara okej för Colette än så länge, för hon får också leva ett fritt liv och bland annat utforska sin sexualitet. Willy blir dock allt mer odräglig, och Colettes böcker alltmer populära. Ni hör ju, intriger. Mycket bra film based on a true story, med många queer elements och det gillar man ju 🙂 4 av 5
Don’t look up(2021) Ja, vi såg också stjärnspäckade och kritikerrosade Don’t Look Up från Netflix, och till en början var jag ganska charmad men tyckte att den blev mer och mer B. Alla hyllar den, men jag vet inte, den är så grund och har så lite trust in the viewer? Man blir liksom skriven lite på näsan, det är så otroligt övertydligt. Kometen motsvarar klimatförändringarna, Meryl Streeps aningslösa karaktär representerar Trump och Jennifer Lawrences och Leonardo DiCaprios desperata forskar-karaktärer motsvarar de desperata klimatforskarna, som inte kan få politikerna att agera. Gott så, men som sagt, det hade inte behövt vara så obvious och så låg nivå? Sen är det ju som sagt alltid kul att se en massa kända skådisar, men också lite slöseri. 2,5 av 5
[…] som jag skrev om här!) och Pleasure (från förrförra årets filmfestival som jag och Olivia såg på bio). Båda är sevärda filmer! Jag och Are såg också Billy Elliot samt Birdbox med Sandra Bullock. […]
Som den nostalgiker och dokumentations-ivrare jag är har jag självklart skrivit upp alla filmer jag sett under året. Så här kommer en liten compilation, från januari till december 2021: I am Greta (2020)Dokumentären om Greta Thunberg var tydligen den första filmen jag såg 2021, och den berörde mig. Här kommer man närmare Greta Thunberg som…
Sedan i juli har jag varit som besatt av Netflix nya original-serie Young Royals. Jag älskade den. Jag vet inte riktigt varför, men den kändes så jävla mycket bara? När jag började titta såg jag tre avsnitt på raken, och följande dag resterande tre. Detta var i juli när serien släpptes, och jag har sedan dess hunnit se om hela serien ett flertal gånger (tror jag är uppe i fem nu, och då räknar jag inte alla behind the scenes-klipp, TikTok-videos och annat material som läggs upp i en strid ström på sociala medier haha). Har även -håll i er nu – skaffat Instagram igen endast för att kunna följa the main actors Edvin Ryding och Omar Rudberg samt regissör Rojda Sekersöz och screenwriter Lisa Ambjörn (och sen råkade jag kanske lägga till några fler konton när jag ändå höll på…. la ju ner instagram för länge sen för det tog för mycket tid, jag fick bara bekräftelse för mina snygg-bilder och dessutom fyllde jag ett megatech-företags fickor med pengar. Bryr mig tydligen inte om detta längre hahaha vem e jag?) Ahja nog om instagram och nu till Young Royals a.k.a. det bästa som hänt på Netflix. Vad handlar serien om då?
Huvudpersonen i serien är prins Wilhelm, spelad av Edvin Ryding (som man bland annat sett tidigare som Fröken Frimans adoptivson i Svt:s Fröken Frimans krig och i Josephine Bonebuschs aktuella Svt-serie Älska Mig), som hamnat i blåsväder efter en blöt utekväll. Nu sätts han (mot sin vilja) på Hillerska internatskola för att “om han inte kan undvika sådana situationer så får man se till att de inte kan uppstå” som drottningen (spelad av Perniella August) uttrycker det. På Hillerska, bland de andra rikemansbarnen, är Wilhelm uppskattad och alla vill hänga med kungligheten, men Wilhelm är obekväm och olycklig i sin kungliga roll. Ganska snabbt får Wilhelm dock upp ögonen för arbetarklassgrabben Simon (som tidigare The FO&O-medlemmen Omar Rudberg skådespel-debuterar som). Simon, som kallas för “sossen” av Wilhelms pompöse syssling August (Malte Gårdinger) som också går på skolan, är en så kallad “extern” och går tillsammans med sin syster Sara (Frida Argento) på Hillerska genom stipendium. Och ja, även om Simon till en början är mycket skeptisk till monarkin så slår det gnistor om Simon och Wilhelm. 🙂
Young Royals är i klass med SKAM (speciellt säsong tre) i det att man lyckats casta otroliga skåespelare, inte för att vara så unga utan trots att de är så unga. Edvin Ryding är ju gammal i gemet men många av de andra är debutanter, inklusive supporting head actor Omar Rudberg, och alla gör det så jävla bra. Dessutom är regin (Rojda Sekersöz, som t.ex. tidigare gjort Dröm Vidare) galant, och tillsammans med manusskript-författaren Lisa Ambjörn (just nu Svt-aktuell med serien Sjukt) har hon gjort Young Royals till ett mästerverk.
Det är relaterbart, och det känns så jävla mycket. Även om det inte är många som kan känna igen sig i att vara adlig och gå på en pretto internatskola, så kan alla känna igen sig i de känslor och situationer en tonåring tampas med. Ångest, viljan att passa in och bara vara som alla andra, hur sociala medier är en självklar del av handlingen, acnen (tonåringar får faktiskt, till skillnad från många amerikanska tv-serier där high school-ungdomar spelas av 25-åringar, får se ut som tonåringar gör), åtråhet, osäkerhet, den första kärleken. För det är framför allt det som Young Royals har: young loooooooooove och allt vad det innebär: trånande blickar, stulna kyssar, trevande beröringar, heartache and agony. Och en hel del eye candy. Speciellt Omar Rudberg som spelar Simon, omg omg omg omg så het? Tror det är hans androgynitet (som privatperson framför allt). Han skådespelardebuterar som sagt och hans porträtt av Simon är riktigt träffsäkert. Jag älskar också att [SPOILER ALERT] Simon, som som sagt är arbetarklass och dessutom latino, får vara den som är stark, vet vem han är och har vetat det sen länge.
Bäst är dock Edvin Rydberg som den unge prins Wilhelm av Sverige. Hur han levandegör Wilhelms inre frustration och ilska över maktlösheten över sitt eget liv, men samtidigt ger honom ömhet och känslighet.
I produktionen har intimitetskoordinatorn Sara Arrhusius varit involverad. Hon säger att “man förväntar sig inte att en skådespelare ska hoppa från ett tak utan repetition eller säkerhetslina. Då kan man inte heller förvänta sig att de ska ställa sig nakna framför kameran eller kyssa en kollega utan repetition och säkerhetstänk”. Så himla bra grej!? Och scenerna är så otroligt skickligt gjorda med fantastiskt skådespeleri – och med mycket jobb med säkerhet och samtycke bakom vilket ju är extra viktigt när skådespelarna är såpass unga. (Och heta, just sayin’).
Ååååh, Young Royals kändes så mycket. [SPOILER ALERT]. Jag älskar att ingen någonsin behövde komma ut. Att problemet för Wilhelm inte var att han gillade en kille, utan att han är kunglig. Kronprins till och med. Älskade alla skådespelare och deras insatser, även birollerna som legendariska Maddie (Nathali Varli) och Felice (Nikita Ugglas) med så höga krav på sig själv. Älskade att den populäraste tjejen inte är vit och smal. Älskade allt det relaterbara. Älskade att serien var gay. Älskade, trots att det var så jävla sorgligt, slutet. Det kommer ju definitivt bli en fortsättning, det fattar man ju.
Och nu, innan jag avslutar, lite ögongodis på Omar Rudberg:
Sedan i juli har jag varit som besatt av Netflix nya original-serie Young Royals. Jag älskade den. Jag vet inte riktigt varför, men den kändes så jävla mycket bara? När jag började titta såg jag tre avsnitt på raken, och följande dag resterande tre. Detta var i juli när serien släpptes, och jag har sedan…
I lördags var jag ensam hemma på kvällen och hade lust att gråta bara för att det är skönt, ni vet. (Japp det var första mensdagen hurså?). Ni vet när en vill se en film som en vet är bra, som rör en riktigt på djupet. Det var alltså Titanic-dags. Hittade den inte på någon streaming-tjänst så jag tog det radikala beslutet att hyra den för 39 kr. Sagt och gjort, började böla efter kanske fem minuter och sen var det störtflod (med undantag för vissa partier) resten av filmen, med crescendo på slutet förstås. Aaaah, Titanic va. Så jävla bra film. Tröttnar aldrig. Den har liksom allt. Käääärlek som ju ändå är det finast vi har här i världen. Löv sweet löv. En jääävligt het Leonardo DiCaprio, blott 23 år gammal. Ekonomiska klyftor, triangeldrama och en tragedi till slut. Succé.
Sen idag, efter att ha jobbat alldeles för länge (från 7.30-17.00 nonstop) såg jag Per Åhlins Resan till Melonia. Ett underbart litet äventyr, löst baserat på Shakespeare’s pjäs Stormen, med fantastiska teckningar, underbara röst-skådespelare och ett redigt budskap: nämligen ner med kapitalismen, ingen ska härska över Melonia. Dvs anarkism-propaganda paketterad i alldeles alldeles underbar barnfilm. Se den! Den finns både på Cineasterna och SLI. 🙂
I lördags var jag ensam hemma på kvällen och hade lust att gråta bara för att det är skönt, ni vet. (Japp det var första mensdagen hurså?). Ni vet när en vill se en film som en vet är bra, som rör en riktigt på djupet. Det var alltså Titanic-dags. Hittade den inte på någon…
Förra veckan var jag och såg filmen Hjärtat tillsammans med en del av bokklubben + Sebbe och Merlin. En fantastiskt bra film som jag verkligen vill rekommendera!
Filmen handlar om något så opretentiöst som en Helt Vanlig Heterosexuell Relation och faktiskt ingenting mer än så – inga dramatiska dramaturgiska svängningar i form av typ oönskad graviditet, misshandlande pojkvän, drogberoende morsa eller whatevvs – utan bara ett extremt bra och intimt porträtt av en kärleksrelation och allt vad det innebär.
Filmen börjar på en folkhögskola där Mika (som spelas av Fanni Metelius som även är regissör, klippare och manusförfattare) (!!) och Tesfay (som spelas av komikern Ahmed Berhan) träffas och inleder en relation. Jag läste någonstans att Fanni ville göra en film som liksom inte, som många andra filmer, handlar om två som vill ha varandrar och så händer saker hit och dit och så slutar det lyckligt (eller olyckligt) med att de får varandra eller inte får varandra, typ. Nu ville hon göra en film som utforskar vad som händer sedan, efter en blivit ihop. Hur blir det då?
Och ja, det är ju såklart olika för alla par men jag tror väldigt, väldigt många kommer kunna känna igen sig i om inte allt så delar eller fragment ur den relation som Mika och Tesfay har. Nyförälskelsefasen, det mysiga i att flytta ihop, hur något som en gång var fint och pirrigt blir vardag, att en tar varandra för givet, känslan av att älska någon djupt men samtidigt vilja något annat. Att som tjej ofta sätta sina egna känslor åt sidan och prioritera sin pojkväns mående. Att alltid vara den som säger “vi måste prata”, för att en måste prata. Det passivt aggressiva i “fint att du har diskat!” när köket ser ut som ett bombnedslag. Och så vidare. En kommer väldigt nära inpå relationen rent känslomässigt, och alla små subtila svängningar i känslor, humör och kärlek mellan de tu är så verklighetstrogna.
Filmen är väldigt normativ på många sätt i och med att den handlar om en Helt Vanlig Heterosexuell Relation, men den är också väldigt normbrytande på många andra sätt. Exempelvis behandlar den ett så ovanligt ämne (på filmduken alltså, ej IRL) som att som tjej bli sexuellt dissad av sin pojkvän. Att hon vill ligga men inte han. De har också gjort en bra casting och ansträngt sig för att inte göra filmen så vit – många svarta skådespelare figurerar vilket är så bra. Fotot är också normkritiskt – det märks att det är en kvinna som regisserat och klippt. Det är liksom inte den ur perspektivet från the Male Gaze, utan kvinnor har sex utan att sexualiseras (ja, det går). Som Liv Strömqvist och Caroline Ringskog Ferrada-Noli pratar om i senaste avsnittet av En varg söker sin pod (avsnittet heter En balle med gitarr och de pratar om Hjärtat från 45 min in i podden); det är många sexuella scener som filmat med den Manliga Blicken hade fått en helt annan sexualiserande klang än vad de har nu, när filmkameran är så nära att en ibland ser skådespelarnas porer, när bröst får porträtteras i en väldigt osmickrande vinkel och där celluliter och valkar subtilt får finnas. Dessutom har hela filmen en i övrig feministisk touch; exempelvis finns det ett tillfälle där Mika ligger med en kille som gör något som hon inte gillar – och hon säger ifrån (fast på ett odramatiskt sätt, liksom “sånt kan hända, var rimlig och säg förlåt så fortsätter vi) och ber honom säga förlåt som om han menade det innan det fortsätter (när har ens nåt sådant hänt på film att en tjej sagt ifrån utan att det blir en big deal?). Eller att tjejers håriga armhålor syns i förbifarten, att Mika har en Helt Normal Kropp (dvs ej anorektisk eller typ size zero), att tjejer tar plats sexuellt och att karaktärerna har tydliga socialistiska och feministiska värderingar.
Suzanne Reuter spelar Mikas mamma och Liv Strömqvist tyckte i podden att hon representerar förnuftet i filmen. Vad menar hon? Tja, Mika ältar sitt förhållande med sin mamma, hur Tesfay inte verkar tycka om henne men ändå vill ha kvar henne, att de kanske borde gå i parterapi, att det är något som skaver. Och Mikas mamma undrar vad sjutton som är problemet? Bara lämna honom! “Herregud, du är ung, snygg, smart, varför går du inte bara?”. Och fattar inte att en inte “bara kan gå” när en älskar varandra djupt. Samtidigt håller jag med både Mikas mamma och Liv Strömqvist: när en är ung och typ inte har några barn ihop – visst ska en kämpa för sitt kärleksförhållande men till en viss rimlig gräns, och jag anser nog att den gränsen är betydligt lägre när en är just ung än när en är äldre och har barn ihop. För att fortsätta citera En varg söker sin pod nämnde de någon, apropå filmen, som hade sagt att innan en får barn, så fattar en inte hur lätt det är att lämna ett förhållande – att dörren stod vidöppen hela tiden haha. Men ja det förstår en väl kanske inte förrän en får barn.
Anyhow, en mycket bra film, gå och se den!
One response to “HJÄRTAT”
Mami
…får väl vänta på att den visas på någon av mina streamingtjänster…
Förra veckan var jag och såg filmen Hjärtat tillsammans med en del av bokklubben + Sebbe och Merlin. En fantastiskt bra film som jag verkligen vill rekommendera! Filmen handlar om något så opretentiöst som en Helt Vanlig Heterosexuell Relation och faktiskt ingenting mer än så – inga dramatiska dramaturgiska svängningar i form av typ oönskad…
Jag och Sebbe var och såg Silvana – Väck mig när ni vaknat på Hagabion i fredags. Den var SÅÅÅ bra!!! Rekommenderar starkt. In fact, beordrar er alla att pallra er till närmsta biograf och se den pronto.
Filmen handlar alltså om Silvana Imam, det är ett gäng skapare som följt henne från 2014 till 2016, dvs från början av hennes karriär till nu. Som tittare får en följa med Silvana i framgångar som motgångar, och en får se en mycket mer sårbar sida av henne än en sett tidigare. T.ex. hur sjukt gullig hon är när hon är olyckligt kär i Beatrice Eli i början av filmen. Se den guys.
Det finns bara en IMAM och det är inte en man Vi är power pussies
PS, i filmen är den legendariska konserten som Silvana och Beatrice gjorde tillsammans på Liseberg 2015 med. Jag var på den tillsammans med Carro och Matilda och det var f a n t a s t i s k t.
Jag och Sebbe var och såg Silvana – Väck mig när ni vaknat på Hagabion i fredags. Den var SÅÅÅ bra!!! Rekommenderar starkt. In fact, beordrar er alla att pallra er till närmsta biograf och se den pronto. Filmen handlar alltså om Silvana Imam, det är ett gäng skapare som följt henne från 2014 till 2016, dvs…
Filmen Pride är typ den finaste filmen jag vet. Om ni inte sett den så kommer det bli en del spoilers här, men ni måste se den. Det är en order. Den skildrar så himla fint hur två förtryckta och diskriminerade grupper kunde enas i solidaritet och stå upp för varandra, för trots fördomar så kunde de i solidaritet förstå varandras kamper, och förenas. Arbetarrörelsen och hbtq-rörelsen.
Pride utspelar sig på 80-talet, och berättar historian om hur gruvarbetarna i Dulais i södra Wales under sin strejk 1984-1985 (den längsta i brittisk historia) fick ekonomiskt stöd av en grupp modiga, modiga hbtq-aktivister, Lesbian and Gays Support the Minors (LGSM). LGSM samlade ihop och donerade mer till gruvarbetarna än någon annan stödgrupp. För de förstod och visste hur det kändes att bli smutskastade i tidningarna, få sina rättigheter ignorerade eller bli slagna och misshandlade av poliser. Och de delade sitt hat mot Thatcher och polisen med gruvarbetarna. I sin kamp förenades de.
Allt detta startades av hbtq- och människorättsaktivisten Mark Ashton, som fanns på riktigt. Han var en av grundarna till LGSM, och blev (åtminstone i filmen) dess frontfigur: “One Community should give solidarity to Another. It is really illogical to say, ‘I’m gay and I’m ino defending the gay Community but I don’t care about anything else…’.” Han får sina vänner att starta LGSM. Och så börjar de samla pengar.
De får besök av Dai Donovan, en representant från Dulais, vars närvaro till en början visas mycket skepsis i hbtq-community:t, men som sedan, mottas med vänlighet när han ödmjukt förklarar hur mycket deras ekonomiska bidrag betyder, och hur tacksamma gruvarbetarna är över deras stöd. Och att det inte är så stor skillnad på en bar i Dulais och en gaybar i London ändå, kvinnorna är bara lite mer feminina här (blink till dragqueensen). Donovan fanns på riktigt och var en modig, öppensinnad walesisk gruvarbetare som inte brydde sig om att pengarna de fått samlats in av bögar och lesbiska.
Sedan åker LGSM för att besöka Dulais, utan att ha en aning om hur de ska mottas i ett litet, litet gruvsamhälle i ett 80-talets södra Wales.
Många har fördomar, många reser sig demonstrativt upp när LGSM kommer in i samlingssalen. Men det finns också solidaritet och empati, och en enorm tacksamhet för LGSM:s stöd. Så de fortsätter samla in pengar till stöd för gruvstrejken. I solidaritet.
Jag gråter så mycket till denna film. Men allra mest i slutet. För när 1985 års hbtq-parad skall hållas, så får LGSM gå allra först. För med sig har de tre busslaster fulla med gruvarbetare från den lilla byn Dulais i södra Wales, som i solidaritet går i paraden för hbtq-personers rättigheter. Börjar nästan gråta nu när jag skriver det, men det är så jävla fint. Och det hände också på riktigt.
[…] av mina favorit-filmer är Pride, som jag också skrivit om här. Pride utspelar sig på 80-talet, och berättar historian om hur gruvarbetarna i Dulais i södra […]
Filmen Pride är typ den finaste filmen jag vet. Om ni inte sett den så kommer det bli en del spoilers här, men ni måste se den. Det är en order. Den skildrar så himla fint hur två förtryckta och diskriminerade grupper kunde enas i solidaritet och stå upp för varandra, för trots fördomar så…
Älskarrrr serien Skam. Om ni inte sett den in och titta direkt. Har plöjt de två första säsongerna som finns ute på SVT play med svensk text (det är en norsk serie) på ett par dagar. Men den är så bra? Helt særr ass! Jeg kødder ikke! Kanske inte så mycket igenkänning på överklassen typ alla i serien verkar tillhöra, men desto mer igenkänning i systraskapet, 17-årsosäkerheten, den första kärleken, letandet efter fest, gymnasiet, studenttider, føkkboys, de coola kidsen i trean när en själv gick i ettan, hur en formulerar sms på bästa sätt, osv osv. Det är så sjukt bra skådespeleri alltså? En otroligt välgjord serie, och relativt representativ (kanske inte i ekonomisk klass dårå men våra norska granner är väl alla rika as fuuuck) och jag önskar den kommit ut när jag själv var 16-17. Så bra. Totally recommending. Karaktärerna har till och med egna instagram-konton, visst är det sykt? Okej, ska sluta prata norska nu. Men det känns som jag lärt mig lite norska av att streckkolla denna serie? Jeg kødder ikke! De säger “kødder” typ hela tiden, det betyder typ “skoja”. Kanske måste se de resterande två säsongerna på NRK play utan svensk text pga så spännande och bra. Men vill ju samtidigt fatta allt de säger och jag är så dålig på norska? Dagens i-landsproblem.
One response to “Særr, har du hooket med den føkkboyen? Kødder du med meg?”
Mami
Jag har sett ett avsnitt..ska se mer under julen, men behöver byta ip adress för att kunna se när jagnärnutomlands….
Älskarrrr serien Skam. Om ni inte sett den in och titta direkt. Har plöjt de två första säsongerna som finns ute på SVT play med svensk text (det är en norsk serie) på ett par dagar. Men den är så bra? Helt særr ass! Jeg kødder ikke! Kanske inte så mycket igenkänning på överklassen typ alla i serien…
Har börjat kolla på en ny serie från Netflix. Först började jag kolla på Stranger things som också är en av Netflix’s nya serier, men hann kolla i fem minuter innan jag insåg att näe, jag kan inte kolla på det här själv för jag kommer bli alldeles för uppskrämd, haha. Får vänta tills Seb kommer hem så kan vi kolla tillsammans. Började istället kolla på The get down, och jag gillar det verkligen!
Den utspelar sig 1977 i Bronx, New York, där byggnader står tomma, landlords betalar kriminella gäng för att bränna upp dem och få ut försäkringspengarna, olika gäng driver drogkarteller, sommaren är den hetaste sommaren någonsin, och de svarta och bruna ungdomarna med latinamerikanska och afrikanska rötter drömmer sig över till andra sidan, Manhattan, dit den enda connection:en är tåget. Serien är regisserad av Baz Luhrmann som också regisserat tex Moulin Rouge och The Great Gatsby, och det syns! Mycket färgstarkt, spektakulärt, musik all over the place. I like it.
Det handlar om Ezekiel (godingen med blå tröja längst till höger i gif:en ovan) som är mycket talented with them words, och hur han och den aspirerande DJ:en Shaolin “Shao” Fantastic (med röd tröja längst till vänster i gif:en ovan) träffar varandra och inser att tillsammans kan de bli något stort. De måste bara få in cash, och Shao måste lära sig DJ:a. Och här snackar vi DJ:ing på riktigt; vända vinyl-skivor, ha två skivor på samtidigt där den ena är nutid och den andra framtid, räkna ut exakt matematiskt när en skall börja om den ena skivan för att få samma beat, osv. För det är nämligen där och då, i 70-talets Bronx, som nutidens hip hop växer fram: talangfulla DJ:s använder disco-dängornas grunder men jobbar med matematik och noga uträknade skivbyten med att hoppar över sången (“det tråkiga”) och skapa föregångaren till dagens hip hop-beats.
Samtidigt som hip hopen föds, håller discon på att dö ut, men Ezekiel:s “girl” Mylene drömmer om att bli just den nya discodrottningen.
Mylene har en extremt religiös familj som inte vill tillåta henne att fullfölja sina drömmar om att sjunga disco, och samtidigt stöter hon bort Ezekiel eftersom hon vill ge sitt hjärta åt en “man med ambitioner”, inte någon som kommer stanna i the Bronx forever, och som inte vågar utnyttja sin talang.
Samtidigt som Mylene ägnar sig åt sin sång och Ezekiel, Shao och resten av “Fantastic four plus one” jobbar med sitt projekt The get down; en hemlig hip hop underground-klubb någonstans i Bronx ruiner; finns sidospår, och hela serien känns som en ständig kritik av både dåtidens och dagens orättvisa samhälle med klassklyftor, segregering och rasism.
Mycket uppfriskande med en serie där alla personer är svarta eller bruna; en tydlig blink åt Black lives matter-rörelsen, och roligt hur hela serien osar 70-tal. Värt att se bara för 70-talsestetiken och -musiken.
Rekommenderar denna serie! Har bara sett tre avsnitt än så länge, men jag gillar hur allvarligt blandas med roligt, hur Bronx-romantiken med takhäng och underground-fester blandas med Bronx-misären med råhet, bränder, droger och kriminalitet, hur disco blandas med hiphop och hur hela serien känns fräsch och nyskapande. Black lives matter, som sagt.
Avslutar med att citera ett poem som Ezekiel läser upp ungefär tjugo minuter in i första avsnittet. Tillåt mig att gråta lite. Tänk er detta till ett melankoliskt, tungt men ändå melodiskt hip hop-beat.
Boom, then crash, the shattering of glass I dived to the floor, busted my ass “What the hell was that?” was all that I said Then I see the pool of blood, then I see my moms was dead No emotion in the commotion, I wasn’t even sad, even when I learned that the bullet was meant for my dad Vietnam made pops crazy he was already half-dead so why couldn’t that have been him that they shot in the head? All the news that fits the print, Mama’s death went unreported, not a whiff, word or hint “They don’t care about us niggas” is how my pops explained it But I didn’t know I was a nigga until my dad proclaimed it Six months later my pops was dead, too, drug-related shots fired, his skin turned cold blue On the news that night the president’s wife got a new hairdo, the news guy said “I like it. How about you?” No word about my pops in the Post or on CBS, why was that, you ask? Take a fucking guess And yeah, why is that? is what politicians should be asking, but who’s got time for questions when y’all skiing up on Aspen? Bronx get gunshots to the head and all ya’ll swerving us is Aspirin My mama was so lovely she would have made your head spin, level the playing field and y’all would see who would really win, and yeah, I got anger. But I don’t let it take me down, because my mama taught me better, and she holds me up when I fall down Rest in peace, moms, don’t worry about your son Someday I’ll make you proud because yeah, I am the one.
Och PS. Alla skådespelare är dessutom så jävla snygga. Just sayin.
Har börjat kolla på en ny serie från Netflix. Först började jag kolla på Stranger things som också är en av Netflix’s nya serier, men hann kolla i fem minuter innan jag insåg att näe, jag kan inte kolla på det här själv för jag kommer bli alldeles för uppskrämd, haha. Får vänta tills Seb kommer hem…
Vet inte vad som har hänt med mig, plötsligt har jag jättemycket att blogga om? I guess it’s the vacay, aight? Anyway, vi måste prata lite om Orange Is The New Black. Det har ju släppts en ny säsong som I guess ingen har missat (såvida ni inte bott under en sten det senaste året alternativt är extremt ointresserade av TV-serier), och jag har äntligen sett klart hela nu. Många plöjde väl alla på en gång (Netflix släpper alla samtidigt till skillnad från tex Game Of Thrones) (som vi för övrigt också behöver prata om), men jag hann inte riktigt. Men nu så. OBS NU BÖRJAR JAG SPOILA GREJER HÄR SÅ LÄS INTE VIDARE OM DU INTE SETT SENASTE SÄSONGEN OCH PLANERAR ATT SE DEN.
Alltså. Jag grät så jäkla mycket på det näst sista avsnittet. Hulkade som jag-vet-inte-vad i min ensamhet när min favvo-character all times Poussey dog. ALLTSÅ!? Jag misstänkte att något skulle hända, för hon och hennes tjej har bara gått runt och varit gulliga och lyckliga och tuttinuttiga hela säsongen, jag tänkte liksom, det här är nästan lite för bra för att få vara sant. Poussey har ju liksom haft lite problem innan och så, med alkoholmissbruk, att hennes kompisar övergav henne för Vee, att hon varit olycklig utan någon att älska osv. Och nu när hon äntligen hittat kärleken i Soso, så går hon och dör!? Aaaaah. Blev så arg och ledsen –> 🙁 🙁 🙁 🙁 🙁
Äeee, det var cruel av seriemakarna också. Men ett bra avslut rent dramaturgiskt såklart. Och upplagt för en till säsong med cliffhangern det slutade med, jävlar i min lilla låda alltså. Spännandeeee. Ska vi behöva vänta ett helt år nu innan vi får veta huruvida Dayanara kommer fucka upp sitt liv med att döda den där vakten och därmed förlänga sitt fängelsestraff, säkert bli helt psykologiskt knäckt, göra sin nyss utsläppta mor besviken osv osv osv? HOW ARE WE GONNA DO THIS?
Ahja, tills dess. Tribute to Poussey. You were always my favourite. Eller ah, hade ju en liten crush på Stella a.k.a. Ruby Rose när hon dök upp i förra säsongen pga SÅ SNYGG. Jag skall erkänna det. Men Poussey alltså. Ändå finaste karaktären. Alltid snäll, glad, solidarisk som få, modig som vågade stå upp mot Vee när ingen annan vågade, bästa hootch-makern, smart och flitig, skämtsam, gullig, snygg.
Vet inte vad som har hänt med mig, plötsligt har jag jättemycket att blogga om? I guess it’s the vacay, aight? Anyway, vi måste prata lite om Orange Is The New Black. Det har ju släppts en ny säsong som I guess ingen har missat (såvida ni inte bott under en sten det senaste året alternativt…
/cdn.vox-cdn.com/uploads/chorus_image/image/62694254/prince_of_egypt_disneyscreencaps.com_9832.0.jpg)
One response to “Den stora friheten”
[…] är otroligt bra!) är mästerlig som Hans – och dessutom otroligt snygg hehe. Skrev om filmen här. 5 av […]